9789175250083

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 1

2012-02-27 09:50:30

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 2

2012-02-27 09:50:30

nora Roberts

Livsfarlig utsikt Översättning Margareta Järnebrand

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 3

2012-02-27 09:50:30

Till mamma

www.fenixbok.se Amerikanska originalets titel Angels Fall Copyright © 2006 by Nora Roberts Published by agreement with Ulla Løhren Literary Agency Omslagsfoto © Katya Evdokimova / Arcangel Omslagsdesign Åsa Hjertstrand Brensén Första svenska utgåva Albert Bonniers Förlag 2007 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-008-3

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 4

2012-02-27 09:50:30

Vägskyltar

Den är ingenstans, som är överallt.

SENECA

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 5

2012-02-27 09:50:30

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 6

2012-02-27 09:50:30

Ett

I ett moln av rök tog sig Reece genom backarna i Angel’s Fist i en överhettad Chevrolet Cavalier. Hon hade tvåhundrafyrtiotre dollar plus några småmynt på fickan, vilket borde räcka för att laga Chevan och förse den och henne själv med nytt bränsle. Om hon hade tur och det inte var alltför illa ställt med bilen kunde hon få pengar över till ett rum för natten.

Sedan skulle hon, hur optimistiskt hon än kalkylerade, vara pank.

Hon tog rökmolnen som steg upp under motorhuven som ett tecken på att det var dags att avbryta kringflackandet en tid och skaffa ett jobb.

Ingen fara, inga problem, intalade hon sig. Den lilla staden i Wyoming utmed sjöns kalla, blå vatten dög lika bra som någon annan. Kanske bättre. Där fanns den rymd och öppenhet hon behövde – massor av himmel med Tetonbergens snötäckta toppar som reste sig mot det blå likt allvarsamma och på något sätt avmätta gudar.

Hon hade varit på väg mot dem i timmar, genom ett landskap som såg ut som ett Ansel Adams-fotografi av bergstoppar och slätter. Hon hade inte haft en aning om var hon skulle hamna när hon startade på morgonen före gryningen, men hon hade passerat utanför Cody och kört rakt igenom Dubois, och även om hon hade lekt med tanken på att köra in i Jackson hade hon tagit av söderut i stället.

Någonting måste alltså ha dragit henne till den här platsen.

Under de senaste åtta månaderna hade hon utvecklat en stark tilltro till att följa skyltar, liksom att följa impulser. Farlig kurva, 7

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 7

2012-02-27 09:50:30

Halka vid våt vägbana. Det var trevligt att någon gjorde sig mödan att sätta upp sådana där varningsskyltar. Andra skyltar kunde vara en egendomligt sned solstrimma riktad in mot en skogsväg eller en vindflöjel som pekade söderut.

Om hon fattade tycke för solstrimman eller vindflöjeln följde hon den tills hon hittade något som verkade vara rätt plats vid rätt tillfälle. Hon kanske stannade några veckor eller, som i South Dakota, några månader. Skaffade ett jobb, utforskade omgivningarna och drog sedan vidare när skyltarna eller impulserna pekade åt ett nytt håll.

Det låg en frihet i det system hon hade skapat åt sig, och ofta – allt oftare på senare tid – dövade det den ständigt surrande ångesten i bakhuvudet. De senaste månaderna, då hon hade levt för sig själv och i princip klarat sig på egen hand, hade gjort mer för att få henne på fötter än ett helt år av terapi.

I rättvisans namn förmodade hon att terapin hade givit henne en grund att stå på så att hon orkade med sig själv varenda dag.

Varenda natt. Och alla timmarna dessemellan.

Och här fanns ytterligare en möjlighet att börja om, ytterligare ett oskrivet blad i Angel’s Fists knotiga utlöpare.

Om inte annat kunde hon ägna några dagar åt att njuta av sjön och bergen, och åt att tjäna ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna ta sig ut på vägarna igen. Ett sådant här litet samhälle – skylten hade uppgivit invånarantalet till 623 – levde antagligen på turism och drog fördel av den vackra naturen och närheten till nationalparken.

Det måste finnas åtminstone ett hotell, förmodligen några bed and breakfast-ställen och kanske en turistranch inom några kilometers avstånd. Det kunde vara kul att arbeta på en ranch som tog emot turister. Alla sådana där inrättningar måste ha behov av någon som kunde springa ärenden och städa, i synnerhet nu när dagsmejan började ta udden av den värsta vinterkylan.

Men eftersom hennes bil vid det här laget gav ifrån sig tätare och allt mer desperata röksignaler var det viktigaste att hitta en mekaniker.

8

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 8

2012-02-27 09:50:30

Hon körde sakta fram på vägen som slingrade sig runt den långa, breda sjön. Fläckar av snö lyste gråvita i skuggan. Träden var fortfarande vinterbruna, men några båtar var ute på vattnet.

Hon kunde se en kanot med ett par män som klädda i vindtygsjackor och kepsar paddlade tvärs igenom bergens spegelbild i vattnet.

På andra sidan sjön låg affärscentrum, kom hon fram till.

Presentbutik, ett litet galleri. Bank, postkontor, noterade hon.

Polisstation.

Hon svängde bort från sjön för att tvinga den stånkande bilen upp mot något som påminde om en stor lada och som inrymde en diversehandel. Ett par män i flanellskjortor satt utanför på bastanta stolar som erbjöd fin utsikt över sjön.

De nickade mot henne när hon stängde av motorn och steg ur, och mannen till höger förde handen till skärmen på sin blå keps med butikens namn – Macs livs och diverse – textat tvärs över kullen framtill. ”Lilla damen ser ut att ha problem.” ”Ja, verkligen. Känner ni till någon som kan hjälpa mig med bilen?”

Han satte händerna mot låren och reste sig upp från stolen.

Han var kraftigt byggd och hade ett rödblommigt ansikte med rynkor som strålade ut i solfjädersform runt vänliga, bruna ögon.

När han tog till orda talade han långsamt och släpigt. ”Om vi skulle lyfta på motorhuven och ta oss en titt?” ”Det var hyggligt.” När hon lossade spärren fällde han upp motorhuven och tog ett par steg bakåt undan rökmolnen. Av skäl som Reece inte kunde förklara gjorde röken och uppståndelsen henne mer generad än skrämd. ”Det började nog en eller ett par mil öster­ut. Jag var inte tillräckligt uppmärksam. Jag lät mig uppslukas av landskapet.” ”Det är lätt hänt. Är ni på väg in i parken?” ”Jag var det. Mer eller mindre.” Fast inte säkert, aldrig säkert, tänkte hon och försökte koncentrera sig på nuet i stället för på före eller efter. ”Jag tror att bilen ville annorlunda.”

9

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 9

2012-02-27 09:50:30

Mannens samtalspartner kom bort till dem, och de båda männen kikade under motorhuven på det sätt som Reece kände igen hos män. Med allvarlig min och insiktsfullt rynkade ögonbryn.

Hon kikade hon också, även om hon insåg att hon själv var lika mycket av en kliché. Kvinnan för vilken det som dolde sig under en motorhuv var lika främmande som terrängen på Pluto. ”Kylarslangen har spruckit”, sa han. ”Den måste bytas.”

Det lät inte så farligt, ingen katastrof. Inte så väldigt dyrt. ”Finns det någonstans här där jag kan få det gjort?” ”Lynts bilverkstad kan fixa det. Ska jag ringa honom åt er?” ”Ni är en räddande ängel.” Hon gav honom ett leende och sin hand, en gest som hade blivit mycket lättare för henne gentemot främlingar. ”Jag heter Reece. Reece Gilmore.” ”Mac Drubber. Det här är Carl Sampson.” ”Ni kommer bestämt österifrån?” sa Carl. Reece tyckte att han såg ut att vara dryga femtio, vältränad och med ett stänk av infött amerikanskt blod från länge sedan. ”Ja. Långt österifrån. Trakterna kring Boston. Jag är väldigt tacksam för hjälpen.” ”Bara ett telefonsamtal”, sa Mac. ”Ni kan följa med in om ni vill slippa stå ute i blåsten, eller också kan ni ta en promenad i omgivningarna. Det kanske tar en stund för Lynt att ta sig hit.” ”Jag har ingenting emot en promenad, om det går för sig. Ni skulle kanske kunna tipsa mig om något bra ställe att bo på i stan.

Ingenting för märkvärdigt.” ”Vi har Lakeview Hotel här nedanför. Teton House på andra sidan sjön är hemtrevligare. Mer av bed and breakfast. Några stugor utmed stranden, och ytterligare ett antal utanför samhället att hyra per vecka eller månad.”

Hon tänkte inte i månader längre. En dag var utmaning nog.

Och hemtrevligare lät för intimt. ”Jag kanske ska promenera ner och ta mig en titt på hotellet.” ”Det är långt att gå. Jag skulle kunna skjutsa er ner.” ”Jag har suttit och kört hela dagen och kan behöva sträcka på benen. Men tack i alla fall, mr Drubber.”

10

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 10

2012-02-27 09:50:30

”Ingen orsak.” Han stod kvar en liten stund medan hon försvann nedför trottoaren av trä. ”Söt tjej”, konstaterade han. ”Inget kött på benen.” Carl skakade på huvudet. ”Dagens kvinnor bantar bort alla former.”

Hon hade inte bantat bort dem; i själva verket ansträngde hon sig medvetet för att gå upp de kilon hon hade tappat under de senaste åren. Hennes figur hade förvandlats från vältränad till mager och hade arbetat sig tillbaka till vad hon själv betraktade som gänglig. För många hörn och kanter, för mycket knotor.

Varje gång hon klädde av sig kändes hennes kropp främmande för henne.

Hon skulle inte ha instämt i Macs utlåtande söt tjej. Inte nu längre. En gång hade hon betraktat sig själv så, som en vacker kvinna – elegant, sexig när hon ville. Men hennes ansikte föreföll för hårt nu, kindknotorna för utstående, håligheterna för djupa.

De sömnlösa nätterna var färre, men när de inträffade gav de henne mörka ringar under de bruna ögonen och gjorde hennes hy grå och blek.

Hon ville kunna känna igen sig själv.

Hon traskade på, och i sina slitna gummisulade skor rörde hon sig nästan ljudlöst över asfalten. Hon hade lärt sig att inte skynda på – tvingat sig själv att inte stressa, inte hetsa, utan att ta saker och ting som de kom. Och att på ett mycket konkret sätt ta vara på varje ögonblick.

Den svala vinden träffade henne i ansiktet och fläktade genom det långa, bruna håret som hon hade knutit ihop i en hästsvans.

Hon tyckte om att känna den, tyckte om lukten, ren och fräsch, och det skarpa ljus som föll ner över Tetonbergen och glittrade i vattnet.

Hon kunde se några av de stugor som Mac hade talat om genom pilarnas och popplarnas kala grenverk. De låg insprängda bland träden, byggda av timmer och glas, med breda verandor – och, antog hon, fantastisk utsikt.

Det kunde vara trevligt att sitta på en av de där verandorna och titta ut över sjön eller bergen, studera besökare i kärret där 11

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 11

2012-02-27 09:50:30

kaveldunet sköt upp ur myrmarken. Att ha så mycket utrymme omkring sig, och all denna tystnad.

Någon dag kanske, tänkte hon. Men inte i dag.

Hon fick syn på gröna narcissblad i en itusågad whiskytunna bredvid ingången till en restaurang. De skälvde visserligen en smula i den kalla vinden, men de förde hennes tankar till vår.

Allting var nytt på våren. Den här våren skulle hon kanske bli ny hon också.

Hon stannade för att beundra de späda skotten. Det kändes trösterikt att se våren på väg tillbaka efter den långa vintern.

Snart skulle det komma andra vårtecken. Enligt hennes reseguide utbredde sig vilda blommor kilometervis över slätterna, liksom runt sjöarnas och vattensamlingarnas stränder.

Hon var redo för våren, tänkte hon. Redo för blomningen.

Sedan vände hon blicken upp mot restaurangens breda fönster. Mer av en matservering än en restaurang, rättade hon sig själv. Bardisk, bord för två eller fyra, bås, allt i urblekt rött och vitt. Pajer och bakverk i en glasmonter, och köket öppet ut mot lokalen. Några servitriser skyndade omkring med brickor och kaffekannor.

Lunchrusningen, insåg hon. Hon hade glömt bort att äta lunch.

Så snart hon hade kastat en blick på hotellet skulle hon …

Då fick hon syn på det i fönstret, ett anslag, textat för hand.

KOCK SÖKES NÄRMARE UPPLYSNINGAR HÄR INNE Skyltar, tänkte hon igen fastän hon hade hunnit ta ett steg tillbaka innan hon hejdade sig. Hon stod kvar och studerade omsorgsfullt lokalen genom glasrutan. Öppet kök, påminde hon sig, det var det viktigaste. Enkel mat, sådan som hon kunde laga i sömnen.

Eller hade kunnat laga, förr.

Det var kanske dags att pröva, dags att ta ännu ett steg framåt.

Om hon inte klarade av det skulle hon få veta det, och det skulle inte göra hennes situation värre än vad den var.

12

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 12

2012-02-27 09:50:30

Hotellet anställde säkert också personal inför sommarsäsongen.

Eller mr Drubber kanske behövde ytterligare en expedit i sin butik.

Men anslaget satt där, och hennes bil hade siktat in sig på den här staden, och hennes steg hade fört henne till just den här platsen, där de späda narcisserna sköt upp ur jorden mot de första tvekande vårfläktarna.

Hon gick tillbaka till dörren, drog ett djupt andetag och öppnade den.

Brynt lök, grillat kött – något åt vilthållet – starkt kaffe, en jukebox med countrymusik och ett sorl av röster kring borden.

Rena röda golv, noterade hon, prydlig vit bardisk. De få tomma borden var dukade till lunch. På väggarna hängde fotografier – bra bilder, såvitt hon kunde bedöma. Svartvita foton av sjön, av vitskummande vatten, av bergen under alla årstider.

Hon stod fortfarande och rekognoscerade medan hon samlade mod när en av servitriserna kom fram till henne. ”Hej. Om du vill ha lunch kan du välja ett bord eller slå dig ner vid disken.” ”Jag söker faktiskt chefen. Eller ägaren. Det gällde anslaget i fönstret. Jobbet som kock.”

Servitrisen hejdade sig med brickan i händerna. ”Är du kock?”

En gång i tiden skulle Reece ha fnyst åt beteckningen – godmodigt, men hon skulle ändå ha fnyst. ”Ja.” ”Vilken tur, för Joanie sparkade en för några dagar sedan.”

Servitrisen kupade sin fria hand och förde den till läpparna som om hon drack. ”Å.” ”Hon gav honom jobbet i februari när han kom till stan och letade efter jobb. Han sa att han hade funnit Jesus och ville sprida hans ord över världen.”

Hon lade huvudet på sned, sköt ut höften och gav Reece ett glittrande leende ur sitt söta ansikte. ”Nog predikade han evan­ gelium alltid, som en apostel hög på crack, så att man ville köra in en trasa i munnen på honom. Men så hittade han nog flaskan, och sedan var det klippt. Jaha. Slå dig ner vid disken, vet jag. Jag ska se om Joanie kan slita sig från köket i en minut. Vill du ha kaffe?”

13

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 13

2012-02-27 09:50:30

”Te, om det går bra.” ”Ska bli.”

Hon behövde inte ta jobbet, påminde sig Reece medan hon satte sig på en hög stol i krom och läder och gned sina fuktiga handflator mot jeanslåren. Även om hon blev erbjuden det behövde hon inte ta det. Hon kunde hålla sig till att städa hotellrum, eller också leta rätt på den där turistranchen.

Jukeboxen bytte skiva, och Shania Twain tillkännagav glatt att hon kände sig som en kvinna.

Servitrisen gick bort till grillen och knackade en kort, rundlagd kvinna på axeln och böjde sig fram mot henne. Efter en liten stund kastade kvinnan en blick över axeln, mötte Reeces och nickade. Servitrisen kom tillbaka till disken med en vit kopp med varmt vatten och en påse Liptonte på fatet. ”Joanie kommer alldeles strax. Vill du beställa lunch? Köttfärslimpa är dagens rätt. Den serveras med potatismos och gröna bönor och bröd.” ”Nej tack, det räcker med te.” Hon skulle aldrig kunna få ner mer än så, inte när nerverna fladdrade i maggropen. Paniken ville komma den också, den där kvävande, våta tyngden över bröstet.

Hon borde gå, tänkte hon. Gå med detsamma och ta sig tillbaka till bilen. Få slangen fixad och köra härifrån. Åt helskotta med skyltar och tecken.

Joanie hade en blond kalufs upptill, ett vitt slaktarförkläde med flottfläckar runt midjan och röda basketkängor på fötterna. Hon torkade av händerna på en handduk medan hon kom ut från köket.

Hon mätte Reece med en blick ur ett par stålhårda ögon som var mer grå än blå. ”Kan du laga mat?” Hennes hesa rökarröst fick den korthuggna frågan att låta märkligt sensuell. ”Ja.” ”Yrkesmässigt eller bara för att få något att stoppa i magen?” ”Det var vad jag gjorde hemma i Boston – för att försörja mig.”

För att få bukt med nervositeten öppnade Reece papperet kring tepåsen.

14

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 14

2012-02-27 09:50:30

Joanie hade en mjukt formad mun med tydlig amorbåge, en kontrast mot den hårda blicken. Och ett gammalt bleknat ärr, såg Reece, som löpte utmed käklinjen från vänstra örat nästan ända fram till hakspetsen. ”Boston.” Med en frånvarande rörelse stoppade Joanie in handduken i skärpet på förklädet. ”Det är långt härifrån.” ”Ja.” ”Jag vet inte om jag vill ha någon östkustkock som inte kan hålla klaffen i fem minuter.”

Reece bara gapade av förvåning men stängde sedan munnen igen med ett litet leende. ”Jag är en väldig pratkvarn när jag är nervös.” ”Vad gör du i de här trakterna?” ”Flackar runt. Min bil gick sönder. Jag behöver ett jobb.” ”Har du några referenser?”

Det knöt sig i bröstet, och hjärtat blev till en klump av stum smärta. ”Jag kan skaffa.”

Joanie fnös och vände bistert blicken tillbaka mot köket. ”Kom med och sätt på dig ett förkläde. Nästa beställning är en biff­ smörgås, medium till genomstekt, bröd, stekt lök och svamp, pommes frites och vitkålssallad. Om Dick inte faller omkull död efter att ha ätit det du har lagat kan du nog se jobbet som ditt.” ”Okej.” Reece reste sig från stolen, bemödade sig om att andas sakta och regelbundet och gick in genom svängdörren i änden av disken.

Hon märkte det inte själv, men det gjorde Joanie; hon hade strimlat papperet kring tepåsen till konfetti.

Köket var enkelt men effektivt planerat, konstaterade hon.

Stor grill, restaurangspis, kylskåp, frys. Förvaringskärl, diskhoar, arbetsbänkar, dubbel fritös, fläktsystem. Medan hon knöt på sig ett förkläde plockade Joanie fram de nödvändiga ingredienserna. ”Tack.” Reece tvättade händerna och gav sig sedan i kast med uppgiften.

Tänk inte, intalade hon sig. Låt det komma. Hon lade biffen att fräsa på grillen medan hon hackade löken och svampen.

15

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 15

2012-02-27 09:50:30

Hon lade den färdigskurna potatisen i frityrkorgen och ställde klockan.

Hennes händer darrade inte, och även om klumpen i bröstet satt kvar tillät hon sig inte att kasta blickar över axeln för att försäkra sig om att väggarna inte verkade tränga sig på henne.

Hon lyssnade till musiken, från jukeboxen, från grillen, från fritösen.

Joanie tog ner nästa beställningslapp ur klämman på hållaren och lade den framför henne. ”En tallrik bönsoppa – kastrullen där borta – serverad med kex.”

Reece bara nickade, lade svampen och löken på grillen och gjorde sedan i ordning nästa beställning medan de stekte. ”Ny beställning!” ropade Joanie och satte upp en ny lapp. ”Reuben, club sandwich, med två salladsassietter.”

Reece tog beställning efter beställning och lät allt gå av sig självt. Även om atmosfären och rätterna var annorlunda var rytmen densamma. Jobba på, stanna inte upp.

Hon lade upp den första beställningen och vände sig om för att överlämna tallriken till Joanie för inspektion. ”Ställ den i raden”, fick hon höra. ”Gå vidare till nästa. Om vi inte tvingas ringa till doktorn den närmaste halvtimmen är du anställd. Lön och arbetstider får vi prata om senare.” ”Jag måste–” ”Ta nästa lapp”, avbröt Joanie. ”Jag tänker gå och ta ett bloss.”

Reece arbetade i ytterligare en och en halv timme innan det lugnade ner sig så pass att hon kunde lämna köket och värmen och stjälpa i sig en flaska vatten. När hon vände sig om satt Joanie vid bardisken med en kopp kaffe. ”Ingen har dött”, sa hon. ”Puh. Är det alltid lika mycket folk?” ”Lördagsträngseln vid lunchtid. Det går hyggligt för oss. Du får åtta dollar i timmen till att börja med. Om det fortfarande går bra för dig om två veckor lägger jag till ytterligare en dollar i timmen.

Det är du och jag och en deltidare vid grillen, sju dagar i veckan.

Du får två dagar, eller större delen av två dagar, ledigt i veckan. Jag 16

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 16

2012-02-27 09:50:31

gör upp veckoschemat i förväg. Vi öppnar halv sju, vilket innebär att första passet börjar sex. Det går att beställa frukost hela dagen, lunchmeny från elva till stängningsdags, middag mellan sjutton och tjugotvå. Om du vill jobba fyrtio timmar i veckan kan jag ge dig det. Jag betalar ingen övertidsersättning, så om du blir fast bakom grillen och tvingas jobba över drar vi bort den tiden från nästa veckas timmar. Några invändningar mot det?” ”Nej.” ”Om du super på jobbet är det avsked direkt.” ”Uppfattat.” ”Du får så mycket kaffe, vatten eller te du vill. Läskedryckerna får du betala för. Detsamma gäller maten. Här har vi inga gratisluncher. Fast det ser inte ut som om du skulle stoppa i dig något medan jag vänder ryggen till. Du är mager som en sticka.” ”Jag är nog det.” ”Den kock som har sista passet gör rent grillen och spisen och stänger för natten.” ”Det kan jag inte”, avbröt Reece. ”Jag kan inte stänga åt dig. Jag kan öppna, jag kan jobba vilka tider du vill. Jag kan ta dubbla pass när det behövs, eller delade pass. Jag kan flexa om jag kommer upp i mer än fyrtio timmar. Men jag kan inte stänga åt dig. Jag beklagar.”

Joanie höjde på ögonbrynen och svalde den sista kaffeklunken. ”Är du mörkrädd, flicka lilla?” ”Ja, det är jag. Om att stänga ingår i arbetsuppgifterna blir jag tvungen att hitta ett annat jobb.” ”Det ska nog lösa sig. Vi har blanketter som ska fyllas i åt rege­ ringen. Det kan vänta. Din bil är klar och står uppe hos Mac.” Joanie log. ”Rykten sprids snabbt, och jag håller örat mot marken.

Om du letar efter någonstans att bo finns det en liten lägenhet här ovanpå som jag kan låta dig hyra. Den är inte stor, men den är ren, och utsikten är fin.” ”Tack, men jag tror att jag ska pröva med hotellet tills vidare.

Vi får vänta några veckor båda två och se hur det fungerar.” ”Rastlös, kanske?”

17

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 17

2012-02-27 09:50:31

”Kanske det.” ”Du gör som du vill.” Med en axelryckning reste sig Joanie och gick mot svängdörren med sin kaffekopp. ”Gå och hämta bilen nu och installera dig. Var tillbaka klockan fyra.”

Smått omtumlad gick Reece ut genom dörren. Hon var tillbaka i ett kök, och det hade gått bra. Hon hade klarat det. Nu när hon väl hade tagit sig igenom det kände hon sig litet vimmelkantig, men det var väl normalt? En normal reaktion på att skaffa sig ett jobb bara så där utan vidare och göra det som hon var utbildad för att göra igen. Göra det som hon inte hade kunnat göra på nästan två år.

Hon tog god tid på sig medan hon promenerade tillbaka till bilen för att låta alltihop sjunka in.

När hon steg in i handelsboden stod Mac och slog in varor i kassan vid en kort disk mittemot dörren. Lokalen såg ut som hon hade väntat: litet av varje – kyldiskar för mejerivaror och kött, hyllor med torrvaror, en avdelning för järnartiklar, för husgeråd, fiskeutrustning, ammunition.

Behöver ni tre liter mjölk och en låda patroner? Det här var rätta stället.

När Mac hade avslutat transaktionen gick hon fram till disken. ”Bilen bör fungera nu”, sa Mac till henne. ”Jag har hört sägas det. Tack. Hur betalar jag?” ”Lynt lämnade en räkning här åt er. Ni kan titta förbi verkstaden om ni tänker betala med kort. Betalar ni kontant kan ni bara lämna pengarna här. Jag ska träffa honom senare.” ”Kontant blir bra.” Hon tog räkningen och konstaterade lättad att den var på ett lägre belopp än hon hade befarat. Hon kunde höra någon prata längre in i butiken och pinglandet av en annan kassa­apparat. ”Jag har skaffat mig ett jobb.”

Han lade huvudet på sned medan hon tog fram plånboken. ”Jaså, minsann? Det var snabba ryck.” ”På restaurangen. Jag vet inte ens vad den heter”, kom hon på. ”Det måste vara Angel Food. Häromkring säger folk bara Joanie’s.”

18

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 18

2012-02-27 09:50:31

”På Joanie’s i så fall. Hoppas att ni kommer dit någon gång. Jag är en duktig kock.” ”Det tror jag säkert. Här är växeln.” ”Tack. Tack för allting. Nu ska jag nog gå och ordna ett rum och sedan återgå till arbetet.” ”Om ni fortfarande siktar på hotellet så säg till Brenda i receptionen att ni vill betala per månad. Säg att ni arbetar på Joanie’s.” ”Det ska jag. Det ska jag säga.” Hon kände nästan för att sätta ihop en annons och tillkännage det i lokaltidningen. ”Tack, mr Drubber.”

Hotellet var fem våningar högt, rappat i ljusgult och skröt med utsikt över sjön. Där fanns en pytteliten butik, en kiosk som sålde kaffe och muffins och en intim matsal med bord täckta av linne­ dukar.

Där fanns, fick hon veta, tillgång till Internet via bredband mot en mindre avgift per dag, rumsservice från sju på morgonen till elva på kvällen och tillgång till en tvättstuga i källarvåningen.

Reece betalade för ett enkelrum i en vecka – en vecka var tillräckligt länge – på tredje våningen. Allt under tredje våningen var för lättillgängligt för att hon skulle känna sig lugn, och allt ovanför den tredje fick henne att känna sig fångad i en fälla.

Med en plånbok som nu var praktiskt taget tom kånkade hon sin tygväska och bärbara dator uppför tre trappor hellre än att använda hissen.

Utsikten levde upp till reklamen, och hon öppnade omedelbart fönstren och stod sedan och bara såg på det glittrande vattnet, de framglidande båtarna och bergen som omgav den lilla dalgången.

Det här var hennes hem i dag, tänkte hon. Hon fick ta reda på om det skulle bli hennes hem i morgon. När hon vände sig tillbaka inåt rummet fick hon syn på dörren som ledde in till rummet bredvid. Först kontrollerade hon att den var låst, och sedan sköt, baxade och släpade hon den enda byrån så att den hamnade mitt framför den.

Det var bättre.

Hon tänkte inte packa upp, inte helt och hållet, bara plocka ut 19

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 19

2012-02-27 09:50:31

det viktigaste och lägga fram det. Reseljuset, några toalettsaker, laddaren till mobiltelefonen. Eftersom badrummet knappt var större än garderoben lämnade hon dörren öppen medan hon tog en snabb dusch. Medan vattnet rann rabblade hon multiplikationstabellen högt för att hålla sig lugn. Hon bytte till rena kläder, snabbt och effektivt.

Nytt jobb, påminde hon sig och gjorde sig mödan att torka håret och lägga på litet makeup. Inte lika blek i dag, konstaterade hon, inte lika hålögd.

Efter en titt på klockan fällde hon upp sin bärbara dator, tog fram dagboken och skrev snabbt några rader.

Angel’s Fist, Wyoming Den 15 april Jag har lagat mat i dag. Jag har skaffat ett jobb som kock på ett litet matställe i den här söta lilla staden som ligger i en dal vid en stor, blå sjö. I tankarna låter jag champagnekorkarna flyga, och jag hänger upp flaggor och ballonger.

Det känns som om jag hade bestigit ett berg, som om jag hade klättrat uppför de branta toppar som omger den här platsen. Jag är inte på toppen än, jag står fortfarande på en klippavsats. Men den är hållfast och bred, och jag kan vila här ett tag innan jag börjar klättra igen.

Jag arbetar åt en kvinna som heter Joanie. Hon är kort, tjock och på något märkligt sätt söt. Hon är tuff också, och det är bra. Jag vill inte bli daltad med. Jag tror att jag skulle kvävas i så fall, helt enkelt inte få någon luft, så där som det känns när jag vaknar ur någon av drömmarna. Jag kan andas här, och jag kan stanna här tills det är dags att dra vidare.

Jag har mindre än tio dollar kvar, men vems fel är det?

Det gör ingenting. Jag har ett rum för en vecka framåt med utsikt över sjön och Tetonbergen, jag har ett jobb och en ny kylarslang.

20

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 20

2012-02-27 09:50:31

Jag missade lunchen, och det är ett steg tillbaka. Det gör ingenting det heller. Jag var för upptagen av att laga mat för att äta, och jag ska ta igen det.

Det är en bra dag, den 15 april. Nu ska jag jobba.

Hon stängde av datorn och stoppade sedan ner mobilen, sina nycklar, körkortet och tre av sina återstående dollar i fickorna.

Efter att ha tagit sin jacka gick hon mot dörren.

Innan Reece öppnade den kikade hon ut genom dörrögat och spanade ut i den tomma korridoren. Hon kontrollerade låsen två gånger, svor över sig själv och kollade en tredje gång innan hon gick tillbaka in till sin väska och rev av en bit tejp från rullen. Hon placerade den över dörrspringan, en bra bit nedanför ögonhöjd, innan hon gick mot dörren till trapphuset.

Hon småsprang ner och räknade under tiden. Efter kort övervägande lät hon bilen stå. Om hon gick till fots skulle hon spara in bensinpengar, även om det skulle vara mörkt när hon hade avslutat sitt pass.

Ett par kvarter, mer var det inte. Ändå fingrade hon på nyckel­ kedjan och panikknappen på den.

Hon kanske skulle gå tillbaka och hämta bilen, bara för säkerhets skull. Dumheter, intalade hon sig. Hon var nästan framme.

Tänk på just nu, inte på senare. När nerverna gav sig till känna manade hon fram bilden av sig själv vid grillen. Bra, stark köksbelysning, musik från jukeboxen, röster från borden. Välbekanta ljud, lukter och rörelser.

Hennes handflata må ha varit fuktig när hon sträckte sig efter dörrhandtaget till Joanie’s, men hon öppnade dörren. Och gick in.

Samma servitris som hon hade pratat med under lunchpasset fick syn på henne och vinkade henne till sig. Reece stannade vid båset, där kvinnan stod och fyllde på stället med såser och kryddor. ”Joanie är ute i förrådet. Hon sa att jag skulle ge dig en snabb­ orientering när du kom. Det är lugnt just nu, men snart kommer de första gästerna att börja troppa in. Jag heter Linda-gail.”

21

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 21

2012-02-27 09:50:31

”Reece.” ”Först en varning. Joanie finner sig inte i att någon går sysslolös.

Om hon ertappar dig med att gå och drälla kastar hon sig över dig direkt och skäller ut dig efter noter.” Hon flinade medan hon sa det på ett sätt som fick det att glittra i de klarblå ögonen och gjorde skrattgroparna i kinderna djupare. Hennes ansikte ramades in av babydocksblont hår, som hon bar i två inbakade flätor.

Hon hade på sig jeans och en röd blus med vita rulåer. I öronen dinglade silverörhängen med turkoser. Hon såg ut som en mjölkpiga från vilda västern, tänkte Reece. ”Jag tycker om att jobba.” ”Det kommer du att få göra, tro mig. Eftersom det är lördagskväll kommer det att bli mycket folk. Vi blir två servitriser till – Bebe och Juanita. Matt plockar disk, och Pete diskar. Du och Joanie kommer att stå i köket, och hon kommer att bevaka dig som en hök. Om du behöver en paus ska du säga till henne och sedan ta den. Det finns ett rum längst in för dina ytterkläder och din handväska. Ingen handväska?” ”Nej, jag tog inte med den.” ”Herregud, jag kan inte sätta foten utanför huset utan min. Kom nu, så ska jag visa dig runt. Hon har blanketterna du måste fylla i inne på kontoret. Jag förmodar att du har jobbat med sådant här förr, som du högg i direkt tidigare i dag.” ”Ja, det har jag.” ”Toaletterna. Vi städar dem enligt ett rullande schema. Du har några veckor på dig innan du får det nöjet.” ”Jag kan knappt bärga mig.”

Linda-gail log. ”Har du släkt här i trakten?” ”Nej. Jag kommer från östkusten.” Hon ville inte prata om det, ville inte tänka på det. ”Vem har hand om läskedryckerna?” ”Serveringspersonalen. Om vi blir överhopade kan du expediera beställningar av drycker. Vi serverar vin och öl också. Men om folk vill dricka gör de det i allmänhet på Clancy’s. Det var nog allt. Om det är något annat du vill veta så skrik bara till. Jag måste bli färdig med dukningen, annars blir det liv på Joanie. Välkommen ombord.”

22

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 22

2012-02-27 09:50:31

”Tack.”

Reece gick ut i köket och tog ett förkläde.

En fin, bred, hållfast klippavsats, intalade hon sig. Ett bra ställe att stanna på tills det var dags att dra vidare igen.

23

I_roberts_Livsfarlig utsikt_9789175250083.indd 23

2012-02-27 09:50:31