9789171262592 by Smakprov Media AB

KE N N ETH G USTAVSSON

Tja!

Det är jag.

Tänker inte fråga hur du mår för jag vet ju att du inte gillar den typen av slentrianmässiga artighetsfraser. Frestas ändå fråga för att få höra dig berätta om alla stenbumlingar som måste baxas undan varje morgon för att du ska kunna se horisonten. Jag älskar den metaforen, hur du vaknar varje morgon i tidernas begynnelse och sedan måste gå igenom hela evolutionen innan du är färdig att möta dagen.

Vet inte hur jag ska säga det här men jag håller på och gör en bok med dina bilder, jag vet ju att du inte var så speciellt trakterad av det här med att göra fotoböcker. Men i alla fall, Ginger frågade mig strax efter att du stack om jag ville förvalta dina bilder. Det kändes hedrande och på ett sätt ganska självklart. Vi umgicks ju nästan dygnet runt i många år och jag minns rätt mycket av det som du berättade om och kring dina bilder. Kommer du förresten ihåg när vi gick in i labbet en fredag kväll och kom ut först på måndag morgon, tog bussen till Konstnärsnämnden och lämnade in varsin kartong med bilder tillsammans med ansökningarna? Jag fick ett allergiskt anfall i bussen. Det måste ha varit 1984. Vi fick stipendium båda två vill jag minnas.

Jag har gått igenom alla dina papperskopior. Tog med allt hem tillsammans med negpärmarna och gjorde kontaktkartor på alla filmer som saknade sådana. Det var rätt många, du gillade ju aldrig kontaktkartor. Jag kommer ihåg att du istället gjorde småbilder som du klistrade in i pärmar eller så klippte du rent stripparna, tog bort både perforering och nummer och sköt in dem i plastfickor. Jag håller med om att det ser snyggare ut.

Bad Anders hjälpa mig att gå igenom alla kartor och vi satt på labbet i Gamla Stan och markerade var och en för sig. Det var fint, vi pratade mycket om dig. Anders fick gula klisterpluppar och jag använde röda. Vi markerade många bilder, 750 stycken, nästan en bild per film. Anders tyckte att jag skulle övertala förlaget att göra tre böcker i en box. Men det låter sig inte göras och du var ju en rätt så sparsmakad herre så jag tror det blir bra med en bok. Patric formger. Och så blir det en retrospektiv utställning på Fotografiska. Jag fick pengar, projektbidrag från Bildkonstnärsnämnden och produktionsbidrag från Längmanska för detta.

Har bestämt mig för att i huvudsak använda dina egna printar på utställningen. De stora, 50x60, som du gjorde till Fotofestivalen i Houston 1988, en del 24x30 kopior på Barytpapper och så förlagorna till ”Indicier”utställningen 1996 som du kopierade på blankt plastpapper, 30x40. De är nog de allra vackraste du gjort, kraftfullt nedtonade med strumpa och ritfilm, melankoliska och vemodiga på ett fullkomligt självklart sätt, men med strimmor av hopp och längtan som river hål i vemodet. Den blanka pappersytan ger dem verkligen en vacker lyster i högdagrarna.

Jag hittade en gammal bild på dig från slutet av 70-talet när jag letade bland mina neg. Vi sitter på Tetleys i Kungsträdgården och fikar. Du ser avspänd ut, har en Gaulois i vänster hand. Det är fantastiskt vad fotografier hjälper en att minnas. Plötsligt satt jag där igen, på Tetleys, 24 år gammal. Allt var möjligt, livet var något som låg och väntade på mig, ännu inte fullt uttnyttjat. Så har det egentligen känts sedan dess. Minns vår resa till New York på våren 1988. Du hade fått stipendium från Konstnärsnämnden och generöst nog bjudit mig att följa med. Kommer inte ihåg exakt var vi kom gående, men någonstans på Lower West Side. Du pekar på en tobakshandel tvärs över gatan och berättar att du brukade köpa cigaretter där när du var i New York förra gången. Det var 1982, då var du där på tidningen ETC:s uppdrag. Vi korsar gatan, går in i tobakshandeln. Du konstaterar omedelbart att det är samma kille bakom disken som då för sex år sedan. När det blir din tur att handla, så tittar butiksinnehavaren upp, synar dig, och utan att yttra ett ord vänder han sig om och tar ner ett paket Gauloise utan filter och ställer på disken framför dig. Det var en rysare!

Jag har tagit mig friheten att använda några bilder i boken som du aldrig har kopierat, vare sig i labbet eller i datorn, inte ens markerat med gulpenna. Bestämde mig tidigt för att den övervägande delen skulle bestå av bilder som du publicerat eller ställt ut tidigare. Men att man också kunde ha med ett mindre antal bilder som jag vet eller kan se att du har arbetat med men aldrig visat i något sammanhang och så några få enstaka bilder som är mitt eget val.

Var tvungen att välja bort några av dina fantastiska

fågelbilder. Det gjorde ont, men var nödvändigt. Det hade blivit för många duvor annars. Men de allra bästa är med, New York-duvan, Berlin-duvan, Nunnan och fågeln som försöker ta sig ut genom fönstret i ”Boa” uppe i Storfall.

Kom att tänka på det där fönstret på Vasagatan. Det med de vissna kaktusarna som du stannade nedanför och tittade på varje kväll på väg till Pressklubben. Du såg en bild där, kväll efter kväll. När jag frågade dig långt senare hur det gick med den bilden, så sa du att de bästa bilderna är de som man aldrig tar. Jag förstår vad du menar.

Thomas