Chloe Ädling
Terese Ädling
Kämpa Jessica!
Kämpa Jessica! Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Chloe och Terese Ädling Grafisk form & sättning: Anna Lolax, Idus förlag Omslagsfoto: Terese Ädling Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7634-262-6
Chloe & Terese Ädling
1 DE HÅRDA BASTONERNA ute i salen får utrymmet bakom scenen att vibrera. Jag kan inte se något av scenen där jag står. Istället blundar jag och försöker tänka mig in i hur det kommer vara att stå där ute; strålkastarna som lyser rakt i mitt ansikte, folkmassan som betraktar varje steg jag tar. Det bubblar i magen av nervositet. Så fort hiphoplåten tystnar hörs jubel och applåder. Jag kastar en blick över axeln på Michelle som står lutad mot en vägg och tvinnar en av sina mörka lockar mellan fingrarna. Den svarta spetströjan slutar precis ovanför hennes navel och tillsammans med slitna jeans och sneakers ser det lagom avslappnat ut. ”Nu är det ni”, säger en kvinna med headset och visar oss mot scenen. ”Nästa grupp är Jessica Danielsson och Michelle
7
Matieu som ska framföra numret Facetime”, ropar presentatören ut i högtalarna. ”När jag pratade med dem tidigare berättade de att ungdomar ofta umgås via sina telefoner. Där delas alltifrån smakråd till förtrogna samtal, och det vill de uttrycka genom sin dans. Välkomna upp på scenen Jessica och Michelle.” Sorlet i salen lägger sig och jag joggar över till andra sidan av scenen för att ställa mig i rätt position. Mobilen i min hand börjar som planerat att ringa med hög signal; en skräll som får alla att vakna till i sina stolar. Jag svarar när musiken startar och Michelle och jag backar båda in mot mitten av scenen som om uppkopplingen drog oss närmare varandra. I våra utsträckta händer håller vi telefonerna. Genom skärmen betraktar jag Michelle, hon ser säker ut. De senaste veckorna har vi övat stenhårt för att varje steg ska sitta. Drömmen om att vara med i tävlingen Unga koreografer har funnits hos mig ända sedan jag hörde talas om den för första gången. Man skapar sin egen koreografi och blir sedan bedömd av en jury med etablerade dansare och koreografer. Jag snurrar runt mot Michelle och våra blickar låser sig fast. Hon lyfter telefonen ännu högre och sveper
8
den med överdrivna rörelser över sina kläder medan jag betraktar hennes avbild på min telefonskärm. Efter det är det min tur att upprepa det som Michelle precis gjort. När jag är klar med min del tar vi några steg framåt och glider ner på golvet åt varsitt håll, samtidigt som vi låter mobilerna mjukt falla ur våra händer och ner på golvet en bit ifrån oss. Efter några turer nere på golvet ska vi resa oss upp till stående igen. Mitt i min uppåtrörelse skär en skarp smärta till inne i min ryggrad för att sedan grena ut sig i resten av kroppen som ett träd av eld. Smärtan är vit och röd och jag biter mig i läppen för att kunna fortsätta som om inget har hänt. Strax efteråt lättar det och jag spänner blicken i Michelle för att signalera att det är lugnt ifall hon har märkt något, men hon verkar inte ha sett det, för hon fortsätter utan att blinka. Resten av dansen flyter på som den ska och vi avslutar helt synkroniserat. När publiken applåderar andas jag ut av lättnad. Michelle strålar av glädje när vi tackar för oss och springer ut. Ingenting säger mig att min smärta har synts utanpå.
9
I samlingsrummet bakom scenen är det fullt med andra dansare. De sitter utspridda på golvet eller vid de små bord som står uppradade framför den lilla tv-skärmen som visar vad som händer på scenen. Det är fuktigt och svetten rinner utmed min kropp som om varje hårt dunkande hjärtslag bidrar till att pressa ut vattnet ur porerna. Jag tittar bort mot Michelle som gått för att prata med Liam och Alba som också är med i tävlingen. Hon ser glad och lugn ut. Liam och Alba går i samma dansskola som vi och under några terminer har vi dansat i samma jazzkurs. Michelle skrattar åt något de sagt och Liam ger henne en klapp på axeln. Jag går bort till dem för att säga hej. ”Bra jobbat, Jessica”, säger Liam. ”Tack, ni med”, svarar jag. Det är svårt att inte fastna med blicken på hans muskulösa armar. Att bygga armmuskler är något som jag själv har svårt för; hur många armhävningar jag än gör är de lika långa och tunna som förut. ”Var har ni köpt de där topparna?” frågar Alba och nickar mot mig. ”De är jättesnygga!” ”Vi beställde dem från Frankrike”, säger Michelle
10
och drar med handen över tröjan som för att förstärka hur fin den är. ”Fransk spets har den bästa kvalitén.” De sista tonerna från låten som spelas ute på scenen klingar av och gruppen som har uppträtt efter oss kommer in i samlingsrummet tätt följda av damen med headset. ”Nu blir det paus i en kvart medan domarna överlägger. Ni kan gå ut till era vänner i foajén en stund om ni vill. Bara ni är tillbaka fem minuter innan vi drar igång igen.” ”Då är det bäst att jag går och fixar läppstiftet”, säger Michelle. ”Måste se bra ut när jag tar emot priset.” När hon försvinner iväg är det som om hon tar med sig min energi och jag sjunker ner på en svart pinnstol vid ett av de runda borden. Liam och Alba ursäktar sig och säger att de ska gå och snacka med några klasskompisar. Alla de andra dansarna som har trängts inne i rummet sipprar ut genom dörren mot foajén och snart är jag ensam kvar. Jag skruvar på mig i den hårda stolen och försöker hitta en bekväm position, men det går inte, så jag glider ner på golvet och stretchar istället. Golvet är svalt och hårt och känns värre än stolen.
11
”Kommer du eller?” frågar Michelle när hon kommer ut från toaletterna. Jag reser mig upp och följer med henne ut genom de labyrintartade korridorerna i konserthusets källare upp till foajén där det är fullt med folk. Blicken letar sig fram i folkmassan, men jag ser inget bekant ansikte fast flera av mina vänner ska vara där. ”Kom!” säger Michelle och greppar tag om min arm. ”Vi måste nog tillbaka snart”, svarar jag och betraktar den ström av människor som rör sig åt motsatt håll. Michelle svarar inte utan fortsätter att släpa mig efter sig. Vi trycker oss förbi ett äldre par och nu ser jag Markus, Ali och två andra killar från skolan stå mitt framför oss. Blodet rusar till kinderna och jag stryker bort en hårslinga från ansiktet. Det känns konstigt att se dem här på teatern, senast jag såg dem stod vi och hängde utanför skolan. ”Och?” säger Michelle och spänner ögonen i killarna. ”Vadå?” säger de i kör och skruvar på sig. ”Vad tycker ni? Visst var vi bra?” ”Alltså, vi kom precis. Vi hängde hos Erik och glömde bort tiden. Dans är inte vår grej”, svarar Ali
12
och hans käkar spänns till så där som de kan göra när han är irriterad. Jag flyttar blicken till Markus och hans ögon fastnar i mina. Det känns som han ser rakt in i mig när han har den där blicken. Han ler som om han vill be om ursäkt. Ögonblicket varar bara i någon sekund innan han vänder sig bort mot de andra igen. ”Ni skulle ju filma oss”, säger Michelle och himlar med ögonen. ”Som tur är har jag fixat det ändå, er kan man inte lita på. Glöm att ni får hjälp av mig nästa gång ni behöver något.” Killarna sänker sina huvuden och tittar ner i golvet. Det är som om Michelle har en osynlig kraft som får alla att vika sig. Ögonblicket senare drar Michelle mig tillbaka genom folkmassan. Jag försöker vända mig om för att få en sista skymt av Markus, men gänget verkar ha försvunnit lika snabbt som de kom. Efter att ha trasslat oss tillbaka genom alla korridorer ansluter vi oss till de dansare som står bakom scenen och väntar. Det sorlar av ljud i salen när alla återtar sina platser. ”Välkomna tillbaka”, ropar presentatören i hög-
13
talarna. ”Nu har domarna överlagt och vi får snart veta vem som är den lyckliga vinnaren av Unga koreografer, men först är det dags för mig att berätta om vem eller vilka det är som har vunnit publikens val. De som publiken själva har röstat fram som årets vinnare är …” En lätt spark landar mot mitt ben och jag tittar upp. Michelle ler.
14
När Jessica och Michelle inte vinner årets Unga koreografer säger Michelle att det är för att Jess är känslig och inte vågar testa mer komplicerade steg. Istället vinner två andra koreografer som gestaltat flykten från sitt hemland. Hur ska Jess och Michelle kunna vinna som aldrig har upplevt något liknande? Som inte har någon historia? Trots att Jess vet att känslan bakom ett bidrag är något som juryn värdesätter tar hon åt sig av Michelles ord. Hon vill inte vara känslig, inte vara svag. Men hon är känslig, hon har ont exakt hela tiden. Tre år tidigare såg Jess mamma hur hennes rygg var krökt, nästan som ett S. S:et visade sig vara skolios. När Jess får beskedet att hon behöver stelopereras, och det snart, sätts hela hennes liv ur spel. Nu har hon en historia, hon har upplevt saker – men kan inte dansa.
www.idusforlag.se www.idusforlag.se