9789175033587

Till Klara, vår egen lilla solstråle

Skybäck_Norrsken.indd 5

2014-03-19 14:39

Skybäck_Norrsken.indd 6

2014-03-19 14:39

Prolog Cecilias bok

Det är svårt att bli övergiven. Svårt att vara helt ensam.

Ibland händer det saker som man inte rår för. Någons vänlighet, en smekning över kinden, den där närheten till en annan människa som får en att slappna av och släppa på garden, om så bara för ett ögonblick.

Du kanske tycker att det är enkelt att följa reglerna. Att du vet precis hur du ska bete dig, hur du ska vara en god dotter.

Tro mig. Jag har försökt. Jag har kämpat för den där kärleken, kämpat för att vara det hon vill ha. Men det verkar som om vad jag än gör, hur mycket jag än anstränger mig, så är det ändå aldrig tillräckligt.

Det här är min historia. Det här är mitt liv. Allt jag ber dig om är att lyssna en stund.

Och att försöka förstå.

7

Skybäck_Norrsken.indd 7

2014-03-19 14:39

Palermo, februari 1845 Min älskade lilla Cecilia.

Varför svarar du inte på mina brev? Din far har försäkrat mig om att allting är väl, men det hade känts bättre om de orden kom direkt från dig.

Med mig är allt som det ska, även om jag saknar Sverige på fler sätt än jag kan beskriva. Det är märkligt det där, att man inte förstår hur mycket man behöver något förrän det är borta.

De senaste dagarna har jag tillbringat högt uppe på en klippa med utsikt över bukten. Havet ser så annorlunda ut här i jämförelse med där hemma. Jag får använda mig av en helt annan färgpalett, grönt i stället för grått och så vidare.

Samma vatten blir till något annat då det flyter söderut.

Kanske beror det på värmen.

Visste du förresten det, att sommaren här aldrig riktigt tar slut? Den pågår ständigt, och när jag förklarar att vi varje vinter har det så kallt att sjöar och bäckar fryser till is skrattar de bara och ger mig en menande klapp på axeln.

Du som älskar sommaren borde komma hit. Tänk vad lycklig du skulle vara. Vi kunde dela på ett rum och du kunde skriva medan jag målade.

Fast det är kanske precis likadant i Schweiz?

Ibland funderar jag på hur långt ifrån varandra vi egentligen är. Du vill förstås inte att jag kommer och hälsar på dig?

Jag vet inte riktigt när jag kan återvända till Sverige.

Kanske blir det först nästa sommar, men då ses vi väl på Rosenlund?

8

Skybäck_Norrsken.indd 8

2014-03-19 14:39

Jag ser verkligen fram emot att få hålla dig i mina armar igen.

Jag hoppas att du inte är ond på mig för det som hände och att du snart skriver tillbaka.

Din trogne vän, Ludvig

9

Skybäck_Norrsken.indd 9

2014-03-19 14:39

Rosenlund, juni 1846 Benjamin låg stilla, med ena sidan av ansiktet nedsjunket i huvudkudden. Försiktigt lutade hon sig över sängen.

Han såg så liten ut, så hjälplös med armarna utslagna ovanför huvudet. Pläden som lagts över honom hade glidit upp och blottade de nakna fötterna, tio perfekta små tår i två jämna rader.

Då hon kom riktigt nära såg hon hur näsvingarna rörde sig av hans andetag, skälvde i takt med ljudet av luft som drogs in och sedan åter pressades ut.

Cecilia drabbades av en plötslig längtan efter att få krypa ner hos honom. Hon ville också vara ett barn, ville trycka in sitt ansikte i den varma nacken där håret lockade sig och känna hans kropp tätt emot sin egen.

Tyst knöt hon sina händer kring sänggaveln. Greppet hårdnade då Cecilia tänkte på modern som verkade göra allt för att hon inte skulle få träffa sin lillebror. Helst skulle Cecilia hålla sig på sitt rum, avskild från resten av familjen.

Ute hade solen nyss gått upp. Ljuset silade in och jagade undan skuggorna. Det var märkligt hur annorlunda allting såg ut i dagsljus. Rummet fick en helt annan dimension, det blev större och erbjöd samtidigt inte längre samma skydd.

Ett av fönstren stod på glänt och genom det hördes den aktivitet som redan pågick på gården. Det gnisslade då ladugårdsdörrarna slogs upp och hönorna kacklade ljudligt under det att de blev utsläppta ur hönshuset.

Allt oväsen gjorde Cecilia på sin vakt. Om Benjamin plötsligt vaknade skulle hon vara tvungen att kvickt ta sig därifrån innan någon hann upptäcka henne.

Hon tittade ner på de trubbiga händerna som hade sam10

Skybäck_Norrsken.indd 10

2014-03-19 14:39

ma skära färg som hans kinder och föreställde sig hur han sträckte upp dem mot henne. Små, små fingrar som nästan alltid var kladdiga av något.

Benjamin älskade att stoppa ner händerna i burkar och byttor för att sedan trycka dem mot munnen. Tanken på hans skratt och doften av den där söta andedräkten, som bara riktigt små barn har, fick henne att rysa av välbehag.

Hon sträckte ut sin ena hand för att röra vid honom men ångrade sig i sista stund. Risken att han skulle vakna och börja gråta var för stor.

En fuktig vindpust drog in från det öppna fönstret och fick Cecilia att huttra till. Hon virade sin sjal hårdare om axlarna och sneglade mot dörren. Vanligtvis var hon den typen av dotter som gjorde som hon blev tillsagd. Hon hade alltid tyckt om att få beröm, hade njutit av att vara duktig.

Egentligen ville hon fortsätta med att vara sina föräldrar till lags, men ända sedan hon kom hem från Tallbacken hade de varit så kyliga mot henne, trots att hon hade gjort allt de bett henne om. Ännu en vindpust drev in och utan att tänka sig för stack Cecilia ner handen och drog i den stickade pläden så att Benjamins fötter fick skydd från den kalla vinden. Om hon stängde fönstret skulle barnjungfrun lägga märke till det, men hon kunde samtidigt inte låta honom frysa.

Just som hon släppte taget om filten kved han till.

Cecilia tog ett steg tillbaka. Pojken rörde på sig och hon sneglade mot dörren. Skulle hon stå still och hoppas på att han somnade om, eller skulle hon försöka ta sig ut?

Då hon förde sin ena fot bakåt knarrade det i golvbrädan och Benjamin slog upp ögonen.

Cecilia tog ett djupt andetag och bestämde sig för att lämna barnkammaren. Hann hon bara ut i korridoren innan han började gny, skulle ingen märka någonting.

Hon vände sig om och såg hur dörrhandtaget trycktes 11

Skybäck_Norrsken.indd 11

2014-03-19 14:39

ner. Tankarna rusade genom huvudet och utan att våga andas ut tittade hon sig omkring. Skulle hon hinna gömma sig eller måste hon komma på en ursäkt, en förklaring till varför hon hade gått in i barnkammaren?

Cecilia slängde en snabb blick på utrymmet under barnjungfruns säng, men insåg att det skulle ta för lång tid att kravla in där och skyndade sig i stället bort till de tunga gardinerna som hon snabbt slank in bakom.

Gångjärnen gnällde ilsket då dörren slogs upp. Benjamin låg och vred på sig så att hela sängen knarrade och hon hoppades att han inte hade hunnit se henne springa iväg.

Genom det tätt vävda bomullstyget kunde Cecilia bara ana hur barnjungfrun Lotten linkade in. När hon märkte att pojken inte längre sov sträckte hon ut sina runda armar. ”Hej. Är du vaken?” sa hon och ansiktet sprack upp i ett leende.

Cecilia bet sig i läppen. Hon visste att hon borde hålla sig dold, men då hon såg hur den bastanta kvinnan lyfte upp den lille pojken i sina armar kunde hon inte låta bli att luta sig framåt. Från sin plats skymtade hon det sömndruckna ansiktet som låg lutat mot Lottens axel samtidigt som Benjamin förde tummen allt djupare in i munnen. När barnjungfrun placerade sina breda händer över hans rygg försvann han nästan i hennes famn.

Långsamt började Lotten dansa runt med pojken och nynna för sig själv. Rösten var varm och rogivande och den fick Cecilia att själv minnas sin barndom.

Ett vindspel med bambupipor och silverkulor, en exotisk gåva som deras far fått för många år sedan, klingade i bakgrunden och infångade solglimtar flimrade över tapeten.

Barnkammaren såg ut precis på samma sätt som när Cecilia var liten och ibland önskade hon att hon kunde få återvända till den världen. Hon ville sitta med Benjamin i famnen och läsa några av sina egna favoritsagor för honom. Berätta 12

Skybäck_Norrsken.indd 12

2014-03-19 14:39

om kaninen utan öron, eller om de två porslinsdockorna som rymde till en kvarn.

Cecilia suckade. Hon visste att det var omöjligt, att det här inte var en plats som tillhörde henne längre. Ända sedan hon kom tillbaka till Rosenlund hade modern velat att hon skulle använda tiden till att göra nyttiga saker. Brodera, öva på pianot eller engagera sig i klänningar och frisyrer.

Absolut inte ägna sig åt meningslös lek med lillebrodern eller sitta böjd över sina böcker.

Plötsligt hördes stegen från ytterligare en person, steg som Cecilia kände igen, och håren reste sig på hennes armar.

Den eleganta, klockade kjolen i mörkt spetstyg svepte över golvet då Märta Stiernfors äntrade kammaren. Hon rörde sig snabbt och hennes klackar hamrade mot golvet.

Lotten neg klumpigt, fortfarande med Benjamin om halsen. Då pojken fick syn på sin mor sträckte han sig dock genast efter henne och började gnälla, men hon klappade honom bara avvisande på kinden. ”Jag vill inte skrynkla till min klänning”, sa hon ursäktande och nickade sedan mot fönstret. ”Har Lotten låtit det stå öppet? I det här vädret! Vill hon att Benjamin ska bli sjuk?”

Barnjungfrun neg igen. ”Jag är ledsen, frun. Det var inte meningen, jag tänkte att han kunde behöva lite frisk luft.”

Cecilia hade backat tillbaka in bakom gardinen, men i ögonvrån kunde hon ana hur hennes mor kom gående mot det halvöppna fönstret. Den ständiga klumpen som fanns där i magen hårdnade och gjorde det svårt att få luft.

Märta Stiernfors gick fram till fönstret och drog igen det med en smäll. Cecilia såg de svarta kängorna som modern alltid bar på dagarna, eftersom hon inte ansåg att hon kunde ta sig fram tillräckligt fort i sidenskor, och märkte hur knäna började darra. Trots att hon inte vågade vända upp ansiktet 13

Skybäck_Norrsken.indd 13

2014-03-19 14:39

tyckte hon sig ändå känna hur modern tittade på henne.

En kort stund dröjde sig fru Stiernfors kvar vid fönstret och först när hon åter gick bort till barnjungfrun kunde Cecilia andas igen. Hon flämtade tyst efter luft samtidigt som hon försökte hålla sig alldeles stilla. Modern skulle upptäcka minsta rörelse, det var hon övertygad om.

Genom förhänget hörde hon hur Lotten instruerades att ta ner pojken till köket för att mata honom med gröt. Då barnjungfrun försvann blev allting tyst. Det enda som hördes var ljudet av fåglar som jagade varandra från gren till gren i trädet utanför.

Cecilia försökte avgöra om dörren fortfarande var öppen, men då hon inte kunde se någonting slöt hon i stället ögonen. Orörlig försökte hon sedan lyssna sig till moderns närvaro, försökte höra henne, men allt hon uppfattade var sina egna, nervösa hjärtslag.

Hon fortsatte att lyssna samtidigt som hon tyst bad om att inte bli upptäckt. Hennes händer var knäppta så hårt att naglarna skar in i huden och fötterna hade hon böjt i en märklig vinkel för att få plats bakom gardinen.

Klockan på väggen tickade långsamt framåt. Ju mer tid som passerade desto mer hoppfull blev hon. När Cecilia så nästan var helt säker på att modern också hade lämnat rummet hörde hon hur någon harklade sig. ”Du kan komma fram nu.”

Märtas röst lät som en tegelsten som föll till marken och en rysning drog snabbt genom Cecilias kropp. Helst av allt ville hon stå kvar, dold bakom gardinen. Hon ville slippa se sin mors missnöjda ansikte, men hon visste samtidigt att ju längre hon lät henne vänta, desto mer förbittrad skulle hon bli.

Fylld av skam förde hon undan det kraftiga tyget och klev fram. Nacken kändes svag. Den liksom vek sig så att hon inte kunde hålla upp huvudet ordentligt.

14

Skybäck_Norrsken.indd 14

2014-03-19 14:39

Modern granskade henne uppifrån och ner utan att möta hennes blick. ”Har du inget bättre för dig än att leka kurragömma?”

Cecilia fingrade nervöst på kjolfickan där hennes anteckningsbok stack upp. Om mor fick syn på den skulle hon bli ursinnig. Hon nickade långsamt och såg hur modern knöt sina händer. ”Vi kan inte fortsätta att ha det så här. Alla här på gården tycker att du uppför dig märkligt. Vill du skämma ut mig och din far?” ”Nej, men jag ...” ”Men vadå?” Hon skakade på huvudet. ”Det kanske var ett misstag att låta dig följa med tillbaka trots allt.” ”Förlåt mor. Jag trodde inte att någon skulle märka att jag var där inne och dessutom ...”

Märta flämtade till och förde handen mot pannan på ett sätt som gjorde det omöjligt för Cecilia att fortsätta att förklara sig. Hon hade sett rörelsen förut och kände väl till vad den innebar. Modern hade fått migrän och det var alltid Cecilias fel.

Märtas darrande fingrar låg tryckta mot hårfästet och hon gav ifrån sig ett obehagligt jämrande för att visa Cecilia hur allvarlig situationen var. Som om hon inte visste det.

Som om hon inte redan hade fått höra det tusen gånger. ”Cecilia”, försökte modern i ett något mildare tonläge. ”Du är inget barn längre, du är en vuxen kvinna nu. Du har ett ansvar gentemot familjen.”

Modern stirrade på henne mellan de långa, smala fingrarna och Cecilia svalde hårt. Skammen i henne var så kraftig att hon mådde illa och blodet i kroppen steg och fick kinderna att brinna. Hon visste att hon var en besvikelse och att hon måste släppa taget och gå vidare, hon visste bara inte hur.

Hennes mor och far talade allt oftare om att hon borde 15

Skybäck_Norrsken.indd 15

2014-03-19 14:39

lämna Rosenlund. De sa att det var för hennes skull, att hon behövde stå på egna ben, men det var inte sant. I själva verket ville de bara bli av med henne. Hon hade gjort ett misstag; hon hade brutit mot konventionerna, och det kunde de inte acceptera.

Bara tanken på att skickas bort igen fyllde henne med obehag. Rosenlund var hennes hem. Det var här hon kände sig trygg och Cecilia hade bestämt sig för att göra vad som helst för att få sina föräldrars förlåtelse. Hon försökte verkligen, ansträngde sig till det yttersta, men det verkade som om allting hon gjorde numera var fel.

Modern skakade på huvudet. ”Jag orkar inte se dig mer. Gå härifrån och stäng dörren, jag vill vara ifred.”

Med lätt böjda knän neg hon och gick sedan skyndsamt ut ur rummet. Innan hon drog igen dörren bakom sig såg hon hur modern sjönk ner på barnjungfruns säng.

Väl ute lutade sig Cecilia mot dörrkarmen och la en hand mot det svala, mjuka träet. Först nu sjönk hennes axlar ner något och hon kunde börja samla sina tankar igen.

Inne i barnkammaren jämrade sig modern fortfarande.

Hon blev ofta plötsligt sjuk och Cecilia tänkte på alla de gånger som hon själv hade varit orolig för hennes hälsa.

Som liten flicka hade hon alltid ängslats över moderns anfall. Hon hade ständigt varit rädd att hon skulle dö. I timmar brukade hon sitta utanför hennes sovrum och bara vänta och hoppas på att till slut bli inkallad. Men hur länge hon än väntade och hur mycket hon än önskade att modern skulle släppa in henne, lyfta upp henne i sängen, stryka henne över kinden och säga att allt skulle bli bra, så inträffade det aldrig. De enda som fick komma in till modern var tjänstefolket och de sa alla samma sak till Cecilia: ”Frökens mor vill inte bli störd.”

Varje gång en husa öppnade dörren för att bära in rykan16

Skybäck_Norrsken.indd 16

2014-03-19 14:39

de varm soppa eller iskylt källvatten försökte hon få en glimt av modern som alltid satt på sängen i rummet med fördragna gardiner, men Cecilia vågade aldrig smita in utan lov. Ibland fick hon för sig att det var husorna som inte ville ha henne därinne. Att de var lika förtrollade av modern som hon och därför själva ville badda hennes panna och mata henne med sked. På något vis var det enklare så, att intala sig att modern faktiskt inte visste om att hon satt utanför och väntade, att hon helt enkelt inte la märke till henne. Och trots att Cecilia visste att det inte var sant fantiserade hon ändå om hur modern, den dagen som hon fick veta att tjänstefolket hade förbjudit hennes egen dotter att komma in i sovrummet, skulle bli rasande arg på husorna och straffa dem.

Cecilia drog händerna genom håret. Varje gång hon försökte tala med modern drabbades hon hastigt av en ny åkomma. Var det inte feber eller migrän så var det brösttäppa. Cecilia ville göra rätt, hon ville bli förlåten, men hon visste inte hur och så länge modern höll henne på avstånd var en försoning omöjlig.

Den långa hallen ledde ner till ett fönster vid husets ena gavelände och Cecilia började promenera utan något egentligt mål. Hon gick långsamt, med händerna bakom ryggen eftersom det hjälpte henne att tänka, och tittade i förbifarten på oljemålningarna som hängde på rad. När hon fick syn på en ny tavla som föreställde Rosenlund stannade hon till.

Först blev hon glad av att se den och tänkte att det måste vara hennes far som hade bett en av alla sina konstnärsvänner att föreviga deras hem, men sedan knöt det sig i magen. Målningen var gjord på hösten och färgerna runt huset var mörkare och mer grå än hon någonsin hade uppfattat dem. Konstnären hade dessutom tagit bort de fristående flyglarna och i stället lagt till ett ödsligt fält vid sidan 17

Skybäck_Norrsken.indd 17

2014-03-19 14:39

av gården som gav en nästan spöklik känsla. Cecilia lutade sig närmare. Kunde man verkligen bara ta bort någonting som fanns på riktigt på det där sättet? Om något inte passade in, kunde man bara göra sig av med det då?

Hon fortsatte längs korridoren, men hade svårt att släppa tavlan med blicken. Det var som om den kallade på henne, som om den ville säga henne något, och känslan den ingav gick inte att skaka av sig. Precis som flyglarna på tavlan var hon den felande länken. Det var hon som inte passade in i bilden av den perfekta familjen, hon som måste skickas bort.

Det hettade i kinderna och Cecilia tryckte sina händer mot ansiktet för att svalka det. Hon pinades fortfarande av skammen över det hon gjort och hon funderade ofta över hur hennes föräldrar och systrar såg på henne nu. Mor var generad, det märkte hon då de fick gäster till gården och Märta höll henne borta från besökarna genom att ge henne sysslor. Och far, han behandlade henne som luft. Ögonen tårades då hon tänkte på det. Kanske önskade de att hon helt enkelt inte fanns.

Cecilia lutade sig mot väggen. Hon var så full av tankar och känslor att det susade i öronen. Det hade varit ett omtumlande år och även om hon fortfarande kände sig ensam var hon hellre det här hemma på gården än någonstans långt borta.

Genom fönstret kunde hon se hur en av pigorna hängde upp tvätt på en lina. Vinden slet i dukar och lakan och flickan fick kämpa för att hålla dem kvar.

Cecilia tänkte på sin mor.

Hon visste inte exakt vad det var som Märta ville att hon skulle göra, vad som krävdes för att få hennes förlåtelse, men om Cecilia spelade med, om hon gjorde allt hon blev tillsagd, kanske de lät henne stanna kvar trots allt.

Hon nickade för sig själv och granskade sina händer. De 18

Skybäck_Norrsken.indd 18

2014-03-19 14:39

mörka sorgbanden under naglarna låg i jämna bågar. Efter allt som hänt, efter alla lögner, var det svårt att veta hur hon förväntades bete sig. Var hon fortfarande deras dotter, eller väntade de bara på en möjlighet att göra sig av med henne?

Cecilia slängde en sista blick på tavlan och vände sedan ryggen mot den. Jag behöver tid, tänkte hon. Tid att återfå deras förtroende, tid att glömma det som hänt. Om jag bara får vara kvar här, stanna på Rosenlund ett litet tag till, gå ostörd och hitta fotfästet igen, hitta mig själv, kommer allt nog att lösa sig.

Tankarna gjorde inget för att fylla tomrummet i henne, men hon upprepade dem ändå envist för sig själv. Hon ville så gärna att allt skulle återgå till det normala, att det skulle bli som det en gång varit, men innerst inne visste hon att det var omöjligt. Ingenting var längre som förut. Allt hade förändrats.

19

Skybäck_Norrsken.indd 19

2014-03-19 14:39

Tallbacken, mars 1845 Då är vi äntligen framme. Vilken resa! Trots att gården och alla människor gör mig orolig är det ändå bättre att vara här än att sitta instängd med mor i en vagn.

Jag har aldrig varit så långt hemifrån förut och jag har aldrig sett så mycket snö. Det vita sträcker sig så långt ögat kan nå och hårda vindar piskar upp en tät dimma från den frusna marken. Det känns som om vi befinner oss vid världens ände, som om vi verkligen har tagit oss hela vägen dit.

Här uppe är allt bara mörker. Morgonen hinner knappt komma innan det skymmer igen och få tycks våga sig ut.

I stället kurar de kring kakelugnen och vaktar glöden. Det måste vara kylan de räds. Den letar sig in i varje liten vrå. Öppnar du munnen dyker den ner och river i din hals och andedräkten blir till vita små moln som löses upp i den isande luften.

När de som tvingats ut kommer tillbaka frustar och stånkar de i flera minuter innan de kan tala igen. De andra väntar otåligt med sina frågor. Räcker höet till korna? Hur mycket ved finns det kvar? Kommer vi att överleva? Så säger de naturligtvis inte, men det är den tanken som alla andas, den som syns i deras ögon.

Men trots att jag förstår att jag måste vara här just nu skulle jag ändå vilja lämna huset. Jag längtar efter honom, står inte ut med tanken att inte veta när vi kommer att ses igen. Jag vill ut i friheten, bort från den här platsen där ingen talar med mig.

På ett sätt kan jag väl förstå deras fåordighet, men ändå.

Ingen talar med mig.

Dagarna igenom märker jag hur de stirrar och deras 20

Skybäck_Norrsken.indd 20

2014-03-19 14:39

blickar bränner i huden. Här inne finns inte särskilt mycket att göra och ingenstans att ta vägen. Eller, jo, här finns saker att göra, som att sitta i en ring med alla de andra och laga trasiga sömmar och stoppa strumpor.

Tänk dig själv att vara i ett rum fullt av främlingar. Du vet och de vet, men ingen talar om det. Allt det osagda blir hängande i luften. Det trycker mot bröstet och gör andningen tung.

Som den där stunden precis innan det börjar åska, men det är bara det att här bryter ovädret aldrig ut.

Ibland vill jag le åt alltsammans, bara ställa mig upp och säga de där sakerna som vi alla tänker på. Men jag låter bli för jag vet att det inte skulle göra någonting bättre. Mor skulle bara bli ännu argare, ännu mer besviken, och de andra skulle bara fortsätta att stirra. Så jag biter mig i läppen då jag får lust att skratta, biter så hårt att skrattet fastnar i bröstkorgen och förvandlas till ett slags uppstötning.

Det är faktiskt enda gången de visar medömkan, då jag lider av krämpor. Så snart jag känner mig dålig sätter de igång och tisslar och tasslar. Någon hämtar fuktiga trasor att badda min panna med, någon annan lyfter upp mina fötter i högläge. Det är precis som om mitt besök får en mening då, som om de äntligen vet vad de ska göra åt detta spektakel.

När alla är som mest engagerade passar jag på. Jag sluter ögonen, gnyr och vrider mig tills de insisterar på att jag ska gå till sängs.

Till en början protesterar jag och nickar mot strumporna som jag skulle laga, som fortfarande är lika fulla av hål, men när de skakar på sina sjalettklädda huvuden (alla kvinnor verkar bära sjal här, det är inte särskilt elegant men kanske beror det på kylan?), ger jag efter och reser mig upp för att gå in på kammaren och vila.

Först när jag står upp lägger jag märke till mor som fort21

Skybäck_Norrsken.indd 21

2014-03-19 14:39

farande sitter kvar på sin stol. Hon är inte det minsta påverkad av mitt skådespel och fortsätter bara att sy och när jag möter hennes blick ser jag avskyn i hennes ögon.

22

Skybäck_Norrsken.indd 22

2014-03-19 14:39

Rosenlund, juni 1846 ”Det måste gå”, sa hon sammanbitet.

Ernst, som satt ner vid sin sekretär, tittade upp ifrån det brev som han var i färd med att avsluta. ”Är det den tionde i dag?”

Märta nickade och började sedan vanka fram och tillbaka över golvet. ”Om det inte går, om det inte sker snart, så vet jag inte vad jag tar mig till.” ”Hmm.” Hon petade på sitt armband så att de små berlockerna som hängde där klirrade mot varandra. ”Sa jag att jag hittade henne inne hos Benjamin igen?

Och att hon fortfarande bär omkring på den där fördömda anteckningsboken. Jag undrar vad det är hon skriver om egentligen.”

Märta fick ett ohörbart muttrande till svar och höjde rösten. ”Vi kan inte ha det så här längre. Hon kan inte vara kvar här. Om inte herr Russ...” ”Herr Rousseau”, rättade Ernst utan att lyfta blicken från sin korrespondens.

Hon fnös. ”Om inte herr Rousseau”, sa hon överdrivet tydligt, ”verkar passande får vi väl helt enkelt skicka bort henne igen.”

Det blev tyst i rummet och allt som hördes var ett svagt tickande från väggklockans pendel som långsamt svängde fram och tillbaka. Ernst harklade sig. ”Postvagnen, har den avgått ännu?”

23

Skybäck_Norrsken.indd 23

2014-03-19 14:39

Hon stannade till mitt på golvet och stirrade på honom som om han vore en främling, innan hon sakta skakade på huvudet. ”Den går först i morgon”, suckade hon. ”Lyssnar du på vad jag säger? Vad ska vi göra om det inte blir något?”

Han lyfte upp brevet och granskade noggrant adressen som var nedplitad med svart bläck, innan han började vika arket. Märta gick fram till fönstret och lutade sig mot fönsterbrädet. ”Jag har bjudit in din bror till middagen också, så blir det inte alltför uppenbart. Det är ändå dags att de kommer hit, vi har skjutit på det alldeles för länge.”

Med sitt ena finger drog hon utefter den nedre karmen och suckade. ”Åh Ernst. Hon beter sig så märkligt, jag vet inte vad jag ska säga till henne. Det är som om jag inte alls känner henne längre.”

Då han var färdig med brevet reste sig Ernst upp och gick bort till sin fru. Han la försiktigt sina händer på hennes axlar, men hon drog sig genast undan beröringen. ”Det är vårt fel”, viskade hon. ”Jag förstår det. Hon är som hon är på grund av det som hände. Jag vet bara inte vad vi kunde ha gjort annorlunda.” ”Vi hade inget val”, fyllde han i. ”Vi försökte bara lösa situationen.”

Märta gjorde en djup utandning och torkade diskret bort en tår ur ögonvrån. ”Jag vill inte att hon ska bli som min moster Signe som alltid fick hanka sig fram och leva på andras välvilja. Hon hade aldrig något riktigt hem och aldrig någon egen familj utan var bara ensam.”

Hon vände sig mot sin make och snyftade till. ”Du måste säga till henne på skarpen. Mig lyssnar hon inte på, men du skulle ju kunna tala allvar med henne.”

24

Skybäck_Norrsken.indd 24

2014-03-19 14:39

Han såg osäker ut där han stod med rynkad panna och ljuset utifrån förstärkte de mörklila påsarna under ögonen.

En gång, tänkte Märta, hade han varit viril och stilig, full av självsäkerhet och kraft, men nu var det som om han blivit helt urvattnad av tiden. Maken påminde henne om en oljemålning vars yta hade börjat krackelera, där färgen delvis hade fallit bort och fernissan mörknat genom oxidering. ”Vad vill du att jag ska säga då?”

I samma stund som han hade uttalat de orden knackade det på dörren. Märta slätade till kjolen och gav Ernst en lätt klapp på axeln för att han skulle vända sig om. ”Säg till henne att hon måste vara trevlig mot herr Rousseau”, sa hon bestämt. ”Och säg till henne att du tror att han kommer till Lund för att leta efter en maka.” Ännu en lätt knackning hördes. Märta rättade till hans kavajslag och tittade honom sedan djupt i ögonen. ”Är du beredd?”

Ernst nickade. ”Kom in.”

Moderns röst gav henne gåshud. Cecilia tog ett djupt andetag och strök sig själv över armarna. Då dörren gled upp såg hon sina föräldrar stå tysta framför ett fönster. Märta hade sin vanliga, stränga uppsyn, men faderns ansikte kunde hon inte riktigt se eftersom det var riktat mot fönstret. Cecilia neg och tog några steg in i rummet. ”Ni ville tala med mig”, sa hon förläget, med blicken vänd mot golvet. Det kröp i henne då hon kände hur de granskade henne uppifrån och ner. Alla brister de såg i henne.

Cecilia fick lust att krympa ihop och göra sig liten och omärklig. Varför ville de träffa henne just nu, kunde de inte bara låta henne vara?

Det dröjde en kort stund innan någon svarade. Tystnaden 25

Skybäck_Norrsken.indd 25

2014-03-19 14:39

gjorde henne olustig. Cecilias far harklade sig flera gånger, men han hade egentligen inte sagt ett enda ord till henne sedan den där dagen och till slut tog modern till orda. ”Det kommer snart en sommargäst till gården, en affärsman som vill påbörja ett samarbete med din far. Han heter herr Rousseau och han är mycket trevlig, inte sant?”

Hon nickade mot sin make som mumlande höll med. ”Absolut, mycket trevlig.”

Då Cecilias far inte sa något mer gav Märta Stiernfors ifrån sig en demonstrativ suck. ”Din far tror att herr Rousseau letar efter en hustru.”

Orden skar genom luften och Cecilia ryckte till. Att det skulle gå så här fort hade hon inte väntat sig. De var verkligen angelägna om att bli av med henne. ”Vi anser att herr Rousseau skulle kunna vara en passande make till dig. Han kommer från en fin familj och är välbeställd, dessutom finns det en chans att han bosätter sig i Skåne om affärerna går som de ska.” Hon gjorde en lång konstpaus. ”Till yttermera visso”, sa hon teatraliskt, ”vet han ingenting om ditt förflutna. Du får chansen att vara ett oskrivet blad.”

Tårarna hade börjat rinna nerför Cecilias kinder, men hon sa fortfarande ingenting. ”Cecilia”, fortsatte modern skarpt. ”Vi kan inte fortsätta att ha det så här. Det vore bättre för alla om du gick vidare, gifte dig och skaffade en familj. Du kan inte bo kvar på Rosenlund för evigt.”

Med sin vänstra hand började Märta att plocka med en lös tråd i sin klänningsärm. Hon drog försiktigt i den, men tråden verkade aldrig ta slut, utan blev bara längre och längre.

Ernst vred på sig, men sa fortfarande ingenting. Då Cecilia skakade på huvudet föll tårarna mot det kalla stengolvet. ”Och om jag inte vill gifta mig då?”

26

Skybäck_Norrsken.indd 26

2014-03-19 14:39

Märta släppte taget om tråden och tittade upp. ”Om du inte vill? Men kära Cecilia, det är din uppgift att finna en make och bilda familj. Du vill väl inte bli en gammal nucka som moster Signe?”

Cecilia sjönk ihop. Hon hörde allting som modern sa, hörde varje stavelse, men ändå kunde hon inte riktigt uppfatta ordens betydelse. Det var som om Märta talade ett främmande språk, som om alla orden klingade falskt och skar sig mot varandra.

Modern sträckte på sig. ”Älskade vän, gå nu och tvätta dig i ansiktet och gör dig fin. Be Vera om hjälp, hon har förberett en klänning åt dig.

Herr Rousseau reser ända från Göteborg och kan anlända vilken minut som helst och jag vill inte att han ser dig så där.”

Med ens kände Cecilia en överväldigande trötthet. Hon sökte efter något att ta stöd av och fick till slut grepp om ryggstödet på en stol.

Märta knäppte högtidligt händerna framför bröstet. ”Far och jag förväntar oss att du gör ditt bästa för att vår gäst ska känna sig välkommen. Är det förstått?”

Cecilia tittade ner på sina fötter och försökte svälja gråten. Hur kunde hon låta så kall? ”Är det förstått?” upprepade hennes mor och Cecilia nickade. Utan ett ord neg hon och vände sig sedan så snabbt om att hon nästan snubblade på den persiska mattan i grälla nyanser. Hon fortsatte att småspringa genom korridoren och nerför trappan, tills hon kom ut på gården.

Matt sjönk Cecilia ner på en av bänkarna under almarna och drog upp knäna mot kroppen. Hon tryckte pannan mot knäskålarna och försökte minnas vad det var som hennes mor faktiskt hade sagt. Tankarna surrade i hennes huvud.

De ville att hon skulle gifta sig med en främling. De ville att hon skulle gifta sig nu, på en gång.

27

Skybäck_Norrsken.indd 27

2014-03-19 14:39

Hon försökte se klart, försökte sortera bland intrycken.

Det var inte alls meningen att det skulle gå så här fort. Hon hade trott att hon skulle få mer tid på sig, att hon skulle få chansen att reda ut saker och ting. Vad skulle hända om hennes föräldrar verkligen menade allvar med den där herr Rousseau? Tänk om Ludvig inte hann tillbaka i tid? Tänk om hon aldrig mer fick se honom?

Med en näsduk torkade hon bort tårarna från sina kinder, reste på sig och gick mot den östra flygeln. Hon kunde inte förstå att hennes föräldrar så gärna ville bli av med henne att de tänkte gifta bort henne med en man hon inte ens hade träffat.

Tanken fick det att krypa i kroppen av obehag och Cecilia gned sig i ögonen. Hon sneglade mot den stora grinden som ledde ut till landsvägen. Kanske borde hon ge sig av, packa en väska och bara lämna gården. Om hon försvann härifrån skulle hon åtminstone slippa att förlova sig med en vilt främmande människa, men det skulle knappast göra det lättare för föräldrarna att förlåta henne.

En suck undslapp henne. Hon visste att hon inte kunde lämna Rosenlund ännu, hon var helt enkelt inte redo. Men om hon gjorde som mor och far ville, om hon försökte behaga herr Rousseau, skulle de kanske ändra sig. Att hon var trevlig mot deras gäst behövde ju inte nödvändigtvis betyda att hon måste gifta sig med honom.

Cecilia gled in i skuggan av ett träd och lutade sig mot den kraftiga stammen som stått där i minst ett sekel. Kanske vore det inte mer än rätt om Ludvig fick höra ryktesvägen att hon hade förlovat sig med någon annan. Kanske skulle han ångra sig då. Sanningen att säga kände hon sig just nu likgiltig inför det mesta och hon var beredd att prova nästan vad som helst för att blidka sina föräldrar.

Barken på trädet rev mot hennes rygg. Cecilia hade fortfarande inte bestämt sig för hur hon kände för Ludvig, om 28

Skybäck_Norrsken.indd 28

2014-03-19 14:39

hon ens ville att han skulle återvända. Han hade svikit henne, det skulle hon aldrig komma ifrån, men kunde hon vara utan honom? Och ville hon verkligen gifta sig med någon annan?

En gulrandig katt strök förbi och Cecilia försökte le mot den, men munnen lydde inte. Frågorna i henne var för många, de hopade sig över henne, pockade på och trängde sig in. Otåligt trampade hon i marken. Hon behövde komma bort, behövde få andas och tänka utan att föräldrarna la sig i.

Cecilia lämnade den lavklädda trädstammen och fortsatte ut på grusvägen. Ju längre bort hon kom, desto fortare gick det och det kändes skönt att få sträcka på benen. Hon promenerade utefter ett kornfält och såg envisa blommor som letade sig upp mellan åkerstenarna som rensats bort och hamnat i diket.

En förlovning alltså. Cecilia försökte tänka positivt men innerst inne visste hon att hon inte var färdig med det förflutna ännu.

Säden som höll på att växla färg från grön till gul rörde sig i vinden. Hon sträckte ut en hand och kände de vassa stråna från stjärnaxen sticka mot huden, mindes känslan av att springa barfota över just ett sådant här fält. Skulle hon någonsin få uppleva det igen eller var den tiden förbi?

Cecilia vände sig om och tittade på den vita herrgården som reste sig bakom allén av träd. Hon ville, som modern hade uttryckt det, ”gå vidare”, hon försökte verkligen. Men bara för att ingen talade om det, bara för att det som hänt var förbjudet att nämna, betydde inte det att allt var så enkelt att glömma.

Hon sparkade till en sten som studsade flera meter bort innan den saktade ner farten igen. Nej, att glömma var verkligen inte enkelt, men om det var vad hennes föräldrar önskade skulle hon väl bli tvungen att åtminstone försöka.

29

Skybäck_Norrsken.indd 29

2014-03-19 14:39