9789176116739 by Smakprov Media AB

Sรถder om himlen

Erik Bengtsson Meuller

SÃ&#x2013;DER

HIMLEN

Andra upplagan EBMeuller Bรถcker EBMeuller @ Facebook ebmeuller@gmail.com

Omslag Erik Bengtsson Meuller Tryckt 2019 hos Publit Sweden AB ISBN 978-91-7611-673-9

Setlist för apokalypsen Förord - s. 12 Prolog: Angel of death - s. 18 1: Beginning of the end - s. 34 2: Jävla snutar- s. 46 3: Kickstart my heart - s. 60 4: Panic attack - s. 78 5. Caught in a mosh - s. 96 6. Creeping death - s. 110 7. Det var samma dag som brandstation brann ner - s. 122 8. Hell awaits- s. 136 9. At the library - s. 148 10. Captain Morgans revenge - s. 160 11. We’re not gonna take it - s. 170 12. Metal thrashing mad - s. 182 13. Symphony of destruction - s. 192 14. Had enough- s. 206 15. Jesus saves - s. 216 16. Hysteria - s. 232 17. Hard times- s. 240 18. Breaking the law - s. 250 19. Break stuff - s. 256 20. Paranoid - s. 262 21. The end of the world - s. 268 22. overkill - s. 278 23. The power of thy sword - s. 292 24. Walk - s. 306 25. The eye of the storm - s. 314 26. Volvo - s. 332 27. You’ve got another thing coming - s. 344

28. Numb - s. 352 29. The evil that men do - s. 364 30. Wash it all away - s. 378 31. Here i go again- s. 386 32. Bad moon rising- s. 400 33. Chaos reigns - s. 408 34. Die by the sword - s. 418 35. Fear of the dark - s. 426 36. All nightmare long - s. 434 37. South of Heaven - s. 442 38. Shout at the Devil - s. 456 tack, efterord och referenser - s. 466

Då var vi alltså här igen. Där ser man. Tredje boken jag publicerar, andra bokserien jag ger mig i kast med. När denna bok först publiceras i storpocket var det mars 2018. Ett år före det tröttnade jag på de vanliga tryckerierna och startade upp en egen liten verksamhet för att med hjälp av Publit trycka upp alla de böcker som jag skrivit genom åren. Författarbranschen är tuff. Mycket tid och såväl glädje som lidande ligger bakom att skapa en bok. För mig är det en passion, jag har ett behov av att få berätta de otaliga berättelser som av något skäl hela tiden vill slå rot och växa fram i mitt huvud. Samtidigt räcker inte detta, det krävs så mycket mer. Du ska ha tur, för de stora förlagen ger inte ut mycket. Man ska vara glad om de ens orkar ge något svar eller för den delen kikar ens på början av din berättelse. Sådan är verkligheten, och jag kan väl inte klandra dem. Med mitt eget förlag, EBMeuller Böcker, har jag total frihet över mina verk, jag kan ge ut dem så som de enligt mig är menade att vara. På gott och ont. Jag har lärt mig genom många misstag. Men, vad är det då för bok ni nu ska börja läsa? Mina två tidigare böcker ingick båda två i Bableis barn-sagan, en bokserie som jag är långt ifrån klar med. Den serien föddes för över 10 år sedan, vilket egentligen även gäller för den nya bokserie som ni nu ska få läsa starten på. Tanken är nämligen att kunna bolla två olika serier parallellt, vilket jag ser många fördelar med. Både Bableis barn- och Söder om himlen-serierna är mina barn, jag brinner för och älskar att skriva dem. De står för två olika genrer, två olika världar, vilka jag under de kommande åren ämnar bygga upp än mer för er. Jag hoppas verkligen att ni vill fortsätta följa mig in i dessa världar. Vad gäller denna bok, denna serie, så har väl egentligen Söder om Himlen sina rötter i en 12-årings fantasi. Tänk er den där oskyldiga åldern som egentligen inte är så oskyldig. Man börjar komma i kontakt med filmer och spel som egentligen inte är lämpade för en, men som man fullständigt älskar.

Från denna tid har jag flertalet minnen av våldsamma och läskiga filmer och spel, många med zombies och undergång med i ekvationen. Av något skäl finns en fascination för detta, som följt med. Vid något tillfälle fick det en att fundera kring vad som skulle ske om monster dök upp här hemma i lilla trötta Vänersborg där jag bor. Ofta ser man hur de stora amerikanska eller brittiska städerna utsätts för attacker av monster och utomjordingar i spel och film, men hur ofta ser man egentligen vad som händer i en liten ”schleten” stad på gränsen till Dalsland då världen går under? Där har ni egentligen grunden till berättelsen. Under åren växte jag och min fantasi, såväl som min kunskapsbank gällande allt möjligt, men framför allt populärkultur. Jag skrev mina berättelser och utvecklade mitt författande. När jag sedan skulle skriva mitt projektarbete på gymnasiet valde jag att göra verklighet av denna berättelse. Jag skulle skriva en monsterberättelse, utspelad i Vänersborg, fylld med samhällskritik och populärkulturella referenser. Så var det alltså dags. Jag tjuvstartade innan terminen började och inledde skrivandet i juli 2010. Det blev två böcker innan februari 2011. Den första av dessa, då kallad World Painted Blood, är nu utvecklad och uppdelad i två böcker - Söder om Himlen och Söder om Himlen: Dagen efter. Jag beskrev själv boken som något som skulle kunna få dagens moderna icke-läsande generation att läsa, då den byggde på så mycket som de kunde anknyta till. Det var en högmodig tanke, så klart. Men gött är väl det, ändå? Miljöerna baserades, och är fortfarande baserade på, Vänersborg med omnejd. Namn har dock ändrats till lite ostigare sådana, som ändå hintar om vad de baseras på. Detsamma gäller faktiskt med de flesta karaktärerna som inkluderats. För jag menar, om man ändå baserar platserna på verkliga sådana, varför då inte också basera karaktärerna på riktiga personer?

En stor del av mina bekanta har roller i denna bok och i kommande delar i serien väntar framträdanden för fler. Av respekt för mina bekanta nämner jag givetvis inte vilka som är med, men vissa går nog att lista ut om man känner dem. Detta har även, enligt mig själv, gett upphov till härliga karaktärsutvecklingar och dialoger, i det skruvade äventyr som ni får följa. I och med dessa ord bjuder jag nu in er till att läsa denna bok och hoppas att den faller er i smaken (väl medveten om att den kommer passa långt ifrån alla). Vill ni ha med er något som referens, så skulle jag gärna tonmässigt vilja kalla alltihop för en blandning mellan SVTs ”Uti bögda”, Marvels ”Guardians of the Galaxy” och Simon Peggs ”Shaun of the Dead.” Som ni kanske märkt i innehållsförteckningen kallar jag det inte ens för innehållsförteckning, utan snarare för en setlist. Detta då jag vill ha mer av en Heavy Metal-stämning och valt det stilistiska draget att döpa varje kapitel efter en rocklåt (med några undantag som ska bidra mer till att även få fram lite mer ”bonniga” känslan som ska råda över Wäschbörg.) Värt att tillägga är att jag inte vill någon i Vänersborg något ont med denna bok. Kom ihåg att platserna är BASERADE på Vänersborg med omnejd. Avslutningsvis kan jag även påpeka att detta förord justerats en aning sedan det först skrevs i början av 2018. Då detta skrivs är det istället början av 2020 och Söder om Himlen: Dagen efter är snart redo att ges ut. I och med detta kommer jag även ge ut Söder om Himlen i en ny version, då i hårdband istället för storpocket. Båda de första delarna beräknas släppas i hårdband maj 2020. Lagom till december 2020 hoppas jag även kunna släppa Söder om Himlen: Sista Advent. P.S. Sök gärna upp mig på Spotify, där ni kan hitta bokens soundtrack (dvs. kapitelnamnen, som om ni lyckats undgå det är döpta efter mer eller mindre kända musikstycken som ska bidra till en djupare stämning)

”Då fick jag se en blekgul häst; och mannen som satt på den, hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem gavs makt över fjärdedelen av jorden, så att de skulle få dräpa med svärd och genom hungersnöd och pest och genom vilddjuren på jorden”

Prolog: Angel of Death Slayer

Mörkret låg tätt omkring honom, som om hela världen uppslukats av det. Genom det röda visiret på masken såg han inte mycket framför sig mer än det tjocka mörkret som demoniskt tycktes greppa efter honom. Han kunde knappt se sina egna händer då han såg ner på dem, där de krampaktigt höll om en submachinegun, det vapen som han kunde tacka för att han fortfarande var vid liv efter vad han nyligen fått uppleva. De där sakerna, monstrena som han ville kalla dem, de hade ihjäl varenda en. Skoningslöst och brutalt, men ack så effektivt dräptes allihop i omgivningen. Han själv var förmodligen den enda överlevande som mirakulöst tagit sig upp i tunnlarna ovanför anläggningen, på väg mot frihet. Men trots att det bara var en enkel raksträcka och en stege kvar kunde han inte pusta ut. Han hade sprungit länge och kände hur svetten rann ner innanför dräkten, vilket fick kläderna att äckligt klibba sig fast mot hans kropp. Hjärtat slog tungt och dess slag ekade hela tiden i huvudet, allt medan han hörde hur varelserna plaskade sig fram i vattnet bakom honom. Han visste inte hur långt avståndet mellan dem var, det gick inte att avgöra, men han hade heller inte tid att vända sig om och se efter. Han hade ingen aning om hur många de var eller vilken typ de var av. Det enda han visste var hur dödliga de var. Nere i anläggningen såg han vilken variation det fanns av dem och då de tog sig loss visade de alla snabbt upp sina olika specialiteter. Vissa var snabbare än andra medan vissa var större och starkare. Helvetets portar hade släppt löst sina krafter, som han hörde en av forskarna där nere säga precis innan ett av monstren överföll och slet honom i stycken. Var det någon av de större varelserna han hade bakom sig borde han lätt hinna upp till ytan, de förmådde inte hålla någon högre hastighet under längre sträckor. Men han tvivlade på det, tyvärr.

Han antog att det var några av de mindre varelserna som sprang efter honom, illvilligt utsända som förtrupp för att de större senare skulle kunna komma ikapp och festa på bytet. Det var som om självaste döden jagade honom, kvickt farandes i mörkret och med sin lie i högsta hugg. Gamla medeltida bilder från då pesten härjade uppenbarade sig i huvudet, då ett skelett med lie och huva for igenom städerna och skoningslöst skördade sina offer. En skrämmande syn som kunde hålla en troende befolkning i stor skräck. Men när han tänkte efter så var det inget han behövde oroa sig för. Han hade jagats av döden i flera år och gång på gång skrattat den i ansiktet då han med nöd och näppe undflytt, fullpumpad med adrenalin och överlevnadsinstinkt. Under alla de uppdrag han skickats ut på hade han aldrig misslyckats, men alltför ofta varit den enda överlevande. Vid vissa tillfällen, såsom i det inbördeskrigshärjade Syrien, hade hans medstridande tagit sig levande ifrån slagfältet, men på andra håll hade det inte alltid slutat lika lyckligt för de andra stridande. I Afghanistan tog han sig ensam genom öknen efter att hans uppdragsgivare bombats ut av amerikanerna. Därefter mindes han att amerikanerna själva anställde honom, för att slå tillbaka mot hans tidigare uppdragsgivare. Det slutade med att flertalet högt uppsatta talibaner mystiskt kunde spåras upp och sprängas ut ur sina grottor. Det borde ha fått hans namn högt upp på terroristernas listor, men lyckligtvis satte han varenda person som visste hans identitet på listan han gav åt amerikanerna, innan han spårlöst försvann. Som sista uppdrag deltog han i en räd mot ett hus vid den pakistanska gränsen där amerikanerna fick sig en betydelsefull seger. Bin Laden dödades i det huset, han själv dödade Bin Laden. Han förstod dock varför det inte läckte ut att det var han som dödade terrorledaren, det hade varit skamligt för amerikanerna om världen fått veta att de själva inte hade ihjäl fienden. Det var som om döden vore hans ofrivillige vän och täckmantel.

Amerikanerna var aldrig ens i närheten av att spåra honom. Samma sak hände på Balkan, då han flertalet år tidigare for runt mellan de olika stridande och utförde olika terrordåd. Han dödade serber, kroater och albaner under stridigheterna. Ja, han dödade nog varenda deltagande nationalitet, även de som egentligen inte deltog i kriget. Så länge det fanns en tillräckligt hög prislapp på någons huvud fanns han där. Hans tjänster började då spridas ut på marknaden i den undre världen, där han sedan gjorde sig ett namn under åren. Men därefter hände något nytt. En finklädd man med portfölj lyckades spåra upp honom då han tagit sin tillflykt i Ryssland, mitt i kaoset under mobiliseringen inför det stora tvåfrontskriget i Asien. Det var en man vars efternamn var Crowley - Dr. Benjamin Crowley. De dokument och erbjudanden som fanns i portföljen var inte vad som tidigare erbjudits men var ändå något han blev intresserad av. All den hemlighetsstämplade information som han fick reda på ändrade hela hans världsbild och fick honom att förstå att just hans färdigheter behövdes för att enbart vakta anläggningarna runt om i världen… Och i vissa fall hindra att dess existens avslöjades. Tidigare hade han bara levt bakom en ridå, medan han efteråt verkligen kommit att förstå hur världen verkligen såg ut. De gamla medeltida bilderna föreställande demoner och dödsänglar kanske inte var så fantasifulla ändå, när allt kom omkring. Under de uppdragen tog han hand om läckor och det var nog det som gjorde att han fortsatte med jobbet, samt den enorma prislapp han hela tiden erbjöds. Han mindes extra väl hur han spårade upp en forskare som försökte fly med en massa data, desperat att kontakta någon myndighet som skulle kunna stoppa alltihop. Dock var han inte medveten om den inblandning vissa myndigheter redan hade och vilken dödsstämpel han satte på sig själv. Forskaren blev omhändertagen och undanröjd, trots att dennes bror var säkerhetsanställd på företaget och en riktig pina att inte avslöja sig för.

Han sprang vidare mot stegen och fortsatte att minnas. Dödsängeln blev vad han kom att kallas efter sina uppdrag på Balkan, vilket ekade högt i den undre världen. Han kom till och med att kallas för det av sina senaste arbetsgivare och deras andra anställda. Själv såg han den tydliga ironin i att Dödsängeln själv sett över projektet och att han lämnade en av anläggningarna bakom sig med enbart död i sina fotspår. Dock skulle den riktiga Dödsängeln aldrig tvingas fly, utan istället skörda sina offer utan den minsta rädsla. Den riktiga fanns där nere någonstans, han dirigerade runt varelserna och använde dem som verktyg för sin och Djävulens vilja. “Vi behöver förstärkning i centralen. De bryter sig snart in, vaktstyrkan är inte på plats! Jag upprepar, vi behöver förstärkning!”, hörde Dödsängeln plötsligt hur någon anropade i den radio han hade under sin rånarluva. Hela anropet genomsyrades av förtvivlan och ju längre det löpte desto mindre hopp tycktes finnas hos personen i andra änden. Dödsängeln svarade inte, han fortsatte istället att fokusera på sitt mål. Han kunde se stegen samtidigt som han mellan radioanropen kunde höra sina förföljare. “Vi är övergivna…”, hörde han hur någon annan flämtade i radion, men han stängde ute all medkänsla. Personen i andra änden var svag och hade redan gett upp hoppet. Överlevnadsinstinkten hos en sådan person var för svag. Personen han hörde gny var inte kapabel att ta upp ett vapen och kämpa sig ut i friheten. Alltför många av personerna där nere i anläggningen var av den karaktären, inklusive många av personerna i den vaktstyrka Dödsängeln där förfogade över. Men alla var inte veka. Några av hans vakter var riktigt lovande, de hade kunnat gå långt inom den karriär han själv kom ifrån. Att ha dem med sig i världen som väntade utanför hade inte varit fel. De hade kunnat utgöra en effektiv skara överlevare. Ett antal av dem kom från samma kretsar och kände till den levande legenden om Dödsängeln, men var inte lika framgångsrika som honom.

Visserligen hade de alla överlevt sina uppdrag, någon hade även deltagit i Syrien tillsammans med honom, men de hade inte vad som krävdes i slutänden. De blev tagna av monstren på vägen ut och började en efter en offra varandra. Vekt, tänkte Dödsängeln då han slängde sig upp på stegen och började klättra. Vissa saker hos människan önskade han inte fanns, men hade sett för mycket av det. En övermänniska offrar inte en av de sina för att överleva. En övermänniska strider sig ut, med sina bara nävar om så krävs och visar vägen. Han visar att mänskligheten har en best inom sig som kan överleva det mesta och som rätt kontrollerad gör människan till en ostoppbar maskin. En stark übermensch, som han vet att filosofen Nietzsche talade om, det är vad han själv var. Han var både en barbarisk Napoleon och en human Goethe. Han offrarde inte de sina för sin egen överlevnad men han visade heller ingen nåd mot de som för stunden klassades som fiender. Man skyddade inte någon för skyddandets skull, utan för att visa upp sin egen styrka och bevisa sig överlägsen de beskyddade samt fienden. Dödsängeln kände hur något rev efter hans ben men enbart lyckades skrapa emot skosulorna. Varelserna var tätt inpå honom, han behövde göra upp en plan för hur han skulle agera då han nådde ytan. Vad som väntade där uppe var helt okänt. Nere i anläggningen rådde ett rent helvete, vilket även kunde gälla situationen uppe på ytan. Bilder av en röd himmel och en värld i brand målades upp för honom, med blodfyllt regn och de demoniska varelserna härjandes runt omkring. Det var bara någon meter kvar, tänkte han och laddade för att snabbt kunna slå bort brunslocket som han kunde se ovanför sig. När det var gjort skulle han få se vilken värld som faktiskt väntade uppe på ytan. Precis som planerat slog han bort brunslocket och hoppade snabbt upp på den asfaltsbeklädda vägen ovanför. Omgivningarna blev tydligare genom nattkikarglasögonen där han befann sig på en asfaltväg mitt i en skog.

De mäktiga träden och lövverken reste sig mot skyn. Det hade varit en mycket vacker och rogivande omgivning om det inte vore för vad Dödsängeln visste fanns bara några meter under marken. Himlen var förvisso inte röd, men snart skulle fienden ändå härja i omgivningen. Han visste inte om varelserna kunde klättra i stegar men förstod att han inte kunde ta några risker. Därför drog han snabbt fram en granat ur sitt bälte och såg ner på den där den fick vila i hans näve. Att något så litet kunde vara så dödligt hade han aldrig kunnat föreställa sig innan han kastade sin första, men det var många år sedan och med tiden hade han nästan gjort det till en idrottsgren att pricka förödande rätt med de små granaterna. Kastet han hade framför sig var därför ingen svårighet då han kraftfullt och ursinnigt skickade ner granaten i brunnen, mot avloppsledningen där hans förföljare befann sig. Han föreställde sig hur de förvånat såg ner mot vattnet där något plumsade i. Föga anade de vilken effekt granaten skulle ha, eller den napalmgranat som Dödsängeln dessutom lät följa efter. Nästan omedelbart efter att han kastat ner den andra granaten small den första av, varpå flammorna efter den andra steg upp och slickade brunnens kanter. Hettan brände in genom Dödsängelns dräkt för ett ögonblick och vittnade om de plågor som granatens offer fick utstå i en långsam, glödhet död. “Dumma jävlar.”, mumlade Dödsängeln för sig själv och kastade en snabb blick mot sin omgivning. Skogen låg lugn om morgonen och hade säkerligen varit riktigt fridfull om han inte vetat vad som väntade. Nere i brunnen kunde han emellertid höra varelsernas hesa vrålanden som sakta dog ut allt eftersom de avled då napalmen tog ut sin rätt. Han funderade kring vart han skulle ta vägen härnäst. Varelserna nere i anläggningen var för många för att han ensam skulle kunna stoppa dem. De var i en sådan enorm mängd att inte ens armén skulle lyckas, vilket fick honom att fundera kring sina chanser att ta sig ner från det berg som han faktiskt befann sig på.

Det fanns en servicetunnel på bergets baksida, men den kunde han inte ta sig till i sin flykt. Den enda vägen ner från berget var egentligen en slingrig backe, vilken verkade vara hans enda chans. Bergets klippkanter var för branta och höga för att han skulle kunna klättra eller hoppa ner med livet i behåll och resterande backar var för långt bort för att han skulle ha en chans att hinna dit. Han förstod därför att de enda chanserna till överlevnad var att ta sig till backen innan varelserna gjorde det och sedan fly ner i skogen. Därefter behövde han göra upp en plan för hur han skulle kunna överleva den annalkande apokalypsen. Apokalypsen, någon annan utgång fanns nämligen inte. Det fanns många namn på världens undergång och Apokalypsen var bara ett av dem. Ragnarök, Harmagedon – listan kunde göras lång. Oavsett vilken kultur människor kom från hade det alltid funnits berättelser om hur den värld de levde i skulle gå under och på vilket sätt. Det kunde vara drakar, meteorer, Guds vrede, helvetet på Jorden, de döda som steg upp på nytt, men sanningen blev något helt annat. Dödsängeln fick tidigare höra i centralen att det gått lika snett i varje anläggning över hela världen, vilket tydde på hur nära slutet för världen så som mänskligheten kände den var. Många av de andra talade om domedagen och vissa tog tillflykt hos religionen och talade om Guds vilja. De inväntade alla sin död, vilket var vad som skiljde dem från Dödsängeln. Han tänkte inte låta deras undergång bli hans död. Han tänkte istället försätta strida sig fram bland monstren och visa varför han hade överlevt alla de uppdrag som han åtagit sig genom åren. Det som skedde var enbart en nystart, en process som skulle rensa ut de svaga och lämna de starka överlevande för att bygga upp något nytt. Det var som de gamla historierna om Fenixfågeln, som återuppstod starkare än någonsin ur sin egen aska efter att ha kollapsat och brunnit ihjäl. Mänskligheten var en Fenixfågel och skulle gå ur striden starkare än någonsin, det var Dödsängeln säker på. Han själv tänkte finnas i täten bland dessa individer.

Apokalypsens fyra ryttare gjorde bäst i att frukta honom, självaste Satan borde darra inför den best mänskligheten kunde släppa lös i sitt försvar. Men för att lyckas med vad han planerade behövde Dödsängeln först ta sig ner från berget, vilket gav honom en bit att springa. Ytterligare ett av många prov som väntade honom stod för dörren. Plötsligt hörde han hur en av varelserna gjorde ett språng upp genom brunnen, efter att slugt ha smugit fram till stegen. Han hörde hur dess fötter landade tungt på asfalten och reagerade instinktivt med att vända sig om och avfyra sin submachinegun. Han såg sedan hur den humanoida besten kved till av de skott som avfyrades och lika snabbt föll tillbaka ner i tunneln. Ingenting kunde stå i Dödsängelns väg, då han var så nära döden man kunde komma i mänsklig skepnad. Men trots det, så kände han en viss skräck inför vad han måste konfrontera. Varelsernas groteska utseende skrämde honom en aning, deras demoniska existens utstrålade inget annat än iskalla, adrenalindrivna slaktare. De verkade existera för enbart ett syfte, vilket var att söka upp och förgöra liv. När Dödsängelns radio plötsligt sprakade till fick det honom nästan att hoppa till, då hans tankar lämnat verkligheten för en stund. “Någon där?”, hördes en röst lugnt säga som om den satt och viskade i tron att varelserna försökte lyssna, vilket tydde på att det inte kunde vara någon nedifrån anläggningen. “Jag hör dig.”, svarade Dödsängeln och tyckte att det hela kändes bekant. Han hade lejts för uppdrag på liknande sätt tidigare, anonymt och utan något behov av social kompetens. Det skedde lättast så, speciellt då tiden var knapp. “Jag förstår att du har överlevt kaoset där nere. Jag snappade upp några radiosändningar som lyckades tränga sig ut.”, fortsatte rösten i radion. “Jag hörde dem också. Det kan gå så om man försöker gömma sig istället för att fly, eller slåss…”

“Så kan tyckas. Deras öden är i vilket fall oviktiga för oss. Jag vill prata affärer. Dödandet är din verksamhet, vad jag har förstått.” “Kanske en aning olägligt för tillfället.”, svarade Dödsängeln och hörde hur fler varelser kom stormande nere i tunneln, “Men ja, dödandet är min verksamhet… Du får ursäkta mig lite.” Han kastade därefter ner ytterligare två granater i tunneln, vilka var hans sista, innan han fortsatte, “Dödandet är min verksamhet och för tillfället går affärerna rätt bra.” “Hur tar du dig ner från berget?”, frågade rösten. “Jag tar bilvägen här i närheten av muséet. Den bör fortfarande vara fri.”, svarade Dödsängeln och fokuserade på sin väg. “Det är den dessvärre inte.”, svarade rösten i radion, “Jag visste att det var många av dem, men inte så här många. Vad det än är ni har släppt löst så har vi nog allihop underskattat det. Kanske är det därför det tog sig ut.” “Man lär sig alltid något nytt.”, Dödsängeln hörde sedan hur ytterligare monster närmade sig och började sakta gå baklänges på vägen, “Det kan bli svårt för oss att fortsätta den här mysiga lilla morgondialogen. Jag behöver snart ta en liten löprunda, så här i ottan.” “Jag ska fatta mig kort då.”, sade rösten i radion. “Det skulle uppskattas.”, muttrade Dödsängeln. Rösten i radion harklade sig en aning och fortsatte, “Du kan inte ta bilvägen ner. Den är redan i deras territorium, liksom du är. De kommer att ha tagit sig in till staden lagom till lunch, två timmar efter det har halva svärmen förmodligen tagit sig in och överrumplat befolkningen. Blod kommer att flyta denna dag och om man tror alla dessa religiösa fanatiker kommer det säkert regna blod med, för den delen” “Säg mig då hur jag ska ta mig härifrån.”, svarade Dödsängeln aggressivt och avfyrade några skott bort mot ett monster som nyss tagit sig upp. Han svepte sedan runt med blicken för att se om någonting mer var på väg.

“En kilometer norr om dig slutar berget. Det sluttar där nedför ett tiotal meter, vilket du bör veta.”, fortsatte rösten i radion. “Jag tänker då inte hoppa.” “Min helikopter är där om fem minuter. Hinner du dit innan de där bestarna så har du en plats och ett nytt jobb. Vi är på jakt efter folk med dödandet som verksamhet och vi tänkte att du kanske var intresserad.” Dödsängeln svarade först inte och hörde därför hur rösten på andra sidan blev fundersam kring om något hänt, “Deal?” “Deal.”, svarade Dödsängeln stelt och sköt ner ytterligare ett monster. Därefter förstod han vilket tempo som krävdes för att hinna fram inom de fem minuterna. Varelserna skulle vara honom hack i häl och det blev till att visa upp konditionen. Men han tvekade inte en sekund, utan satte istället fart in i skogen åt den riktning som rösten påstod att helikoptern skulle dyka upp från. Luftrummet var troligtvis den säkraste platsen att befinna sig på, då varelserna vad han visste inte kunde flyga. På marken och i vattnet däremot, där visste han att deras framfart snart skulle märkas. Mest körda var förmodligen de människor som tog sin tillflykt ut på sjön, då man omöjligt kunde simma ifrån dem efter att ha slagits ur båten. Medan Dödsängeln for fram genom buskar och snår fastnade tankarna på det han hade bakom sig. Rösten i radion hävdade att de redan tagit sig ut på andra håll och att vägen ner var blockerad. Han litade på vad rösten sade och var nu på väg mot vad som kunde bli en återvändsgränd och hans död om helikoptern inte anlände. Men det var sådana beslut som han ofta varit bra på att ta, som han kunde tacka för sin överlevnad. Hade han inte tagit risken att överlämna sig själv till amerikanerna i Afghanistan hade han förmodligen dött ute i öknen, eller dödats av de talibaner som inte visste om hans medverkan på deras sida. Det fanns krafter som inte ens Dödsängeln själv kunde stå emot. Sådan var världen.

Runt omkring sig kunde han se glimtar av monster som sprang längs med honom i skogen. Det var som om de försökte omringa honom och det skulle heller inte förvåna honom om någon av dem redan stod framme vid klippkanten och väntade. Berget hade många grottor och gångar som mycket väl skulle kunna mynna ut längre fram. Bergets historia som ett gammalt rev i havet hade gjort det väldigt speciellt, med alla sina håligheter och fossiler att hitta. Men Dödsängeln hade inte tid att tänka på det förflutna, utan fokuserade istället på nuet och sin överlevnad. Han höll fortfarande vapnet lika krampaktigt i handen och var beredd att höja det och skjuta direkt då han kom fram till kanten. Så nära som han var skulle ingenting få stå i vägen. Att stupa på mållinjen vore under all kritik. Plötsligt märkte han hur träden växte allt glesare och framför sig kunde han se kanten av berget. Inget monster syntes till där framme, men han visste ändå att skenet kunde bedra. De kunde ligga dolda, om de var så pass smarta det vill säga. Han hade ingen aning om vilken intelligens de besatt, då det enda han hittills sett var hur de dödat människor runt omkring sig, drivna av en djurisk blodtörst. När Dödsängeln kom fram till kanten stannade han snabbt upp och kände hur han var nära att halka i den morgondaggsdränkta mossan. Han klarade dock med nöd och näppe av att hålla sig uppe, varpå han kastade en blick över omgivningen. Det växte inga träd där ute på klippavsatsen han befann sig på bortsett från ett ensamt gammalt träd som vält till följd av en tidigare storm. Endast några få starka rötter höll uppe stammen som ostadigt lutade ut över kanten. En potentiell fälla, förmodade Dödsängeln. Dock behövde någon sådan inte gillras om helikoptern dök upp. Tiden hade ännu inte passerats och om helikoptern ändå varit där och gett sig av skulle dess avfärd ha synts och hörts. Dödsängeln blickade ner över klippkanten och såg skogen nedanför. Skogen genomskars av en smal liten bilväg som ringlande sig fram genom landskapet.

En enslig bil kom sakta glidandes där nere i dimman, helt ovetandes om vad som väntade under dagen. För bilisten kändes det antagligen som en vanlig morgon på väg till jobbet inne i staden. Dödsängeln skrattade åt det då bilisten inte kunde ha mer fel. Det var en dag olik någon annan som väntade mänskligheten fastställde han och blickade längre ut över landskapet. Längre bort såg han ett till berg, eller platå som det borde kallas med sin unika form. Det var en tvillingplatå till det berg han själv stod på och även där borta fanns en anläggningen under marken, vilken anknöts med den del Dödsängeln nyss varit i via servicetunnlar under marken och skogen som låg mellan bergen. De var helt dolda för omvärlden men skulle snart komma att påverka den oerhört. Längre bort, åt sin vänstra sida, såg Dödsängeln kanalen som trängde igenom landskapet, med staden på sin andra sida. Wäschbörg var namnet på staden, vilket skulle kunna göra den till vilken liten stad som helst. Saken var den, att staden var som vilken annan skithåla som helst när allt kom omkring. Det var en plats där ingenting alls av intresse hände och där kommunpolitikerna försökte locka omvärlden med misslyckade skrytbyggen och storsatsningar. Men just denna lilla håla skulle snart få uppleva något extraordinärt, något som dess invånare var helt ovetandes om. Många av dem sov förmodligen fortfarande sedan nattens äventyr, medan andra försökte ta sig upp till det jobb som väntade. Bakfulla, trötta, pigga – oavsett vilket så skulle de ställas inför samma verklighet. Det skulle sannerligen bli en blodig morgon. Bakom sig hörde Dödsängeln hur monstren närmade sig. Han vände sig därför om med vapnet höjt och såg in i skogen. Helikoptern hade ännu inte anlänt och kanske behövde han försvara sig innan den var på plats. Kanske var det ett test för att visa om han verkligen var så bra som ryktet sade, tänkte han. Eller, när han tänkte efter ytterligare, så var allt bara en diabolisk plan för att röja honom ur vägen.

Plötsligt slängde sig ett av monstren fram ur skogen, men sköts genast ner av Dödsängeln som sedan sparkade det åt sidan för att hugga ner nästa med sin kniv. Monstret han sparkade åt sidan landade på den stora trädstammen, som genast började knaka. Därefter lossnade en av rötterna med en snärt ur jorden för att snabbt följas av de andra i en rasande kedjereaktion. Då allihop slitits loss föll trädstammen och det skadeskjutna monstret nedför klippkanten, där de drog en lavin av småsten och jord med sig. Därefter, när Dödsängeln såg fler monster närma sig i skogen, hörde han även ljudet av ett par rotorblad. Ljudet blev allt starkare, nästan i samma takt som de annalkande varelsernas glufsande läten blev hörbara, och kort därpå såg han i ögonvrån hur en helikopter steg upp framför klippkanten. Det var ingen fälla, alltihop stämde trots allt. “Var så god och stig på.”, hörde Dödsängeln rösten i radion säga. Men han lydde inte direkt, utan tog sig först en titt på helikoptern. Piloten syntes inte genom de mörka armerade rutorna, men i passagerarutrymmet syntes en gestalt. Det var en man dold under sina glasögon, iklädd vad som såg ut att vara en nattblå kostym. På sätet bredvid låg dessutom en svart portfölj och en röd militärbasker, båda två så slitna att de verkade höra hemma på ett museum. “En plats väntar. Ska du med?”, frågade rösten igen, samtidigt som monstren kom ut ur skogen. Det tycktes vara den kostymklädda mannen som pratade, att döma av de läpprörelser Dödsängeln såg hos honom då rösten hördes i radion, ”Hoppa ombord nu, eller så kommer du vara stendöd för alltid.” Dödsängeln svarade med att nicka, varpå han tog några meters sats och hoppade ut i helikoptern. Han landade hårt på knä inne i passagerarutrymmet och vred snabbt på blicken, för att se hur ett av monstren hoppade efter men missade sitt mål då helikoptern flög iväg.

Det fick till följd att monstret gjorde sin frände sällskap nedför klippkanten och hest vrålande föll ner och slogs ihjäl mot bergsidan. Lättad över att ha undkommit men samtidigt nyfiken på vad han gett sig in på blev Dödsängeln sittande på knä. Han andades tungt efter löpningen och kastade en blick på den kostymklädde mannen, som enbart satt framåtlutad och granskade honom. Det fick därför Dödsängeln att inleda deras nya samtal, “Vad har du i åtanke?”

EBMEULLER BÃ&#x2013;CKER PRESENTERAR...

SÃ&#x2013;DER

HIMLEN

I: Beginning of the End Spineshank

Staden vaknade långsamt upp allt eftersom solens ljus trängde sig på. Nattens kyla ersattes med en varm sensommardag, samtidigt som stadens morgonpigga invånare tog sig till jobbet och ut på andra ärenden. De morgonpigga pensionärerna stapplade sig obekymrat fram i en daglig rutin och passerades av de kaffeknarkande människor som ämnade ta sig till sina arbeten. Allting var frid och fröjd, inte den minsta antydan till problem fanns. Saker och ting löpte på som vanligt. På stadens gågata öppnade bagerierna upp, med ett fåtal tidiga besökare som ville köpa sitt färska bröd på morgonen. Några av stadens äldre invånare satte sig inne i den färska bröddoften för att läsa lördagens tidning, vars sidor fylldes av just det gamla vanliga. Brandkåren räddade en gammal katt i ett träd och insändarsidorna var sprängfyllda med de vanliga gnällorden som ingen tog på allvar. De lokala fotbollslagen hade spelat med blandade resultat i seriespelets slutfas, träningsmatcherna i bandyn var i full gång och Uffe fick en och annan att fnissa till när de läste Hälge på sista sidan. Alltihop var en trygghet som många fann en ro i, speciellt med tanke på allt som hände ute i världen. Alla de krig som härjat i Asien och Mellanöstern de senaste åren tycktes avlägsna och trots att de västerländska arméerna tömt ut sig i sin inblandning verkade ingen känna något större hot. Det kalla gamla Norden fick aldrig uppleva något, i synnerhet inte Sverige och dess småstäder. Alla de oroväckande nyheter från utrikessidorna i tidningen fick därför passera nästintill obemärkt förbi, ingen orkade bry sig om dem. “En dag som alla andra.”, tänkte Jack då han vaknade upp av de första solstrålarna. Han skulle gärna ligga kvar och sova men kände att det nog inte var möjligt. Halsen kändes slemmig och gjorde ont efter nattens kyla, vilken inte hade varit nådig mot honom på bänken.

Även det var en gammal van procedur, såsom pensionärernas tidiga bageribesök, då det var Jacks vardag. Bänken var bekant för honom, alltför bekant. Att få skickas iväg bort till fronten i de konflikter som skett ute i världen tedde sig nästan som en dröm, det hade kunnat bespara honom den misär han hamnat i. Det var nästan så att han längtade efter krig och action, men insåg att den verklighet han levde i inte kunde uppfylla önskemålen. Han borde uppskatta att han levde i ett fredligt land men behövde någonting att klaga på för att kunna halta sig fram. Att få strida mot nordkoreanerna och islamisterna kändes ändå lockande, fastän det var något som han visste inte kunde ske, efter många års stridigheter hade en del fredsavtal slutits ute i världen. Och tur var väl det, då en fortsatt konflikt hade fått allvarliga konsekvenser för hela världen. Jack satte sig upp, enbart för att kunna se hur två äldre damer passerade en bit bort. De viskade något om honom och han kunde se hur en av dem trodde att hon så diskret pekade åt hans håll. Det var emellertid löjligt odiskret genomfört och borde egentligen föda ett förakt från Jack sida, insåg han. Men han orkade inte bry sig, han var van vid liknande situationer. Det hade blivit till enbart en av alla hans dagliga procedurer, att tvingas utstå blickarna och viskningarna. Hans enda vän där ute på bänken tycktes vara den flaska som så troget alltid stod under bänken, samt ett fåtal av de poliser som kollade till honom. En del av dem var faktiskt rätt hjälpsamma, tänkte han, men de tycktes ha gett upp med att hjälpa honom på traven vid det här laget då det alltid slutade lika illa. Flaskan var den enda som inte förstörde för honom, åtminstone inbillade han sig det. Om inte, så gav den honom en viss tröst i den självdestruktiva tillvaron han levde inom. Hoppet var det sista som lämnade människan, sades det, men till och med hoppet hade lämnat Jack. Det hade lämnat ett stort tomrum, ett tomrum som han behövde fylla ut med något. Så vad var egentligen lösningen för detta tomrum? Spriten, så klart.

Ända sedan allting började gå dåligt hade det bara fortsatt utför, käpprätt åt helvete för honom. Den stora gågatan och bänken var det enda hem han tycktes klara av att behålla, trots sina tidigare meriter. På alla de jobb han blivit tilldelad med statlig hjälp hade det gått bra och han fick utmärkta utlåtanden, men på något sätt hade en oförklarlig olycka alltid inträffat som lett till att han fått sparken. Det var aldrig spriten, för på den tiden hade han tillräckligt med självkontroll och stolthet för att kunna lägga undan den. Han drack inte ens i början då han hamnade på gatan, det var ett beteende som kommit med den senaste tiden och dess hopplöshet. När Jack tänkte tillbaka på sitt livs historia kunde han till och med se ett samband och hur allting gått till. Hans liv började bra och han hade en god uppväxt hos sin familj. Hans föräldrar höll ihop hela livet, vilket med tiden blivit en ovanlighet. På hans farföräldrars tid blev folk häpna om de fick höra att någon hade skiljt sig, medan det på senare år tycktes vara motsatsen. Men Jacks föräldrar höll ändå ihop och hade ett lyckligt liv, tills hans far på senare år avled i plötslig cancer. Det gick väldigt fort, som i så många andra fall, och Jack hann aldrig träffa honom mellan sjukdomsbeskedet och hans död. Hans mor ville aldrig prata om det, vilket dock var förståeligt. Men uppväxten dessförinnan var lycklig, och Jack hittade alltid på någonting med sin äldre bror. De spelade i samma fotbollslag i flera år tills de båda tröttnade och började satsa på annat. Den fysiska träningen fortsatte men på annat sätt efter att de båda tröttnat på idrotten. Jack provade på rugby ett kort tag efteråt, men avfärdade även det. Från sin skolgång fick han och brodern med sig utmärkta betyg men valde olika inriktningar på gymnasiet. Hans bror tog den naturvetenskapliga inriktningen, medan han själv tog samhällsinriktningen. Det skiljde dem en aning från varandra, vilket de båda till slut dock såg som en fördel. Att vara för lika hade inte hållit lika bra i längden.

Båda gick ur gymnasiet med toppbetyg och påbörjade var sin framstående karriär. Hans brors intelligens och intressen för det vetenskapliga uppmärksammades från deras fars tidigare jobb, vilket ledde till att han fick ett deltidsjobb hos dem parallellt med de högre studier han genomförde vid Chalmers. Forskning både inom det tekniska och det biologiska stod på schemat och hans storebror var lite av familjens stjärna. Men även Jack fick sin del av uppmärksamheten, på den helt annorlunda väg som han valde. Han valde att genomgå en militär utbildning, där han visade sig ha en mycket god fysisk så väl som taktisk intelligens, vilket ledde till att det militära intresserade sig av honom. Han tackade ja till att fortsätta utbilda sig hos dem och stiga i grad, för att sedan utbilda nya ynglingar. Att få skickas iväg på uppdrag å FNs vägnar var något han drömde om som sin karriärs höjdpunkt, men fick aldrig uppleva det. Någon svensk armé i krig fanns inte heller, vilket han på gott och ont ibland fann sig grubblande över. Tiderna var annorlunda från förr och allt eftersom det militära hotet mot landet försvunnit i och med skyddet från EU och det faktum att de inte varit i krig på tvåhundra år började man skära ner på militären. Det var först många år efter Jacks förfall som militären återigen blev relevant, då svenskar skickades till Mellanöstern och den stora konflikten där. Jack önskade att han hade fötts några år senare, men kunde inget annat än att minnas tillbaka hur det faktiskt gick för honom. Han fick inte längre några ynglingar att utbilda och snart märkte han att hans tjänster inte behövdes. De äldre såg till att få ha kvar sina kontorsjobb och struntade i vem som var bäst lämpad att vara kvar i tjänst. Militären behövdes inte längre, vilket gjorde Jacks senare år helt meningslösa. “Kom till oss.”, hade hans bror därefter sagt under en släktmiddag och förklarat att företaget han jobbade på behövde välutbildade vakter. Jack tog därför tillfället i akt och sökte tjänsten på företaget. Han fick jobbet oerhört lätt mindes han, som om hans bror redan talat in honom hos cheferna.

Därefter fick han utbilda vakterna hos företaget och lyckades hindra många attentatsförsök och inbrott. Varför så många ville skada företaget förstod han egentligen inte men skötte sitt jobb och skyddade dem. På efterhand önskade han dock att han aldrig skyddat företaget så blint. Efter att deras far plötsligt avled i cancer blev hans bror mer tillbakadragen och spenderade mer tid på jobbet. Jack fick ingen kontakt med honom, vilket gjorde både honom, hans mor och hans brors fru och barn oroliga. Jack begick därför sitt livs största misstag och började snoka i vad företaget höll på med och varför hans bror nästan försvunnit. Han fick veta mer än vad som tydligen var tillåtet, vilket startade den onda spiralen han hamnat i botten av. Det var en ond spiral av konspirationer, lidande och alkohol. Det började med att han utan någon större förklaring fick sparken, även fast han egentligen visste skälet. Därefter dök konstiga räkningar upp som han inte kunde betala. Räkningar från diverse barnförbjudna företag och internetsidor, samt skulder från Systembolaget. Han visste inte ens att sådana gick att ha, än mindre att han hade inhandlat något av det som stod. Självklart hade han inte gjort det men till slut verkade det bli för mycket för hans familj, då de inte visste vad som var sant eller falskt. Efterhand gick allting bara sämre och sämre, då han nekades många jobb och fick sparken på grund av olyckor på de jobb han väl fick. Efter en tid lämnade hans fru honom och tog med sig barnen, vilket han av någon anledning accepterade. De fick lida för mycket på grund av hans egna snedsteg, vilket gjorde mer ont i honom än att se dem ge sig av. Han visste att de bodde i Göteborg och att de hade det betydligt bättre där. Själv så satt han kvar på sin bänk, som han så länge gjort. Han var en del av det vardagliga händelseförloppet i staden, en del av den enerverat långtråkiga staden. Ibland fick platsen honom att tro att det var helvetet, medan vissa andra tycktes se det som en lugn fristad. Jack funderade vidare på sitt liv och noterade klockan som hängde uppe i gatuhörnet.

Om en stund var det dags för polisen att inspektera om han överlevt natten. Trots att större delen av polisstyrkan och socialen gett upp med att ge honom ett nytt jobb och hem efter alla olyckor fanns det vissa som inte gav upp. Även fast de inte kunde placera in honom någonstans kollade de åtminstone så att han var vid liv. En gnutta mänsklighet fanns kvar i världen, tänkte Jack och såg bort mot det närmsta fiket där ett äldre par satt och åt frukost. Han såg hur gubben slarvigt tryckte i sig sin äggmacka och kände hur magen kurrade något ofantligt. Det enda han själv hade att få i sig var den lilla slatten som han hade kvar i sin flaska under bänken. Fanns det inte mat så fanns det oftast drycker som kunde stilla hungern för ett litet tag. Men för tillfället mådde han bara illa av att tänka på spriten. Han orkade inte ens dricka upp hela flaskan föregående kväll, utan gav bort den till en av de andra uteliggarna som ville åt hans bänk. Spriten brukade funka som en bra muta för att hålla borta de andra utslagna, som han faktiskt föraktade en aning. De hade inte ens försökt ta sig tillbaka till samhället, utan var enbart svaga och klarade inte av att ta sig ur sina beroenden. De skulle förmodligen ha något att återvända till men klarade inte av det. Istället satt de på sina bänkar eller i rabatterna och söp sig stenknacka. När pengarna var slut väntade de på bidrag eller ställde sig på gatan och försökte spela musik i hopp om att någon barmhärtig gammal dam skulle slänga dem en slant. Samtidigt hade de dessutom konkurrens av rumänerna, vilka satt utanför varenda matbutik med sina kartonglappar och snyfthistorier. Dessa tyckte Jack mer synd om, de hade ändå flytt från ett liv i misär för att hamna i ett annat. De hade inga välbärgade familjer att återvända till och kunde, även om Jack ibland störde sig på deras närvaro, hellre ha pengarna som folk skänkte bort. Jack var medveten om att han själv sågs som en av alla de oönskade som satt på gatan,. I början försökte han motbevisa folk, men numera brydde han sig inte.

Han spenderade bara sin tid i staden genom att sitta och iaktta allt som hände och ibland ta sig in till sportcentrum för att se på fotboll. Han kände igen de flesta spelarna i stadens olika lag och hans egen son spelade i juniorlaget några år tidigare, vilket kanske förklarade att han fortfarande kände till några av de gamla juniorerna så väl som han faktiskt gjorde. En del av dem hade slutat spela sedan en tid tillbaka och tagit en mer alkoholinriktad bana likt han själv, men han kände ändå igen dem. Dock verkade inte de känna igen honom. Han stötte på en av dem föregående dag, då han satt och var hungrig. Den ena kom från Systembolaget medan den andra kom från matbutiken som låg några meter bort i gågatekrysset. Som ett svar på bönerna såg killen hur hungrig Jack var och slängde plötsligt fram en baguette och en plastburk med kebabsås till honom. En underlig matkombination, men likväl mat. Killen kände inte igen honom, men han var ändå en vänlig själ. Jack tackade världen varje dag för sådana personer. Utan dem hade han haft det betydligt svårare att överleva och förmodligen fått bryta sin egen regel om att aldrig stjäla. Jack lät sin trötta blick fara ut över gatan. En ung kille kom springande nedför gatan i ett högt tempo och imponerade Jack. Han själv kunde omöjligt ta en likadan löptur längre, han hade tappat all sin form. Men förr i tiden, då kunde han minsann hoppat upp från bänken och hållit jämna steg med löparen. På den gamla goda tiden var det få som kunde mäta sin fysik med honom. Men det var då, för en lång tid sedan. Löparen fortsatte bort över gatan utan att bry sig det minsta om Jack, förbi två poliser som kom gående i motsatt riktning. Längre bort såg Jack hur de hade parkerat sin bil utanför stadens biograf. De var förmodligen där på sin dagliga koll för att se om Jack fortfarande var vid liv. Vissa tillfällen hade de fått hämta något att plåstra om honom med, efter att gäng hoppat på honom föregående natt. Dock hade gängen varit de allvarligast skadade vid varje tillfälle, men polisen hade sett mellan fingrarna med det.

Mycket av det hade varit tack vare en av de poliserna som Jack för stunden såg kom gående mot honom, samt att de tillhörde den skara med bråkmakare som samhället faktiskt brydde sig mindre om än Jack. Men främst var det den där speciella polisens förtjänst, visste Jack. Göte hette han och var en av de få poliser som fortfarande orkade bry sig om Jacks existens. Nu kom han, som alla andra morgnar han var i tjänst, gående mot bänken. Som vanligt hade Göte dessutom med sig en macka i handen som han ämnat som frukost åt Jack. Det var något som den andre polisen, Götes ständige kollega, inte uppskattade. Hans namn var Börje och han tillhörde den bittrare typen, den som tyckte att folk som Jack enbart var en plåga för samhället. Jack förstod hur Börje resonerade, men gillade honom ändå inte. Alla de kommentarer och gliringar som han varje morgon fick höra från Börje började gå honom rejält på nerverna, även fast han försökte stänga ute dem. Om det inte vore för åtalet om våld mot tjänsteman som skulle bli följden, då skulle Jack varje gång ha brutit näsbenet på den ironiske och hånfulle poliskonstapeln. Dock skulle han i så fall även behöva nita hela poliskåren, då det knappt fanns någon mer än Göte som betedde sig vänligt mot honom. Jävla snutar, det var hans spontana tanke gällande dem allihop, självklart med Göte som undantag. “Redan vaknat ser jag. Pigg idag, eller är du fortfarande uppe och super?”, hörde Jack hur Börje hånfullt ropade då han och Göte gick fram mot bänken. ”Nej. Väck mig när september är slut… Så jag kan ta mig på höstjackan.”, svarade Jack snabbt och en aning spydigt. Han försökte sedan ignorera Börje och såg istället på Göte, som även han försökte ignorera sin kollega. Då han såg att Jack upptäckt mackan kastade han över den till honom och log, “Det viktigaste målet på dagen. En bra frukost leder till en bra dag.” “Tack.”, svarade Jack lågt och kände hur det värkte i halsen. En bra dag, tänkte han sedan. Jo tack, vilken bra dag det skulle bli.

Den blev förmodligen som alla andra, med en massa pekande, viskande och slutligen en redig fylla och slagsmål mot något ungdomsgäng om de käftade upp sig. “Snyltare.”, mumlade Börje för sig själv och placerade belåtet händerna över sitt bälte. Han verkade njuta av att stå där i solen iklädd sin uniform, som om han vore stadens överlägsne beskyddare. Han kastade några blickar omkring sig men såg inget annat än morgonpigga pensionärer. Till och med han var uttråkad till följd av hur lite som hände i staden, förmodade Jack och tyckte en aning synd om den bittre, vilsne konstapeln. “Jag hoppas natten har varit lugn.”, sade Göte till Jack, medan Jack glupskt tryckte i sig mackan. “Ja då.”, svarade han med munnen full, vilket Börje genast störde sig på. Men till Jacks förvåning undvek han att fälla någon kommentar och lät istället Göte fortsätta, “Inga fyllebråk hoppas jag. Vi har redan fått ta hand om fulla personer så det räcker. Det var en sjudundrande fest uppe på Gräddhyllan. Jag förstår inte riktigt hur man alltid kan få för sig att få in så många människor i ett hus. Och spyorna… Jag är glad att jag inte jobbar som städare i det hushållet. Det var ett ordentligt kräftkalas har jag förstått och allihop samlades vid Grill Ivars fram emot småtimmarna. Vi såg dig inte där, men jag hoppas att du inte var inblandad i något?” “Nej, jag lovar.”, svarade Jack och torkade bort resterna av mackan ur mungiporna, ”Jag var inte på den där festen heller, det kan jag garantera. Så var lugn Börje, jag har inte varit på några minderåriga.” “Den där då?”, frågade Göte en aning oroat och pekade ner på flaskan som stod under bänken. “Inte mitt, det lovar jag.”, sade Jack. “Och vem har druckit upp den då? Den ser rätt så tom ut…”, la sig Börje i med och började fingra på handbojorna som hängde från bältet. Att hitta ett skäl att köra iväg Jack till någon slags avvänjning på annat håll i landet tycktes vara Börjes högsta prioritet, då en brinnande iver syntes i hans ögon.

“Det är i vart fall inte jag.”, svarade Jack och gav Börje en ond blick. “Så vem var det?” “Jag höll de andra borta med det. En slags muta.” “Den var bra.”, flinade Börje och såg på Göte, “En uteliggare som ger bort sin sprit. Har du hört den om knarklangaren som bara höll hasch åt sin vän också?” “Sluta nu, Börje.”, sade Göte åt sin kollega och gav honom en trött blick, “Säger han det så litar vi på honom. Han ser dessutom nykter ut. Något alkotest är inte nödvändigt heller.” Börje höjde lite på ena ögonbrynet och såg på Jack där han satt i sina trasor, “Jag vet inte vad han ser ut som… Men jag skulle i alla fall inte kalla det för nyktert. Se på pupillerna, är de inte lite annorlunda i storlek? Och så blodsprängda hans ögon är.” “Dags för ett par glasögon då, kanske.”, mumlade Jack som svar och fick genast Börje att brusa upp, “Hörde du?” “Nej, vad?”, svarade Göte och försökte se förvånad ut. Han hörde vad Jack sade, men ignorerade det fullständigt. Lite skit kunde Börje allt få utstå, tänkte han. “Han är uppstudsig mot en tjänsteman.”, fräste Börje och drog sig lite åt sidan. ”Men jag kastar åtminstone inte sten på er bil.”, svarade Jack snabbt och bitskt, ”Jag är nästan ett av era största fan när allt kommer omkring.” “Vi kan allt ta in honom i fyllecellen, precis som den där killen vi tog i natt.”, påpekade Börje irriterat och spände frustrerat blicken i Göte. “Men den killen var helt bortvirrad. Han visste inte vart han befann sig.”, påpekade Göte och förkastade tanken. Börje fnös åt både Göte och Jack, varpå han spottade ut sin snus vid bänken. Han gruffade sedan vidare och såg på klockan i närheten, “Vi slösar bara tid här, precis som varje morgon. Stationen ville att vi skulle kolla upp det där påkörda djuret ute vid vattnet, om du minns.”

“Jo, jag minns. Vi ska dit, snart.”, svarade Göte och nickade med en suck, ”Jag tror inte att ett dött djur flyttar på sig. Det är säkert ett rådjur.” Börje skrockade till en aning och skakade sedan på huvudet, “Vi är klara här.” “Du behöver inget mer?”, frågade Göte avslutande och såg hur Jack skakade på huvudet som svar, “Det räckte med mackan. Jag klarar mig tills imorgon nu.” “Då ses vi imorgon igen.”, sade Göte och vände sig om. Han och Börje gick sedan tillbaka bort mot polisbilen, samtalande med varandra. Börje förde som vanligt samtalet och klagade högljutt på Jack och allt annat som var dåligt, medan Göte höll tyst och fann sig i att lyssna till alltihop. Kvar på bänken satt Jack och fortsatte att blicka ut över gatan. På sommaren kunde han hålla med om att det fanns en viss charm, vilken stärktes av värmen som började trycka mot hans ansikte. Men även helvetet sades vara varmt, tänkte han, vilket fick tankegångarna att återgå till misären.

II: Jävla snutar

Tunnan & Moroten Medan staden fortfarande höll på att vakna upp körde Göte fram i polisbilen med Börje sittandes i passagerarsätet bredvid. Dagen hade börjat precis som vilken annan dag som helst, men för Börje och Göte led den egentligen mot sitt slut. Deras nattskift hade inte långt kvar och Jack var en av de sista anhalterna för de två poliserna. Han brukade vara Götes sista och enda prioritering, förutom att försöka sluta tidigare för att hinna antingen lämna ungarna till eller hämta dem från förskolan, beroende på vilken tid hans pass låg. Börje brukade ge efter för de två kraven, en aning motvilligt. Egentligen hade han inget bra skäl att invända heller, då det enda han hade som väntade hemma var ett stort hus mitt i de dalsländska ödemarkerna och en välkörd hembränningsapparat. Skiftet gick mot sitt slut och de båda poliserna använde det till att glida runt i polisbilen. De for helt enkelt runt och kollade upp de larm som dök upp och annat misstänksamt som de såg, vilket inte brukade vara något allvarligare än lite snatteri eller någon som kört på ett djur. Den stundande morgonen var heller inget undantag, då ett djur tydligen hade blivit överkört vid stadens östra utfart. ”Ett dött djur har körts på vid bron ut till Wulfberg.”, hörde de båda hur en röst yttrade i polisradion, följt av ett sprakande ljud, ”Vi behöver en patrullbil som kollar upp det. Ni skulle ta det för en halvtimme sedan, är ni på väg?” ”Börje här, vi är på väg.”, svarade Börje, betydligt muntrare än då de tidigare pratade med Jack. Kanske var det snusen som fick honom på bättre humör, samt den kopp kaffe och korv med mos han ämnade köpa till frukost. Börje kastade en snabb blick mot Göte för att se om han hört vad som sagts i radion, innan han fortsatte, ”Jag har Göte med mig. Vi åker dit och kollar upp det.” ”Bra.”

”Vet vi något om föraren?”, fortsatte Börje, samtidigt som han kastade en blick ut genom fönstret. Göte hade börjat köra längs med en av de små gatorna inne i staden, på väg ut ur centrum. De passerade igenom en av de många korsningarna för att sedan svänga höger i en rondell. Därifrån kunde Börje se långt nedför en gata i norrgående riktning, varefter sjön Vänern tog vid. Staden var så liten att det från torget var möjligt att blicka rakt ner genom en hel stadsdel. ”Ja.”, sade rösten i polisradion, ”Det var föraren själv som ringde om olyckan. Vi förväntar oss att han befinner sig på platsen fortfarande. Det har tydligen inträffat fler olyckor nere vid vattnet. Olyckor med djur i alla fallen och de som ringt verkar rätt upprörda. Föraren ni ska hitta kan befinna sig i ett visst chocktillstånd. Några skador på just honom vet vi inget om men var beredda på att tillkalla ambulans.” ”Har ni satt någon på fallet nere vid vattnet, eller ska vi ta svängen förbi där också?”, frågade Börje och suckade en aning då morgonen plötsligt såg ut att bli mer händelsefylld än vad han först trott, ”Vi körde nyss runt i rondellen vid Lidl men kan svänga in på nästa gata om vi ska ta hand om de fallen där nere också.” ”Det är lugnt. Vi har skickat dit Sten, han tar hand om det. Han var ändå i närheten för att köpa kaffe och munkar. Något djur hade anfallit ett pensionärspar… Förmodligen en av de där kamphundarna som rymde förra veckan. Vi har inte fått tag i dem än.” ”Förmodligen.”, svarade Börje och funderade, ”Men vi tar hand om bilolyckan vid bron. Sten får handskas med hunden, i värsta fall får han avliva den på plats. Vi hör av oss senare” Börje lade därefter radion åt sidan och vände flinande blicken mot Göte, ”Vad tror du? Ett rådjur?” ”Förmodligen.”, svarade Göte snabbt, fokuserad på vägen där några småbarn lekfullt sprang över utan att se sig för, ”Det kan vara en älg. Det finns rätt gott om dem borta vid Wulfberg.”

”Sant.”, mumlade Börje och vevade ner rutan. Han spottade ut en stor snorloska som landade rakt på övergångsstället, utan minsta tanke på den tant som stod bredvid och väntade på att bilen skulle passera. Det hela irriterade Göte en aning, som inte riktigt förstod hur han kunde komma så bra överens med Börje. De var raka motsatsen till varandra men fungerade ändå på något vis bra ihop, precis som alla de polispartners man såg i Hollywood-filmerna. De kunde jämföras med den negativa och den positiva änden på en magnet – de drogs helt enkelt till varandra. Good cop and bad cop, ungefär. ”Det här verkar bli en dag som alla andra.”, fortsatte Börje det stela samtalet med, varpå han plockade upp en snusdosa ur sin ficka. Han började genast rulla ihop en enorm boll av lössnusen på ett oerhört vant sätt. Det var något han gjort i många, många år, ända sedan han var femton år gammal om han inte mindes fel. Det fungerade bra ihop med idrotten på hans tid, då han liksom de flesta andra spelade bandy om vintern. Sporten var annorlunda på den tiden, väldigt annorlunda. Nu spelade man inne i stora, dyra arenor som varken klubbarna eller kommunen hade råd att driva och träningen pågick året om. När Börje var ung drog man ihop och spelade lite fotboll på en leråker under försäsongen och stod sedan och sköt mot ett plank med klubba och boll. Därefter började säsongen igen och man åkte ut på plan med hjälm utan galler – man var tillräckligt hård för att strunta i det. Att ha snusen rätt i käften var allt som räckte och att man kunde svinga till för kung och fosterland. Börje fortsatte att minnas de gamla tiderna och rullade sitt snus samtidigt som ett stort nostalgiskt flin växte fram hos honom, men brydde sig inte om att fråga Göte om han ville ha en då svaret redan stod skrivet i pannan. De var som sagt olika gällande nästan allting. Göte försökte alltid se det positiva medan Börje rent av uppskattade att få vara vresig och pessimistisk. Någon måste vara det, tänkte han och stoppade upp snusen under läppen, ”Nu saknas bara kaffe.”

Börje lade sedan upp högerarmen mot bildörren och blickade ut mot omgivningarna. Snuskicken slog snabbt in och försatte honom i ett underbart lugn, vari han tänkte på hur komiskt det tidigare samtalsämnet honom och Göte sinsemellan var, ”Vilken vardag. Här sitter vi och gissar vilket djur någon kört på, som så många gånger tidigare. I natt delade vi ut böter för offentlig urinering, tog folk som förstörde busskurer och spärrade in fyllon som varken visste var de befann sig eller hette. Allt detta är vår vardag, tragiskt nog. Eller är det bara komiskt, vad tycker du?” Göte försökte ignorera Börje men kunde inte undgå att störa sig på doften av snusen. Det stack obehagligt i näsan på honom och efter alla år förstod han inte hur han inte kunde ha vant sig. Det kom knappast som någon överraskning att Börje kladdade ner bilen med stanken, det tillhörde den dagliga morgonrutinen. När bilen körde ut på den långa raksträckan mot Wulfberg lade Börje märke till två personer som kom rusande på cykelvägen bredvid, i riktning från Wulfberg. Att någon var ute och sprang på morgonen förvånade honom inte, det hörde ändå till vardagen. Det som däremot förbryllade honom var personernas klädsel. Ingen av dem tycktes särskilt klädda för någon löptur, den ene bar jeans och skjorta medan den andre hade någon slags arbetsoverall. Som för att spä på Börjes förbrylling haltade dessutom personen klädd i jeans och skjorta på ett sätt som borde gjort en löptur helt omöjlig. ”Vad i helvete.”, mumlade Börje och petade rätt snusen under läppen, ”De där två kan inte vara riktigt friska. Inte har de något löpsteg heller, för den delen… Och så springer de i vardagskläder. Det finns då ingen standard nu för tiden. Vilket förfall.” ”De såg rädda ut.”, kommenterade Göte, som även han såg de rusande personerna. Det hela gjorde honom misstänksam och orolig, ”Vi får ta oss en titt på det här sedan. Vi kanske ska rapportera det till någon annan.”

”Ja, älgen går före.”, flinade Börje fram och vevade ner rutan för att få känna den friska morgonluften fläkta. Längre fram låg avfarten ut mot Wulfberg, innan bron. Det var där de skulle stanna upp och hitta en bil, samt ett påkört djur. Fundersamt fortsatte Börje polisernas samtal, ”Du, Göte.” ”Ja?” ”Jag tror inte det är någon älg han kört på.”, påpekade Börje säkert, ”De sade i radion att bilisten själv hade ringt och anmält olyckan, så det kan inte ha varit en älg. Ett så stort djur far rätt in genom framrutan och krossar allt i framsätet, vettu. Har han kört på en älg så kan han knappast vara i skick att ta sig ur bilen och ringa någon.” ”Han kanske inte hade så hög hastighet.”, svarade Göte och ryckte snabbt på axlarna, ”Eller så är det ett rådjur, som du sade. Skit samma. Vad är det att argumentera om, egentligen?” ”Rätt ska vara rätt.”, klämde Börje ur sig och nickade en aning, ”Men man har ändå en hyffsad hastighet på den här vägen, så det är nog ett rådjur, eller något annat litet lättdödat djur. Det finns mycket sådant här. Grävlingar är väl uppe på morgonen ibland och tillräckligt dumma för att springa över vägen dessutom. De är som små stenar, både i skallen och kroppen.” Börje blickade bort mot den skog som växte mellan staden och älven innan Wulfberg, ”Det finns nog mycket liv där inne… Mycket som man kan köra på. Det är långt ifrån första gången vi är här ute och kollar upp ett påkört djur. Minns du rådjuret från i fjol?” ”Nej.”, svarade Göte snabbt, varpå han fick syn på en vit skåpbil som stod parkerad uppe på cykelvägen. Utanför bilen stod en man iklädd skjorta, som om han dragit på sig samma kläder som han haft vid utgången kvällen innan. Att döma av hur han såg ut i övrigt var han inte bara uppskakad efter krocken. Börje såg det snabbt på personen, vilket fick honom att skrocka till en aning, ”Den här killen tar vi ett alkotest på.”

”Det ska vi alltid göra.”, tillade Göte och bromsade in, varpå han körde upp och parkerade polisbilen bakom skåpbilen, ”Det är rutin.” ”Ja, ja.”, viftade Börje bort Göte med och hoppade ut ur polisbilen. Med en barsk min sträckte han på ryggen och gjorde sig redo för ingripandet. Medan Göte tog det betydligt lugnare och höll en låg profil gick Börje raskt fram till mannen som stod lutad mot skåpbilen med armarna i kors. Hos föraren syntes en tydlig oro då han genast sänkte blicken igen efter att ha råkat få ögonkontakt med konstapeln. ”Vad har vi här då?”, frågade Börje och sträckte lite på överläppen, vilket tydligt visade att han hade en snus instoppad. Det gav ett starkt intryck av en polis som man inte ville ha att göra med, ansåg han, då han uppbröstat gick fram och fingrade på handbojorna i sitt bälte. ”Jag körde på ett djur.”, svarade mannen och nickade med huvudet mot cykelvägen framför bilen, ”Jag har tagit av den från vägen så ingen annan ska köra över kadavret, den ligger där borta. Jag vette fan vad det är för något… Det liknar en stor hund, fast jag vet inte riktigt.” Mannen verkade omskakad och i chock över vad som hänt, men Börje tog ändå inte någon större hänsyn då han plockade upp ett anteckningsblock och en penna. Han slängde en snabb blick bort mot kadavret, varpå han nyfiket granskade skåpbilen med blicken. ”Jahopp!”, ropade han och sneglade bort mot Göte, ”Ta med alkomätaren.” Börje vände därefter blicken mot bilisten på nytt, vars blick tydligt visade på rädsla. Det fick Börje att skrocka en aning, återigen, ”Har du druckit nyligen?” ”Inte sedan igår kväll.”, svarade mannen snabbt och kastade en blick mot alkomätaren som Göte lugnt kom gående med, ”Men det är flera timmar sedan. Jag drack knappt någonting alls, jag lovar. Jag skulle bara iväg med bilen liten sväng, serru. Jag behövde...”

”Minns du ingenting från teorikurserna?”, frågade Börje och hånlog, ”Det går inte så fort, serru. Alkoholen kan stanna kvar i kroppen ett bra tag. Att köra bil dagen efter är inget att rekommendera. Det är nästan så att jag ska ta med dig till stationen bara för ditt erkännande.” ”Men det var inte därför jag körde på djuret!”, slängde mannen förtvivlat ut i ansiktet på Börje, i en blandning av rädsla och ilska, ”Det hoppade ut framför bilen, jag kunde inte väja.” ”Ja, ja.”, mumlade Börje fram medan han antecknade i sitt anteckningsblock, ”Vi tar oss en titt på djuret snart. Först ska vi bara kolla upp dig… Du har en skåpbil ser jag, något speciellt du kör runt med? Företagsbil?” ”Nu räcker det.”, invände Göte då han kom fram till de båda, vilket fick Börje att tystna och kliva åt sidan. Bittert lät han Göte ta över, besviken över hur lätt bilisten verkade få komma undan. Göte vände sig mot bilisten och höll upp alkomätaren, ”Blås bara in i den här, så ska vi ta oss en titt på dina värden. Det går säkert bra, ska du se.” ”Jag svär, jag är inte full.”, intygade mannen, vilket Göte lätt nickade åt, ”Då så, blås här. Vi tar oss en titt på djuret och rapporterar olyckan sedan. Om du inte har någon alkohol i kroppen så borde du inte vara orolig för något.” Mannen blåste till slut i apparaten, en aning ofrivilligt. Medan han gjorde det drog sig Börje fram till skåpbilen och kände på den ena bakdörren. Han upptäckte att den var låst, vilket förstörde hans planer gällande att rota igenom bilen. Därmed blev han en aning besviken, vilket övergick till irritation. Men då han visste att Göte enbart skulle säga till honom på skarpen om han gjorde något illvilligt vandrade han istället runt bilen för att ta sig en titt på det påkörda djuret. Då han såg djuret kom han med ens att tänka på vad bilisten sagt, gällande att han aldrig sett något liknande. Detsamma gällde nämligen för Börje, som inte kunde avgöra vad det var han såg.

Varelsen som låg på cykelvägen, blodig och omtumlad, liknade en hund i kroppsbyggnaden, men var verkligen ingen hund. Börje klarade av att konstatera det innan han ens tagit sig en ordentlig blick och ju mer han granskade varelsen, desto osäkrare blev han på vad det var han såg. Någon svans verkade inte finnas och huvudet liknade mer något ur en skräckfilm än ett djur. Ett par enorma käftar prydde ansiktet och låg helt vidöppna mot marken med en lång tunga hängandes ur dem och ner mot asfalten. Tänderna var långa och till synes sylvassa, medan varelsens små, mörka ögon vittnade om en nedsatt synförmåga. ”Göte!”, hojtade Börje, en aning skärrad över vad som låg vid fötterna på honom. Han kände sig fascinerad men samtidigt skräckslagen över vad det var han gick ner på huk bredvid och granskade, ”Kom och se på det här… Skit i det jävla alkotestet!” Strax därpå kom Göte runt bilen, fundersam över vad som enligt Börje kunde vara så viktigt, för att sedan reagera på exakt samma sätt som sin kollega. Även Göte satte sig chockat ner på huk bredvid varelsen, förbryllad över vad han såg. ”Vad i helvete…”, mumlade Göte, medan Börje plockade fram mer snus för att kunna lugna sig. Han hade aldrig sett något liknande, inte ens i de där underliga djurprogrammen på Animal Planet, ”Det var då inget rådjur i vart fall…” Samtidigt som de båda granskade varelsen dök även bilisten upp, med uppspärrade ögon och långsamt skakande på huvudet, ”Jag vet inte vad det är… Någon vildhund kanske.” ”En vildhund med skabb och böldpest, som har badat i en tunna syra… Kanske.”, slängde Börje ur sig, utan att ens skratta åt den dåliga kommentaren. ”Vad heter du, pojk?”, frågade Göte då han långsamt reste sig upp och tog fram sin mobil för att ta ett kort på varelsen. Det egentliga ärendet hade plötsligt hamnat i skymundan för det mysterium som det påkörda djuret skapade. ”Anton, herrn.”, svarade bilisten snabbt, ”Anton Haven.”

Ja du, Anton…”, klämde Göte fram och tog ett litet uppehåll medan han fotade, varpå han vände sig mot Anton, ”Vi tar och struntar i den här incidenten med alkomätaren. Det har säkert gått tillräckligt lång tid. Du verkar i alla fall inte påverkad.” Först trodde Göte att Börje skulle brusa upp sig över vad han sa, men märkte sedan att Börje var alltför fokuserad på varelsen vid deras fötter. För en gångs skull hade något intressant hänt i deras vardag. ”Ta dig hem och ta dig en kopp kaffe, det lugnar.”, fortsatte Göte och klappade Anton på axeln. Han längtade själv efter att få göra detsamma, men visste att en lång morgons arbete låg före i tiden. ”Eller ta en bärs.”, slängde Börje ur sig, som hört allting men inte orkade invända något. Därefter spärrades hans ögon upp samtidigt som han långsamt reste sig. Då även Antons ögon spärrades upp och fokuserades åt samma håll, vidare ut mot Wulfberg, förstod Göte att någonting var i görningen. Göte kunde inte se vad de andra stirrade på, men kände hur marken under honom vibrerade. ”Dra mig baklänges!”, utbrast Börje ilsket, samtidigt som Göte vände sig om och såg vad det var som dem andra stod och stirrade mot. Ett hundratal meter bort, ute på bron mot Wulfberg, såg de hur en flertalet meter hög och framåtlutad varelse kom vandrande, tungt frustande och följd utav flertalet mindre varelser kring dess fötter, liknande djuret som Anton kört på. Den framåtlutade och enorma varelsen påminde i sin kropp om en väldig dinosaurie, samtidigt som den delade flertalet drag med varelsen Anton kört på. Den verkade ännu inte ha upptäckt människorna som stod i dess väg, men att döma av dess storlek och det enorma ekande, nästan metalliskt klingande vrålet det gav ifrån sig skulle den lätt kunna röja undan dem allihop. ”Jag tror vi ska återvända till stationen.”, påpekade Göte för Börje och lade sin hand på hans axel, samtidigt som han i ögonvrån såg hur Anton kvickt tog sig bort mot sin skåpbil.

Plötsligt spelade det poliserna kunde tänkas tycka ingen roll. Det enda som betydde något var att ta sig bort från platsen och undfly de skräckinjagande varelserna. De båda poliserna brydde sig heller inte om att han försvann, de hade sin fokus på annat. ”En bra idé.”, stammade Börje fram och drog sitt tjänstevapen, ”Jag tror inte det är någon kamphund som Sten ska ta hand om vid vattnet.” ”Vi får hoppas han klarar sig.”, svarade Göte snabbt utan att bry sig särskilt mycket om var deras kollega befann sig, varpå han och Göte satte fart tillbaka mot bilen. Väl där hoppade de snabbt in och tackade högre makter för att Göte lämnat motorn på. Samtidigt som Göte skulle göra en u-sväng med bilen och återvända in mot staden gjorde Anton detsamma framför dem. Göte fick därför bromsa in kraftigt och stannade upp mitt ute på vägen, med passagerarsidan vänd ut mot Wulfberg. Det gjorde att han själv, men i synnerhet Börje, fick en bra vy ut mot den stora varelsen som långsamt men hotfullt närmade sig. Då varelsen fick syn på bilen stannade den upp och lutade sig ytterligare en aning framåt, öppnandes sina käftar i ett nytt öronbedövande vrål som så metalliskt ekade i öronen på poliserna. Vrålet var något som de båda poliserna antog väckte hela staden, vilket var bra. Folk måste ta sig upp ur sina sängar, antingen för att fly eller försvara sig mot vad som var på ingång. Varken Göte eller Börje förstod varifrån varelserna kom, men tvingades förtvivlat konstatera att de var verkliga. Det var ingen film, det var ingen dröm. Staden stod inför en invasion av märkliga och skräckinjagande varelser som inget annat kunde vilja än ont. När Göte fick bilen att rulla tillbaka in mot staden försökte både han och hans kollega få ett grepp om situationen. De visste emellertid inte var de skulle börja, då allting kändes så overkligt. De hade bara sett sådana saker hända på film.

I ett förtvivlat försök slog sig Börje i huvudet med sin pistolkolv men vaknade inte upp ur någon dröm, inte ens efter andra slaget. Det gjorde honom först nästan gråtfärdig, då han sakta insåg vad som verkligen hände. ”Utomjordingar?”, frågade Börje skärrat och knäppte upp sin uniform en aning. Han svettades mer än vad han borde göra i värmen. Det hela berodde på den rädsla som han kände, vilket han dock inte ville tillkännage för Göte. Därför drog han på sig sin bittra attityd igen, till den mån han förmådde, ”Förbannade jävla sattyg. Vi borde vända om och köra över dem. Sänka varenda en med kraften från en Volvo.” ”Lägg ner.”, svarade Göte omedelbart. Han genomskådade Börjes attityd, då han lärt känna honom väl den tid som de arbetat tillsammans, ”Utomjordingar, ja, kanske. Inte sådana där zombies i alla fall.” ”Zombies.”, fräste Börje och skrattade en aning, ”Fantasier. Det är sådant där som alla ungar ser på film och i sina förbannade spel.” ”Låter utomjordingar mer troligt då?”, frågade Göte och slängde en snabb men ytterst ifrågasättande blick mot Börje, som genast ryckte på axlarna och vände blicken ut mot det bostadområde som de passerade igen på väg in mot staden, ”Mer troligt. Jag såg en dokumentär, där de…” ”Det hjälper inte att ha sett någon dokumentär nu, är jag rädd.”, sade Göte medan han försökte lugna sig själv, ”Vi måste fokusera på vad som händer, lägga fram en bra plan.” ”Jag såg en film på tv igår också. Det var den där Die Hard, med Bruce Willis. Du har sett den, inte sant?”, rabblade Börje bittert på och rättade till snusen innan han tog upp sin pistol. Han osäkrade den med en beslutsam blick och våld i tankarna, ”Yippie Kayay, eller hur är det han säger?” ”Jag tror det är något sånt.”, mumlade Göte och höll blicken på vägen framför sig. Han lade märke till två bilar som körde i motsatt riktning, vilket fick honom att tuta högt och vinka vilt med sin vänstra arm.

Han försökte desperat varna bilisterna, utan någon utdelning. De ignorerade honom helt, trots att han körde en polisbil. Så mycket respekt hade folk uppenbarligen för lagen nu för tiden, tänkte han och tyckte synd om de som var på väg mot varelserna. ”Det är ingen idé.”, kommenterade Börje om försöken att varna andra, varpå han stirrade in i backspegeln, ”De kommer att uppehålla de där sakerna så att vi och andra hinner ta oss undan. Hemskt, men sant.” ”Vi kan inte låta det här skena iväg, vi måste försöka styra upp situationen. Det är vår plikt, med den samhällsroll vi har. Vi måste varna folk.” Börje bet bittert ihop och begrundade alternativen. Det var deras jobb att skydda samhället, som Göte påpekade, det var han väl medveten om. Dock var han för tillfället i chock efter det han bevittnat. Han tänkte ännu inte helt klart, till skillnad från vad Göte ändå verkade göra. ”Vi måste samla ihop folk, se till att de hamnar i säkerhet.”, fortsatte Göte och bromsade in en aning då de närmade sig torget inne i staden, ”Kyrkan är en bra befästning. Tjocka stenväggar och hyfsat centralt.” ”Eller arenan. Det där fuskbygget kanske kan komma till nytta till slut. Det ryms många personer där inne.” ”Kanske. Vilket som, så måste vi varna så många vi kan. Vi behöver ta oss till stationen och hämta vapen.” De båda tystnade plötsligt, medan Göte körde in bilen på torget och stannade upp. De kände sig förbryllade över hur de lyckats hantera situationen. Något overkligt hade nyligen inträffat, då de stött på meterhöga monster som glupskt marscherat in mot deras stad. Men de hade inte brutit ihop, utan verkade agera tvärtemot. De hade redan gjort upp en plan för vad som behövde göras och satt den i aktion för att motverka hotet. Men de var poliser, tänkte Börje då han klev ut ur bilen. Det fanns kanske ett skäl till att de valt just det yrket som de gjort.

Nu om någon gång var det upp till bevis gällande om de var av tillräckligt gott virke för att skydda sina medborgare. ”Die Hard, som sagt.”, sade Börje då de båda klev ut bland ett antal civila på torget, ”Jag tror det är dags för lite av den attityden, inte sant?” Göte ignorerade sin kollega då han talade om actionhjältar. Istället kastade han några snabba blickar mot omgivningen, innan han tog upp en visselpipa och blåste hårt i den. Signalen fick genast alla i närheten att lyssna upp, vilket tillät Göte att höja rösten och peka i riktning mot kyrkan och Wulfberg, ”Lyssna uppmärksamt!”

III: Kickstart my heart Mötley Crüe

I en av lägenheterna kände Dirk van der Maijler hur solens strålar väckte honom ur sin behagliga sömn. Han gnydde sig trött och öppnade halvt ena ögat för att se på mobilen vad klockan var. “Nio. Vad i helvete…”, mumlade han och slängde trött bort mobilen utan den minsta tanke på vad som kunde gå sönder. Därefter drog han trött kudden över huvudet för att undvika solen, gnyende över hur dåligt han mådde. När han väl vaknat kände han till sin förtret av hur obehagligt varmt det började bli i sängen, där den så dåligt stod placerad vid fönstret. Naturen ville att han skulle vakna men han själv ville inget annat än att ligga kvar i flera timmar till. Viljan försökte kämpa emot alla de yttre krafter som tycktes verka, men räckte inte riktigt till. Munnen var torr och täcket låg virat runt honom, fastklibbat med svett och bakfylla. Hur han hamnat där var ett stort frågetecken. Han hade inte sovit mer än tre timmar, det visste han efter att nyss ha kollat på mobilen. Den föregående natten var skoningslös och när han nu började vakna till kände han hur nattens bravader tog ut sin rätt. En kraftig huvudvärk började långsamt tränga sig på honom där han låg. Det var bakfyllan som fattade sitt djävulska grepp, ytterst skoningslöst. Den hade fått sitt järngrepp om honom och tänkte inte släppa taget på ett bra tag, vilket Dirk med fasa insåg. Sakta men säkert trängde sig tanken på. Att ligga kvar i värmen skulle inte göra någonting bättre. “Varför…”, gnydde Dirk och slängde irriterat bort kudden innan han satte sig upp i sängen. Att resa sig gjorde ont och skapade en kraftig yrsel. Då han satt sig i upprätt läge ville han bara fortsätta åt motsatt håll och ner mot golvet, likt ett felkonstruerat torn som föll direkt efter uppbyggnad.

På något sätt lyckades han dock hejda sig. Huvudet var oerhört tungt, som om någon fyllt det med cement under natten och sprängt hål för en autobahn-tunnel rakt igenom. Han ville inget annat än att lägga sig ner och sova igen, John Blund kal�lade på nytt. Alternativet kändes oerhört lockande, men ju mer han tänkte på det desto mer insåg han att det inte gick. Han konstaterade för bara några minuter sedan att han inte kunde somna om men ändå så kunde han inte sluta upp med att begrunda alternativet. Det tedde sig underligt det där med alkohol och smärta. Man hällde i sig den magiska drycken som om det inte fanns någon morgondag, men tvingades varje gång vakna upp för att inse att morgondagen faktiskt fanns. Det var en ond morgondag, vilket Dirk konstaterar efter varje utekväll, men likt förbannat så hindrade det honom inte från att ge sig i kast med dumheterna igen. Förvisso var det sällan han drack nu för tiden, han var ingen tonåring längre, men så fort alla vännerna var samlade hemma i Wäschbörg vid någon högtid eller annat slumpartat tillfälle drogs man in i fällan. ”Varför dalsländsk dunk?”, frågade sig Dirk och gnuggade lite lätt i ögonen. Allting snurrade fortfarande, som om han missplacerats på en karusell utom kontroll. Det var en helvetets karusell, förklädd till hans egen lägenhet. Rummet Dirk befann sig i var nästan helt upplyst av solen, medan det fortfarande var mörkt ute i hallen och köket. I ljuset som trängde in syntes det hur ostädat Dirk hade det, då dammet stilla yrde runt i ljuset. Att arrangera förfester satte sannerligen sina spår, vilket kombinerat med konstiga sommararbetstider och smärtfyllda bakfyllor tenderade till att låta kaoset råda. Tv:n i rummet stod fortfarande på av något skäl, med startmenyn från spelet Gears of War. Först nu märkte Dirk av att ljudet från tv:n var på och hörde den ödesdigra och illabådande melodin från spelmenyn. Det passade så bra in i hans sinnesstämning, det var bakfyllans sorgsna kör som sjung för honom.

“Underbart.”, sade Dirk till sig själv och drog handen genom sitt flottiga hår, “Alvedon. Nu. Fort.” Han reste sig upp och vinglade till innan balansen återfanns. Bredvid sig i sovrummet kunde han se ett krossat glas med utrunnet vatten på golvet, omgärdat av vad som såg ut att vara en väldans massa salt. Det var emellertid inget som Dirk orkade bry sig om, mer än att han visste hur jobbigt det skulle bli senare. Istället fortsatte han ut i vardagsrummet där han var ytterst nära att snubbla fram över bordet och soffan innan han på ett klumpigt sätt tog tag i dörrkarmen och hindrade sig själv från att braka igenom allt. Att riva ner alla de burkar och shotglas som stod på bordet hade gett honom ett helvete att städa upp, tänkte han och pustade ut, ett helvete värre än den städning som redan krävdes. Därför försökte han samla ihop sig för att lika klumpigt vandra vidare genom rummet. Till sin fasa snubblade han slutligen ändå till och råkade i farten riva ner hälften av glasen och burkarna från bordet, vilket resulterade i en salig röra. ”Helvete.”, fräste han för sig själv, medveten om vilket jobb som klumpigheten skulle ge honom senare när han väl piggnat till mer och behövde ta tag i gårdagens följder. Varför släppte han in folk i sin lägenhet? Varför släppte han ens in sig själv i vissa lägen? Ibland tänkte han att det vore bättre att bara däcka på någon bänk och gå hem när mänskligheten återfunnits. På sin väg vidare fram genom lägenheten kände Dirk hur han trampade på någons ben och hoppade snabbt undan av ren reflex. “Aj!”, hörde han från golvet och såg hur hans vän Dave Martic vaknade till på en madrass. “Är du här?”, frågade Dirk högt innan han mindes att han drog fram en madrass åt Martic natten innan. Det var ett väldigt suddigt minne, men på något sätt så lyckades det leta sig fram. De brakade båda två in i lägenheten fram emot småtimmarna och väckte garanterat varenda granne.

Spelet som stod på kopplade de in och startade då de kom hem. Resultatet av spelandet blev vad de gärna uttryckte som ett ”epic fail”, innan de gav upp. Motoriken och reaktionerna var då långt ifrån topp, men likt förbaskat skulle de försöka spela. Man fick helt enkelt vissa idéer då man drack, tänkte Dirk när han mindes hela händelseförloppet. Förmodligen skulle fler händelser göra sig påminda under morgonen då han successivt kom ihåg gårdagen. “Ja, låt mig sova nu.”, mumlade Martic trött fram mitt i Dirks tänkande, som ett resultat av den avbrutna sömnen. Dirk förstod att Martic ville sova efter hur natten varit, “Somna om du. Jag ska ta mig en dusch och en Alvedon.” “Jag tror de är slut. Jag letade i natt, men hittade inga. Så jag tog några glas vatten istället, det hjälpte.” Dirk slog sig snabbt i pannan och mumlade några svordomar. Han behövde en värktablett och det fort. Så som han mådde hjälpte det inte med enbart några glas vatten. Han kunde inte minnas något tillfälle då han hällt i sig lika mycket alkohol, eller mått så dåligt för den delen. Smärtan kunde inte ens jämföras med en pungspark, vilket vittnade om allvaret. Dirk hoppades på att Martic bara var för full för att kunna leta ordentligt föregående natt och tog sig själv ut i hallen för att besöka toaletten. Så vitt han mindes köpte han en hel förpackning värktabletter en vecka tidigare. De kunde omöjligt ha tagit slut så snabbt. Om sådant var fallet borde någon av hans vänner ligga död i lägenheten till följd av kombinationen sprit och ett dussin värktabletter. Han hoppades innerligt att det inte var så, främst för att han behövde tabletterna själv. Ute i hallen märkte Dirk att det stod fler par skor än hans egna och Martics, vilket fick honom att fundera tillbaka på den föregående kvällen. Bjöd han in några fler att sova där? Ja, det gjorde han, kom han på efter vidare eftertanke. Raz LaGrange låg och sov någonstans i lägenheten, förmodligen i ett rum han vandaliserat med sin klumpighet innan han somnat.

Dirk kunde föreställa sig en sönderbruten säng med möbler och kläder i ett stort virrvarr runt omkring, med Raz däckad mitt i alltihop. Eller nej, tänkte han sedan, det var inte ens i närheten av det kaos som en stenknack Raz kunde spritt runt omkring sig. Bilder från Berlin sommaren 1945 var nog mer korrekta för att beskriva hur rummet kunde se ut och Dirk ville knappt ta reda på hur mycket han behövde fixa till senare under dagen. När Dirk väl tog sig in på toaletten och tände taklampan ställde han sig lutad över handfatet och såg sig själv i spegeln. Håret var flottigt och på hans ena kind syntes ett skrapsår. Den föregående kvällen var som sagt vild och det han behövde mest av allt var en värktablett. Därefter skulle han ta sig en dusch innan han lagade en rejäl frukost till de tre i lägenheten. Eller så körde han ut de andra och lagade bara mat till sig själv, han hade inte riktigt bestämt sig än. Förmodligen hade de redan ätit upp halva hans kök under natten och gårdagen. Dirk öppnade badrumsskåpet och började fumligt leta igenom det. En rakhyvel, en tandborste och tandkräm var det första han kunde hitta. Burkar med vax, deodoranter och compeed kom därefter, bortglömda inne i hörnen av skåpet. Först kände han sig förtvivlad då han inte lyckades hitta några huvudvärkstabletter och funderade återigen på om någon kanske låg död i närheten. Likt sänt från ovan såg han sedan en förpackning, väl dold bakom vaxburkarna. Han kunde nästan höra änglarna skrika ”hallelujah” inne på toaletten, följt av det gäckande ljudet från Zelda-spelen då man hittade en ny skatt. “Jag hittade dem!”, ropade Dirk glädjefyllt ut till Martic, varpå han öppnade förpackningen. Allting annat stängdes ute ur hans huvud och all fokus hamnade på förpackningen. Äntligen skulle värken förpassas från hans huvud! “Det ligger inga där i.”, hörde han sedan hur Martic halvt sovande svarade, samtidigt som han själv upptäckte samma sak. Återigen dök uttrycket ”epic fail” upp i tankarna, då alla förhoppningar så snabbt grusats.

“Helvete.”, mumlade Dirk för kanske femte gången samma morgon och släppte ner förpackningen på golvet. Precis som Martic sagt fanns det inga Alvedon kvar. Det skulle bli en jobbig morgon och Dirk kände hur världen snabbt blivit en mycket ond plats. Musiken från tv:n dundrade likt släggor i huvudet, värmen plågade honom och den egna svettdoften stack obehagligt i näsborrarna. “Du får laga frukosten!”, ropade Dirk ut till Martic som svarar med ett stön, “Raz kan göra det…” “Visst.”, mumlade Dirk för sig själv och tog sig in i duschen för att avlägsna svett- och spritdoften från sig själv. Munnen var fortfarande torr, samtidigt som den var fylld av en spysmak. Dirk ville inte veta riktigt vad han gjorde föregående kväll, men fick sig ett hum då han tänkte efter. Allt eftersom dök det ena galna minnet efter det andra upp, vilket till slut fick honom att stänga ute allt och fokusera på att bli ren. All fokus hamnade på att vakna till och ta tag i den stundande dagen. Han skruvade därför först ner värmen i duschen för att vakna till av kylan, varpå han lät temperaturen övergå till att bli behaglig. Ett efter ett bombarderade minnena från gårdagen honom, hur mycket han än ville undvika att tänka på dem. Det var dunkar med hembränt, utkastade soffor, slagsmål med nynazister, folk som irrade iväg och litervis med alkohol – det ena överträffade det andra. “Vet du vart Carl tog vägen igår?”, ropade Dirk ut till Martic, som först inte svarade. Han kom att tänka på en av deras vänner som var med dem på krogen, men som försvann då de traskade iväg upp till en efterfest på Gräddhyllan. Det sista Dirk mindes var att han och Carl jagade fiskmåsar med tennisrack, innan Dirk vände om och följde med de andra. “Hallå!?”, ropade han igen och fick denna gång ett svar från Martic, “Jag vet inte. Han kanske följde med Oswald. Det blev förbannat rörigt igår.” Dirk sade inget mer, utan tog sig istället ut ur duschen och greppade tag om en handduk.

Medan han torkade sig och gav sig ut i lägenheten på jakt efter rena kläder funderade han kring vad han skulle laga för mat. Senast han såg efter i kylskåpet fanns det inte särskilt mycket, så ett besök på hemköpsbutiken skulle kanske behövas innan han kunde laga något. Den sista ätbara maten åt de andra förmodligen upp på förfesten. Allt drickbart hade dessutom tagit slut. Till och med mjölken var borta, mindes Dirk, då Gooken fick idén att blanda ut hembränt med mjölk. ”Den jävla dalslänningen.”, mumlade Dirk och såg den vilde krabaten framför sig. För en sådan verkade vad som helst gå att blanda ner i en grogg. “Har du kollat kylen?”, frågade Dirk då han gick förbi Martic, som fortfarande gjorde ett tappert försök att fortsätta sova. “Nej…”, gnydde Martic trött fram som svar, halvt vidare in i John Blunds rike. “Upp med dig.”, sade sedan Dirk och drog upp Martic, som högst ofrivilligt undvek att lägga sig ner igen och kastade en trött blick mot Dirk, “Jag tror Raz tog sig en nattmacka innan han lade sig.” “Jag är förvånad att det ens fanns något kvar till att göra en nattmacka.”, påpekade Dirk bittert och ledde bort Martic till badrummet och nästan slängde in honom, innan han själv sökte sig ut i köket. På köksbordet möttes han av en stor röra av mat och glas som vittnade om för- och efterfesten från tidigare. Det hela såg värre ut än Hiroshima och Nagasaki kombinerat. Det skulle inte göra honom förvånad om det faktiskt var ett hål i bordet och en krater i golvet därunder. ”Jävla drägg jag har till vänner.”, fnös Dirk och slog undan en plastmugg från bordet. Då muggen slog i väggen märkte han hur dess innehåll i form av sprit sköljde ut över väggen, vilket han helt hade missat fanns i. Det fick honom att sucka djupt innan han försökte använda knepet att räkna till tio för att hålla sig lugn. Knepet hjälpte dock inget vidare, vilket medförde att Dirk istället tvingades lugna sig med en återställare i form av innehållet i ett av de andra glasen på bordet.

Vad för slags innehåll det hade var först för honom okänt, men smakade i vilket fall inte alkoholfritt. ”Tequila.”, mumlade Dirk och lät tungan fara runt i munnen på ett smackande sätt för att läsa av det som hamnat på smaklökarna, ”Och…” Dirk funderade ytterligare, samtidigt som han öppnade kylen för att se vad som fanns kvar, ”Och kaffe. En Kaffe Arriba, alltså.” Dirk letade igenom kylen och såg att det mesta av maten var slut, varpå han stängde igen den så hårt att allt på insidan välte omkull. Frustrerad och illamående av smaken från Kaffe Arriban vrålade Dirk in mot det stängda rummet som låg bredvid vardagsrummet och köket, “Vakna!” Kort därpå hörde han hur något vältes omkull inne i rummet, varpå Raz kom utsnubblande i hallen. Genom dörröppningen såg Dirk att Raz nyss vält en lampa till golvet, vilket inte förvånade Dirk det minsta. Raz var ett stort muskelberg, vilket krävdes för att han skulle kunna plöja sig fram på rugbyplanen. Rugby var nämligen killens främsta fritidssyssla, vilket han genomförde väldigt bra. Dirk skulle då aldrig vilja stå i vägen för honom då han kom rusande. Han mindes en match då han såg Raz stå emot allting och tryckte på för kung och fosterland. Ingen kom åt honom, han tryckte undan varenda jävel på planen. Det var samtidigt en lustig syn som Dirk tänkte tillbaka på, då han mindes hur Raz såg ut halvt mörbultad, iklädd sin klunghjälm. Blodet rann verkligen ur mungiporna, medan hudfärgen förvandlats från vit till en blandning mellan grå, röd och grön. Leran, blodet och gräset, allting satte sina spår på Raz efter att han legat underst i den stora gröten, mitt på planen. Men han tog sig ut, djuriskt stridandes på det vis man bör. ”That’s great, Raz! You fucking killed that guy! Now go get him again and make sure even his soul won’t survive!”, hörde Dirk hur den skotske tränaren då skrek, likt ett marinbefäl som sett en av sina mannar på egen hand ta hand om fiendens armé.

Det var en mäktig syn, mindes Dirk och han hade kunnat offra en hel del för att själv kunna frammana en sådan kämpaglöd och stryktålighet. Samtidigt stod det stora fritidsintresset hos Raz i stark kontrast mot vad han gjorde i övrigt. Han hade i många år studerat till läkare och var snart klar med sin AT-utbildning. Vanligtvis studerade och spelade han på andra sidan landet, i en nästintill årslång cykel av plugg, kaffe, snus och rugby. Det fanns inte mycket tid till annat, men det var en process som Raz beslutsamt hade tryckt in sig själv i. På somrarna å andra sidan, då kom han hem till Wäschbörg och kopplade av lite mer. Timjobb inom vården varvades då med att njuta av livets goda, med snus, alkohol, tv-spel och rugby. “Din jävla brötare.”, flinade Dirk då han inte förmådde vara sur på den bakfulla klumpighet Raz visade upp, ”Ta dig en dusch efter Martic och låna ett par rena kläder, så går jag ner och handlar mat.” Dirk såg sedan hur Raz sömnigt tog sig ut i köket. Han luffsade trött fram, utan att egentligen veta vart Dirk stod. För honom spelade det heller inte någon roll, allt som stod i vägen fick skylla sig självt. “Jag behöver inte duscha. Jag har rugbymatch om en stund.”, svarade Raz och råkade sparka bort muggen som Dirk slängt i väggen en stund tidigare. Utan att ens märka det ställde han sig mitt i pölen av sprit och blev sedan stående där, halvt nedsövd och svajande likt en flaggstång i kraftig blåst. Dirk nickade för sig själv och tog upp sin plånbok, vilken han turligt nog fick syn på halvt nedkörd i brödrosten. Det bruna lädret var kraftigt bränt på ena sidan, någon verkade ha försökt rosta den, men kontanterna och korten inuti hade klarat sig. Han hittade snabbt några sedlar som han lyckats undvika att spendera kvällen innan, men som snart skulle läggas på mat, “När har du matchen?” “Klockan elva.”, svarade Raz sömnigt.

Han satte sig sedan ner på en av köksstolarna och stönade högt, “Jag byter om här och drar direkt dit. Egentligen hade jag tänkt springa bort till planen som uppvärmning… Men jag vettefan.” “Gör så.”, skrattade Dirk och drog på sig gårdagens skjorta. Den luktade lika mycket svett och sprit som han själv och hade dessutom flertalet fläckar på sig av okänt ursprung, samt en tydlig gräsfläck över ena axeln. När skjortan väl satt på fortsatte Dirk ut i hallen och stannade upp vid spegeln. Han gjorde ett tappert försök att rätta till håret som trots den tidigare duschen stod åt alla håll. Det kändes meningslöst, då håret ville visa för hela världen hur hans sinnestillstånd var. Han mådde för jävligt och det syntes långa vägar. Trots det var han fast besluten om att ta sig ut och handla. Matens frånvaro i magen gjorde sig påmind, Hemköp kallade på honom. Dirk tog på sig samma chinos som han hade haft natten innan, vilka låg slängda bland skorna i hallen. De grå byxorna hade samma gräsfläckar på sig som skjortans axel, samt vad Dirk misstänkte var kebabsås och lera. När byxorna väl satt på såg Dirk på sig själv i spegeln igen. Skjortan och byxorna matchade förvisso varandra, de såg nämligen lika förstörda ut. De passade även in på hans spretiga hår, spybleka ansikte och mörka påsar under ögonen, samt den tilltagande skäggstubben. Dirk var redo att gå ut, men ändå inte. Slutligen tog han även på sig sina solglasögon, varpå han tog de första plågsamma stegen ut i trapphuset. Han hade sett det starka solljuset genom fönstren och visste att ögonen aldrig skulle överleva det, knappt ens med solglasögonens skydd. “Salo skulle komma förbi och låna mitt busskort. Släpp in honom och ge det till honom om jag inte är tillbaka när han kommer.”, stannade Dirk upp och sade i dörröppningen, då minnet plötsligt slog honom, ”Han sade det i morse i alla fall.” Dirk tvivlade dock på om vare sig Martic eller Raz hörde vad han sade, eller att Salo ens skulle orka komma förbi.

I trappuppgången syntes några flaskor, vilka Dirk misstänkte kom från någon av de personer han hade i lägenheten föregående kväll. De var ett antal personer, vilket både han och alla grannarna upplevde ljudvolymen av. Om han inte mindes fel ropade någon av tanterna längre upp i huset på dem då de gav sig iväg, klagandes på ljudvolymen. Svaret var av en otrevligare karaktär med ord som egentligen helt och hållet borde ha censurerats bort. De var heller inte riktigt befogade, tanten hade när Dirk kunde tänka mer klart väldigt rätt i att klaga på dem. När Dirk kom ut ur trapphuset och vidare ut på gatan bemöttes han av den uppvaknande staden och precis som han misstänkt var solljuset redan starkt. Byxorna kändes genast för varma att ha på sig och han beslutade sig för att byta om igen direkt då han kommit tillbaka till lägenheten. Först skulle han dock ta sig ett tiotal meter bort och handla. Affären låg egentligen väldigt nära, men för stunden kändes den jobbig att ta sig till. Dessutom var Dirk tvungen att passera gågatekrysset, där han garanterat skulle tvingas hälsa på ett antal bekanta. Att förhålla sig social var inget som han för stunden prioriterade. Hade man försökt prata med honom ett antal timmar tidigare hade man fått sig sitt livs samtal men under de få timmarna som passerat sedan dess hade mycket förändrats i huvudet på honom. Alkoholen höll på att leta sig ut ur kroppen och därmed även allt gott humör. Dirk började gå längs med gatan och korsade gågatekrysset, som han så många gånger tidigare gjort. Väl där såg han att det redan började bli en del folk på stan. Han kände igen många av dem, så som uteliggaren som hade sin vanliga plats på en av bänkarna. Dirk mindes att han gav bort mat till just den personen föregående dag, då de första två ölen gav honom en impuls av medkänsla. Han såg på uteliggaren att han dessutom kände igen honom, men de undvek ändå att hälsa på varandra. Dirk var rädd för att uteliggaren i så fall skulle börja tigga så fort han såg honom.

Dagens humör var heller inte på topp, vilket skulle få ett samtal med en påfrestande person att urarta. Dirks tankar skulle säkert avfärdas av många som icke-humana och svinaktiga, men egentligen var det vad alla tänkte, ansåg han för stunden. Det där med att människor skulle vara så goda var i hans värld skitsnack. Folk gillade att klaga på andra som inte tog sitt medmänskliga ansvar, men samtidigt gjorde de ofta inte så mycket själva. Allt var bara ett spel för galleriet. Medan Dirk ansträngt stegade fram mot mataffären kom han att tänka på apoteket som låg mitt emot mataffären. Han beslutade sig för att han skulle gå in där på vägen tillbaka och köpa sina efterlängtade värktabletter, då huvudet fortfarande värkte som om någon slagit det med en hammare. Värmen tryckte på och gjorde dessutom det hela än jobbigare, allt medan huvudet höll på att explodera. Tre, två, ett… Han kunde höra hur NASA räknade ned för uppskjutningen av ytterligare en rymdfärja, vars mål var att spränga sig ut ur hans huvud. När Dirk kom fram till mataffären såg han en cykel som kändes bekant och förväntade sig att stöta på en av sina vänner när han väl kom in. Samtidigt som dörrarna gled upp och han steg in kände Dirk dessutom vibrationen från sin mobil i fickan. Således stannade han upp mitt i ingången och läste det meddelande han fått, utan att bry sig det minsta om hur han blockerade ingången för ett äldre par som ville ta sig in. “Kan jag komma förbi en sväng?”, läste han i meddelandet, som kom från kontakten SlaktarN, vars egentliga namn var Charlie Totti. SlaktarN var ett lustigt smeknamn som han hade fått genom åren, mycket till följd av ett antal brutala insatser som mittback inom fotbollen och som libero i bandyn. Dock var det strikt förhållet till idrotten, då Charlie annars var en av de snällaste och duktigaste människor som Dirk stött på, med undantag på fyllan. Då var Charlie ibland lika vildsint som på planen. Det var en udda kombination till personlighet, tänkte Dirk, men såg ändå positivt på den.

Dirk svarade genast och läste sedan sitt svar för sig själv innan han skickade det, “Visst. Är du på hemköp?” Han tyckte sig återigen känna igen cykeln utanför och hade för sig att det var Charlies, då han tänkte efter noga. Dirk funderade sedan kring om det verkligen var Charlies cykel då han fortsatte in i affären och började plocka ner bröd i sin korg. Därefter fortsatte han bort till nutellan, flinande över hur onyttiga de skulle vara då de åt sin bakfyllefrukost. Samtidigt insåg Dirk att huvudvärken kanske inte bara kom sig av bakfyllan, utan att det även kunde komma från den enorma kaffeabstinensen som han borde känna. I sin roll som pedagog var hans kropp van vid flertalet koppar om dagen, något som han även vidhöll under sommarlovet. Kaffe hade han dock gott om hemma, så vidare ingen hade varit diabolisk nog att hälla ut det. Då Dirk plockade ner både nutella och marshmallowfluff i korgen kände han hur det återigen vibrerade i fickan. Han tog därför upp mobilen och läste ett nytt meddelande från Charlie, “Ja, i kassan. Var är du?” “Jag är bakom dig.”, svarade Dirk och blickade sedan bort mot kassorna. Han såg att Charlie mycket riktigt stod där, med blicken nedkörd i mobilen. Dirk gick sedan fram till honom, samtidigt som han såg hur Charlie läste det nya svaret och vände sig om. De vinkade därför glatt åt varandra på håll, innan Dirk gick före andra i kön och ställde sig bredvid sin vän. “Nyss vaknat?”, frågade Charlie och såg på Dirk, då han en aning frånvarande lade upp sina varor på bandet. “Ja. Jag skulle gärna ligga kvar några timmar. Men vad gör du uppe här så tidigt?” “Vi skulle iväg och gymma nu på morgonen ju.”, svarade Charlie och såg förvånat på Dirk, som genast mindes vad han sagt dagen före, “Jävlar ja… Jag kanske inte kan leva upp till det löftet.” Dirk skakade en aning på huvudet och försökte bli mer närvarande, “Du får hänga med mig förbi apoteket i alla fall först. Jag behöver en Alvedon... Och jag kommer mest se på.”

“Visst, det kan jag göra. Men vi kan vänta en stund med att dra och träna. Bara vi hinner dra och kolla när brorsan spelar.” Dirk såg slött på Charlies träningsväska som han hade över axeln och funderade, “Du har inte någon värktablett i väskan, kanske?” “Nej, tyvärr.” “Fan.”, svarade Dirk med frånvarande livsglöd och såg på klasen bananer som Charlie betalade för, “Super Smash Bros. och pizza istället, kanske? Jag är verkligen inte i form för att träna. Kanske efter din brorsa spelat. En kopp kaffe, några liter vatten och lite fotboll kanske får mig att piggna till.” Charlie reagerade med att skratta, varpå han packade ner bananerna i sin väska, “Jag har annat inplanerat senare, så det går nog inte. Jag kan vänta någon timme till innan vi drar och gymmar, men inte mer. Jag måste iväg direkt efter brorsan spelat.” “Jaha…”, mumlade Dirk innan han slet tillbaka sig själv till verkligheten, ”Vi får kolla om Raz och Martic vill med till matchen, de är hos mig.” “Sov de hos dig igår, alltså?”, frågade Charlie. “Ja.”, svarade Dirk och flinade samtidigt som han drog handen genom det spretiga håret, “De var inte kapabla att cykla hem. Jag lät dem inte vingla iväg i det tillståndet.” Dirk och Charlie skrattade sedan båda två då de gick ut ur affären, medan Dirk berättade allt från gårdagen. “Härligt väder idag!”, konstaterade Charlie då han låste upp sin cykel. Dirk nickade enbart till svar och kastade en blick nedför gatan, bort mot apoteket. Han längtade dit bort, så han kunde få sina gudomliga huvudvärkstabletter och bli kvitt smärtan. Aldrig förr hade det känts mer lockande att gå dit än till Systembolaget som låg precis bortanför. Kaffe, vatten och huvudvärkstabletter. Lite vitt bröd, Nutella och marshmallowfluff på det också så var dagens diet klar. När Dirk och Charlie vandrade vidare bort mot apoteket hörde de ljudet av sirener i närheten.

Därefter såg de brandkåren köra förbi långt ner på gatan, ända nere vid Systembolaget. Efter den såg de även hur en ambulans kom farande i samma riktning, vilket fick dem båda att stanna upp. De såg sedan hur ytterligare en brandbil kom, följd av en polisbil. “Det måste ha hänt något riktigt allvarligt.”, hörde de någon säga från uteserveringen i närheten, medan de i ögonvrån kunde se hur uteliggaren från tidigare struntade i tumultet. Han verkade ha fått sig lite för mycket av det goda föregående kväll, precis som Dirk. “Hörde du inte smällen förut?”, hörde Dirk hur ytterligare en person sade från serveringen, vilket fick ytterligare en person att börja spekulera, ”Säkert från den där jävla flyktingförläggningen. Att de inte är nöjda med allt de får.” “Ett attentat kanske.”, frågade Charlie och såg på Dirk, som ryckte på axlarna och egentligen inte brydde sig om något annat än att få besöka apoteket, “Eller en olycka. Men de har säkert kontroll på situationen.” “Förmodligen.”, svarade Charlie. Ingen av dem trodde på allvar att något skulle kunna inträffa av en sådan grad i deras sömniga lilla stad. De gick därför vidare bort mot apoteket i ett långsamt tempo, då de ändå fann utryckningsfordonen och diskussionen på uteserveringen en aning intressanta. Att de dessutom fick syn på en mörk helikopter som flög förbi högt ovanför dem lyckades gäcka dem så pass mycket att de stannade upp. ”Det måste vara en stor olycka.”, antog Charlie och såg på Dirk, som fortfarande följde helikoptern med blicken och gav sin syn på saken, ”Någon båtolycka borta vid kanalen kanske.” ”Du tror inte att det är något allvarligt?”, funderade Charlie vidare. ”Nej.”, skrattade Dirk, ”Det händer ingenting här, det vet du. En sömnigare och hopplösare plats att sitta fast på finns inte. Någon har väl fyllekört med en båt och krockat med något. Vilket som så är allting under kontroll av våra tre poliser”

Plötsligt hörde de båda två en explosion, följd av en pistol som avfyrades någonstans i staden. “Eller så går det hela överstyr.”, tillade Dirk och blev en aning orolig över vad som faktiskt hände. När de båda sedan stod kvar och lyssnade hörde de skrik inifrån staden. Skrik efter skrik avlöstes, samt sladdande bilar och skottlossning. Situationen började således bli allt mer skrämmande, då ovetskapen och det uppenbara kaoset blev tydligt för både Dirk och Charlie. Samtidigt ställde sig de flesta upp på uteserveringarna och visade med sina kroppsspråk att de var redo för att fly. “Jag tror inte det är någon vanlig olycka.”, sade Charlie till Dirk, som höll med, “Det är nog något allvarligare… Vi kanske borde ta oss in igen. Jag har sett för mycket filmer för att kunna hantera det här.” De båda började hastigt gå mot lägenheten igen men hann inte komma bort från gågatekrysset förrän helvetet brakade löst. Som en blixt från ovan skrek plötsligt någon från uteserveringen, varpå ljudet av en krossad fönsterruta hördes. Därefter fortsatte skriken och vrålen, som plötsligt kom från alldeles bredvid. Dirk och Charlie kunde inte undvika att bli nyfikna på vad det var som ställde till med en sådan skräck och panik. De stod därför kvar och såg med skräckblandad fascinering bort mot uteserveringen vars besökare flydde åt alla håll och kanter. ”Zombies”, var det första Dirk slängde ur sig då folkmassan sprang förbi honom och Charlie, ”Utomjordingar. IS. Dinosaurier.” Han insåg sedan att han tänkte högt och att fantasin skenade iväg. IS var det enda troliga av alternativen, men de fanns knappt kvar sedan det stora kriget som nyligen ägt rum i Mellanöstern. Dirk och Charlie bevittnade kaoset och paniken då folkmassan sprang över gågatekrysset. Mitt i alltihop satt uteliggaren fortfarande kvar på sin bänk, måttfullt intresserad av tumultet.

För honom verkade det inte betyda någonting, mer än att några av de så kallade fina människorna störde hans ro. “Någon måste hjälpa till.”, konstaterade Charlie för Dirk, som inte kunde göra något annat än att hålla med. De tog sig därför fram till uteserveringen, tvärtemot vad deras instinkter sade åt dem att göra. De närmade sig båda den krossade rutan och hörde ett brutalt och gruffande ljud inifrån fiket. När de sedan fick syn på ljudets källa blev de nästan som förlamade, djupt chockade av vad de såg. Dirks tidigare tankar gjorde sig smärtsamt påminda och kördes ihop till en och samma sinnesbild efter åsynen av varelsen där inne. Framför sig såg de båda en humanoid varelse, med grå och nästan räfflig hy, som brutalt festade loss på liket från en av serveringens servitörer. De såg hur varelsens mörka ögon satt blint fästa på sitt byte, vilket den tuggade i sig med hjälp av sina många och vassa tänder. Om helvetet faktiskt fanns, då visste Dirk och Charlie plötsligt vad dess demoner såg ut som. “Vad… Är det där?”, flämtade Charlie fram, medan Dirk knappat förmådde svara honom, “Jag vet inte. Åh, fy i helvete.” Då de båda pratade vidare märkte de hur varelsen plötsligt upphörde med ätandet. Den tycktes lyssna efter något, som om den hörde dem prata. Oavsett vilket så vände den sig sedan långsamt om och såg mot dem båda med sina små mörka ögon. Med blodet rinnande ur mungiporna gav den ifrån sig ett vrål och spände hela sin kropp. Det syntes tydligt hur den tog sats med benen och det var i sista stund som Charlie och Dirk hann kasta sig undan då varelsen for fram mot dem. Resultatet blev att den brakade in bland alla de stolar och bord som fanns ute på gatan, vilket gav både Dirk och Charlie tid att undfly. När de kom tillbaka mot gågatekrysset såg de hur uteliggaren snabbt reste sig upp med flaskan i hand, tydlig med vad han hade i åtanke, nästan som om flaskan vore ett draget svärd som han skulle dräpa varelsen med.

Varken Dirk eller Charlie visste om han skulle klara av sin dumdristiga och heroiska uppgift, men undvek på ett vettskrämt och själviskt sätt att stanna och se efter då de upptäckte hur fler monster kom stormandes över gatan.