9789163873980

Av Jo Salmson har utgivits på Bonnier Carlsen Almandrarnas återkomst: Den försvunna staden 2007 Silveramuletten 2007 Hertigens soldater 2008 I stjälarens spår 2008 Genom Drömmens rike 2008 Drakriddare: Tam tiggarpojken 2009 Tams svåra prov 2009 Jakten på Tam 2009 Tam i drakarnas stad 2009 Tam och drakupproret 2010 Tam och nydraken 2010 Häxfolket: De stulna barnen 2011 Fly Sol, fly! 2011 Magiska krafter 2011 Folket som försvann 2012 Lätt att läsa – fakta: Jo Salmson berättar om rymden 2011 Lätt att läsa: Hjälp! Jag gjorde illa Linn 2012 Hjälp! Jag tappade bort en hund 2012 Häxfolket – samlingsvolym Innehåller böckerna: De stulna barnen, Fly Sol, fly!, Magiska krafter, Folket som försvann © Text: Jo Salmson 2011 och 2012 © Illustrationer: Natalia Batista 2011 och 2012 En originalproduktion från Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm Typsnitt: Garamond, Benguiat Sättning: Sandra Bergström/Bonnier Carlsen Repro: All-Media Öresund, Malmö Tryck: Scandbook AB i Falun, 2012 isbn: 978-91-638-7398-0

www.bonniercarlsen.se

Denna samlingsvolym innehåller alla fyra delarna i serien Häxfolket.

De stulna barnen . . . . . s. 11 Fly Sol, fly! . . . . . . . . . s. 123 Magisk a kr after . . . . . s. 235 Folket som försvann . s. 347

Del 1–4

Jo Salmson Illustrationer av Natalia Batista

Del 1

Kapitel 1

Tidig morgon

Sol Det var tidig morgon. Luften kändes fortfarande sval.

Sol skyndade genom villans korridorer. Hon hade massor att hinna i dag!

I köket stod kokerskan Misana vid elden. Hon vände sig om och log brett när hon såg vem som kom.

– Är det husets solstråle? frågade hon. Och tidigt uppe är du, som vanligt!

Kokerskan hälsade henne alltid på samma sätt.

Nu slevade hon upp en rejäl portion gröt och räckte skålen till Sol. 13

– Tänk, jag minns fortfarande dagen när de kom hit med dig, fortsatte hon precis som hon brukade.

Liten som en räka var du, och lika blek. Jag trodde att det var något fel på dig!

Hon rufsade om i Sols vitgula lockar.

– Hår som brännande middagssol redan då, så namnet passade!

Sol satte sig vid bordet. Hon suckade lätt. Misana hade ingen aning om vad andra brukade säga om Sols utseende.

Folk ute på fälten gjorde till och med tecknet mot ondska ifall hon gick förbi!

Men ingen vågade vara elak mot henne när den storväxta kokerskan var i närheten.

– Var är Dea? frågade Sol och tittade sig om.

Kökspigan brukade vara i full gång så här dags.

– Huvudvärk, fnös Misana. Så jag behöver din hjälp i eftermiddag. Håll dig i skinnet, och reta inte upp Birand är du snäll!

Birand styrde och ställde i villan medan ägarna levde i sitt palats i huvudstaden. Bara familjens son Arel bodde här på landet, och han var inte äldre än Sol själv.

Nu spände Misana ögonen i henne.

– Om Birand ger dig ett nytt straffuppdrag hinner du inte hjälpa mig, det vet du! sa hon strängt.

Sol försvarade sig genast.

– Tallriken bara gled ur mina händer, klagade hon.

Det var inte mitt fel!

I går hade hon slagit sönder en lertallrik, och Birand hade omedelbart skickat i väg henne att städa den stora eldstaden i salen. Helt i onödan! Det var aldrig någon som eldade i den.

Ibland trodde hon faktiskt att han avskydde henne!

Men just den här gången hade han gjort henne en tjänst. Medan hon putsade bort damm och spindelväv från eldstaden hade hon upptäckt någonting fantastiskt …

17

Ivrigt skrapade Sol den sista gröten ur skålen. Det pirrade i henne av spänning bara hon tänkte på det som hänt.

– Nej, ingenting är väl någonsin ditt fel, sa Misana bistert och suckade.

Sedan log hon.

– Seså, kila i väg och bädda i pojkarnas rum nu, manade hon. Deras första lektion börjar snart, så håll dig ur vägen.

Sol ställde grötskålen på bänken och tog skurhinken som Misana gjort i ordning åt henne.

Så gav hon sig i väg mot korridoren där Arel och hans vän Eno hade sina rum.

19

Skulle hon berätta för dem om sin upptäckt redan nu? Deras lärare, magister Pino, var morgontrött och lät dem ofta sitta ensamma i skolrummet första timmen.

– Hör du vad jag säger? ropade Misana efter henne. Håll dig undan från pojkarna! Du får inte störa dem så här precis före deras examen!

Sol viftade frånvarande till svar.

Nej, bestämde hon. Hon skulle föreslå att de träffades senare i stället, medan alla andra låg och vilade i middagshettan. Det vore roligare om pojkarna fick göra samma upptäckt själva.

Ifall de kunde … tänkte hon och log.

Del 2

Kapitel 1

Avslöjande spår

Arel Arel stirrade ner på marken.

Här vid bäckfåran hade Sol gått i natt, när hon flydde från villan. Hennes fotspår syntes tydligt i den fuktiga leran.

Och där, bredvid den nedfallna trädstammen, hade en soldat stått och spanat efter henne.

Hon hade passerat bara några få meter från honom!

Varför hade soldaten inte upptäckt henne? Arel gjorde en förbryllad grimas.

125

Så mötte han Enos blick.

De borde ha förstått att general Kiijana skulle placera ut vaktposter här vid skogsdungen.

Om Sol blivit tillfångatagen hade det varit deras fel. Det var ju de som gjort upp planen för hennes flykt, och talat om för henne hur hon skulle göra.

Allting hade hänt så fort, bara!

126

Så långt tillbaka Arel kunde minnas hade Sol och Eno varit hans vänner. De hade vuxit upp här, i den stora villan på landet.

Men ingen av dem, inte ens Sol själv, hade känt till hemligheten om vem hon var och var hon kom ifrån.

Inte förrän i går kväll, när Arels pappa oväntat dykt upp i villan tillsammans med sin syster, general Kiijana.

127

Soldaten som stått böjd över spåren rätade på ryggen. När han såg pojkarnas undrande miner ryckte han på axlarna.

– Flickan är en av häxfolket, det är säkert! sa han.

Det var alltså sant, hur otroligt det än kändes. Sol tillhörde verkligen häxfolket – fienderna från norr som Arel hatade mer än någonting annat.

– De kan göra sig osynliga och smyga tätt inpå innan de anfaller, fortsatte soldaten allvarligt.

Arel rös.

128

– Häxfolket har trolldom i blodet, sa general Kiijana. Men konsten att smyga osedd kräver lång träning, det är inget en flicka klarar.

Arels faster kom gående mellan träden.

– Vem höll vakt här i natt? undrade hon barskt.

En av soldaterna harklade sig nervöst.

– Det gjorde jag, sa han. Men jag lovar och svär, jag var vaken hela tiden.

129

General Kiijana såg på honom, och sedan nickade hon kort.

– Flickan måste ha haft hjälp, sa hon. Bara deras bästa spanare klarar att komma så nära.

Men Sol hade varit alldeles ensam när hon tog sig förbi soldaten, det visste Arel säkert!

– Birand, sa Eno nästan ljudlöst.

130

Arel förstod omedelbart vad han menade. Sol hade fått mer träning än de flesta i att röra sig tyst och omärkligt.

Birand var den som styrde och ställde i villan. Han hörde till tjänstefolket, men han tyckte inte om att husets son lekte med en flicka som uppfostrades av kokerskan! I åratal hade de tre vännerna tvingats smyga undan för att träffas.

General Kiijana hörde Enos viskning.

Hon spände blicken i dem.

– Det är dags för er två att gå hem, sa hon. Din far väntar på dig, Arel.

Så vände hon sig till soldaterna.

– Flickan kan ha hunnit långt vid det här laget, fortsatte hon. Vi behöver hästar om vi ska komma i kapp.

Arel och Eno sneglade på varandra innan de gav sig av.

De visste mycket väl att generalen inte skulle hitta Sol, hur långt bort hon än red.

Arel och Eno hade själva smugglat sin vän tillbaka in i villan.

Där satt hon nu dold i det lilla hemliga utrymmet bakom eldstaden i den stora salen.

Del 3

Kapitel 1

I full galopp

Sol Hästarna galopperade så snabbt att Sol fick tårar i ögonen.

Hon hann knappt ducka för ett par lågt hängande grenar – och sjalen som hon knutit om huvudet gled plötsligt åt sidan.

– Vänta! ropade hon och drog i tyglarna.

Inte ens här ute i skogen vågade hon visa sitt ljusa hår. General Kiijanas soldater var fortfarande på jakt efter henne.

Arel och Eno höll in sina hästar och vände sig om.

237

– Orkar du rida en liten stund till? frågade Eno. Pappa sa att stigen kommer att svänga tillbaka mot floden. Nästa lägerplats ligger en bit bort vid stranden. Det kan inte vara långt kvar.

Sol nickade.

Arel och Eno tyckte inte om den lugna lunk som handelskaravanen färdades i. I stället hade de övertalat Enos pappa att låna ut hästar till dem, så att de kunde rida i förväg.

238

Sol hade blivit glad när de erbjöd sig att lära henne rida! Fast de första kvällarna på resan hade hon knappt kunnat sitta och alla i lägret skrattade åt hennes rullande gång.

Nu hade de varit på väg norrut i mer än tre veckor.

De värsta skavsåren hade äntligen läkt.

Hon rättade till sjalen.

– Först till vattnet! skrek hon och satte hälarna i hästens sidor.

239

Det var roligt att galoppera fram längs stigarna!

I början, precis när de gav sig av från huvudstaden, hade Sol inte ens vågat trava.

Arels mamma Aradea försökte ibland övertala henne att stanna bland vagnarna, hos Enos familj.

Det var säkrare där, sa hon. Men Sol red hellre med sina vänner.

Ingen i handelskaravanen sa någonting, men hon anade att de flesta visste vem hon var: En förrymd slav – ett av häxfolkets barn, de som general Kiijana tog som gisslan när striderna var över.

240

I byarna som de passerade pratade folk desto mera.

De fruktade häxfolkets magiska krafter och de hade inte glömt kriget mot dem.

Soldaterna som var på väg norrut hade berättat om den stora belöning som väntade den som tog Sol till fånga.

Nu spanade alla efter en blek flicka med gulvitt hår.

Sol kände sig inte säker någonstans, inte ens under kvällarna i lägret.

Bara här, på Bellas rygg, kunde hon glömma faran.

Ivrigt manade hon på det grå stoet. Där framme mellan träden kunde hon se hur flodvattnet glittrade. I samma sekund knuffade Arels häst till hennes, och med ett triumferande rop trängde han sig förbi.

Sol följde tätt efter när han svängde av från stigen, ner mot vattnet.

På den smala gräsremsan vid flod­stranden gjorde han halt, och grinade brett mot henne.

Men Sol stannade inte, och Bella gjorde det hon bad om. Med ett stort språng flög stoet över gräset, rakt ut i vattnet.

243

– Jag sa först till vattnet, ropade hon. Inte stranden!

Men hennes leende försvann när hästen plötsligt snubblade. Gnäggande gick den ner på knä, innan den mödosamt kom upp igen.

När Sol vände tillbaka mot stranden haltade den svårt.

Del 4

Kapitel 1

På jakt

Arel Varg sänkte pilbågen. Med en suck släppte han efter på bågsträngen.

Haren tog ett långsamt skutt och försvann i det höga gräset.

– Varför sköt du inte? utbrast Arel förvånat. Jag är säker på att du hade träffat!

Den unge häxpojken skakade på huvudet och stoppade undan pilen.

– Det hade jag nog, fast inte så att haren dött utan att känna något, förklarade han.

349

Han såg på Arel.

– Hur jag än övar kommer jag aldrig att bli lika träffsäker som mitt folk brukade vara, sa han. Förr i världen hade vi ju magi som styrde pilarna rakt mot målet.

Arel rös. Han hade inte vant sig vid allt prat om magiska krafter.

350

Hastigt böjde han sig och plockade upp fiskarna de fångat tidigare, nere vid bäcken.

– Nå, vi behöver i alla fall inte gå hungriga, sa han.

– Vi häxfolk svälter hellre än dödar på fel sätt, sa Varg bestämt.

Det låter som om han tror att vi andra dödar lite hur som helst, tänkte Arel irriterat.

Varg var den skickligaste bågskytt han någonsin sett, det måste han erkänna.

Arel och hans vän Eno hade mest tränat andra krigarkonster, som att slåss med svärd och rida till anfall.

Ingen av dem hade behövt jaga med pilbåge för att skaffa mat förut.

351

Om Arel bara haft sitt svärd med sig, då skulle han ha visat Varg vad han kunde! Men svärdet låg kvar i palatset i huvudstaden, tillsammans med nästan allt annat han ägde.

Han hade ju inte anat att de aldrig skulle komma tillbaka till palatset igen, den där dagen då han och Sol gav sig ut till marknadsgatan. En köpman hade avslöjat Sols förklädnad, och upptäckt att hon var en av häxfolket, rikets fiender. De hade tvingats fly, hals över huvud!

352

Det enda vapen Arel fått med sig var kniven han alltid bar i sitt bälte, och det var tur att han och Eno var ungefär lika långa. Nu hade han i alla fall sluppit att gå i samma kläder varenda dag de senaste veckorna, medan de färdats tillsammans med Enos familj.

– Det börjar bli sent, sa han och sneglade upp mot solen. Det är bäst att vi tar oss tillbaka till de andra.

Med raska steg började de gå mot dalen där Eno och Sol väntade tillsammans med Natia, den gamla häxmästaren.

De hade redan stannat där i två dagar. Arel visste att de snart måste bestämma vad de skulle ta sig till.

För varje timme kom hans faster, general Kiijana, allt närmare med sina trupper.

Borta i bergen väntade häxfolket på att Natia och Varg skulle komma tillbaka från sitt uppdrag.

När som helst kunde kriget bryta ut igen!

354

De fyra barnen hade lovat varandra att försöka hejda det, och i Arels bakhuvud hade en plan börjat växa fram.

Kanske har vi ändå en chans att lyckas, tänkte han, men han kände sig inte säker. Vågade han tro på att de vuxna också ville undvika krig?

Och kunde han lita på det som häxpojken berättat?

355

Han sneglade på Varg som vandrade med pilbågen i handen, redo att skjuta.

– Varför ber du inte Sol om hjälp? frågade Arel. Så kan du också få magi till dina pilar!

Varg tvärstannade.

Ett brett leende spred sig över hans ansikte.

– Det har jag inte tänkt på! utbrast han. Det är klart att jag kan göra!

Arel bet sig i läppen.

Han hade menat det som ett skämt, men Varg hade tagit det på fullt allvar. Och det var kanske det konstigaste av allt konstigt som hänt den här våren!