9789175250601

Till min pappa Med kärlek

Sista sommarenREV.indd 5

08-10-27 09.57.16

Sista sommarenREV.indd 6

08-10-27 09.57.16

Ingen kommer någonsin över den första orättvisan; bara Peter gjorde det. Han mötte den ofta, men han glömde den alltid. Jag antar att det var den verkliga skillnaden mellan honom och de andra.

J. M. BARRIE

Sista sommarenREV.indd 7

08-10-27 09.57.16

Sista sommarenREV.indd 8

08-10-27 09.57.16

1 Väntan

A

lice satt på färjekajen och väntade på Paul. Han hade lämnat ett knastrigt meddelande på telefonsvararen och sagt att han skulle komma med eftermiddagsbåten. Det var typiskt honom. Han kunde inte säga 13.20-båten eller 15.55-båten. Hon hade ägnat alldeles för mycket tid åt att stirra på tidtabellen för att försöka lista ut vilken han menade.

Med ett visst mått av självförakt hade Alice först gått ut på kajen lagom till 13.20-båten, fast hon visste att han inte skulle vara med på den. Hon hade bara kastat en flyktig blick på ansiktena som dök upp från båten och intalat sig att hon inte väntade sig något. Hon hade suttit med sina bara fötter uppdragna på bänken längst bort, med sin bok i knät så att hon inte skulle behöva låtsas om folk som gick förbi. Jag vet att du inte kommer att vara med på den, så tro inte att jag tror att du är det, hade hon sagt till den Paul som levde i hennes tankar.

Till och med där inne, där hon borde ha kontroll över honom, var han retsam och oberäknelig.

Strax innan 15.55-båten kom in tog hon vaselin på läpparna och borstade håret. Nästa båt skulle inte komma förrän 18.10, och även om Paul skulle kunna missa den så kallade eftermiddagsfärjan, så kunde han inte gärna kalla 18.10 för eftermiddag.

. 9 .

Sista sommarenREV.indd 9

08-10-27 09.57.16

Det var en sak att försöka tänka hans tankar när han var i närheten, så att man hela tiden kunde hitta ledtrådar och rättelser och bekräftelser i det han sa. Men tre års tystnad bäddade för feltolkningar. Det gjorde det svårare, och på ett annat sätt lättare. Hon rörde sig friare med hans tankar. Hon gjorde dem till sina egna, tänkte dem som det föll henne in.

Han hade missat två somrar. Hon kunde inte fatta hur han hade kunnat göra det. Utan honom hade dessa sommarlov varit skugglika. Känslorna var flyktiga, där ena minuten och sedan borta. Inga nya minnen kom till. Det var inget nytt med att sitta på den här kajen, på den ena eller andra träbänken och titta efter färjan som han skulle komma med. På sätt och vis väntade hon alltid på honom.

Hon kunde inte se hans ansikte framför sig när han var borta.

Varje sommar kom han tillbaka, med samma ansikte som det hon inte kunde minnas.

Frånvarande betraktade hon folk på kajen när de kom, for och väntade. Hon vinkade åt dem hon kände, mest hennes föräldrars vänner. Hon kände vinden blåsa bort solhettan från axlarna. Hon grävde sakta med tumnageln i en planka i bänken för att pressa fram en sticka, men fick bara fram mögel och upplöst trä.

När man måste vänta hade Riley alltid något annat för sig.

Paul var Rileys bästa vän. Alice visste att Riley också saknade honom, men hon sa att hon inte tyckte om att vänta. Alice tyckte inte heller om det. Ingen tyckte om det. Men Alice var lillasyster. Hon kunde inte föreställa sig att man kunde låta bli att göra något bara för att man inte tyckte om det.

Hon tittade efter färjan, den lilla vita triangeln som var det första man såg av den på andra sidan bukten. När den inte var där kunde hon knappt ens se den i fantasin. Den skulle aldrig komma. Men så dök den upp. Den tog snabbt form. Den kom alltid.

Hon reste sig upp. Hon kunde inte rå för det. Hon lämnade

. 10 .

Sista sommarenREV.indd 10

08-10-27 09.57.16

sin bok på bänken, med den mjuka pärmen fladdrande i blåsten. Skulle han komma nu? Var han med på den här?

Hon släppte ut håret ur gummibandet. Hon drog ner linnet över höfterna. Hon ville att han skulle se hela henne och samtidigt ingenting av henne. Hon ville att han skulle bli bländad av delarna men vara blind för helheten. Hon ville att han skulle se henne i hennes helhet och inte bit för bit. Hennes förhoppningar var svåra att uppfylla.

Det kröp i benen och hon slog armarna hårt om sig själv.

Hon såg att den medelålders kvinnan i rosa sarong kom gående mot henne, hon som var lärare på hennes mammas yogakurs. ”Vem väntar du på, Alice?”

I sitt utsatta läge upplevde Alice frågan som en grymhet. ”Ingen”, ljög Alice besvärat. Kvinnans solbrända ansikte var lika välbekant för Alice som rottingsoffan på glasverandan, men Alice visst ändå inte vad hon hette. Hon visste att damens pudel hette Albert och att det förekom en massa mässande på hennes yogakurs. På ett sådant här ställe slapp man som barn undan ansvaret att veta vad de vuxna hette, fast de vuxna alltid visste vad man själv hette. Om man var barn inleddes alla relationer här utan ömsesidighet, och det var sällan det dök upp något tillfälle till omprövning. Här levde man kvar i samma åldersstyrda relationer oavsett hur gammal man blev.

Kvinnan tittade på Alices fötter, som talade om hur det låg till. Om man skulle åka med 15.55-färjan hade man skor på sig.

Alice släntrade generat bort till lastplatsen, som om hon hade något där att göra. Hon hade inte lätt för att ljuga, och nu när hon gjorde det kände hon sig intvingad i en förtrolighet hon inte ville ha. Hon föredrog att spara sina lögner åt folk hon visste namnet på.

Hon kunde inte titta på båten. Hon slog sig ner på bänken igen, korsade armar och ben och sänkte huvudet.

Det var en liten by på en liten ö, med seder och bruk som

. 11 .

Sista sommarenREV.indd 11

08-10-27 09.57.16

var helt och hållet dess egna. ”Inga nycklar, ingen plånbok, inga skor”, var ramsan som beskrev deras sommarliv. Det fanns inga bilar och ingen låste ytterdörren, åtminstone gjorde man det inte förr. Den enda butiken var Waterby Market, som mest sålde godis och strutglass, där man skrev upp sig på kreditlistan och där de inte tog kontanter. Skor betydde att man just hade kommit, att man var på väg därifrån eller att man spelade tennis. Även på yachtklubben. Även på fester. Hela samhället satte en ära i att ha fötter som var tillräckligt grova för att klara de stickiga plankorna på strandpromenaden. Inte för att man inte fick stickor – det fick man jämt och ständigt. Men man höll tyst om det. Varenda unge hade det. I slutet av varje sommar var Alice alldeles svartprickig av gamla stickor på fotsulorna och sidorna av fötterna. Så småningom försvann de; hon visste aldrig riktigt säkert vart de tog vägen. ”De absorberas av kroppen”, förklarade en välunderrättad sjuåring som hette Sawyer Boyd en gång för henne.

Alla skötte sina kontakter med yttervärlden via den här färjekajen, med tidsrytmer och hierarkier som inte fanns någon annanstans. Man såg människorna när de kom och for och väntade. Man såg också deras saker staplade på kajen tills de lastade upp dem på sin vagn och drog hem den. Man visste vad de köpte för sorts toalettpapper. Alice betraktade fortfarande dubbelt toalettpapper som en lyx som på ett subtilt sätt sa mer om en person än hans eller hennes väska eller skor. Man visste att folk med Fairwaykassar och pappersvaror skulle av här i Waterby eller i Saltaire. De som klev av i staden Kismet hade alltid öl.

Bilar främjade privatlivet. Utan bilar blev en mycket större del av livet offentligt. Vart man gick, vem man gick med. Vem man väntade på vid färjekajen. Vem man borstade håret för.

Man hade blickarna på sig här, men samtidigt var man trygg.

Den obekymrade atmosfären hade alltid lockat till sig en viss sorts utopiska typer, även av det mer ytliga slaget. ”Gör dig av

. 12 .

Sista sommarenREV.indd 12

08-10-27 09.57.16

med bilarna och du blir av med den globala uppvärmningen, oljekrigen i Mellanöstern, fetma och större delen av brottsligheten också”, som hennes pappa brukade säga.

Färjan gjorde att det märktes mer när man kom eller for.

Vuxna åkte fram och tillbaka hela tiden, men det var många somrar som Alice och Riley bara hade kommit och farit en gång. De kom med sin bleka hud, sitt hår i frisyrer som skulle vara hela sommaren, sina ömtåliga fötter och sin blyghet. De åkte med brun, fräknig, solblåst hy, trassligt hår, fotsulor tjocka som bildäck och en säkerhet som gränsade till fräckhet.

Hon mindes hälsningarna, och hon mindes avskeden ännu mer. Slutet-på-sommaren-traditionen innebar att den som stannade kvar längst på ön tog farväl av sina vänner genom att hoppa i vattnet när avskedsfärjan la ut.

Nu hörde hon båten mullra bakom henne. Hon höll armarna längs sidorna och tryckte händerna mot bänkens trä. Hon hörde vattnet slå mot pålverket då båten närmade sig kajen.

Hon sträckte ut ena benet och dunkade hälen mot plankan framför sig.

Alice skulle hellre ha varit den som kom än den som väntade.

Hon skulle hellre ha rest än blivit kvarlämnad, men det var aldrig så det blev. Av någon anledning var det alltid Alice som väntade och Alice som dök i.

• Färjan var på något vis som en tidskapsel. En rymdkapsel.

Den skickade ut en själv och ens medpassagerare med alla väskorna genom ett maskhål, samma varje gång.

Paul stod på övre däck i den blöta vinden när de väldiga kustbostäderna på Long Islands södra strand försvann för att ge plats åt mörkt, skummande vatten.

Den fuktmättade luften slog emot en så fort man klev på färjan. Det låg en klibbig hinna över varje yta. Håret blåste kring

. 13 .

Sista sommarenREV.indd 13

08-10-27 09.57.16

ansiktet och han tänkte på Alice när hon trevade i ryggsäcken efter ett gummiband. Han kunde se framför sig hur hon satte olika saker i munnen medan hon flätade håret. Han hade haft kort hår då, och även om han beundrade hennes skicklighet när hon flätade håret i blåsten – vilken kille blev inte förundrad över en fläta? – så hade han tyckt att det var onödigt. Nu var han långhårig själv.

Det första landmärket var Robert Moses-obelisken och det andra var den höga, smala fyren. Fast egentligen var den inte så smal. Sanningen att säga var den här fyren hans måttstock för alla andra fyrar, som såg tjocka och klumpiga ut i jämförelse.

Man älskade det välbekanta. Man kunde inte rå för det. Han kunde det inte, fast han verkligen försökte.

Hon skulle vara där. Om hon fortfarande var Alice skulle hon vara där. Om Riley fortfarande var Riley skulle hon inte vara det. Han hade ringt, så om Alice inte kom skulle det betyda något. Om hon kom skulle det också betyda något. På sätt och vis önskade han att han inte hade ringt. De gamla rutinerna gjorde honom nervös, men efter så här lång tid kunde han inte bara smyga sig på Alice bakifrån.

Det var förstås tänkbart att hon inte hade lyssnat av meddelandena, men han visste att Alice var hjärtskärande mån om sina meddelanden. Som om hon alltid väntade på något bra och något dåligt.

Nu dök den mjukare, äldre kustremsan på ön upp, som upphostad av bränningen inför hans ankomst. Han urskilde kajen som en kraftig, utsträckt arm. Han såg figurer på den.

Han visste att Riley skulle vara likadan som förr. På breven hon skrev till honom förstod han att hon skulle se likadan ut och låta likadant. Men tanken på en tjugoettårig Alice skrämde honom.

Skulle deras föräldrar vara där? Skulle han stå ut med att träffa dem allihop på den här smala lilla landremsan som sköt ut mellan det öppna havet och bukten?

. 14 .

Sista sommarenREV.indd 14

08-10-27 09.57.16

Nu blev husens silhuetter större och tydligare och ansiktena på kajen vändes förväntansfulla mot båten – först bara suddiga fläckar utan anletsdrag. Han masade sig upp från bänken, sträckte på benen. Han kände den kalla svetten på fingrarna som slöts runt handtagen på väskan.

Innan han helt och hållet gett sig själv klarsignal började han söka bland ansiktena. De äldre var de mest välbekanta. Den kluriga dubbelspelaren i tennis, han med överkammad flint – vad var det nu han hette? Killen med de kutiga axlarna som ansvarade för brandbilarna, den bruna damen med hunden under armen. Klubbens vicevärd, Don Rontano, i välstruken polotröja med högt upprullad krage, han som kom så bra överens med ensamma damer. Barnen var omöjliga att känna igen och de i åldern mitt emellan ung och gammal vågade han inte titta närmare på. Kunde hon ha fått så där mörkt hår? Kunde hon ha fått den där kroppsformen?

Nej och nej, självklart inte. På det här avståndet, när man närmade sig i den här hastigheten, kände man igen en person på hållningen och andra småsaker som det var svårt att sätta fingret på, och det där var inte och kunde inte vara hon. Kanske hade hon inte kommit. Kanske var hon inte ens på ön. Men vad skulle kunna få Alice att inte komma dit?

Det var en till figur där – en flicka, såg det ut som – till hälften hopkurad på bänken, med ena foten instucken under sig.

Men hon satt med ryggen mot honom och till skillnad från de andra var hon inte vänd mot båten.

Han sökte igenom den lilla folksamlingen igen, med visst förakt för att han tittade med en sådan krampaktig iver. Tänk om hon var annorlunda nu? Tänk om hans gamla bild av henne inte stämde längre? Medan färjan körde fram runt kajkanten reste sig flickan upp från bänken. Håret blåste kring ansiktet på henne, skymde det. Kanske var det därför han fortsatte att tro att hon var en främling, också då han kom tillräckligt nära för att se.

. 15 .

Sista sommarenREV.indd 15

08-10-27 09.57.16

En kort stund, då han var både ivrig och lugn, betraktade han henne noga och kände hur det pirrade till i kroppen när något nästan bortglömt vaknade till liv igen. Han kände hur neuronerna fyrades av i den del av hans hjärna som hade hand om nuet, men också i den del som skötte minnet.

Kanske var det därför det blev en sådan konstig överbelastning just då, när han kände igen henne och inte kände igen henne på samma gång. Tankar och känslor rusade in i honom, fast han kanske hellre hade velat hålla dem ifrån sig.

• ”Hej”, sa han när han kom fram.

Hon kramade om honom, lutade hakan mot hans axel och vände ansiktet mot fyren. Det var inget de brukade göra. Det var inte så mycket närheten som lockade henne som behovet att inte titta på honom för länge.

Hon kunde egentligen inte känna någonting alls för honom och inte riktigt fokusera blicken. Hennes kropp var avstängd och blicken suddig. I ett ögonblick av klarhet blev hon rädd att han skulle känna hennes hjärta banka, och då drog hon sig undan.

Hon sänkte blicken och pekade på hans väska. ”Är det allt?” frågade hon. ”Ja, det är det.” Han lät nästan som om han beklagade det.

Hon ville se honom i ansiktet, men han tittade på henne, så då lät hon bli.

Vad var det med henne? Det var ju bara han! Det var samma gamla vanliga Paul. Men samtidigt var det inte det. Han var den mest främmande av främlingar, just för att han var hennes gamla kompis. ”Är den tung?” hörde hon sig själv säga. ”Nej. Det är ingen fara”, sa han, och hon tyckte att hon hörde en gnutta skratt lura i hans röst. Skulle han skratta åt henne?

. 16 .

Sista sommarenREV.indd 16

08-10-27 09.57.16

Han brukade göra det. Han retades jämt med henne och skrattade åt henne. Men om han gjorde det nu skulle hon dö.

Hon hade tänkt sig att hon skulle känna sig lite kylig mot honom. För att han hade varit borta så länge och glömt henne.

Har du glömt mig? Hon var bra på att vara arg på honom när han var borta, men lyckades aldrig förbli arg när han var i närheten.

Hon trängde sig framåt och han följde efter. Mrs McKay höll på att låsa upp sin vagn, och Connie, deras gamla simskolelärare, stod på andra sidan, där folk brukade fiska. Om hon tittade upp skulle hon se andra människor. De kände Paul allihop. Skulle de känna igen honom i det där långa, toviga håret och skäggstubben?

Hon hade planerat så noga vad hon skulle känna, hur hon skulle se ut och uppträda och vad hon skulle säga för lämpliga saker. Men sedan blev det inget av det. ”Vi går och letar upp Riley”, sa han bakom henne och hennes hjärta skälvde till av lättnad. Det var det de skulle göra. Då skulle allt bli som förr igen.

Hon visade honom sin mammas cykel och tog själv sin egen.

Han la upp väskan så att den vilade på cykelkorgen och styrde framför henne längs den smala strandpromenaden med elegansen hos en äkta öbo. Han brukade cykla på tre cyklar samtidigt. Han kunde köra på bakhjulet utan att hålla händerna på styret. Han hade varit hennes cykelhjälte.

De åkte raka vägen till stranden vid havet. Han sparkade av sig skorna och drog av sig strumporna, nästan utan att sakta ner. Han stod på trappan högst upp på sanddynen, insöp hela vyn, och hon dröjde sig kvar någon meter bakom honom, andlöst spänd på vilken sorts strand det skulle vara i dag.

Som barn hade de haft en mängd olika namn på stranden, precis som eskimåerna har olika namn på snö, och de fick ständigt behov av fler. En lugn, vit sandstrand och gnistrande turkosbått hav var en Tortolastrand, döpt efter en ö i Karibien som Pauls

. 17 .

Sista sommarenREV.indd 17

08-10-27 09.57.16

mamma hade släpat med honom till en gång. De föraktade den sortens strand. Rileystranden, även kallad Stridsstranden, var när de små sandkornen piskade som glasbitar mot huden och bränningen var hård och obarmhärtig. En Alicestrand var ytterst sällsynt; på den fanns det tidvattenpölar.

I dag ville Alice ha den sortens strand som han alltid hade velat ha, Paulstranden, med lågvattnets knastriga sand, en skarp lutning ner mot vattnet och en myllrande armé av vilda, gröna vågor. Vad välbekant det kändes att önska det han ville ha åt honom. Det var inte så mycket som hade förändrats.

En gång sa Paul till henne att stranden var som han, eftersom den förändrades varenda dag men aldrig gick framåt.

Hon mindes att hon hade tänkt efteråt att en normalt funtad människa snarare skulle ha sagt att det var han som var som stranden.

Alice höll tillbaka håret och såg att det här var en strand som hade behövt ännu ett nytt namn. En nervös strand. En tandagnisselstrand. Sanden var slät och sluttade mjukt, men bränningarna var vilda och vågorna rullade in diagonalt mot land. Hon bestämde sig för att inte bada, samtidigt som Paul började gå nerför den fallfärdiga trappan. Hon tittade österut mot badvaktsstolen, där Riley satt med den röda ”bad förbjudet”-flaggan fladdrande över sig.

Paul styrde inte stegen mot Riley, utan gick i stället raka vägen ner till vattnet. Alice såg med dämpad förvåning hur han gick ut i vågorna fullt påklädd. Han dök in i en olivfärgad vägg. Alice spanade ivrigt för att få se hans huvud sticka upp ur det rasande skummet. Hon tittade på sin syster, som nu stod upp i stolen och sträckte på halsen i sin uppmärksamma badvaktspose med händerna på höfterna.

Pauls huvud dök slutligen upp minst tjugo meter ut i vattnet.

Han var utanför bränningarna, men guppade och kastades hit och dit i alla fall.

Alice kunde se Riley muttra något till en annan badvakt,

. 18 .

Sista sommarenREV.indd 18

08-10-27 09.57.16

som stod längst ut på plattformen. Hon blåste två gånger i sin visselpipa. ”Gå upp ur vattnet!” vrålade hon och pekade på den röda flaggan. ”Idiot”, muttrade hon.

Långt ute i vattnet sträckte Paul upp armen och vinkade åt henne.

Alice såg exakt i vilket ögonblick Riley upptäckte vem det var. Hon tjoade så högt att det hördes ända bort till Alice.

Sedan tittade hon över axeln och fick syn på sin syster.

Riley slappnade av. Hon släppte visselpipan. Hon ryckte på axlarna och Alice log. Riley skrek så att hon skulle höras över den dånande vinden. ”Det är visst Paul som är tillbaka.”

• ”Låt honom bara vara där ute”, sa Riley till den assisterande badvakten. ”Han klarar sig.”

Hon slog sig ner i stolen igen och betraktade Pauls guppande huvud. Hon tänkte inte hoppa i efter honom. Han kunde gott få drunkna. Han skulle aldrig drunkna.

Paul hade tagit sig igenom vartenda steg på badvaktskursen tillsammans med henne, fast besluten att övertrumfa henne i allt. Även om hon aldrig sa det till honom, så hade hon honom att tacka för att hon hade blivit så tuff. Hon inte bara klarade utmaningarna, hon måste också försöka bli bättre än Paul. Och sedan, dagen då själva provet skulle hållas – en formalitet vid det laget, deras segergest – kom Paul inte dit. När hon träffade honom lite senare på färjekajen hade han bara ryckt på axlarna.

Det var den största dagen i hennes liv, och han hade uppträtt som om han bara hade råkat glömma bort det.

Men hennes första dag som utbildad badvakt, när hon hade suttit i stolen sprickfärdig av stolthet i den officiella röda baddräkten, hade Paul dykt upp igen. Hon hade inte upptäckt att den mörkhåriga figuren som kämpade sig ut utanför bränningarna var Paul. Hon hade hoppat ner från stolen med liv och

. 19 .

Sista sommarenREV.indd 19

08-10-27 09.57.16

lust, blåst i visselpipan, samlat ihop sin utrustning och skrikit ut order, med blodet målmedvetet svallande i ådrorna.

När hon kom ut på djupt vatten och såg vem det var fick hon lust att dränka honom på riktigt. Hon kallade honom för en jävla idiot och började simma tillbaka till stranden, med kinderna mörkröda av vrede. Sedan såg hon raden av oroliga människor i sanden, såg hur badvaktschefen beklagade att hon övergav offret. Och där ute simmade Paul omkring och skrattade åt henne. Vad kunde hon göra? Hon hoppade i igen och räddade honom. Medan hon släpade honom mot stranden nöp hon honom hårt i nacken. Det var enda gången han vred sig i äkta plågor.

När hon och Paul var små var de likadana. Hon förstod honom utan att ens behöva anstränga sig. De slogs ibland. När de var nio sparkade hon ner honom på marken. När de var elva knuffade han in henne i en dörrpost så att hon måste få sex stygn i ena ögonbrynet. Efter det slogs de inte mer, fast hon försökte provocera honom. Hon gissade att det var ärret som fick honom att sluta. Hon tyckte om sitt ärr.

I tonåren började han krångla till allting. Han blev tyst och grubblande ibland, utan anledning så vitt hon kunde se. Hon var säker på att han skulle ha blivit en gladare människa om han bara hade gjort badvaktsprovet. Det var hennes uppriktiga åsikt. Senare gick han med i konstiga politiska grupper och försökte organisera centralamerikanska fruktplockare som var för smarta för att köpa något av skitsnacket som han försökte pracka på dem. ”Jag kom dit med alla mina politiska idéer, men fattigdomen och eländet gör dem nollställda på något vis”, hade han skrivit till henne från en lantgård utanför Bakersville. ”I går kväll var det någon som stal min plånbok ur byxfickan när jag låg och sov. Jag känner mig bortgjord.”

Hon kunde bara hålla med honom. ”Du borde ha blivit badvakt”, skrev hon tillbaka.

. 20 .

Sista sommarenREV.indd 20

08-10-27 09.57.16

Men ändå tyckte hon så mycket om honom. Och eftersom hon gjorde det, så avskydde hon att se honom besviken, även när hon inte gillade det han ville göra. ”Kan du ta över det här skiftet?” frågade hon Adam Pryce.

Han var hennes assistent och sex år yngre än hon.

Han sa ja, och hon hoppade ner från stolen. Med en gammal välbekant glädjekänsla gick hon ner mot vågorna och dök ut i ett hav som ingen vettig människa skulle bada i. Hon simmade ut till Paul med några kraftiga tag.

Och så guppade de omkring tillsammans, simmade längs kanten av en tidvattenvåg, utmanade vågorna medan Alice tittade på från stranden.

. 21 .

Sista sommarenREV.indd 21

08-10-27 09.57.16