Hockeylaget Tigrarna - Tjejer får ju inte tacklas
L I NA LEN N A R T SD O T TE R E LMBLAD A N NA S T R I N D B E R G
Hockeylaget Tigrarna - Tjejer får ju inte tacklas Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Lina Lennartsdotter Elmblad | © Bild: Anna Strindberg Grafisk form och sättning: Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2021 ISBN: 978-91-7634-304-3
Tjejer får ju inte tacklas
L I NA LE NNA R TSDO TTE R E LMB LAD A NNA STR I NDB E R G
Till våra underbara ungar TIGER, TRISTAN & THIAS VIKTOR, GUSTAV & MAJA Tack för att ni inspirerat, läst och peppat!
K a p ite l 1 Klockan i ishallen tjuter högt och när Maja vän der sig mot rinken står hela laget i en ring och slår klubborna i isen. Inte för att isen ska gå sön der, bara för att skrämma motståndarna lite. De bär sina röda och vita matchtröjor med klubbens märke, en rytande tiger med två korsade hockey klubbor bakom. Maja älskar den där bilden. ”Tigrarna!” skriker de så det studsar mot vägg arna och ringen av spelare skingras. Målvakten åker fram till målet och ställer sig mellan stol parna medan fyra utespelare intar sina positioner. Resten av laget sätter sig på avbytarbänken. En kille, som Maja vet går i 8:an, har på sig en randig domartröja och står redo att släppa pucken. Han har visselpipan i munnen och rynkar pannan så den blir full av streck. Maja blir lite full i skratt för hon är inte van att se honom så allvarlig. När hon sett honom med hans klasskompisar brukar han alltid skratta så högt att det ekar i ishallen. Mittemot hemmalaget har Vargarna ställt upp
7
sig. De kommer från grannstaden som ligger sju mil bort. Maja har sett dem spela mot Tigrarna många gånger men det är alltid lika nervöst. Domaren blåser i pipan och så är matchen igång. Vargarna vinner tekningen och två av deras spelare trampar snabbt mot mål. Maja håller andan och ser hur Tigrarnas målvakt gör sig redo att försvara. Ett hårt slagskott kommer flygande från en av Vargarnas klubbor och Maja vill nästan titta bort. Hon förstår att den kommer att gå in. Pucken landar mycket riktigt i nätet bakom målvakten och Vargarna dunkar varandra i ryggen på isen medan deras lagkamrater i båset slår med klubb orna i sargen och jublar. När slutsignalen för matchen går en timme senare står det 1–8 på resultattavlan. Vargarna vinner alltid. Tigrarna åker av isen med huvudena häng ande. Målvakten har tagit av sig hjälmen och åker sakta bredvid en av backarna som lägger en kamratlig hand på axeln. Alla på läktaren applå derar dem, men ingen av spelarna tittar upp. Ingen gillar att förlora.
8
Maja står kvar en stund på läktaren och tittar efter laget. Resten av publiken, mest föräldrar och syskon till spelarna, går mot utgången. Maja lunkar med blicken fäst på resultattavlan. Varför blir det alltid såhär, hinner hon tänka innan hon kommer på sig själv. Hon vet varför. Hon vet precis varför de alltid förlorar. Maja lämnar ishallen och går ut i den bitande vinterkylan. En bil tutar en bit bort och hon ser att det är pappas mörkblå Volvo. Maja drar ner mössan långt ner i pannan och ser sig snabbt om. Hon avskyr när han gör så, tutar och vinkar, och är så … pappig. Det är pinsamt! ”Vann de?” frågar han när hon hoppar in i den varma bilen. Maja skakar på huvudet och pappa suckar lite. ”Jag vet, det är helt galet! De borde verkligen bli bättre på att passa varandra. Alla vill ha pucken, alla vill göra mål, men så funkar det ju inte i hockey – det är en lagsport! Och målvakten fick ingen hjälp alls av backarna.” ”Tänk om de hade en alldeles förträfflig center som kunde vinna tekningar och sätta puckar i krysset”, flinar pappa och blinkar mot Maja. Hon
9
räcker ut tungan åt honom och tittar sedan ut genom bilrutan. Hon ser sin egen spegelbild i fönstret medan pappas ord upprepas inom henne. Maja vill inget hellre än att spela hockey. Hockey är det bästa hon vet. Men Tigrarna är inget flicklag.
10
K a p ite l 2 Maja Nilsson går i trean på Forsenskolan. I hennes klass är de 12 tjejer och 11 killar. Alla killar utom tre spelar ishockey i Tigrarna. Ingen av tjejerna gör det. Maja vet egentligen inte om någon av de andra tjejerna vill spela. Kanske Nadia, hon är Majas bästa vän. Hon brukar spela streethockey med Maja hemma på gatan ibland. Men annars har de andra tjejerna fullt upp med fotboll, innebandy, musik eller något annat som inte involverar is och hjälm. Maja har testat både fotboll och gitarr, men slutat efter bara några gånger. ”Det finns inget som kan jämföras med hockey”, sa hon när pappa frågade varför hon inte ville gå på sommarträningen. ”Jag trivs bäst på is och när det går snabbt!” Majas storebror Måns spelar i Tigrarnas U14-lag. Varje tisdag, torsdag och lördag har han dragit på sig skydd och skridskor medan Maja hjälpt till att snöra dem så länge hon kan minnas. När Maja var fyra år började hon i skridskoskolan. Hon gick där tills hon var sju. Efter det
11
kände hon sig för stor och alla andra i hennes ålder slutade eller flyttade över till Tigrarnas U8-lag. Maja var med på några träningar med U8, men killarna tyckte att det var konstigt med en tjej i laget. Det märktes, för hon fick aldrig några pass ningar, trots att hon var snabbare än både Sigge och Amir. Tränaren Johnny verkade mer intres serad av sin kaffekopp än av att säga till grabbarna på skarpen. Så Maja slutade. I alla fall i Tigrarna. Hemma på gården har pappa byggt en skottramp där Maja och Måns brukar tävla mot varandra om vem som kan sätta flest puckar i krysset. Måns vinner ofta, men inte alltid. Speciellt inte på sistone. På kvällarna brukar Maja sitta på sitt rum med surfplattan och kolla hockeyvideor på Youtube. Sedan kan hon stå i timmar på rampen och öva på olika skott och finter. På Majas anslagstavla sitter ishallens schema och nästan varje gång det finns tid för friåkning frågar hon pappa om skjuts. Intill schemat på anslagstavlan sitter en broschyr om årets sommarhockeyskola för tjejer. Maja har alltid velat åka, men det här året känns det extra
12
viktigt. En av Majas stora idoler, hockeyspela ren Maria Rooth, är ledare för skolan. Mamma och pappa har förstås sett broschyren. Det borde egentligen inte finnas något som hindrar henne från att åka den här gången. I år har Maja åldern inne för att delta och hon är definitivt tillräckligt bra, det vet hon. Men sommarskolan håller till i södra Sverige och mamma säger att det är väldigt långt att åka. ”Vi kanske kan hitta en som ligger lite närmare”, brukar mamma försöka och så tar hon fram datorn och knapprar fram läger och träningspass bara några mil bort. Maja skruvar på sig då, vet inte riktigt hur hon ska förklara. Men så behöver hon bara titta på pappa för att se att han förstår. Hon vill träffa Maria som vunnit både OS-silver med landslaget och spelat i USA. Inte Kickan som spelat ”bara för att det är kul” hela sitt liv. Maja har bara träffat en hockeyspelare som spelat i landslaget innan. Det var när hon följde med och hämtade Måns på en hockeycamp förra sommaren. På avslutningen kom Elias Pettersson på besök och Maja fick hans autograf på sina hock eyhandskar. Som tur var hade hon dem i bilen,
13
eftersom hon hade tagit ett ledigt pass i hallen kvällen före. Men varken mamma eller Måns verkar förstå varför Marias autograf vore ännu coolare att ha på anslagstavlan. Framförallt viktigare. Att se namnet på en hockeytjej som spelat i OS skulle göra att Majas dröm inte kändes lika långt bort som den gör nu.
14
”U10 börjar sin träning strax. Du kan väl vara med?” säger Tim plötsligt. Maja sväljer hårt. Nervössväljet. Men samtidigt pirrar det i magen. Vad skulle laget säga? Hon vet att de inte vill ha henne där. Samtidigt … en chans att vara med på en träning med Tigrarna. Det vill hon inte missa.
Maja är nio år och kan allt om ishockey. Hon övar skott långt in på kvällarna, paxar ishallen varje ledig tid och tittar varje match Tigrarna spelar – fastän de oftast förlorar. Trots att hon älskar ishockey så har Maja inget lag. Tigrarna är killar och där får inga tjejer vara med. En dag händer något som förändrar allt. Maja blir en del av laget och blir till och med kallad till match! Men hur tacklar man känslan av att vara oönskad? Övervinner kärleken till spelet verkligen allt?
www.idusforlag.se
86