9789175251035

1 Det har inte hänt, intalade sig Claire. Det är en mardröm, bara en vanlig mardröm. Snart vaknar du och då har den försvunnit, som dimma …

Hennes ögon var hårt hopknipna, munnen kändes uttorkad och hon satt hopkrupen i Glashusets soffa, tätt tryckt mot Shanes varma, solida kropp.

Hon var skräckslagen.

Det är bara en mardröm.

Men när hon öppnade ögonen låg hennes vän Michael fortfarande död på golvet framför henne. ”Få de där tjejerna att knipa käft, Shane, annars ordnar jag det”, morrade Shanes pappa. Han gick av och an på parkettgolvet, med händerna knäppta bakom ryggen. Han tittade inte på Michaels kropp, som täcktes av ett tjockt, dammigt sammetsdraperi, men det var det enda Claire kunde se. Det uppfyllde hela världen och det var inte en dröm och det skulle inte försvinna. Shanes pappa var här och han var fasansfull, och Michael …

Michael var död. Fast Michael hade ju redan varit död, eller 5

hur? Ett spöke. Död under dagen … levande på natten.

Claire insåg inte att hon grät förrän Shanes pappa vände sig om och stirrade på henne med rödkantade ögon. Hon hade inte varit så rädd ens när hon såg in i vampyrögon. Ja, kanske någon gång, för Morganville var ett otäckt ställe i största allmänhet, och vampyrerna var rätt skrämmande.

Shanes pappa – mr Collins – var en stor karl med långa ben och vildvuxet, lockigt och gråsprängt hår, som var så långt att det nådde ner till kragen på läderjackan. Han hade mörka ögon. Galna ögon. Buskigt skägg. Och ett stort, rynkigt och leverfärgat ärr tvärs över ansiktet.

Ja, han var definitivt skrämmande. Inte vampyr, utan människa, och det gjorde honom skrämmande på helt andra sätt.

Hon snörvlade, torkade sig i ögonen och slutade gråta. Något i henne sa Gråt senare, koncentrera dig först på att överleva.

Hon antog att samma röst hade talat inuti Shanes huvud, för han tittade inte heller på den sammetstäckta hög som var liket av hans bäste vän. Han iakttog också sin pappa, med ögon som var röda men torra.

Nu blev hon rädd för Shane också. ”Eve”, sa Shane, först lågmält och sedan högre. ”Eve! Knip igen!”

Deras fjärde rumskompis, Eve, hade sjunkit ihop mot väggen borta vid bokhyllorna, så långt bort från Michaels kropp som hon kunde komma. Hon grät häftigt och hjälplöst, med huvudet lutat mot de uppdragna benen. När Shane hojtade hennes namn tittade hon upp och hennes ansikte var strimmigt av rinnande mascara. Gothsminkningen var nästan helt upplöst. Claire lade märke till att hon hade på sig sina 6

­ ödskallemönstrade remskor. Fast hon visste inte alls varför d det kändes viktigt.

Eve såg helt förtvivlad ut. Claire gled ner från soffan och gick och satte sig hos henne. De kramade om varandra. Eve luktade tårar, svett och någon sorts sötaktig vaniljparfym, och det var som om hon inte kunde sluta skaka. Chockreaktion.

Det brukade de i alla fall kalla det på tv. Hennes hud kändes kall. ”Sch”, viskade Claire till henne. ”Michael är okej. Allt kommer att bli okej.” Hon visste inte varför hon sa så. Det var en lögn. Det måste vara en lögn. De hade alla sett det som hände.

Men något sa henne att det var rätt sak att säga. Eves snyftningar ebbade mycket riktigt sakta ut, för att sedan tystna helt. Hon gömde ansiktet i de darrande händerna.

Shane hade inte sagt något mer. Han betraktade fortfarande sin pappa, med den sortens intensiva blick som killar brukade ge folk de skulle vilja mosa till köttfärs. Om pappan lade märke till det brydde han sig uppenbarligen inte om det.

Han fortsatte att vanka fram och tillbaka. Killarna han tagit med sig – muskelberg med rakade huvuden, tatueringar och hela köret – stod i varsitt hörn av rummet, med armarna i kors. Den som hade dödat Michael snurrade uttråkat kniven mellan fingrarna. ”Ställ dig upp”, sa Shanes pappa. Han stannade precis framför sin son. ”Våga inte tjafsa emot, Shane. Jag sa åt dig att stå upp!” ”Du behövde inte göra det”, sa Shane och reste sig sakta, med fötterna en bit isär. Beredd att ta emot (eller utdela) ett slag, tänkte Claire. ”Michael var inget hot mot er.”

7

”Han är en av dem. De odöda.” ”Jag sa att han inte var nåt hot!” ”Och jag säger att du bara inte vill medge att din bästa kompis hade blivit ett monster.” Shanes pappa boxade honom lätt på axeln. Claire misstänkte att det nog var menat som ett ömhetsbevis. Shane följde bara med i slaget. ”Nu är det hur som helst gjort. Du vet varför vi har kommit. Eller behöver du påminnas?”

När Shane inte svarade tog pappan fram en näve fotografier ur jackfickan. Han slängde dem på Shane. De studsade mot hans bröstkorg och han försökte instinktivt fånga dem, men en del flög iväg och föll ner på golvet. Några gled bort mot Claire och Eve. ”Åh Gud”, viskade Eve. Det var foton på Shanes familj, gissade Claire. Shane som en söt liten pojke, med armen om en ännu mindre flicka som hade ett moln av lockigt svart hår. Bakom dem stod en vacker kvinna och en man hon knappt kände igen som Shanes pappa.

På den tiden hade han inte haft något ärr. Håret var kortklippt. Han såg … normal ut. Log och verkade glad.

Det fanns andra bilder också. Eve stirrade på en av dem och Claire fattade inte alls vad den föreställde. Något svart och förvridet och …

Shane böjde sig ner, ryckte åt sig den och stoppade fumligt in den bland de andra bilderna igen.

Hans hus brann ner. Han tog sig ut. Hans syster hade inte samma tur. Åh herregud. Den där förvridna saken var Alyssa. Det var Shanes syster. Tårarna steg i Claires ögon och hon måste hålla 8

för munnen med båda händerna för att inte skrika högt. Inte för att bilden var så vidrig – det var den – utan för att Shanes egen pappa hade tvingat honom att titta på den.

Det var grymt. Riktigt grymt. Och hon förstod att det inte var första gången. ”Det är det här ställets fel att din mor och syster är döda.

Det är vampyrernas fel. Du har väl inte glömt det, Shane?” ”Jag har inte glömt!” skrek Shane. Han fortsatte att försöka stapla bilderna i en prydlig trave, men han tittade inte på dem. ”Jag drömmer om dem varje natt, pappa. Varje natt!” ”Bra. Det var du som satte igång det här. Det är det bäst att du kommer ihåg också. Du kan inte dra dig ur nu.” ”Jag drar mig inte ur!” ”Vad är då det här skitsnacket om att det är annorlunda nu?” Shanes pappa härmade sin son och Claire ville klippa till honom, trots att han var ungefär fyra gånger så stor som hon och förmodligen jäkligt mycket tuffare. ”Du börjar hänga med dina gamla kompisar igen och sen blir du plötsligt feg. Den där varelsen var Michael, va? Familjen Glas unge?” ”Ja.” Shanes halsmuskler var hårt spända och Claire såg att hans ögon glittrade av tårar. ”Ja, det var Michael.” ”Och de här båda?” ”Inga speciella.” ”Den där ser ut som en vampyr, hon också.” Pappans rödkantade ögon blängde på Eve. Han tog ett steg i riktning mot den plats där hon och Claire satt hopkrupna på golvet. ”Låt henne vara!” Shane släppte fotografierna i en hög på soffan och kastade sig i vägen för pappan, med nävarna ­knutna.

9

Hans pappa höjde på ögonbrynen och munnen drogs till ett snett, förvanskat leende. ”Hon är ingen jävla vampyr. Det är Eve Rosser. Kommer du ihåg Eve?” ”Hm”, sa hans pappa och glodde på Eve i ytterligare några sekunder, innan han ryckte på axlarna. ”Så hon blev alltså en wannabe-vampyr, och det är lika illa i mina ögon. Och vem är den här lilla tjejen då?”

Han menade Claire. ”Jag är ingen småtjej, mr Collins”, sa Claire och tog sig upp på fötter. Hon kände sig klumpig, som om hon var illa hopsatt av snören och ståltrådar och inte fungerade alls. Hjärtat bultade så hårt att det var svårt att andas. ”Jag bor här. Jag heter Claire Danvers och jag studerar vid universitetet.” ”Jaså.” Det lät inte som en fråga. ”Du ser lite ung ut för det.” ”Jag har fått börja tidigare, sir. Jag är sexton.” ”Sexton år och okysst, va?” Mr Collins log igen, eller gjorde åtminstone ett försök att le. Ärret drog ner högra sidan av munnen.

Claire kände att hon rodnade. Hon kunde inte hejda sig och kunde inte låta bli att titta på Shane. Han var så sammanbiten att man såg hur det darrade i käkmusklerna, och han tittade rakt ut i tomma intet. ”Aha! Så det är så det ligger till. Ta det försiktigt med lammköttet, gossen min.” Men Shanes pappa såg ändå märkligt nöjd ut. ”Mitt namn är Frank Collins och jag antar att ni har fattat att jag är pappa till den här. Bodde i Morganville förut, men jag har varit borta härifrån i några år nu.” ”Sen branden”, sa Claire och svalde hårt. ”Sen Alyssa dog.

10

Och … Shanes mamma?” Shane hade aldrig sagt ett ord om henne. ”Molly dog senare”, sa mr Collins. ”Efter att vi hade gett oss av. Vampyrerna mördade henne.”

Eve tog till orda för första gången – dämpat och tvekande. ”Hur kunde ni komma ihåg? Morganville alltså, efter att ni hade lämnat stan. Jag trodde att alla glömde så fort de kom härifrån.” ”Molly kom ihåg”, svarade mr Collins. ”Hon mindes lite i taget. Hon kunde inte glömma Lyssa och det öppnade dörren, mer och mer, tills allt var glasklart igen. Så vi visste vad vi måste göra. Vi måste riva stället. Riva hela stället. Eller hur, grabben?”

Shane nickade, men det såg snarare ut att vara för att han inte ville få stryk än för att han höll med. ”Så vi förberedde oss och sen skickade jag Shane tillbaka till Morganville för att han skulle reka åt oss, identifiera vilka våra måltavlor var, göra allt sånt som vi inte skulle ha tid med när vi rullade in i stan. Fast när han ropade på hjälp kunde jag inte vänta längre. Då kom jag till undsättning.”

Shane såg illamående ut. Han undvek att se på Eve, Claire eller Michaels kropp. Eller på sin pappa. Han stirrade bara rakt framför sig igen. Spår av tårar syntes på kinderna, men Claire kunde faktiskt inte minnas att hon sett honom gråta. ”Vad ska ni göra?” frågade Claire matt. ”Först och främst ska vi väl begrava den där”, sa mr Collins och nickade mot Michaels insvepta kropp. ”Bäst att du håller dig undan, Shane …” ”Nej! Nej, rör honom inte! Jag vill göra det!”

11

Mr Collins tittade länge på honom under rynkade ögonbryn. ”Du vet väl vad vi måste göra”, sa han och sneglade på Eve och Claire, ”för att vara säkra på att han inte kommer tillbaka?” ”Det är bara myter, pappa. Man måste inte …” ”Vi tänker i alla fall göra på det sättet. Det rätta sättet. Jag vill inte att din kompis ska försöka hämnas på mig nästa gång solen går ner.” ”Vad pratar han om?” viskade Claire till Eve. Någon gång under de senaste minuterna hade Eve ställt sig bredvid henne, och de höll nu hårt i varandras händer. Claires fingrar var kalla, men Eves var som is. ”Han tänker köra en påle i hjärtat på honom”, sa Eve med ihålig röst. ”Inte sant? Och stoppa vitlök i munnen? Och …” ”Du behöver inte gå in på detaljer”, avbröt mr Collins. ”Nu får vi det överstökat. Och när vi är klara ska Shane rita en karta åt oss, så att vi vet var de högsta vampyrhönsen i Morganville håller till.” ”Vet ni inte det?” undrade Claire. ”Ni har ju bott här.” ”Funkar inte så, flicka lilla. Vampyrerna litar inte på oss.

Det flyttar på sig hela tiden, har en massa olika sorters Beskydd för att folk inte ska kunna hämnas. Men min gosse har kommit på en lösning. Eller hur, Shane?” ”Visst”, sa Shane med totalt uttryckslöst tonfall. ”Då sätter vi igång nu.” ”Men … Shane, du får inte …” ”Håll tyst, Eve! Fattar du inte? Vi kan inte göra nåt för att hjälpa Michael nu. Och om han är död spelar det ingen roll vad vi gör med honom. Inte sant?”

12

”Du får inte!” tjöt Eve. ”Han är inte död!” ”Tja”, sa mr Collins. ”Det blir väl hans problem, när vi kör en påle i honom och hugger huvudet av honom.”

Eve skrek in i sina knutna nävar och sjönk ner på knä. Claire försökte hålla henne uppe, men hon var tyngre än hon såg ut. Shane snurrade genast runt, satte sig beskyddande på huk bredvid henne och blängde mörkt på sin pappa och de båda knuttarna som höll vakt vid Michaels kropp. ”Du är en skitstövel”, sa han. ”Jag har ju redan sagt att Michael inte var nåt hot mot dig, och han är inget hot nu heller.

Du har ju redan dödat honom. Släpp det nu.”

Till svar nickade Shanes pappa åt sina vänner – medbrottslingar? – som tog tag i Michaels kropp och släpade iväg honom mot köksdörren. Shane störtade genast upp på fötter igen.

Hans pappa ställde sig i vägen och gav honom ett så hårt slag över ansiktet att han vacklade till. Shane lyfte händerna – i självförsvar, inte för att ge igen. Claires hjärta blev tungt i bröstet. ”Nej”, flämtade Shane. ”Nej, pappa. Snälla, låt bli.”

Pappan sänkte knytnäven han höjt till ännu ett slag, tittade ner på sin son och vände sig sedan bort. Shane stod kvar och darrade i hela kroppen, med blicken sänkt, ända tills pappans fotsteg försvann ut mot köket.

Då vände han sig tvärt om, kastade sig mot Claire och Eve, tog tag i deras armar. ”Kom!” väste han och släpade dem båda snavande mot trappan. ”Sätt fart!” ”Men …” protesterade Claire. Hon tittade sig över axeln. Shanes pappa hade gått för att titta ut genom fönstret, 13

f­ örmodligen på vad det nu var de gjorde med Michaels kropp ute i köksträdgården. Åh herregud. ”Shane …” ”Upp på övervåningen”, sa han. Han gav dem inte mycket val. Shane var en stor kille och nu utnyttjade han sin muskelstyrka. När Claire väl hade lyckats samla sig var de redan uppe i korridoren på andra våningen och Shane knuffade upp dörren till Eves rum. ”In med er. Lås dörren. Jag menar allvar. Öppna inte för nån annan än mig.” ”Men … Shane!”

Han vände sig mot Claire, tog tag om båda hennes axlar, böjde sig ner och gav henne en varm puss i pannan. ”Ni känner inte de här typerna”, sa han. ”Ni går inte säkra.

Stanna bara kvar här tills jag kommer tillbaka.” ”Du måste stoppa dem!” mumlade Eve förvirrat. ”De får inte göra Michael illa!”

Shane mötte Claires blick och hon såg i hans ögon hur hårt han kämpade för att lägga band på sin sorg. ”Det har de väl redan gjort”, sa han. ”Jag … måste ta hand om er nu. Det är vad Michael skulle vilja.”

Innan Claire hann komma med några fler invändningar föste han in henne över tröskeln och slog igen dörren. Han knackade hårt på den, en gång. ”Lås!”

Hon sträckte sig upp och drog för skjutregeln. Sedan låste hon med den vanliga nyckeln också. Hon stod kvar, för av någon anledning kände hon på sig att Shane inte hade gått sin väg än. ”Shane?” Claire tryckte sig mot dörren och lyssnade. Hon tyckte att hon kunde höra hans oregelbundna andhämtning. ”Shane, låt honom inte skada dig igen. Låt honom inte göra det.”

14

Hon hörde ett litet ljud som lät mer som en snyftning än ett skratt. ”Ja”, sa Shane svagt. ”Jovisst.”

Och sedan avlägsnade sig fotsteg nedför hallen, mot trappan.

Eve satt på sängen och stirrade ut i ingenting. Rummet luktade som en eldstad, tack vare branden som härjat fritt i rummet intill – Claires rum. Men här fanns det bara lite rökskador, inget direkt allvarligt. Och det var förresten svårt att se, med alla svarta gothgrejor överallt.

Claire satte sig bredvid Eve. ”Är du okej?” ”Nej”, sa Eve. ”Jag vill gå och titta ut genom fönstret. Men det borde jag väl inte? Jag borde inte se vad de håller på med.” ”Nej”, höll Claire med och svalde krampaktigt. ”Det är nog ingen bra idé.” Hon masserade varsamt Eves rygg och funderade på vad de kunde göra, men det var inte så mycket. Det var ju inte direkt så att omgivningen kryllade av bundsförvanter … De hade ingen utom Shane. Deras näst bästa alternativ var en vampyr.

Hur läskigt var inte det?

Fast hon skulle faktiskt kunna kalla på Amelie. Men det var ungefär som att sätta in kärnvapen för att spränga en myrstack. Amelie var så tuff att ingen av de andra värstingvampyrerna skulle drömma om att ifrågasätta hennes beslut. Hon hade sagt: Jag ska meddela att de inte får bråka med er. Men ni får hur som helst inte störa friden. Om ni gör det och det är ert eget fel kommer jag att bli tvungen att omvärdera mitt beslut. Och det vore … ”Olyckligt”, viskade Claire. Ja, ganska olyckligt. Och det här kunde definitivt kallas att störa friden – särskilt när ­Shanes 15

pappa kom igång på allvar. Han var här för att döda vampyrer, och han tänkte inte låta sig hindras av några småsaker som, tja, till exempel sin sons liv och säkerhet.

Nej, det vore ingen bra idé att kontakta Amelie.

Vem annars? Oliver? Oliver stod inte direkt överst på Claires lista över Bästa Kompisar, även om hon i början hade tyckt att han var rätt cool för att vara en äldre kille. Men han hade lurat henne och visat sig vara den näst tuffaste vampyren i stan. Och om han kunde skulle han utnyttja dem och hela den här situationen som ett vapen mot Amelie.

Så nej. Inte Oliver heller. Polisen var mutad av vampyrerna och gick deras ärenden. Hennes lärare på skolan … nej. Ingen av dem hade gjort intryck av att vilja ta ställning mot förtrycket.

Mamma och pappa? Claire rös när hon tänkte på vad som skulle hända om hon ringde ett panikslaget samtal till dem … Till att börja med hade deras minnen redan påverkats av Morganvilles mystiska psykiska kraftfält. Hon antog i alla fall det, eftersom de hade glömt bort att de sagt åt henne att åka hem för att hon inte bodde kvar på elevhemmet, utan tillsammans med killar i ett hus utanför skolområdet. Mamma och pappa var inte direkt den sortens stöd hon behövde, inte mot Shanes pappa och hans knuttar.

Hennes kusin Rex … där hade vi något. Nej, förresten. Rex hade åkt i fängelse för tre månader sedan. Det kom hon ihåg att mamma hade berättat.

Inse fakta, Danvers. Det finns ingen. Ingen kommer och räddar er.

Det var hon, Eve och Shane mot resten av världen.

Så oddsen var ungefär tre miljarder mot en.

16