9789176343319

Page 1




Mellan väggarna Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2022 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Maria Andersson Grafisk form: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7634-331-9


MELLAN VÄGGARNA MARIA ANDERSSON



FÖRORD I den här boken träffar vi några av alla de tusentals kvinnor i Sverige som varje år utsätts för mäns våld. Flera av dem lever gömda, några lever i våldet nu, många lever med eftervåldet. Alla har de blivit straffade för något de inte har gjort, där några berövats sin frihet för all framtid. Utöver kvinnans smärta, rädsla och utsatthet, så drabbas även närstående som står maktlösa i ett samhälle där våld mot kvinnor inte prioriteras. Här finns barn som upplever våld i hemmen, och barn som får leva gömda, ibland resten av sina liv. Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Vad gör vi då för att skydda kvinnor som utsätts för mäns våld? Har vi ett fungerande rättssystem? Svaren beror på vem du frågar, men nu frågar vi kvinnorna som själva utsatts för våldet. De om någon har de rätta svaren. Maria

7



Ett år har gått sedan jag kom hem från min livs resa. Jag beslutade att genomföra en resa på motorcykel för att möta bikers och machokulturen på deras planhalva. Det sägs ju att machokulturen är grunden till våld i samhället, men var kommer den ifrån, och hur utvecklas en machokaraktär? Jag hade hundratals frågor när jag grenslade motorcykeln den där varma sommardagen i juli, men jag hade aldrig förväntat mig att bikers så öppet skulle berätta sina största hemligheter och trauman som många av dem gått igenom. Resan resulterade i boken INNANFÖR VÄSTEN, och gav svar på frågor vi aldrig tidigare vågat ställa. Plötsligt var allt så glasklart. Machokulturen skapas av individer som behövt sätta på sig en mask för att överleva. Många var män, pojkar med brist på kärlek och gemenskap. De flesta hade hittat gemenskapen i bikerkulturen där de fått känna sig som en del i ett större sammanhang. Avsaknad av familj och vänner kan vara katastrof för barnet, när allt de ser och hör är att de är värdelösa. Jag var nervös inför boksläppet. Hade jag förmedlat deras historier rätt, skulle läsarna förstå hur viktigt detta var, och vad

9


vi kan göra för att skapa trygghet från början. En trygghet, en värdegrund som förhindrar ett destruktivt leverne och i stället skapade kärleksfulla individer. Det visade sig att mina nerver som legat utanpå kroppen inför boklanseringen var obefogat. Det var många, och är fortfarande många som hör av sig och tackar. Många vuxna barn som känt igen sig, och förstått att de inte är ensamma. Lärare och kuratorer som frågat hur de ska kunna hjälpa sina elever när de ser att de är på väg åt fel håll. Jag kände att det inte kunde stanna med den första boken och bestämde mig för att göra flera resor. Denna gång för att behandla ännu ett viktigt samhällsproblem. Det som var grunden till mitt engagemang från början. De utsatta kvinnorna, där många av dem lever gömda. Vi vet om att de finns, men hur illa är det? Hur ofta får deras röst komma till tals, och hur lätt är det att ens leva när de är sökta i hela landet? Det finns journalister som skrivit om dem, hur de placerar silversprejade skor på gator och torg, hur de lever. Poddar och tidningsartiklar, men när är det deras tur på riktigt? Under resan med INNANFÖR VÄSTEN, så kunde människor följa min resa på sociala medier, möten med bikers och ibland korta historier om deras egna livsresor. Jag delade bilder från klubbhus och vägar vi körde på. Den här gången blir det annorlunda. Flera av kvinnorna jag ska träffa lever gömda och riskerar att dödas av en man de haft en relation med. Den här gången kan jag inte åka hem till dem. Det är både för min egen säkerhet, och deras. Jag vill inte veta var de bor. Jag kan heller inte fota, då bilder kan avslöja vilka de är och i vilket område de

10


finns. Jag ska helt enkelt stänga av min GPS och möta dem på platser långt från deras hem. Det kommer bli annorlunda på så många sätt, samtidigt som det är ett samhällsproblem av sällan skådat slag som måste belysas. Vi får aldrig ge upp kvinnorna och deras rätt till ett liv. Många är de kvinnor som lever i eftervåldet, som drabbats inte bara av sin före detta partner, utan också av samhället som säger sig hjälpa de utsatta. Unga tjejer och kvinnor som våldtagits av män de inte känner och som förstört deras liv för all framtid. Kvinnor som blivit gömda och livstidsdömda, på grund av att de blivit utsatta av en man de älskat och litat på. De har fått lämna sina hem, sina saker, sitt arbete, sin familj och sina vänner. Mannen de skyddas ifrån, lever kvar på orten, går till jobbet, gymmet, umgås med vänner, tar selfies till sociala medier och handlar med bankkort. Allt det har kvinnorna fråntagits på grund av att de riskerar att dödas av just den mannen. Detta låter så absurt och sjukt. Det är inte bara ett stort samhällsproblem, det är samhället som är ett problem. Samhället som styrs av den svenska staten och dess beslutsfattare. Förra årets resa var så tung att jag vissa kvällar grät mig till sömns. Det var den tyngsta månaden i mitt liv, samtidigt som jag aldrig mött så mycket kärlek tidigare. Nu utsätter jag mig själv igen, för smärta, tunga historier och ett ansvar att förmedla livsöden. Jag visste redan innan att den här resan skulle bli den värsta i mitt liv, och jag fick rätt. Dagen jag satte mig i bilen för att åka i väg på mitt första möte var starten på månader av ångest, smärta och en maktlöshet som jag vet kommer förfölja mig resten av mitt liv.

11


Jag står helt stilla och tittar ut på träden. Ett löv faller, virvlar till lite i vinden och seglar sedan ned på marken för att dö. De blir bruna, gula, röda, nästan färgerna som på en misshandlad kvinna. Det är inte helt otroligt att varje löv som faller från mitt träd skulle kunna representera en utsatt kvinna. Just idag är det så. Och nu ska deras liv berättas med ord. Jag blinkar bort en tår och ser mig om i vardagsrummet. Det är dags för nästa tuffa resa, och jag känner mig ärad att få förmedla den.

12


Annie Jag sitter i bilen på väg till den första intervjun. Jag är redo, men samtidigt mal en oro i mellangärdet. Vad skulle jag få höra den här gången, och hur skulle jag reagera. Hur skulle kvinnorna må efter att de öppnat upp sig och berättat sin historia. Det är verkligen som att hålla ett blankt blad i handen, en tom bok som ska fyllas till brädden av jobbiga sanningar som många blundar för. Annie var den första jag skulle möta. Det som utmärker sig med hennes historia är att nu, först efter fem år, så är hennes förövare dömd. Men det hade inte varit inte en lätt resa, och nu skulle jag få höra den på riktigt. ”Jag träffade min förövare sommaren 2015. Jag var sambo med en annan man då, men vi var på väg att gå isär. Jag kände mig plötsligt sedd, då han hela tiden berättade vad jag var bra på, han lyfte mig helt enkelt. Han blev anställd på mitt företag som personlig tränare och massör. Vi blev tillsammans väldigt snabbt, men lika snabbt kom hans övergrepp. Från att vi blev tillsammans, så ändrades hans beteende väldigt snabbt. Han bestämde att jag skulle vara helrakad, att jag alltid skulle vara naken, att alltid duscha innan jag gick och lade mig. Jag minns att vi satt på ett jobbmöte en gång. Det var irritation redan när vi satte oss i mötet. Jag minns bara att han plötsligt for över bordet vi hade mellan oss. Jag vaknade efter en

13


stund på golvet i andra sidan rummet. Han hade strypt mig. Jag var i chock och minns inte vad han sa, men jag visste att jag var tvungen att ta mig ur rummet och vara proffsig inför alla motionärer som var där. Jag gick ner till receptionen och en man som jobbade där såg att något hade hänt. Jag var precis röd på halsen och min kropp sade nog mer än vad jag egentligen ville förmedla. Bara en kvart senare skulle jag föreläsa tillsammans med honom. På föreläsningen pratade han åter igen om hur bra jag var. Han pratade mer om mig, än om sig själv och träning. Efteråt åkte han hem till sig och jag till mig. Vi träffades varje dag på jobbet och till slut var vi ett par igen. Ingen nämnde vad som hade hänt och förhållandet fortsatte. Idag kan jag ibland tänka tillbaka på att jag reagerade starkt på hur han behandlade sin mamma. När vi kom dit så satte han sig i soffan och hon servade honom tills vi åkte hem. Jag minns att jag sa att jag inte ville följa med om han behandlade sin mamma på det sättet. Min egen styrka är nog att det är svårt att trycka ner mig psykiskt. Han försökte, men lyckades inte riktigt. Det var det fysiska som drabbade mig. Faktum är att det hände flera gånger på jobbet. En gång kom en personal in på mitt kontor. Då ligger jag på golvet och han sitter på mig med sitt knä över mitt bröst. Hon sa åt honom att sluta och det gjorde han. En annan gång skedde det i köket. Det var aldrig någon upptrappning till våldet, det bara hände. Från att det var en vanlig dag, till att smällen kom. Vi pratar en vändning på sekunden. Jag kunde vakna en morgon och han tyckte att jag skulle åka därifrån. När jag packade ihop mina saker så blev han förbannat och sa att jag skulle be om att få stanna kvar. Hur skulle jag veta hur han tänkte?

14


Jag har blivit utslängd ur lägenheten där han drog mig i håret och kastade ut mig i trapphuset. Även den gången helt utan förvarning. En annan gång satt jag i hans kök och jobbade. Jag frågade om vi skulle äta eller gå ut med hundarna. Han tyckte vi skulle gå ut med hundarna. Han kom fram till bordet där jag satt, gav mig en komplimang och gick två steg för att sedan vända sig om och vara svart i blicken. Åter igen sa han att jag skulle åka därifrån. Medan jag packade ihop mina saker så fick jag ett slag över axeln. Jag bad honom lugna sig då hans dotter var i rummet bredvid. När jag packade in mina grejer i bilen så kom det första slaget mot ansiktet, en rak höger. Han slog så hårt att jag for in i husväggen med bakhuvudet före och svimmade. När jag vaknade så satt han på mig och hade vridit min tröja runt halsen och laddade för nästa slag. Det enda jag tänkte på var att någon vuxen skulle höra mitt skrik, men den enda som hörde var hans dotter som hade öppnat fönstret och skrek på honom. Det gjorde att han lugnade ner sig. Jag tog mig in i bilen och ringde en vän som hjälpte mig till sjukhuset. Där gjorde de ingen dokumentation som behövde göras, så jag fick åka till ytterligare ett sjukhus, fyra mil bort, för dokumentation. Jag blev inlagd för observation och förmodad hjärnskakning. Det här var den första anmälan som jag gjorde mot honom. Jag bröt med honom. Men tyvärr hade jag saker kvar som han bad mig hämta. Jag kände mig stark nog att åka dit. I dörröppningen mötte jag hans hundvalpsögon som bedjande tittade på mig, och åter började vi att träffas. Min polisanmälan låg fortfarande aktuell, så en dag sa hans mamma åt mig att ta tillbaka anmälan, något jag gjorde. Tyvärr så slutade inte våldet,

15


det blev snarare värre. Strypandet blev alltmer allvarligt och jag kontaktade till slut kvinnojouren. Jag började planera i huvudet hur jag en gång för alla skulle ta mig därifrån. Planen utvecklades medan jag försökte vara normal. Jag hann få stryk några gånger till innan jag tog mig bort från honom på riktigt. Min panikångest ökade med tiden och till slut var jag så trött att mina ben inte orkade bära mig. Något som fastnat i mitt huvud var när han bar mig in i sängen för att min kropp sa ifrån. Han lade sig bakom mig, höll om mig och viskade: ’Jag vet inte hur jag ska kunna sluta.’ Paniken ökade och en otäck känsla infann sig att han skulle göra min dotter illa om jag svimmade av hans övergrepp när hon var hemma. Vi var tillsammans i åtta månader, jag anmälde honom sex gånger under den tiden, och då anmälde jag inte allt. Jag förstod att det började bli farligt eftersom han ströp mig tills jag svimmade varje gång. Nästa gång kunde det bli den sista. Den sista händelsen var den värsta. Vi kom hem till min lägenhet och allt var bra, trodde jag. Den dagen blev jag misshandlad i nästan en timme. Han slängde mig från köket till vardagsrummet. Något hände där, och det gick inte att få kontakt med honom. Han var kolsvart i ögonen och jag tänkte att nu var det över. Han drog mig i håret och slängde mig på sängen och sa, att där skulle jag ligga still. Han började slå sönder saker och jag förstod att jag måste därifrån. Jag reste mig och sprang mot dörren, men han gensköt mig i hallen. Han fick ner mig på golvet och försökte dra ner Tv:n i huvudet på mig samtidigt som nästa slag kom. Därefter drog han mig i håret genom rummen och slet fram en svart sopsäck. ’Jag vet inte vad jag ska göra med dig än’, sa han och höll upp säcken framför mig. Jag var så smärtpåverkad så jag var helt borta.

16


Plötsligt avbröt han sin misshandel och lämnade lägenheten. Han sa till och med ’Hejdå’ när han lämnade. Precis då ringde min före detta sambo och hörde på mig att något hänt. Medan han hade mig kvar i telefon så ringde han polisen. Patrullen som kom var fantastisk. De stannade hos mig i sex timmar och gick direkt ut med hans namn. De ville ha honom häktad samma kväll, men åklagaren valde att inte göra det då det var fredag kväll. Polisen filmade och fotade skadorna, och medan de var hos mig så uppträdde fler blåmärken. De körde upp mig till lasarettet för undersökning och mer dokumentation. Då åklagaren valde att inte häkta honom den kvällen, så uppmanade polisen mig att lämna stan.” Jag tittar på Annie och upprepar orden. ”Du menar att åklagaren valde att inte häkta honom på grund av att det var fredag kväll, vilket utsatte dig för en risk att dödas under helgen? Det betyder att det är en fördel att misshandla kvinnor en helg om man behöver sopa undan spår eller fly?” ”Ja, åklagaren ville vänta tills måndagen. Både polisen och jag gjorde en anmälan den dagen och jag lämnade stan. På måndagen eller tisdagen häktades han och satt häktad i tre dagar. Efter ett par dagar så ringde polisen och bad mig komma till polisstationen direkt då jag måste ha larm på mig. Hon förklarade att de inte litade på honom när han skulle släppas. Jag fick ett direktkopplat larm på höften, och ett kontaktförbud på tre månader. Larmet slutade att fungera innan de tre månaderna var slut, så ringde jag och förklarade att jag behövde ett nytt larm. Men svaret var att det inte fanns några hela larm inne. Jag ansökte även om förlängt då jag med säkerhet visste att han var utanför min bostad nattetid.

17


En månad senare fick jag en advokat och det första polisförhöret hölls. Det räknades som grov kvinnofridskränkning. Ett år gick, men ingenting hände. Min advokat fick ringa och tjata på utredande polis att snabba på ärendet, men det var svårt att få några svar. Under tiden kontaktade han de som fanns runt omkring mig och berättade vilken lögnaktig person jag var. Han gav sig på arbetskamrater, chefer till mig och gjorde allt för att svartmåla mig som person. Ett år senare lades fallen ner med motiveringen att det inte fanns vare sig vittnen eller dokumenterade skador. Men det var helt fel. Jag hade fem vittnen, jag hade två dokumentationer från läkare i polisrapporten. När min advokat ringde och förklarade att det var nedlagt, så ville jag överklaga. Jag fick då förklarat för mig att jag då måste skaffa ny advokat och bekosta det hela själv, men han gav mig tipset att det fanns färdiga mallar för överklagan på nätet att skriva ut. Advokaten klev av och jag började läsa på. 20 dagar senare överklagade jag och punktade upp allt det som inte stämde. Jag fick svar att de skulle öppna upp ärendet igen, och att alla punkterna skulle gås igenom. Jag fick själv anlita en advokat och plötsligt satt vi med nya förhör där jag tre år senare skulle minnas exakt vad som hände vid dessa sex tillfällen som jag hade anmält. Min förövare jobbade vid den här tidpunkten utomlands och kunde inte komma in på förhör. I flera månader lyckades han hålla sig undan utan att höras, och när han väl kom hem så bytte han advokat två gånger vilket förhalade det hela ännu mer. Till slut blev han delgiven, och först fem år efter första slaget, så hölls rättegången jag väntat på. Det jag tyckte var jobbigast under rättegången var att jag blev hörd först, och när

18


det blev hans tur, så kunde han säga vad som helst om mig, utan att jag eller min advokat kunde dementera och förklara att han talade osanning. Det värsta var när han pratade osanning om mina barn. Min advokat hade tydligt berättat hur man skulle bete sig i en rättssal, det hade uppenbarligen inte hans advokat gjort. Så här i efterhand är jag glad över att jag hade haft tid på mig att bli stark, men att sitta där som ny utsatt kvinna, fy satan. Försvarsadvokaterna kan vara för jävliga när de förminskar misshandeln och utsattheten. Jag förstår att det är deras jobb, men ändå. Efter två veckor kom domen där han fälldes på alla sex punkterna till åtta månaders fängelse och skadestånd. Han överklagade såklart, och hovrättsförhandlingen hölls ytterligare ett år senare. Efter ett par veckor kom den slutliga domen där de valde att döma vid de två fallen som hade dokumentation från lasarettet, alltså inte de fallen där de ansåg att det var ord mot ord. De halverade domen till fyra månaders fängelse, men då fängelserna var fulla så blev det samhällstjänst och frivård. Även om han nu är dömd så ser jag honom överallt. Det sitter liksom kvar. Även om inte domen blev det jag önskade, så blev han ändå dömd och jag blev till slut trodd. Det är en vinst i sig. Att fallen togs upp igen var att jag inte gav mig. De kollade inte på vad jag anmält och de läste inte ens om vittnen och dokumenterade skador. Jag har funderat på hur man kan anmäla dem som lade ner det här. De gjorde fel. Innerst inne är jag tacksam att både tingsrätten och hovrätten trodde på mig.

19


Vad jag förstår så har min förövare tagit över sin pappas roll. Pappan är gammal och slår inte mamman längre. Han är äldsta sonen och har tagit över pappans beteende.” På bordet där vi suttit ligger högar av papper, domstolsbeslut och tidslinjer. Där finns också två papper fullklottrade med blommor. Annie förklarade att de var från rättegången. När ångesten tryckte på och han ljög om henne som person och mamma, så viskade hennes advokat: ”Rita blommor”, och det hade hon gjort. Jag förstår att det varit tufft att berätta, men hon var fast besluten att få ut sin historia. Kanske sätta punkt för den en gång för alla. Jag startar bilen och ser henne vinka när jag svänger ut från infarten till platsen vi träffats på. Jag tänker att hon är den första av många kvinnor jag ska möta och att jag är glad att han till slut dömdes. Men att få fyra månaders samhällstjänst känns som rena semestern för en man som så brutalt misshandlat en kvinna. Undrar om det hade blivit samma dom om han misshandlat en man på samma sätt. En sak som jag inte riktigt kan släppa är det där med åklagaren. Polisen ville häkta mannen som misshandlat henne, men åklagaren hade sagt att det var fredag och att det fick vänta till nästa vecka. Hur är det ens möjligt. Är det här vi skulle kunna prata om tjänstemannaansvar? För tänk om hon hade dödats under helgen? Jag tittar på klockan och har ett par timmar på mig innan nästa möte. Telefonsamtalen jag skulle ta fick vänta. Jag var helt enkelt tvungen att försöka radera det jag hört för att ge plats åt en ny historia. Denna gång från en gömd kvinna.

20



MARIA ANDERSSON

V

åld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem, ändå tystas det ner och nedprioriteras av både myndigheter och av samhället i stort. Journalisten och författaren Maria Andersson bestämde sig för att träffa några av kvinnorna som levt nära våldet och låta deras röster bli hörda. Berättelserna är fria från filter och visar en sanning som är svår att ta in. Sanningen om smärtan och sorgen. Historier som berättar om att utsättas av någon, ofta en person man älskat, men även av det samhälle som säger sig skydda de mest utsatta. Flera av kvinnorna i boken lever gömda, då det finns risk att de dödas av sin före detta partner, ofta är det den man som är pappa till deras barn. Anmälningar läggs ner på grund av bristande bevis, ändå anses kvinnor och barn vara under så stort hot att de göms undan och tas ifrån rätten till ett normalt liv. Maria valde att träffa några av kvinnorna någon annanstans än i deras hem, då det är förenat med risker. Det enda vi vet är att de lever någonstans i Sverige. Samtliga har fått livstidsstraff för ett brott de inte har begått. Eller som en av kvinnorna säger: ”Det sägs att Sverige inte har några dödsdomar, men det är fel. Jag är dömd till döden, och det är han som ska verkställa domen.” Det enda som inte tagits ifrån dessa kvinnor är deras röster. Låt dem aldrig mer tystna. Välkommen till en läsning som berör. Samtliga intervjuer har godkänts av respektive individ.

22


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.