9789174999082

Dorian Grays porträtt

Oscar Wilde

DOR IAN GRAYS PORTRÄTT

Översättning av Nils Selander

viii

I E n tung doft av rosor fyllde ateljén och då den lätta sommar­ vinden svepte genom trädgården strömmade den bedövande lukten av syrener uppblandad med den milda parfymen av blommande skär hagtorn in genom den öppna dörren.

Från sitt hörn borta på den persiska divanen där lord Henry Wotton låg och rökte sina otaliga cigaretter kunde han se en skymt av det honungsdoftande dunkelgula guldregnet, vars dignande grenar knappt tycktes kunna bära upp sin börda av gyllene skönhet. Då och då gled fantastiska skuggor av flygande fåglar över de långa sidengardinerna som var fördragna framför det väldiga ateljéfönstret – de åstadkom en flyktig japansk effekt som kom honom att tänka på de blekhyade målarna i Tokyo, med sina ansikten av mattglänsande jade, som i en konstform som i sig själv är statisk söker ge uttryck åt rörelse och rytm. Det intensiva surret av bin, som myllrade i det höga oklippta gräset eller envist kretsade kring de frömjölspudrade kaprifolieblommorna med sina långa klängande rankor, gjorde stillheten ännu mera tryckande. Det dova Londonbullret ljöd som den djupa bordunstämman i en avlägsen orgel.

På ett staffli mitt i ateljén stod ett porträtt i helfigur av en ung man av säregen skönhet. På något avstånd därifrån satt konstnären själv – Basil Hallward – vars plötsliga försvinnande för några år sedan väckt sådant uppseende och gett anledning till så många fantastiska kommentarer.

Då målaren betraktade den intagande sköna gestalten som han så skickligt hade lyckats återge på duken, gled ett leende av tillfredsställelse över hans ansikte. Men plötsligt reste han sig häftigt upp, slöt ögonen och tryckte fingrarna mot ögonlocken som om han ville innestänga och fasthålla i hjärnan en underlig 9

dröm som han var rädd att vakna upp ur.

– Det där är din bästa sak, Basil. Den bästa du någonsin har gjort, sade lord Henry stillsamt med sitt lite indolenta tonfall.

Du måste absolut sända in den till Grosvenorutställningen nästa år. Akademins är alldeles för stor och vulgär. Varje gång jag gått dit har det varit så fullt med folk att man inte kunnat se tavlorna – det var rent avskyvärt – eller också har det varit så fullt med tavlor att man inte kunnat se folk, vilket var ännu värre. Nej, Grosvenor är det enda tänkbara för dig.

– Jag tror inte jag tänker skicka porträttet till någon utställ­ ning alls, svarade målaren och gjorde en knyck med huvudet på det kuriösa sätt som hans vänner så ofta hade skrattat åt i Oxford. Nej, jag vill absolut inte ställa ut det.

– Inte ställa ut det? Men snälla du, varför då? Vad har du för orsak till det? Vilka konstiga människor ni målare är! Först gör ni allt i världen för att nå berömmelse, och när ni sen har nått den tycks ni helst vilja kasta bort den. Det är synnerligen dumt av er, för det finns bara en sak i världen som är värre än att bli omtalad, och det är att inte bli det. Ett porträtt som det här kommer att höja dig skyhögt över alla gröna genier i England och göra de gamla gröna av avund, om nu gammalt folk över huvud taget kan tänkas hysa känslor.

– Jag vet att du kommer att skratta åt mig, svarade målaren.

Men jag kan helt enkelt inte ställa ut porträttet. Jag har lagt för mycket av mig själv i det.

Lord Henry sträckte ut sig på divanen och gapskrattade.

– Ja, jag visste att du skulle skratta åt mig. Det är inte desto mindre sant det jag sa dig.

– För mycket av dig själv! Herregud, kära Basil, inte visste jag att du var så inbilsk! Jag kan då sannerligen inte se någon likhet mellan dig med ditt robusta barska anlete och kolsvarta hår och denne unge Adonis som ser ut att vara gjord av elfenben och rosenblad. Nej, min dyre Basil, han är en Narkissos, och du – ja du har ju förstås ett högst intelligent utseende och så vidare och vad därtill hörer. Men skönhet – verklig skönhet – 10

den upphör där intelligensen börjar. Intelligens är i och för sig en sorts överdrift och förstör varje ansiktes harmoni. Så snart man sätter sig till att tänka blir man idel näsa, idel panna eller något annat fasligt fult. Titta bara på de där som gjort karriär inom något av de lärda facken! Ser de inte avskräckande ut?

Med undantag av kyrkans män förstås. Men de tänker ju inte.

En biskop på åttio år upprepar precis detsamma som han fick lära sig när han var arton, och på så vis kan han alltid bibehålla ett behagligt yttre. Din mystiske unge vän här – vars namn du aldrig nämnt men vars bild verkligen fascinerar mig – han tänker säkert aldrig. Det är jag förvissad om. Han är ett tanklöst, vackert väsen som vi alltid borde ha till hands om vintern då vi inga blommor har till ögonfröjd och om sommaren då vi behöver något att svalka vår intelligens med. Smickra dig inte, Basil, du är inte ett dugg lik honom.

– Du förstår mig inte, Harry, svarade konstnären. Natur­ ligtvis är jag inte lik honom. Det vet jag väl lika bra som du.

Det vore rätt sorgligt om jag vore det förresten. Du rycker på axlarna. Men det ligger en stor sanning i det jag säger. Det vilar ett olycksöde över alla särpräglade varelser, de fysiskt och intellektuellt rikt utrustade, samma slags olycksöde som tiderna igenom likt spårhundar tycks ha följt konungarnas stapplande steg. Det är bättre att inte sticka av mot hopen. De fula och de dumma har det bäst här i världen. De kan sitta där i ro och begapa spektaklet. Om de inte vet något om seger, så är de också besparade nederlagets pina. De lever som vi alla borde leva, i trygg enfald, likgiltiga, sorglösa. De gör ingen för när och råkar heller inte i elände genom andras förvållande.

Du med din rikedom och rang, Harry, jag med min intelligens och mitt konstnärskap – vad det nu kan vara värt – och Dorian Gray med sin skönhet – vi ska alla få lida för vad gudarna har skänkt oss, lida fruktansvärt.

– Dorian Gray? Är det så han heter? frågade lord Henry och gick fram till Basil Hallward.

11

– Ja, det heter han. Men det var inte min mening att säga dig det.

– Varför det?

– Jag kan inte förklara det riktigt. När jag tycker särskilt mycket om en person nämner jag aldrig hans namn för någon.

Det skulle vara som att ge bort en del av honom. Jag har lärt mig älska förtegenhet. Det förefaller mig vara det enda som kan ge vårt moderna liv mystik och sällsamhetens tjusning. Det mest vardagliga blir fyllt av charm bara man håller det hemligt.

När jag reser bort talar jag aldrig om för någon vart jag far. Om jag berättade det skulle hela nöjet vara förstört. Det är kanske en dum vana, men det ger på något vis en fläkt av romantik åt tillvaron. Du tycker väl det är fruktansvärt fånigt, eller hur?

– Visst inte, svarade lord Henry, visst inte, kära Basil. Du tycks glömma att jag är gift. Äktenskapets enda behag består i att det tvingar bägge parter till ett liv av förställning och dubbelspel. Jag vet aldrig var min hustru är och hon vet aldrig vad jag gör. När vi råkas – vi träffas verkligen ibland när vi är bortbjudna eller far ut till hertigens – så berättar vi de mest otroliga historier för varann med den mest uppriktiga uppsyn.

Min hustru är mycket skicklig i det – ja, skickligare än jag, faktiskt. Hon blandar aldrig ihop data, vilket jag alltid gör. Och när hon ertappar mig gör hon inget väsen av det. Jag önskar ibland att hon gjorde det. Men hon bara skrattar åt mig.

– Jag avskyr ditt sätt att tala om ditt äktenskap, sade Basil Hallward och gick mot dörren som ledde ut till trädgården. Jag tror att du är en mycket god äkta man men att du blygs över dina dygder. Du är en högst egendomlig krumelur. Du säger aldrig ett ord med minsta moral i och gör aldrig en handling med minsta omoral i. Din cynism är helt enkelt en pose.

– Naturlighet är också en pose och den mest irriterande jag vet! utbrast lord Henry och skrattade.

De båda unga männen gick ut i trädgården och slog sig ner på en lång bambusoffa överskuggad av ett stort lagerbärsträd.

Solstrålarna studsade mot det blankglänsande lövverket. I 12

gräset stod vita tusenskönor på skälvande stänglar.

Efter en stund såg lord Henry på klockan.

– Jag måste nog gå strax, Basil, mumlade han. Men innan jag går vill jag gärna ha svar på en fråga som jag gjorde för en stund sen.

– Vilken fråga? sade målaren och stirrade envist i marken.

– Det vet du mycket väl.

– Nej, Harry.

– Då ska jag upprepa den. Jag vill att du ska förklara för mig varför du inte vill ställa ut Dorian Grays porträtt. Jag skulle vilja veta den verkliga orsaken.

– Jag har sagt dig den.

– Nej. Du sa att det var för att det fanns för mycket av dig själv i porträttet. Men det är ju nonsens.

– Harry, sade Basil Hallward och såg honom allvarligt i ögo­ nen, alla porträtt som är målade med djup känsla är porträtt av konstnären själv, inte av modellen. Modellen är bara anled­ ningen, förevändningen. Det är inte modellen som avbildas av konstnären, det är konstnären själv som avslöjas i målningen.

Orsaken till att jag inte vill ställa ut den här duken är att jag är rädd att den röjer min egen själs hemlighet.

Lord Henry skrattade.

– Och vari består den? frågade han.

– Jag ska förklara det för dig, sade Hallward. Men hans an­ sikte fick ett förbryllat uttryck.

– Jag är idel förväntan, yttrade hans vän och kastade en förstulen blick på honom.

– Ja, egentligen är det inte mycket att tala om, sade målaren.

Jag vet inte om du kommer att förstå det. Kanske du knappast tror det ens.

Lord Henry log, han böjde sig ner och plockade en liten skär tusensköna i gräset och granskade den noga.

– Jag tror helt säkert att jag kommer att förstå det, sade han och betraktade intensivt det lilla gyllne solögat med dess skär-vita strålkrans. Och vad det beträffar att tro något, så kan 13

jag tro vad som helst, förutsatt att det är någorlunda otroligt.

Vinden skakade några blomblad från träden och syrenkvis­ tarnas tunga stjärnklasar gungade av och an. Borta vid muren började en gräshoppa sakta sirpa och som ett tunt blått streck svävade en trådsmal trollslända förbi på sina skira vingar. Lord Henry tyckte nästan han kunde höra Basil Hallwards hjärta slå och väntade med undran på vad som skulle komma.

– Historien är helt enkelt den, sade målaren efter en stunds tystnad. För två månader sen var jag en kväll på ett sånt där notvarp hos lady Brandon. Du vet, vi stackars konstnärer måste ju då och då visa oss i sällskapslivet för att påminna publiken om att vi inte är vildar. Du sa mig en gång, att med frack och vit halsduk kan vem som helst, ja till och med en börsmäklare, få namn om sig att vara civiliserad. Nåväl, när jag hade varit där i en kvart ungefär och underhållit mig med utspökade änkenåder och urtråkiga akademiker, kände jag plötsligt att någon iakttog mig. Jag vände mig halvt om och såg Dorian Gray för första gången. Då våra blickar möttes kände jag att jag blev blek. Jag fick en egendomlig ångestkänsla. Jag visste att jag här stod inför en människa vars personlighet var så fascinerande att den skulle ta hela mitt jag i besittning, lägga beslag på min själ och hela min konst om jag inte satte mig till motvärn. Jag vill inte tillåta någon utomstående att få inflytande över mitt liv. Du vet ju, Harry, hur självständig jag är till min natur. Jag har alltid varit herre över mig själv – hade varit det i varje fall tills jag träffade Dorian Gray. Men då – jag vet inte hur jag ska förklara det för dig – då var det som om något tycktes säga mig att jag stod vid en fruktansvärd vändpunkt i mitt liv. Jag hade en underlig föraning om att ödet hade sällsamma fröjder och sorger i beredskap för mig. Jag greps av rädsla och vände mig om för att lämna rummet. Det var inte samvetet som kom mig att göra det. Det var en sorts feghet. Jag vill inte förneka att jag försökte fly.

– Samvete och feghet är i själva verket sak samma, Basil.

Samvete är firmanamnet. Det är allt.

14

– Det tror jag inte, Harry, och jag tror inte heller att du själv tror det. I varje fall, vad det nu än var – det kan ha varit stolthet, för jag är mycket stolt – så ansträngde jag mig att komma snabbt till dörren. Där stötte jag naturligtvis ihop med lady Brandon. »Ni ska väl inte springa er väg nu, mr Hallward?« skrek hon. Du vet vilken vansinnigt skrikig röst hon har.

– Ja gunås, hon är en påfågel i allt utom skönhet, sade lord Henry och plockade sönder tusenskönan med sina långa ner­ vösa fingrar.

– Jag kunde inte bli kvitt henne. Hon presenterade mig för kungligheter och folk med stjärnor och ordnar och bedagade damer med kolossala diadem och papegojnäsor. Jag hade bara träffat lady Brandon en enda gång förut, men hon hade föresatt sig att göra mig till lejonet för dagen. Jag tror att en av mina tavlor hade väckt mycket uppseende vid den tiden – åtminstone hade man skrivit om den i skvallertidningarna som är mått­ stocken på all odödlighet i det nittonde århundradet. Plötsligt befann jag mig mitt emot den unge mannen vars personlighet hade gjort mig så underligt upprörd. Vi stod helt nära varandra, ja nästan snuddade vid varann. Våra blickar möttes igen. Det var obetänksamt av mig men jag bad lady Brandon presentera mig. Kanske det inte var så tanklöst. Det var helt enkelt ound­ vikligt. Vi skulle också utan presentation ha tilltalat varandra.

Det är jag säker på. Dorian sa mig detsamma senare. Också han kände att det var ödet som fört oss samman.

– Och hur beskrev lady Brandon den underbare unge man­ nen? frågade lord Henry. Jag vet att hon alltid ger en hastig levnadsbeskrivning över alla sina gäster. Jag kommer ihåg hur hon drog i väg med mig en gång till en rödbrusig gammal herre med barbarisk uppsyn, fullbehängd med ordnar och band, och väste de mest häpnadsväckande historier i örat på mig med en teaterviskning som måste ha hörts tydligt av varenda en i rummet. Jag flydde helt enkelt. Jag vill helst komma underfund med folk på egen hand. Men lady Brandon behandlar sina gäster som en auktionsutropare sina varor. Antingen förklarar 15

hon alldeles bort dem eller berättar hon allt om dem med undantag av det man vill veta.

– Stackars lady Brandon! Du går hårt åt henne, sade Hallward föga deltagande.

– Ja, kära du, hon försökte etablera en salong och så blev det bara en restaurang. Hur skulle man kunna beundra något hos henne? Men vad sa hon om mr Gray?

– Å, ungefär så här – »förtjusande pojke – hans kära mor och jag var fullkomligt oskiljaktiga – vad är det nu han gör – ja det har jag alldeles glömt – ingenting särskilt tror jag – spelar piano – eller är det möjligen fiol, kära mr Gray?« Vi kunde inte låta bli att skratta och blev vänner med ens.

– Skratt är ingen dålig början på en vänskap, och det är det ojämförligt bästa sättet att sluta den på, sade den unge lorden och plockade en ny tusensköna. Hallward skakade på huvudet.

– Du förstår inte vad vänskap är, Harry, mumlade han. Inte heller vad fiendskap är. Du tycker bra om alla, det vill säga alla är dig likgiltiga.

– Så gräsligt orättvis du är! utropade lord Henry och sköt hatten på nacken och tittade upp mot de lätta skyarna som flöt omkring som blanka vita silkesstrimmor på den turkosblå sommarhimmeln. Ja, oerhört orättvis. Jag gör stor skillnad på folk. Jag väljer mina vänner för deras vackra utseende, mina bekanta för deras goda karaktärsegenskaper och mina fiender för deras skarpa intelligens. Man kan aldrig vara nog försiktig i valet av sina fiender. Jag har inte en enda som är obegåvad.

De är alla utomordentligt intelligenta och följaktligen förstår de att värdesätta mig. Är det egenkärt av mig? Jag tror det är en smula egenkärt.

– Ja, det vill jag lova, Harry! Men efter din indelning är jag alltså bara en bekantskap.

– Kära gamla Basil, du är verkligen mycket mer än så.

– Och mycket mindre än en vän. Ett slags bror förmodligen?

– Å, bröder vet du vad! Vad bryr jag mig om bröder! Min 16

äldsta bror tycks aldrig vilja dö, och de yngre tycks inte göra annat.

– Harry! utbrast Hallward och rynkade ögonbrynen.

– Kära du, det var inte fullt så allvarligt menat. Men jag kan inte hjälpa att jag avskyr mina släktingar. Kanske kommer det sig av att man inte kan uthärda att andra har samma fel som man själv. Jag förstår den engelska demokratins raseri mot överklassens så kallade laster. De breda lagren av folket anser att dryckenskap, dumhet och osedlighet är deras speciella privilegier, och när någon av oss gör sig till narr tycker de att han gör intrång på deras domäner. Då den stackars Southwark kom inför skilsmässodomstolen var deras indignation rent magnifik. Men jag tror inte ens att tio procent av folket lever ett anständigt liv.

– Jag gillar inte ett enda ord av vad du säger, Harry. Dessutom tror jag inte att du menar det själv.

Lord Henry strök sitt mörka pipskägg och trummade med den snidade ebenholtskäppen mot tåhättan på sin lacksko.

– Vad du är äkta engelsk, Basil! Det är nu andra gången du har gjort den anmärkningen. Om man framlägger en idé för en äkta engelsman – och det är alltid dumdristigt – faller det honom aldrig in att överväga om idén är bra eller inte. Det enda han anser viktigt är om man själv tror på den. Nåväl, men idéns värde har ju ingenting alls att göra med det uppriktiga engagemanget hos den som framlägger den. Det är till och med troligt att ju mindre engagerad personen är, dess klarare intellektuellt sett kan han utveckla sin idé, utan inblandning av önsketänkande och fördomar. Men jag vill inte diskutera socio­ logi och politik och metafysik med dig. Jag tycker mera om människor än om principer, och jag tycker mera om människor utan principer än något annat i världen. Berätta mera om Dorian Gray. Hur ofta träffar du honom?

– Varje dag. Jag skulle inte vara lycklig om jag inte fick råka honom dagligen. Han är oumbärlig för mig.

17

– Så egendomligt. Jag trodde inte det fanns något annat för dig än din konst.

– Han är allt för mig just i min konst, sade målaren allvarligt.

Ibland tror jag att det bara finns två viktiga skeden i världs­ historien – det ena då ett nytt uttrycksmedel för konsten upp­ täcks, det andra då en ny personlighet uppenbaras för konsten.

Vad uppfinningen av oljemålningen var för venetianarna och vad Antinous ansikte var för den sengrekiska skulpturen, det kommer Dorian Grays ansikte en dag att bli för mig. Det är inte bara det att jag målar honom, tecknar och gör skisser av honom.

Naturligtvis har jag gjort allt detta. Han är mycket mer för mig än en modell. Jag kan inte säga dig att jag är besviken över de målningar jag har gjort av honom eller att hans skönhet är så­ dan att konsten inte kan uttrycka den. Det finns ingenting som konsten inte kan uttrycka, och jag vet att det jag gjort sedan jag mötte Dorian Gray är gott arbete, det bästa jag någonsin skapat. Men på ett egendomligt sätt – jag undrar om du förstår mig där – har hans personlighet influerat mig till ett nytt sätt att måla, till en helt ny stil. Jag ser tingen på ett annat sätt och uppfattar dem annorlunda. Jag kan återge dem på ett sätt som förr var mig främmande. »En dröm av skapande i dagar av tankar« – vem är det som har sagt det? Det har jag glömt – men det uttrycker vad Dorian Gray är för mig. Bara av att se denne yngling – ja, jag tycker att han bara är en pojke fast han är över tjugo – hans blotta närvaro – å, jag undrar om du kan fatta allt vad detta innebär för mig? Omedvetet uppenbarar han för mig helt nya riktlinjer, en konstform som förenar romantikens lidelsefullhet med det grekiska idealets perfekta måttfullhet.

Själens och kroppens harmoni – vilken storhet ligger det inte i den tanken. I vår dåraktighet har vi skilt de båda åt och fått en realism som är brutal och en idealism som är tom. Harry, om du visste vad Dorian Gray betyder för mig! Du kommer ihåg det där landskapet som Agnew bjöd mig ett så högt pris för men som jag inte ville skiljas från? Det hör till det bästa jag har målat. Och varför? Jo, därför att Dorian Gray satt bredvid 18

mig när jag målade det. En hemlighetsfull ingivelse strömmade från honom till mig och för första gången i mitt liv såg jag i detta enkla skogsmotiv det underbara landskap jag alltid sökt.

– Det är mycket egendomligt och intressant, Basil. Jag måste få träffa Dorian Gray.

Hallward reste sig och gick av och an i trädgården. Efter en stund kom han tillbaka. – Harry, sade han, Dorian Gray är för mig enbart ett konstnärligt motiv. Du finner kanske ingenting alls hos honom. Jag ser allt hos honom. Han är aldrig så när­ varande i mitt arbete som då målningen inte är ett porträtt av honom. Som jag redan sagt har han inspirerat mig till en ny stil.

Han finns i linjernas formgivning, i vissa färgers nyansrikedom och finstämdhet. Det är allt.

– Men varför vill du då inte ställa ut porträttet av honom? frågade lord Henry.

– Därför att jag utan att vilja det har gett uttryck i min mål­ ning åt denna egenartade konstnärliga tillbedjan. Naturligtvis har jag aldrig talat med honom om det. Han vet ingenting om det. Han ska aldrig få veta det. Men världen skulle kunna gissa sig till det, och jag vill inte blotta min själ för andra människors enfaldiga nyfikna ögon. Jag vill inte lägga mitt hjärta under deras mikroskop. Det finns för mycket av mig själv i porträttet, Harry – för mycket av mig själv.

– Poeter är inte så samvetsömma som du. De vet hur an­ vändbar lidelsen är. I våra dagar går ett brustet hjärta i många upplagor.

– Jag hatar dem just därför! utbrast Hallward. En konstnär ska skapa sköna ting men inte lägga något av sitt eget liv i sin skapelse. Vi lever i en tid då människorna behandlar konsten som om den var avsedd att vara ett slags självbiografi. Vi har förlorat det abstrakta skönhetssinnet. En dag ska jag visa värl­ den vad det är. Och därför ska världen aldrig få se mitt porträtt av Dorian Gray.

– Jag tror du gör orätt i det, Basil. Men jag vill inte argumen­ tera. Det är bara sådana som kört fast i intellektualism som 19

envisas att diskutera. Men säg mig, är Dorian Gray mycket fäst vid dig?

Målaren funderade ett ögonblick.

– Han tycker bra om mig, svarade han efter en stund. Jag vet att han tycker bra om mig. Naturligtvis smickrar jag honom omåttligt. Jag finner ett egendomligt nöje i att säga honom saker som jag förstår att jag efteråt ångrar. Han är mycket älskvärd mot mig och vi sitter i ateljén och pratar om tusen ting. Men ibland kan han vara helt tanklös och tycks till och med finna nöje i att plåga mig. Då känner jag det, vet du, som om jag gav bort hela min själ till någon som behandlar den som en blomma att sätta i knapphålet, ett slags dekoration för hans fåfänga, en prydnad för en sommardag.

– Sommardagar är de längsta dagarna, Basil, mumlade lord Henry. Kanske blir du fortare trött på honom än han på dig. Det är sorgligt när man tänker på det, men utan tvivel är genialitet varaktigare än skönhet. Det förklarar det faktum att vi plågar oss med att överkultivera oss. I den vilda kampen för tillvaron behöver vi något som är varaktigt, och därför belastar vi våra hjärnor med strunt och fakta i det fåfänga hoppet att kunna hävda vår plats. Den rundligt allvetande människan – det är det moderna idealet. En sådan allvetares inre är hemskt att skåda. Det är som en antikvitetsbod, full med dammiga monst­ ruösa ting och högt prissatta värdelösheter. Jag tror emellertid att du först tröttnar på honom. En dag när du ser din vän kommer du att finna att han är en smula feltecknad eller att färgnyanserna inte stämmer riktigt eller något liknande. I ditt stilla sinne kommer du att göra honom bittra förebråelser för dåligt uppförande mot dig. Och nästa gång ni träffas känner du dig kall och likgiltig. Det är sorgligt, för det kommer att förändra dig. Vad du har berättat för mig är högst romantiskt, en konstens roman skulle man kunna kalla det. Men det värsta med romantiska ting är att de gör en så oromantisk.

– Tala inte så där, Harry! Så länge jag lever kommer Dorian 20

Grays personlighet att behärska mig. Du kan inte känna som jag. Du är för ombytlig.

– Å, just därför, kära Basil! Just därför kan jag det. De tro­ fasta känner bara till den triviala sidan av kärleken. De trolösa känner dess djupa tragedier.

Lord Henry tände en tändsticka mot en sirlig silverask och började röka en cigarett med nöjd och självbelåten min som om han hade sammanfattat tillvarons hela kontenta i den fra­ sen. Det prasslade i murgrönans glatta bladverk av kvittrande sparvar och blåa molnskuggor jagade varann som svalor över gräset. Det var ljuvligt skönt här ute i trädgården. Och så in­ tressant det var med andra människors känslor. Bra mycket intressantare än deras tankar, tänkte han. Ens eget själsliv och ens vänners passioner var det verkligt fascinerande här i livet.

Han tänkte med stilla glädje på den tråkiga lunchen han hade sluppit ifrån genom att stanna så länge hos Basil Hallward.

Om han hade gått till sin faster hade han med all säkerhet träffat lord Goodbody där, och hela konversationen skulle ha rört sig om de fattigas bespisning och nödvändigheten av mönsterbostäder. Alla skulle ha predikat om företrädena hos de dygder som de själva aldrig hade anledning att utöva. De rika skulle ha talat om sparsamhet och dagdrivarna om arbetets höga värde. Det var skönt att ha sluppit undan det hela. När han tänkte på sin faster erinrade han sig plötsligt en sak. Han vände sig till Hallward och sade: – Hör du, nu kommer jag just att tänka på något…

– Vad då?

– Var jag har hört namnet Dorian Gray förut.

– Var var det? frågade Hallward och rynkade ögonbrynen.

– Se inte så bister ut, Basil. Det var hos min faster, lady Agatha. Hon sa att hon hade upptäckt en underbar ung man som skulle hjälpa henne i slumverksamheten, han hette Dorian Gray. Men jag får väl lov att tillägga att hon inte sa att han var vacker. Kvinnor förstår sig inte på att uppskatta skönhet, åtminstone inte goda kvinnor. Hon sa att han var en älskvärd 21

och allvarlig natur. Jag tänkte mig honom genast med glasögon och stripigt hår, full av fräknar, klivande omkring på stora fötter.

Jag önskar jag hade vetat att det var din vän.

– Det gläder mig att du inte visste det, Harry.

– Varför då?

– Jag vill inte att du ska träffa honom.

– Inte träffa honom?

– Nej. – Mr Dorian Gray är i ateljén, sir, anmälde betjänten som i detsamma kom ut i trädgården.

Målaren vände sig till tjänaren som stod och kisade mot solljuset.

– Var snäll och be mr Gray vänta, Parker. Jag kommer strax.

Betjänten bugade sig och gick.

Hallward såg på lord Henry och sade: – Dorian Gray är min bäste vän, Harry. Han är en enkel och naiv och ofördärvad natur. Din faster hade rätt i allt vad hon sa om honom. Förstör honom inte. Försök inte få makt över honom. Ditt inflytande skulle skada. Världen är stor, där finns så många underbara varelser. Ta inte ifrån mig den enda människa som ger min konst allt värde den möjligen har. Min tillvaro som konstnär är beroende av honom. Harry, kom ihåg att jag litar på dig.

Han talade mycket långsamt och orden pressade sig fram liksom mot hans vilja.

– Såna dumheter du pratar! sade lord Henry leende och tog Hallward under armen och lotsade honom tillbaka till ateljén.

22

II Då de kom in i ateljén såg de Dorian Gray sitta vid pianot.

Han satt med ryggen mot dem och bläddrade i ett nothäfte med Schumanns Waldlieder.

– De här måste du låna mig, Basil, ropade han. Jag måste lära mig dem. De är alldeles förtjusande.

– Det kommer an på hur du sitter för mig i dag, Dorian.

– Å, jag är led på att sitta modell, jag vill inte ha ett porträtt i helfigur av mig, svarade ynglingen retligt och svängde självs­ våldigt runt på pianostolen. Då han fick syn på lord Henry for en lätt rodnad för ett ögonblick över hans kinder och han reste sig upp.

– Ursäkta mig Basil, men jag visste inte att du hade besök.

– Får jag föreställa lord Henry Wotton för dig, en gammal vän från Oxford. Jag berättade just för honom vilken god modell du är och så fördärvar du alltsammans.

– Ni har i varje fall inte fördärvat mitt nöje att få träffa er, mr Gray, sade lord Henry och gick emot honom med fram­ sträckt hand. Min faster har ofta talat om er. Ni är en av hennes gunstlingar – och ett av hennes offer fruktar jag.

– För ögonblicket står jag på lady Agathas svarta lista, svarade Dorian med en komisk botgörarmin. Jag lovade följa henne till en klubb i Whitechapel förra torsdagen och glömde helt enkelt bort det hela. Vi skulle ha spelat duett tillsammans. Nu vet jag inte vad hon kommer att säga. Jag törs faktiskt inte visa mig igen.

– Å, det ska jag ordna upp åt er. Hon är så förtjust i er och jag tror inte att det gjorde något alls att ni var frånvarande.

Publiken trodde säkert det var en duett. När faster Agatha sätter sig till pianot väsnas hon för två.

23

– Det var inte särskilt smickrande för henne och knappast en komplimang till mig, svarade Dorian skrattande.

Lord Henry betraktade honom. Ja, han var underbart vack­ er med sina utsökt formade röda läppar, sina frimodiga blå ögon och sitt lockiga gyllene hår. I hans anletsdrag låg något omedelbart förtroendeväckande. Där fanns ungdomens hela öppenhet och ungdomens hela lidelsefulla renhet. Man kände hur ofördärvad han var och bevarad från världens ondska. Inte undra på att Hallward dyrkade honom.

– Ni är alldeles för vacker för att befatta er med välgörenhet, mr Gray – alldeles för vacker.

Lord Henry satte sig på divanen och öppnade sitt cigarett­etui.

Under tiden sysslade målaren med att blanda till färg och ordna sina penslar. Han såg dyster ut, och när han hörde lord Henrys sista anmärkning såg han på honom, tvekade ett ögon­ blick och sade därpå: – Harry, jag vill gärna göra tavlan färdig i dag. Skulle du ta illa upp om jag bad dig gå?

Lord Henry såg med ett leende på Dorian Gray.

– Ska jag gå, mr Gray? frågade han.

– Nej, var snäll och stanna, lord Henry! Jag ser att Basil har ett anfall av dåligt humör igen, och då är han olidlig. Dessutom måste ni förklara för mig varför jag inte duger till att utöva välgörenhet.

– Jag tror inte jag bör säga er det, mr Gray. Det är ett så sorgligt ämne att man måste tala allvarligt om det. Men nu går jag naturligtvis inte när ni ber mig stanna. Det stör dig väl inte för mycket, Basil, eller hur? Du har ju så ofta sagt mig att du helst ser att din modell har någon att prata med.

Hallward bet sig i läppen. – Om Dorian önskar det ska du naturligtvis stanna. Hans nycker är lag för alla utom för honom själv.

Lord Henry tog sin hatt och sina handskar. – Du är mycket enträgen, Basil, men jag fruktar att jag måste gå. Jag har lovat att träffa en herre på Orleans. Adjö, mr Gray. Kom och hälsa på mig en eftermiddag på Curzon Street. Jag är nästan alltid 24

hemma vid femtiden. Men underrätta mig i förväg. Jag skulle bli mycket ledsen om ni kom förgäves.

– Basil, ropade Dorian Gray, om lord Henry går, så går jag också. När du arbetar öppnar du aldrig munnen, och det är ohyggligt tråkigt att stå på en plattform och försöka se glad ut.

Be honom stanna! Jag vill det absolut.

– Stanna då, Henry, för att göra Dorian till lags och göra mig en tjänst, sade Hallward och fixerade sin tavla. Alldeles riktigt, jag varken talar eller hör när jag arbetar. Det måtte vara fasligt tråkigt för mina stackars modeller. Jag ber dig därför, stanna bara.

– Men vad ska jag göra med karlen på Orleans?

Målaren skrattade. – Å, det blir nog inga svårigheter med det. Sätt dig, Harry. Och du, Dorian, ställ dig där uppe och rör dig inte för mycket. Och fäst dig inte heller vid vad lord Henry säger. Han utövar ett mycket dåligt inflytande på alla sina vänner – med undantag av mig.

Dorian Gray steg upp på modellbordet med minen av en ung grekisk martyr och gjorde en liten missnöjd grimas åt lord Henry som han redan fattat sympati för. Han var så olik Basil.

De var så behagliga motsatser. Och lorden hade en så vacker röst. Efter en stund sade Dorian till honom: – Är verkligen ert inflytande så dåligt som Basil säger?

– Det finns över huvud taget inget gott inflytande, mr Gray.

I vetenskaplig mening är allt inflytande dåligt.

– Varför då?

– Emedan detta att påverka någon är att ge honom en annan själ. Han tänker inte längre sina egna tankar. Han brinner inte mer av sin egen lidelse. Hans dygder är inte längre hans egna.

Till och med hans synder – om nu sådana förefinns – är lånade.

Han blir ett eko av en annans musik, en skådespelare i en roll som inte är skriven för honom. Livets mål är självutveckling.

Att uttrycka vår egen natur – det är det vi är ämnade till här på jorden. Numera är man rädd för sig själv. Man har glömt den högsta plikten, plikten mot sig själv. Naturligtvis är man 25

välgörande. Man mättar de hungriga och ger tiggarna kläder.

Men den egna själen dukar utblottad under. Vår ras har förlo­ rat sin djärvhet och sitt mod. Eller kanske vi aldrig har varit modiga? Fruktan för samhället som är grundvalen för moralen, fruktan för Gud som är religionens hemlighet – det är de två makter som behärskar oss. Och ändå…

– Vänd huvudet lite mer åt höger, Dorian, sade målaren helt fördjupad i sitt arbete och endast medveten om ett uttryck i ynglingens ansikte som han aldrig hade sett där förut.

– Och ändå tror jag, fortsatte lord Henry med sin dämpade, musikaliska röst och sina eleganta handrörelser som redan under skoltiden i Eton var så karakteristiska för honom, att om människan bara kunde leva sitt liv fullt och helt, ge utlopp åt alla känslor, uttrycka alla tankar, förverkliga alla drömmar – då tror jag att världen skulle få ett så friskt tillskott av livsglädje att vi skulle glömma alla sjukliga medeltida föreställningar och vända åter till det hellenska idealet. Kanske till något ändå utsöktare och rikare än det. Men den tappraste bland oss är rädd för sig själv. Lemlästandet från barbariets tidevarv fort­ lever i den självförnekelse som vanställer vårt liv. Vi straffas för vår avhållsamhet. Varje drift som vi strävar att förkväva ruvar i vår själ och förgiftar den. Kroppen syndar en gång och är därmed kvitt sin synd, för handling är ett slags rening.

Ingenting blir kvar mer än minnet av en njutning eller lyxen av ett samvetskval. Enda sättet att bli fri från en frestelse är att ge efter för den. Motstå den, och själen blir sjuk av trånad efter det ni själv har förbjudit den, av begär efter det som vedervärdiga lagar har gjort vedervärdigt och olagligt. Man säger att de största världshändelserna utspelas i hjärnan. Det är också i hjärnan och endast i hjärnan som världens största synder begås. Ni själv, mr Gray, med all er rosenröda ungdom och er oskuldsvita barndom har haft böjelser som fyllt er med skräck, tankar som skrämt er, dagdrömmar och nattdrömmar som med sitt blotta minne får er att rodna av skam…

– Sluta, stammade Dorian Gray, sluta! Ni förvirrar mig. Jag 26

vet inte vad jag ska säga. Det finns något att invända men jag kan inte finna ord för det. Vänta, låt mig tänka. Eller snarare låt mig försöka låta bli att tänka.

I nära tio minuter stod Dorian orörlig, med halvöppna läppar och egendomligt lysande ögon. Han var dunkelt medveten om att ett fullständigt nytt inflytande påverkade honom. De få ord Basils vän hade yttrat – helt tillfälliga säkerligen och oavsiktligt paradoxala – hade snuddat vid en hemlig sträng i hans inre som ingen hade vidrört förut och som nu vibrerade och kändes som bultande pulsslag.

Så kunde musik verka på honom. Musik hade ofta förvirrat honom. Men musiken var inte påtaglig, inte utsagd i ord. Den skapade inte en ny värld, utan ett nytt kaos inom honom. Men ord! Enbart ord! Vad de var fruktansvärda! Så klara, så levan­ de, så grymma! Man kunde inte undfly dem. Och samtidigt utövade de en mystisk lockelse. De tycktes kunna ge gestalt åt det formlösa, de hade en makt som inte var mindre underbar än violinens och lutans. Fanns det något verkligare än ord?

Ja, det hade funnits ting i hans barndom som han inte hade förstått. Nu förstod han dem. Livet flammade plötsligt upp i glödande färger för honom. Han tyckte sig ha vandrat genom eld. Varför hade han inte vetat detta förr?

Lord Henry betraktade honom med sitt fina leende. Med sin utsökta psykologiska intuition förstod han alltid att tiga i rätta ögonblicket. Han var förvånad över det plötsliga intryck hans ord hade gjort. Han erinrade sig en bok som han hade läst när han var sexton år, en bok som hade avslöjat mycket som han förr inte vetat. Månne Dorian Gray nu upplevde något liknande? Han hade endast skjutit en pil på måfå. Hade han träffat? Så fascinerande den här ynglingen var!

Hallward arbetade intensivt vidare på sitt speciella, djärva maner som hade den fina precision och lätta touche som i konsten är tecken på styrka. Han tycktes helt omedveten om tystnaden.

– Basil, jag är trött på att stå! ropade Dorian Gray plötsligt.

27

Jag går ut i trädgården. Luften är kvävande här inne.

– Snälla du, förlåt. Då jag målar glömmer jag allting annat.

Men du har aldrig stått bättre. Du stod absolut stilla, och jag har äntligen fått fram det uttryck jag önskade – den halvöppna munnen – den klara glansen i ögonen. Jag vet inte vad Harry har talat med dig om, men utan tvivel är det han som lockat fram detta underbara uttryck. Antagligen har han smickrat dig.

Du ska inte tro vad han säger.

– Han har visst inte smickrat mig. Kanske det är därför som jag inte tror ett ord av vad han har sagt.

– Ni tror alltsammans, sade lord Henry och såg på honom med sina drömmande vemodiga ögon. Jag går med er ut i trädgården. Här är gruvligt hett, Basil, låt oss få något kallt att dricka, något med smultronsmak.

– Gärna, Harry. Ring på Parker är du snäll, så ska jag säga till om vad du vill ha. Jag måste göra färdig bakgrunden, sen kommer jag ut till er. Uppehåll inte Dorian för länge där ute.

Jag har aldrig varit i bättre form än i dag. Det artar sig till att bli mitt mästerverk. Det är redan mitt mästerverk.

Lord Henry gick ut i trädgården och fann Dorian Gray med ansiktet begravt i de stora svala syrenklasarna vilkas doft han törstigt insöp som om det var vin. Han gick närmare, lade handen på hans axel och sade lågt: – Det gör ni rätt i. Ingenting utom sinnena kan bota själen, liksom ingenting utom själen kan bota sinnena.

Ynglingen ryckte till och drog sig undan. Han var barhuvad och syrenkvistarna hade rufsat till de fina guldtrådarna i hans ostyriga lockar. Det låg ett skrämt uttryck i hans blick, som hos någon som blivit plötsligt väckt. Hans finskurna näsvingar skälvde och de röda läpparna darrade.

– Ja, fortsatte lord Henry, det är en av livets stora hemligheter – att bota själen genom sinnena och sinnena genom själen. Ni är en märkvärdig varelse. Ni vet mer än ni tror – och mindre än ni önskar veta.

Dorian Gray rynkade pannan och vände sig bort. Han kunde 28

inte låta bli att tycka om den högväxte, elegante unge mannen som stod där bredvid honom. Hans romantiska, olivhyade ansikte med de lite tärda dragen och det livserfarna uttrycket intresserade honom. Det fanns någonting starkt fascinerande i den mjuka dämpade rösten. Till och med hans vita kyliga händer hade en underlig charm. När han talade rörde de sig som i takt till musik och tycktes tala sitt eget språk. Men Dorian kände sig rädd för honom och han skämdes för sin rädsla.

Varför skulle just en främling få honom att avslöja sig inför sig själv? Han hade känt Basil Hallward i månader utan att deras vänskap hade förändrat honom. Plötsligt hade nu någon kommit och uppenbarat livets mysterier för honom. Men vad fanns det att vara rädd för? Han var ingen barnunge längre.

Det var en absurd rädsla.

– Kom så går vi och sätter oss i skuggan, sade lord Henry.

Parker har burit dit drinkarna, och om ni står här längre i solgasset blir er hy fördärvad och Basil vill aldrig måla er mer.

Ni får absolut inte bli solbränd, det skulle inte klä er.

– Vad skulle det göra? ropade Dorian skrattande då de gick och satte sig på bänken längst bort i trädgården.

– Det skulle göra oerhört mycket, mr Gray.

– Varför det?

– Därför att ni har ungdomens hela underbara fräschör, och ungdom är det enda som är värt att äga.

– Det tycker jag inte alls, lord Henry.

– Nej, ni tycker det inte nu. Men en dag, när tanken har fårat er panna och lidelsen brännmärkt era läppar med sin hemska eld, då kommer ni att känna det så och finna det fruktansvärt.

Som ni nu är, bedårar ni hela världen. Ska det alltid förbli så…?

Ni är en fullkomlig skönhet, mr Gray. Se inte så förgrymmad ut! Det är sant. Och skönhet är en form av geni – skönheten är mera än geni för den behöver ingen tolkning. Den är en realitet i tillvaron, som solen, som våren eller den glittrande reflexen över mörka vatten av det silverskal vi kallar månen. Skönheten kan inte förnekas. Den har sin gudomliga härskarätt och gör 29