9789175250014

jEANIENE FROST

Med ena foten i graven Night huntress #2

Översättning Hanna Williamsson

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 3

2012-05-01 12:17:43

Tidigare utgivning i serien night huntress Halvvägs till graven

www.fenixbok.se Originaltitel One Foot in the Grave Copyright © Jeaniene Frost 2008 Omslagsfoto © Irene Lamprakou / Trevillion Images Omslagsdesign Malin Westman Utgiven på svenska av Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-001-4

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 4

2012-05-01 12:17:43

Till min pappa.

Du är, och kommer alltid att vara, min hjälte.

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 5

2012-05-01 12:17:43

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 6

2012-05-01 12:17:43

Författarens tack

Det här senaste året har jag verkligen insett varför man som författare brukar ägna en sida åt att tacka folk. Visserligen går det att skriva ett första utkast på egen hand, men därefter gör man ingenting ensam.

För det första vill jag tacka Gud för att jag har förunnats mer än jag någonsin vågat be om.

Därefter vill jag tacka min make, Matthew, för att han gav mig kärleken och stödet som fick mig att tro att jag kunde följa mina drömmar, och för att han accepterar mig som jag är, vilket har gjort hela skillnaden.

Jag vill tacka den här seriens fans. Er entusiasm för mina karaktärer betyder mer än jag kan säga.

Ett stort tack vill jag ge min redaktör, Erika Tsang, som verkligen kavlade upp ärmarna och hjälpte mig. Förutom att hon gav fantastisk feedback kring vad som behövdes för att berätta den här historien tillbringade vi också en timme med att diskutera en ghouls diet (hoppas att du äntligen har återfått aptiten!). Du är bäst, Erika.

Tack till min agent Rachel Vater. Jag kan inte föreställa mig någon annan till hjälp på den här resan.

Jag är enormt tacksam gentemot Tom Egner för mina fan-

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 7

2012-05-01 12:17:43

tastiska omslag. Dessutom vill jag tacka de underbara människorna på Avon Books som har gjort mina erfarenheter av förlagsvärlden så trevliga.

Ett uppriktigt tack till Melissa Marr, Jordan Summers, Mark Del Franco och Rhona Westbrook för att de var de första att läsa den här boken och för att de hjälpte mig på traven. Tack också till Vicki Pettersson som har ägnat så många timmar åt att uppmuntra mig att hon förtjänar att få betalt för det.

Givetvis är jag tacksam mot min familj, särskilt mina föräldrar och mina systrar. Ert villkorslösa stöd har betytt allt för mig.

Sist men inte minst vill jag än en gång tacka Melissa Marr.

Du kommer aldrig att förstå hur viktig din vänskap har varit under den här märkliga, krokiga resan. Jag skulle försöka sätta ord på det, men vi vet båda två att du är bättre på att formulera dig än vad jag är.

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 8

2012-05-01 12:17:43

Kapitel ett

Jag väntade utanför det stora fyravåningshuset i Manhasset som ägdes av en mr Liam Flannery. Jag var här å yrkets vägnar, vilket syntes tydligt. Den långa jackan som jag hade på mig var oknäppt och mitt vapen och hölster skymtade, liksom min FBIbricka. Mina byxor och min blus satt löst för att dölja att jag hade ungefär tio kilo silvervapen fastspända vid armar och ben.

Min knackning fick en äldre kostymklädd man att komma till dörren. ”Agent Catrina Arthur”, sa jag. ”Jag är här för att träffa mr Flannery.”

Catrina var inte mitt riktiga namn, men det var vad som stod på min bricka. Dörrvakten gav mig ett konstlat leende. ”Jag ska se efter om mr Flannery är inne. Vänta här.”

Jag visste redan att Liam Flannery var hemma. Vad jag också visste var att varken mr Flannery eller den här mannen var mänsklig.

Det var inte jag heller, även om jag var den enda av oss tre med en puls.

Ett par minuter senare öppnades dörren på nytt. ”Mr Flannery har gått med på att träffa dig.”

Det var hans första misstag. Ifall jag hade något att säga till om skulle det också bli hans sista.

9

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 9

2012-05-01 12:17:43

Wow, var min första tanke när jag klev in i Liam Flannerys hus. Handsnidade träpaneler prydde väggarna, golvet var av marmor och såg dyrt ut, och vart man än flyttade blicken stod antikviteter smakfullt utplacerade. Även en som var död kunde uppenbarligen leva det goda livet.

Håret i nacken reste sig när rummet fylldes av kraft. Flannery hade ingen aning om att jag kunde känna det, precis som jag hade känt av att hans dörrvakt var en ghoul. Jag såg kanske vanlig ut, men jag hade några ess i rockärmen. Och en mängd knivar, förstås. ”Agent Arthur”, sa Flannery. ”Det här måste handla om mina två anställda, men polisen har redan talat med mig om den saken.”

Han pratade med en brittisk intonation, trots sitt irländska namn. När jag hörde det gick en rysning längs min ryggrad.

Brittisk engelska väckte minnen hos mig.

Jag vände mig om. Flannery var till och med snyggare än på bilden i hans FBI-fil. Den bleka, kristallika huden skimrade nästan mot den bruna skjortan. En sak får man ge vampyrer: de har alltid fantastisk hy. Liams ögon var turkosa och det kastanje­ bruna håret föll ner över kragen.

Ja, han var snygg och hade antagligen inga problem med att få tag på middag. Men det mest imponerande var hans aura. Den strålade ut från honom i skälvande, kraftfyllda vågor. Han var utan tvivel en vampyrmästare. ”Ja, det här gäller Thomas Stillwell och Jerome Hawthorne.

Byrån skulle uppskatta ditt samarbete.”

Jag försökte vinna tid för att avgöra hur många andra personer som befann sig i huset. Jag spetsade öronen, men än så länge hade jag bara hört Flannery, ghoulen som öppnat dörren och mig själv. ”Naturligtvis. Allt för att hjälpa lagens väktare”, sa han med en road underton. ”Går det bra att vi talar här, eller föredrar du att vi sätter oss 10

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 10

2012-05-01 12:17:43

någonstans mer privat?” frågade jag, eftersom jag ville se mig omkring.

Han släntrade bort till mig. ”Agent Arthur, om du vill byta ett privat ord med mig får du kalla mig Liam. Och jag hoppas att du vill prata om något mindre tråkigt än Jerome och Thomas.”

Jag hade inga planer på att prata när jag väl fått Liam på tu man hand. Eftersom han varit delaktig i sina anställdas död fanns han med på min lista över folk att ta itu med, men jag var inte här för att gripa honom. Gemene man trodde inte på vampyrer eller ghouler, så det fanns inte någon juridisk process för hur man skulle hantera dem om de mördade folk. Nej, istället fanns en hemlig avdelning på departementet för inrikes säkerhet, och min chef Don. Det var han som skickade mig på uppdrag.

Det gick visserligen rykten om mig i den odöda världen, och de hade blivit fler under tiden som jag jobbat med det här. Men bara en vampyr visste vem jag egentligen var. Och jag hade inte träffat honom på mer än fyra år. ”Liam, du flirtar väl inte med en federal agent som utreder din roll i ett dubbelmord?” ”En oskyldig man oroar sig inte över att lagens kvarnar mal i fjärran, Catrina. Jag gillar åtminstone att de skickade en vacker kvinna som du att prata med mig. Du ser faktiskt lite bekant ut, även om jag är säker på att jag skulle minnas ifall vi hade träffats förut.” ”Det har vi inte”, sa jag omedelbart. ”Tro mig, det skulle jag ha kommit ihåg.”

Jag menade det inte som en komplimang, men han småskrattade på ett sätt som var alldeles för insinuerande för min smak. ”Det slår jag vad om.”

Din självgode jävel. Vi får se hur länge du fortsätter att flina. ”Låt oss återgå till saken, Liam. Ska vi talas vid här eller någonstans mer privat?”

Han suckade resignerat. ”Om du envisas kan vi lika gärna 11

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 11

2012-05-01 12:17:43

ha det bekvämt i biblioteket. Följ med mig.”

Vi passerade fler överdådiga rum på vägen till biblioteket, som var magnifikt, med hundratals nya och gamla böcker. Det fanns till och med skriftrullar i en glasmonter, men det var det stora konstverket på väggen som fångade min uppmärksamhet. ”Det där ser … primitivt ut.”

Vid ett första ögonkast tycktes verket vara gjort av trä eller elfenben, men när man tittade närmare såg det ut som ben. Människoben. ”Aboriginkonst, nästan trehundra år gammal. Jag har fått den av några vänner i Australien.”

Liam kom närmare och hans turkosfärgade ögon började glimma smaragdgröna. Jag visste vad det betydde. Lust och hunger gav upphov till samma fysiska reaktion hos vampyrer. Ögonen började glöda gröna och huggtänderna kom fram. Liam var antingen törstig eller kåt, men jag tänkte inte tillfredsställa något av hans begär.

Min mobiltelefon ringde. ”Hallå”, svarade jag. ”Agent Arthur, talar du fortfarande med mr Flannery?” frågade min andreman Tate. ”Ja. Jag borde vara klar inom en halvtimme.” Översättning: Ifall jag inte svarade om en halvtimme skulle Tate och mitt team komma in efter mig.

Tate lade på utan ytterligare kommentarer. Han hatade när jag skötte saker och ting själv, men det var hans problem. Flannerys hus var passande nog tyst som graven, och det var länge sedan jag hade slagits mot en vampyrmästare. ”Jag tror att polisen informerade dig om att Thomas Stillwell och Jerome Hawthorne saknade det mesta av sitt blod när de hittades. Det fanns inga synliga skador på kropparna som kunde förklara varför”, sa jag rakt på sak.

Liam ryckte på axlarna. ”Har Byrån någon teori?”

Vi hade mer än en teori. Jag visste att Liam helt enkelt hade 12

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 12

2012-05-01 12:17:43

slutit de avslöjande såren på deras halsar med en droppe av sitt eget blod innan de dog. Vips hade han två tömda kroppar utan att det fanns några oroväckande tecken på en vampyrattack – om man inte visste vad man skulle leta efter, vill säga. ”Det har väl du, eller hur?” svarade jag tonlöst. ”Vet du vad jag har en teori om, Catrina? Att du smakar lika gott som du är söt. Faktum är att jag inte har kunnat tänka på något annat sedan du kom innanför dörren.”

Jag protesterade inte när Liam kom fram till mig och lyfte min haka. Det här var trots allt en lika bra distraktion som något jag kunde hitta på.

Hans läppar var svala mot mina och de vibrerade av energi på ett sätt som fick min mun att pirra angenämt. Han var väldigt bra på att kyssas och visste precis när han skulle fördjupa kyssen och när han verkligen skulle fördjupa den. Under någon minut tillät jag mig faktiskt att njuta – herregud, fyra års avhållsamhet började ta ut sin rätt! – och sedan var det dags att slå till.

Jag lade armarna om honom så att han inte kunde se hur jag plockade fram en dolk ur ärmen. Samtidigt lät han händerna glida ner till mina höfter, och kände de hårda konturerna av vapnen innanför byxorna. ”Vad i helvete …?” muttrade han och tog ett steg bakåt.

Jag log. ”Överraskad?” Och sedan högg jag till.

Det skulle ha dödat honom, men Liam var snabbare än väntat.

Han slog undan mina ben under mig just som jag sänkte dolken, så silvret missade hans hjärta med ett par centimeter. Istället för att försöka återvinna balansen tillät jag mig att falla och rullade sedan bort från sparken som han måttade mot mitt huvud. Liam rörde sig blixtsnabbt för att försöka på nytt, men for bakåt med ett ryck när tre av mina kastknivar träffade honom i bröstet.

Helvete, jag hade missat hjärtat igen. ”Herregud!” utropade Liam. Han slutade låtsas vara människa, lät ögonen lysa smaragdgröna och visade huggtänderna.

13

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 13

2012-05-01 12:17:43

”Du måste vara den beryktade röda liemannen. Vad för vampyrernas skräck till mitt hem?”

Han lät nyfiken, men inte rädd. Fast han var mer på sin vakt nu, och gick i en cirkel runt mig medan jag flög upp på fötter igen och kastade av mig jackan för att lättare komma åt mina vapen. ”Det gamla vanliga”, sa jag. ”Du mördade människor. Jag är här för att ge igen.”

Liam himlade faktiskt med ögonen. ”Tro mig, Jerome och Thomas hade sig själva att skylla. De där tjuvaktiga kräken stal från mig. Det är så svårt att hitta pålitlig personal nuförtiden.” ”Prata på du bara. Det stör inte mig.”

Jag rullade med huvudet och plockade fram fler knivar. Ingen av oss blinkade medan vi väntade för att se vad den andre skulle göra. Vad Liam inte visste var att jag var medveten om att han hade kallat på förstärkning. Jag kunde höra ghoulen krypa närmare oss, nästan ljudlöst. Liams pladder var bara ett sätt att vinna tid.

Han skakade på huvudet. ”Ditt utseende borde ha varnat mig. De säger att den röda liemannen har hår rött som blod, ögon grå som dimma och hud … Där har vi det verkliga kännetecknet. Jag har aldrig sett en människa med så vacker hy förut. Herregud, jag hade inte ens tänkt bita dig. Inte på det sätt som du tror åtminstone.” ”Jag är smickrad över att du både vill knulla mig och mörda mig. Det är verkligen rart av dig, Liam.”

Han log. ”Det var trots allt Alla hjärtans dag för inte så länge sedan.”

Han tvingade mig mot dörren. Jag drog min längsta kniv från byxbenet, den som praktiskt taget var ett litet svärd, och lät den byta plats med kastknivarna i min högerhand.

Liams leende blev bredare när han såg det. ”Imponerande, men du har inte sett mitt svärd ännu. Klä av dig så ska jag visa dig det. Du kan till och med få behålla ett par knivar om du vill, 14

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 14

2012-05-01 12:17:43

det skulle bara göra saker och ting mer intressanta.”

Han rusade framåt, men jag nappade inte på betet. Istället kastade jag de fem knivarna i min vänsterhand mot honom och snurrade runt för att undvika slaget från ghoulen bakom mig.

Med en enda svepande rörelse som kändes i hela armen körde jag med all kraft klingan genom ghoulens hals.

Den kom ut igen på andra sidan. Ghoulens huvud roterade en sekund medan de uppspärrade ögonen stirrade på mig, och sedan ramlade huvudet i golvet. Det fanns bara ett sätt att döda en ghoul, och det var det här.

Liam ryckte mina silverknivar ur sin kropp som om de vore tandpetare. ”Din jävla subba, nu kommer jag att göra dig illa! Magnus har varit min vän i över fyrtio år!”

Det satte punkt för småpratet. Liam kom emot mig med en otrolig hastighet. Han hade inga vapen bortsett från sin kropp och sina tänder, men de var skräckinjagande nog. Hans knytnävar flög mot mig och jag slog tillbaka. I flera minuter pucklade vi bara på varandra och slog omkull vartenda bord och varenda lampa i vår väg. Till slut kastade han mig tvärs över rummet, och jag landade med en krasch nära det ovanliga konstverk som jag beundrat. När han kom efter mig sparkade jag till honom så att han flög bakåt, in i glasmontern. Sedan slet jag ner konstverket från väggen och kastade det i hans huvud.

Liam duckade och svor när den intrikata skulpturen gick i bitar. ”Har du ingen förbannad respekt för kulturhistoriska föremål? Det där verket var äldre än jag! Och hur i helvete fick du de där ögonen?”

Jag visste vad han pratade om. Mina tidigare grå ögon lyste nu lika gröna som Liams. Slagsmål lockade fram beviset för det arv som min okände vampyrpappa hade lämnat mig. ”Så det där benpusslet var äldre än du? Vad är du, tvåhundra?

15

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 15

2012-05-01 12:17:43

Tvåhundrafemtio? Då är du stark. Jag har tagit kål på vampyrer så gamla som sjuhundra år som inte slog lika hårt. Det kommer att bli kul att döda dig.”

Gud hjälpe mig, men jag skojade inte. Det var ingen sport att köra en påle genom en vampyr och låta mitt team städa upp kvarlevorna.

Liam flinade mot mig. ”Tvåhundratjugo, sötnos. I pulslösa år vill säga. Tiden innan det räknas knappt, den var bara fylld av fattigdom och elände. London var en kloak på den tiden. Det är mycket trevligare där nu.” ”Synd att du aldrig kommer att besöka staden igen.” ”Jag tvivlar på att det stämmer, stumpan. Du tror alltså att du skulle gilla att döda mig? Jag vet att jag skulle älska att knulla dig.” ”Visa vad du har att komma med”, sa jag hånfullt.

Han flög över rummet – för snabbt för att jag skulle kunna undvika honom – och utdelade ett brutalt slag mot mitt huvud.

Ljus liksom exploderade i min hjärna och för en normal person hade det varit kört. Själv hade jag aldrig varit normal, så trots att jag kämpade mot illamåendet reagerade jag snabbt.

Jag blev slapp i kroppen, lät min mun hänga öppen och rullade ögonen bakåt medan jag föll till marken med strupen frestande blottad. Intill min hand låg en av de kastknivar som han hade plockat från sitt bröst. Skulle Liam sparka mig medan jag låg ner eller se efter hur allvarligt skadad jag var?

Min chansning lönade sig. ”Det var bättre”, muttrade han och satte sig på huk vid min sida. Han drog händerna över mig och grymtade sedan roat. ”Snacka om att vara en armé alldeles på egen hand. Kvinnan har en hel förbannad arsenal med sig.”

Han drog snabbt och målmedvetet ner gylfen i mina byxor.

Antagligen tänkte han ta ifrån mig mina knivar, vilket var smart.

Men när han hade halat ner byxorna över höfterna stannade han 16

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 16

2012-05-01 12:17:43

upp. Han drog fingrarna över tatueringen på min höft som jag hade skaffat fyra år tidigare, direkt efter att jag lämnat mitt gamla liv i Ohio bakom mig för den här nya tillvaron.

Jag tog min chans, slöt fingrarna om den närbelägna knivens skaft och körde in den i hans hjärta. Liams chockade ögon mötte mina medan han stelnade till. ”Efter att jag överlevt resan ombord på Alexander trodde jag att inget kunde döda mig …”

Jag var just på väg att ge kniven en sista, dödlig vridning, när bitarna föll på plats. Ett skepp vid namn Alexander. Han var från London, och han hade varit död i ungefär tvåhundratjugo år. Han hade ett aboriginkonstverk som han fått av vänner i Australien ”Vem av dem är du?” frågade jag och höll kniven stilla. Om han rörde sig skulle den skära sönder hans hjärta. Om han var stilla skulle den inte döda honom. Inte än. ”Va?” ”År 1788 seglade fyra straffångar till South Wales straff­koloni på ett skepp som hette Alexander. En av dem lyckades fly strax efter att de anlänt. Ett år senare återvände han och dödade alla utom sina tre vänner. Av dem omvandlades en frivilligt till vampyr, de andra två tvingades. Jag vet vem av dem du inte är, men berätta.”

Om möjligt såg han ännu mer förbluffad ut än han hade gjort när jag högg honom i hjärtat. ”Bara ett fåtal personer i hela världen känner till den historien.”

Jag vickade hotfullt på kniven så att den sjönk en hårsmån längre in. Han fattade vinken. ”Ian. Jag är Ian.” Jävlar! Ovanpå mig hade jag mannen som omvandlat mitt livs kärlek till en vampyr för nästan tvåhundratjugo år sedan.

Snacka om ödets ironi.

Liam, eller Ian, hade själv erkänt att han var en mördare. Visserligen var det möjligt att hans anställda hade stulit av honom: 17

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 17

2012-05-01 12:17:44

Världen saknade inte idioter. Vampyrer spelade efter andra regler när det gällde ägodelar. De var extremt territoriella. Om Thomas och Jerome vetat vad han var och stal av honom måste de ha varit medvetna om vilka konsekvenserna skulle bli. Men det var inte det som fick mig att hejda mig. I grund och botten var det enkelt: Jag hade kanske lämnat Bones, men jag kunde inte döda personen som bar ansvaret för att jag alls hade träffat honom.

Kalla mig sentimental. ”Lyssna noga på mig, Liam, eller Ian om du föredrar det. Du och jag kommer att resa oss upp. Jag kommer att dra ut den här kniven och du kommer att springa din väg. Ditt hjärta är punkterat, men du kommer att läka. Jag var skyldig någon ett liv, och jag väljer att betala tillbaka med ditt.”

Han stirrade på mig. Våra lysande blickar möttes. ”Crispin.” Bones riktiga namn hängde mellan oss, men jag reagerade inte. Ian skrattade plågat. ”Det kan bara vara Crispin.

Det borde jag ha gissat med tanke på hur du slogs, för att inte tala om att du har en tatuering som är likadan som hans. Fult trick att låtsas vara medvetslös. Han skulle aldrig ha fallit för det. Han skulle ha sparkat dig tills du slutade låtsas.” ”Du har rätt”, instämde jag milt. ”Det var det första Bones lärde mig. Sparka alltid på den som ligger ner. Jag lyssnade på honom. Det gjorde inte du.” ”Så du, den röda liemannen, är alltså anledningen till att han har varit på ett så uselt humör de senaste åren.”

Mitt hjärta drogs med ens samman av glädje. Ian hade just bekräftat det som jag inte vågat tillåta mig att fundera över.

Bones levde. Även om han hatade mig för att jag lämnat honom så levde han.

Ian drog nytta av den fördel han hade. ”Du och Crispin alltså? Jag har inte pratat med honom på ett par månader, men jag kan leta rätt på honom. Jag kan föra dig till honom om du vill.”

18

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 18

2012-05-01 12:17:44

Tanken på att träffa Bones igen väckte en storm av känslor inom mig. För att dölja det skrattade jag hånfullt. ”Inte om du så betalade mig. Bones hittade mig och använde mig som lockbete för att sätta dit dem han fick pengar för att döda. Han övertalade mig till och med att skaffa den där tatueringen. På tal om betalning, när du träffar Bones igen kan du hälsa honom att han fortfarande är skyldig mig pengar. Han gav mig aldrig min andel för jobben som han lovade. Enda anledningen till att jag släpper dig är att han en gång hjälpte mig att rädda min mamma. Jag står i tacksamhetsskuld till honom för det, och du är mitt sätt att betala tillbaka. Men om jag någonsin träffar Bones igen kommer det vara för att sticka en kniv i honom.”

Orden gjorde ont, men de var nödvändiga. Jag tänkte inte hänga en måltavla om Bones hals genom att medge att jag fortfarande älskade honom. Ifall Ian upprepade vad jag sagt skulle Bones veta att det inte var sant. Han hade inte vägrat att betala mig för de jobb som vi gjort tillsammans – jag hade vägrat att ta emot pengarna. Inte heller hade han övertalat mig till min tatuering. En längtan som inte tjänade något till hade fått mig att skaffa de korsade benknotorna som matchade hans efter att jag lämnat honom. ”Du är delvis vampyr. Det måste du vara med de där lysande ögonen. Berätta – hur gick det till?”

Jag var nära att låta bli, men sedan tänkte jag att det knappast spelade någon roll. Ian kände redan till min hemlighet. Berättelsen om hur var betydelselös i sammanhanget. ”En vampyr som nyss dött våldtog min mamma, och olyckligtvis för henne simmade hans spermier fortfarande. Jag vet inte vem han är, men en dag kommer jag att hitta honom och döda honom. Till dess nöjer jag mig med andra kräk av samma sort.”

Någonstans i andra änden av rummet ringde min mobiltelefon. Jag gjorde ingen ansats att svara, utan började prata snabbt.

19

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 19

2012-05-01 12:17:44

”Det där är min backup. När jag inte svarar kommer de att storma in här. De är mer än du klarar av just nu. Res dig långsamt. När jag drar ut den här kniven springer du utav bara helvete, utan att stanna. Du får ditt liv, men du kommer aldrig att återvända till det här huset igen. Är vi överens? Tänk efter innan du svarar, för jag bluffar inte.”

Ian log spänt. ”Å, jag tror dig. Du har en kniv i mitt hjärta. Det betyder att du inte har någon större anledning att ljuga.”

Jag blinkade inte. ”Då kör vi.”

Utan att säga något mer började Ian dra sig upp på knä. Varje rörelse var plågsam, det såg jag, men han pressade samman läpparna och gav inte ifrån sig ett ljud. När vi rest oss drog jag försiktigt ut kniven och höll den blodiga klingan framför mig. ”Hej då Ian. Stick nu.”

Han kraschade genom fönstret till vänster om mig med en hastighet som var mer långsam än förut men ändå imponerande.

På framsidan av huset hörde jag mina män rusa upp till dörren.

Det återstod en sista sak som jag måste göra.

Jag körde in samma kniv i min egen mage, tillräckligt djupt för att jag skulle falla ner på knä, men högt nog för att jag inte skulle bli dödligt sårad. När min andreman Tate kom inspringande i rummet stod jag flämtande och dubbelvikt medan blod strömmade ner på den förtjusande, tjocka mattan. ”Herregud, Cat!” ropade han. ”Hämta några Bram åt henne!”

Mina andra två kaptener, Dave och Juan, gjorde som han sa.

Tate lyfte upp mig och bar ut mig ur huset. Jag andades oregelbundet medan jag gav mina instruktioner. ”En kom undan, men följ inte efter honom. Han är för stark.

Det finns ingen annan i huset, men gör en snabb kontroll innan vi drar oss tillbaka. Vi måste sticka utifall att han kommer tillbaka med förstärkning. De skulle slakta oss.” ”En snabb patrullering innan vi retirerar!” beordrade Dave och stängde dörrarna till skåpbilen som jag burits in i. Tate drog 20

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 20

2012-05-01 12:17:44

ut kniven och tryckte ett bandage mot såret medan han gav mig ett antal piller att svälja som inte fanns att köpa på något vanligt apotek.

Efter fyra år hade min chef Don med hjälp av ett team briljanta vetenskapsmän lyckats gå igenom komponenterna i vampyrblod och skapa en undermedicin. På vanliga människor kunde den läka skador som brutna ben och inre blödningar i ett nafs. Vi kallade tabletterna Bram för att hedra författaren som gjort vampyrer kända. ”Du borde inte ha gått in själv”, läxade Tate upp mig. ”För helvete, Cat, lyssna på mig nästa gång!”

Jag skrattade svagt. ”Om du säger det så. Jag är inte på humör att tjafsa emot.”

Sedan svimmade jag.

21

I_Frost_Med ena foten i graven.indd 21

2012-05-01 12:17:44