9789163877001

mo N e l l y Ra p p – n s t e r a g e n t :

r l e a n k s b ok l l o r T

Martin Widmark Christina Alvner

”En monsteragent är alltså en person som bekämpar monster och spöken.

Ha, ha! skrattar du. Vad är det för rövar­­historier? Det finns väl inga monster heller. Och spöken – det är ju bara dagisbarn som tror på sånt!

Jag förstår om du säger så, för så trodde jag också – tidigare.

I dag tror jag inte – jag vet att de finns.”

”Pst! I den här boken får du hänga med mig på en resa till Spöövik där det mesta verkar gå galet – och bland annat träffa de här personerna.”

H

ot

n

t i k sbit r äd e

el l r

t

ub

b e n p å b ä n ke

B re

vb ä r a r e n

en

Bu

e du k t ör

n

g ko n

G

Tå

e c e pt ion i

st

Po l i s e n

ö

Spö

Sp ö n g t - O v e vo

”Min kompis Valle hänger också med.”

Va l le

n

Be

o B i r g it t a v

n

e

an

on

on

ss

Bar

Bar

ö

”Men framför allt får du träffa de här två personerna.”

kapitel 1 Ett överraskande byte 17 kapitel 2 Hannibals missnöjes-barometer 25 kapitel 3 – Det vilar en förbannelse över Spöövik 30 kapitel 4 – Tycker du att det är läskigt? 40 kapitel 5 Valle blir förbannad 47 kapitel 6 Baronessan 54

kapitel 7 – Välkomna. Jag har väntat på er! 62 kapitel 8 Sur mjölk 69 kapitel 9 Trollkarlens bok 76 kapitel 10 – Du är för klen! 83 kapitel 11 – Ingen punktering i dag? 90 kapitel 12 Agent nummer 11 99

Kapitel 1

Ett överraskande byte

– Vad kul det ska bli! sa Valle.

Han satt mitt emot mig i tågkupén och skalade en apelsin.

– Ja, svarade jag. Och det är faktiskt skönt att vi inte tog med oss London och Ebba.

Valle, det är min bästa kompis, och Ebba är hans stora, snälla bassetthund.

London, ja det vet ni kanske vem det är?

Det är ju min trofasta men envisa kompis på fyra ben.

Jag tittade ut genom fönstret. Det var sommar och i en hage stod kor och tuggade fridfullt. Valle och jag skulle till Jubelforsen och fiska några dagar. Vi hade tält och fiskegrejer i våra ryggsäckar.

17

Jag satt och funderade på mitt liv som monsteragent. Ingen utom min lärare, LENA-SLEVA , och de andra agenterna på Monster-akademin kände till mitt hemliga liv. Inte ens Valle. Det kändes lite konstigt att inte kunna berätta för honom.

– Vad sitter du och tänker på? frågade han och sträckte över några apelsin­klyftor till mig.

– Monster och spöken, svarade jag ärligt.

Valle tittade förvånat på mig och så började han skratta.

– Monster och spöken? Solen skiner och vi ska ut och fiska – och du sitter och tänker på monster och spöken.

Jag nickade och visste inte hur jag skulle fortsätta. Inom mig önskade jag att jag kunde berätta om allt spännande som jag hade varit med om.

19

– Och trollkarlar kanske? fortsatte Valle.

Han svängde med pekfingret i luften.

– Simsalabim. Jag vill ha en påse godis!

– Näe, sa jag. Det är inte så det fungerar.

Jag tänkte på vad LENA-SLEVA hade lärt mig när jag gick på Monsterakademin. Jag berättade för Valle: – Man kan inte bara svänga med fingret i luften och önska sig en godispåse.

Trollkarlar använder trollstavar. En vit och en svart. Och så måste de läsa rätt ramsa.

Valle tittade roat på mig när jag fortsatte: – Med den vita trollstaven trollar han goda saker …

– … jag sa ju det! avbröt Valle. Vad kan vara godare än godis?

20

– Äsch, sa jag. Du vet vad jag menar.

Och den svarta staven använder han när han ska trolla fram olycka och elände!

Valle skrattade högt, men sedan tystnade han och så fick han en rynka mellan ögonbrynen.

Han tittade på mig och frågade: – Hur kan du veta allt det där?

Jag förstod att jag hade sagt för mycket och visste inte vad jag skulle svara.

– Jag …, började jag. Jag … eh …

Sedan var jag faktiskt på väg att ge upp. Jag tänkte att LENA-SLEVA säkert skulle förstå mig. Jag måste ju få berätta för min bästa vän.

– Jag är monst…

Jag räddades av gonggongen! Dörren in till vår kupé öppnades.

– Får jag besvära om biljetterna, sa den kvinnliga konduktören.

21

Jag och Valle gav henne våra biljetter.

Hon tittade på dem en stund, sedan sa hon: – Då blir det byte vid nästa station.

– Va? sa jag.

– Det skulle ju inte vara några byten, sa Valle. Vi ska till Jubelforsen.

– Jodå, sa konduktören. Signalfel, förstår ni. Byte mot Spöövik vid nästa station.

– Spöövik? frågade Valle.

– Och här är lite information om Spöövik, sa konduktören och räckte mig ett kuvert.

Valle tittade undrande på konduktören som dröjde sig kvar i dörren. Jag kände genast igen LENA-SLEVAS handstil på kuvertet.

Jag slängde en blick på konduktören och kliade mig över mitt högra ögonbryn.

22

Det är monsteragenternas tecken på att de har förstått.

Jag insåg i den stunden att jag hade fått ett nytt uppdrag!

Kapitel 2

Hannibals missnöjes-barometer

– Signalfel, suckade Valle och sjönk ner på sin plats igen.

Han tog fram en bok ur ryggsäcken och började läsa.

När jag såg att Valle hade försjunkit i sin bok, öppnade jag kuvertet från LENA-SLEVA. Det låg ett brev däri och några sedlar.

KÄRA NELLY, började brevet.

VI PÅ MONSTER-AKADEMIN HAR MÅNGA OLIKA SÄTT ATT SKAFFA OSS INFORMATION PÅ. OCH NU HAR VÅR AGENT NUMMER NIO, HANNIBAL LÖÖK, UPPFUNNIT EN NY ALLDELES FENOMENAL APPARAT. 25

HAN KALLAR DEN FÖR SIN MISSNÖJESBAROMETER. MED EN BAROMETER KAN MAN, SOM DU SÄKERT REDAN KÄNNER TILL, NELLY, MÄTA LUFTTRYCKET. PÅ SÅ SÄTT KAN MAN VETA I FÖRVÄG OM DET SKA BLI REGN ELLER SOL. MEN HANNIBALS MISSNÖJES-BAROMETER MÄTER INTE LUFTTRYCK UTAN ISTÄLLET HUR FOLK MÅR. ALLTSÅ, OM DE ÄR NÖJDA ELLER MISSNÖJDA. NU SER VI PÅ HANNIBALS UPPFINNING ATT DET LILLA SAMHÄLLET SPÖÖVIK GER MYCKET OROANDE UTSLAG PÅ MÄTAREN. EFTERSOM VI VET ATT DU OCH DIN VÄN VALLE ÄR I NÄRHETEN OCH PÅ VÄG MOT JUBELFORSEN, TOG VI OSS FRIHETEN ATT BOKA OM ERA BILJETTER. NELLY, ÅK TILL SPÖÖVIK OCH TA REDA PÅ VAD DET ÄR SOM GÖR ATT MÄNNISKORNA SOM BOR DÄR MÅR SÅ DÅLIGT. 26

LYCKA TILL! DIN LÄRARE PÅ MONSTER-AKADEMIN LENA-SLEVA (JAG SKICKAR MED LITE PENGAR TILL HOTELL OM DU BEHÖVER) Jag vek ihop brevet och tittade på Valle.

Det där med fisket kunde vi glömma, det förstod jag. Och jag förstod också att jag nu måste berätta för honom vad jag höll på med.

– Du Valle, sa jag.

– Mmmm, svarade han utan att släppa boken med blicken.

– Det är en sak jag måste berätta, fortsatte jag.

– Mmmm.

– Jag är inte den som du tror att jag är, sa jag.

27

Valle la ner boken i knät och tittade undrande på mig.

– Vad menar du? frågade han.

Så satte jag igång. Orden forsade ur mig.

Först berättade jag hur jag hade fått min utbildning och sedan om mina olika uppdrag. Hur jag hade mött spöken, en häxdoktor, olika monster och till och med snömannen.

Jag berättade hur en monsteragent alltid måste följa de tre L:en. Lugn, Lärdom och List.

Till slut återgav jag vad som hade stått i LENA-SLEVAs brev – att jag just hade fått ett nytt uppdrag och att det därför inte skulle bli något fiske.

Jag tystnade och tittade oroligt på Valle.

28

– Det var det …, började han.

– Ja, förlåt, sa jag. Jag skulle ha be­rättat tidigare.

– Det var det …, fortsatte Valle. Det var det roligaste jag har hört på år och dar.

– Roligaste? svarade jag.

– Ja, vilken rövarhistoria, skrattade Valle. Du borde bli författare! Skriv en bok, vet jag! Barnen skulle älska att läsa om en tjej som heter Nelly Rapp och som är monsteragent!

– Nummer tio, viskade jag, agent nummer tio.

Men jag förstod i den stunden att Valle inte hade trott på ett enda ord av vad jag hade sagt.

29

Kapitel 3

– Det vilar en förbannelse över Spöövik

När vi klev av i den lilla staden Spöövik såg vi det genast. Högt uppe på ett berg låg ett gammalt stenslott med torn och tinnar.

På en grön bänk vid stationen satt en gubbe och drack öl. Han såg att vi tittade upp mot slottet.

– Dit upp skulle jag inte gå om jag var ni, sa han och rapade.

– Varför inte då? frågade Valle.

– För att de som bor däruppe är ena riktiga skitstövlar.

– Vilka bor i slottet då? frågade jag.

– Baronen och hans gamla mamma, svarade gubben och spottade på marken vid sina fötter. Tvi vale!

30