9789175250069

charlaine harris

Död i familjen Översättning Hanna Svensson

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 3

2012-08-28 14:58:14

FENIX TIDIGARE BÖCKER OM SOOKIE STACKHOUSE Stendöd (del 6) Allt igenom död (del 7) Från död till värre (del 8) Död och försvunnen (del 9)

Köp dem på fenixbok.se

www.fenixbok.se Originalets titel Dead in the Family Copyright © 2010 by Charlaine Harris, Inc. Omslagsfoto © 2012 Home Box Office, Inc. All rights reserved.

HBO and related service marks are the property of Home Box Office, Inc. Omslagsdesign Malin Westman Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-006-9

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 4

2012-08-28 14:58:14

Denna bok tillägnas vår son Patrick, som inte bara har levt upp till våra hopp, drömmar och förväntningar för honom, utan överträffat dem.

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 5

2012-08-28 14:58:14

i_harris_Dรถd i familjen_s1-320.indd 6

2012-08-28 14:58:14

Jag är bara det första steget i skapandet av denna bok. Många andra människor har hjälpt till i olika avseenden längs vägen: Anastasia Luettecke, som undervisade mig i romerska namn; doktor Ed Uthman, som hjälper mig med det medicinska; Victoria och Debi, mina kontinuitetsexperter; Toni LP Kelner och Dana Cameron, vars vänliga kommentarer efter första genomläsningen har hindrat mig från att begå många fel; Paula Woldan, vars hjälp och vänskap får mig att fortsätta; Lisa Desimini, omslagsillustratören; Jodi Rosoff, min underbara redaktör; Ginjer Buchanan, min hårt prövade redigerare; och min Mod Squad: Michele, Victoria, Kerri, MariCarmen och Lindsay (nuvarande) och Debi, Beverly och Katie (pensionerade).

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 7

2012-08-28 14:58:14

.

i_harris_Dรถd i familjen_s1-320.indd 8

2012-08-28 14:58:14

Mars, första veckan

”Jag har dåligt samvete för att jag lämnar dig så här”, sa Amelia.

Hennes ögon var svullna och röda. Så hade de sett ut av och till ända sedan Tray Dawsons begravning. ”Du måste göra det som krävs”, sa jag och gav henne ett väldigt strålande leende. Jag kunde se skuldkänslorna och skammen som plågade Amelias medvetande som ett klot av mörker. ”Jag mår mycket bättre”, försäkrade jag. Jag kunde höra hur jag babblade på, men jag verkade inte kunna sluta. ”Jag går ju bra och hålen har fyllts ut. Ser du så mycket bättre de ser ut?”

Jag drog ner linningen på mina jeans för att visa en fläck som hade bitits bort. Man kunde knappt ana tandmärkena längre, även om huden inte var riktigt slät och synbarligen blekare än den runtom. Om jag inte hade fått en jättedos vampyrblod skulle ärret ha sett ut som om jag blivit biten av en haj.

Amelia sneglade ner och sedan snabbt bort, som om hon inte stod ut med att se beviset på överfallet. ”Det är bara det att Octavia fortsätter att mejla mig och propsa på att jag måste komma hem och ta emot min dom från häxornas råd, eller det som är kvar av det”, sa hon skyndsamt. ”Dessutom behöver jag kolla renoveringen av mitt hus. Och eftersom det har börjat dyka upp lite turister igen och folk har återvänt och börjat bygga upp saker, har magiaffären öppnat på nytt. Jag kan jobba deltid där. Plus att hur mycket jag än älskar dig och älskar att bo här, sedan Tray dog så …” ”Tro mig, jag förstår.” Vi hade gått igenom det ett par gånger.

9

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 9

2012-08-28 14:58:14

”Inte för att jag klandrar dig”, sa Amelia och försökte fånga min blick.

Det gjorde hon verkligen inte. Eftersom jag kunde läsa hennes tankar, visste jag att det hon sa var sant.

Inte ens jag klandrade mig själv helt och hållet, något som förvånade mig en aning.

Det var sant att Tray Dawson, Amelias älskare som var varulv, hade dödats medan han arbetade som livvakt åt mig. Det var sant att jag hade bett närmaste varulvsflock om en livvakt eftersom de var skyldiga mig en gentjänst och för att mitt liv behövde skyddas. Men jag hade varit där när Tray dödats av en svärdsvingande älva, och jag visste vem som var ansvarig.

Så jag kände mig inte precis skyldig. Men mitt hjärta värkte över att ha förlorat Tray, utöver alla de andra fasorna. Min kusin Claudine, en renrasig älva, hade också dött i Älvkriget, och eftersom hon varit min riktiga, äkta goda fe och gudmor, saknade jag henne på många vis. Dessutom hade hon varit gravid.

Jag led av alla möjliga sorters smärtor och sorg, både fysiskt och psykiskt. Medan Amelia bar ner en hög med kläder stod jag kvar i hennes sovrum och samlade mig. Sedan spände jag axlarna och lyfte en kartong med toalettartiklar. Jag gick långsamt och försiktigt nerför trappan och vidare ut till hennes bil.

Hon vände sig om efter att ha lagt kläderna ovanpå kartongerna som redan var instuvade i bagageutrymmet. ”Du borde inte göra det där!” sa hon, full av bekymrad omtanke. ”Du har inte återhämtat dig ännu.” ”Jag mår fint.” ”Knappast. Du hoppar alltid till om någon råkar överraska dig, och jag vet att dina handleder gör ont”, sa hon. Hon tog kartongen och sköt in den i baksätet. ”Du är fortfarande försiktig med det där vänsterbenet, och det värker fortfarande när det regnar. Trots allt vampyrblod.” ”Det kommer att bli bättre med nervositeten. När det har 10

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 10

2012-08-28 14:58:14

gått lite tid kommer det inte att vara så färskt och närvarande i mina tankar”, försäkrade jag Amelia. (Om det var en sak telepatin hade lärt mig, så var det att människor kunde begrava de allvarligaste och smärtsammaste minnen, bara de fick tillräckligt med tid och annat att tänka på.) ”Blodet kommer inte från vilken vampyr som helst. Det är Erics blod. Det är starka grejer. Och mina handleder är mycket bättre.” Jag nämnde inte att nerverna hoppade runt inuti dem som heta ormar just nu, resultatet efter att ha haft handlederna hårt sammanbundna i ett antal timmar. Doktor Ludwig, de övernaturliga varelsernas läkare, hade sagt att nerverna – och handlederna – skulle återgå till det normala så småningom. ”Ja, på tal om blodet …” Amelia tog ett djupt andetag och stålsatte sig för att säga något som hon visste att jag inte skulle gilla.

Eftersom jag hörde det innan hon sagt det på riktigt, kunde jag förbereda mig. ”Har du tänkt på … Sookie, du har inte bett mig om råd, men jag tror inte att du borde få i dig mer av Erics blod.

Jag menar, jag vet att han är din man, men du måste tänka på konsekvenserna. Ibland flippar folk ut av en slump. Det funkar inte som en matematisk ekvation.” Även om jag uppskattade Amelias omtanke hade hon inkräktat på ett privat område. ”Vi byter inte”, svarade jag. Så mycket. ”Han tar bara en klunk av mig när … du vet … i det lyckliga ögonblicket.” Nuförtiden hade Eric betydligt fler lyckliga ögonblick än jag, sorgligt nog. Jag hoppades fortfarande på att vår magi i sovrummet skulle återvända; om någon man kunde utföra sexuell healing, så var det Eric.

Amelia log, vilket varit mitt syfte. ”I alla fall …” Hon vände sig om utan att avsluta meningen, men hon tänkte: Du känner i alla fall för att ha sex.

Jag kände inte så mycket för att ha sex som jag kände att jag borde försöka fortsätta njuta av det, men det ville jag definitivt inte diskutera. Min förmåga att släppa kontrollen, som är 11

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 11

2012-08-28 14:58:14

nyckeln till bra sex, hade försvunnit under tortyren. Jag hade varit fullständigt hjälplös. Jag kunde bara hoppas att jag skulle återhämta mig på det området också. Jag visste att Eric kunde känna att jag inte nådde ända fram och han hade frågat mig upprepade gånger om jag var säker på att jag ville ha sex. Nästan varje gång svarade jag ja, för jag följde tillbaka upp i sadelnteorin. Ja, jag hade trillat av, men jag var alltid villig att prova att sitta upp igen. ”Så hur går det med förhållandet?” frågade hon. ”Bortsett från kuckelurandet.”

Varenda pryl var inpackad i Amelias bil. Hon drog ut på det, för hon fruktade det ögonblick då hon verkligen skulle sätta sig i bilen och köra iväg.

Det enda som hindrade mig från att stortjuta var min stolthet. ”Jag tycker att vi kommer rätt bra överens”, sa jag och gjorde en överdriven ansträngning för att låta munter. ”Jag är fortfarande inte säker på vad jag känner, i motsats till vad bandet får mig att känna.”

Det var rätt skönt att kunna prata om mitt övernaturliga band till Eric och den vanliga attraktionen mellan oss som man-­ kvinna på samma gång. Redan innan jag ådragit mig mina skador i Älvkriget hade Eric och jag etablerat det vampyrerna kallade för blodsband, eftersom vi bytt blod flera gånger. Jag kunde förnimma ungefär var Eric befann sig och vilken stämning han befann sig i, och han kunde känna detsamma om mig. Han var alltid vagt närvarande i mitt bakhuvud, lite som när man sätter på en fläkt eller en luftrenare för att det lilla surrandet hjälper en att somna. (Det var tur att Eric sov hela dagarna, för jag kunde vara mig själv i alla fall en del av tiden.

Han kanske kände samma sak efter att jag gått till sängs på kvällen?) Det var inte som att jag hörde röster i huvudet eller så – i alla fall inte fler än vanligt. Men om jag kände mig lycklig måste jag kolla en extra gång för att försäkra mig om att det var 12

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 12

2012-08-28 14:58:15

jag och inte Eric som var lycklig. Samma sak gällde med vrede.

Eric hade gott om det, kontrollerad och omsorgsfullt uppdämd vrede, särskilt på senare tid. Han kanske fick det från mig. Jag var själv rätt full av vrede nuförtiden.

Jag hade helt glömt bort Amelia. Jag hade kastat mig rakt ut i min egen vågdal av sorg.

Hon väckte mig ur den. ”Det där är bara en stor, fet ursäkt”, sa hon kärvt. ”Kom igen, Sookie. Antingen älskar du honom, eller så gör du det inte. Skjut inte upp att tänka på det genom att skylla allt på ert band. Buhu. Varför har du inte kollat upp ett sätt att göra dig kvitt det, om du nu avskyr bandet så mycket?” Hon såg mitt ansiktsuttryck och irritationen försvann från hennes eget. ”Vill du att jag frågar Octavia?” frågade hon med ett mildare tonfall. ”Om någon vet, så är det hon.” ”Ja, jag skulle vilja veta”, sa jag efter en liten stund. Jag tog ett djupt andetag. ”Jag antar att du har rätt. Jag har varit så nedstämd att jag har skjutit upp alla eventuella beslut, eller att handla utifrån dem jag redan har fattat. Eric är unik. Men jag tycker att han … är lite överväldigande.” Han hade en stark personlighet, och han var van vid att vara en stor fisk i en liten sjö.

Dessutom visste han att han hade oceaner med tid framför sig.

Det hade inte jag.

Han hade inte tagit upp det ämnet ännu, men förr eller senare skulle han göra det. ”Överväldigande eller inte så älskar jag honom”, fortsatte jag.

Jag hade aldrig sagt det högt. ”Jag antar att det är det som är poängen.” ”Jag antar det.” Amelia försökte le mot mig, men det var ett sorgligt försök. ”Hör du, fortsätt med det där, den där självkännedomsgrejen.” Så stod hon där en stund, med ansiktet stelnat i ett halvt leende. ”Ja du, Sook, jag borde ge mig av. Min pappa väntar på mig. Han kommer att lägga näsan i alla mina affärer så fort jag kommer till New Orleans.”

13

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 13

2012-08-28 14:58:15

Amelias pappa var rik, mäktig och trodde inte på Amelias krafter det minsta. Han begick ett stort fel genom att inte respektera hennes häxkraft. Amelia hade fötts med potentialen till kraften inom sig, som alla sanna häxor. När Amelia väl fått lite mer övning och disciplin, skulle hon komma att bli väldigt läskig – avsiktligt läskig, istället för på grund av sina drastiska misstag. Jag hoppades att hennes mentor, Octavia, hade gjort upp ett program för att träna och utveckla Amelias talang.

Efter att ha vinkat åt Amelia när hon körde iväg längs uppfarten, försvann det breda leendet från mitt ansikte. Jag satte mig på verandatrappan och grät. Det krävdes inte särskilt mycket för att få mig att brista i gråt för tillfället, och min väns avresa råkade vara den utlösande faktorn den här gången. Det fanns så mycket att gråta över.

Min svägerska, Crystal, hade blivit mördad. Min brors vän Mel hade avrättats. Tray och Claudine och vampyren Clancy hade dödats i tjänsten. Eftersom både Crystal och Claudine hade varit gravida, blev det ytterligare två döda att lägga till listan.

Kanske det borde ha fått mig att längta efter frid mer än något annat. Men istället för att förvandlas till Bon Temps Gandhi, gick jag runt med en visshet i hjärtat om att det fanns en hel massa människor som jag önskade livet ur. Jag var inte direkt ansvarig för de flesta av dödsfallen som följde i mina fotspår, men jag hemsöktes av en känsla av att inga av dem skulle ha inträffat om det inte vore för mig. I mina mörkaste ögonblick – och det här var ett av dem – undrade jag om mitt liv var värt det pris som betalats för det.

14

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 14

2012-08-28 14:58:15

Mars, slutet på första veckan

Min kusin Claude satt på verandan på framsidan när jag steg upp en molnig, frisk morgon några dagar efter Amelias avresa.

Claude var inte lika skicklig på att dölja sin närvaro som min gammelfarfar Niall. Eftersom Claude var älva kunde jag inte läsa hans tankar – men jag kunde känna att hans medvetande fanns därutanför, om det inte är ett för konstigt sätt att uttrycka det på. Jag bar ut mitt kaffe på verandan trots att luften var kylig, för att dricka första koppen kaffe på verandan hade varit en av mina favoritsysselsättningar innan jag … innan Älvkriget.

Jag hade inte träffat min kusin på flera veckor. Jag hade inte träffat honom under Älvkriget och han hade inte kontaktat mig sedan Claudines bortgång.

Jag hade tagit med mig en extra mugg åt Claude, och jag räckte honom den. Han tog tyst emot den. Jag hade övervägt möjligheten att han skulle kasta den i ansiktet på mig. Hans oväntade uppdykande hade fått mig ur balans. Jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig. Brisen lyfte hans långa, svarta hår och kastade runt med det som vågiga, ebenholts15

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 15

2012-08-28 14:58:15

svarta band. Ögonen, som hade samma färg som smörkola, var rödkantade. ”Hur dog hon?” sa han.

Jag satte mig på det översta trappsteget. ”Jag såg det inte”, svarade jag och böjde mig fram över knäna. ”Vi befann oss i den där gamla byggnaden som doktor Ludwig använde som sjukhus. Jag tror att Claudine försökte hindra de andra älvorna från att ta sig genom korridoren och fram till det rum där jag hade gömt mig med Bill, Eric och Tray.” Jag tittade på Claude för att försäkra mig om att han kände till stället, och han nickade. ”Jag är rätt säker på att det var Breandan som dödade henne, för en av hennes stickor satt fast i hans axel när han bröt sig in i vårt rum.”

Breandan, min gammelfarfars fiende, hade också varit en älvprins. Han hade varit av den åsikten att människor och älvor inte borde umgås med varandra. Hans övertygelse hade varit så stark att den slog över i fanatism. Han hade velat att älvorna skulle avstå helt från sina utflykter till den mänskliga världen, trots älvornas stora ekonomiska andel i den jordiska handeln och de produkter som det hade lett till … produkter som hade hjälpt dem att smälta in i den moderna världen. Breandan hade särskilt avskytt de tillfälliga mänskliga älskarna, ett av älvornas nöjen, och han hade avskytt barnen som föddes som resultat av sådana förbindelser. Han ville att älvorna skulle vara avskilda, inmurade i sin egen värld, och bara umgås med sin egen sort.

Märkligt nog var det precis det som min gammelfarfar hade bestämt sig för att göra, efter att ha besegrat älvan som trodde på den sortens apartheid. Efter all blodspillan hade Niall kommit till slutsatsen att fred bland älvorna och säkerhet för männi­ skorna bara kunde uppnås om älvorna stängde in sig i sin egen värld. Breandan hade uppnått sitt mål genom sin egen död. I mina sämsta stunder tänkte jag att Nialls slutgiltiga beslut hade gjort hela kriget meningslöst.

16

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 16

2012-08-28 14:58:15

”Hon försvarade dig”, sa Claude och återkallade mig till nuet.

Inget hördes i hans tonfall. Ingen skuld, ingen vrede, ingen fråga. ”Ja.” Att försvara mig hade varit en del av hennes jobb, enligt Nialls order.

Jag tog en stor klunk kaffe. Claude lutade sig stilla mot hammockens armstöd. Han kanske funderade på om han borde döda mig. Claudine hade varit hans sista syskon i livet. ”Du känner till graviditeten”, sa han till slut. ”Hon berättade det för mig precis innan hon blev dödad.”

Jag satte ner muggen och slog armarna om knäna. Jag väntade på slaget. Först brydde jag mig inte ens särskilt mycket, något som var ännu mer skrämmande.

Claude sa: ”Jag har hört att Neave och Lochlan fick tag i dig. Är det därför du haltar?” Bytet av samtalsämne tog mig på sängen. ”Ja”, svarade jag. ”De hade mig i ett par timmar. Niall och Bill Compton dödade dem. Bara så du vet – det var Bill som dödade Breandan, med min farmors planteringsspade.” Även om planteringsspaden hade funnits i vår familjs verktygsskjul i flera generationer, kopplade jag samman den med farmor.

Claude satt stilla, vacker och outgrundlig, en lång stund. Han såg inte rakt på mig en enda gång och drack aldrig sitt kaffe. När han kommit fram till något slags inre slutsats reste han sig och gick längs med uppfarten och upp mot Hummingbird Road.

Jag vet inte var han hade ställt sin bil. Vad jag visste kunde han ha gått ända från Monroe eller flugit hit på en magisk matta.

Jag gick in i huset och sjönk ner på knä alldeles innanför dörren och grät. Mina händer darrade. Mina handleder värkte.

Hela tiden medan vi pratade hade jag väntat på att han skulle göra sitt drag.

Jag insåg att jag ville leva.

17

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 17

2012-08-28 14:58:15

Mars, andra veckan

JB sa: ”Lyft armarna ända upp, Sookie!” Hans snygga ansikte skrynklades ihop av koncentration. Jag höll i tvåkilostyngderna och lyfte sakta vänstra armen. Milda Matilda, vad ont det gjorde. Samma sak med högra armen. ”Okej, och nu benen”, sa JB, när mina armar darrade av ansträngningen. JB var ingen utbildad fysioterapeut men han jobbade som personlig tränare, så han hade praktisk erfarenhet av att hjälpa människor att återhämta sig efter olika skador. Han kanske aldrig hade sett en sådan samling som mina, eftersom jag hade blivit biten, skuren och torterad. Men jag hade inte behövt förklara detaljerna för JB, och han skulle inte märka att mina skador var långt ifrån typiska för en bilolycka. Jag ville inte att det skulle spekuleras kring mina fysiska problem i Bon Temps – så därför besökte jag då och då doktor Amy Ludwig, som var misstänkt lik en hob, och tog hjälp av JB, som var en bra tränare men dum som ett spån.

JB:s fru, min vän Tara, satt på en av skivstångsbänkarna. Hon läste What to Expect When You’re Expecting. Tara, som nu var i femte månaden, var fast besluten att bli den bästa mamma hon överhuvudtaget kunde bli. Eftersom JB hade viljan men inte precis var något ljus tog Tara på sig rollen som den Mest 18

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 18

2012-08-28 14:58:15

ansvarsfulla föräldern. Hon hade sparat ihop sina pengar under high school genom att sitta barnvakt, något som gett henne en del kunskap om hur man tog hand om barn. Hon rynkade pannan medan hon vände sida, ett uttryck som jag kände igen från vår skoltid. ”Har ni valt någon läkare ännu?” frågade jag efter att ha avslutat benlyften.

Mina lårmuskler skrek högt, speciellt den skadade på vänster ben. Vi var på gymmet där JB arbetade, och det var efter stängningsdags eftersom jag inte var medlem. JB:s chef hade gett det tillfälliga arrangemanget grönt ljus för att hålla JB på gott humör. JB var en enorm tillgång för gymmet; sedan han började hade antalet nya kvinnliga medlemmar stigit med åtskilliga procent. ”Jag tror det”, svarade Tara. ”Det fanns fyra att välja på i det här distriktet och vi har intervjuat allihop. Jag har varit på mitt första besök hos doktor Dinwiddie här i Clarice. Jag vet att det är ett litet sjukhus, men det är ingen högriskgraviditet och så ligger det så nära.”

Clarice låg bara några kilometer från Bon Temps, där vi alla bodde. Man kunde köra från mig till gymmet på bara tjugo minuter. ”Jag har hört bra saker om honom”, sa jag och smärtan i lårmusklerna började få saker och ting att snurra runt i skallen på mig. Min panna blev klibbig av svett. Jag var van vid att tänka på mig själv som en frisk person, och för det mesta hade jag varit en glad sådan. Nuförtiden fanns det dagar när det enda jag orkade göra var att kliva ur sängen och åka till jobbet. ”Sook”, sa JB, ”kolla på tyngden här.” Han log brett mot mig.

Plötsligt såg jag att jag hade gjort tio lyft med tyngder som vägde fyra och ett halvt kilo mer än dem jag haft innan.

Jag log tillbaka. Det varade inte länge, men jag visste att jag hade gjort något bra.

19

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 19

2012-08-28 14:58:15

”Du kanske kan sitta barnvakt åt oss någon gång”, sa Tara. ”Vi ska lära barnet att kalla dig moster Sookie.”

Jag skulle bli hedersmoster. Jag skulle få ta hand om en bebis.

De litade på mig. Jag kom på mig själv med att planera för en framtid.

20

i_harris_Död i familjen_s1-320.indd 20

2012-08-28 14:58:15