9789174244564

FÖRORD 7

M O D 14

ÄV E N T Y R 40

R Ä D S L A 90

PA S S I O N 126

U T M A N I N G 156

TA N K E K R A F T 186

A N D N I N G 218

När utmanade du dig själv senast?

När kände du senast att du verkligen levde – på riktigt?

Det är vad äventyr handlar om – att leva passionerat. Äventyr är inget som är förbehållet våghalsar och ungdomar. Du behöver inte vara vältränad eller ha några förkunskaper. Du behöver inte ha skägg och anorak eller kalla dig äventyrare. Du behöver inte ens vara modig.

Allt du behöver är nyfikenhet.

Det är där äventyret börjar.

HUR BLEV DU SÅDÄR GALEN?

DET VERKAR FINNAS ett stort intresse för hur jag blev äventyrare. »Har du alltid varit sådär galen?« är en av de vanligaste frågorna jag får. Men jag tror att alla barn är äventyrare. När allt är nytt, när man är nyfiken, då är livet ett äventyr. Jag slutade inte vara nyfiken. Jag slutade inte att klättra i träd eller prata med fiskarna under vattnet.

Självklart är jag såhär »galen« tack vare min uppväxt också. Mina föräldrar har inspirerat mig. Jag såg med stora barnaögon hur pappa försvann ner under vattenytan för att dyka upp några minuter senare på en annan plats. Jag följde mammas säkerhetstänkande och oändliga vänlighet. Jag och min bror växte upp nära naturen, lekte McGyver i högt gräs och skog. Jag drömde om att vara hemlig agent på uppdrag. Då hade jag ingen aning om att det senare skulle handla om att vara ute på expeditioner och föreläsningsuppdrag.

Jag har alltid älskat kontraster. I min barndom var jag antingen ute och lekte vilda lekar, eller satt helt still, totalt uppslukad av en bok. Jag såg bara på tv ibland. En gång såg jag hur den första svenska Everest-expeditionen nådde toppen. Det blev ett sådant ögonblick som skulle påverka en stor del av mitt liv.

Jag bestämde mig för att jag också ville bestiga Mount Everest. Så fort jag blev gammal nog att börja klippklättra gick jag en kurs. Och insåg ganska snabbt att jag var bra på att klättra. Antagligen för att jag tyckte det var så roligt att jag klättrade fyra timmar om dagen. När jag inte tränade läste jag allt jag kunde

7

komma över om klättring. På samma bokhylla i biblioteket hittade jag min första bok om mental träning av Lars-Eric Uneståhl. Det var min nästa stora insikt: att det är i hjärnan som det största äventyret pågår. Så mycket bestäms där. Jag tycker det är fascinerande hur vi i skolan tränas att rabbla information utantill, men inte får veta hur man lär känna sig själv eller hur man blir lycklig.

Tänk om mycket av det du lärt dig och hört att »alla vet« är felaktigt? Tänk om du börjar ifrågasätta sätten du begränsat dig själv på? Jag tror att allt du behöver redan finns inom dig. Allt du behöver göra är att lyssna. Verkligen lyssna.

Jag lärde mig tidigt att lyssna inåt. Och visste då att min passion inte bara handlade om klättring och berg. Jag hade precis samma dragningskraft till havet.

Jag trivdes lika bra under ytan som ovanpå, ibland till och med bättre under.

Samma sak inträffade med min kärlek till havet – jag ville vara mer där. Så jag började dyka mer och mer, hängde med pappa ner i djupet på ett andetag. Jag blev divemaster och jobbade med dykning, såg filmen Det stora blå och blev blixtkär. Fridykningen fick mig att lämna universitetsstudierna och flytta till Egypten, Dahab och Blue Hole. Där tillbringade jag flera år och kom närmare och närmare ett världsrekord. Några år däremellan klättrade jag högre och högre berg, närmade mig Mount Everest. Inom ett år satte jag världsrekord i fridykning, 126 meter, och besteg världens högsta berg från nordsidan som första svenska kvinna. Jag blev den högsta och djupaste människan i världen. Men för mig har det aldrig handlat om rekord. Det har alltid varit en täckmantel för att utforska passionen, att leva fullt ut.

Många undrar hur det går till att leva med och på äventyr. För mig handlar det om att leva enkelt. Inte lätt, men enkelt. Jag har inget fast boende idag, ingen bil, inget körkort. Det ger mig frihet att resa. Jag får kläder och utrustning genom mina sponsorer på Bergans, Devold och Exped. Jag får testa Olympuskameror och bikinis. Jag är vegetarian och lägger inte pengar på att dricka alkohol. Jag försörjer mig genom att jobba med det jag älskar att göra: som guide, föreläsare, coach, instruktör, fotograf och med sponsorjobb. Det handlar om att fråga sig själv vad som är viktigt – och leva efter det.

Annelie Pompe juni 2015

8

Min familj hör till de som inspirerat mig mest. Från vänster pappa, mamma, lillebror.

JAG PROVOCERAR Jag fick reda på att man pratat om mig på en fikarast. En kvinna som intervjuade mig inför ett tv-program berättade att hennes kollega tyckte att mitt levnadssätt var provocerande. Hon, kollegan, ansåg att eftersom många människor kämpar så för att hålla sig levande så är det respektlöst av mig att medvetet »riskera mitt liv«.

Själv blir jag mest provocerad av trångsynthet och personer som tillbringar sin tid framför tv:n och tittar på andra som lever låtsasliv i serier. Är det inte det så långt från levandet man kan komma?

MOD

Är du aldrig rädd?

För att vara modig måste man vara rädd.

18

FRIDYKNING UNDER IS P L AT S: Koljefjorden, Bokenäs, Sverige T I D: mars 2011 T E M P ER AT U R LU F T: 2 grader T E M P ER AT U R VAT T EN: 4 grader

Känslan av att fridyka under is kan liknas vid isens karaktär: kall, hård och vacker. Jag minns så väl att jag förundrat betraktade hur isen underifrån glittrade som mörkt guld när jag simmade med ansiktet upp mot ytan, mot taket av is. Under mig var bara iskallt mörker, så jag valde att titta uppåt.

Jag hade aldrig fridykt under is förut. Därav kom så klart den ytterst motiverande utmaningen att sätta världsrekord i fridykning under is.

– Varför i hela friden då? undrar du kanske.

Därför att det var kallt. Och därför att Mount Everest skulle vara ännu kallare. Jag behövde träna på att frysa. Världsrekordet i fridykning under is är 110 meter. Jag tänkte att det skulle bli lätt att slå. Jag kunde ju simma rakt upp från 126 meters djup, då borde 111 meter horisontellt vara enkelt.

Det såg inte ens så långt ut från där jag stod. Jag stod på utkanten av havsisen iklädd dunjacka, täckbyxor och gummistövlar. Framför mig bredde Koljefjorden ut sig, istäckt och vit. Jag kunde känna kylan från isen genom gummistövlarna, men låtsades inte om det. Jag var ju här för att vänja mig vid kylan.

Framför mig hade jag en någorlunda rak linje som bestod av fem hål i isen.

Varje hål var cirka en meter i diameter. Ett hål att hoppa ner i, ett vid 25 meter, ett vid 50, ett vid 80 och ett vid 111 meter. En lina under isen skulle leda mig.

Likt en flipperkula i ett flipperspel under vatten skulle jag ta mig fram till rätt hål. Det som låg längst bort.

19

Jag ville klara det. Inte så mycket för egen del som för alla i organisationen fridykning.se som hjälpt mig att organisera säkerhet och såga hål i isen. Jag var skyldig dem att lyckas.

Snart skulle jag ta av mig alla ytterkläder och likt Stålmannen vara klädd i en tight superdräkt. Fem millimeter våtdräkt av neopren skulle skydda mig mot en del av kylan. Jag borde till och med hinna med ett uppvärmningsdyk innan jag började frysa för mycket. Omkring mig gick folk och drack kaffe ur termosmuggar, småpratade trivsamt och tittade upp mot solen när den bröt fram genom molntäcket, som om det här var en helt normal händelse.

Jag gick fram till det första hålet och tittade ner i issörjan. Det hade varit svårt att få bort allt iskross så det var något av en soppa jag skulle dyka ner igenom. Fjorden som vanligtvis är vackert mörkblå eller smaragdgrön låg nu smutsbrun under isen.

Min plan var att hålla mig varm så länge som möjligt. Jag behöll mössan ovanpå våtdräkten in i det sista. Strax innan jag satte på mig cyklopen tog jag av mig den stickade mössan. För att inte bli så kall innan det verkligen gällde hade jag bestämt att bara göra ett litet uppvärmningsdyk, och sedan sätta mig på en madrass på isen och andas innan det riktiga dyket.

Uppvärmningsdyket handlar om att påminna kroppen om vad den ska göra: hålla andan och simma. Så det bästa är vanligtvis att hålla andan och simma.

Strunta i att det är kallt och bara göra som vanligt. Hålla huvudet kallt och tänka att kyla endast är en kroppslig känsla, man behöver inte reagera med negativa tankar. Jag hade en plan för mina tankar, jag skulle inte låta dem tänka att det är kallt. Jag skulle bara observera, och släppa taget om kroppens obehagssignaler.

Men min mentala styrka var som bortblåst den första chockartade sekunden när jag sänkte ansiktet under ytan. Det var som ett knytnävsslag över munnen och pannan samtidigt. Som om en jättenäve försökte slå bort min viljestyrka. Även om inget vatten kom in i dräkten kände jag hur kylan tryckte utanpå, smög sig in mellan cellerna i neoprenet och pressade sig mot min bara hud. Men kylan stannade inte på huden. Den fortsatte in i musklerna, förbi alla vävnader och in i benmärgen. Jag huttrade till på varje utandning. All mental styrka gick åt till att tränga bort de negativa tankarna som bara ville fram. En tanke slank igenom mitt pansar av optimism. »Varför utsätter du dig för det här?« frågade tanken. »Everest kommer att vara kallare, det här är bra träning«, svarade jag

20

mig själv. Det är bra att ha ett svar på frågan »varför«.

Så var det dags. Jag kände ingen nervositet. Fokus hade tagit över hela min världsbild. Det fanns inget annat, inget utom isen och havet under isen. Jag tog ett djupt andetag, sänkte ansiktet under vattenytan, kände det iskalla vattnet trycka mot pannan, läpparna och kinderna. Jag kastade ett öga ner i det mörka djupet innan jag tog ett simtag, vände runt och såg upp mot undersidan av isen istället. Den var skrovlig på undersidan och skimrade i guld genom det mörka vattnet. Ett simtag till och jag slog fenan i isen, sedan knäna, sedan huvudet – släpp taget, bara att fortsätta, tänkte jag och tittade på guldfärgen igen. Jag simmade vidare förbi en vak som låg någon meter från linan. En varningssignal dök upp i huvudet. Varför är inte linan precis vid hålet? Tänk om nästa hål är ännu längre bort från linan?

Jag huttrade till där under isen.

Nu tappade jag plötsligt fokus, det kändes som om det sjönk flera meter ner till botten av fjorden. Jag slog fenan i isen igen, sedan knäna och började simma snabbare. Jag kände ryckningar i diafragman, ett tecken på att jag inte var avslappnad, och att jag behövde andas snart. Var fanns nästa hål? När det äntligen dök upp simmade jag direkt till hålet, drog mig upp i kanterna på isen med uppspärrade ögon och tog nästa andetag.

– Här skulle du ju inte dyka upp, sa min tränare.

Jag kunde inte le, mitt ansikte var alldeles stelfruset. Men jag fick i alla fall träna på att frysa.

Jag är inte modig för att jag fridyker under is. Jag var aldrig rädd för att frysa, för mörkret eller för längden jag skulle simma. Det var ingen utmaning för mig och krävde inget mod. Jag tycker att jag var modig eftersom jag avbröt vid rätt tillfälle.

Det kan tyckas att det krävs mod för att vara en äventyrare. Men de allra modigaste, de allra äventyrligaste är de som faktiskt är rädda – men gör det ändå.

21

FAKTA

T R Ä NA DIG AT T B LI M O DIG A R E En dag fick jag ett mail med en till synes enkel fråga: »Annelie, hur finner jag mod att göra det jag drömmer om?« Det var en vacker fråga som kanske fler människor funderar på – så här kommer mitt svar.

Jag tror inte att man kan finna mod. Det är inget som går att leta upp, köpa eller tigga sig till. Jag tror på träning. Man kan träna upp sitt mod genom att utsätta sig för saker man är lite rädd för.

Ju mer du gör något, ju mer du tränar – desto bättre blir du.

Därför kan det vara bra att fundera över vad du tränar på, både medvetet och omedvetet. Om du hela tiden undviker att göra sådant du är lite rädd för kommer du aldrig att bli modig. Du kan träna på att vara modig. Men det går inte att bli modig om du väljer att befinna dig inom din bekvämlighetszon.

Att bli modig involverar nämligen rädsla. Det är så du tränar upp ditt mod – genom att göra saker du är rädd för. Det handlar om att vara rädd – men att göra det ändå. Allt du behöver är några sekunder av viljestyrka. Att skrida till verket kräver bara de där få sekunderna, det där första steget av stort mod – resten kommer av sig självt.

28

Jag är höjdrädd varje gång jag klättrar. Här klättrar jag så kallad »tradklättring« i Lofoten i Norge. Jag sätter kilar i sprickor i berget på vägen upp. Kilarna är länkade till klätterrepet genom karbinhakar som ska stoppa fallet, om jag faller.

Cirka tio meter längre ner på bilden står min säkringsman och håller mitt liv i sina händer.

M EN TA L T R Ä N I N G

AT T B L I M O D I G TA R E N S E KU N D Våra tankar, det är där allting börjar. Det är där besluten tas. Det är också där många fantastiska saker dör. Att vara modig är bara en tanke bort.

Det är i tankarna saker, händelser och farhågor kan växa och få overkliga proportioner. För allt vi ser, hör och är med om passerar genom färgade filter och erfarenheter i våra hjärnor. Hur stor del av verkligheten är kvar?

När du eller jag tänker på en aktivitet eller något projekt är det lätt hänt att vi fokuserar på hur svårt det är. Tankarna listar upp svårigheter. Projektets svårighet växer med listan. Sådant som vi är rädda för eller som väcker starka känslor är det som kan bli mest överdrivet i hjärnan. Det är givetvis bra att vara medveten om vad som kan gå fel och försöka förebygga, men det är såklart bättre att fokusera på det du ska göra för att projektet ska gå vägen.

Det är bra att tänka igenom saker. Men det finns också tillfällen när man inte ska tänka, utan bara göra. Att vara modig är inget du behöver vara hela tiden.

Du kan vara extremt modig i bara en sekund. Ta steget, även om det är litet.

30

M EN TA L T R Ä N I N G

E T T Å R K VA R AT T L E VA Tänk dig att din läkare efter en hälsokontroll sätter sig ner, ser dig djupt i ögonen och berättar att du bara har ett år kvar att leva. Tänk dig verkligen in i situationen!

Ett år från idag! Vad ska du göra? Vad ska du inte göra? Vilka människor ska du träffa och vilka ska du sluta umgås med? Till vilka människor ska du säga hur mycket du uppskattar dem innan det är för sent? Vilka ska du förlåta?

En god vän genomgår en tuff coaching-utbildning där detta är en av de tänkvärda övningarna. Men mer på riktigt, för det händer inte bara i tankarna.

Han gör om hela sitt liv som om han bara har ett år kvar att leva. Han älskar böcker och har ett helt bibliotek. Han är mycket fäst vid böckerna, han erkänner till och med att han ibland känner sig ägd, nertyngd av alla tunga böcker. Tvingad att läsa dem, dåligt samvete för de han inte läser om. Så i en av övningarna gick han igenom hela boksamlingen och frågade sig själv för varje bok »vill jag läsa den här om jag bara har ett år kvar att leva?«. Sedan samma frågeställning vid garderoben och så vidare, tills han bara hade kvar det han verkligen ville ha.

Men det handlar om mer än att låtsas. Det handlar om att sluta skjuta upp saker.

Att fundera på vad man vill uträtta i sitt liv, att fundera på vad man vill lämna efter sig. Att inse att vi med största sannolikhet bara har ett liv att leva.

Ska du verkligen fortsätta att titta på skräp-tv?

I den här övningen gör man upp med sin rädsla för döden. För att bli modigare i livet.

31

Ras Muhammed nationalpark, Egypten