9789175250236

MEGAN CHANCE

Susannah Översättning Milla Emrén

I_Chance_Susannah_1-4.indd 3

2012-03-08 15:06:10

www.fenixbok.se Amerikanska originalets titel Susannah Morrow Copyright © Megan Chance 2002 All rights reserved Originalutgåva Warner Brooks Inc. Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB Omslagsfoto © Mohamad Itani / Arcangel Omslagsdesign Malin Westman Första svenska utgåva Bokförlaget Forum 2005 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-023-6

I_Chance_Susannah_1-4.indd 4

2012-03-08 15:06:10

Till Kany, Maggie och Cleo Utan er finns det ingen berättelse

Så talande, hon löste från sin sida Nyckeln, vår synds och vårt eländes nyckel, … sen i nyckelhålet hon passar axet in; var bom och spärr, tungt smidd av järn, av sten grovt huggen, lätt hon lyfter undan …

Så lät hon upp; men hennes kraft ej räckte Att åter sluta valvet: öppet stod det …

John Milton Det förlorade paradiset

Att inte tro på häxeri Är största sortens kätteri Heinrich Kramer & James Sprenger Malleus Maleficarum

DEL ETT

‫ﱛﱠﱛ‬ CHARITY Villfarelse

Vi vandrade bland moln och såg ej var vi gick.

John Hale A Modest Enquiry into the Nature of Witchcraft

Kapitel 1

‫ﱛﱠﱛ‬

Byn Salem, Massachusetts – 22 oktober 1691 Jag drömde att spädbarnet dog.

Synen fanns kvar hos mig när jag svettig och illa till mods vaknade i en natt som hölls fast av en tjutande nordöstan. Jag sa åt mig själv att det inte fanns någonting att vara rädd för när jag låg där och lyssnade till tallgrenarna som slamrade och knakade mot taket. Den stora ekens grenar bröts i vinden utanför dörren.

Rummet var kallt och alltför mörkt för några skuggor. Min lillasyster Jude sov ostört vidare i rullsängen. Men så var inte heller Jude som jag.

Hon hörde inte hur själarna skrek i vinden. Hon var bara sex år gammal, alltför ung för att veta något om fasorna en vind från nordost kunde föra med sig: borttappade djur och förstörda hus, män som drunknade till havs. Vid femton visste jag om allt detta och därför gav ovädret kraft åt min dröm.

Jag bortsåg inte från föraningar. Det gjorde ingen jag kände. Gud sände oss tecken hela tiden och det var syndigt att ignorera dem. Svartrosten på vetet för några år sedan, utbrottet av smittkoppor som härjade i staden, en fågel som inte häckade som den skulle … Det var tecken på Hans missnöje och jag var en ordentlig kristen flicka som visste att jag måste vara uppmärksam. Men jag visste inte vad jag kunde göra åt det här ovädret.

Jag smög mig upp ur sängen och huttrade när jag med hjälp av känsel och minne tog mig mot sovrumsdörren. Jag försökte bestämma mig för om jag skulle väcka mor när jag såg att det lyste genom springorna i golvet.

11

Det var för tidigt för att någon skulle vara vaken.

Golvet var tunt – ett enda lager brädor med springor emellan som visade nedervåningen tydligt. Jag ställde mig på knä vid den bredaste av dem och tryckte ansiktet mot golvet för att se. Jag såg mor som böjde sig framåt vid elden och far som satt vid bordet i närheten och skyndsamt drog på sig stövlarna.

Vinden tjöt och innan jag visste ordet av var jag utanför sovrummet och skyndade mig nerför trappan.

Jag stannade på det nedersta trappsteget och höll mig i skuggan. Min mor hade ryggen mot mig när hon ordnade med brasan i den väldiga eldstaden och far såg inte åt mitt håll när han med låg röst protesterade: ”… jag har inte tid med det där nu. Det är bäst att jag ger mig av om jag ska hinna tillbaka idag.” ”Det är inte ens gryning än”, invände hon. ”Vi har många timmar framför oss.” Lågorna hoppade. Hon sträckte på sig och tog ett steg tillbaka med den stora magen som nu syntes i profil i ljusskenet. Hon höll inte på att föda, inte ännu. Jag lutade mig lättad mot väggen. Spädbarnet var inte väntat på en månad än och allt var som det skulle. Det hade bara varit en mardröm, ingen föraning.

Sedan flämtade hon till. Ena handen gick till magen, den andra grep om spiselhyllan. Jag kunde inte hejda mig utan ropade till. Förskräckt satte jag handen för munnen för att kväva ljudet. Alltför sent. Mina föräldrar tittade båda åt mitt håll där jag stod i trappans skugga. ”Charity?” undrade mor mjukt. ”Är det du, barn?”

Jag skyndade mig fram till henne. ”Säg inte att barnet kommer redan.”

Hon log. Jag vet att hon försökte lugna mig, men jag såg hur spänd hon var. Jag såg hoppet och rädslan. ”Jo.” Hon sträckte fram armarna och höll mig så nära att jag kände barnets rörelser genom hennes kjol.

Handen vilade lätt på mitt hår och jag blundade, tröstad av beröringen och den välbekanta lukten – vedrök och mynta och socker som hon brände på elden för att sprida doft i rummet. Hon nickade mot far som fortfarande satt vid bordet. ”Din far ska ge sig av till staden.”

Jag drog mig förvirrat tillbaka. ”Till staden?” ”För att hämta din moster”, sa mor milt. ”Sunfish anlände igår. Hon väntar.”

12

Jag vände mig till far. ”Men ovädret då? Vem ska hämta goody Way? Och de andra?” ”Bekymra dig inte om ovädret, du”, sa far. ”Du hjälper din mor.”

Jag kände paniken stiga. ”Men jag drömde …” ”Såja”, tröstade mor och sträckte sig efter mig igen. När jag drog mig undan suckade hon. ”Det är bara ovädret som har gjort dig så upprörd.

Det finns ingenting att oroa sig för. Far ska väcka Prudence Way innan han ger sig av. Hon hämtar de andra. Det kommer att gå bra. Det är bra att du är vaken. Du kan hjälpa mig med barnsängsbrödet.”

Jag såg på min far. ”Kan inte moster Susannah vänta en dag till? Åtminstone tills barnet är fött och ovädret är över?”

Far gav mig en blick som jag bara alltför väl kände igen, den som fick mig att rodna och stamma och önska att jag hade hållit tyst trots oron.

Det var inte min sak att ifrågasätta det han gjorde och jag såg bort igen.

Jag ville fortfarande protestera men höll inne med orden.

Mor flämtade till av smärta. ”Mamma”, utbrast jag, ”du borde sitta ner.” ”Barnet kommer fortare om jag står”, sa hon när hon kunde andas igen och sedan log hon, men hon kastade en blick på far och tillade: ”Det är bäst att du säger åt Prudence att skynda sig.”

Han hejdade sig. ”Kanske är det bättre att jag stannar, Judith. Din syster kan vänta en dag till.” ”Nej, gör inte det”, svarade mor snabbt. ”Arton år har redan gått. Jag vill inte ha en enda onödig timme emellan oss.”

Jag höll andan och väntade på att far skulle minnas hennes andra barnsängar, de fruktansvärda små gravarna som var utspridda i det tjocka vilda gräset på kyrkogården. Han kommer att vägra gå. Det var ett svårt oväder och min mors förlossningar var alltid så besvärliga och dessutom kom barnet för tidigt. Jag lade all vilja på att han skulle stanna. ”Jag ska skynda mig så mycket jag kan.” Han stannade till i dörren och stirrade ut genom fönstret medan han tog hatt och rock. ”Det är som om Gud hade lagt handen över solen”, mumlade han. Sedan steg han hastigt ut i natten och mor och jag var ensamma kvar med elden och fräsandet från regnet som föll ner genom den vida skorstenen medan små vindpustar fick det tunna sträva linnet i min nattdräkt att fladdra mot benen.

13

”Gå och klä på dig, Charity”, sa hon. ”Ovädret är snart över och vi har bakningen framför oss.”

Medan timmarna blev till dag och sedan till tidig eftermiddag avtog varken ovädret eller min fruktan. Inte ens när goody Way steg in genom dörren tillsammans med de andra kvinnorna i byn – vindrufsiga och frusna, blöta in på bara skinnet – kände jag mig lugnad.

Kvinnorna samlades, åt barnsängsbrödet och drack öl ur tennbägarna vi hade ställt på bordet, skämtade och pratade om hur lång Jude hade blivit, men för mig hade en födsel för länge sedan slutat vara något att fira och jag ville att de skulle gå. Allt jag önskade var att far skulle komma in genom dörren igen.

Han borde inte ha gett sig av. Vi hade inte väntat den här mostern, som jag aldrig hade träffat, på minst två veckor till. Skeppet Sunfish hade klarat av resan från Dover mycket snabbare än vi hade trott, särskilt för årstiden. Det skulle inte ha gjort någon skada att låta henne vänta.

Min mors plågor blev långsamt svårare. Jag iakttog henne noggrant och väntade på det första tecknet att något hade blivit fel. Erfarenheten hade lärt mig att det alltid fanns ett ögonblick när allting vände, när det gick illa, men fast timmarna gick – nästan en hel dag nu, det var redan middagsdags igen – och mors värkar blev värre och vi flyttade in i förmaket, där den stora sängen hon delade med min far stod i hörnet, hade den stunden ännu inte kommit. Goody Way hade fortfarande inte börjat med sina långsamma oroliga huvudskakningar, som hade blivit lika välkända för mig som mina egna hjärtslag.

Det blev kväll och jag lade lilla Jude. Hon sov tungt och mors skrik skulle inte väcka henne. Ovädret hade börjat avta och kvinnorna gav sig av en efter en, hämtade av sina barn eller män. Goody Way lät dem gå eftersom förlossningen drog ut på tiden och de ändå inte kunde uträtta något mer här. När de inte längre gick fram och tillbaka och viftade mig ur vägen som om jag vore ett litet barn istället för en nästan vuxen kvinna kunde jag komma nära mor igen. Jag satte mig bredvid sängen och höll hennes hand. Hon grep tag om mina fingrar. ”Barnet kämpar emot”, sa hon och log svagt mot mig. ”Det måste redan känna till världens sorg.” ”Det låter som en stark och frisk pojke”, sa jag och hoppades att det

14

var sant. ”Jag tror att jag skulle tycka om att få en bror.”

Mor började le men så tog smärtan tag i henne och istället stönade hon. Hon tryckte min hand så hårt att jag trodde att benen skulle brytas av i greppet. Svetten rann nerför pannan på henne och gjorde håret vått och strävt. ”Kan du gå igen, Judith?” frågade goody Way där hon satt vid fotändan av sängen, mellan mors utbredda ben. ”Det skulle hjälpa till.”

Mor nickade och tog stöd på min arm, men i samma stund som hon var uppe ur sängen vek sig benen under henne och jag såg den plötsliga blodfläcken på linnet. Jag såg magen bukta sig och missformas av ansträngningen och jag visste … Detta var det ögonblick jag hade fruktat.

Jag tittade upp och mötte goody Ways blick och där var den, den långsamma huvudskakningen, och jag visste att min dröm höll på att besannas. Spädbarnet var på väg att dö. Jag mådde illa när jag tänkte på hur mor hade hoppats på det här barnet. Jag visste inte om hon var stark nog för att begrava ännu ett spädbarn.

Jag hjälpte henne till sängs igen och försökte le. Jag tittade mot fönstret och såg bara mörker utanför och bad att få se konturen av min fars skugga. Han kom inte och timmarna gick, tysta bortsett från regnet och mors stönanden.

Goody Way sträckte sig fram mellan mors ben och lade händerna hårt på hennes mage. ”Försök en gång till, Judith”, sa hon. Rösten var hes av att ha upprepat det så ofta. Mor försökte, men svagt. Hennes jämmer var nästan ljudlös. ”Snälla mamma”, viskade jag.

Goody Way mumlade en bön innan hon lutade sig tillbaka igen och torkade av de blodiga händerna på handduken som låg vid fotändan.

Jag strök undan håret ur mors ansikte. ”Det ordnar sig, mamma.”

Jag hade redan sagt orden ett dussin gånger. Jag såg på barnmorskan. ”Går det inte att göra något mer?” ”Allt annat ligger utanför min makt, barn”, mumlade goody Way tyst. ”Vad kan det vara som uppehåller far? Han har bara begett sig till Salem stad.”

Goody Way ryckte på axlarna. ”Det är mörkt inatt. Vägarna är leri-

15

ga upp till knäna. Och han har med sig en människa till … då går det långsamt att ta sig fram för hästen.” ”Jamen han sa att han skulle skynda sig.” ”Det är en dryg halvmil till Salem stad och tillbaka. Jag skulle inte tro att man kan skynda sig särskilt mycket nu. Din moster valde inte direkt någon bra tidpunkt att komma hit på.” Goody Way skakade på huvudet. Lösa grå lockar föll från hättan och darrade mot käken. ”Det är inte precis rätt stund för din far att vara borta nu.”

Mor stönade igen. Magen buktade sig på nytt – den här gången svagt, som om barnet inuti blivit trött på att kämpa. Hon öppnade ögonen. ”Har din far …?” Rösten var så svag att den var som ett andetag.

Jag lutade mig närmare. ”Såja, mamma, såja. Han är snart här. Spar på krafterna.” ”Nej, det är för sent för det. Är Jude … ligger hon redan?” ”Ja, det gör hon.” ”Väck henne inte. Säg bara till henne …” Mor slöt ögonen. ”Vad då, mamma? Vad ska jag säga till Jude?” ”Jag är rädd att både barnet och jag … vi är båda ämnade för Gud.” Jag kände hur mors fingrar slöt sig kring mina mina och jag höll hårdare i henne, plötsligt rädd för att släppa. Jag hade vetat att barnet kunde dö, men jag hade aldrig tänkt tanken att jag skulle kunna förlora min mor. ”Nej, mamma. Nej …” ”Säg till Jude … att hon ska vara god för din … fars skull”, viskade hon. ”Ta hand om henne.”

Jag försökte hålla tillbaka tårarna men jag kände dem på kinderna och sikten skymdes. Skymdes nu, när jag så gärna ville se henne tydligt. ”Det här är dumt, mamma”, sa jag. ”Det är bara några få besvärliga timmar. Far är på väg. När som helst nu. Han har med sig moster Susannah …” ”Han älskar dig, Charity. Kom ihåg det. Och Gud … Gud älskar dig också. Du måste hålla dig till honom. Om Jesus inte …”

Om Jesus inte lever i oss tar synden oss i besittning. Jag hörde orden hon var alltför svag för att säga. Jag kunde dem redan utantill. Hon hade sagt dem till mig nästan varje dag de senaste månaderna. Jag flätade hennes fingrar mellan mina och utbrast häftigt: ”Far är snart här. Han är snart här, mamma. Snälla.”

16

Mors stönande fick senorna på halsen att stå ut. Hade hon orkat hade det blivit ett skrik. Jag tittade förtvivlat på barnmorskan.

Goody Way suckade. Hon reste sig mödosamt från pallen och lämnade mor med benen spända och isär. Hon gick över rummet bort till fönstret mot framsidan. ”Vad gör du?” skrek jag. ”Kom tillbaka.” ”Det ligger i Guds händer nu …” Hon böjde sig fram för att kika ut genom rutan. ”Tack gode Gud, där är de.” Hon kastade den blodiga handduken på golvet och rusade till dörren.

Lättnaden gjorde mig yr. Far hade kommit tillbaka, ingenting dåligt kunde hända nu. Han skulle inte låta mor dö. ”De är här, mamma”, viskade jag. ”Nu är de här till slut.”

Goody Way slängde upp dörren så hårt att den slog i väggen. ”Det är bäst att du skyndar dig, Lucas!” ropade hon och vinden piskade in rösten i rummet igen, tillsammans med regnet och en skur av fallna löv.

Jag såg ingenting annat än regn genom fönstret. Jag hörde fars fotsteg mot marken utanför huset, och ett annat par också, och så skyndade sig två människor förbi goody Way in i rummet. Deras gestalter i dörröppningen mot den grå himlen såg ut som skuggor klädda i genomblöta kläder som luktade av vått får och häst, lera och svett. Jag hörde barnmorskans snabba viskningar och jag visste vad hon talade om för dem, att mor skulle dö. ”Far”, sa jag och reste mig upp, ”det är inte så illa. Jag …”

Han svepte förbi mig. Jag tvivlar på att han ens såg att jag stod där.

Han var drypande våt. Vatten rann ner över ansiktet, från rocken droppade pölar på golvet vid sängkanten. Handskarna var mörka av väta, men han brydde sig inte om att ta av dem när han sträckte sig efter min mors hand, den som jag hade släppt när han kom rusande. ”Judith”, sa han, ”jag är så ledsen att jag är sen.”

Hennes ögonlock skälvde till. Jag tyckte att jag såg en antydan till leende på läpparna. ”Lucas”, viskade hon. ”Käraste. Jag är … inte rädd.”

Far pekade mot dörren så att vattendropparna stänkte på filten och rörelsen innehöll en desperation som påminde om rädslan jag kände. ”Jag har hämtat din syster.”

Mor försökte vrida på huvudet. Ansiktet blänkte av svett, blicken var matt. ”Var är hon? Susannah?”

17

”Här är jag, Judith.” Rösten var låg och mjuk. För första gången såg jag på kvinnan som hade kommit in med min far. Min moster Susannah.

I ljusskenet såg hon bara ut som ett klädbylte: en mörk ullkappa med en huva som täckte huvudet och dolde ansiktet, en genomdränkt rödbrun kjol som det droppade om när hon rörde på sig. Hon lämnade våta fotspår efter sig när hon gick fram till oss. Jag kunde inte säga någonting om henne. Hon var bara skuggor och glitter från ljuset när det föll här och där i ansiktet – ett kindben, en näsa.

Hon luktade fisk och citroner, mögliga löv och regn, och de lukterna tycktes göra blodlukten starkare. Hon ställde sig bredvid mig och min far och han steg tillbaka in i sängomhängena för att ge henne plats, gav henne mors hand. Hennes egna hade svarta handskar så att mors bleka fingrar tycktes sväva i mörkret. ”Judith”, sa hon. ”Judith, jag har kommit hela den långa vägen. Jag förbjuder dig att lämna mig nu.” Hon sa det lätt som om ingenting var fel och jag ville skrika åt henne: Hon dör, ser du inte det?

Men så log mor och det var inte ett svagt leende som de hon hade gett mig eller far. Det var det första riktiga leende som jag hade sett hos henne sedan värkarna började och det förde med sig ett skimmer i hennes ögon som förbluffade mig, som väckte till liv ett förblindande hopp i själen. ”Kära syster”, svarade hon. ”Jag har längtat så efter att träffa dig igen.”

Då sneglade jag på Susannah, för att se vad det var med den här mostern som jag aldrig hade träffat som kunde få mor att le på det viset, men huvan täckte fortfarande ansiktet. Far gjorde ett tecken åt goody Way och barnmorskan skyndade fram och satte sig åter tillrätta mellan mors ben fast hon såg tvivlande ut. ”Jag har hört att du har ett barn som väntar på att födas”, sa Susannah. ”Vad tycker du, Judith? Ska vi försöka igen?”

För en timme sedan hade mor nätt och jämnt kunnat röra sig. Tio minuter tidigare hade hon sagt att hon och barnet var ämnade för Gud. Men nu försökte hon sätta sig upp. Min far lyfte upp henne och hjälpte henne till rätta mot kudden. Hon tryckte ner armbågarna i täcket och ansiktet förvreds, hela kroppen blev stel. Hon skrek. Jag steg närmare för att hjälpa henne.

18

”Charity”, sa far barskt. ”Gå härifrån. Det här är ingen plats för barn.” ”Men far, hon behöver mig …” ”Din mor har Susannah nu, gå du.”

Jag kunde inte förmå mig till att gå därifrån. Jag kunde inte lämna mor. Hoppet hade tagit plats i mig nu, men jag visste att det var skört. Allting kunde förändras på ett ögonblick och jag var rädd för att gå. ”En gång till, Judith”, uppmanade Susannah mjukt.

Jag sträckte mig fram för att röra vid mors bara ben. Huden var våt av svett. ”Gå härifrån, Charity”, varnade far.

Goody Way tittade på Susannah. ”Det är bäst att du får henne att skynda sig. Annars förlorar vi barnet, om vi inte redan har gjort det.”

Susannah böjde sig fram, nära mors ansikte, och viskade någonting.

Jag kunde inte längre se mor, bara min mosters bakhuvud, den vattendränkta huvans mörker. Jag tog ett steg tillbaka mot goody Way eftersom jag måste – Susannah tog upp all plats – och de ihopsamlade sängomhängena lade sig över mina axlar och mot min arm. Jag tänkte att om jag stannade där skulle jag vara halvvägs gömd, far skulle glömma bort mig, men när jag tittade upp var det in i hans arga ögon. ”Snälla far, tvinga mig inte att lämna henne”, bad jag, men just då skrek mor till och om det hade funnits något tecken på att han gav efter i blicken så var det borta nu. Jag steg undan från sängen. ”En gång till!” uppmanade goody Way. Mors stönanden lät som döden. Jag vände mig om med ett ryck, beredd att rusa tillbaka till hennes sida, men jag hejdade mig när hon jämrade sig. Sedan hördes ett spädbarns skrik, svagt och andfått, så tyst att det var överjordiskt. Barnet var fött, det var ett underverk. Ett underverk att mor hade överlevt, att spädbarnet som jag hade varit säker på skulle dö skrek i det mörka trånga rummet. För ett ögonblick var jag mållös.

Jag såg goody Way lyfta upp barnet, vars armar och ben ryckte, och lovpris för Herrens godhet kom ur mitt hjärta så snabbt att jag nästan inte kunde behärska det. Tack Herre. Välsignad vare Du …

Sedan hörde jag tystnaden. Bönerna löstes upp i intet. Jag sneglade på far, som inte alls såg på barnet utan bara på mor.

19

Mor lyfte handen. Jag kände mig lättad ända tills jag såg hur svag hon var, hur det verkade som om rörelsen krävde allt av henne. I tystnaden lät det otroligt högt när hon viskade ”Susannah”. Far vände sig bort. Min moster lutade sig närmare för att höra mors svaga ord och plötsligt blev jag förlamad.

Mor höll på att dö. Allt i rummet pekade på det, varje tecken och rörelse. Jag hörde en luftström – tystnaden när anden gav sig av – och jag visste: Gud hade tagit henne för att straffa mig.

Jag kunde nästan inte låta bli att utbrista Nej! när min moster höjde blicken. ”Hon är borta”, konstaterade Susannah.

Far stod alldeles stilla. Han blundade och jag såg läpparna röra sig: Fader vår, välsigna min stackars Judith. ”Nej”, viskade jag. ”Jag beklagar, Charity.”

Jag skakade på huvudet och stapplade över rummet. De gick åt sidan men jag skulle ha gått igenom dem för att ta mig fram till henne. Jag föll mot sänggaveln, ögonen var alltför fulla av tårar för att jag skulle se någonting annat än skuggor, och så sjönk jag ner på knä bredvid sängen. ”Mamma”, grät jag och hade svårt att andas genom snyftningarna. Jag trevade efter hennes hand och när jag fann den höll jag den hårt. Jag höll den så att hon inte skulle kunna lämna mig. ”Mamma.”

Det var som om jag bara hade gråtit några ögonblick när jag kände fars hand på min axel, när jag hörde hans tysta röst. ”Det räcker nu, Charity”, sa han. ”Hon var en rättfärdig kvinna. Det fanns ingen synd i henne. Hon är hos Gud nu.”

Ingen synd i henne.

Jag blev kall i hela kroppen. Gud hade tagit henne, men synden var min. Synden är min. Allt hon hade gjort var att hålla den hemlig för att skydda mig.

Jag tryckte mors alltför tunna fingrar och förde dem till läpparna, smakade på tårarnas sälta på hennes fingertoppar. Sedan lade jag försiktigt tillbaka handen på filten och steg tillbaka medan tårarna över mor fortfarande skymde sikten. Jag hörde hennes sista ord till mig ringa i öronen – Gud älskar dig – och jag visste att det inte var sant. Hon var död och det var mitt fel. Gud älskade inte mig, för om Han hade gjort det

20

skulle Han ha låtit mor leva för att bevisa att Han kunde förlåta en så dum, syndig flicka … ”Hon är befriad från världens plågor till slut, Charity”, sa far lågmält. ”Är en sådan välsignelse något att gråta över?”

Det var all sorg jag tilläts över mor och jag försökte låtsas att det var tillräckligt. Jag ville falla på knä och gråta ut min sorg och förtvivlan mot hennes kind, men jag var för gammal för den sortens sorg nu. Fars hand lämnade inte min axel och jag kände hur stolt han var över min behärskning och jag njöt av den korta stund som han var nöjd med mig, samtidigt som jag trodde att jag skulle kräkas.

Sedan sträckte sig far fram och lade ihop mors händer över bröstet.

När han knäböjde vid sängkanten tog jag plats bredvid honom. Goody Way räckte spädbarnet till Susannah innan hon ställde sig på knä bredvid oss och tillsammans stod vi där medan fars böner fyllde förmaket. ”Käre Fader, vi har inte varit annat än lamm i vildmarken, ledda av denna goda kvinna. Hon har alltid varit Din tjänare i ord och handling och vi firar att hon har återvänt till Din sida och ber att Du ska vägleda Dina tjänare som är kvar här på jorden …”

Jag lade märke till att moster inte knäböjde bredvid oss, att hon hade ställt sig bredvid eldstaden. Hon lyssnade inte ens till fars bön. Istället gungade hon spädbarnet och fumlade med filten som goody Way hade svept om det, medan hon utstötte små kluckande läten. Plötsligt kastade hon tillbaka kappans huva och jag såg min moster för första gången.

Jag kunde inte titta bort, trots att fars böner entonigt fortsatte. Susannahs hår doldes inte av en hätta utan var fäst i en tung uppsättning bak på huvudet. En del av håret föll ner över axlarna som sotiga skuggor.

Hon var vacker.

Det överraskade mig. Jag hade trott att hon skulle vara gammal – jag tänkte trots allt på mor som gammal, med trötta ögon och hår som nästan var lika grått som brunt – men moster Susannah verkade inte gammal. Hon var så vacker att jag för ett ögonblick tänkte att det inte var eldskenet som speglades utan något inre ljus, något så lysande att jag plötsligt visste var mor hade funnit viljan att föda barnet. Hon hade fångat något av själen i Susannah Morrows ansikte. Jag undrade över att det inte hade varit nog för att hålla henne vid liv.

21

Som om min moster kände att jag tittade på henne sneglade hon på mig. Våra blickar möttes en kort stund och hon log. Det var ömt och sorgset och bekant. Det var min mors leende.

Insikten var så stark att jag måste titta bort – de senaste månaderna hade jag sett det uttrycket närhelst mor tittade på mig, det där fruktansvärt sorgsna leendet som bara påminde mig om hur nära jag hade kommit evig förbannelse, hur alla världens böner ändå inte kunde ge mig Guds förlåtelse.

22