9789164206398

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0639-8

© Jan Guillou 2019 Utgiven av Piratförlaget, Stockholm 2019 Omslag Eric Thunfors Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2019

I 1982–1985

1 Om en släktmiddag, svåra skottskador, ett lysande bankrån och effekter av en socialistisk president i Frankrike

Hennes far var en slarver, låt vara charmerande och gammaldags välklädd. Dock en slarver. Hans sammanlagda livsinkomst, nu när han skulle fira sin 60-årsdag, uppgick väl knappt till 500 000, en halv mille alltså, för hans insatser som ”skidlärare” i Kitzbühel och Sälen. Affärsidén var att åka gratis skidor på vintrarna och segla på somrarna. För även om seglandet var inkomstfritt så var det förstås gratis, åtminstone i ungdomen när farfar Oscar stod för kostnadssidan. Därefter blev det dyrare än käre far insåg, eftersom seglingen måste finansieras med ett stillastående och år från år minskande arv. Och eftersom han likt praktiskt taget alla i släkten stoltserade med att vara ekonomisk idiot, eller i vissa fall ännu värre, 1968-radikal och samtidigt ekonomisk idiot, hade han aldrig ens snuddat vid tanken att investera sitt kapital så att han både kunde segla och försörja en familj.

Hans livsstil hade onekligen medfört avsevärda alternativkostnader. Entreprenör likt sin far var det minsta han var.

Men ingenting av detta hade längre någon avgörande betydelse. Som konjunkturen och världsekonomin såg ut just nu, halvvägs in i Ronald Reagans första – det borde enligt all logik bli 9

en andra – presidentperiod, så snurrade alla hjul för fullt. Reaganomics hade kickat in, USA hade blivit den motor som drev hela världsekonomin mot goda tider. Långt ut i systemets periferi skulle också släkten Lauritzen bli ekonomiskt oberoende på nytt.

Det var inte bara något som låg i korten. Det var självklart, hon läste det lika tydligt som i en balansräkning.

Fastigheter var den ena uppenbara vägen, släktens halvsovande fastighetsbestånd, den lilla sorgesamma resten av det som en gång varit en industrikoncern, var helt skuldfritt. Inte ett enda lån!

En del gamla stötar i släkten, exakt vilka visste hon inte, även om hon på goda grunder misstänkte sin far för att vara en av dem, hade för sig att ”lånade pengar” var något skamligt, sånt som man var för fin för att genera sig med, ”den som är satt i skuld är inte fri”, that sort of things. Fastighetsbolaget var alltså i rådande konjunktur en enorm dold tillgång, en bortglömd och sovande guldgruva. Det var den ena vägen.

Aktiemarknaden var naturligtvis den andra. För två år sedan steg aktieindex med 57 procent, förra året med 65 procent och prognosen för innevarande år låg mellan 82 och 85 procent. Inte ens en babian som kastade pil på aktielistan kunde misslyckas.

Eller om det var en schimpans. Några studenter vid Harvard Business hade genomfört schimpansexperimentet och gått med gedigen vinst, klart över index. Några av dem själva hade till och med fått stryk av schimpansen. Det var onekligen ljusa tider för hela den marknadsfria världen när till och med en babian, eller om det nu var schimpans, kunde skapa en förmögenhet på aktieaffärer.

De flesta kurskamraterna på Handelshögskolan hade väl mest sett det hela som en lek, eller en sport som gick ut på att fördubbla det studielån som den socialdemokratiska staten hade vänlig10

heten att förse landets alla studenter med, även dem som inte hade det ringaste behov. Vid examen kunde man omedelbart betala tillbaks hela studielånet och ändå casha in en minst dubbelt så stor vinst på det av staten tillhandahållna startkapitalet.

Men det hade bara varit som ett grupparbete vilket som helst bland alla grupparbeten på Handels. Eller som ett skämt med det socialdemokratiska Bidragssverige. Åtminstone hade det varit så på hennes tid. Med den nuvarande kursutvecklingen och prognoserna för framtiden var det fara värt att alltfler studenter på Handels skulle trilla dit på att spela aktiespelet på allvar. Till skillnad från annat spelberoende var risken hanterbar, såvida man inte började belåna aktierna för att köpa nya och därefter belåna i för många steg. Annars kunde ingen gå under på att ägna dagarna, och i värsta fall nätterna, åt korta aktieaffärer. Inte i nuläget.

Men det var fantasilöst, själsdödande och föga entreprenöriellt, en sorts intellektuell dvärgväxt. Med ett minimum av självaktning borde man ha bredare visioner än så.

Släkten Lauritzen var dessvärre ett skolexempel på problemets andra sida. För det som en måttligt dresserad apa kunde klara av låg ändå utom räckhåll för i synnerhet käre far. Och lika mycket hans bror, onkel Hans Olaf, liksom fastrarna i den andra släktgrenen och kusinerna, särskilt ”terroradvokaten” Eric. Just han var förmodligen värst, han till och med skröt med att han inte ägde några aktier och var aktivt ointresserad.

Deras hållning var obegriplig. Eller om man snarare skulle se den som extremt omodern.

De hade alla ärvt pengar efter den tidigare generationen, gammelonklarna och deras fruar. Startkapitalet alltså gratis, manna från himmelen. Men detta kapital låste de sen alla in på bankernas 11

sparkonton mot fyra–fem procents ränta. När inflationen låg kring tio procent.

Det var inte dumhet i enkel mening, snarare någon sorts konservativ snobbism. Ärvda pengar var fint. Pengar som man tjänade på eget arbete var mindre fint men åtminstone okej. Men pengar som man tjänade på ”spekulation” – alltså vanlig sund och förnuftig förvaltning – var rent ut sagt fult.

Att kusin terroradvokaten var särskilt hårt ansatt av just den senare typen av tvångsföreställningar gick i alla fall inte att begripa. Han var en relikt från 1968, antagligen socialdemokrat och säkerligen anhängare av regeringens idéer om ”löntagarfonder”, alltså konfiskation av alla industritillgångar på den fria marknaden. Att en sådan person placerade sitt sparande på bankkonton stämde rätt väl med en sorts pervers övertygelse.

Men hennes far till exempel? Han hade röstat på Högerpartiet i hela sitt liv, och inte bara för att han var för sänkt arvsskatt och bolagsskatt. Vad fick honom att förstöra sitt kapital på bankkonto? Han borde ju kunna se risken att pengarna tog slut före hans död. Och vad skulle han säga då? ”Hoppsan, där tog kontanterna slut så nu får vi gå från gård och grund.” Eller vadå?

Det var inte lätt att förstå varifrån han fått sin naiva syn på pengar, även om det låg närmast till hands att söka etnografiska förklaringar.

Farfar Oscar hade varit en äkta entreprenör och systematiskt byggt upp sin förmögenhet från ungdomens elefantjakt i Afrika och affärer i mahogny hela vägen fram till innovationer inom både teknik och byggnadsverksamhet. Han tycktes ha gått bredbent rakt fram i livet, utan att någonsin grubbla över hur man skulle hantera pengar.

Farmor Christa var ett knepigare fall. Å ena sidan var hon en 12

sorts knäppgökssocialist eller rentav urtidskommunist från ryska revolutionen. Å andra sidan var hon aristokrat, friherrinnan von Moltke, förmögen från vaggan till graven utan att någonsin behöva ägna den självklarheten en tanke. Hon kunde alltså kosta på sig lyxen att förakta allt vad pengar hette från två helt olika håll: både som knäppgökssocialist och som urtidskonservativ aristokrat.

Och under hennes moderliga vingars skydd hade alltså pappa, liksom onkel Hans Olaf och faster Hélène, vuxit upp. Det måste ha satt sina spår. De ärvde sin mors förakt för pengar men inte sin fars entreprenörsbegåvning.

Eller var faster Hélène undantaget? Hon hade åtminstone visat lite initiativförmåga. Såfort hon fått ut sitt arv från gammelonkel Sverre tog hon pengarna, emigrerade till Karibien och investerade i en sportfiskeanläggning för amerikanska miljonärer. Kusin Axel tog hon med sig, storebrodern och sossesnobben Eric dumpade hon klokt nog i Sverige. Sen bröt hon alla förbindelser med släkten.

Vid närmare eftertanke föreföll hon som den enda förnuftiga människan i hela den tidigare generationen. Inga sparbanksböcker där, inte. Det var faktiskt beundransvärt. Och typiskt att just hon som kvinna gjort något som männen i släkten aldrig förmått.

Synd att hon inte kom till 60-årskalaset. Med henne hade det nog blivit lätt att samtala, och antagligen rätt kul. Eller ”konversera” som man sa i släkten. Nu skulle det bli den vanliga plågan, det vanliga kravet att inte säga något alltför uppriktigt, inte något som kunde såra terroradvokaten, inte reta sin bror Ola för att han hittills visade alla tecken på att absolut inte gå i sin fars fotspår, inte reta kusin Ariadne för att hon hoppade av chansen på Handels och läste juridik i stället och dessutom nöjde sig med en lågbetald anställning på kusin Erics advokatbyrå och därmed antag13

ligen sabbade sin framtid. Inte säga det och inte säga det. Kort sagt uppföra sig fint och stelt som en forntida varelse. ***

Det var en varm vindstilla solnedgång som fick höstlöven att glöda över hela höjden där huset en gång stått. Nu låg där ett tjugotal mindre villor, ekarna och silvergranskogen hade avverkats men av outgrundliga skäl stod den gula lekstugan kvar. Man kunde fråga sig varför och vem av alla dessa nyinflyttade villaägare från övre medelklassen som fått en lekstuga av sekelskiftesmodell på just sin tomt. Den kunde förstås användas som gäststuga.

Som utflyktsmål var det här i sentimentalaste laget, eller rent ut sagt patetiskt. Det hade förstås varit onkel Carl Lauritz idé vid drinken när solen började sänka sig och rodna. Och han var ju jubilaren, det var hans 60-årsdag som skulle firas. Det var visserligen en något lustig ordning eftersom hans tvillingbror självklart också fyllde år. Men hemma hos pappa Hans Olaf och mamma Alice firade man födelsedagar på ett helt annat sätt, nästan inte alls, och det visste ju alla.

Alltså var onkel Carl Lauritz festföremålet och vem kunde då säga emot när han föreslog att man skulle ta den korta promenaden för att ta en titt på ”vår tomt”? Gångvägen från Grand Hôtel var bara några hundra meter, dessutom nyasfalterad och torr; det gick inte ens att slingra sig undan med hänvisning till känsliga högklackade skor avsedda för fest snarare än för friluftsliv.

Så nu stod de där alla som fån i hörnet mellan Strandpromenaden och Källvägen och stirrade upp på den gamla lekstugan och försökte räkna antalet nya villor som byggts på ”vår tomt”.

14

Onkel Carl Lauritz pekade, rörd till tårögdhet, mot en gisten betongbrygga hundra meter bort längs stranden och berättade än en gång att det var där Beduin, 12:an som vunnit Gotland runt på gammelonkel Lauritz tid, hade legat förtöjd.

Det var så pinsamt att det gjorde ont. Med sin känslosamhet klädde onkel Carl Lauritz av sig själv i sin längtan tillbaka till en tid som det nu bara fanns enstaka spår från, en gul lekstuga, en sprucken betongbrygga.

Men alla höll förstås masken. Om det var något av alla dessa påstådda släktdrag som fortfarande fanns kvar så var det väl just det, den väl intränade förmågan att alltid kunna hålla masken.

På den korta promenaden tillbaks till hotellet tydde hon sig till sin chef, kusin Eric, som var mitt inne i ett ivrigt samtal på tyska med sin lille son om något som hette Pershing, det tycktes vara raketer, eller om det var medeldistansmissiler.

Hon frågade nästan burdust rakt på sak vad han kände när han såg ”vår tomt”. Han ryckte bara på axlarna och sa något vagt om att alla hade väl rätt till sina barndomsminnen och visst, själv hade han kommit att tänka på hur han lekt indianer och vita i den silvergranskog som inte längre fanns. Ett artigt neutralt Lauritzensvar.

Sen ångrade han sig, drog henne kärvänligt intill sig och skämtviskade att det förstås gällde att lämna barndomen i tid och att vi jurister hade fullt upp med nuet eftersom vi skulle göra världen bättre. I alla fall lite bättre.

Födelsedagsmiddagen innehöll självklart inte en enda kulinarisk överraskning. Det hade lika gärna kunnat vara 1940-tal. Samma gamla champagne som välkomstdrink. Sköldpaddssoppa med sherry. Sjötunga Walewska med något djävla tyskt vin. Chateau15

briand med röd bourgogne, samma märke som alltid, hjortronparfait med Eiswein, hela köret som vanligt. Grand Hôtel Saltsjöbaden var väl inte vad det en gång varit. De slapp visserligen sitta inne i den urtråkiga ”Franska matsalen”, men också här ute på verandan kändes en stämning av längtan efter det förgångna, flagnande målarfärg i fönstersmygarna, någon gisten stol som brakade ihop, förargligt nog under pappa Hans Olaf, som visserligen clownade sig ur situationen på ren rutin. Överraskningen kom i onkel Carl Lauritz tydligen minutiöst förberedda tal med nedskrivna minneslappar, en sorts politiskt linjetal som det skulle visa sig.

Efter obligatorium om tidens flykt och hur glad han var över att se släkten samlad (en klar överdrift eftersom halva släkten befann sig i Skottland, USA, Bahamas, Skåne och i värsta fall Libanon) var det honom förstås en särskild glädje att också kunna fira dottern Solveigs examen och formellt avslutade studier.

Han gav sig därefter ut på ett något vingligt sidospår som gick ut på att försvara det enkla faktum att Solveig tagit sju år på sig för att bli färdig civilekonom. Hon hade ju arbetat ett år på Deutsche Bank i Frankfurt, en förmån som beviljades ytterst få europeiska studenter. Hon hade jobbat ytterligare ett år på någon ökänd konsultfirma i London, hos en lika ökänd fondkommissionär i Stockholm och det ena med det andra. Kort sagt, Solveig var enastående (som om inte alla redan visste det). Som jurist borde man redan så långt in i talet ställa sig frågan Cui bono? Till vems nytta?

Till allas vår nytta, skulle det snart visa sig.

För när man fyller 60 och så att säga går in i andra halvlek, fortsatte onkel Carl Lauritz, något optimistiskt kanske, så börjar man också tänka på att se om sitt hus. Släkten hade en gång ägt många hus, hela den gamla stadskärnan i Dresden och en stor del av 16

centrum i Berlin. Allt detta hade emellertid svepts bort av krigets vindar och kommunismens maktövertagande.

Onkel Carl Lauritz sänkte blicken i kort begrundan över hur andra världskriget och kommunismen särskilt hårt tycktes ha drabbat släkten Lauritzen.

Som jurist var hon alltid road av krystade bortförklaringar, hon fick anstränga sig att inte dra på munnen, iaktta den lauritzenska disciplinen. En mer näraliggande förklaring än andra världskriget och kommunismen, när det gällde släktens ekonomi på dekis, vore annars att egendomen i Saltsjöbaden såldes till underpris och ingenjörsfirman Lauritzen & C:o gick under på grund av en tioårig arvstvist mellan tre bröstarvingar, varav onkel Carl Lauritz varit den om möjligt värste rättshaveristen. Kusin Eric kunde dra vansinnigt roliga historier om hur det där gick till, extra roliga för en jurist.

Som släktens huvudman, fortsatte onkel Carl Lauritz, hade han funnit anledning att grubbla mycket över allas vår framtid.

Därefter gjorde han en något misslyckad konstpaus, som om hela middagssällskapet, tio personer inklusive den 12-årige Erkki, nu skulle dra efter andan i den outhärdliga spänningen inför meddelandet om vad huvudmannen kommit fram till.

Nämligen att det vore på tiden att bolagisera släktens fastighetsbestånd i Stockholms innerstad. Och att Solveig, förstås med allas samförstånd, skulle överta driften av det nya bolaget. Om vi alla kunde enas om detta vore det den finaste av 60-årsgåvor.

Champagnen i glasen hade hunnit bli varm. Ingen applåderade onkel Carl Lauritz märkliga födelsedagstal. Ingen kunde heller börja käfta emot, vem ville just nu beröva jubilaren hans finaste gåva?

Pappa Hans Olaf fann sig först, höjde sitt glas och utbringade 17

en skål för födelsedagsbarnen. Han själv fyllde ju också år denna dag.

Och så var det bara att ta itu med den långrandiga måltiden, avsedd att vara precis som förr i världen.

Och nu satt hon alltså med Ola, enligt äldre tiders placeringsregler som möjligen han men inte hon kände till. Han var reservofficer i flottan och där höll man säkert på med sånt där. Och han var säkert lika trött på henne som hon på honom.

Han konverserade henne om den tilltagande brottsligheten, framför allt den våg av incest som tycktes svepa över landet. Han hade läst i tidningen (dvs Svenska Dagbladet) att vart fjärde barn i Sverige hade utsatts för sexuella övergrepp av någon närstående.

Han fann det svårsmält att den typen av särskilt vidriga förbrytare skulle ha rätt till advokat när de åkte fast.

Hon försökte konversera tillbaks om de sjunkande anslagen till flottan som hon också läst om i tidningen (i det här fallet samma tidning) och om huruvida detta var ett strategiskt eller mer kortsiktigt politiskt problem, varvid hon säkert framstod som lika korkad i hans ögon som han i hennes.

Solveig satt till höger på andra sidan bordet och hela tiden vänd mot Eric, säkert också enligt någon placeringsregel, så att det var omöjligt att avgöra vad de talade om. Hon hade nämligen kvällen till ära hela det enorma röda hårsvallet utslaget. Det såg ut som i en amerikansk reklamfilm för schampo.

Eftersom Solveig alltid hade avsikter med det hon gjorde var det utslagna håret möjligen någon markering om att vara särskilt lauritzensk. Släktens legendariska urmoder, som ensam uppfostrat de tre gammelonklarna i Herrans tukt och förmaning, hade tydligen varit försedd med samma hår. Det var på en ö någonstans på den norska västkusten, vad den nu hette. Och vad urmodern själv 18

hette? Sedan påstods det där håret ha återkommit hos tant Johanne, som numera var vackert gråhårig. Men på henne fanns det ju gamla färgkort. Förargligt att inte komma ihåg vad den där urmodern hette, eller ens namnet på ön. Bjørkøya? Nåt sånt.

Det där med rödhårighet var lite märkligt. Det som varit Solveigs lidande som barn, eller i tidiga tonåren när de smet ut på nätterna från sitt krypin i vedboden på Sandhamn, hade nu blivit hennes trumfkort. Då retad som morot, rävhona och rödmyra, ständigt tröstad av kompiskusinen. Idag seglade hon fram i stora solglasögon av feministtyp, ljusa i underkanten, mörka högre upp, från Yves Saint-Laurent med håret som stridssignal.

På Handels hade man kallat henne Rävhonan, men det tog hon som en komplimang och försummade aldrig chansen att påpeka att rävar, oavsett kön, åt små gråa möss till frukost.

Två tredjedelar in i hjortronparfaiten klingade pappa Hans Olaf i glaset för att hålla tacktalet.

Det knöt sig lite av oro i henne när hon såg pappa ställa sig upp och skämtsamt börja med att låtsas rätta till sin smoking till sådan oklanderlighet att – underförstått – inte ens ”släktens huvudman” borde kunna finna något att anmärka på. Ingen kunde undgå udden i komiken. I onkel Carl Lauritz sällskap bar man så att säga inte bruna skor efter klockan 18:00.

Pappa hade mycket väl kunnat utveckla en mardrömsscen som i en film av Buñuel, talat om le charme discret de la bourgeoisie på ett så raffinerat underförstått sätt att ingen vid bordet utom kusin Eric och hon själv hade kunnat hänga med. Alla hade då suttit med stela leenden utan att kunna bestämma sig för om de skulle bli förbannade eller imponerade. Pappa hade betydande teatertalanger, och förutom sin bildning många andra talanger som han aldrig kunnat göra något av.

19

Men till hennes lättnad valde han harmlöshet, spelade upp en kavalkad av mer eller mindre slapstickartade scener från brödernas lyckliga barndom. Och tog sen ett omärkligt språng över medelålderns alla misslyckanden till en avslutning som gick ut på att 60 år inte var så mycket värre för någon av dem än 30. Vilket ju bevisligen framgick av att käre storebror idag bar samma smoking, med numera otidsenliga kavajslag, som han burit på sin 30årsdag!

Förlösande skratt. Faran över.

Kusin Eric och hon själv tog sista kvällståget in till Stockholm. De skyllde på att de hade ett viktigt mål i tingsrätten nästa dag och parerade Solveigs erbjudande om plats i hennes förbeställda limousin med att Erkki skulle till skolan nästa morgon.

Saltsjöbanans järnväg var inte heller som förr. De bruna robusta järnvägsvagnarna med rökkupéer och underförstått reserverade platser för särskilda manliga passagerare, hade ersatts med jämlika plastsäten i ljusblå tågvagnar som mer kändes som äldre tiders spårvagnar.

Det påminde henne i kringelkrokiga associationer om den spruckna målarfärgen i fönstersmygarna på Grand Hôtels bedagade veranda.

De var nästan de enda passagerarna, ett litet gäng väluppfostrat fulla tonåringar i andra änden av vagnen störde dem måttligt.

Erkki surade lite och lutade sig demonstrativt mot sin far och låtsades omedelbart somna. Kusin Eric lade armen om honom. ”Lustigt”, sa han. ”Jag minns Erkkis och min första jul just så här. Vi tog tåget ut till Näsbypark för att hälsa på mormor Christa.

Men det var då det. Rätt skönt att det hela är över och att din pappa höll inne med sina satiriska förmågor där på slutet.”

20

”Javisst, det var skönt”, medgav hon. ”Men vad tror du om det där med bolagsbildningen?” ”Inget särskilt”, sa han, kvävde en gäspning och viftade ursäktande med handen. ”En rimlig modernisering. Och aktiebolagslagstiftningen är rätt svår att mygla sig förbi.” ”Affärsgeniet Solveig blir vd och vem tror du då blir styrelseordförande?” invände hon. ”Deras plan är förstås att det blir släktens självutnämnde huvudman, men jag ser inget problem i det heller. Det är väl bra om han får en sinekur så att han äntligen kan låtsas att han gör någon nytta. Och tid har han ju.” ”Vad betyder det där med att han är vår ’huvudman’ som han ständigt tjatar om?” ”Sakligt sett ingenting. Om vi vore kungliga hade det naturligtvis betydelse för successionen. Eller om det varit gammelonklarna som varit adliga och inte deras fruar. Men då skulle Carl Lauritz i alla fall bli blåst. Vet du vem som skulle vara huvudman i så fall?” ”Nej, inte en aning.” ”Kusin Henning.” ”Va?” ”Jo. Kristallklart. Av gammelonklarna var Lauritz Lauritzen äldst, inte vår farfar och morfar Oscar. Eller hur?” ”Jo. Och?” ”Lauritz I hade alltså kungakronan. Den skulle i första hand ärvas av hans äldste son Harald. Men Harald är ju död. Yngste sonen, Haralds bror Karl övertog normalt kungakronan i så fall.

Men nu dog han också.” ”Jaa? Och, om vi alltså bara håller oss till manlig tronföljd, då vandrar väl budet vidare över till näst äldste broderns ättlingar. Och Carl Lauritz är ju tre minuter äldre än min far. Det avgör väl saken?”

21

”Nix. På sin ålders höst fick herr patriarken Lauritz ett sladdbarn, Henning, nämligen.” ”Utomäktenskapliga barn räknas väl inte?” ”Det är möjligen så Carl Lauritz resonerar. Men i och med att halvsystern, tant Johanne, adopterade Henning blev han en äkta Lauritzen. Och voilà!” ”Den saken tror jag onkel Carl Lauritz skulle vara beredd att processa om!” ”Det tror jag också. Och förlora som vanligt!”

De brast i skratt. Det kändes bra, gemensamt och bra. De skulle alltid stå på samma sida, inte bara som jurister. ”Skit samma i alla fall”, vidtog Eric. ”Eftersom vi faktiskt inte är kungliga eller motsvarande så är saken juridiskt irrelevant. Var det nåt mer du ville veta?” ”Ja. Vad hette ön i Norge och vad var det vår urmoder hette?” ”Du borde skämmas.” ”Det gör jag också, men nu är det ju bara du som hör.” ”Hon hette Maren Kristine och var faktiskt kolossalt imponerande. Ön heter Osterøy. Något mer?” ”Jaa … ser du inget problem i maktkoncentrationen i det nya fastighetsbolaget. Att Solveig lindar sin far styrelseordföranden runt sitt lillfinger, till exempel?”

Han rynkade pannan och tänkte efter en stund. ”Jag är förstås lite berusad och trött”, sa han. ”Men nej, för det första har du och jag givna styrelseplatser eftersom vi är både jurister och delägare. Aktierna i det nya bolaget kommer att fördelas ungefär som vid ett arvsskifte. Styrelsen kommer att konstitueras med dom av oss som bor i Sverige. Blir det bråk kommer ’huvudmannen’ finna att han och vd befinner sig i minoritet.

Nämligen när du och jag presenterar fullmakter från exempelvis 22

tant Johanne och tant Rosa, kusinerna Peter och Elizabeth och självfallet kusin Henning. Blir det skarpa motsättningar kan vi bara avsätta dom. Men för helvete, det handlar ju bara om några hyresfastigheter på Kungsholmen, sju eller åtta. No big deal, som vår kära vd skulle ha sagt.”

Hon lät sig nöja med det. Inte bara för att det han sagt lät juridiskt oantastligt. Hon beundrade sin kusin, han tvekade inte att försvara impopulära misstänkta, det var antagligen därför en viss kvällstidning döpt honom till ”terroradvokaten”. Och han vann ibland, vilket var ovanligt bland brottmålsadvokater.

Det var ingen tillfällighet att hon sökt notarietjänst på Advokatfirman Spartacus efter sin examen. Trots att han varit emot det.

Hon hade fått jobbet på sina betyg från Juridicum och sina meriter från Handels, trots att hon hoppat av därifrån. Det var hans två delägare som hade förordat henne bland alla sökanden.

Han visste inte att hon visste. ”Det som nu bekymrar mej är en helt annan sak”, sa han efter en stund och tryckte ena handens långfinger och tumme över näsroten.

Hon avvaktade. ”Det som bekymrar mej, nej åt helvete med dom här underdrifterna i juristspråket, det som oroar mej sömnlös är vad som har hänt Henning.” ”Han är väl i Beirut, mitt i kriget?” ”Såvitt jag vet, ja.” ”Har han inte ringt?” ”Förmodligen går det inte att ringa.” ”Skulle han hämta hem sin fru?” ”Jag tror det, men jag vet inte. Och hon är också en av mina närmaste vänner.”

23

De satt tysta tills tåget gled in vid slutstationen under Slussen och Erkki ytterst motvilligt lät sig väckas. ***

Han svävade ut och in mellan drömlik verklighet och medvetslöshet, befann sig ångande av svett i öknen ena stunden och på vita iskalla snöfält några ögonblick senare. Svetten kunde han vara helt säker på eftersom det sved av salt i ena ögonvrån. Ömsom tystnad och mörker, ömsom dunkade febern så intensivt i hörselgångarna att han upplevde det som flygplansmotorer. På de vita frusna fälten var ljuset så förblindande att det inte syntes varifrån automatelden kom.

Högen av döda barn och deras mödrar iklädda palestinska långa svarta klänningar med de typiska broderierna över bröstpartiet. En del kvinnor låg med armarna om sina barn som om de in i det sista ville skydda dem med sina kroppar. Bilderna var svartvita som i gamla journalfilmer från andra världskriget, eller om det berodde på att blodet levrat sig, torkat och svartnat så att verkligheten förvreds för att färgerna pressades ihop i en virvel där de till slut upphörde, och så blev det tyst och bildlöst när någon kylde hans panna och stack en nål i hans arm, eller om det också var dröm eller inbillning.

När han vaknade var det som att flyga ut ur höga stackmoln och plötsligt se allting blixtrande ljust och klart.

Han var skjuten på två ställen och den dunkande smärtan satt någonstans under ena nyckelbenet och i högra vaden. Han försökte dra ett djupt andetag efter luft men då högg smärtan till under nyckelbenet så att han måste tvinga sig till korta, flämtande andetag.

24

Han flög. Det var verklighet. Taket ovanför honom var välvt som i en flygplanskropp och när han försiktigt vred på huvudet såg han vita moln, verkliga moln genom ett ovalt fönster.

Helvetesbilderna kom tillbaka som i mardrömmen, fast han nu var vid fullt medvetande. De hade skjutit kvinnorna i ansiktet, för det mesta i ansiktet. Och på så nära håll att de glödande korditresterna bränt fast som groteska tatueringar. Men de hade också skurit upp en del av dem med sina bajonetter, de havande kvinnorna. Ett foster låg intorkat, vitt, skrumpnat intill en död och uppsprättad kvinna. Henne hade de inte skjutit utan bara lämnat att förblöda bredvid sitt barn.

Hur många döda hade han vacklat förbi i det desperata försöket att ta sig ut? Hundratals eller tusentals? Nej, inte tusentals.

Gränden var sex- eller sjuhundra meter lång. Omöjligt att beräkna, hjärnan låste sig. Sex- eller sjuhundra meter från dispensären med det röda korset och halvmånen mot vit botten till falangisternas avspärrning. De var svartklädda, bar amerikanska M 16, en del med enkla masker, en tygpåse med hål för ögonen.

Bilderna av de svartklädda upplöstes och han var tillbaks i planet. En vitklädd person, en man med svart skägg böjde sig över honom och kylde hans panna med en fuktad gul frottéhandduk.

Det var verkligt, ingen dröm. Han kunde känna den andres andedräkt.

Han försökte säga något till den andre som då bara skakade på huvudet och log till svar.

Han försökte på nytt men då kortslöt sig hjärnan så att han inte fattade vilket språk han tänkte på och vilket språk han försökte tala. ”Är ni vid medvetande, monsieur Laurisson, hör ni vad jag säger?” frågade den andre på engelska som lät som franska.

25

Han försökte nicka trots smärtorna vid varje rörelse. ”Bra”, sa den andre. ”Så här är läget. Ni är i chocktillstånd och har en rätt besvärlig infektion, vi vågar inte ge er mer morfin. Om två timmar landar vi i Stockholm, om tre timmar ligger ni på ett operationsbord. Era skador är inte livshotande, infektionen är det största problemet. Har ni förstått vad jag säger?”

Han nickade försiktigt, först lättad men sen svämmade skräck och förtvivlan över inom honom. ”Min fru?” rosslade han och försökte vrida på huvudet så att smärtan skar som knivar inom honom.

Den andre baddade hans panna på nytt och log som en Kristusgestalt; det var så han skulle minnas bilden. ”Ni behöver inte oroa er för er fru, monsieur Laurisson”, sa den andre. ”Hon ligger tre decimeter från er, rakt ovanför ert huvud. Försök nu att somna om.”

Den andre var borta men orden om tre decimeter ekade om och om igen, allt svagare tills de dränktes av flygplansmotorerna.

Ambulansplan, tänkte han halvvägs in i sömnen. Så var det, till slut fick vi ett ambulansplan. Sedan domnade han bort i nya moln och mardrömmar.

De landade på Bromma, två ambulanser väntade ute på plattan.

Febern dunkade och brände inom honom, men nu när morfinruset tydligen passerat såg han klart och påmindes varje sekund om den fysiska verkligheten av smärtorna som strålade ut i hela kroppen. Fast det var det minst viktiga.

Mette föreföll medvetslös. Hon hade en syrgasmask över ansiktet när hon bars över från det vita planet med rött kors och halvmåne till ambulansen. Såfort de fått in hennes bår genom de stora bakluckorna sprang en av de grönklädda männen runt till förar26

hytten och hoppade in, en annan stängde bakluckorna inifrån och ambulansen startade med gummirök från de skrikande bakhjulen och försvann sladdande med både blåljus och sirener påslagna. Just då föreföll inte det särskilt oroande, bara som den sista lilla enkla etappen mot räddningen. Han andades lättad in den svala svenska septemberluften, i små försiktiga andetag.

Det var först en stund senare han blev rädd på nytt, när ambulansmännen behandlade honom på ett helt annat sätt. De bar utan brådska över honom från planet till ambulansen medan de smågnabbades om riksdagsvalet för några dagar sen. En av dem tyckte att det var helt okej att Palme satt kvar som statsminister, den andre tyckte att det var en sån djävla besvikelse att man borde emigrera till Australien. Än mer oroväckande var att hans ambulans startade makligt, utan vare sig blåljus eller sirener och försiktigt hänsynsfullt trasslade sig ut mellan flygplatsgrindarna. Varför hade det varit så bråttom med Mette, men inte med honom? ”Jaha, då ska vi se hur det var här”, sa ambulansmannen som tyckt att det var okej att Olof Palme fortfarande var statsminister. ”Du har två skottskador, är du själv medveten om det?” frågade han när han studerat ett dokument uppspänt med klämma på en blå plastskiva. ”Nej, bara att jag är skjuten”, sa han och försökte skaka på huvudet men ångrade sig genast när de inre knivarna skar till. ”Men jag har ganska ont vid ena nyckelbenet och i en vad.” ”Ganska ont?” ”Ja, djävligt ont, om sanningen ska fram.”

Ambulansmannen skrattade till åt vad han möjligen uppfattade som ett skämt. ”Så här är det”, fortsatte han med blicken ner i det som tydli27

gen var någon sorts medicinskt resedokument. ”En finkalibrig kula har penetrerat din översta högra lungspets utan att hinna expandera och där hade du tur. Ja alltså, det betyder att kulan …” ”Jag är arméofficer”, avbröt han. ”M 16, kaliber 5,56, höghastighet. Jag var alltså några centimeter från att bli totalt immobiliserad.” ”Jo, det kan man väl säga. Eller värre än så. Jag ser att du har lite rester av blod i ena näsborren. Blod från lungan alltså. En mer central lungträff och du hade inte legat här. Om man säger så.” ”Och så har jag tydligen fått en kula i benet, i vaden som det känns?” ”Japp”, konstaterade ambulansmannen. ”Samma sak där.

Genomslag, inget splitter, klädrester i såret och lite skit, om du ursäktar, infektion förstås. Summan av kardemumman, dej kommer dom att snitsa till rätt enkelt.” ”Och min fru, hon i andra ambulansen?” ”Vet ej. Annat än att det var mer akut än i ditt fall.” ”Hur vet du det?” ”Du såg ju själv. Kollegerna i den andra ambulansen gjorde den bedömningen att det var bråttom.”

Den avspända närmast sävliga stämning som rått inne i ambulansen förvandlades till organiserat kaos eller lugn panik eller hur man skulle uppfatta det när fyra personer tog emot vid det stora sjukhusets akutintag – han uppfattade inte vilket sjukhus – och sen i expressfart sköt rullbåren framför sig i korridorerna och skrek om multipla skottskador, vilket tycktes få alla i omgivningen att kasta sig ur vägen medan någon reglerade en dinglande flaska med dropp ovanför honom och två andra sysslade med att försöka få av hans kläder.

De körde först in honom i någon sorts röntgenapparat och 28

snart låg han under starkt grönvitt ljus medan man tycktes fintvätta honom med något som luktade distinkt sjukhus.

Det sista han mindes var att han bländades av en rund ljusramp och såg människoliknande varelser luta sig över honom och någon bad honom räkna baklänges från 100.

I drömmarna upprepade sig samma scener gång på gång. De israeliska soldaterna stod högre upp i terrängen, de hade omringat hela flyktinglägret och överlämnat det på nåd och onåd till sina allierade, falangisterna. En del av israelerna var så nära att man kunde se dem flina. Eller var det bara en hatisk inbillning? Deras kroppshållning var i alla fall som flin, automatvapen i rem över axeln, solglasögon, bara brunbrända armar i kors.

Nere i gränderna svartklädda falangister som gick från ruckel till ruckel och sköt besinningslös automateld genom ler- och brädväggarna ibland, och ibland sparkade upp de rangliga dörrarna, jagade ut kvinnor och barn och äldre män, alla yngre män var ju borta, och mejade ner dem ute i gränden innan de fortsatte till nästa skjul.

Så återigen en stor vit lucka i mardrömmen.

Han bar henne över axlarna med ena handen om hennes lår, den andra under hennes arm. Som han och alla andra som han var utbildade att göra när det gällde att få skadade kamrater med sig under reträtt.

Sen svart, sen drömmar som var för abstrakta för att minnas.

Stark, låg septembersol genom fönstrets jalusier sved i ögonen när han vaknade. Han doftade inte sig själv, tydligen helt desinficerad. Det kändes definitivt som om han hade blivit sydd på några ställen, det stramade i såren, men kliade mer än smärtade.

En läkare i något som såg ut som en ljusblå badmössa och sko29

skydd i samma färg kom in och hälsade avmätt vänligt, drog fram en stol och satte sig två meter från sängen och plockade med några papper innan han sade något. ”Och hur känns det idag?” frågade han till slut. ”Jotack. Klar i huvudet, äntligen. Måttliga smärtor.” ”Utmärkt. Ja, dom kirurgiska ingreppen var inte per se särskilt komplicerade i ditt fall, det handlar nu mest om att häva en elak infektion. Komplikationen tycks bestå av en kombination av så att säga icke steril första insats och sen förstås tidsutdräkten innan vi kunde börja städa upp.” ”Vad betyder det, mer konkret?” ”Mer konkret … ja, du och din fru befinner er på Karolinska, isolering på infektionskliniken. För att ta det säkra före det osäkra, så att säga.” ”Hur mår min fru?”

Läkaren såg ut som om han fått en örfil, så snabbt ändrade han attityd. ”Ja alltså … din frus skadebild var betydligt mindre godartad än din”, meddelade han med plötslig osäkerhet i blicken. ”Vad betyder det, mer konkret?” ”Ja alltså … hennes värsta skottskada var ju … oturligt med hänsyn till omständigheterna … en finkalibrig kula, dock från ett höghastighetsvapen, som passerade genom fotknölen och slog sönder hela området. Tillkommer infektionen.” ”Och vad betyder det?”

Läkaren drog nästan omärkligt efter andan innan han samlade sig och svarade med blicken helt stadig. ”Det betyder att vi har amputerat din frus högra ben strax under knäleden. Vi hade en klar indikation på kallbrand.”

Det svindlade för honom, gick varmgång i tankarna. Protes.

30

Livet i behåll. Nästan normalt liv. Fortfarande arbeta som läkare. ”Din fru är ju själv läkare”, fortsatte mannen i den ljusblå badmössan när han tydligen bedömde att patienten i sängen framför honom kommit över chocken. ”Hon var själv helt införstådd med ingreppet”, lade han till. ”Huvudsaken är ändå att vi här på Karolinska kan hälsa er båda tillbaka till livet.”

Mer fanns väl inte att säga.

Men i stället för att lugnt resa sig, nicka vänligt åt patienten och diskret tassa iväg satt mannen i den blå badmössan kvar, skruvade något på sig och klämde till slut fram med det högst oväntade. ”Som du säkert har hört talas om”, började han mjukt försiktigt, ”säger folk både det ena och det andra under narkos som dom inte skulle säga i vaket tillstånd. Du har väl hört en del mer eller mindre roliga historier på det temat? Fast jag måste understryka att hela läkarteamet har absolut tystnadsplikt.” ”Naturligtvis. Men jag har förstås svårt att ta ställning till vad jag kan ha surrat om i medvetslöst tillstånd. Så vad är bekymret?” ”Mer psykologiskt än medicinskt, skulle jag säga. Det var en del om danskar och vapenstölder. Och så ett återkommande … hot, skulle man nog kunna säga. Det handlade om, jag citerar, ’att döda dom djävlarna’. Den typen av hämndkänslor kan te sig oroande, särskilt som vi har att göra med en posttraumatisk stressituation. Vi kan remittera er till lämplig psykologisk terapi, en sorts eftervård, faktiskt.” ”Jag tror nog att vi får klara den eftervården själva”, svarade han hårt, kanske onödigt hårt. ”Min fru är som sagt läkare. Var det nåt mer?” ”Tja … det måste ju ha varit en extremt otäck upplevelse. Jag har förstått att ni båda slapp undan från det där massmordet i 31

dom palestinska flyktinglägren, Sabora och Tjatila eller … ” ”Sabra och Shatila”, rättade han. ”Ja. Det har stått en del i tidningarna. Det saknar kanske medicinsk innebörd men … ja, vi är som sagt ålagda sträng sekretess.

Man måste ju ändå fråga sig hur i all världen ni kunde ta er ut från det där helvetet?” ”Därför att jag bar ut min skadade fru, viftade med en vit läkarrock och skrek att vi var kristna”, svarade han med hårt sammanpressade käkar och hopknipna ögon. En Lauritzen grät ju aldrig. ”Jamen”, envisades läkaren, ”du var ju själv allvarligt skadad?” ”Inte till en början”, svarade han utan att öppna ögonen. ”Det var nån som på skämt tömde ett magasin mot oss när vi redan passerat falangisternas spärr och var på väg bort från området.

Usel skytt, tydligen. Jag märkte först inte ens att jag var träffad. Är vi klara med den medicinska genomgången?” ”Ja, jo … men jag skulle ändå vilja rekommendera någon sorts terapeutisk hjälp för att bearbeta det här traumat. Jag är inte sakkunnig på området, men ni bör kanske komma till rätta med era hämndkänslor.” ”Det kan doktorn vara förvissad om att jag ska komma till rätta med”, svarade han med så troskyldig blick och i så vänlig ton att han kände sig säker på att den idiotiska läkaren missförstod. ***

32