9789164206152

Tidigare utgivning: Mannen mellan väggarna 2016 det sista experimentet 2017 På annat förlag: Och allt är förvridet 2009

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISbn 978-91-642-0615-2 © emma Ångström 2019 utgiven av Piratförlaget Omslag: emma Graves Omslagsfoto: Lena Okuneva / Trevillion Images Tryckt hos Scandbook ab, Falun 2019

VALTE R

D e t ä r n å g o t som är ruttet. Man ser det på dem. Små vattniga ögon, fnasiga kinder, kladdiga händer. överallt lämnar de sina avskyvärda avtryck så att man påminns om deras existens vart man än vänder sig. de är ruttna in i själen. de går inte att rädda. det förstod jag för länge sedan. Men de fortsatte komma, en efter en, trots att hon borde vara en öken vid det här laget.

Och den där kvinnan. den där vidriga munnen som luktar fisk och spyr galla över allt omkring sig. Hennes hårstrån som hon lämnar i fåtöljen, som kloggar igen duschbrunnen, ligger i köttsoppan.

Hon är vämjelig.

På nätterna ligger jag vaken och fantiserar om att döda dem. bara sticka kniven i dem, skära sönder strupen. Se dem gurgla och kvävas av sitt eget blod, det blod som jag har gett dem.

Men det är inte dags än. Tids nog kommer jag att straffa dem.

5

JUL I A

J a g s ta n n a r t i l l med handen vilande på dörrhandtaget. Jag hör dem rumstera runt där inne, ser framför mig vad de gör: Tilde som sitter i sin barnstol och kladdar med gurkan, Vincent som står på pallen bredvid spisen, ruben som sitter nedsjunken i kökssoffan med sin Ipad. Jag drar ut på stunden men skjuter sedan upp dörren och kliver in i molnet av stekos som ligger över hela rummet. ”Hej, älskling.”

Henrik vänder på några falukorvsskivor innan han lyfter ner Vincent från pallen och ger mig en kyss på pannan. Vincent klamrar sig fast vid mina ben och jag snusar Tilde i nacken och rufsar om i rubens hår. Han tittar knappt upp från paddan men Tilde gurglar förtjust och klämmer sönder en clementinklyfta så att saften rinner ner innanför ärmen.

Henrik har på sig förklädet som barnen gjorde på förskolan och gav honom i julklapp. de målade det tillsammans och tyget är fullt av streck i regnbågens alla färger; på ett ställe har ruben ritat vår familj och gjort en sol runtom. det är fruktansvärt fult, men Henrik använder det alltid när han står vid spisen. det är bara en av sakerna jag tycker om med honom.

Han återvänder till stekpannan och drar upp styrkan på fläkten.

6

det är måndag, då äter vi korv. det bestämmer vi tillsammans på våra familjemöten som vi håller en gång i månaden. barnen får välja sina favoriträtter och jag och Henrik skriver ner några maträtter som vi tycker att barnen ska smaka på: sushi, oliver, starka ostar. Tilde älskar brie, visade det sig. Och Henrik hatar kimchi men han äter det ändå, för han vill inte att barnen ska begränsa sig.

Jag ställer mig bakom Henrik och lägger armarna runt hans midja. Han är varm av spisen och jag låter mina kalla händer glida in under skjortan. Han hoppar till, men gnuggar över min hud för att hjälpa mig att få upp värmen. det är redan höst. det gick så snabbt. Sensommaren försvann innan vi ens hann ställa undan utemöblerna. nu är det kallt på nätterna. På morgnarna ligger det ett tunt lager frost på gräsmattan och bryggan. utanför fönstret har det börjat skymma. Sjön skymtar mellan björkarna vars löv har blivit guldgula de senaste dagarna. Gräset ner till stranden har växt sig långt och blivit sumpigt av höstens regn.

Vi borde ställa i ordning trädgården inför vintern. Kanske till helgen, om Henrik blivit friskare. Han dras med en envis förkylning, det är väl dagisbaciller. ”dukar du?”

Jag öppnar skåpen och plockar fram tallrikar, glas och bestick. efter lite tjat hjälper ruben till att vika servetter. det luktar hemtrevligt i hela köket; matoset blandas med den varma doften av vedträn som knastrar i kaminen, och då och då kommer stråk från sjön, mättade av vass och blålera.

Huset har varit vårt i snart tre år. Vi såg annonsen och bestämde oss genast för att flytta några mil utanför stan. barnen skulle kunna leka på gräsmattan utan att bekymra sig för bilar, Henrik kunde snickra i verkstaden som ligger i en fristående byggnad på tomten, 7

jag skulle kunna pyssla i rabatterna och få till det där trädgårdslandet jag alltid drömt om.

Jag har inte kommit så långt som jag hade tänkt mig, men några grönsaker har jag kunnat skörda. Vi har hallonbuskar och svarta vinbär som jag saftade och gjorde gelé av, och förra året åt vi egen sallad och egna tomater hela sommaren. det var tillfredsställande på ett sätt jag inte hade förväntat mig.

Och utsikten är fantastisk. Jag har alltid velat bo vid en sjö, men sedan barnen kom är jag mer orolig. den första tiden drömde jag mardrömmar om att de skulle gå i sömnen och drunkna.

Vi slår oss ner vid bordet. Henrik ställer fram stekpannan och kastruller, barnen kastar sig över maten och börjar sleva i sig.

Hälften hamnar på bordet och golvet och de pratar med munnarna fulla. Kaoset är igång, och jag och Henrik tittar roat på varandra.

Jag älskar honom fortfarande. det finns inga tvivel om det.

I sju år har jag älskat honom, och jag vet att han älskar mig också. Vi har haft våra gräl, våra kriser, men det har aldrig känts som ett alternativ att gå skilda vägar, trots att vi var unga när vi träffades.

Vi möttes på universitetet där vi båda studerade. Han läste till läkare och jag gick några strökurser för att fördriva tiden innan jag började på journalistutbildningen. Han bjöd mig på en öl på en pub. det var så enkelt. Vi pratade hela kvällen, tog en promenad längs med ån på natten, och när solen gick upp åt vi frukost på ett café i närheten av studentkorridoren där jag bodde. Sedan sågs vi varje dag, i veckor, månader, år. det perfekta livet. det var det här jag föreställde mig när jag var tonåring och drömde om framtiden. Jag skulle bo i ett hus precis som det här, ett gammalt hus med utsikt över en sjö. det skulle ligga på landet, men nära till stan. det bästa av två världar. Och min man 8

skulle vara precis som Henrik: snäll, omtänksam, snygg, smart, rolig och en närvarande far.

Tre barn. Jag har alltid vetat att jag ville ha minst två. Själv är jag ensambarn och gillade inte att vara utelämnad till de vuxna och de allvarliga samtalen på kvällarna. Jag gillar att ha mycket folk omkring mig och jag kan få panik när det blir tyst, när samtalsämnena sinar.

Jag visste också att jag skulle bli journalist. Jag bestämde mig så fort jag förstod vad yrket innebar. Jag skulle få skriva, och skulle dessutom ha en anledning att knacka på hemma hos människor jag inte kände och fråga dem om vad jag ville. Jag är nyfiken till naturen och inte blyg av mig, och jag är intresserad av det mesta: politik, klimatförändringar, situationen för nyanlända och integrationen.

Yrket passar mig perfekt. Jag har aldrig ångrat mig. ”Hur gick mötet?” säger Henrik. ”det blev uppskjutet”, svarar jag. ”det verkar vara något stort på gång på redaktionen. Folk pratar, men ingen vet någonting än. Vi får väl besked om vad det är när de har bestämt sig.”

Tilde sträcker sig efter sitt glas men missbedömer avståndet och mjölken sprids över bordsskivan. Henrik är snabbt där med hushållspapper och passar på att snyta Vincent när han ändå har pappersrullen i handen. ”Vad tror du att det handlar om?” ”Säkert uppsägningar.” ”du behöver nog inte vara orolig. de behöver dig, du är bäst på hela stället.”

Han sträcker sig fram mot min hand, trycker till. Hans värme dröjer sig kvar mot min hud när han dukar av.

Kvällen försvinner i ett moln av vardagsbestyr: diskmaskinen, tvätt och planering av barnens aktiviteter. ruben har nyligen börjat med 9

karate och Vincent vill börja spela fotboll, men han är för liten än. när klockan är sju går jag in i Tildes rum med månadens favoritbok och kryper ner bredvid henne i sängen.

Tilde greppar genast tag i mitt öra och gnuggar förstrött över örsnibben. Hon har precis slutat med nappen men ersatt ett gos med ett annat och kryper närmare medan jag slår upp boken och hittar stället där vi slutade läsa sist. Tildes kropp är varm, jag känner hennes hjärta picka under pyjamasjackan. Hon pekar på sakerna i boken jag frågar om trots att hon inte kan prata ordentligt än. det gör mig stolt, fastän jag vet att jag inte borde glädjas åt sådant som barnen presterar.

Jag försöker få dem att känna sitt värde på andra sätt.

Jag lägger boken på golvet, släcker lampan och vi lägger oss tätt tillsammans. På andra sidan väggen hör jag ruben och Vincent busa med varandra och Henriks lugna röst som uppmanar dem att krypa ner i sina sängar. Medan Tildes andetag blir allt tyngre ligger jag och tittar på nattlampan som snurrar i ena fönstret. den kastar ett mönster av hjärtan runt omkring sig, ett rosa skimmer färgar väggarna.

I rummet bredvid tystnar rösterna också. ett lugn lägger sig över huset. Jag blir slö och tung i kroppen, stryker Tilde mjukt över pannan.

Till slut blir Tildes andning helt jämn och hennes hand faller ner på kudden. Jag tittar på hennes darrande ögonfransar och en våg av värme skjuter genom mig. det känns som om det bara var veckor sedan ruben var så här liten. Ibland känner jag att tiden är en fiende.

Jag är också trött. det är frestande att somna, ligga här en timme tills Henrik skakar lätt på min axel. Men jag reser mig försiktigt och gnuggar mig över ögonen för att vakna till. det hjälper inte.

Henrik sitter redan i soffan när jag kommer ner i vardagsrummet.

Jag lägger mig med huvudet i hans knä och han killar mig i håret medan han ser på nyheterna. ”Trött, gullet?”

10

”Mm. Men jag tror att jag tar niopasset.” ”Ska du träna nu?” ”Jag måste. Jag får inte börja slarva. Jag har ju kommit in så bra i rutinerna.”

Jag sätter mig upp i soffan och trycker ansiktet mot Henriks hals.

Hans blonda hårstrån kittlar mig i pannan. Jag drar in hans doft och ger honom en kyss innan jag reser mig. Han försöker hålla mig kvar, drar tillbaka mig mot soffans mjuka kuddar. ”Stanna här hos mig istället. Vi kan öppna en flaska vin.” ”På en måndag? Låter inte likt dig.”

Jag daskar till honom på axeln. ”nej, okej. Jag ska stötta dig. det är bra att du tar hand om dig själv.”

Jag ler och packar ihop träningskläderna från tvättlinan. ”Vad är det för ledare i kväll då?”

Jag funderar men kommer inte på något bra. ”Är det hon tanten som hoppar i otakt?” ”Ja, precis”, säger jag och viker ihop handduken. ”Är det mycket folk på de där passen?” frågar Henrik. ”det är olika”, säger jag. ”Vänta inte uppe, jag duschar där.”

Han tar tag i mitt ansikte med båda händerna och ger mig en kyss. Jag ser något blänka till i hans ögon. det påminner om något, något vagt och undflyende som jag inte får fatt i. ”Jag älskar dig”, säger han.

Jag sätter mig i bilen och drar upp värmen för att imman ska försvinna från vindrutan. Långsamt vidgas de små fläckarna av klart glas närmast fläktarna.

Genom fönstret ser jag huset träda fram ur dimman. det är ett märkligt hus, mycket vinklar och vrår, men vackert åldrat. Panelen 11

är i grånat trä och altanen sträcker ut sig runt hela framsidan. Längs altanen har förra ägaren byggt ett räcke som pryds av märkliga tecken. det ser nästan ut som något ockult, som något ur en trollformel. Stjärnor och halvmånar stöttar överliggaren, och ibland bryts symbolerna av med något som liknar runtecken. när vi köpte huset frågade vi grannarna och mäklaren vad tecknen betyder, men ingen visste något om det.

Vi vet inte mycket om huset eller de tidigare ägarna. Mäklaren visste bara att det byggdes i början av 1900-talet och att det har bott en familj där. Huset stod tomt i många år innan det kom ut på marknaden. Och så fort jag såg bilderna i annonsen visste jag att huset var vårt. det var vi som skulle bo där. Vi har renoverat badrummen och köket, men försökt bibehålla husets ursprungliga charm. Jag tycker att vi lyckats med det. bilrutan är nu helt tinad och jag backar ut och rundar rabatterna där jag odlar mina stockrosor. de är alla vita, och Henrik undrade först om jag skulle förse hela staden med begravningsblommor, men nu tycker han att de är vackra. de är uppblandade med vita gladiolus, vita marktäckare och tusensköna. Men nu är rabatterna torra och bruna.

Jag kör ut på grusvägen. Första biten slingrar sig genom en tät skog där trädkronorna sprider ut sig över himlen, och sedan kommer man ut på landsvägen som leder in till stan. det ligger ett tunt lager frost på vägbanan. Kristallerna glittrar i skenet från gatlyktorna. Jag blir förtrollad av synen, glömmer nästan bort att jag sitter vid ratten, och när ett rådjur springer över vägen hinner jag inte bromsa.

Jag missar precis och hon försvinner in i skogen igen. Jag sitter kvar i bilen och blinkar. Jag måste börja koncentrera mig, sluta dagdrömma. det är farligt. det vet jag.

12

det tar bara en kvart, sedan är jag framme. Jag parkerar bilen en bit bort och går de sista hundra meterna. Huset är nedsläckt till hälften, det ligger ett blått sken över gårdsplanen. det blir inte lika mörkt inne i stan som jag är van vid på landet. Ovanför huset vid sjön kan man se stjärnorna, men här är himlen förorenad av ljuset från stadskärnan.

Jag går långsamt uppför trappan och knackar lätt på dörren. det dröjer bara någon sekund innan den öppnas. Jag får känslan av att han har väntat på mig, suttit i köket och räknat sekunderna tills han ska få se mig. det får pirret i magen att bli ännu starkare.

Jag blir nästan illamående. det är den här känslan som gjort att jag har magrat flera kilo de senaste månaderna. Jag kan inte äta när jag är förälskad.

Han tittar på mig ett ögonblick innan han drar in mig i hallen och slänger igen dörren. Han gör det i en enda rörelse: hans armar runt min midja, handen under min tröja, dörren som slår igen och sedan hans mjuka läppar som trycks mot mina.

13

VALTE R

O m d e t i n t e vore för min fru hade det kanske blivit folk av dem. Men nu är de hennes avkommor, och det märks. Man ser inte ett enda spår av mig. Hon har misslyckats med att uppfostra dem, och de springer och lever runt i hela huset tills jag får tag i dem. när man kommer hem efter åtta timmars arbete förtjänar man lugn och ro. Fyrtiotvå år som ingenjör på verket har tagit ut sin rätt. det förstår hon inte. Vad hon gör när jag försörjer dem har jag ingen aning om. Inte uppfostrar hon ungarna i alla fall, det är ett som är säkert.

På kvällarna borde de sitta med böckerna. Hon ansvarar för deras hemskolning men också det har hon misslyckats med. Kanske hade det varit bättre om jag satt dem i en vanlig skola. Hon är säkert för dum för att undervisa dem. bara jag har pli på de där ungarna som är så många att man inte minns namnen på dem. Sju stycken har hon klämt ur sig, trots att jag har befallt henne att knipa igen.

Inte vet jag hur hon ska lösa problemet, men det finns ju alternativ som hon aldrig har övervägt. det är orimligt hur många ungar hon producerar. Hur kan Gud vilja föröka hennes gener överhuvudtaget? en gång var hon vacker, men det minns jag knappt. Hon har inte 14

åldrats väl. Jag tog en yngre hustru för att bli omhändertagen på ålderns höst, men om hon inte snyggar till sig snart måste jag se till att hon skärper sig.

Hon är så känslig. Hon tål inte smärta. Hon skriker för minsta lilla. det driver mig till vansinne.

Och hon är otacksam. Hon borde kyssa mina fötter efter allt jag gjort för henne. när vi träffades hade hon ingenting – inget – och jag erbjöd mig generöst att ta hand om henne. Hon sov på en smutsig, stinkande madrass med de andra. de turades om att sova några timmar mellan kunderna. Inget dagsljus fanns där, och de åt rester från männens middagar. när jag såg hur miserabel hon var fylldes jag av ömhet. det känns orimligt när jag ser henne nu, att jag en dag har känt något annat än förakt för henne. Men då tog jag henne under mina vingars skugga och förde med henne hem. Min lön har försörjt henne, men jag måste erkänna att de andra männens händer redan hade besudlat henne. Jag kan inte påstå att jag blev upphetsad av det.

Kanske är det på grund av att hon redan var förbrukad som jag började hata henne. Kanske är det på grund av att hon är avskyvärd, rent generellt.

Inte undra på att en kvinna som hon får sådana avkommor. Femtio procent av mina gener, men det ser man inte utanpå. de har alla hennes vassa näsa och taniga lemmar, och det finns ingenting av mitt intellekt eller min skarpsynthet heller. bara erik känner jag släktskap med. Jag vet inte vad det beror på.

Kanske är det bara hans uppsyn. Han påminner om mig själv på något sätt. Hur skulle jag kunna bortse från det? Han är den näst sista ungen, och trots att han är nästan yngst skriker han minst. Han sitter tyst och betraktar världen omkring sig.

Ibland tar jag med honom till verkstaden där jag bygger på mina maskiner. Han sitter så ordentligt på bänken och följer mitt arbete.

15

I mina svagaste stunder tänker jag mig att han kommer bli ingenjör som jag, att något av det som är jag går i arv till åtminstone ett av mina barn, men jag antar att jag bara kommer att bli besviken om jag tänker så. besviken och förbannad. det är historien om mitt liv, det.

Hur gammal kan han vara? Två år kanske? Jag kan inte hålla räkningen på hur många år de har förpestat mitt liv. Jag försöker förtränga det. den förste kom väl för fjorton år sedan – över ett decennium av rent helvete.

Jag borde helt enkelt lämna dem, köra ut dem på gatan och säga åt henne att klara sig själv. Tanken roar mig. Hur skulle hon kunna hora nu, med en käft full av gråa tandstumpar? bara när jag är på arbetet får jag lite ro. där uppskattar man mitt dagsverke, klappar mig på axeln, säger: ”utan dig skulle hela verket förfalla.” raka motsatsen till gapet och skriket man måste stå ut med där hemma.

Och så på klubben förstås. Varje tisdag går jag dit direkt efter arbetet. Hon får klara sig själv, storstäda huset tills jag kommer hem för att inspektera. Jag går runt med min lista och bockar av det hon klarat, ger bakläxa med dubbelt straff när hon har slarvat. Hur ska hon annars lära sig, uträtta något som hon kan vara stolt över?

Klubben är en fristad för män som jag själv. där finns inga regler, inga måsten, bara broderskap och likasinnade. där behöver jag inte stå ut med deras vidriga stank och pipiga röster. där kan jag gå upp i njutning helt, utan att behöva tänka på synder och bestraffningar.

För tro inte att jag finner glädje i att straffa min fru och mina ungar. Jag gör det för att jag måste, för deras skull, för att uppfostra. bara ibland känner jag ett stråk av njutning när deras tunna hud fräser under det glödgade stålet, när träkäppen slås av mot de kutiga ryggarna, när blodet stänker från piskan.

16

JU L I A

J a g ä r i n t e en dålig människa. Jag hoppas åtminstone att jag inte är det. under hela min uppväxt har jag gjort rätt, gjort bra, gjort allt som förväntats av mig. Och nu är allt annorlunda. Jag känner inte igen mig själv.

Jag älskar min man. Jag älskar mina barn. Länge var jag nöjd med det. Men så började jag längta efter något mer. det var inte meningen att det skulle bli så här. Men jag kan inte skylla på någon annan. det var jag som kysste Martin första gången.

Han kysste tillbaka, men det var jag som började. nu ligger jag på hans arm. Han vilar utsträckt på rygg, täcket har glidit av hans överkropp och jag pillar på de svarta hårstråna på hans mage. under huden ser jag hans puls slå. den syns tydligare när han andas in och diafragman sjunker.

Han är inte avslappnad. Hjärtfrekvensen är snabbare än den brukar vara, och vi är svettiga båda två, mitt hår ligger klistrat över pannan. Vi andas med tunga andetag. Han rullar över på sidan och stryker handen över håret när han kysser mig. ”Åh herregud”, säger han och jag blåser luft över hans bröst. Hans hud knottrar sig och han ryser till, drar mig tätt intill.

Vi är i Martins sovrum. det är bara han som sover här. För en 17

månad sedan bodde hans fru här också, men nu har hon flyttat. Vi har inte diskuterat varför de separerade, och jag vet inte om de är skilda på papperet eller om de bara bor isär. Jag vet inte heller varför det tog slut mellan dem, om de bråkade mycket, om de bara hade tröttnat, om de glidit ifrån varandra.

Jag vet inte hur hon är som person, om hon är rolig, smart, cynisk, arrogant. Jag vet ingenting om henne förutom att hon är otroligt vacker. det har jag sett på fotografierna han har av henne på skrivbordet. de står fortfarande kvar. Jag har inte påpekat det för Martin.

Hon vet inget om mig, men jag tror att hon har anat. Martin har inte sagt något om det mer än i förbifarten, bara noterat att hans fru har blivit misstänksam. Och sedan pratade vi inte mer om det. både han och jag blir obekväma av att prata om de andra. de vi sårar. de vi också älskar.

Jag är inte stolt över mig själv. Jag vet att Henrik skulle bli fruktansvärt sårad. Jag är inte säker på att han skulle lämna mig, vi har för mycket som är bra, men sveket skulle förstöra något som aldrig skulle kunna lagas. därför får han aldrig veta. För trots allt är det han och jag. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, jag vill inte ens försöka.

Jag vill inte tänka på Henrik när jag ligger på Martins arm, och jag vill verkligen inte tänka på Ines. Jag förstår att det är konstigt, men hon gjorde mig galen av svartsjuka.

Jag antar att hon har valt lakanen vi ligger i. Jag kan inte tänka mig att Martin har köpt dem på Hemtex eller något varuhus någonstans. de är tryckta med ett storblommigt mönster, dahlior och pioner. Skitfula. Hon har säkert valt dem med omsorg, stått länge och klämt på tygerna, unnat sig de här vackra linnelakanen och fantiserat om hur de kommer kännas mot hennes nakna hud när de ligger här tillsammans. Hon och Martin.

18

Tanken på Ines får mig på dåligt humör och jag krånglar mig ur Martins omfamning och reser mig. ”Jag tar en dusch”, säger jag och går över golvet, öppnar min träningsväska och fiskar upp handduken på väg till badrummet.

Jag hinner se en glimt av mig själv när jag passerar spegeln på Martins garderob. Mitt bröst är rödflammigt, kinderna glöder, ögonen är lysande.

Man ser tydligt vad han har gjort med mig. Vem som helst skulle kunna inse det.

Min kropp är inte vad den en gång var, men jag är ändå nöjd med hur den klarade graviditeterna. brösten hänger mer än jag skulle önska och jag har bristningar på höfterna. Huden på magen är ganska slapp, men i övrigt är jag nöjd. Jag är ”välbevarad”. det är åtminstone vad Martin säger. Jag vet att han menar det som en komplimang, men det låter som om jag är sextio år och jag är bara trettiotvå. det jag tycker bäst om med mig själv är ögonen och håret. Jag har hittat några gråa strån i mitt bruna hårsvall men det gör mig inget, jag ser fram emot att bli pärlemorgrå som mormor. ögonen är lika mörka som mitt hår, hasselnöt brukade mormor säga, och hon sa att mina kinder är mjuka som på en persika. Jag tycker om mina ben också, de är starka men slanka, och jag gillar att jag är lång, nästan lika lång som Henrik när jag bär några centimeter klackar. överhuvudtaget är vi ganska lika i kroppen, Henrik och jag. Han är också finlemmad och smidig, men han är mycket ljusare. Hans hår är blont och ögonen blåa, och huden är skär om somrarna.

Martin är Henriks motsats. I alla fall utseendemässigt, och det är skönt på något sätt, att jag inte kan blanda ihop dem. Jag råkar inte viska Martins namn när jag smeker Henriks armar, för Martin är mycket mer muskulös. Jag kommer inte försäga mig.

19

Och kanske är det just olikheterna som attraherar mig. Martin är stor, nästan två meter lång, och hans hår är ännu mörkare än mitt.

Hans ögon är däremot ljusa, och hans hud är ganska blek med födelsemärken utspridda i ett ojämnt mönster över ryggtavlan. Munnen är bred och han har ett charmigt leende, nästan barnsligt, vilket står i kontrast mot hans manliga uppenbarelse. ”Gå inte”, stönar Martin med kvidande röst och sträcker ut en hand efter mig. Jag viftar lekfullt mot honom och försvinner in i badrummet. det är fuktigt där inne. Martin måste ha duschat precis innan jag kom hit. På bänken bredvid handfaten – två stycken, ett för Ines och ett för honom – står hans ansiktskräm och hårvax. Jag öppnar burken och luktar på det. det doftar fruktigt och sött, som en tropisk drink. Jag skulle känna igen den doften var som helst.

På andra sidan handfatet står en radda med tandborstglas, ett som tillhör Martin och två till hans barn. en av tandborstarna är illgrön, samma färg som Shrek eller Hulken, den andra är ljust lila, och jag får en plötslig lust att doppa dem i toalettstolen.

Vad är det med mig? Jag blir skärrad av mina egna tankar.

Jag kliver ner i badkaret, drar för duschdraperiet och ställer tre gula badankor på en hylla där jag inte kan se dem. Vattnet är oerhört hett men jag vrider inte på kranen. Min röda hud blir ännu mer flammig och jag fyller handflatan med schampo och masserar hårbotten.

Ljudet från vattnet som slår mot badkaret är så högt att jag inte hör hur han för undan draperiet. Jag känner bara hans hand kupas runt mitt bröst, men beröringen är så naturlig att jag inte blir skrämd. Jag ryggar inte ens till, jag bara lutar mig tillbaka och låter honom fånga upp mig.

Hans hud känns hal och sval mot min, kroppen stark och stadig, 20

och jag trycker min rygg mot hans kropp, svankar och för in hans hand mellan mina ben. ”Vad skulle jag göra utan dig?” säger han.

Jag har inget bra svar på det.

21

I b i l e n på väg hem fäller jag ner stolen något och sjunker ner i sätet. Mitt hår är fortfarande vått och ligger i tunga slingor mot nyckelbenen. T-shirten är kall och jag drar halsduken tätare omkring mig.

Klockan är snart halv tolv. det blev senare än jag hade tänkt mig.

Jag får säga till Henrik att jag blev kvar på gymmet efter passet, eller att jag stannade till hos ellie för att dricka te på vägen hem.

Hon tycker inte om att jag använder henne som alibi, men jag vet att hon inte skulle avslöja mig. Hon är en god vän, och trots att hon skäller ut mig då och då på grund av Martin vet jag att hon skulle ljuga för att skydda mig.

Jag är öm överallt. det känns faktiskt som om jag har kört ett intensivpass på spinningen. benen är darriga, musklerna är ansträngda. Vi provade en ny avancerad övning som jag inte vet om jag tyckte om, men det var roligt att testa. det är inte bara sex, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte vägde tungt. Martin är bra. riktigt bra.

Och det hade varit lättare om det bara handlade om sex. nu är det så mycket annat som komplicerar saken.

Jag är fruktansvärt trött. Sedan allt det här började har jag sovit mindre än jag brukar, och stressen är förstås utmattande. Samtidigt 22

vet jag att det inte är synd om mig. det är andra det är synd om: Henrik, Ines, barnen.

Jag kommer ut på den smala landsvägen som leder till vår lilla by. det är ljusare nu, frosten på åkrarna lyses upp av en mängd stjärnor spridda över himlen.

Så glimmar något till i ögonvrån och jag lutar mig fram för att se bättre. över en åker till höger om vägen far ett eldklot fram med en oerhörd hastighet. det står eldsflammor omkring det, gröna lågor glöder kring stenen, och jag minns hur de talade på radion om meteoriten som skulle falla ner över jorden.

Jag kan inte tolka det som något annat än ett omen. det har gått ett halvår sedan jag träffade Martin första gången. Jag minns den kvällen så klart att det känns som om jag har fotograferat varje sekund och studerar bilderna varje dag. Jag skulle kunna berätta vad jag hade på mig (en klargrön klänning, svarta lågskor, utsläppt hår, örhängena jag fick av Henrik på min första mors dag), vad han bar (mörkgrå kavaj, en vit linneskjorta, svarta jeans, de höga läderkängorna), vilken typ av ljus himlen färgades av (ljusrosa med dragning åt lila, det hade börjat skymma), och jag minns hur hans hand kändes när han tog min hand i sin och hälsade. ”det här är Martin, jag tror att ni kommer att komma bra överens”, sa nyhetschefen och vi nickade båda två. Han log, och då log också jag.

Jag har funderat på hur det kommer sig att just jag inte hade kraft nog att stå emot frestelserna. Jag är en vanlig kvinna. Jag borde vara nöjd. Jag vet ingen annan som skulle ha gjort som jag.

Jag brottas också med en vidrig känsla av att vara en pastisch, en nidbild av en uttråkad hemmafru. en kvinna som släpar sig mellan köksbänken och städskåpet och drömmer om ett annat liv, fyllt med 23

passion och spänning. Men jag är ingen hemmafru. Jag delar hushållsarbetet lika med min man, för det mesta i alla fall. Vi är ett team i allt, han är min bästa vän. Jag litar på honom, och han brukade kunna lita på mig.

Fram till att jag fyllde trettio blev livet bara bättre och bättre. det kändes som om jag gick i en trappa, och för varje steg jag tog klev jag uppåt. Steg för steg lades till: studenten, Henrik, journalistutbildningen, ellie, jobbet, sedan barnen, vi köpte huset – livet var komplett.

Men efter trettio stod livet stilla. alla punkter hade bockats av.

Jag hade inget mer att åstadkomma.

Istället började ett missnöje gnaga, en känsla av otillräcklighet. Mitt liv kändes otillräckligt, och jag var otillräcklig i mig själv. Jag kände mig som en dålig hustru, en dålig mamma, dålig kollega, dålig dotter, dålig vän. Jag tränade inte tillräckligt mycket, jag åt inte rätt, jag orkade och hann inte hålla huset och trädgården i det skick jag önskade.

Och det perfekta livet började tråka ut mig. Familjelivet räckte inte till. Jag behöver spänning i mitt liv, helt enkelt. Jag är inte nöjd i det lilla, och jag vet att det är en fruktansvärd egenskap.

Kanske har jag satt hela mitt äktenskap på spel bara för att jag hade tråkigt. Vilken sorts människa gör det mig till?

Jag har nog alltid varit rastlös, men när jag träffade Henrik var det som att komma hem. Jag tyckte om att inreda vår första lägenhet, jag älskade att flytta till huset vid sjön och jag trivs fortfarande där. när barnen kom blev mitt liv ännu rikare. det fyllde några av hålen inuti mig som jag alltid haft.

Men det var något som skavde. det tog ett tag innan jag förstod vad det var.

Jag antar att det var en försenad trettioårskris. Och mitt i den 24

krisen kom Martin. Han kom in i mitt liv, vände upp och ner på allt, men jag kände mig starkare.

Jag blev en sämre människa med honom. Jag blev en kvinna som bedrar sin man. Samtidigt blev jag en gladare mamma, fick energi på jobbet, orkade lyssna på ellies funderingar.

Trettioårskris. det är en riktig klyscha. Men jag tror inte att jag har haft någon livskris innan dess. I tonåren var allt så enkelt: man sårade folk, man blev sårad – men man kom över det. då kändes det stort och drabbande, men när man blev äldre förstod man att man inte hade vetat något om livet. Ingenting alls.

Och vad gjorde man egentligen? Hängde i korridorerna, klottrade meddelanden på varandras skåp, gick och köpte godis i kiosken på hörnet, spanade efter skolans snyggaste kille på håltimmarna. På helgerna våldgästade vi någon som hade hemmafest, förfestade på en badplats, pinade i oss folköl och screwdrivers på blandjuice och hembränt, satt på caféer och sörplade på samma kopp te hela söndagskvällen och försökte komma ihåg vem som hade hånglat med vem. Hade man konflikter löstes de samma kväll. enkelt. ett enkelt liv. Motsatsen till det jag nu upplever. att jag älskar Martin betyder inte att jag inte älskar Henrik också, för det gör jag verkligen. Jag visste inte att man kunde älska två personer samtidigt, men nu är jag säker. Och jag har en gnagande känsla av att det här kommer att få konsekvenser, att det kommer att sluta riktigt illa.

Snart är jag framme vid infarten ner mot sjön. Husen står tätt vid vägen. närmaste grannen har gjort något ärende på tomten, kanske hämtat ved, och stannar på farstubron för att vinka till mig när jag kör förbi.

Klockan är nästan midnatt. det var då själva fan att han fortfarande är uppe.

25

alla känner alla här. Jag kan inte gömma mig. Jag höjer handen och hälsar. Jag tvingar mig att le.

Jag parkerar bilen och tar väskan över axeln. det blåser upp. ett tunt kallt regn sjunker ner över mig. Jag stannar en stund och vänder ansiktet mot himlen. under stjärnorna svävar nu ett tjockt lager moln, ogenomträngligt av ljus, en mörkt grå massa.

Vinden får mina kinder att svida. Jag drar upp huvan och går den korta biten fram till ytterdörren. det är släckt på övervåningen men lyser i hallen och köket. Jag slänger träningskläderna i tvättkorgen, hänger upp handduken, brer mig en smörgås med leverpastej och släcker lampa efter lampa efter mig innan jag går uppför trappan.

I spegeln i hallen på övervåningen ser jag att jag fortfarande är rosig om kinderna. Jag kan skylla på träningen om Henrik påpekar det. Men kanske är jag på väg att få feber. det bultar i huvudet, jag kommer vakna med huvudvärk.

På vägen till sovrummet stannar jag till vid barnens rum. Tilde sover tungt, men hon har snurrat runt och ligger nu med fötterna på kudden. Jag rättar till hennes täcke och kysser henne på pannan. ruben och Vincent andas i takt i rummet bredvid och jag smyger in och stryker håret ur deras ansikten. Vincent måste vi ta till frisören snart, jag ska prata med Henrik om det vid frukosten.

Jag öppnar dörren till vårt sovrum. Henrik har också somnat och ligger med ansiktet inkilat mellan sin kudde och min. Jag klär av mig så tyst jag kan och kryper ner i sängen, lägger mig tätt intill.

26