9789175251028

DEL I januari 1976

kapitel ett

Molniga dagar var Robert Neville aldrig säker på när solen gick ner, och ibland var de ute på gatorna innan han hade hunnit tillbaka.

Om han hade varit lite mer analytiskt lagd hade han kun­ nat beräkna en ungefärlig tidpunkt för deras ankomst, men han använde sig fortfarande av den livslånga vanan att bedöma kvällningen efter himlen, och molniga dagar fungerade inte det.

Därför valde han att hålla sig i närheten av huset de dagarna.

Han gick runt huset i den gråmulna eftermiddagen, med en cigarett hängande i mungipan som lämnade efter sig en tunn rökslinga över hans axel. Han kontrollerade fönstren för att se om någon av brädorna hade lossats. Efter våldsamma attacker hände det ofta att brädor hade gått sönder eller delvis bänts loss, och då måste han byta ut dem, något han hatade. Idag var bara en enda bräda lös. Det var väl fantastiskt? tänkte han.

Inne på bakgården kontrollerade han växthuset och vatten­ tanken. Ibland hade strukturen runt vattentanken försvagats eller regnfångarna böjts eller brutits av. Ibland kastade de in stenar över det höga staketet runt växthuset och vissa gånger gjorde de sönder nätet ovanför så att han blev tvungen att byta ut några rutor.

7

Idag var både tanken och växthuset oskadda.

Han gick bort till huset för att hämta hammare och spik.

När han öppnade ytterdörren tittade han på sin förvrängda reflektion i den spruckna spegeln som han en månad tidigare hade satt fast på dörren. Om några dagar skulle vassa skär­ vor av det silverbestrukna glaset börja falla av. Låt dem falla, tänkte han. Det var den sista förbannade spegeln han hade hängt upp, och det var inte värt det. Han skulle hänga upp vitlök i stället. Vitlök fungerade alltid.

Han gick långsamt genom det dunkla, tysta vardagsrum­ met, svängde till vänster in i den smala hallen och vänster igen in i sovrummet.

En gång hade rummet varit inrett i varma färger, men det var i en annan tid. Nu var det helt och hållet ett funktionellt rum och eftersom Nevilles säng och byrå tog så liten plats hade han gjort om den ena sidan av rummet till en verkstad.

En lång bänk täckte nästan en hel vägg och på träskivan stod det en rejäl bandsåg, en träsvarv, en slipmaskin och ett skruvstäd. Ovanför bänken fanns tillfälliga ställ för verktygen som Robert Neville använde.

Han tog en hammare från bänken och plockade åt sig några spikar ur en av de stökiga lådorna. Sen gick han ut och spikade fast brädan över fönsterluckan. De oanvända spikarna slängde han i skräpet utanför grannen.

Han stod en stund på gräsmattan framför huset och tittade upp och ner längs den tysta Cimarron Street. Han var en lång man, trettiosex, av engelsktysk härstamning, med obestäm­ bara ansiktsdrag bortsett från den breda, beslutsamma mun­ nen och de klarblå ögonen som nu rörde sig över de svedda ruinerna på båda sidorna om hans hus. Han hade bränt ner

8

dem för att förhindra att de skulle hoppa upp på hans tak från de intilliggande taken.

Efter några minuter drog han långsamt ett djupt andetag och gick tillbaka in i huset. Han slängde ifrån sig hammaren i soffan i vardagsrummet, tände en cigarett till och tog sin förmiddagsdrink.

Senare tvingade han sig att gå in i köket och mala ner de senaste fem dagarnas skräp i avfallskvarnen. Han visste att han borde bränna engångstallrikarna och besticken, damma av möblerna och städa ur handfatet och badkaret och toalet­ ten, byta lakanen och örngottet i sängen. Men han kände inte för det.

För han var man och han var ensam och sådana saker var inte viktiga för honom.

Det var nästan middagstid. Robert Neville stod i växthuset och fyllde en korg med vitlök.

I början hade han blivit illamående av all vitlök, hans mage hade varit i nästan konstant uppror. Numera hade lukten satt sig i huset och kläderna, och ibland trodde han att den hade satt sig i hans kropp också. Han lade knappt märke till den.

När han hade samlat ihop tillräckligt många lökar gick han tillbaka in i huset och hällde ut dem i diskstället. Han slog på ljuset, som flimrade till innan det började lysa normalt. Ett irriterat väsande trängde ut mellan hans sammanbitna tän­ der. Generatorn krånglade igen. Han måste plocka fram den förbannade handboken en gång till och kontrollera ledning­ arna. Och om det blev för besvärligt måste han installera en ny generator.

9

Han drog ilsket fram en hög pall till diskbänken, tog en kniv och satte sig ner med en trött grymtning.

Först delade han upp lökarna i de små halvmånformade klyftorna. Därefter skar han varje rosa, läderaktig klyfta på mitten så att den köttiga inre löken blottades. Luften blev tung av den myskartade, fräna lukten. När den blev för be­ svärande slog han på fläkten, som sög upp det värsta.

Sen böjde han sig fram och tog en isklyvare från ett ställ på väggen. Han gjorde hål i varje halv klyfta och trädde sen upp dem på trådar tills han hade ungefär tjugofem band med vitlök.

I början hade han hängt vitlöksbanden över fönstren. Men de hade stått på håll och kastat sten tills han hade blivit tvung­ en att täcka de sönderslagna rutorna med plywoodskivor. Till slut hade han slitit ner plywooden och spikat upp jämna rader med brädor i stället. Det hade förvandlat huset till en dunkel gravkammare, men det var bättre än att det flög in stenar i rummen tillsammans med skurar av glasskärvor. Och när han väl hade installerat de tre luftkonditioneringsaggregaten var det inte så illa. Man kunde vänja sig vid vad som helst om man var tvungen.

När han hade trätt upp vitlöksklyftorna på snören gick han ut och spikade upp dem över de igenbommade fönstren och tog samtidigt ner de gamla banden som hade förlorat det mes­ ta av sin kraftiga lukt.

Han fick upprepa den här processen två gånger i veckan.

Tills han kom på något bättre var det hans främsta försvars­ linje.

Försvar? tänkte han. Mot vad?

Hela eftermiddagen tillverkade han pålar.

10

Han svarvade dem av grova trästavar, handsågade i niotums­ längder. Sen höll han dem mot den snurrande slipskivan tills de var sylvassa.

Det var ett tröttsamt, monotont arbete som fyllde luften med trädamm som luktade bränt, fastnade i porerna, trängde ner i lungorna och fick honom att hosta. Ändå kom han aldrig ikapp. Hur många pålar han än till­ verkade var de borta på nolltid. Det började dessutom bli svårt att hitta trästavar. Så småningom skulle han bli tvungen att börja svarva ner fyrkantiga träbitar. Det blir väl kul? tänkte han irriterat.

Alltsammans var oerhört deprimerande och han bestämde sig för att hitta ett bättre sätt att göra sig av med dem. Men hur skulle han kunna komma på något när de aldrig gav honom en chans att ta det lugnt och tänka?

Medan han svarvade pålar lyssnade han på skivor i högta­ laren som han hade ställt i sovrummet – Beethovens tredje, sjunde och nionde symfoni. Han var glad att han tidigt i livet, tack vare sin mor, hade lärt sig att uppskatta den sortens musik.

Den hjälpte honom att fylla timmarnas fruktansvärda tomrum.

Från fyra på eftermiddagen sneglade han gång på gång på klockan på väggen. Han arbetade tyst, med läpparna sam­ manpressade till ett smalt streck, en cigarett i mungipan och blicken fäst på slipskivan medan den slipade bort träet och fick ett mjölliknande damm att singla ner på golvet.

Kvart över fyra. Halv fem. Klockan var kvart i fem.

Om en timme skulle de vara utanför huset igen, de jävlarna.

Så fort ljuset försvann.

11

Han stod framför den enorma frysen och valde middag. Blick­ en for uttråkat från staplarna med kött till de frysta grönsa­ kerna, till brödet och bakverken, frukten och glassen.

Han valde två lammkotletter, skärbönor och en liten burk med citronsorbet. Han tog ut paketen ur frysen och knuffade igen dörren med armbågen.

Sen gick han bort till de ojämna staplarna med burkar som gick ända upp till taket. Han tog en burk tomatjuice och gick ut ur rummet som en gång hade tillhört Kathy och som nu tillhörde hans mage.

Han gick långsamt genom vardagsrummet och tittade på väggmålningen som täckte den bakre väggen. Den föreställde en bergssida som stupade ner i ett grönblått hav som vällde in och bröts mot svarta stenar. Högt uppe på den klarblå himlen svävade vita måsar i vinden och till höger lutade sig ett knotigt träd ut över avgrunden, med mörka grenar som avtecknade sig mot skyn.

Neville gick ut i köket och lade ifrån sig maten på bordet, samtidigt som han kastade en blick på klockan. Tjugo minuter i sex. Snart dags.

Han hällde upp vatten i en liten kastrull och satte den på en av gasplattorna. Sen tinade han kotletterna och lade dem under grillen. Vid det laget kokade vattnet och han hällde ner de frysta skärbönorna och lade på locket. Han tänkte att det måste vara elspisen som mjölkade generatorn.

Vid bordet skar han upp två skivor bröd och hällde upp ett glas tomatjuice. Han satte sig ner och betraktade den röda sekundvisaren som långsamt svepte runt urtavlan. De jävlarna borde snart vara här.

När han hade druckit upp tomatjuicen gick han bort till

12

ytterdörren och ut på verandan. Han klev ner på gräsmattan och gick fram till trottoaren.

Himlen mörknade och det började bli kallt. Han lät blicken fara upp och ner längs Cimarron Street medan den svala vinden rufsade om det blonda håret. Det var detta som var problemet med molniga dagar: man visste aldrig när de skulle komma.

Nåja, det var åtminstone bättre än de förbannade stoftstor­ marna. Med en axelryckning gick han tillbaka över gräsmat­ tan och in i huset, låste dörren bakom sig och sköt den tunga regeln på plats. Sen gick han ut i köket, vände på kotletterna och stängde av värmen under skärbönorna.

Han höll på att lägga upp maten på tallriken när han stan­ nade upp och kastade en snabb blick på klockan. Sex och tju­ gofem idag. Ben Cortman ropade på honom. ”Kom ut, Neville!”

Robert Neville satte sig ner med en suck och började äta.

Han satt i vardagsrummet och försökte läsa. Han hade hällt upp en whisky och soda vid den lilla baren och höll i det kalla glaset medan han läste en fysiologitext. Från högtalaren ovan­ för halldörren hördes Schönbergs musik på hög volym.

Inte tillräckligt hög. Han kunde fortfarande höra dem ut­ anför, deras mumlande och vandrande och deras skrik, mor­ randen och slagsmål sinsemellan. Då och då studsade en sten mot huset. Ibland skällde en hund.

Och alla var där av samma anledning.

Robert Neville blundade en stund och pressade samman läpparna. Sen öppnade han ögonen, tände en cigarett till och drog röken djupt ner i lungorna.

13

Han önskade att han hade haft tid att ljudisolera huset. Det skulle inte vara så illa om han bara slapp lyssna på dem. Efter fem månader gick det honom fortfarande på nerverna.

Han tittade inte på dem längre. I början hade han gjort ett titthål i fönstret på framsidan och tittat på dem. Men sen hade kvinnorna fått syn på honom och börjat göra utmanande ges­ ter för att locka ut honom ur huset. Han ville inte titta på det.

Han lade ner boken och stirrade tomt i mattan medan Ver-­­­ ­k­lärte Nacht hördes genom högtalaren. Han visste att han kun­ de sätta i öronproppar för att stänga ute ljudet av dem, men det skulle också stänga musiken ute och han ville inte känna att de tvingade in honom i ett skal.

Han slöt ögonen igen. Det var kvinnorna som gjorde det så svårt, tänkte han, kvinnorna som poserade som obscena dockor i natten med förhoppningen att han skulle få syn på dem och bestämma sig för att komma ut.

Han rös. Det var likadant varje kväll. Han läste och lyssnade på musik. Sen började han fundera på att ljudisolera huset och så tänkte han på kvinnorna.

Djupt inne i hans kropp vaknade hettan igen och han pres­ sade ihop läpparna tills de vitnade. Han kände alltför väl igen den här känslan och det gjorde honom vansinnig att han inte kunde kämpa emot den. Den växte och växte tills han inte kunde sitta stilla längre. Då reste han sig upp och började gå fram och tillbaka på golvet med blodlösa knytnävar hängande längs sidorna. Han kanske skulle ställa fram filmprojektorn eller äta något eller dricka för mycket eller vrida upp musiken så högt att det gjorde ont i öronen. När det blev för illa måste han göra något.

Han kände hur magmusklerna spändes som om de snördes

14

ihop. Han tog upp boken och försökte läsa, formade långsamt och plågat varje ord med läpparna.

Men efter en stund låg boken i knäet igen. Han tittade på bokhyllan på andra sidan rummet. All kunskap i de böckerna kunde inte släcka elden i honom; århundradenas alla ord kun­ de inte sätta punkt för köttets ordlösa, tanklösa begär.

Insikten gjorde honom illamående. Den var förolämpande för en man. Visst, det var en naturlig drift, men den hade inte längre något utlopp. De hade tvingat honom till celibat, han fick lära sig att leva med det. Du har väl en hjärna, eller hur? frågade han sig. Men använd den då!

Han böjde sig fram och vred upp musiken ännu högre och tvingade sig sen att läsa en hel sida utan att stanna. Han läste om hur blodceller tvingas genom membran, om blek lymfa som för med sig slaggprodukter genom kärl som blockeras av lymfkörtlar, om lymfocyter och fagocytiska celler. ”… för att, i det vänstra skulderpartiet, nära thorax, töm­ mas i en stor ven i blodomloppet.”

Boken slogs igen med en smäll.

Varför kunde de inte låta honom vara ifred? Trodde de att de skulle kunna få honom allihop? Var de så dumma att de trodde det? Varför kom de tillbaka varenda kväll? Man hade kunnat tro att de skulle ge upp efter fem månader och försöka någon annanstans.

Han gick bort till baren och hällde upp en ny drink. När han återvände till fåtöljen hörde han stenar rassla ner från taket och landa med dunsar i buskarna bakom huset. Över oväsen­ det hörde han Ben Cortman ropa, så som han alltid ropade. ”Kom ut, Neville!”

En dag ska jag ta den där jäveln, tänkte han och tog en stor

15

klunk av den bittra drinken. En dag ska jag köra en påle rakt genom hans förbannade bröst. Jag ska göra en som är en hel fot lång bara för honom, en specialpåle med rosett på för den jäveln.

Imorgon. Imorgon skulle han ljudisolera huset. Han knöt händerna så hårt att knogarna vitnade. Han stod inte ut med att tänka på de där kvinnorna. Om han inte hörde dem skulle han kanske inte tänka på dem. Imorgon. Imorgon.

Musiken tystnade och han tog högen med skivor från skiv­ spelaren och stoppade tillbaka dem i fodralen. Nu hörde han dem ännu tydligare utanför. Han sträckte sig efter den första nya skiva han nådde, lade den på skivtallriken och vred upp ljudet till max. ”Pestens år” av Roger Leie fyllde hans öron. Violinerna ras­ pade och gnällde, pukorna dunkade som ett döende hjärtas slag, flöjterna spelade märkliga, atonala melodier.

Han stelnade till av ilska, slet åt sig skivan och bröt den över högerknäet. Han hade tänkt förstöra den för länge sen. Han gick på stela ben ut i köket och slängde bitarna i soptunnan.

Sen stod han i det mörka köket, med hårt slutna ögon, sam­ manbitna tänder och händerna över öronen. Låt mig vara, låt mig vara, låt mig vara!

Det var meningslöst, man kunde inte vinna över dem på natten. Det var ingen mening att ens försöka, natten var deras särskilda tid. Han var otroligt dum som försökte vinna över dem. Skulle han titta på en film? Nej, han kände inte för att sätta upp projektorn. Han skulle gå och lägga sig och sätta i öronpropparna. Det var ju ändå det han gjorde till sist, varje kväll.

Han försökte låta bli att tänka och gick snabbt bort till sov­ rummet och klädde av sig. Han drog på sig pyjamasbyxorna

16

och gick in i badrummet. Han hade aldrig på sig pyjamas­ jackan, det var en vana han hade lagt sig till med under kriget i Panama.

Medan han tvättade sig tittade han i spegeln på den breda bröstkorgen, det mörka håret som lockade sig runt bröstvår­ torna och ner längs bröstets mittlinje. Han tittade på det sir­ liga korset som han på fyllan hade låtit tatuera in på bröstet en kväll i Panama. Vilken idiot jag var på den tiden! tänkte han.

Nåja, det där korset hade nog räddat hans liv.

Han borstade tänderna noggrant och använde tandtråd.

Han försökte ta väl hand om sina tänder, eftersom han var sin egen tandläkare nu. Vissa saker kunde få gå åt pipan, men inte hans hälsa, tänkte han. Men varför slutar du i så fall inte hälla i dig alkohol? tänkte han. Varför håller du inte käften? tänkte han.

Sen gick han genom huset och släckte lamporna. Under några minuter betraktade han väggmålningen och försökte föreställa sig att den verkligen var havet. Men hur skulle han kunna föreställa sig det med alla dunkar och skrapningar, ylanden och morranden och skrik i natten?

Han släckte vardagsrumslampan och gick tillbaka till sov­ rummet.

Han gjorde ett irriterat ljud när han såg att sängen var täckt av slipdamm. Han borstade bort det med korta, skarpa hand­ rörelser och tänkte att han borde bygga en mellanvägg mellan verkstaden och sovdelen av rummet. Jag borde göra si och jag borde göra så, tänkte han bistert. Det var så förbannat mycket att göra att han aldrig skulle kunna ta itu med det verkliga problemet.

Han tryckte in öronpropparna och en djup tystnad sänkte

17

sig runt honom. Han släckte ljuset och kröp ner mellan laka­ nen. Han tittade på urtavlan av självlysande radium och såg att klockan bara var några minuter efter tio. Lika bra, tänkte han. Då kommer jag igång tidigt.

Han låg där i sängen, drog djupa andetag av mörkret och hoppades att sömnen skulle infinna sig. Men tystnaden hjälp­ te inte riktigt. Han kunde fortfarande se dem framför sig där ute, männen med vita ansikten som strök runt hans hus och oförtrutet letade efter ett sätt att ta sig in till honom. Några av dem satt säkert hukande som hundar och tittade med glitt­ rande ögon på huset, medan de långsamt gnisslade tänder, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Och kvinnorna …

Var han tvungen att börja tänka på dem igen? Han vände sig över på mage med en svordom och pressade ner ansiktet i den varma kudden. Han låg där och andades tungt, medan kroppen vred sig lite på lakanet. Låt det bli morgon. Hans medvetande uttalade orden det uttalade varje kväll. Käre Gud, låt det bli morgon.

Han drömde om Virginia och skrek i sömnen, medan fing­ rarna grep som klor om lakanen.

18