Page 1


1


2


3

ALINA PANDIES ÄVENTYR Bok 1: Det Vita Husets Hemligheter

Av Maja Alvenstråhle


4

© Maja Alvenstråhle 2019 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN 9789174637212


5

Innehåll:

Kapitel 1. Det Vita Huset .................................... 7 Kapitel 2. Regnbågsrummet ...............................13 Kapitel 3. Snörummet .......................................18 Kapitel 4. Vattenrummet ...................................25 Kapitel 5. Besöksrummet...................................34 Kapitel 6. Vindrummet ......................................42 Kapitel 7. Lyckorummet.....................................52 Kapitel 9. Kärleksrummet ..................................65 Kapitel 10. Färgrummet ....................................73 Kapitel 11. Växtrummet ....................................79 Kapitel 12. Norrskensrummet.............................87 Kapitel 13. Ängsrummet....................................94 Kapitel 14. Stillhetens rum .............................. 100 Kapitel 15. Stjärnrummet ................................ 103


6


7

Kapitel 1. Det Vita Huset I stadens utkant i Småbystad, i en undangömd dalgång, ligger ett mystiskt vitt hus. Vid återvändsgränden, i slutet av den slingrande stigen, med det vita staketet, ligger en märklig sockertoppsliknande byggnad! Det huset har massor av konstiga fönster, en stjärnformad dörr, och skorstensrök i alla möjliga färger! Det stället har min gulliga, 80-åriga mormor Levinia, berättat många historier om när jag var liten. Men det var innan hon flyttade långt, långt bort. Jag saknar henne, för vi kan inte ses så ofta nu, men jag minns det hon berättade för mig. I det huset ser man aldrig någon. Men mormor har sagt, att hon har hört skumma ljud komma därifrån! En gång, tyckte mormor att hon såg märkliga, rosa rökpuffar stiga upp från en av skorstenarna. Jag tyckte att jag kunde se det framför mig, när hon berättade! Ja, min mormor var allt en baddare på att berätta historier, så att man nästan trodde på dem! Men det var för många år sen nu, och jag hade nästan glömt de gamla historierna. Jag heter förresten Alina Pandie, och jag är 13 år gammal. Jag bor med mina föräldrar, Ava och Jonne, och en envis lillebror som heter Johan. Vi bor i ett trevligt hus på Solstigen 11, i en stilla del av den lilla, mysiga staden. Jag längtade så, efter äventyr! Men ännu var det några dagar kvar i skolan innan sommarlovet, så jag fick snällt vänta på äventyret ett tag till. Idag var det i alla fall söndag, och efter frukosten tog jag på mig, min nya rosa jacka med kapuschong, och gick ut i vårsolen. Jag gick i riktning mot den sömniga staden, och njöt för fullt i den så efterlängtade värmen. Jag bara strosade omkring, utan att ha någon särskild plan. Efter ett tag, upptäckte jag att jag inte längre kände igen mig, jag hade tydligen gått vilse. Men hur hade det gått till? Så brukade inte jag göra, heller! Jag gick vidare, för att försöka hitta en plats, som jag kände igen mig på. Plötsligt började omgivningarna se bekanta ut. På något sätt, verkade den här platsen inte så främmande längre. Det stod ett märkligt hus, där borta i fjärran!


8

”I slutet av gränden, i stadens utkanter: ett vitt slingrande staket och där borta i fjärran- ett vitt sockertopps liknande hus, med många fönster.” Jag blev alldeles paralyserad, för jag visste inte vad jag skulle tro längre. Allt kändes som om det var som plockat ur en dröm. Jag blundade och tog ett par djupa andetag, och pustade ut några gånger. Men när jag öppnade ögonen igen, var det lustiga huset fortfarande kvar. Det bara stod där, som en enorm vanilj mjukglass! Förvirrade tankar började snurra runt i mitt huvud, vad var det här? Kunde det verkligen vara så? Men jag kunde inte avsluta tanken, den verkade bara allför otrolig. Jag visste inte vad jag skulle göra, och jag vet inte hur länge jag hade stått där, när jag plötsligt såg att ytterdörren öppnades! Där var tydligen någon, som släppte ut en katt! Men då bor det ju någon där i alla fall, tänkte jag, för katten kan väl inte ha öppnat dörren själv? Nyfikenheten tog överhanden, och mina ben började gå som av sig själva, mot uppfarten till den besynnerliga byggnaden. När jag kommit fram till grusplanen utanför, så fick jag ännu en stor överraskning. Det vita gruset på uppfarten var alldeles mjukt, och kändes inte alls som grus, under mina fötter. Det kändes mera som att gå på marshmallows! Marshmallowsgruset svävade, och bar mig hela vägen, fram till den stora entrétrappan. Jag svävade fram till det nedersta trappsteget, som genast började röra på sig, när jag nuddade vid det, med min ena tå. Det rörde på sig uppåt, som i en rulltrappa! Jag tog tag i räcket och allt var som i en dröm, lekande lätt och helt overkligt. När jag kommit upp på det översta trappsteget, stannade trappan. Jag steg av den, och plötsligt öppnades ytterdörren, med en liten puff! Jag tvekade lite, men sen öppnade jag den stora stjärnformade dörren, och steg in! Där var en stor cirkelformad hall, som hade massor av dörrar, som gick åt alla håll. Den stora hallen var dunkel och alldeles tyst och tom. Det doftade lite av rosor och smultron. Hallå, ropade jag lite försiktigt, för jag hade ju klivit in objuden. Är det någon här? Ingen svarade, men någon måste väl vara här! För någon hade ju precis släppt ut en katt! Jag gick runt en god stund i tystnaden, och visste inte riktigt vad jag skulle göra härnäst.


9

Men till sist tänkte jag, med stor glädje och nyfikenhet: jag önskar så att jag fick träffa de, som bor i detta fina hus! Jag hade knappt hunnit tänka klart den tanken, när det helt plötsligt blev ljust som en solig dag, och fullt av aktivitet och rörelse, runt omkring mig! Mängder av små figurer uppenbarade sig, från tomma intet! Pysslingar sprang omkring, och drog på kärror och släpade på allehanda märkliga anordningar! De sjöng glada melodier, och tycktes ha väldigt trevligt och gemytligt. Hela hallen var insvept i ett alldeles magiskt pärlemorskimmer! Allt var liksom förtrollat! Det kändes som att jag hade hamnat i en saga, eller nåt! Plötsligt vändes alla små huvuden mot mig, och alla sa i kör: hej och varmt välkommen, kära människo-flicka! Vi hoppas att du ska trivas här hos oss, fina du! Jag nickade förundrat mot dom alla, öh, hej på er, svarade jag lätt förvirrat! Sen fortsatte de att arbeta, som om inget hade hänt! Uppe i taket fladdrade mängder av olika fåglar, insekter, och andra märkliga små varelser omkring. Alla var mycket upptagna, och hade fullt med saker i sina näbbar, och klor. Små färgglada flygande alver, släpande på något, som liknade mångfärgade ballonger. Men ballongerna verkade inte vara helt stabila. Plötsligt puffade någon av dem till, och försvann i lila eller grön rök! Genast dök det upp en ny ballong-sak, och så höll det på. Den mångfärgade dimman, svepte tillslut in hela den stora hallen, i en levande regnbåge. Jag var helt förbluffad och skakade på huvudet. Hade jag hamnat i en levande saga, undrade jag för mig själv. Jag var alldeles häpen, och bara stod där som fastfrusen, ett bra tag. Efter en stund, såg jag hur en lång och finlemmad man, med ljusgrön glansig kappa, kom fram till mig, med ett varmt leende. Hans anletsdrag var späda, och ögonen var intensivt klarblåa, och de hade ett outgrundligt djup i sig. Hej min vän, kul att se dig, sa han mjukt och sträckte ut sin hand mot mig. Jag såg dig på trappan, när du kom. Kom in, kom in- det var länge sen vi hade något besök här. Han bugade så djupt, att hans långa blonda hår, släpade i backen! Åh förlåt mig, sa han, jag kallas för Alasar och du heter?


10

Eh, svarade jag lite darrigt, jag heter Alina Pandie! Han skakade ivrigt min hand, med en vänlig min. Han utstrålade stor visdom, ett djupt lugn, med en barnslig nyfikenhet, på en och samma gång. Hallå allihop, det här är Alina Pandie! Hej, Alina Pandie, sa alla små figurerna, med en mun. Det lät som ett ljuvt fågelkvitter, blandat med en flock surrande humlor, och jag blev tvungen att skratta åt dom. Nu när du har blivit så varmt välkomnad, antar jag att du har en del frågor. Ja, svarade jag och funderade, vart skulle jag börja? Hur kunde ni bara dyka upp så där, från ingenstans? Han log, och förklarade att dom funnits här hela tiden, men dom hade varit osynliga för mig. Det fungerar så här, fortsatte han, att man måste önska att få träffa oss, för att vi ska bli synliga. För tänk om någon bara råkat gå fel, och blir skrämd av allt som händer här. Det vill vi ju inte. Jag nickade fundersamt. Men vad händer här egentligen, undrade jag? Jo, vi tillverkar saker som behövs i världen; för att göra människorna, och jorden lite gladare. Kan man göra jorden glad, frågade jag? Han skrattade och sa, ja Alina, det kan man verkligen göra. Jorden känner precis som vi, den är också levande! Oj, sa jag förbryllat, och tänkte efter, vad han hade sagt. Är jorden levande?! Ja, Alina, jorden är vår moder, och hon heter Gaia. Du kommer att förstå, sa han varmt, åt min frågande blick. Men nu föreslår jag att vi tar en rundvandring, så ska jag försöka förklara allt eftersom. Ok, frågade Alasar. Jag nickade glatt, för jag var så nyfiken! Jag gick efter den resliga och slanka mannen, och hans långa blonda hår fladdrade efter honom. Han ledde mig genom den livliga hallen, till den första dörren på vänster sida. Herr Alasar hade något mystiskt över sig, han kändes så magisk på något sätt. Men jag kunde inte komma på, vad det var. Det var bara en känsla jag hade. En stor vacker enhörning skuttade plötsligt förbi. Den gnäggade åt Alasar, som nickade till svar åt den. Kan du prata med dom, undrade jag förbryllat? Han nickade, och sa att vi kommer att få se mera av dom senare! Jag kunde inte bärga mig! Jösses, tänkte jag- det finns faktiskt enhörningar! Vad häftigt! Åh, jag ville se dom igen!


Profile for Smakprov Media AB

9789174637212  

9789174637212  

Profile for smakprov