9789164206015

Av Emma Hamberg Baddaren (2010) Rosengädda nästa! (2012) Larma, släcka, rädda i Rosengädda (2013) Vårjakt i Rosengädda (2015) Hjärtslaget i Rosengädda (2017)

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se isbn 978-91-642-0601-5 © Emma Hamberg 2019 Utgiven av Piratförlaget, Stockholm 2019 Omslag: Sanna Sporrong Omslagsfoto: Shutterstock Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2019

1 Jag står på biblioteket och tänker på mitt livs sämsta köp: en laserskrivare för sjuttontusen kronor. Apparaten är ungefär lika stor som en husvagn. Och ungefär lika bra på att skriva ut som en husvagn. Dessutom är den så ofattbart ful att jag har varit tvungen att gömma den, inte bara under ett bord, utan även under en duk. Enda anledningen till att jag har den kvar är … sjuttontusen kronor. Jag vet. Den funkar inte, men … jag har betalat alldeles för mycket pengar för att vilja slänga den. Därför boar laservidundret kvar under bordet och ­duken, medan jag promenerat till biblioteket för att skriva ut viktiga saker. Just idag mina skilsmässopapper.

Det är mitt i högsommaren och biblioteket är ekande tomt, bortsett från en äldre dam som håller på att kopiera stora mängder papper, som varsamt sorteras i olika högar. Jag ­inser ganska snabbt att det där lär ta sin tid och bläddrar förstrött i Illustrerad Vetenskap för att hamna mitt i en stor smaskig special om … döden. Eller vad som händer exakt innan ­döden. I jämförelse med döden är en skilsmässa riktigt uppiggande. Perspektiv – man ska ALLTID hänge sig åt perspektivtänkande. Döden är toppen när man ska försöka få perspektiv på saker och ting. ”Historierna är ofta slående lika och de är väl kända. Alla har förmodligen hört talas om hur den döende färdas eller dras mot ljuset som i en tunnel, de närmar sig en annan tillvaro 7

­genom att passera ett slags gräns utan återvändo.”

Jag tänker på min stundande skilsmässa, men för­söker verkligen hålla tankarna på en kallhamrad nivå. Annars ­kommer alla känslorna på en och samma gång och det är så tyst på biblioteket och jag vill inte gråta på damens alla ­papper. Så jag arbetar mer analytiskt och allmänt runt det brännande och allt för aktuella ämnet skilsmässor. Inser att en nära döden-upplevelse är precis som att skilja sig. Man ”färdas mot ett nytt främmande ljus och en helt ny tillvaro”, men först måste man passera ”den där gränsen”. Som är ”utan återvändo”. Tanten kopierar och kopierar och jag läser vidare om vägen mot döden. ”Med moderna metoder som defibrillatorer, som startar om hjärtat med elektriska pulser, eller effektiv hjärtmassage lyckas man allt oftare få igång hjärtslagen igen på de drabbade, om de haft turen att komma till sjukhus i tid eller upptäckts av någon person som lärt sig hjärt-lungräddning.”

Efter den där osynliga gränsen kan alltså en defibrillator, ”som startar om hjärtat igen” dyka upp. Hjärträddning.

Starta om hjärtat … Vilken fin liten formulering. Den måste jag skriva upp. Jag ska börja på en ny roman helst igår och behöver alla fina formuleringar jag kan få. Jag halar upp ­mobilen och försöker anteckna med tummarna. Mina tre tonårsdöttrar har hållit en livsviktig kurs om denna teknik.

Att skriva med pekfingret är tydligen slutet på allt vad värdighet heter. Så jag fipplar runt med tummarna (totalt ovärdigt) samtidigt som ett sms plingar till, lite för högt. Att ha ljud på sina sms är tydligen lite som att skriva med pekfingret. Icke comme il faut. Inte peka, inte höras, kom ihåg det, Emma.

Anette: Nej, nu orkar jag inte mer. Inte nog med att hela mitt UNDERLIV är mer eller mindre fuktskadat, nu 8

har jag även en läcka i huset, så nu badar hela jävla UNDERVÅNINGEN i fukt. Det har runnit vatten ner från köket, rätt in i min garderob och vidare in i sovrummet. Vad vill livet säga mig? När ska all denna fuktproblematik upphöra? Ring när du har tid. Puss.

Emma: Är på bibblan och fixar mina skilsmässopapper. Agi kommer vid 12, då ska vi skriva under allt. Ringer dig efteråt.

Anette: Just det ja – det är idag! Och vet du vad jag fick reda på nyss? Att jag inte alls är skild! Vi glömde skicka in de där pappren som man ska skriva på efter sex ­månaders betänketid. Så jag har levt i SYND det senast halvåret. Eller ja, synd och synd är väl synd att säga. Det har varit alldeles för lite synd. Jag vill ha mer SYND i mitt liv! Nu ska jag ta hand om alla fuktskador. Hälsa och krama Agi. Och hoppas att ni lyckas skilja er, till skillnad från mig.

Jag antecknar med pekfingret: Starta om hjärtat. Många träffar nya kärlekar igen, de allra flesta faktiskt. Men jag längtar inte efter en ny man, jag längtar efter mig själv. Jag vill hänga med mig, vakna med mig, äta frukost med mig, låta mitt ­humör styra min dag och sedan vill jag fråga mig själv vilken middag jag ska laga och sedan äter vi den tillsammans på kvällen, jag och jag. Men den dagen jag börjar bli mätt på mig själv kanske jag börjar längta efter någon ­annans middags­önskningar och kropp och tankar … nej.

Det kommer inte gå.

Om jag blundar, vaggas till ro av kopierandets rytmiska dunkande och tänker att jag går in i dödens tunnel, den som kommer precis innan döden och den där osynliga gränsen 9

och eventuella defibrillatorer (och ja, jag vet, tunneln uppkommer antagligen på grund av syrebrist, men det gör o ­ ftast skilsmässor också, så same same kan man säga) så ser jag mitt liv med Agi fladdra förbi i ljusets hastighet.

Den tropiska sommaren 1994 sågs vi första gången. Vi fick stipendium båda två, jag för mina serier och Agi för sin ­musik. Min favoritfilm sedan 1988 var Det stora blå. Och där, på Hornsgatspuckeln, stod han likt en Jean-Marc Barr fast med livslust och gitarrer istället för depression och delfiner.

Men med facit på hand, Agis relation till gitarrer var inte helt olik Det stora blå-killens förhållande till delfinerna. Som han strålade. Det var som att stirra rätt in i en sprakande soluppgång. Jag satte honom, denna sammetsögde sötnos, på min pakethållare samma kväll, stipendieutdelningen hann inte ens svalna bakom oss. Sedan var det vi. En supersocial serietecknare hand i hand med en ensamvargig musiker. Vi åkte ut till hans vindpinade hus i ytterskärgården, vågorna var höga och vi var strandsatta på ön i flera dygn. Åt konstig burkmat, badade i hällregn, utforskade varandra på alla tänkbara sätt, glömde blåbärspajen i ugnen och ville aldrig åka hem igen.

Men det gjorde vi förstås till slut.

En natt, efter ett år tillsammans, bråkade vi. Det där bråket där man efteråt antingen gör slut eller är tillsammans för evigt. Vi bråkade i hans etta i Gröndal. Mitt i natten cyklade jag hem. Så jävla fort, argare än någonsin. Satt i mitt kök i Årsta och eftersvettades och eftertänkte och åt en macka och … insåg. Agi är skitjobbig, en totalt egensinnig katt som ska gå sin egen väg hela tiden, men jag skrattar med honom som jag inte gör med någon annan. Det är aldrig, aldrig tråkigt med honom och han är ju väldigt snygg och seglar snabbt och när han sjunger smälter jag. Han kan alltid få mig på bra humör och jag vill inte förlora honom.

10

Så jag cyklade tillbaka till Agi i Gröndal och vi ville aldrig sluta kramas. Så vi gjorde inte det. Vi flyttade ihop istället. Och fick två döttrar, Ditte och Nåmi, de kom samtidigt och …

– Det började med en studiecirkel, faktiskt.

Tanten tittar muntert på mig medan pappren spottas ut ur maskinen.

– Jaha …

Ivrigt buntar hon ihop kopiorna i olika högar på bordet bredvid.

– Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till när min man dog, ja du vet, vi var gifta i femtiotvå år. Så det blir tomt, minst sagt. Olof hette han.

– Okej.

– Så fick jag en sån där broschyr i brevlådan du vet, om olika kurser. Då skrev jag in mig på den om släktforskning.

Det var det absolut bästa jag gjort. Jag har inte haft tråkigt på tre år.

– Vad skönt.

– Nu ska alla mina släktingar få varsin bok. Mina levande släktingar, alltså.

Tanten skrattar som för sig själv och klappar på alla de väntande högarna som bara blir högre och högre medan ­maskinen arbetar sig varm.

Jag inser att någon form av förträngning kan ha tagit över mig, men det är ändå ljust när jag tittar på oss fyra. Agi, Emma, Ditte och Nåmi. Både Agi och jag jobbade ­hemifrån, jag älskade dagen, han älskade natten. Våra döttrar hade alltid en någorlunda pigg människa att klänga på. När Ditte vaknade i mörkret och var olycklig stod Agi med henne i famnen, ­lugnade henne och pekade mot månen. När hon vaknade igen på morgonen var det en ganska utsövd mamma som fixade frukost. Att få tvillingar är som att ställa sig ­utanför 11

alla ramar på en gång. Ingen kan ge några tips. Allt är tillåtet, så länge man överlever.

Och det gjorde vi, vi var en skön kvartett. Vi flyttade runt mycket, provade olika sorters liv. Jag tjänade pengar och ­roliga jobb avlöste varandra. Det gjorde det inte för honom.

Att den jag älskade, som var så förbannat begåvad, inte fick samma chanser som jag var … hemskt. Eller kanske fick Agi chanserna, men den egensinniga katten i honom gjorde att han inte ville följa alla osynliga regler som är smarta att följa.

Jag fick dåligt samvete för mina roliga jobb. Så jag betalade mig fri. Betalade för allt. Vi var överens om att när Agi började tjäna pengar skulle han ta över.

En ny liten dotter föddes, en Saga. Hon vägde ensam lika mycket som Ditte och Nåmi gjort tillsammans. Ditte och Nåmi såg ut som jag, men med Agis färger. Saga såg ut som Agi, men ljus. Nu var vi fem och vi bodde trångt mitt i Birkastan. Jag hade skrivarlya i köket och Agi försökte spela in plattor i tjejernas lekrum.

Fortfarande är det ljust och roligt. Men läs in förträngning här också, läs in magsjukor, gräl, trötthet, inte orka ligga med varandra, kanske inte ens vilja, menlösa bråk om någon odiskad kastrull, jag som innerst inne var jäkligt trött på att alltid betala för allt, Agi som fick springande panik över en karriär som inte ville sig, han som var katten, jag som var hunden och så vidare och så vidare. Jag har så lätt att glömma allt det, särskilt nu, i dödens tunnel. Det är kanske därför tunneln finns. Som ett reningsbad, så när man möter slutet är man bara full av förståelse och värme och tacksamhet och vill inte alls strypa varandra längre och …

Pling.

Jag avbryts mitt i tunneln. Än en gång ekar detta pling mitt i biblioteket.

12

Per: Du du du … ”Denna dag (för att citera Melker på Saltkråkan) ett liv”. Med ett före och ett efter. Vad är en penna? Vad är ett papper? Vad är vad? Om ­tårar rinner, låt dem rinna. Om det känns som du vill skåla, skåla (eller vråla, vråla). Om du (eller ni) vill kramas, kramas … För bästa vägen framåt.

Emma: När allt är över, vill du komma och käka middag då?

Per: Har bakat. Vill du ha?

Emma: Ja tack.

Vi flyttade till förorten, köpte ett gult trähus med stor trädgård som vi lyckades förvandla till en förvuxen skog. En gång hittade jag en gammal skolbänk på vår tomt. Jag hade helt glömt bort att vi ställt den där någon sommar, sedan gick åren, gräset växte och plötsligt såg jag den där på ängen. Om jag hade haft vår trädgård nu skulle laservidundret slängas ut där direkt, slukas upp av all kirskål och inte lämna ett enda spår efter sig.

Huset hade plats för precis alla. Jag fick en hel glasveranda att teckna och skriva i. Agi fick en hel källare att fylla med instrument och drömmar. Tjejerna fick egna rum som genast fylldes med små djur i plast och riktiga katter. Oljetanken byttes ut mot en pelletsmaskin.

Där någonstans sa det pang.

Agi kräktes en morgon. Somnade om och … vaknade inte igen. Tjejerna var ensamma hemma med honom när det hände. Nåmi ringde till mig: ”Vi kan inte väcka Agi.” Mörkret. Vill

13

inte dit nu. Ingen trodde att han skulle klara sig. Epileptiska stora anfall. Koma. Ett virus som ingen kände igen och som inte gick att bota. Hjärnan. Åh, den där underbara hjärnan!

Den åts upp, för varje dag som gick. Lunginflammation, blodförgiftning, kroppen svällde upp, han vaknade inte, läkarna tittade på mig med den där blicken som sa … det här kommer nog inte sluta bra. Han fick åka till andra, bättre sjukhus. Jag satt bredvid i olika ambulanser, höll den där slappa handen i min. Han kunde inte ens andas själv längre, hade en slang rätt in i halsen.

Lilla Saga, som inte ens fyllt tre, vaknade med näsblod om nätterna och skrek efter sin pappa. Nåmi vägrade ­besöka ­honom på sjukhuset. Dittes hals svullnade upp i någon form av sorg. Vänner och släktingar kom och gick hemma hos oss. Lagade mat, såg till att det blev en julafton, att födelsedagar firades, att vi alla åt och att jag skulle orka.

En evig likvaka för någon som fortfarande levde, men ändå inte. Jag satt i väntrum där folk grät, för alla de inlagda på vår avdelning bara dog. Barn som behövde säga hej då till en förälder. Jag som inte visste om vi skulle säga hej eller hej då. Jag bad inte bara till en Gud som jag inte trodde på, jag bad till Snögubben på våra barns rekommendation.

Varje kväll bad vi till Snögubben att vår Agi skulle överleva.

Tjejerna ritade Snögubben, vi satte honom på den öppna spisen med bönen skriven under. ”Kära Snögubben. Låt Agi komma hem igen. Vi ber dig. Tack.” Och det konstigaste av allt var att Snögubben hörde bönerna. Agi överlevde. Han vaknade! Utan att kunna prata eller andas. Men han kunde pussas. Jag låg bredvid honom i dagar och bara pussades.

Han mindes ingenting, förutom mig och kanske pellets­ maskinen. Agi skrattade högt när jag tog med en påse med pelletspluttar för att bättra på hans minne. Och …

14

PLING! Va? Vad är det som plingar i dödens tunnel?

Högljudda pling trumpetas ut ur mobilen. Det rasslar in meddelande efter meddelande från min och döttrarnas ­familjechatt.

Ditte: Ok … Vilken IDIOT har snott mina svarta byxor??

Ditte: HALLÅ!!!

Ditte: H Ditte: A Ditte: L Ditte: L Ditte: Å Ditte: !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Saga: Inte jag.

Ditte: Nåmi???

Nåmi: Jag jobbar, svarar strax Ditte: Nej säg NU!!!!!

Nåmi: Ok det e jag som har på mig dom. Döda mig inte pls Ditte: ………………

Nåmi: De sitter perfekt. Hehe

15

Ditte: Asså jag tar ett plagg från dig nu Nåmi: nej!!!

Ditte: Jag tar dina swedish hasbeens …

Nåmi: Nej!!!!!!

Jag lägger tillbaka mobilen i väskan, tanten kopierar vidare.

– Jag är snart klar. Har du mycket att skriva ut?

– Nej, jag ska bara skriva ut två papper.

– Ingen släktforskning?

– Nej. Det är mina skilsmässopapper.

– Oj. Oj oj.

Damen stirrar stint ner på sina kopior. Jag ler så vänligt jag bara kan.

– Jag kan ju alltid börja släktforska om det blir för deppigt.

Osäkert kikar damen upp på mig, som om hon inte riktigt kan avgöra om jag menar allvar.

– Min studiecirkel var väldigt trevlig. ABF höll i den. Du kan hitta deras kurser på internet … www.abf.se/slaktforskning.

– Slaktforskning? Det låter nästan ännu mer spännande.

– Ursäkta?

– Tack för tipset.

Agi fick kommunicera genom att peka på en karta med bokstäver. Calzone, skrev han. Agi vill ha pizza, nu vänder det! I ett halvår låg han på sjukhus. Jag skrev nästan en hel ­roman från den där sjukhussängen, jobbade med datorn i knäet och låg skavfötters med Agi. Han kämpade för att kunna gå igen, hantera kramper, hitta tillbaka i minnet och förstå sin nya situation. Samtidigt skrev jag på boken. Vi sov alltid 16

middag tillsammans i den smala sjukhussängen. Där tankade jag energi, för sedan var det bara för mig att hämta ungarna på dagis och fritids och laga middag och natta och jag var glad. Jag var så otroligt glad. Över att Agi överlevt och …

– Oj, oj, det blev mer än jag trodde det här. Stor släkt vet du, de flesta i Arvika.

Lilla damen kånkar iväg med sin hög av släktforskning.

Jag skriver ut mina skilsmässopapper.

Solen skiner över Medborgarplatsen. Alkisarna sitter med blånäsorna mot solen, cykelbud kryssar mellan korvkioskerna, elvaåringar på väg till badhuset knuffas skrattande med varandra och jag stannar till vid blomsterståndet. Stirrar över havet av färger. Ringblommor? Det piggar upp så här i tunneln innan döden. Jag drar åt mig två buketter och sträcker fram mitt kort. Blomsterkillen skakar på huvudet.

– Bara cash, sorry.

Han pekar mot en bankomat längre bort. Nej, det orkar jag inte. Tillbaka med blommorna och traska hemåt med skilsmässopappren i handen. Jag hade verkligen behövt en bukett med ringblommor i den andra handen. För att kompensera.

Vi fick tillbaka en kroniskt sjuk man och pappa, som bara mindes bråkdelar av sitt liv, som fått en väldigt aggressiv epilepsi, som inte orkade, men ibland orkade, som hade ett nytt, väldigt mycket häftigare humör och … som var en a­ nnan man. Men ändå samma. Fast framför allt – han levde. Vi gifte oss. På hans ö där i ytterskärgården, Harö, som med åren även blivit min ö. Med förhoppningen om att det här kommer bli bra. När vi planerade bröllopet tänkte vi oss massor av vänner, ett stort band och dans hela natten. Den planeringen skedde på sjukhuset, när vi inte riktigt visste hur det 17

skulle bli. När vi inte visste att han skulle krampa så ofta och så lätt. Särskilt av plötsliga ljud. Med tanke på det var det där med ett stort band ingen bra idé. Inte en massa vänner heller.

Ett litet bröllop är också ett bröllop. Vi älskade ju varandra – vi skulle klara allt! Men man gör sällan det. Kärleken fixade inte den här biffen. Agi orkade inte med alla förhoppningar och ouppnåeliga krav han ställde på sig själv som man och pappa. Jag orkade inte med all sjukdom och att aldrig få ha några förhoppningar om någonting någonsin. Agi o ­ rkade inte med mig. Jag orkade inte med honom. Vi orkade inte med oss själva i de nya rollerna. Offret och samariten. Extremt osexigt för alla inblandade. Och våra barn blev lite för bra på att vara tysta och snälla. Barn ska inte vara för bra på det. Det är inte hälsosamt.

Vi fick tio friska och lika många sjuka år tillsammans.

Sedan sålde vi huset, lämnade förorten och boade in oss på Södermalm. Tjejerna och jag flyttade till en stor lägenhet vid Mariatorget, Agi till en liten lya vid Hornstull. I några år levde vi som nära vänner med Hornsgatan som en korridor mellan oss. Vilken befrielse! Inga förväntningar. Inga besvikelser.

Men nu måste vi klippa det där sista bandet. Vi måste skilja oss, även på pappret. Jag lämnar en svårt sjuk man. Den ryggsäcken är oöverskådligt jävla skittung, den får jag bära på mina axlar för evigt. Men jag är fortfarande frisk och jag väljer att leva i den friskheten med mina döttrar och alla vänner jag samlat på mig. Mina livbojar. Andra vuxna att leka med, resa med, diska och ha vardag med, människor att fylla alla tomma luckor med som inte Agi kunnat fylla. De är min ­familj, precis som han. Sjukdomen har inte stängt in oss, istället har den släppt in väldigt mycket annat. Livets lotteri har trots allt varit himla generöst mot mig. Jag får nöja mig, inte be om för mycket.

18

Jag korsar Maria Magdalenas kyrkogård, hör gruset under fötterna och suset från löven. Och ser alla gravarna. Perspektiv är onekligen världens bästa grej.

– JAG HATAR DIG! – Jaha, okeeej … men DINA VÄNNER HATAR DIG OCH VILL EGENTLIGEN INTE HÄNGA MED DIG! Och du vet det.

– Är du puckad eller?

– Lina gillar mig mest, det är ALLTID mig hon ringer!

– Det är inte sant!

– Och när ringde hon dig senast då?

–…

– Ha! Exakt.

– Jag hatar dig …

– AAAJJJJ NEEEJJJJ SLÄPP! Det vrålas i hallen. Nu slåss det också. Där kom gråten.

Smällen i dörren. Och där kom den andra smällen i den andra dörren. Det pågår nämligen inte bara en skilsmässa på Bellmansgatan. En av dem är av det mer brutalt obarmhärtiga slaget: skilsmässan mellan Ditte och Nåmi, tvilling­ systrarna som delat allt sedan dag ett och älskar varandra in i döden, men som måste skapa sig sina egna liv. De är sjutton år och de är så näranäranära varandra, men måste sluta upp med det och nu är det på liv och död.

Agi och jag håller varandra i handen där vi sitter vid matsalsbordet och lyssnar på lugnet efter stormen. Bara Ditte sparkar ilsket med fötterna i väggen, annars är det tyst. Allt är påskrivet nu. Jag gråter. Agi trycker min hand.

– Om jag kunde gråta så skulle jag också göra det.

– Jag är inte så ledsen som det ser ut. Eller jag är ledsen, men jag … Äh, du fattar.

19

Agi stryker bort mina tårar. Verkar fundera på att dra ett varv under min snoriga näsa också, men hoppar över det. Ångrar sig och sveper med handen under nosen, torkar av sig på tröjan.

– Vi ska inte vara gifta. Det var taskigt av mig att fria, ­ärligt talat. Jag menar, du kunde ju knappast säga nej när jag låg där. Vem säger nej till en sjuk jävel som friar? Som precis vaknat ur koman!

Agi skrattar högt. Jag snorar vidare och ler.

– När jag hörde din röst den där dagen … Jag bara grät.

– Förstås, du är en sån lipsill.

– Med den lilla trumpeten i halsen.

– Jag kommer inte ihåg, hur var det?

– Du hade ju haft den där slangen i halsen och jag hade inte hört dig prata sen innan du blev sjuk. Jag hade inte hört din röst på flera månader. Så kom jag till din sal den där efter­middagen. Jag kände direkt att det var nåt på gång.

Sjuksyrrorna stod längre bort och log förväntansfullt. Och så hörde jag din röst. Genom den där lilla trumpeten!

– Var det som en trumpet rakt ut ur halsen?

– Du höll som i världens minsta strut mot hålet i din hals och så kom det ljud ur den, som en ylande robot. Roboten sa ”vill du gifta dig med mig”, det första jag hörde dig säga sen du försvann. Jag bara grät. Sjuksyrrorna grät också!

Agi skrattar sitt typiska skratt. Det där smittande, höga och ljusa.

– Kan du sluta böla nån gång?!

– Klart jag sa ja!

– Jag kidnappade dig, kan man säga. Jag har tänkt mycket på det, det var inte okej. Jag var känslomässigt kriminell. Du hade inget val.

– Men jag hade nog friat själv om inte du hade gjort det.

20

– Lika kriminellt det. Fria till en människa som just vaknat upp ur koma.

– Nej, det kanske inte vore helt okej.

– Vi fattade inte.

– Hur skulle vi ha kunnat göra det?

– Vi skiljs som kärlekspar, men vi finns för varandra.

– Alltid.

Agi ställer sig upp, sträcker på sig och ler brett. Han har minst sagt en egen syn på kläder och den lilla rosarandiga tröjan glider upp över magen.

– Jag köpte kokosbollar! Ska vi käka upp dem?

Saga hör tydligen ordet kokosbollar och kommer ut från sitt rum. Glider upp i mitt knä. För att vara tretton år är hon fortfarande väldigt bra på att glida upp i knän. Som en liten katt sitter hon bara där. Eller ligger i ens säng eller alldeles intill i soffan.

– Har ni skrivit på pappren nu?

– Det har vi.

Saga pillar mig i nacken och räcker ut sin andra hand mot Agi som står och gör någon sorts stretchning. Han tar Sagas hand och gymnastiserar samtidigt. Sagas hand åker upp och ner och upp och ner.

– Okej … Ni ser inte söndergråtna ut. Eller jo, du gör det Emma. Är du okej?

– Absolut. Hur känns det att vara skilsmässobarn då?

– Jag längtar efter att få mer presenter och uppmärksamhet och sånt som alla såna barn tydligen får, men … Agi, är det min tröja du har på dig?

Nöjt drar Agi i sin tröja.

– Nej, hittade den på sommarrean. Den var från barn­ avdelningen på Lindex, men jag klippte upp den lite här bak och …

21

Pling plong plingpling!

Det ringer på dörren på ett alldeles särskilt sätt. Då vet man att det är Sofia, min granne. Med svullna ögonlock, det stora blonda håret i en knut mitt på huvudet och tränings­ kläder står hon utanför dörren.

– Hej hej. Jo, jag undrar om jag kan få låna din skrivare?

– Den är stendöd. Jag skrev själv ut på bibblan idag.

– Okej, då springer jag dit. Kan vi ses och dricka lite vin senare ikväll, tror jag skulle behöva det.

– Vi är nog två om det. Kom till min balkong när du vill.

Vad är det du ska skriva ut?

– Mina skilsmässopapper.

Och där har vi Bellmansgatans tredje skilsmässa.

22

2 Vi kallar oss Matriarkatet ovan träden. Högst upp i huset på Bellmansgatan, på våning sex, finns tre lägenheter. I en av dem bor jag med mina tre tonårsdöttrar, i den andra logerar sjuttioåriga Hedvig och sedan har vi Sofia med sina två barn i den tredje lyan. Hedvig blev änka som ung och har själv fått uppfostra sin son, jag är ensam med mina ungar precis som Sofia. Vi är tre kvinnor som håller humöret uppe, försörjer, älskar ihjäl och matar våra ungar helt för egen maskin samt gillar att dricka vin på varandras balkonger.

Kvinnor kan. Ja, jävlar vad kvinnor kan. Jag har kunnat så mycket ibland, att människor runt omkring mig har fått skrika: ”SLUTA KUNNA SÅ MYCKET HELA TIDEN OCH BE OM HJÄLP NÅGON GÅNG, DIN JOBBIGA MÄNNISKA!” Då har jag stannat upp mitt i kunnandet, stirrat framför mig för att sedan fortsätta med det jag höll på med. Som den där pelletsmaskinen från helvetet vi hade i huset, den som alltid krånglade. Jag minns den där dagen då jag hade klätt mig ­extra fin i klackskor och volanger, skulle iväg på något viktigt möte. Jag stod i dörren med läppstiftet på och skulle precis gå ut till bilen när det slog mig … Pelletsmaskinen! Om jag inte fyllde på med pellets skulle det varken finnas varmvatten e­ ller plusgrader i elementen när jag kom hem. Jag klackskoade mig ner i källaren, kröp in i det trånga pelletsförrådet, vadade i pellets med krökt rygg, öppnade sotiga luckan in till maskinen och skyfflade in halmkulorna. Med pelletspuder rykande 23

efter mig drog jag sedan in mot stan och det där mötet och jag minns känslan … Jag kan. Jag klarar det här. Jag åkte till mötet med damm över hela mig, men jag hade klackskorna på och varmvatten när jag kom hem.

Det är berusande att klara sig själv, bedövande också. Men det konstigaste av allt är att det nästan är enklare att göra själv än att dela på två. Inget bråk om vem som ska göra vad.

De där hushållsgnatet som tar väldigt mycket tid. Nu gör jag bara. Kavlar upp ärm efter ärm efter ärm och gör. Jobbar, tjänar pengar, spenderar det mesta, sparar lite, lägger mig när jag vill, umgås med vilka jag vill, åker iväg på resor med mina ungar, bara vi. Det är en berusande frihet.

Jag och mina döttrar, ett sammansvetsat gäng. Vattentätt.

Vart vi oss än i världen vänder, vänder vi oss alltid mot varandra. Vi kallar oss ”sekten”. Världens minsta sekt med väldigt få män runt oss. Och de snubbar som vi har omkring oss är mer eller mindre knäppa allihop. Mina barn har väldigt … egenartade manliga förebilder. Inte en heltidsarbetande fotbollspappa som lagar middag klockan 17.30 och somnar framför mediokra deckare vid aftonens slut så långt ögat når.

Jag får vara allt för mina barn. Både pappa och mamma. Både vild och trygg. Hela regnbågen av tillstånd försöker jag härbärgera i mig för dem. Jag vet att mina ungar har det bra och vandrar runt i livet med vetskapen om att det finns en hög med människor som älskar dem till vanvett.

I den där ryggsäcken jag bär på, där skilsmässan från d ­ eras sjuka pappa ligger nerbäddad, finns även den där andra packningen. Jag vet, det är inte mitt fel att Agi blev sjuk och att ungarna blev blåsta på sin pappa. Men ändå har jag packat efter den känslan och kompenserar dem för det. Mina döttrar har stora rum med utsikt både hit och dit och solen skiner in och så ska det vara. Solen ska skina in på dem! Och med 24

det sagt sover jag nästan i hallen. I ett minimalt rum, där en tunn vägg skiljer min huvudkudde från skohyllan. Jag vet inte hur hårt jag kan betona ordet ”minimalt”, men en liten säng, två små kuddar och en liten kvinna, max 163 centimeter, är precis det som får plats. Likt en kort fransk portvaktsfru med hasande tofflor, katt, skräniga såpor på tv:n och med full kontroll över vilka som kommer in och ut ur lägenheten hör man mig ibland gasta ”Mademoiselle! Où allez vous?” fast på svenska. Den svenska portvaktsfrun arbetar hemma som sig bör. Jag skriver i vardagsrummet. Att skriva i vardagsrummet på Matriarkatet ovan trädens våningsplan är som att ständigt delta i ett avsnitt av Seinfeld.

Här är Wikipedias beskrivning av tv-serien Seinfeld: Seinfeld handlar om ett gäng Manhattanbor som är ytliga, självupptagna och ofta snöar in på de mest bisarra småsaker.

Serien är känd som ”A Show About Nothing”, ”serien om ingenting”, då historierna ofta handlar om vardagslivet och problem som rör högst vardagliga saker. Händelserna i serien bygger ofta på sådant som manusförfattarna själva varit med om.

Huvudfiguren i serien är Jerry Seinfeld, en figur som delvis bygger på den verklige Jerry Seinfeld. Jerome ”Jerry” Seinfeld, spelad av Jerry Seinfeld, är ståuppkomiker till yrket. Han bor i en lägenhet på Manhattan där hans vänner ständigt tittar förbi, vilket är grunden för handlingen i serien.

Om Wikipedia skulle skriva en beskrivning av tv-serien Hamberg skulle den lyda så här: Hamberg handlar om ett gäng Stockholmsbor som är förvirrade, ständigt relationspratande och ofta snöar in på de mest bisarra småsaker (så länge det handlar om kärlek, sex eller relationer).

25

Händelserna i serien bygger ofta på sådant som författaren själv varit med om. Huvudfiguren i serien är Emma Hamberg, som delvis bygger på den verkliga Emma Hamberg och spelas av Emma Hamberg, som är författare till yrket. Hon bor i en lägenhet i Stockholm där hennes och hennes barns vänner ständigt tittar förbi, vilket är grunden för handlingen i ­serien.

Hambergs svar på Kramer, Elaine och George är Anette, Per och Sofia. När grannen Sofia tar på sig läkarrocken och går till jobbet hamnar hon på ett hospice fullt av döende människor och deras nära som hon ska guida mot slutet. När man inte är rädd för döden är man inte rädd för särskilt mycket alls, vilket stämmer in bra på Sofia.

Anette är Emmas vän och ja, nästan fru kan man säga. De ligger inte med varandra, men annars delar de på allt. Om det är någon form av tillställning och Emma INTE har Anette vid sin sida undrar alla varför hon inte är med. Anette har en egen säng i en av Emmas större garderober, där hon sover om hon inte ­orkar ta sig hem till förorten. Vilket Anette inte orkar särskilt ofta (men ibland måste hon hem och mata sina två nästan­ vuxna söner). Anette är nämligen essensen av en livsnjutare.

Skjut på allt tråkigt till morgondagen och ät upp allt gott du kan hitta på en gång. Anettes liderlighet är lika stark när det gäller erotik. Tyvärr har hon inte lika lätt att hitta någon att äta upp på det planet. Ett klassiskt Anettecitat: ”Är det inte ett hemskt slöseri, att norra Europas kåtaste kvinna aldrig får l­ igga?

Stackars alla dem som inte får ligga med mig!” Anette kan allt om vin och har halva radhuset i Rotebro fyllt av just vin, vilket på olika sätt är väldigt trevligt för alla i tv-serien Hamberg.

Sedan har vi musikern Per. Han kallar sig ”Den första koreanen”, för han var den första koreanen i Södertälje på sextiotalet. Men han ser ut som en apache när han med sitt flygande hår cyklar över Stockholms gator. Han är den stora 26

romantikern som drömmer, sjunger och skriver om kärlek och sväng och häng och sedan var det den där biten med att bli kär. Himlastormande kär har Per aldrig varit om han verkligen rannsakar sig själv. Vilket han, Anette, Sofia och Emma gör mer eller mindre jämt. Rannsakar sig själva tillsammans.

Ja, där är min tv-serie. Eftersom mina barn alltid glömmer eller tappar bort sina nycklar är vår dörr aldrig låst. Och ­genom den dörren springer folk hela tiden. Som nu. Jag sitter i vardagsrummet i min skrivfåtölj och har den här romanen jag måste komma igång med som ett vitt ark framför mig på datorn.

Jag har skrivit tre böcker om Rosengädda. Och det kommer bli en fjärde. Kanske … om jag bara kan börja skriva.

Det är skjutdörrar i glas mellan mitt skrivvardagsrum och matsalen. Skjutdörrarna är lika effektiva som ett draperi av plastfolie. Det är sommarlov för ungarna. Alla är hemma.

Ditte och Nåmi har sommarjobb, men jag förstår inte riktigt när de är på de där jobben. Det känns som om alla alltid är hemma.

Glasdörren skjuts upp, Ditte sticker in huvudet.

– Har du sett min nyckel?

– Nej. – Kan du swisha mig hundra spänn?

– Till vadå?

– Mitt SL-kort har gått ut och nu har jag åkt på en massa sms-biljetter och …

Det finns några saker som jag får panik av att lyssna på.

Jag är en ganska tålmodig sort, men jag får akut kortslutning av redogörelser för olika bussbiljetter och SL-kort som går ut olika datum och som kostar massor med pengar. SL tar det mesta av min lön. Utan tvekan. Jag suckar.

27

– Okej, okej, jag swishar.

– Tack Emsi.

Dörrarna skjuts igen. Jag stirrar på det tomma dokumentet framför mig. Nåmi river upp glasdörrarna.

– Ditte får inte låna mina hörlurar!

– Okej.

– Hon har gjort det! Hon har literally stuckit iväg med mina hörlurar!

– Okej. Vad ska jag göra åt den saken?

– Jag vet inte, bara gör nåt! Var en mamma! Ställ krav!

– Vilka då?

– Typ låt henne ta hand om sitt CSN som har ställts in för tredje månaden i rad. Eller låt henne inte sova över hos kompisar på vardagar. Jag vet inte … Bara ställ upp för mig nån gång!

Nåmi försvinner utan att dra igen dörrarna efter sig. Nu är det helt tyst i lägenheten. Saga sover fortfarande, den djupa sommarlovssömnen. De andra har tydligen gått till de där sommarjobben. Nu gäller det att skriva som fasen, för efter 14.00 ska jag vara ledig och njuta sommar. Jag glor ut över lägenheten. Detta hem belamrat av kuddar, böcker, soffor, ljusstakar precis överallt, tavlor över varenda väggyta, lampor och åter lampor och där väggarna tar slut står konsten lutad mot skåpen. Skåp, skåp, skåp. Skåp i alla färger man kan tänka sig tillsammans med tapeter i alla andra färger som man inte kan tänka sig, mattor över varenda millimeter golv och jag är verkligen inte minimalist. Mina föräldrar var marxister och jag blev maximalist. Jag borde verkligen städa. Damma detta maximalistiska hem och …

Per: God morgon på Bellmansgatan. Min kompis Magnus sa en gång att ”lyckan” ligger i de låga förväntning28

arna” och det stämde extra bra på min kväll igår. Jag hade nämligen höga förväntningar. Ses? Emma: Kan ses efter 14! Men nu skriva, skriva, skriva med låga förväntningar!

Per: Yeh yeh

Okej, fingrarna tillbaka på tangentbordet – mot Rosengädda!

Det slår i dörren. Jag hör hur det rasslar i hallen. Glömde Nåmi något?

– Baby! Jag kunde inte låta bli. De hade helt fantastiska ­bananbakelser nere på Chic, och jag tänkte att nu när du är nyskild och allt borde vi väl fira! Eller sörja. Eller båda ­samti… Stör jag?

Anette tittar in genom glasdörrarna med en tårtkartong i högsta hugg.

Varje gång jag ser Anette blir jag glad. Det slår aldrig fel.

Första gången jag såg henne var i Norrviken. Våra hus låg nästan bredvid varandra, med en väldigt välansad tomt mellan båda våra vildare varianter. I alldeles för fin rödprickig klänning och klackskor stod hon i sin trädgård och funderade på att kanske påta lite i jorden. Längre än till funderingar kom hon aldrig riktigt. Klart att jag blev handlöst förälskad i henne. Men som många gånger i kärlek tar det ett tag innan man verkligen vågar fråga chans på varandra. Våra barn gick i samma åldersblandade klass i en liten mysig byskola som kommunen hotade att lägga ner. Vi bildade en motstånds­ rörelse för att rädda skolan men också för att få umgås, Anette och jag. Promenaderna till och från motståndsrörelsens möten var våra och vi ville aldrig att de skulle ta slut.

29

Vi tog konstiga omvägar, huttrade vid varandras brevlådor eftersom samtalen inte ville sina. Skolan räddades och motståndsgruppen behövdes inte mer. Då fick vi för oss att vi skulle börja träna. Men träningen var verkligen inte i fokus.

Däremot vägen till och från träningen. Då vi fick prata med varandra.

Anette dök upp när jag behövde henne som allra mest. Agi hade precis kommit hem från sjukhuset och jag var ensam med ungar, pelletsmaskiner, katter och ett darrande trauma långt där inne. Så när Anette stod där med sin livslust, sin lättja, sitt höga skratt, sitt sätt att lyssna fokuserat på mig och mina sorger sjönk jag in i den där mjuka barmen. Framför allt har hon en förmåga att dra upp mig, knuffa mig mot skrattet. Vi är lika där. Vi kan titta på det hemska, men sedan springer vi rakt mot det roliga. För vad fan ska man göra, liksom? Anette blev min partner, min förtrogna, min människa, min medbrottsling, min bästa vän. Och jag blev hennes.

Anette sa upp sig från sitt lärarjobb och vi gjorde en massa kokböcker tillsammans, reste runt överallt med eller utan hennes två söner och mina tre döttrar. Som vi sprungit mellan de där husen och skrattat och gråtit och provlagat tusen kladdkakor och hulkat fram varenda hemlighet och önskan.

Hand i hand har vi jobbat, uppfostrat ungar, skilt oss, flyttat, bytt liv, bytt jobb, men aldrig, aldrig, aldrig bytt ut varandra.

Och här är hon, precis när jag ska börja jobba, med ­bananbakelser och det där leendet som är omöjligt att motstå.

30