9789164206091

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se isbn 978-91-642-0609-1 © Vilda Rosenblad 2019 Utgiven av Piratförlaget, Stockholm 2019 Omslag: Sara R. Acedo Omslagsfoto: Deb Schwedhelm Plainpicture/Johnér (övre), Leonard Cotte Unsplash (nedre) Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2019

PROLO G

Jag stod på verandan och väntade otåligt med en maläten kofta över axlarna. Hon var inte många minuter sen men det var mörkt och kallt och framförallt var det en viktig kväll. En kväll som skulle förändra allt. Jag visste inte själv om förändringen skulle vara av godo eller av ondo, men mor satt inne i köket och ju mer hon ifrågasatt mig under eftermiddagen, desto säk­ rare var jag på att jag fattat rätt beslut. Jag drog koftan t­ätare omkring mig och spanade bortom träden mot slotts­stigen.

579:an måste ha slingrat sig fram i snigelfart med det väglaget. Det låg stora snödrivor överallt, jag föreställde mig bussen uppslukad av vallarna och en Vira som aldrig skulle komma hem och visst var jag orolig men innerst inne visste jag bättre. Daniel Persson följde ju henne från busshållplatsen varje dag, han fick trots allt betalt för b ­ esväret. Förr i tiden gick ungarna dagligen till skolan, flera kilometer i snö och rusk, och inte dog de av det. Eller?

Så kom hon till slut in genom trädgårdsgrinden, tolv ­minuter senare än dagen innan, studsade fram med blå fusk­ päls och en smurfmössa som hon antagligen inte haft på sig på hela dagen. Ingen Daniel. Just den dagen visade det sig att han haft viktigare saker att tänka på. Saker med rouge, tjocka

7

vinterstrumpbyxor och gula öronmuffar och som bodde i Skåne Tranås, två hållplatser bort. ”Skynda dig, Vira, jag fryser!”

Vi gick in och hon drog av sig skorna i sin egen takt, hade inte bråttom alls, trots att hon måste ha fattat att något var på gång. ”Gick inte Daniel med dig idag?” Jag förde in henne i ­köket. Till mor och till firandet. ”Jo, fast inte hela vägen.”

Jag hade tänt värmeljus lite överallt, hängt en flagga i crêpe­papper på väggen och stuckit franska tandpetarflaggor i min egen insjunkna sockerkaka, men det var från fars vanilj­ bullar sockerdoften kom. Mor satt vid köksbordet, med den tjocka flätan vilande på sin broderade kavaj. Hon betraktade Elvira med röda ögon och höll sin vävda handväska som en snuttefilt i knät. ”Elvira, min ögonsten.” Mor sträckte ut armarna mot henne.

Vira hoppade upp i hennes knä och stoppade näsan i den lavendeldoftande flätan. ”Idag är en speciell dag”, började jag. ”Ja, det kan man säga”, väste mor. ”Berätta Ulrika, vad hade du tänkt överraska din dotter med?” ”Ta en bulle”, viskade jag och blinkade åt Vira. ”Jag vet, Ulrika”, sa hon. ”Du vill att jag ska gå, men jag stannar för den lillas skull.” ”Mor, det här är bra för Elvira”, försökte jag fast jag redan använt alla argument. ”Hur många barn tror du får en möj­ lighet som den här? Hon kommer att få nya perspektiv, lära sig ett nytt språk, bli världsvan … Och det är roligt för mig också, som jag har kämpat. Kan du inte låta mig sköta det här utan att skrämma upp henne?” ”Vad bråkar ni om?” frågade Vira med munnen full av bulle.

8

Mor teg. ”Vad var det för överraskning?”

Jag gick ner på knä och höll henne om armarna. Mina tunna indiska armband i guld och silver som hon tydligen snott med sig till skolan klirrade runt hennes handleder. ”Jag har gjort något som heter hachis parmentier. Det är köttfärssås och mos i ugn, sådant barn gillar i Frankrike. Men morfar har bakat bullar, så det får bli lite bak och fram idag, vi får äta mat efter efterrätten.”

Hennes förvirrade blick växlade mellan mig och mor. Inte helt otippat kanske: en mormor som uppenbarligen nyss sut­ tit och gråtit, flaggor överallt och så jag som inte lyckas säga det jag egentligen vill. ”Var är morfar?” ”Ute och springer en runda, hönan”, sa mor. ”Mitt i vintern?” ”Ja, du vet ju hur envis morfar är.” ”Mormor undrar om du kanske ville följa med dem ikväll.

Det är ju lördag imorgon så du kan sova över om du vill.”

Hon nickade. ”Vill du det?” frågade jag igen. ”Vad roligt att höra”, sa mor. ”Jag går och packar så får du och mamma prata klart under tiden. Kom ut när ni är fär­ diga. Morfar gör pannkakor ikväll.”

Så klart att han skulle göra pannkakor. ”Jag har ju för fan lagat mat …” Jag satte mig i kökssoffan, skar upp en bit av den sorgliga kakan och började äta, smula­ de en massa över bordet och klunkade i mig te ur den största muggen med kinesiska tecken på. ”Okej, strunt i maten.”

Och så skärpte jag mig och frågade om hon kom ihåg Guillaume, fransmannen som brukade bo på vandrarhem­ met i Skåne Tranås, han som gav henne torkade bananskivor

9

och sirop de grenadine. Vi gillade varandra, sa jag, och nu skulle vi flytta till honom, hon och jag. Jag berättade allt jag kunde komma på om Frankrike, att man åt grodlår och snig­ lar där, men också pannkakor med saltiga saker i som skinka och ost och spenat, och att jordgubb hette fraise, samma ord som när man skulle snyta sig på svenska. ”Det luktar inte på samma sätt där”, sa jag också av någon anledning, ”men man vänjer sig.”

Sedan kom mor tillbaka med en färdigpackad väska, höll om mig hårt och med slutna ögon och tog med sig Vira ut till far som förmodligen hade sprungit färdigt och satt och väntade i bilen.

Jag kände mig smått överrumplad, ensam som jag var med köket fullt av uteblivet firande, satte igång att städa upp alltihop. Hade jag gjort rätt? Eller var det som mor sagt, att jag berövade Elvira hennes barndom genom att ta henne från gården, äppelträden och skogen till en liten lägenhet på knap­ pa trettio kvadrat och en stad full av avgaser och kriminalitet?

När jag städat färdigt ringde jag mor och bad att få tala med Vira. ”Det är bara dig jag älskar”, försäkrade jag henne. ”Dig och din pappa. Du ska inte tro något annat.”

En månad senare flyttade vi.

10

Kära Schwarzy Det finns en svensk barnvisa som gör mig så ledsen. Jag blun­ dar och ibland håller jag ihop händerna som för att be och så sjunger jag: Vem kan segla förutan vind Vem kan ro utan åror Vem kan skiljas från vännen sin Utan att fälla tårar?

Jag kan segla förutan vind Jag kan ro utan åror Men ej skiljas från vännen min Utan att fälla tårar.

Ibland tänker jag på pappa och börjar gråta. Ibland tänker jag istället på dem jag inte tvingats skiljas från. På mamma, mormor och morfar och på min allra käraste vän Delphine.

Då känner jag att jag inte borde tycka synd om mig själv. Att det finns människor som är helt ensamma i världen. Som inte har nån att älska alls.

Har du nån depplåt du brukar lyssna på? Och i så fall, får den dig att känna dig bättre eller sämre?

Din vän, Elvira Ljung PS: Hälsa Edward att jag älskar honom.

11

1

”Det här är den värsta dan i mitt liv!” ”Regissör Thierry Marcel har gått igenom din video­ presentation och tyckte att den var jätteintressant. Han tackar dig för att du var med.” Delphine läser halvt för sig själv, vi sitter på hennes Bananaramapåslakan och hon prasslar med det gula brevet.

Mitt hjärta dunkar och dunkar. ”Dessvärre var du inte exakt den lille pojke vi sökte efter för hans film.” Hon tittar upp. ”Vadå lille pojke? Du är ingen pojke! Är du säker på att de har skickat rätt?” ”Ja. Det är klart. Om de hade tyckt om mig hade de väl vetat att jag inte var en pojke!” ”Hela teamet bakom castingen hoppas att du har tyckt att erfarenheten har varit rolig och vi är glada över att ha träffat dig.” Hon viker ihop brevet, räcker det till mig. ”Men det gör väl inget, Vira …” ”Åh! Jag vill inte bli sådär känslig igen”, säger jag och stir­ rar henne rakt i ögonen, jag greppar tag i henne och vi håller varann om armbågarna. ”Jag har en sån där storm på gång på grund av det här”, säger jag, ”Tänk om jag inte lyckas bli glad innan skolan börjar.”

12

”Vira”, säger Delphine som om hon vore en förståndig barnvakt, ”du behöver inte vara orolig.” ”Men du vet hur det blev förra gången. Jeanne kallar mig fortfarande mademoiselle tonnerre.” ”Hjälper det om du får mer Carambar?” frågar hon och jag försöker locka mig själv med sega kolastänger. Kom igen Elvira, om du lugnar dig får du godis så käften klibbar igen.

Men det går inte. Jag kan inte fatta att hela min karriär som skådespelerska är över. Kanske lika bra att göra slut på mitt lidande. Jag skulle inte vara den första som inte velat leva på grund av konsten, Ingrid Bergman ville också dränka sig när hon trodde att hon inte hade kommit in på Dramaten. Fast i hennes fall visade det sig i och för sig att hon hade gjort det.

Dörren är öppen och genom den hörs teven, dammsuga­ ren och portugisisk opera tolkad av en tondöv städerska. ”Ska vi lyssna på musik?” ”Va?” Delphine ser upp på mig. ”Ja, vi tar in radion på mitt rum.” ”Vi kanske kan lyssna på Fun Radio?”

I vardagsrummet luktar det tvättmedel och gammalt trä.

Delphines mamma står och diskar i blus och breda kostym­ byxor. Ines, familjens städerska, dammsuger stengolvet intill trappan upp mot gränden i stora svarta glasögon och en ärm­ lös tantklänning med blåvita ränder på snedden. När hon lyf­ ter sladden för att inte fälla fikonträdet vid madame Roussels kontor blottar hon ett myller av svarta hårstrån i armhålan. ”Senhora Roussel”, ropar hon. ”Na oficina?” Men så kom­ mer hon på att ingen här kan portugisiska och börjar om. ”Ni säker jag inte tar runda på kontoret?”

Delphines mamma jobbar inte så mycket. Madame Roussel är dietist, det betyder att hon hjälper kvinnor att banta och börja jogga, ibland tar hon emot en kund på sitt

13

hemmakontor. På sistone har hon inte tagit emot så många hemma, antagligen på grund av monsieur Roussel. Det har aldrig varit så illa förr, i somras brakade han ihop helt och hållet, landade i soffan och nu lämnar han den knappt. Inte när han är hemma i alla fall.

Han sitter där nu också. En cigarrett ligger och ryker i ett askfat alldeles för sig själv, nyheterna dånar från teven. Gérard Roussel sover obekymrat med armarna i kors och ­ benen ­utsträckta. Jag stannar upp för att inte väcka honom. ”Strunt i honom”, säger Delphine, går bort och drar r­ adion ur väggen. Hon lyfter upp den i famnen och tar ett par överdri­ vet högljudda steg tillbaka. När monsieur Roussel inte vaknar stannar hon upp en stund och tittar på honom. ”Pappa?” ”Shhh …”, viskar jag nervöst. ”Pappa”, säger hon igen medan jag tittar bort, lyssnar på nyhetsuppläsaren. ”Idiot!” säger hon till slut, drar mig i ­armen och stänger dörren om oss på sitt rum.

Delphine kopplar in kontakten och börjar vrida på kanal­ inställningen. Jingeln för Fun Lovin spelas upp och jag glöm­ mer allt annat, för nu kan vad som helst hända. Doc och Difool tackar alla som ringer in och tar ett samtal från en kille som heter Éric. ”Bonjour Doc, bonjour Difool”, säger Éric och han låter nervös.

Delphine sätter sig bredvid mig i sängen. Éric berättar att han är intresserad av en tjej i sin klass men att hon gillar hans polare så han tror sig inte ha en chans. ”Säkert Béatrice från bokhandeln han är kär i”, säger jag. ”Béatrice, i skolan! Kan du tänka dig det?” svarar Delphine och vi skrattar.

Vi lyssnar lite till men Érics berättelse blir inte intressan­ tare än så.

14

”Vet du vad som hände igår?” ”Vad?” ”Det var en kille som ringde från garderoben hos sin ­älskarinna. Han hade hoppat in där när mannen kom hem.” ”Vad hände då?” ”Mannen hittade honom!” säger hon med ett kvävt ­leende. ”Han följde bara telefonsladden till garderoben. Sen pratade mannen med Doc och Difool också.”

Samtalet på radion fortsätter. ”Men tror du att Béatrice har en pojkvän?” frågar jag. ”Det är väl klart att hon har”, svarar Delphine, ”en sån som hon kan inte vara ensam. Det ser man på henne.” ”Jag tänker att hon är så tanig liksom. Tror du att man är det när man är ihop med nån?” ”Mamma säger att ensamhet gör en stark”, svarar Delphine och så tänker vi båda på det ett tag.

På radion har en ny lyssnare ringt in efter att Éric lovat att åtminstone försöka få tjejen på fall. ”Nathalie”, säger Difool. ”Bonjour Nathalie!” ”Vad har du på hjärtat?” frågar Doc. ”Min mamma dricker lite vin varje dag och hon är … allt­ så hon är väldigt känslig, hon gråter mycket och så. Men min pappa dricker så fort han kommer hem från jobbet och fram tills han somnar. Han sitter i garaget och häller i sig flaska efter flaska.” ”För jävligt”, säger Difool. ”Och hur mår du i det här, Nathalie?” ”Inte så bra”, snyftar hon.

Jag tittar på Delphine, hon tittar på radion, håller i ett hörn av sitt supertjocka täcke och gnuggar det mellan fingrarna. ”Det var inte så kul det här”, säger jag, ”ska vi stänga av?”

Delphine svarar inte. Vi lyssnar färdigt och sen lutar hon

15

sig fram och rycker ur sladden. Det är tyst i rummet och lite obehagligt. Hon förväntar sig att jag ska säga nåt men jag vet inte vad. ”Tror du din mamma går med på att ge oss en Petit Écolier?” frågar jag, mest för att bryta tystnaden. ”Du vill alltid ha kakor”, säger Delphine.

Jag känner mig påkommen och skamsen. Det är inte mitt fel, mamma köper aldrig några. ”Vi får väl se”, säger hon och reser sig upp, ”jag ska i alla fall inte ha några.” ”Delphine”, säger jag, ”du har det åtminstone inte som hon på radion.”

16

2

Det är inte många dagar kvar till skolan och jag och Delphine umgås så mycket det går. Varje minut av varje dag, känns det som. Nästan i alla fall. ”Fifine!”

Madame Roussels röst är skränig vad hon än säger och det blir inte bättre av att hon ropar. Hon kommer in i rummet med en lista hon skrivit på baksidan av ett kuvert. Säger att det behövs handlas. Delphine protesterar men hon vet att det inte är lönt. Ibland behandlar föräldrar sina barn som riktiga slavar.

Jag snubblar uppför trapporna i mina trasiga sandaler, bort till min dörr och frågar mamma om hon behöver nåt hos Saïd. På vägen tänker jag på att Ingrid Bergman var på väg att dö av ingen anledning, på grund av ett missförstånd, men att brevet jag fick antagligen inte var ett missförstånd.

Det var nog så enkelt att de inte gillade mig.

Sen går vi till hörnbutiken i armkrok, Delphine och jag. ”Tänker du på brevet igen?” frågar Delphine. ”Gör inte det. Man måste liksom byta ut jobbiga tankar mot trevligare.” ”Som vad?” ”Jag vet inte”, säger hon. ”Du kanske kan tänka på din ­publik?”

17

”Min publik?” ”Ja, när du blir känd du vet, dina fans.” ”Vilka fans? Jag har inga fans. Jag kommer aldrig att bli känd”, säger jag fast jag innerst inne hoppas. ”Tänk om man kunde göra en film där man liksom går in i nån annans liv.

Du vet, ser det den personen ser, känner det den känner, tän­ ker det den tänker …” ”Det skulle vara häftigt.” ”Kärleksfilmer och filmer med kakor och glass och ost skulle vara poppis. Kanske filmer där man klättrar i berg, eller gör nåt folk inte vågar i verkligheten”, spekulerar jag. Ibland tänker jag också att jag har en publik till mitt liv och försöker leva så att det ska vara spännande för biobesökaren. Ganska ofta tänker jag så faktiskt. ”Hur skulle det funka med krigsfilmer?” frågar hon och sabbar min idé.

Vi kommer ut på rue Pascal. Det stinker härlig Paris­ sommar; lukten av grillad kyckling från rotisserian blandas med den av svettig lodis från bron under Port Royal. Vi går över gatan mot hörnbutiken.

När vi kommer fram sitter Saïd och balanserar femtio ­centimes fram och tillbaka mellan fingrarna. Delphine bockar av från sin lista: tvättmedel, sirop de menthe, Maggi pulver­ mos och en flaska vin. Mamma ville ha vatten och toapapper. ”Jag ska inte ha choklad idag”, säger Delphine. ”Jag har lik­ som inte sommarlov från dansen. Ingen choklad, inga k­ akor, inget godis och därmed basta! Förresten måste du hjälpa mig.” ”Jag kan väl inte hjälpa dig gå ner i vikt?” ”Det gäller att jag fyller på med annat så att jag inte vill äta godis. Mamma ska ge mig tvåhundra francs om jag lyckas gå ner fem kilo till julföreställningen.” ”Men du behöver inte …”

18

”Påminn mig. Okej?” ”Okej.”

Den där klumpen. Jag vet så klart vad den beror på. Det är nog inte brevet ändå. Det är den där skarpa saknaden efter pappa som kommer veckan före skolstart. Saknaden som känns i hela kroppen fast jag inte tänker på honom varje dag längre. Säger man jubileum om det är nåt man inte vill fira? ”Så”, säger Saïd, ”en vecka kvar på lovet?” Han slår in mina varor i kassan. ”Är det dags för universitetet snart?” ”Nej”, säger Delphine och vi skrattar. ”Vi är tolv”, lägger jag till.

Saïd räknar ihop och jag betalar. ”Jaså, jag trodde ni var så gott som vuxna”, säger han fast man märker att han ljuger för att vi ska bli glada. Det fungerar. ”Jag känner mig vuxen”, säger Delphine. ”Ja, jag med”, säger jag. ”Vi är i alla fall mycket mognare än vad vissa tror.”

Saïd räknar ihop Delphines varor. ”Det är inte enbart ­roligt att vara vuxen. Njut av barndomen”, säger han. ”Snart börjar det tuffa. När jag var femton eller sexton blev jag av med alla mina kompisar på en kvart för att jag hade fel tröja.” ”Nä”, säger jag och tror honom inte.

Delphine skrattar, jag också. Så kommer det aldrig att bli mellan oss. ”Skriv upp det på pappa”, säger Delphine innan Saïd hin­ ner berätta vad hon ska betala. ”Försök inte, mademoiselle Roussel!” säger han.

Han kan vara sådär ibland, Saïd, supersträng eller vad det nu heter på svenska, det som lärare är. Men han är inte arg egentligen. ”Din pappa kan reglerna. Ingen kredit på alkoholhaltiga drycker.”

19

Delphine ställer tillbaka flaskan. Hon ser ut som den där valpen i gränden som är gullig men skäller och bits när man försöker klappa den.

Utanför är Delphine irriterad, men så fort hon skakat av sig det börjar hon prata om Béatrices örhängen. Vi pratar all­ tid om henne när vi inte har nåt annat att säga. Jag har läst så mycket i sommar, fyllt på böcker hos Béatrice i bokhandeln varje vecka, sist häromdan, och nu är också Delphine förtrol­ lad av henne, av hennes perfekta mittbena och tunna klän­ ningar. För mig är det inte hennes skönhet som är det viktiga.

Det är det lilla silverkors hon bär i halsgropen, de egendom­ liga saker hon säger om Gud, om änglar, om livet efter detta, och hoppet hon ger mig om att få se pappa igen. ”Hallå? Vira?” ”Va?” ”Tycker du inte de var fina? De var liksom stora men ändå inte klumpiga. När jag blir tjugo ska jag också ha såna ­örhängen.”

Det tar mig en stund att koppla men Delphine förstår genast vad det handlar om. Hon har röntgensyn vad gäller sånt. Hon stannar tvärt och kramar mig och viskar att jag ska komma över med Boyz’n the Hood efter att hennes pappa har stuckit ut för kvällen. Vi går vidare hemåt. Luften står stilla, vi är tysta och jag försöker tänka på filmen. Boyz’n the Hood hjälper varje gång. ”Vänta!” Delphine ropar på mig innan jag går upp till mig.

De ska käka kyckling med två såser, jag känner igen det på lukten. Delphine springer ner till sig och kommer sen upp igen. ”Här”, säger hon. Hon lägger en liten rosa glasuggla i min handflata. ”Du får den.” ”Va? Får jag den?” ”Ja, du gillade den”, säger hon, ”och du har inga glasdjur.”

20

Jag ler så brett jag kan, som Jokern i Batman fast snällt, och tackar. ”Det är den finaste present jag nånsin har fått.”

Det känns redan lite bättre.

Mamma har lagt upp gardinerna vid mitt autel så att de inte ska börja brinna. Jag tänder ljusen som nu står bredvid den rosa glasugglan, pussar de två bilderna på pappa, berättar för honom om filmkvällen hos min bästa vän och säger godnatt.

Sen ber jag bönen som farmor lärt mig en gång. Det är inte klokt vad jag saknar honom ibland.

21

ULRIKA

Teveprogrammen är urusla så här dags så jag ligger och stirrar och tänker på dig och på henne. Jag ska bli Ingrid Bergman när jag blir stor, sa hon när jag var inne och sa god­ natt. Koncentrera dig du på att bli Elvira Ljung, svarade jag och klappade hennes kind. Tycker du jag är lik henne, frågade hon. Jag ljög och sa att de hade samma nästipp, då blev hon glad och la sig till ro. Snart är semestern slut. Om jag bara fick sova så jag kände mig pigg när jag börjar jobba igen.

Det stinker camembert från Guillaumes fladdrande näs­ hår, andedräkten smiter ut genom näsan när munnen är stängd. Håret på hans huvud är nästan poröst, och jag känner ingen överväldigande lust att smeka det. Han är fjorton år äldre. Det är också därför han inte vill ha barn, med sådana urgamla spermier, menar han, riskerar vi att få små sjuk­ lingar med bukfetma som springer och leker cowbojsare med ­bakelitpistol i ena handen och inhalator i den andra. Men han är inte gubbig, han kan hela texten till Purple Rain om än med fransk brytning, och har färre grå hårstrån på sitt huvud än jag har i mina prematura änkeögonbryn.

Jag har legat och stirrat på honom i säkert en timme. Det händer att han vaknar när jag gör det eftersom han också

22

s­ over lätt; har man förlorat en partner har man en bra ursäkt att inte sova och då ligger vi och dricker vin och pratar om saker som inte gör ont. Inte i natt.

Idag har varit en bra sommarlovsdag för Vira, det är bra, hon behöver många sådana dagar för att uppväga de sämre.

De jag helst vill glömma. Fan Micke, du hade inte gillat mig när jag sörjde. Jag hade torra, blodiga, söndertuggade läppar och spydde konstant, morgon och kväll, så jag gick aldrig ut och blev glåmig som en regnig hösthimmel.

Men det fanns värre saker än mitt ofördelaktiga utseende.

Du hade aldrig förlåtit mig för att jag lät sorgen gå ut över henne, vår lilla Gyllenspira i hästsvansar, lila väst och brun manchesterkjol. Den sötaste lilla sexåringen på jordklotet. En liten flicka som just förlorat sin pappa, hon var ledsen, hon behövde mig, hon var det vackraste jag hade.

Varje morgon stod hon där, utan sockor på det iskalla, ­oisolerade golvet, och väntade på att jag skulle vakna. Jag såg henne inte. Jag såg dig. Bredvid mig i sängen. Läsande tid­ ningen på toaletten. Där, vid diskbänken, du frågade mig var­ för jag hade köpt champinjoner när det var ostronskivling du ville ha. Jag gick efter dig överallt i huset, följde din påhittade dag in i minsta detalj, och ibland kändes det nästan som att jag skulle kunna vara med dig igen, röra vid dig, varna dig, varna mig, hota dig, om jag vetat …

Min desperata jakt kunde sluka en hel dag. Plötsligt var det mörkt ute och hon satt och ritade vid köksbordet, fort­ farande i nattlinne, hade inte fått mat och jag visste inte vad klockan var. Mindes inte mer än att jag nyss vaknat, att hon ville gå ut och plocka smultron och att jag sa att hon kunde göra det själv.

Den här tiden på dygnet är min. Åtminstone de dagar jag inte lyckas väcka honom telepatiskt. Teven är på på lägsta

23

v­ olym och jag klipper tånaglarna, filar, putsar och målar dem rosa och under några minuter inbillar jag mig att jag är snygg igen. Men jag kan inte låta bli att känna hur årsdagen för din död närmar sig.

En kväll ställde far en flaska av din must på köksbordet och både jag och hon satt och stirrade på den och ingen ville öppna den. Och sedan, när hon lämnade sin stol och kom till mig, ville jag inget annat än att hon skulle lämna mig ifred, för allt jag ville var att tänka på när du och jag hjälpts åt att bära in flaskorna från bagageluckan någon månad tidigare.

Hon satte sig i mitt knä och ville att jag skulle hålla om henne, klängde sig fast med sina små, torra händer, hon kvävde mig och jag bände loss henne och skrek för att jaga iväg henne. Jag såg henne springa ut i hallen, hörde hennes kalla fötter i trap­ pan och kunde inte tänka annat än att allt var hennes fel, utan henne hade jag kunnat fly till Sydamerika, fortsätta modella i någon storstad med tillgång till droger och sex och glömma.

I de stunderna önskade jag att hon aldrig hade fötts och det gör förbannat ont att tänka på idag.

Guillaume fiser i sömnen, det gör han varje natt. Kanske gör vi alla det utan att veta om det, jag märker det eftersom jag inte sover. Han fiser gammelmansfisar. Han förtjänar inte att jag hånar honom när han sover och det är inte det jag gör heller. Om jag driver med honom så är det med kärlek. Eller åtminstone ömhet.

Du ville ha höns, minns du det? Jag vet inte om det var en fix idé eller en genomtänkt plan. I samma sekund som du dog – jag lovar att det var då för jag kände som en påle som kördes rakt in genom mina njurar, jag fick svårt att andas och Annika frågade vad det var – just då började jag prata om dina höns. Jag sa till Annika att när jag och Vira kom hem skulle jag berätta för dig att jag också ville ha färska ägg till

24

frukost hela sommaren. Tack gode gud att vi inte hann skaffa några. Hur fan skulle jag ha tagit hand om ett gäng höns om jag inte ens kunde ta hand om vår dotter?

Hon sover. Hon har låst om sig i grannens lägenhet och är trygg där. Antagligen har hon läst alldeles för länge och somnat med boken över sig och lampan på. Var du sådan när du var barn, Micke, en läslus? Jag tänkte aldrig på att fråga dig om sådant trots alla år vi levde tillsammans, jag vet så lite om din barndom.

När jag inte kan sova ser jag Lill-Elvira framför mig på gården bygga raketer med Viggo Persson av överblivet virke från ateljén du byggde åt mig. Jag ser henne bli stångad av en get hemma hos Kersti och Hans, och laga soppa genom att tömma hela kryddskåpet i en bunke vatten. Och jag tän­ ker hur fan ska jag göra för att reparera det jag krossat med min kyla och ouppmärksamhet? Hur mycket kärlek krävs för att jag ska räknas som en okej mamma igen? Du var ju mitt allt, Micke, jag kunde inte ha gjort på något annat sätt. Men imorgon bitti, när hon vaknar, ska jag göra allt för att hon ska veta att hon är det värdefullaste i världen. Precis som jag gör varje morgon.

Måste försöka sova, semester är tydligen tänkt som en återhämtningsperiod men det verkar ingen ha berättat för min hjärna. Ligger och stirrar på platsen där skrinet är gömt, lovar mig själv att inte öppna det i år heller.

25