Issuu on Google+


Av Margareta Lindholm har tidigare utkommit: FACKLITTERATUR Elin Wägner och Alva Myrdal (1992) En annan stad (2002) (medförfattare Arne Nilsson) Dubbelliv (2003) Kärlek: situationer (2005) SKÖNLITTERATUR Assar (1997) Skjulet (1999) Etel och människorna (2001) Mandarins resa (2002) Vi är bara besökare här (2006) Jag går över det frusna gräset (2009)

Skogen © Margareta Lindholm 2010 Omslag och grafisk form Anna Henriksson Första upplagan Kabusa Böcker 2010 Tryck Livonia Print, Lettland 2010 ISBN 978 91 7355 148 9 Kabusa Böcker www.kabusabocker.se


Onsdagen den 14 januari Idag kom Grenaas. Vi måste flytta när arrendet för Skogen löper ut den trettioförsta maj detta år som är. Grenaas stod kvar i dörren, klev inte in. Bror och jag satt vid köksbordet. Vi sa inget. Sedan frågade Bror hur vi skulle göra med redskap och verktyg, detta som står i uthusen och som är samlat sedan föräldrarnas tid. Vi hade pratat om det. Senast igår kväll var Bror orolig för vad som skulle ske med hans saker, om de tillhörde gården eller inte. Då sa jag till honom att de har ju vi köpt för egna pengar, de måtte väl tillhöra oss. ”Låt det stå”, sa Grenaas nu otåligt. ”Det är nog mest skräp. Jag kan köra bort det senare.” Jag var helt översiggiven när vi blev ensamma igen. Hur skulle det gå. Vart skulle vi ta vägen? ”Det blir alltid någon råd”, sa Bror. Men jag såg att han var lika upprörd som jag. Vi har inga pengar. Vi har inte någon annanstans att bo. Detta är vårt hem, har alltid varit det. Vi satt kvar vid bordet. Bror skruvade fram och tillbaka på transistorn men det gick inte att få in någon tydlig station. ~5~


Kanske batterierna börjar bli dåliga. Jag tänkte att snart får vi åka till samhället och handla några saker. Men sedan kom jag på att vi måste vara mycket försiktiga med vad vi köper hem. Snart ska vi flyttas och vem vet vad vi kan få med oss då. Det blev inte så att vi pratade om Grenaas och hans idéer på kvällen. Vi var för trötta. Men oron fanns där. Vi behöver göra upp egna planer. Vi kan inte låta oss knuffas hit och dit som en skock kreatur. Jag sa det högt. Bror försökte dämpa mig. ”Det blir alltid någon råd”, sa han igen. Vi skulle sova på saken. Jag gick och lade mig men fick stiga upp igen och sätta mig och skriva ner det här. Vi visste att arrendet löpte ut, det har vi alltid vetat. Men det skulle bli en formsak att förlänga det, har de sagt tidigare. Jag vet så väl att pappa frågade om detta. Men då fick han svaret att det var en formsak. Det var kyrkans mark och skog. Vi skötte skogen mot en viss summa i ersättning varje år och sedan betalade vi arrende för hela gården. Det var så det alltid hade varit ordnat och så skulle det ordna sig också i framtiden. Och sedan detta besked: Det ringde en man från kyrkoförvaltningen och sa att hela området skulle säljas. Spekulanten var införstådd med arrendet, påstod han från förvaltningen. Det skulle inte bli några problem. Men vi anade redan då att det skulle bli just det. Den som är Ägaren råder över marken, över skogen. Nu är det tydligen Grenaas! ~6~


Han påstod att han behöver huset och ska flytta hit. Jag var tvungen att gå omkring i rummet för att lugna ner mig och väckte väl Bror. Han sover annars tungt. Inte som jag, minsta fågelpip får mig att vakna. Eftersom Bror var vaken kom han in till mig. ”Vad ska vi göra”, sa jag genast. Jag tog för givet att han tänkte på samma sak som jag. ”Vi kan inte göra något”, sa han. ”Vi får se tiden an.” Jag kan bli tokig på hans sävlighet, och det sa jag till honom. Han satte sig på min sängkant. Knäppte sina stora knotiga händer och suckade djupt och tittade på anteckningsboken som låg uppslagen på sängbordet. ”Jaså, här sitter du och skriver”, sa han, som för att få mig att tänka på annat. Jag fortsatte att gå omkring, fram och tillbaka. Han kunde inte lugna ner mig. ”Du får leta fram kontraktet imorgon”, sa jag till sist. ”Det måste stå skrivet att vi kan bo kvar.” Det har aldrig varit tal om att vi skulle flytta! Aldrig någonsin har någon talat om detta nya. Försäljningen av skogen var illa nog. Vi har skött den sedan den bestod av små plantor. Men att vi skulle köras bort från hus och hem, det hade vi aldrig kunnat föreställa oss. Ja, tankarna gick runt, runt. Bror suckade och sa till mig att lägga mig och sova. Vi skulle prata mer imorgon.

~7~


Fredagen den 16 januari Idag tog jag mig ut i skogen trots snön. Gick utmed älven som forsade öppet vid ålslaget och en bit bortom det. Det var besvärligt att gå, längs slänten hade vattnet frusit till is och jag halkade flera gånger. Jag ska vänta med att gå där tills snön är borta. Inga fåglar syntes till på hela vägen. Det har varit för kallt. Förutom halkan njöt jag av varje rörelse. Jag rörde mig ganska snabbt och blev trött och andfådd. När jag kom fram till sjön såg jag att träden på andra sidan hade blivit märkta. Det är ingen stor sjö, mer som en tjärn. Bredden är högst femtio meter. Och min syn är fortfarande bra. Bror behöver glasögon ibland, men jag klarar mig. På andra sidan sjön står gammelskogen som fanns här redan när vi var barn. Raka breda granar. Solljuset silar ner men når knappt marken, det är mestadels så mörkt att ingenting växer där. Utom mossan, som breder ut sig i mjuka gröna mattor. De praktfulla raka stammarna var märkta som inför slakt. Jag tog stöd mot ett träd och satte mig ned. Hundra års arbete och noggrann skötsel ska skövlas, allt kommer att ske på en dag. En enda dag. ~8~


Jag flyttade mig närmare skogsbrynet. Isen låg på sjön, det var tjock is men jag tvekade ändå inför att gå på den. Det kändes som om jag ville gå över, men jag kunde inte. Jag hoppas innerligt att de låter träden stå till nästa år åtminstone. Hit ner har jag gått under hela mitt liv. På den här platsen är jag ifred. Nu försökte jag föreställa mig skogen på andra sidan utan träd, bara en stor öppen yta med sår och stubbar. Måste vänja mig vid tanken. Det blev för kallt att sitta stilla. Jag återvände hem. Det var sent på dagen och jag behövde komma hem innan mörkret. Jag berättade för Bror. Han svarade först inte. Böjde undan blicken och ville inte veta. Efter en stund sa han: ”Det kanske inte blir något av. Ibland märker de ut och sen händer inget mer.” ”Kanske det”, svarade jag kort. Ibland blir jag irriterad över att han inte vill se det jag ser. Inte vill dela med mig, den här oron som gäller oss båda.

~9~


Söndagen den 18 januari Jag tänkte förut på den gången när jag kom in i köket och sa till mamma att nu ska Redbergs flytta. De har bestämt sig, sa jag. Jag hade träffat Ingbritt vid brevlådan och hon hade talat om det. Mamma satte handen framför munnen men sa inget. Vad fanns att säga. Folk försvann, en efter en. Sedan sa mamma, att då blir det svart där också. Det blev så tydligt på vintern när lysena i grannhusen slocknade. Vi såg deras hus från oss. De andra husen låg för långt bort och vi hade inte så mycket att göra med dem. Men Redbergs, de var våra närmaste grannar och dem såg vi vid brevlådan och på vägen ibland. Nu var det slut med det. Det var hösten efter att affären hade slagit igen. Men det är längesedan nu. Människor frågade oss ibland hur länge vi skulle hålla ut. Det blir livet ut det, brukade pappa svara. Efter det att mamma hade gått bort och när korna hade sålts av kunde folk fråga mig hur jag skulle göra nu, om jag inte skulle röra på mig. Men jag har alltid svarat samma sak. Att jag aldrig ska flytta. Jag tänkte aldrig på att flytta. Inte ens de där åren när Bror var borta på sjukhuset och det var ensamt hemma. ~ 10 ~


Det finns något oändligt över den tid då man väntar på någon. Det blir en tvekan inför att ta sig för saker och ting. Men jag hade skogen. Man blir upptagen av något annat när man tillbringar mycket tid i skogen. Något som inte kan förklaras i ord. Att slippa vara endast människa. Idag såg jag vargspår igen i backen upp från älven. Djuren går dit och dricker nu när isen ligger. Jag spårade en bit, tills det blev för svårt att ta sig fram i snön. Vargen följde samma stig som senast jag spårade. Jag stör den inte men vill gärna veta var den är någonstans. Följde landsvägen ett stycke på väg hem. Tunga snödrivor vid kanterna. Men nog med is under för att det skulle gå bra att ta sparken. Grus i snövallarna, efter plogbilens framfart. Annars inga tecken på bilar eller människor.

~ 11 ~


9789173551489