Extramaterial: nytt slutkapitel Fredagen den 19 september 2008
När Sune Svensson öppnade grinden till den katolska kyrkogården i Solna var mannen i rullstol redan där. Som vanligt. Sune hade arbetat länge inom kyrkogårdsförvaltningen, sett många förtvivlade anhöriga på begravningsplatsen. Men synen av de där krokiga axlarna grep tag i honom. Sorgen som omgav den ensamma gestalten var så kompakt att den tycktes leva sitt eget liv. Mannens blick var fäst på en enkel gravsten i grå granit. Sune kunde inskriptionen utantill: Victor Ekengreen 1992–2008 Älskad son och bror Victor Ekengreens pappa kunde sitta där i timmar, oavsett väderlek. Så småningom brukade en bil från färdtjänsten hämta honom, då och då var det hans dotter som körde hem honom. Dagens jordfästning skulle äga rum klockan elva, det mesta var förberett. Sune Svensson såg på sitt armbandsur, det var ingen brådska. Den nya graven låg bara ett hundratal meter från Victors. Plötsligt bröt solen fram ur molntäcket. Det hade regnat på morgonen och var fortfarande fuktigt i luften. Men det var inte särskilt kallt. Som så ofta i september hade de fått några dagars brittsommar, som om sommaren ville dra några sista andetag innan mörkret och vintern tog vid. Sune sneglade bort mot Johan Ekengreen igen. Han satt med en pläd över de förlamade benen. Det grå håret behövde klippas, det verkade inte som om han hade rakat sig på morgonen. 343