1
D
et var på sommarlovets första dag som Poppy fick veta att hon skulle dö. Det var en måndag, den första riktiga sommarlovsdagen (helgen räknades inte). Poppy vaknade med en härlig känsla av viktlöshet och tänkte: Ingen skola! Solen strömmade in genom fönstret och förvandlade de tunna förhängena runt sängen till gyllene spindelväv. Poppy förde dem åt sidan och hoppade ner på golvet – och gjorde en grimas. Aj! Där var den igen – smärtan i magen. Ett slags molande, som om något höll på att äta sig igenom henne, från magen och bak mot ryggen. Det lättade lite om hon vek sig dubbel. Nej, tänkte Poppy. Jag tänker inte vara sjuk på sommarlovet. Jag vägrar. Här behövs lite positiv tankekraft. Dubbelvikt och sammanbiten – tänk positivt, pucko! – stapplade hon längs korridoren, bort till det turkos-ochguldkaklade badrummet. Först trodde hon att hon skulle kräkas, men sedan avtog smärtan lika plötsligt som den hade uppkommit. Poppy rätade på sig och betraktade triumferat sitt rufsiga jag i spegeln. 5