9789175575223

Förlorad Första boken

Copyright © L. Sherman, 2018 Originalutgåvan publicerad i Danmark av Forlaget Nelumbo 2018 Originalets titel: Fortabt i dig, Fortabt i os Översättning: Klara Wik Utgiven av Hoi förlag, Helsingborg 2021 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign ISBN: 978-91-7557-522-3 Tryckt hos ScandBook, Falun 2021

FÖRORD

Kära läsare Det här är en kärlekshistoria. Om du inte har något till övers för berättelser om första mötet med den rätta, och alla de hinder vi måste ta oss över innan vi vågar ge oss hän totalt, så är det nu du skall stänga igen boken.

Men om du gillar hjärtskärande kärleksskildringar kryddade med scener där kläderna åker av – då är detta en bok för dig.

Jag hoppas dock att den är mycket mer än så. Min önskan har varit att skriva ett antal berättelser som utspelar sig i min hemstad, Aarhus.

Här har jag bott sedan sommaren 1996, när min pappa och jag gjorde min etta i Trøjborg inflyttningsklar inför terminsstarten. Vi sov på madrasser på golvet om nätterna och målade om dagarna. Målarfärgen inköptes hos den lokala färghandlaren. Trogen 90-talets modefärger gick jag all in på gult, blått och vinrött.

Jag lämnade kvar min pojkvän – numera make – hemma i Aalborg.

Vi hade just lärt känna varandra, och jag hade egentligen planerat att börja på Handelshögskolan i Köpenhamn, CBS. Men nyförälskad som jag var bestämde jag mig för att Handelshögskolan i Aarhus var ett minst lika bra alternativ. Vi hade ett distansförhållande, och sedan åkte jag ännu längre bort – till Frankrike – för att plugga, men vi förblev ett par. 1997 följde han med mig till Aarhus och började på 5

juristlinjen. Nu har vi varit gifta sedan 2003 och har två underbara döttrar tillsammans.

Aarhus är min stad, och jag älskar att färdas i den. Där sam­existerar de uppenbara turistställena med alla de små smultronställen man bara upptäcker om man letar riktigt noga, eller om man haft en kärleks­ affär med staden i många år.

Kärleken kan vara lätt. Den kan vara obarmhärtig. Kärleken kan konsumera oss fullständigt, och ändå kan vi få för oss att kasta bort den om vi inte känner oss förtjänta av den.

Detta är, ja, kärlekshistorier mellan två människor. Naturligtvis har de det inte enkelt, det hade varit för tråkigt.

När jag skriver inspireras jag bland annat av musik. Till denna Aarhus-serie har jag satt ihop en härlig spellista på Spotify med några av de, enligt mig, bästa danska låtarna som gjorts. Jag har trampat runt på cykel med min Walkman i fickan, På Slaget 12:s Jeg Elsker Dig Som Vinden Blæser i öronen och en karta över Aarhus i cykelkorgen.

Min älskade Walkman var en trogen följeslagare på alla mina resor, även i Aarhus.

Ni kan söka efter spellistan ”Fortabt i os” på Spotify. Alla mina böcker har en egen spellista som enkelt kan sökas fram med hjälp av bokens originaltitel.

Ett stort tack till min redaktör Rikke Ella Andrup och Forlaget Nelumbo som gjort detta möjligt. Det är den roligaste och mest utvecklande resa jag gett mig in på hittills, och jag är så ivrig att få se vart det bär hän härnäst.

Jag tar mer än gärna emot era tankar om berättelsen om Line och Thomas och de andra här i Aarhus.

Följ min resa på www.writerlsherman.com – där finns också länkar till mina konton på sociala medier.

Riktigt god läslust. Vi ses på andra sidan.

Louisa XOXO

6

FÖRLOR AD I DIG

K APITEL 1

Katrine Aarhus Jag gled in och satte mig på första raden bredvid Line och Thomas.

Terminens första föreläsning hölls i Søauditoriet. Det var ett av de nyare hörsalshusen och låg mitt i Universitetsparken. Vi brukade sitta på första raden för att få ut så mycket som möjligt av undervisningen. ”EU Business Law”, suckade Line. ”Är det inte illa nog att dra igång med vanlig EU-rätt första timmen efter sommarlovet?”

Jag rättade till min hafsiga hästsvans och slog upp MacBooken. ”Tja, jag vet inte. Jag kan nog tänka mig något som vore ännu värre.

Rätt och röv, till exempel.” Jag höjde ögonbrynet åt mina vänner. Vi hade varit oskiljaktiga sedan första terminen när vi parats ihop till ett grupparbete inom ämnet Rätt och samhälle, som alla kallade just Rätt och röv. Nu låg kandidatexamen bakom oss, och vi var redo att ge oss i kast med mastern. ”Fan, ja, jag hatade den delkursen, och varför är det alltid de torraste lärarna som ska undervisa i de tråkigaste ämnena?” instämde Thomas. ”Håll mun och knip igen, vänner!” utbrast Line och suckade hänfört. ”Det där kan vara den vackraste man jag någonsin sett.”

Jag tittade upp från skärmen, och tappade blyertspennan som jag hade hållit mellan läpparna medan jag förberett ett dokument för att kunna ta anteckningar.

9

”Tror ni att det är vår nye lärare? Det står J. Morgan på schemat.

Jag har inte sett det namnet förut”, sa jag, innan jag böjde mig ner för att plocka upp pennan från golvet. ”Aj för i …”, utbrast jag när jag slog huvudet i bordet på väg upp från mitt sökande i markhöjd. ”Är du okej?”

Jag såg upp och möttes av ett par leende, gröna ögon. Det fanns en svag antydan till engelsk brytning i hans danska. Detta var alltså vår nye lärare, som såg ut att vara klippt direkt ur Euroman. ”Ja, det blir nog bara en jättebula, men jag får skylla mig själv”, stammade jag fram. Han gjorde mig helt ställd och yr i huvudet. ”Hur gammal är du egentligen?”

Vad tog det åt mig? Hade jag fått kortslutning i hjärnan? ”Katrine, det vore verkligen helt okej om du tänkte efter innan du öppnade munnen, bara någon gång emellanåt”, mumlade jag för mig själv. ”Hur som helst, vi kan lika gärna sätta igång med föreläsningen nu när vi konstaterat att du överlever och inte behöver hjälp till akuten.”

Han gjorde en paus, som om han ville säga något mer. ”Och du, dina glasögon.” Han pekade på mina röda glasögon.

Jag hade inte ens märkt att de satt på snedden, och att bara den ena skalmen låg bakom örat. Han ignorerade min opassande fråga om hans ålder och gick tillbaka till katedern framför projektor­skärmen.

Jag kunde lika gärna ha frågat om han var gift och hade barn. Jag gömde ansiktet i händerna och stönade. Han tog på sig ett headset och tryckte på några knappar. Plötsligt stod han inte bara framför oss, utan var även uppförstorad tjugo gånger på skärmen bakom sig. ”Det här är på gränsen till för mycket av det goda”, utbrast Line. ”Hur sjutton ska jag kunna koncentrera mig med en tio meter lång gudom framför näsan?” Hon viftade mot den stora skärmen. ”Välkomna allesammans. Jag hoppas att ni haft ett skönt sommar­lov och är redo att ta er an en ny termin.” Han gjorde en kort paus innan han fortsatte. ”Mitt namn är Jaspar Morgan, och jag ska undervisa er i EU Business Law nu i höst. Som ni kanske hör så är jag inte helt dansk.” Han skrattade till och gav oss en skymt av sina vackra, vita tänder. ”Min mamma är danska och min pappa amerikan. Jag har gått 10

på universitetet här i Aarhus och på Harvard. Och ja, jag är gammal nog att undervisa. Jag tog min masterexamen för sex år sedan och är trettioett år.” Han blinkade åt mitt håll, och jag blev helt röd i ansiktet.

En över en och nittio lång, vältränad och välklädd jurist skulle visst bli något av ett störningsmoment den här terminen. Mina fingrar gled över tangentbordet i takt med att han gick igenom kursplanen, grupparbeten, inlämningar och alla olika moment vi skulle klara av innan vi tog examen i december. ”Det ska nog bli bra det här. Vi har åtminstone något fint att se och lyssna på. Hans röst är megasexig.” Line satte armbågarna på bordet och la drömmande huvudet i händerna. ”Ni är ju bara för mycket.” Thomas hade varit tyst fram tills nu, men ibland blev vi nog en aning för tramsiga. ”Du är bara tjurig för att det inte är blondinen med de långa benen, Mette Langer, som ska undervisa längre”, viskade Line och petade vänskapligt Thomas, som stönade åt oss, i sidan. ”Schh, ni väsnas för mycket. Jag kan inte koncentrera mig och han tittar hitåt hela tiden”, hyschade jag åt dem. ”En kaffe på La Cabra i eftermiddag?” viskade jag igen. Vi hade uppenbarligen mycket att prata om efter ett långt lov isär. Vi hade skrivit lite till varandra och setts sporadiskt, men jag hade varit i Sydfrankrike med min familj de sista tre veckorna i augusti. *** Thomas ställde ner två latte och en svart kaffe på bordet framför oss. ”Jobbar du på fredag?” Vi jobbade bägge två på Café Casablanca, Aarhus absoluta inneställe för brunch och lunch, och det var även en nattklubb. ”Ja, jag jobbar kväll och stängning. Det blir nog sjukt mycket att göra såhär första veckan efter terminsstarten. Du då?” ”Först på lördag, men då antar jag att du är ledig? Jag kommer i alla fall förbi med några vänner, och kanske hon här också.” Han la armen om Line och tryckte till. ”Hon kan bara inte riktigt bestämma 11

sig för om vi är bra nog, eller borde jag kanske säga ett tillräckligt spännande sällskap, för en fredagskväll.” ”Jag vill dansa, och det vet jag att ni inte gillar. Ni vill hellre sitta i ett hörn och utse era byten för kvällen. Men om Katrine jobbar kunde jag ju hänga hos henne i baren och hjälpa till att öka merförsäljniningen med mitt sweet-talk. Det brukar funka.” ”Ja, speciellt om du tar på dig en tajt klänning och högklackat”, inflikade Thomas.

Line var en och sjuttiofem lång med tjockt, honungsblont hår.

Med sina långa ben och stora blå ögon behövde hon bara knäppa med fingrarna för att få vem hon ville med sig hem. Hon var min bästa vän och en obotlig femme fatale. Jag var hennes mörka motsats med mina knappt hundrasjuttio centimeter, långt brunt hår och timglasfigur med både bröst och rumpa. ”Okej, hörrni, jag följer med. Kan ju inte ha kul utan er två heller.”

Det tog inte lång stund innan hon kapitulerade.

12

K APITEL 2

Jaspar Aarhus Solen höll på att gå ner över staden, och jag lät blicken vandra från Risskov till Djursland och vidare ut över vattnet. Jag bodde i Lighthouse, längst ute på Aarhus Ø. Det var en fin etagelägenhet – enligt dansk standard ett penthouse, men inte som de i New York. På övervåningen fanns ett stort vardagsrum som ledde ut till en rymlig balkong. Kök, sovrum och ännu ett vardagsrum med utgång till terrassen fanns på nedervåningen. Det var fredagskväll efter en gedigen första vecka som gästföreläsare på mitt gamla universitet. För att fira att veckan var slut, och att jag var tillbaka i Danmark, hade jag bjudit hem några av mina gamla klasskompisar, Peter, Michael och Jens, på en öl. Sedan skulle vi gå ut, som på den gamla goda tiden när vi pluggade ihop.

Vi hade hållit kontakten på Facebook och försökte se till att ses en helg om året, men mer än så hade inte blivit av. Några av dem hade redan fru och barn, vilket gjorde det svårare att hitta ett datum som passade. Det faktum att jag normalt sett bodde i New York gjorde inte saken bättre. Med min specialisering i EU-rätt och internationella relationer var jag otroligt tacksam över att ha fått möjligheten att undervisa en termin. Parallellt med undervisningen skulle jag se över våra europeiska rättsmål. Jag hade mitt satellitkontor hos en dansk advokatbyrå med lokaler i City Tower precis vid centralstationen, den 13

nya streetfood-marknaden och Brunns Galleri. Mitt dagdrömmeri avbröts av porttelefonen som surrade till. ”Kom upp.” Jag höll in öppna-knappen och hörde mina vänners muntra röster i trappen.

Det skulle nog bli en grym kväll på stan. *** ”Shit vad hon blondinen i baren är snygg”, utbrast Jens och tog en klunk av sin öl. Jag vände blicken mot baren och skålade med honom. ”Ja, det är hon, och hon är student i en av mina föreläsningsgrupper.”

Jag kunde inte låta bli att skratta åt honom. Min blick vandrade från den ljushåriga tjejen i baren till den mörkhåriga bakom bardisken och följde hennes rörelser. Den mörkhåriga öppnade proffsigt två öl och skickade iväg dem över disken till två män lite längre bort. Hon tog emot deras betalning medan hon leende stod och småpratade med dem. Hon hade på sig jeans som stramade över ett par runda, välformade skinkor. På hennes svarta, tajta t-shirt som var knuten i sidan stod det Casablanca med rosa bokstäver. En bit solbränd hud blottades varje gång hon gjorde en rörelse. Jag förde ölen till munnen och tog en stor klunk. Det var brunetten som hade tappat sin penna på föreläsningen tidigare i veckan och frågat hur gammal jag var.

Varje måndag och torsdag var det föreläsning i EU Business Law. Hon hade troget suttit på första raden med näsan i sin laptop och bara tittat upp någon gång ibland för att se vad jag skrev på tavlan, när jag nu skrev något. ”Intressant”, mumlade jag. ”Va? Sa du något? Jag hör inte ett skit för musiken”, gastade Jens.

Dodo & the Dodos Gi mig hvad du har strömmade ut högtalarna, och folk började dansa. ”Blondinen där är vän med brunetten bakom baren, och jag har dem båda två i EU Business Law.” Jag pekade diskret bort mot de två snygga tjejerna igen. ”Men särskilt den mörkhåriga, Katrine tror jag hon heter, är så seriös att hon knappt tittar upp från sin datorskärm 14

under föreläsningarna. Det är bara roligt att se att hon faktiskt kan skratta och ha kul.” ”Hmm, mr Morgan. Du vet mycket väl att de snygga, unga student­ skorna är ’off limits’”, retades familjefadern Jens. ”Ja, för fan, men det är ju inte förbjudet att titta för det. Du ska inte försöka smälla i mig att inte också en förnuftig familjefar kan uppskatta synen av alla lättklädda damer här ikväll.” Jag slog händerna i bordet och reste mig upp. ”Jag fixar en runda till åt oss.”

Stället var packat med folk, och det var nästan omöjligt att bana sig väg förbi alla festsugna människor. Musiken gick över i Hvor skal vi sove inat med Laban. ”Fucking inappropriate”, stönade jag för mig själv.

Jag kände att den gångna veckan hade tagit ut sin rätt på mig, inte minst med tanke på att all undervisning hade skett på danska. Det var och förblev mitt andraspråk. Min mamma hade pratat danska med oss när vi var små, och mina föräldrar hade båda insisterat på att min bror Jacob och jag delvis skulle utbilda oss i Danmark och på danska. Men resten av min tillvaro hade präglats av engelska i min hemstad, New York. Nu var det några år sedan jag hade bott och pluggat i Danmark. ”Hej ladies.” Jag kopplade på charmen och slog mig ner på barstolen bredvid den ljushåriga, som råkade vara ledig. ”Oh. My. God”, utbrast hon. ”Mr Perfect Professor. Vilken ära att få möta dig här. Mitt namn är Line, och där står min vackra väninna, Katrine.”

Hon sträckte fram sin hand med långa, rödmålade naglar innan hon slog ut med armen åt Katrines håll, som stod och mixade drinkar. ”Katrine, kom hit!” ropade hon för att överrösta musiken. ”Ett ögonblick, ska bara göra klart dem här.” Hon satte sugrör i två exotiska drinkar och ställde fram dem till ännu ett par glada gäster. ”Titta vem som är här.”

Katrine vände sig om och stannade till mitt i steget. Hon tryckte upp glasögonen på näsan innan hon tveksamt kom emot oss. Det var som om helst hade velat slippa ifrån hela situationen. ”Hej”, stammade hon fram. ”Hej igen”, log jag emot henne.

15

”Har du kul med dina vänner?” Hon nickade bort mot bordet där vi satt. Okej, så hon hade visst redan sett att vi var här ikväll. ”Ja, det är fint att kunna ses oftare än vi normalt gör. Jag skulle vilja beställa en runda till. Vi tar en omgång Carls Special på fat, de stora.”

Jag kunde inte låta bli att le töntigt åt henne, och jag kände mig inte ens dum. Hon var så naturligt vacker och en perfekt kombination av ung oskuld och kvinna med skinn på näsan. ”Så, mr New York”, sa Line. ”Hur är det att bo i det stora äpplet på andra sidan dammen?” ”Egentligen inte mycket annorlunda än här. Det finns fler människor där, och fler cyklar här. Vi går upp på morgonen, tar en dusch, äter frukost och åker till jobbet, men jag kommer faktiskt inte direkt från New York den här gången. Jag har just bott tre månader i Bryssel, där jag läst in mig på de europeiska förhållandena och EU.” ”Du är säkert om dig och kring dig en hel del.” Line och jag var väldigt lika. Vi var flörtiga och frispråkiga bägge två. ”Om mig och kring mig? Jo, jag reser mycket, om det är det du menar?” ”Så du har inte en kvinna i varje hamn?”

Jag kastade huvudet bakåt i ett gapskratt. ”Den var bra. Nej, ingen flickvän varken här eller där.”

Katrine placerade en bricka med fem stora fatöl framför oss. ”Kan du inte göra lite nytta och bära bort brickan till mr Morgans bord istället för att sitta här och flörta med vår lärare?” Katrine såg allvarligt på sin vän. ”Of course, honey, allt för dig.” Hon svängde sina långa ben ner från stolen och lyfte proffsigt upp brickan. ”Följ med du bara”, sa hon över axeln till mig.

Jag kastade en blick tillbaka på Katrine, som stod och betraktade oss medan hon knöt upp t-shirten på nytt. Den hade krupit lite högre upp än tidigare, och jag la märke till en glittrande sten i hennes navel.

Jag drog min tumme över underläppen och fångade avsiktligt hennes blick. Hur kunde jag på bästa möjliga sätt signalera att jag inte var intresserad av hennes frispråkiga väninna? Men var jag då intresserad av henne? Det var ju en bra fråga, och just en snygg start på terminen.

16

K APITEL 3

Katrine Aarhus Det hade börjat dugga, men vädret var fortfarande milt såhär i början av september. Jag slängde den svarta sopsäcken i containern och gick bort mot min cykel, som stod lutad mot häcken på andra sidan gatan. Mina röda, högklackade stövletter hade bytts ut mot bekväma sneakers, nu när jag skulle hem till Trøjborg. Det hade varit en lång kväll. Förutom att det var studiestartsvecka var det också Aarhus stora festvecka. Staden vibrerade ännu av musik och feststämning, fastän klockan snart var tre. Jag gäspade, höjde handen till min hästsvans och drog gummisnodden ur håret. Mitt långa, mörka hår föll ner i ansiktet när jag böjde mig ner för att låsa upp cykeln. ”Hej, är du på väg hem?”

Cykellåset gick upp med ett klick, och jag ställde mig tvärt upp. ”Vad gör du här igen? Jag trodde att ni hade gått.” Det var Jaspar med en kompis. De gav varandra en grabbig kram och en klapp på axeln till avsked. ”Nu är jag på väg hem.” Han gick de sista stegen fram till mig. ”Var bor du någonstans?” ”Det vet jag inte om jag borde berätta för dig. Jag vet knappt vem du är.”

17

Å ena sidan kände jag mig fullkomligt trygg i hans sällskap, å andra sidan kändes det som om en okänd fara lurade runt hörnet.

Han drog en hand genom sitt mörka hår, vilket fick det att stå ut åt alla håll på ett bedårande sätt. ”Ditt hår spretar rätt ordentligt nu.”

Han hade på sig en blå skjorta med ärmar upprullade till armbågarna och mörka jeans. Över armen hängde en sommarjacka. ”Och det regnar, du kommer att bli blöt”, konstaterade jag och började leda iväg cykeln. Vad fan ville han? Han kunde väl inte gärna vara intresserad av mig?

Han kom snabbt ikapp mig. ”Jag skulle bara verkligen vilja få följa dig hem, och om du bor i Viby så är det rätt långt att gå.”

Han såg på mig med sina farliga, gröna ögon, som jag lätt hade kunnat förlora mig i. Det såg ut att vara några timmar sedan han hade rakat sig. En skugga av mörk skäggstubb anades på hans haka och kinder. Jag fick världens lust att röra vid honom och blev tvungen att ruska på huvudet för att komma tillbaka till verkligheten. ”Du behöver inte oroa dig för mig. Jag är van att cykla hem efter jobbet, eller när som helst. Det här är Aarhus och inte New York.” Jag gjorde en ansats att hoppa upp på cykeln och lämna honom.

Han la sin hand ovanpå min på styret. ”Jag insisterar. Året jag flyttade till Aarhus skedde det en rad brutala överfall. Det sitter i mig ännu.” ”Okej då.” Jag gav upp. Det var ju inte som att jag inte ville veta av hans sällskap. Att uppmärksammas av en så snygg man var sjukt smickrande. Jag var mest van vid unga killar i min egen ålder som bara tänkte på designerkläder, att gå ut, ragga tjejer och spara ihop tillräckligt för att kunna köpa sin första BMW eller Audi. ”Jag bor i Trøjborg, längst ner på Otte Ruds Gade, åt skogen till.

Vi kan antingen gå via kyrkogården eller Dronning Margrethes Vej. Du själv då? Bor du här i centrum?” ”Ja, ute på Aarhus Ø.”

Vi fortsatte en bra bit nerför Mejlgade i tystnad. ”Kan du inte berätta lite om dig själv, Katrine?” Jaspar gick med 18

händerna i byxfickorna. Han hade tagit på sig jackan och dragit upp kragen. Jag hade fiskat upp min regnjacka ur väskan. ”Visst, jag heter Katrine Brandt, som du nog redan vet. Jag är tjugo­ tre år och kommer från Aalborg, där jag bodde med min mamma, pappa och syster fram tills jag började plugga på universitetet här i Aarhus.” Jag pladdrade på om mig själv, men mina tankar var någon helt annanstans. Han var så himla trevlig och snygg. Tänk vad fantastiskt om det här kunde bli till något mer mellan oss. Min kropp hade redan börjat reagera på hans närvaro, och det var inte på grund av regnet som mina trosor var våta. ”Min syster är tre år yngre och bor kvar i Aalborg, men inte hemma. Vi är väldigt nära. Det var visst allt. Hur är det med dig, herr Professor?” Jag var väl medveten om min retsamma ton. ”Du vet redan att jag bor i New York, där jag arbetar som advokat när jag inte är här och undervisar. Min mamma är danska och kommer härifrån Aarhus. Hon träffade min pappa när hon var utbytesstudent.

Jag har en storebror, Jacob, som också är advokat. Han är förlovad och ska gifta sig nästa sommar med sin collegeflickvän, Helena. Tja, och min pappa är amerikan från Upstate New York, men vi bor allihopa på Manhattan.” ”Jag har aldrig varit i New York, men skulle väldigt gärna åka dit”, utbrast jag. ”Det är en helt fantastisk stad, men den kan också vara utmattande. Jag älskar Aarhus för att det känns som en storstad samtidigt som man verkligen kan slappna av här.” ”Ja, Aarhus är fint, men jag vill ut och jobba och uppleva världen när jag är klar med studierna. Det är därför jag läser EU-rätt och andra kurser med internationell inriktning. Hursom, här bor jag.” Jag pekade upp mot den röda tegelbyggnaden där jag bodde på tredje våningen. ”Det har varit ett rent nöje, vackra Katrine. Inside out.” Han tog världsvant min hand och kysste den. Jag drog häpet tillbaka den utan att veta vad jag skulle säga, men likväl for det ur mig: ”Jag är inte vacker.” ”Du är vacker.” Han satte en förrymd hårlock på plats bakom mitt öra, vände sig om och gick.

19

Jag tryckte in portkoden och knuffade upp dörren. Medan jag tog trapporna två steg i taget spelades kvällens film upp i mitt huvud.

Från Casablanca, där Line hade flörtat skamlöst med honom och jag varit säker på att hon skulle sätta klorna i honom, fram till nu, när han just hade följt mig hem.

Jag skickade iväg ett mess till Line.

Jag: Vet du vad som hände nyss?

Line: Jag sover zzzzzz.

Jag: Nej det gör du inte ;-) Antingen är du med någon kille eller så har du inte tid att skriva till mig.

Jag: Professor hotstuff har just följt mig hem.

Line: WTF!!!!!! Men han gick ju för flera timmar sedan.

Jag: Men kom tillbaka precis när vi hade stängt och släckt.

Line: Och vad hände då?

Jag: Han ville bara följa mig hem.

Line: Försökte han inget?

Jag: Öh, nä, han var en riktig gentleman.

Line: In your dreams LOL. Han är en typisk ulv i fårakläder.

Jag: Nej, allvarligt. Vi pratade om våra familjer och om oss själva.

Helt vanligt snack.

Line: Gjorde han verkligen ingenting?

Jag: Han sa att jag var vacker och kysste min hand.

Line: Tell me more, tell me more.

Jag: Jag vet inte om han har någon vän ;-) Vi hade sett Grease ihop tusentals gånger.

Line: Och det var allt?

Jag: Japp, rubb och stubb.

Line: Om han har kärat ner sig i dig så kan jag lika gärna kasta in handduken.

Jag: Det är ju inte som att något har hänt. Om du vill ha honom …

Line: Nej sluta, hör på dig själv. Du skriver till mig mitt i natten.

Han är din, honey. Du gillar ju honom.

Jag: Det är bara det att han är vår lärare, och jag vill ha bra betyg.

Line: Ja men där har du ditt svar. Förför honom för bra betyg.

Jag: Nej, det tänker jag inte. Jag vill göra mig förtjänt av det.

20

Line: Det vet jag, jag retas bara. Men om du nu kunde ha lite kul på samma gång? Det förtjänar du verkligen. Det är på tiden att du får bukt med ditt lilla problem.

Jag: Du vet att det inte är något problem för mig.

Line: Ja, men du vet inte vad du går miste om … SUCK. Jag: Nej, det gör jag inte.

Line: Men försök att föreställa dig: en lång, muskulös amerikan bara för dig.

Jag: Sluta nu. Jag kommer ju inte kunna se honom i ögonen på måndag om du fortsätter sådär. Men faaaaaan vad het han är. Hans ögon, hans mun, hans händer …

Line: Förlorad. Jag säger bara det, förlorad.

Jag: Nu ska jag sova. Skulle vi till Hamnbadet imorgon?

Line: Japp, om det är fint väder. Om det regnar kan vi se på Netflix och äta skräpmat hela dagen.

Jag: Deal, hör av mig när jag vaknar.

Line: Sweet dreams, baby ;-)

21

K APITEL 4

Jaspar Aarhus Vattendroppar rann nerför min överkropp och ännu längre ner, där jag bundit handduken om höfterna. Ett kallt bad hade inte räckt för att få tankarna på en viss brunett ur huvudet. Min kuk hade varit synnerligen missnöjd med att vi vänt om och gått hem. Det fanns något enormt fängslande över Katrine. Jag kunde inte sätta fingret på vad. Hon var inte en och åttio med modellkropp, men hon var attraktiv, med sitt vackra leende och sina blå ögon som utstrålade intelligens. Jag var mer än bara lovligt förtjust i henne; jag var fullkom­ ligt hänförd. Jag tog av mig handduken, slängde den över en stol i hörnet i sovrummet och gled naken ner under täcket. Med en fast hand om mitt stånd slöt jag ögonen och tänkte på bar hud på magen med navelpiercing och leende ögon.

22