9789163889448

Illustrationer: DAVID YOON Översättning: YLVA STÅLMARCK

I_Ingenting och allting.indd 1

2016-07-12 17:41

Citatet på sidan 5 är hämtat ur Antoine de Saint-Exupérys Lille Prinsen, i svensk översättning av Gunvor Bang 1952.

INGENTING & ALLTING Copyright © Nicola Yoon 2015 Originalets titel: Everything, everything Published by arrangement with Rights People, London Produced by Alloy Entertainment, LCC Picture from The Little Prince by Antoine de Saint-Exupéry, translated by Richard Howard.

Copyright © 1971 by Consuelo de Saint-Exupéry.

English translation copyright © 2000 by Richard Howard.

Reprinted by permission of Houghton Mifflin Harcourt Publishing Company. All rights reserved. Översättning: Ylva Stålmarck Omslagsbild: Stina Wirsén Omslagsformgivning: Caroline Linhult Tryckt i Sverige av ScandBook AB, 2016 ISBN 978 -91- 638 -8944-8

www.bonniercarlsen.se

I_Ingenting och allting.indd 2

2016-07-12 17:41

Till min man, David Yoon, som fick mig att upptäcka mitt hjärta.

Och till min smarta, vackra dotter Penny, som gjorde det större.

I_Ingenting och allting.indd 3

2016-07-12 17:41

I_Ingenting och allting.indd 4

2016-07-12 17:41

”Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt.

Det viktigaste är osynligt för ögonen.”

Antoine de Saint-Exupéry: Lille Prinsen översättning av Gunvor Bang

I_Ingenting och allting.indd 5

2016-07-12 17:41

I_Ingenting och allting.indd 6

2016-07-12 17:41

DET VITA RUMMET många fler böcker än du. Det spelar ingen roll hur många du har läst. Jag har läst fler. Tro mig . Jag har haft tid.

I mitt vita rum, mot mina vita väggar, i mina blänkande vita bokhyllor är bokryggarna det enda som är i färg. Alla böckerna är splitternya och inbundna i hårda pärmar – inga bakteriekryllande gamla pocketböcker för min del. De kommer till mig Utifrån, dekontaminerade och vakuumförpackade i plastfolie. Jag skulle vilja se maskinen som gör det. Jag föreställer mig hur varje bok färdas på ett vitt transportband mot rektangulära vita packbord där vita robotarmar dammar, skrapar, sprejar och på andra sätt steriliserar den, tills den slutligen bedöms som tillräckligt ren för att få komma till mig. När en ny bok kommer är min första uppgift att ta av omslagsplasten, en procedur som inberiper saxar och en och annan bruten nagel. Min andra uppgift är att skriva mitt namn på försättsbladet.

JAG HAR LÄST

ÄGARE: Madeline Whittier Jag vet inte varför jag gör det. Det finns ingen annan här, förutom min mamma, som aldrig läser, och min sköterska Carla som inte hinner läsa eftersom hon ägnar all sin tid åt att hålla koll på att jag andas. Jag får sällan besök, så därför har jag ingen att låna ut mina böcker till. Det finns ingen som behöver påminnas om att den kvarglömda boken i hans eller hennes bokhylla är min.

7

I_Ingenting och allting.indd 7

2016-07-12 17:41

HITTELÖN: (Kryssa för det som passar) Det är den här biten som tar längst tid, eftersom jag varierar mig för varje bok. Ibland är hittelönen en vild fantasi:  Picknick

med mig(Madeline) på en pollenfylld äng med vallmor, liljor och en oändligmassa ringblommor under en klarblå sommarhimmel.  Te med mig(Madeline) i en fyr mitt i Atlanten mitt i en orkan.

 Snorkling med mig(Madeline) utanför Molokini

för att leta efter den hawaiianska delstatsfisken – humuhumunukunukuapua´a.

Ibland är hittelönen inte lika fantasifull:  Ett

besök med mig(Madeline) på ett antikvariat.  En promenad utomhus med mig(Madeline) genom ett kvarter.

 Ett kort samtal med mig(Madeline), då vi pratar om vad du

vill, på min vita soffa, i mitt vita rum.

Ibland är hittelönen bara:  Mig

(Madeline)

8

I_Ingenting och allting.indd 8

2016-07-12 17:41

SCID-AVDELNINGEN lika sällsynt som den är berömd. Det är en form av Severe Combined Immunodeficiency, eller Svår kombinerad immunbrist. Du kanske har hört talas om ”barnet i bubblan”?

Det är jag.

Kort sagt så är jag allergisk mot världen. Vad som helst kan utlösa en reaktion. Det skulle kunna vara kemikalierna i trasan som använts för att torka av bordet jag just har rört vid. Det skulle kunna vara någons parfym. Det skulle kunna vara de exotiska kryddorna i maten jag nyss åt. Det skulle kunna vara en eller alla eller ingen av de här sakerna – eller något helt annat. Ingen vet vad som sätter igång det, men alla vet vad det får för konsekvenser. Enligt min mamma var jag nära att dö som spädbarn. Och därför måste jag stanna på SCID-avdelningen. Jag lämnar inte huset. Har inte lämnat huset på sjutton år.

MIN SJUKDOM ÄR

9

I_Ingenting och allting.indd 9

2016-07-12 17:41

DAGLIG HÄLSOKONTROLL

2

__________________________

1

__________________________ DATUM

__________________________ VÅRDGIVARE

10

I_Ingenting och allting.indd 10

2016-07-12 17:41

ANDETAG PER MINUT

20

10

0 08:00

10:00

12:00

14:00

16:00

18:00

20:00

__________________________

11

I_Ingenting och allting.indd 11

2016-07-12 17:41

RUMSTEMPERATUR

25

20

15

10

5

08:00

10:00

12:00

14:00

16:00

18:00

20:00

12

I_Ingenting och allting.indd 12

2016-07-12 17:41

LUFTFILTERSTATUS 08:00 09:00 10:00 11:00 12:00 13:00 14:00 15:00 16:00 17:00 18:00 19:00 20:00

13

I_Ingenting och allting.indd 13

2016-07-12 17:41

FÖLSEDASUNSKNING eller bokklubb?” frågar mamma medan hon pumpar upp blodtrycksmanschetten runt min arm. Hon nämner inte sin favorit av de saker som vi brukar roa oss med efter middagen: Fonetiskt alfapet. Jag tittar upp och ser redan skrattet i ögonen på henne. ”Fonetiskt”, säger jag.

Hon slutar pumpa upp manschetten. I vanliga fall skulle Carla, min heltidsanställda sköterska, ta blodtrycket på mig och fylla i min dagliga hälsojournal, men mamma har gett henne ledigt idag.

Det är min födelsedag och då är vi alltid tillsammans bara vi två.

Hon tar på sig stetoskopet så att hon kan lyssna på mina hjärtslag. Hennes leende dör bort och ersätts av den allvarligare läkarminen. Det är den här minen hennes patienter oftast ser – lite distanserad, professionell och omsorgsfull. Jag undrar om de känner sig tröstade av den.

Jag får infallet att pussa henne snabbt på pannan för att påminna henne om att det bara är jag, hennes älsklingspatient, hennes dotter.

Hon tittar upp, ler och klappar mig på kinden. Om man nu ska födas med en sjukdom som kräver ständig vård är det i alla fall rätt praktiskt att ha sin mamma som läkare.

Ett par sekunder senare ger hon mig sin bästa auktoritära läkarblick, som om hon ska komma med dåliga nyheter. ”Det är din stora dag idag. Ska vi inte spela något som du faktiskt har en chans att vinna? Samvetspictionary?”

Eftersom man inte kan spela vanlig Pictionary när man bara ”FILMKVÄLL ELLER SAMVETSPICTIONARY

14

I_Ingenting och allting.indd 14

2016-07-12 17:41

är två så har vi uppfunnit Samvetspictionary. Den ena ritar och den andra lovar på heder och samvete att komma med sin bästa gissning. Om man gissar rätt får den andra personen poäng.

Jag kisar mot henne. ”Vi ska spela Fonetiskt alfapet och den här gången ska jag vinna”, säger jag självsäkert, fast jag vet att jag inte har en chans att vinna. Under alla år som vi har spelat Fonetiskt alfapet, eller Fånetiskt allfapet, så har jag aldrig slagit henne. Senast vi spelade var det nära. Men sedan satte hon dit mig på det sista ordet, när hon fick tredubbla poäng för ordet JEENZ. ”Okej då.” Hon skakar på huvudet och låtsas tycka synd om mig. ”Som du vill.” Hon sluter sina skrattande ögon för att lyssna i stetoskopet.

Resten av förmiddagen ägnar vi åt att baka min traditionella födelsedagstårta med vaniljsockerkaka som botten och vaniljkrämsglasyr högst upp. När den har svalnat brer jag på ett orimligt tunt lager glasyr, bara precis så att det täcker kakan. Vi är kakmänniskor båda två, inte glasyrmänniskor. Som dekoration ritar jag arton glasyrtusenskönor på ovansidan, vita i mitten och med vita blomblad. Kanterna pryder jag med draperade vita gardiner. ”Perfekt.” Mamma tittar över axeln på mig när jag gör det sista. ”Den passar dig precis.”

Jag vänder mig mot henne. Hon ler ett stort, stolt leende mot mig, men ögonen glänser av tårar. ”Du. Är. Tragisk”, säger jag och sprätter en klick glasyr på näsan på henne, och då skrattar och gråter hon lite till. Hon brukar faktiskt inte vara så här känslosam, men det är något med min födelsedag som alltid gör henne både gråtmild och glad och då blir jag också gråtmild och glad. ”Jag vet”, säger hon och gör en hjälplös gest med händerna i 15

I_Ingenting och allting.indd 15

2016-07-12 17:41

luften. ”Jag är fullständigt patetisk.” Hon drar mig till sig och kramar mig hårt. Jag får glasyr i håret.

Min födelsedag är den dag på året då vi båda är som mest medvetna om att jag är sjuk. Det är för att tidens gång är så påtaglig. Ännu ett år som sjuk, inget hopp om bättring. Ännu ett år då jag missat alla normala tonårssaker – körkortstillstånd, första kyssen, high school-balen, första kärlekssorgen, första bucklan på bilen. Ännu ett år då mamma inte gör något annat än jobbar och tar hand om mig. Vanliga dagar går det lätt, åtminstone lättare att inte låtsas om det här.

I år är det lite svårare än förra året. Kanske för att jag fyller arton nu. Juridiskt sett är jag vuxen. Jag borde flytta hemifrån, börja på college. Mamma borde sörja sitt utflugna barn. Men på grund av SCID tar jag mig ingenstans.

Senare, efter middagen, ger hon mig en vacker ask med akvarellpennor som har stått på min önskelista i flera månader. Vi går in i vardagsrummet och sätter oss med korslagda ben framför det låga bordet. Det här ingår också i vår födelsedagsritual: Hon tänder ett enda ljus mitt på tårtan. Jag blundar och önskar. Jag blåser ut ljuset. ”Vad önskade du dig?” frågar hon så fort jag slår upp ögonen.

Det finns egentligen bara en sak att önska sig – ett magiskt botemedel som kommer att göra så att jag kan rusa runt fritt utomhus som ett vilt djur, men jag önskar mig aldrig det, eftersom det är omöjligt. Det är som att önska att sjöjungfrur och drakar och enhörningar fanns på riktigt. I stället önskar jag mig något som är mer sannolikt än ett botemedel. Något som det inte är lika stor risk att vi blir ledsna av. ”Fred på jorden”, säger jag.

16

I_Ingenting och allting.indd 16

2016-07-12 17:41

Efter tre tårtbitar var börjar vi spela Fonetiskt alfapet. Jag vinner inte. Jag kommer inte ens i närheten.

Hon använder alla sju bokstäverna och skriver POKALIP framför ett S. POKALIPS. ”Vad är det?” frågar jag. ”Apokalyps”, säger hon med glittrande ögon. ”Nej, mamma. Lägg av. Det kan jag inte gå med på.” ”Jo”, säger hon bara. ”Mamma, du behöver ett A också. Inte en chans.” ”Pokalips”, säger hon för att understryka saken och pekar på bokstäverna. ”Det funkar absolut.”

Jag skakar på huvudet. ”P O K A L I P S”, envisas hon, drar långsamt ut på ordet. ”Herregud, du ger dig aldrig”, säger jag med en uppgiven gest. ”Okej, okej, jag går med på det.” ”Jaaa.” Hon sträcker upp näven i luften och skrattar åt mig och skriver ner sina nu oöverträffbara poäng. ”Du har aldrig riktigt förstått dig på det här spelet”, säger hon. ”Allt handlar om övertalning.”

Jag skär upp en till tårtbit åt mig. ”Det där var inte övertalning”, säger jag. ”Det var fusk.” ”Sak samma”, säger hon och vi skrattar båda två. ”Du kan få slå mig i Samvetspictionary i morgon”, säger hon.

När jag har förlorat sätter vi oss i soffan och tittar på vår älsklingsfilm, Det våras för Frankenstein. Den ingår också i min födelsedagsritual. Jag lägger huvudet i mammas knä och hon stryker mig över håret och vi skrattar åt samma skämt som vi har skrattat åt i åratal. På det hela taget inget dåligt sätt att fira sin artonårsdag.

17

I_Ingenting och allting.indd 17

2016-07-12 17:41

SAMMA SOM VANLIGT NÄSTA MORGON LIGGER jag

läser på min vita soffa, när Carla kom-

mer in. ”Feliz cumpleaños”, ropar hon.

Jag sänker boken. ”Gracias.” ”Hur var födelsedagen?”

Hon börjar packa upp sin sköterskeväska. ”Vi hade kul.” ”Vaniljkaka med vaniljglasyr?” frågar hon. ”Självklart.” ”Det våras för Frankenstein?” ”Ja.” ”Och du förlorade i det där spelet?” frågar hon. ”Vi är rätt förutsägbara, va?” ”Strunt i mig”, säger hon och skrattar. ”Jag är bara avundsjuk för att du och din mamma är så gulliga mot varandra.”

Hon tar fram min hälsojournal från igår, tittar snabbt igenom mammas resultat och klämmer fast ett nytt papper på skrivskivan. ”Rosa orkar knappt säga hej till mig längre.”

Rosa är Carlas sjuttonåriga dotter. Enligt Carla var de väldigt tajta tills hormonerna och killarna tog över. Så kommer det knappast att bli mellan min mamma och mig.

Carla sätter sig bredvid mig i soffan och jag sträcker fram armen så att hon kan sätta på blodtrycksmanschetten. Hon tittar ner på min bok. ”Blommor till Algernon igen?” frågar hon. Är det inte den boken 18

I_Ingenting och allting.indd 18

2016-07-12 17:41

som du jämt börjar gråta av?” ”En vacker dag kommer jag inte att göra det”, säger jag. ”Jag vill vara säker på att jag läser boken den dagen.”

Hon himlar med ögonen mot mig och tar min hand.

Det är ett ganska kaxigt svar, men sedan tänker jag att det kanske är sant.

Kanske hoppas jag fortfarande någonstans på att allt någon gång, en vacker dag, kommer att förändras.

19

I_Ingenting och allting.indd 19

2016-07-12 17:41

LIVET ÄR KORT™ SPOILERRECENSIONER AV MADELINE BLOMMOR TILL ALGERNON AV DANIEL KEYES

Spoiler: Algernon är en mus. Musen dör.

20

I_Ingenting och allting.indd 20

2016-07-12 17:41

INVASION AV UTOMJORDINGAR, DEL 2 kommit till stycket där Charlie inser att musens öde kan vara hans eget, när jag hör ett högt, mullrande ljud utanför. Genast går tankarna till yttre rymden. Jag föreställer mig ett jättestort moderskepp som väntar uppe i himlen ovanför oss.

Huset skakar och böckerna vibrerar på hyllorna. Ett stadigt pipande förenar sig med mullret och då förstår jag vad det är. En lastbil. Den har nog bara kört vilse, intalar jag mig för att slippa bli besviken. Den svängde nog fel på väg någon annanstans.

Men då tystnar motorn. Dörrar öppnas och stängs. Det går en liten stund och sedan en liten stund till och sedan ropar en kvinna: ”Välkommen till vårt nya hem, allihop!”

Carla stirrar stint på mig ett par sekunder. Jag vet vad hon tänker.

Det händer igen.

JAG HAR PRECIS

21

I_Ingenting och allting.indd 21

2016-07-12 17:41

MADELINES DAGBOK

5 augusti Familjen i grannhuset har flyttat pojken grät. Han gömde sig i trädgården och åt jord tils hans mamma hittade honom men idag skällde hon inte på honom för att han åt det. Det är så tyst ute nu.

Igår kväll drömde jag att de egentligen inte f lyttade.

De blev kidnappade av utomjordingar.

22

I_Ingenting och allting.indd 22

2016-07-12 17:41

Utomjordingarna tog inte mig eftersom jag är sjuk och de ville bara ha friska människor.

De tog mamma och Carla och familjen i grannhuset och jag var alldeles ensam.

23

I_Ingenting och allting.indd 23

2016-07-12 17:41

Jag vakna de och grät och mamm a kom och la sig hos mig. Jag berät tade inte för henne vad jag hade dröm t för då skulle hon ha blivit ledse n, men jag berät tade det för Carl a och hon krama de mig.

24

I_Ingenting och allting.indd 24

2016-07-12 17:41

VÄLKOMSTKOMMITTÉN ”det kommer inte att bli som förra gången.”

Jag är inte åtta år längre. ”Kan du lova det …”, börjar hon, men jag står redan vid fönstret och drar undan gardinerna.

Jag är inte beredd på den skarpa Kaliforniensolen. Jag är inte beredd på att se den, högt upp och gassande het och vit mot den rena vita himlen. Jag blir bländad. Men så börjar det vita diset över synfältet klarna. Allt kläs i en gloria.

Jag ser lastbilen och silhuetten av en kvinna som snor runt – mamman. Jag ser en man bakom lastbilen – pappan. Jag ser en tjej som kanske är lite yngre än jag – dottern.

Sedan ser jag honom. Han är lång, smal och klädd helt i svart: svart T-shirt, svarta jeans, svarta gympaskor och en svart stickad mössa som döljer håret helt och hållet. Han är vit, men har en ljust honungsfärgad solbränna och ansiktet är skarpskuret och sammanbitet. Han hoppar ner från sin utkiksplats längst bak i lastbilen och glider över uppfarten, han rör sig som om tyngdkraften inte hade samma inverkan på honom som på oss andra.

Han stannar, lägger huvudet på sned och tittar upp på sitt nya hus som om det var en gåta.

Efter en kort stund börjar han studsa lätt på fotsulorna. Plötsligt tar han sats och bokstavligen springer två meter upp på väggen på framsidan. Han tar tag i en fönsterkarm och hänger kvar i den ett par sekunder, sedan hoppar han ner igen och landar i hukande ställning. ”CARLA”, SÄGER JAG,

25

I_Ingenting och allting.indd 25

2016-07-12 17:41

”Snyggt, Olly”, säger hans mamma. ”Har jag inte sagt åt dig att sluta med det där?” morrar pappan.

Killen struntar i dem båda två och sitter kvar på huk.

Jag pressar handflatan mot rutan, lika andfådd som om det var jag själv som hade gjort den där vansinniga akrobatkonsten.

Jag vänder blicken från honom till väggen till fönsterkarmen och tillbaka till honom igen. Han sitter inte på huk längre. Han tittar upp på mig. Våra blickar möts. Jag undrar lite vad han ser i mitt fönster – främmande vitklädd tjej med stora stirrande ögon.

Han ler brett mot mig och han är inte längre sammanbiten, inte längre allvarlig. Jag försöker le tillbaka, men jag är så nervös att jag rynkar pannan åt honom i stället.

26

I_Ingenting och allting.indd 26

2016-07-12 17:41

MIN VITA BALLONG jag att huset andas med mig. Jag andas ut och väggarna drar ihop sig som en ballong man stuckit en nål i, pressar ihop mig när luften pyser ut. Jag andas in och väggarna spänns ut. Ett enda andetag till, så kommer mitt liv äntligen, äntligen att explodera.

DEN NATTEN DRÖMMER

27

I_Ingenting och allting.indd 27

2016-07-12 17:41

GRANNSPANING HANS MAMMAS SCHEMA 06.35 – K ommer ut på verandan med en ångande kopp med något varmt i. Kaffe?

06.36 – S tirrar ut över den tomma markplätten på andra sidan gatan medan hon smuttar på drycken. Te? 07.00 – Går in i huset igen.

07.15 – T illbaka på verandan. Pussar maken hej då.

Ser hans bil åka iväg.

09.30 – P ysslar i trädgården. Letar efter, hittar och slänger cigarrettfimpar.

13.00 – K ör ivägi bil. Ärenden?

17.00 – B önfaller Kara och Olly att börja städa undan ”innan pappa kommer hem”.

KARAS (SYSTERNS) SCHEMA 10.00 – K lampar ut i svarta boots och en luddig brun badkappa.

10.01 – K ollar sms på mobilen. Hon får många sms.

10.06 – Röker tre cigarretter i trädgården mellan våra hus.

10.20 – G räver ett hål med stöveltån och begraver cigarrettlik.

10.25 – 1 7.00 – Messar eller pratar i mobilen.

17.00 – S tädar.

28

I_Ingenting och allting.indd 28

2016-07-12 17:41

HANS PAPPAS SCHEMA 07.15 – Åker till jobbet 18.00 – Kommer hem från jobbet.

18.20 – Sitter på verandan med drink #1 18.30 – Går in i huset för att äta middag.

19.00 – Tillbaka på verandan med drink #2 19.25 – Drink #3 19.45 – Skrikandet på familjen börjar.

22.35 – Skrikandet på familjen avtar.

OLLYS SCHEMA Oförutsägbart.

29

I_Ingenting och allting.indd 29

2016-07-12 17:41

JAG SPIONERAR honom Olly. Eller, hans syster och hans mamma kallar honom Olly. Hans pappa kallar honom Oliver.

Det är honom jag spanar på mest. Hans rum ligger på övervåningen, ungefär mitt emot mitt, och persiennerna är nästan alltid uppdragna.

Vissa morgnar sover han till tolv. Andra är han ute ur rummet innan jag hinner vakna och inleda bevakningen. Men för det mesta vaknar han vid nio, klättrar ut ur sitt rum och tar sig i Spidermanstil upp längs fasaden till taket. Han stannar där uppe i ungefär en timme innan han med benen före svingar sig tillbaka in i sitt rum. Hur jag än försöker har jag aldrig lyckats se vad han gör när han är där uppe.

Hans rum är tomt så när som på en säng och en byrå. Några flyttkartonger står kvar ouppackade, staplade vid dörren. Det sitter inget på väggarna, utom en enda affisch från en film som heter Jump London. Jag kollade upp den och den handlar om parkour. Det förklarar hur han kan göra alla de galna sakerna han gör. Ju mer jag spanar, desto mer vill jag veta.

HANS FAMILJ KALLAR

30

I_Ingenting och allting.indd 30

2016-07-12 17:41

MENTEUSE satt mig vid matbordet för att äta middag. Mamma lägger en tygservett i knäet på mig och fyller först mitt glas med vatten, sedan Carlas. Fredagsmiddagen är speciell hemma hos mig. Carla stannar till och med kvar lite längre för att äta med oss i stället för med sin egen familj.

Fredagsmiddagen är helt igenom fransk. De vita tygservetterna har franska liljor broderade i kanterna. Besticken är franska, antika och utsirade. Vi har till och med små salt- och pepparströare i form av Eiffeltornet. Självklart måste vi vara försiktiga med vad vi äter, med tanke på mina allergier, men mamma lagar alltid sin egen variant av cassoulet – en fransk gryta med kyckling, korv, anka och vita bönor. Det var min pappas älsklingsrätt innan han dog. Den variant som mamma gör till mig består bara av vita bönor kokade i hönsbuljong. ”Madeline”, säger mamma. ”Mr Waterman säger att du är försenad med din arkitekturuppgift. Är allt som det ska, gumman?”

Jag är förvånad över frågan. Jag vet att jag är försenad, men eftersom jag aldrig har varit försenad tidigare trodde jag inte att hon höll koll. ”Är uppgiften för svår?” Hon rynkar pannan medan hon lägger upp av grytan på min tallrik. ”Vill du att jag ska leta upp en annan lärare åt dig?” ”Oui, non et non”, säger jag som svar på varje fråga. ”Allt är bra.

Jag lämnar in den i morgon, jag lovar. Jag glömde tiden bara.”

Hon nickar och börjar skära upp och smöra små bitar av frasigt JAG HAR JUST

31

I_Ingenting och allting.indd 31

2016-07-12 17:41

franskt bröd åt mig. Jag vet att hon vill fråga något mer. Jag vet till och med vad hon vill fråga, fast hon är rädd för svaret. ”Är det de nya grannarna?”

Carla ger mig en skarp blick. Jag har aldrig ljugit för mamma. Jag har aldrig haft någon anledning att göra det och frågan är om jag ens vet hur man gör. Men nu känner jag på mig vad jag måste göra. ”Jag har läst för mycket bara. Du vet hur jag blir när jag håller på med en bra bok.” Jag försöker låta så förtroendeingivande som möjligt. Jag vill inte att hon ska oroa sig. Hon oroar sig tillräckligt för mig som det är.

Vad heter ”lögnare” på franska? ”Inte hungrig?” frågar mamma en liten stund senare. Hon trycker baksidan av handen mot min panna. ”Du har inte feber.” Hon håller kvar handen en liten stund.

Jag ska just försäkra henne om att allt är bra, när det ringer på dörren. Det händer så sällan att jag inte vet vad jag ska tro.

Det ringer igen.

Mamma reser sig halvvägs upp från stolen.

Carla reser sig helt.

Det ringer för tredje gången. Jag ler utan anledning. ”Vill du att jag ska öppna?” frågar Carla mamma.

Mamma viftar bort henne. ”Stanna här”, säger hon till mig.

Carla kommer och ställer sig bakom mig, hon lägger händerna lätt på mina axlar. Jag vet att jag borde stanna här. Jag vet att det är vad som förväntas av mig. Det är definitivt vad jag själv förväntar mig att jag ska göra, men av någon anledning så går det inte just idag. Jag måste få veta vem det är, även om det bara är någon som kört vilse.

Carla rör vid min överarm. ”Din mamma sa åt dig att stanna här.”

32

I_Ingenting och allting.indd 32

2016-07-12 17:41

�Men varfÜr det? Hon är bara Üverdrivet fÜrsiktig. FÜrresten kommer hon inte att släppa in nügon genom luftslussen.�

Carla ger med sig och jag skyndar ut i korridoren med henne bakom mig.

Luftslussen är ett litet fÜrseglat rum som är byggt runt ytterdÜrren. Den är lufttät sü att inga eventuella faror kan läcka in i själva huset när ytterdÜrren stür Üppen. Jag trycker Ürat mot den.

FÜrst hÜr jag inget Üver luftfiltren, men sedan urskiljer jag en rÜst. �Min mamma skickade med en bundtkaka.� RÜsten är mÜrk och jämn och tydligt road. Min hjärna bearbetar ordet bundtkaka och sedan gür det plÜtsligt upp fÜr mig vem det är som stür i dÜrren. Olly. �Problemet med min mammas bundtkakor är att de inte är särskilt goda. De är vidriga. Oätliga faktiskt, och nästan ofÜrstÜrbara. Oss emellan.�

MjĂśl

k m

Ugn

Fär g

B dt

Och nu en ny rÜst. En tjejrÜst. Hans syster? �Varje güng vi flyttar säger hon üt oss att gü Üver med en till grannen.� �Åh. Oj. Vilken Üverraskning! Det var hemskt vänligt. Var snälla och hälsa och tacka henne sü mycket frün mig.�

Inte en chans att den här bundtkakan har genomgütt rätt sorts inspektion, och jag anar hur mamma fÜrsÜker tänka ut ett sätt att säga att hon inte kan ta emot kakan, utan att avslÜja sanningen om mig.

33

I_Ingenting och allting.indd 33

2016-07-12 17:41

”Men tyvärr måste jag tacka nej till den.”

Ett ögonblicks chockad tystnad följer. ”Så du vill att vi ska ta med den tillbaka?” säger Olly misstroget. ”Det var inte särskilt schyst”, säger Kara. Hon låter arg och uppgiven, som om hon väntat sig att bli besviken. ”Tyvärr”, säger mamma igen. ”Det är inte så lätt att förklara.

Jag är verkligen hemskt ledsen, för det är så omtänksamt av er och av er mamma. Hälsa och tacka från mig.” ”Är din dotter hemma?” frågar Olly ganska högt innan mamma hinner stänga dörren. ”Vi undrar om hon har lust att visa oss runt.”

Mitt hjärta ökar takten och jag känner hur det slår mot revbenen. Frågade han verkligen efter mig? Det har aldrig hänt att en främling kommit förbi för att hälsa på mig. Förutom mamma, Carla och mina lärare vet knappt någon om att jag existerar.

På nätet finns jag förstås. Jag har chattkompisar och mina bokrecensioner på Tumblr, men det är inte samma sak som att vara en verklig person som kan få besök av främmande med bundtkakor. ”Jag är hemskt ledsen, men det kan hon inte. Välkomna hit till vår gata och tack igen.”

Ytterdörren stängs och jag går in för att vänta på mamma.

Hon är tvungen att stå kvar i luftslussen tills filtren hunnit rena den främmande luften. Efter en minut kommer hon in i huset igen. Hon ser mig inte genast. I stället står hon stilla och blundar, med huvudet sänkt. ”Förlåt”, säger hon utan att titta upp. ”Det är lugnt, mamma. Oroa dig inte.”

För tusende gången inser jag hur svårt det är för henne med min sjukdom. Det är den enda värld jag känner till, men hon hade min bror och min pappa före mig. Hon reste och spelade fotboll.

34

I_Ingenting och allting.indd 34

2016-07-12 17:41

Hon levde ett normalt liv där hon inte behövde vara instängd i en bubbla fjorton timmar om dygnet med sin sjuka tonårsdotter.

Jag kramar om henne och låter henne krama mig en liten stund. Hon tar det mycket hårdare än jag. ”Jag ska kompensera dig för det här”, säger hon. ”Du behöver inte kompensera mig för något.” ”Jag älskar dig, gumman.”

Vi går tillbaka in i matsalen och äter upp maten snabbt och till största delen under tystnad. Carla åker hem till sig och mamma frågar om jag vill slå henne i ett parti Samvetspictionary, men jag säger att vi kan ta det en annan gång. Jag är inte riktigt på humör.

I stället går jag upp till mitt rum och fantiserar om hur en bundtkaka smakar.

35

I_Ingenting och allting.indd 35

2016-07-12 17:41

PIÈCE DE REJECTION kommit upp på mitt rum igen går jag genast fram till fönstret. Pappan har kommit hem från jobbet och något är fel, för han är arg och han blir argare för varje sekund som går.

Han sliter åt sig bundtkakan från Kara och kastar den hårt mot Olly, men Olly är för snabb, för smidig. Han väjer undan och kakan landar på marken.

Underligt nog verkar bundtkakan oskadd, men tallriken splittras på garageuppfarten. Då blir hans pappa ännu argare. ”Det där städar du upp. Du städar upp det nu genast.” Han går in och smäller igen dörren. Mamman springer efter honom.

Kara skakar på huvudet och säger något till Olly som får honom att kuta med axlarna. Olly står där och tittar på kakan i några minuter. Han försvinner in i huset och kommer tillbaka med en sopborste och en skyffel. Han tar god tid på sig, mycket längre än vad som behövs för att sopa upp den trasiga tallriken.

När han är färdig klättrar han upp på taket med bundtkakan, sedan dröjer det ytterligare en timme innan han svingar sig tillbaka in i sitt rum.

Jag står gömd på mitt vanliga ställe bakom gardinen, men plötsligt vill jag inte längre gömma mig. Jag tänder lamporna och går fram till fönstret igen. Jag bryr mig inte ens om att dra ett djupt andetag. Det skulle inte hjälpa. Jag drar undan gardinen och upptäcker att han redan står där vid sitt fönster och stirrar rakt på mig.

Han ler inte. Han vinkar inte. I stället sträcker han upp handen och drar för persiennerna.

NÄR JAG HAR

36

I_Ingenting och allting.indd 36

2016-07-12 17:41

ÖVERLEVNAD du gå omkring och sura?” frågar Carla. ”Du har varit så här hela veckan.” ”Jag surar inte”, säger jag, fast det är just vad jag gör. Ollys avvisande har fått mig att känna mig som en barnunge igen. Det påminde mig om varför jag slutade bry mig om världen utanför förut.

Men det är svårt att försöka komma in i de vanliga rutinerna igen när jag hör alla ljud utifrån. Jag lägger märke till saker som jag brydde mig väldigt lite om tidigare. Jag hör vinden rassla i träden. Jag hör fåglarna skvallra på morgnarna. Jag ser stavarna av solljus som slinker in genom mina persienner och arbetar sig fram genom rummet allteftersom dagen går. Man kan bestämma tiden efter dem. Hur jag än försöker stänga världen ute verkar den fast besluten att ta sig in. ”Du har läst samma fem sidor i den där boken i flera dagar nu.” Hon nickar mot Flugornas herre. ”Ja, men det är en hemsk bok.” ”Jag trodde att det var en klassiker.” ”Den är hemsk. De flesta av pojkarna är avskyvärda och det enda de pratar om är att jaga och döda grisar. Jag har aldrig varit så sugen på bacon i hela mitt liv.”

Hon skrattar, men det är ett halvhjärtat skratt, om ens det. Så sätter hon sig bredvid mig i soffan och lyfter upp mina ben i knät. ”Berätta”, säger hon.

Jag lägger ifrån mig boken och blundar. ”Jag vill bara att de

”HUR LÄNGE SKA

37

I_Ingenting och allting.indd 37

2016-07-12 17:41

ska försvinna härifrån”, bekänner jag. ”Det var enklare förut.” ”Vad var enklare?” ”Jag vet inte. Att vara jag. Att vara sjuk.”

Hon kramar mitt ben. ”Nu ska du lyssna på mig. Du är den starkaste, modigaste människa jag vet. Det måste du tro på.” ”Carla, du behöver inte …” ”Sch, lyssna på mig. Jag har tänkt igenom det här. Jag märker att det här nya känns tungt för dig, men jag vet att du kommer att klara det.” ”Jag är inte så säker på det.” ”Ingen fara. Jag kan vara säker för oss båda. Vi har varit tillsammans i det här huset i femton år, så jag vet vad jag talar om.

När jag först började hos dig trodde jag att det bara var en tidsfråga innan du skulle hamna i depression. Och så kom den där sommaren när det var nära, men det gick ju bra. Varje dag stiger du upp och lär dig något nytt. Varje dag hittar du något att glädja dig åt. Varenda liten dag har du ett leende att ge mig. Du bryr dig mer om din mamma än om dig själv.”

Jag tror inte att Carla någonsin har sagt så många ord på en gång. ”Min egen Rosa”, fortsätter hon, men tystnar. Hon lutar sig tillbaka och blundar, fången i någon känsla som jag inte förstår. ”Min Rosa hade kunnat lära sig ett och annat av dig. Hon har fått allt jag kunnat ge henne, ändå tycker hon inte att hon har någonting.”

Jag ler. Carla beklagar sig över sin dotter, men jag förstår att hon skämmer bort henne så mycket hon kan.

Hon slår upp ögonen och det bekymrade uttrycket är borta. ”Ser man på, här har vi det där leendet igen.” Hon klappar mig på benet. ”Livet är hårt, gumman. Var och en finner sin egen väg.”

38

I_Ingenting och allting.indd 38

2016-07-12 17:41

LIVET ÄR KORT™ SPOILERRECENSIONER AV MADELINE FLUGORNAS HERRE AV WILLIAM GOLDING

Spoiler: Pojkar är vildar.

39

I_Ingenting och allting.indd 39

2016-07-12 17:41

FÖRSTA KONTAKTEN dagar och jag har slutat sura. Jag håller på att bli bättre på att strunta i grannarna, men så hör jag ett ping utifrån.

Jag ligger på soffan, fortfarande fast med Flugornas herre. Som tur är har jag nästan läst ut den. Ralph är på stranden och inväntar en våldsam död. Jag är så ivrig på att boken ska ta slut så att jag får läsa något annat, något gladare, att jag struntar i ljudet. Ett par minuter senare hörs ett ping till, högre den här gången. Jag lägger ifrån mig boken och lyssnar. Det kommer ett tredje, fjärde och femte ping i snabb följd. Det är något som träffar mitt fönster. Hagel? Jag är uppe och framme vid fönstret innan jag hinner komma på bättre tankar. Jag drar ifrån gardinerna.

Ollys fönster står vidöppet, persiennerna är uppdragna och lamporna i hans rum är släckta. Den oförstörbara bundtkakan står på fönsterbrädet försedd med rörliga plastögon som stirrar rakt på mig. Kakan darrar och sedan tippar den framåt som om den överväger hur långt ner det är till marken. Den drar sig tillbaka och darrar lite till. Jag försöker få syn på Olly i hans mörklagda rum, när bundtkakan plötsligt hoppar ut från fönsterbrädan och störtar till marken.

Jag flämtar till. Begick kakan just självmord? Jag sträcker på halsen för att se vad det har blivit av den, men det är för mörkt för att se.

Just då lyses kakan upp av en ljusstråle. Ofattbart nog är den fortfarande oskadd. Vad är den där grejen gjord av? Det var nog lika bra att vi inte försökte äta den.

DET GÅR TVÅ

40

I_Ingenting och allting.indd 40

2016-07-12 17:41

Ljuset släcks och jag tittar upp precis lagom för att hinna se Ollys svartklädda hand med ficklampan försvinna in genom fönstret. Jag stannar kvar några minuter, tittar och väntar på att han ska komma tillbaka, men det gör han inte.

41

I_Ingenting och allting.indd 41

2016-07-12 17:41