9789163873676

PANDEMONIUM (grekiska, av pan ’allt-’ och daímōn

’ond ande’): Outhärdligt tillstånd; kaos; ett tillstånd då alla onda makter är lösa; helvetets centrum.

L AUREN OLIVER Översättning av Helena Ridelberg

Pandemonium är andra delen i en trilogi och uppföljaren till Delirium.

andra böcker av lauren oliver Resten får du ta reda på själv (2011) Liesl & Po (2012) Delirium (2012)

pandemonium Copyright © Lauren Oliver 2012 Originalets titel: Pandemonium First published by Harper, All Rights Reserved Published by arrangement with Foundry Literary + Media and the Ann-Christine Danielsson Agency Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2013 Översättning: Helena Ridelberg Omslag: Helen Ågren och Sandra Bergström Redaktör: Marcus Olsson Typsnitt: Indigo och Futura Sättning: Bonnier Carlsen Tryckt av Scandbook Falun, 2012 isbn 978-91-638-7367-6 www.bonniercarlsen.se

Till mina föräldrar: Tack för alla böcker och telefonsamtal, alla gratis måltider, ert ändlösa tålamod och gränslösa kärlek.

nu

alex och jag ligger tillsammans på en filt i trädgården till Brooks Street 37. Träden ser högre och mörkare ut än vanligt. Löven är nästan svarta och så tätt sammanflätade att de skymmer himlen. ”Det var antagligen inte den bästa dagen för en picknick”, säger Alex, och precis då inser jag att vi inte ens har ätit av maten vi tog med. Det står en korg vid filtens kant, fylld med halvrutten frukt som är översållad av små svarta myror. ”Varför inte?” säger jag. Vi tittar på väven av löv ovanför våra huvuden. Den är tjock som en vägg. ”För att det snöar.” Alex skrattar. Och återigen inser jag att han har rätt: det snöar, tjocka askfärgade flingor virvlar omkring oss. Det är dessutom bitande kallt. Min andedräkt förvandlas till moln, och jag trycker mig mot honom, försöker hålla mig varm. ”Lägg armen om mig”, säger jag, men Alex reagerar inte.

Jag försöker krypa in i utrymmet mellan hans arm och bröstkorg, men hans kropp är stel och orubblig. ”Alex”, säger jag. ”Kom igen, jag fryser.”

7

”Jag fryser”, härmar han med läppar som knappt rör sig. De är blå och spruckna. Han stirrar på löven utan att blinka. ”Se på mig”, säger jag, men han vänder inte på huvudet, blinkar inte, rör sig inte alls. Jag känner hur hysterin stiger i mig och en gäll röst säger fel, fel, fel, och så sätter jag mig upp och lägger handen på Alex bröst som är kallt som is. ”Alex”, säger jag, och sedan ett kort skrik: ”Alex!” ”Lena Morgan Jones!”

Jag vaknar upp till en kör av dämpat fniss.

Mrs Fierstein, naturkunskapsläraren för sista årskursen vid Quincy Edwards High School för flickor i Brooklyn, sektion 5, distrikt 17, blänger på mig. Det här är tredje gången som jag har somnat på en av hennes lektioner den senaste veckan. ”Eftersom du uppenbarligen tycker att skapelsen av den naturliga ordningen är så tröttande”, säger hon, ”får jag föreslå ett besök på rektorsexpeditionen så att du vaknar?” ”Nej!” utbrister jag, högre än jag hade för avsikt, och framkallar därmed ytterligare fnissanfall från de andra tjejerna i klassen. Jag har bara varit inskriven på Edwards sedan strax efter vinterlovet – knappt mer än två månader – och har redan blivit stämplad som skolans kuf. Folk undviker mig som om jag vore smittad – som om jag hade sjukdomen.

Om de bara visste. ”Det här är sista varningen, miss Jones”, säger mrs Fierstein. ”Är det förstått?” ”Det ska inte upprepas”, säger jag och försöker se lydig 8

och ångerfull ut. Jag skjuter ifrån mig minnet av mardrömmen, skjuter ifrån mig tankarna på Alex, skjuter ifrån mig tankarna på Hana och min gamla skola, skjuter ifrån, skjuter ifrån, skjuter ifrån, precis som Raven har lärt mig. Mitt gamla liv är dött och begravet.

Mrs Fierstein ger mig en sista genomborrande blick – för att skrämma mig, gissar jag – och vänder sig på nytt mot svarta tavlan och återupptar lektionen om elektronernas gudomliga energi.

Den gamla Lena skulle ha varit skräckslagen inför en lärare som mrs Fierstein. Hon är gammal och elak och ser ut som en korsning mellan en groda och en pitbull.

Hon är en av de där människorna som får behandlingen att verka överflödig – det är omöjligt att föreställa sig att hon någonsin skulle vara förmögen att älska, även utan behandlingen.

Men den gamla Lena är också död.

Jag har begravt henne.

Jag lämnade henne på andra sidan av ett stängsel, bakom en mur av rök och eld.

9

då

i begynnelsen finns bara eld.

Eld i mina ben och lungor, eld som sliter i varje nerv i min kropp. Det är så jag föds på nytt, i smärta: jag tränger ut ur den kvävande hettan, ut ur mörkret. Jag pressar mig fram genom något svart och vått fyllt av underliga ljud och lukter.

Jag springer, och när jag inte längre förmår springa stapplar jag, och när jag inte klarar det kryper jag, centimeter för centimeter med naglarna nerborrade i marken, likt en mask som krälar över den igenväxta ytan i den här främmande nya ödemarken.

Jag blöder också när jag föds.

Jag är inte säker på hur långt jag har färdats in i Vildmarken, eller hur länge jag har försökt att tränga allt längre in i skogen, när jag inser att jag har blivit träffad. Åtminstone en kontrollant måste ha prickat mig medan jag klättrade över stängslet. En kula har nuddat mig i sidan strax under armhålan, och T-shirten är våt av blod. Fast jag har haft tur. Såret är inte djupt, men när jag ser allt blod och den bortskavda huden blir allt verkligt: den här nya platsen, 10

den oerhörda, täta växtligheten överallt, vad som har hänt, vad jag har kvar.

Vad som har tagits ifrån mig.

Magen är tom, men jag kräks ändå. Jag hostar upp luft och spottar galla över de platta, glansiga bladen på båda sidor om mig. Fåglar kvittrar ovanför. Ett djur, som kommer för att speja, kilar snabbt tillbaka in i snårskogen.

Tänk, tänk. Alex. Tänk på vad Alex skulle göra.

Alex är här, precis här. Föreställ dig det.

Jag tar av mig T-shirten, river loss fållen och knyter den renaste biten hårt kring bröstkorgen så att den trycker mot såret och hjälper till att stoppa blödningen. Jag har ingen aning om var jag är eller vart jag är på väg. Min enda tanke är att röra på mig, fortsätta framåt, allt längre in, bort från stängslen och världen av hundar och skjut­ vapen och …

Alex.

Nej. Alex är här. Det måste du föreställa dig.

Steg för steg i kamp mot taggiga snår, bin, myggor; föser undan stora, tjocka grenar; moln av knott, dimma som hänger i luften. Vid ett tillfälle vadar jag över en flod – jag är så svag att jag nästan dras ner av strömmen. Nattetid, piskande regn, våldsamt och kallt – hopkrupen mellan rötterna på en jättelik ek medan osynliga djur skriker och flåsar och prasslar omkring mig i mörkret. Jag är alldeles för skräckslagen för att kunna sova; somnar jag dör jag.

Den nya Lena föds inte på en gång.

Steg för steg – och sedan centimeter för centimeter.

Krälar, magen fylld av jord, munnen full av röksmak.

11

Nagel för nagel, likt en mask.

Det är så hon kommer till världen, den nya Lena.

När jag inte längre klarar att ta mig framåt, ens en centimeter, lägger jag huvudet mot marken och väntar på att dö. Jag är för trött för att vara rädd. Ovanför är det mörker, och runtomkring är det mörker, och skogens ljud är en symfoni som ackompanjerar min väg ut ur den här värl­ d­en. Jag är redan på min egen begravning. Jag sänks ner i ett trångt, mörkt utrymme, och min moster Carol är där, och Hana, och min mamma och syster och till och med min för länge sedan döda pappa. Allihop ser på medan min kropp sänks ner i graven, och de sjunger.

Jag befinner mig i en svart tunnel fylld av dimma, men jag är inte rädd.

Alex väntar på mig på andra sidan; Alex står där, leende, höljd i solljus.

Alex sträcker sina armar mot mig, ropar …

Hallå. Hallå.

Vakna. ”Hallå. Vakna. Kom igen, kom igen, kom igen.”

Rösten drar mig tillbaka ut ur tunneln, och när jag öppnar ögonen och inte ser Alex ansikte utan ett annat, skarpskuret och obekant, känner jag mig för ett ögonblick fruktansvärt besviken. Jag kan inte tänka klart, världen är helt splittrad. Svart hår, en spetsig näsa, klara gröna ögon – bitar i ett pussel som jag inte förstår. ”Kom igen, så där ja, stanna hos mig. Bram, var fan är det där vattnet?”

12

En hand under min nacke, och sedan, plötsligt, räddning. En isande känsla och vätska som rinner – vatten som fyller min mun, hals, rinner över hakan, löser upp dammet, smaken av eld. Först hostar jag, sätter i vrångstrupen, börjar nästan gråta. Sedan sväljer jag, tar stora klunkar, suger i mig medan handen är kvar under min nacke och rösten fortsätter att viska uppmuntrande. ”Så där ja. Drick så mycket du behöver. Du kommer att klara dig. Du är i säkerhet nu.”

Svart hår, utsläppt, som ett tält omkring mig: en kvinna.

Nej, en tjej – en tjej med en smal, hårt hopknipen mun och kråksparkar i ögonvrårna, och händer sträva som vidjor, stora som korgar. Jag tänker: Tack. Jag tänker: Mamma. ”Du är i säkerhet. Det är lugnt. Du kommer att klara dig.”

Det är trots allt så när barn föds: de ligger hopkrupna i någons famn, diar, hjälplösa.

Sedan drar febern ner mig igen. Jag är sällan vaken och sinnesintrycken är osammanhängande. Fler händer och fler röster. Jag blir lyft; ett kalejdoskop av grönska ovanför och sönderbrutna mönster på himlen. Senare lukten av en lägereld, och något kallt och vått som trycks mot huden, rök och dämpade röster, brännande smärta i sidan, sedan is, lättnad. Något mjukt glider längs benen.

Däremellan drömmar som inte liknar några jag tidigare haft. De är fyllda av explosioner och våld, de är drömmar om bortbränd hud och skelett som förkolnat till svarta stycken.

Alex kommer aldrig tillbaka mer. Han har gått i förväg och försvunnit ut genom tunnelmynningen.

13

Hon är här nästan varje gång jag vaknar, den svart­ håriga tjejen, och hon uppmanar mig att dricka vatten eller trycker en sval handduk mot min panna. Hennes händer doftar rök och cederträ.

Och under alltihop, under rytmen av sömn och vakenhet, under febern och frossan, finns orden hon upprepar, om och om igen, så att de vävs in i mina drömmar, börjar mota undan lite av mörkret i dem, räddar mig från att drunka: I säkerhet. I säkerhet. I säkerhet. Du är i säkerhet nu.

Febern ger äntligen med sig efter jag vet inte hur länge, och till sist bärs jag upp till ytan av de där orden, försiktigt, mjukt – som att surfa på en enda våg hela vägen in till stranden.

Innan jag ens öppnar ögonen är jag medveten om tallrikar som slamrar mot varandra, doften av något som steks och mumlet av röster. Min första tanke är att jag är hemma, hemma hos moster Carol, och att hon precis ska ropa ner mig till frukosten – en morgon som alla andra.

Sedan kastar sig minnena över mig igen – rymningen med Alex, den misslyckade flykten, mina dagar och nätter ensam i Vildmarken – och jag tvingar upp ögonen och försöker att sätta mig upp. Men kroppen lyder mig inte. Jag kan bara lyfta huvudet; det känns som om jag har blivit innesluten i sten.

Den svarthåriga tjejen, hon som måste ha hittat mig och tagit med mig hit – var det nu är – står i hörnet intill ett stort handfat av sten. Hon snor hastigt runt när hon hör att jag rör mig i sängen.

14

”Lugn”, säger hon. Hon tar upp händerna ur handfatet och armarna är blöta till armbågarna. Hennes ansikte är skarpskuret, extremt vaksamt, som ett djurs. Hennes ­tänder är små, alldeles för små för munnen, och aningen sneda. Hon går genom rummet, sätter sig på huk vid sängen. ”Du har varit utslagen en hel dag.” ”Var är jag?” kraxar jag. Rösten är sträv, går knappt att känna igen som min egen. ”Hemmabasen”, säger hon. Hon iakttar mig noga. ”Det är i alla fall vad vi kallar det.” ”Nej, jag menar …” Jag kämpar för att bringa reda i det som hänt sedan jag klättrade över stängslet. Det enda jag förmår tänka på är Alex. ”Jag menar, är vi i Vildmarken?”

En känsla – misstänksamhet kanske – far snabbt över hennes ansikte. ”Vi är i en frizon, det stämmer”, säger hon försiktigt, reser sig sedan och går bort från sängen utan ett ord och försvinner ut genom en mörk dörröppning. Längre in i byggnaden kan jag höra otydliga röster. Jag känner ett styng av rädsla, undrar om jag gjorde fel som nämnde Vildmarken, undrar om de här människorna går att lita på. Jag har aldrig tidigare hört någon kalla okontrollerat område för en ”frizon”.

Men nej. Vilka de än är måste de vara på min sida: de har räddat mig, jag har varit helt utlämnad åt dem i flera dagar.

Jag lyckas dra mig upp till halvsittande och lutar huvudet mot en hård stenvägg bakom mig. Hela rummet är gjort av sten: grova stengolv, stenväggar där det på sina ställen växer en tunn hinna av svart mögel, ett gammal15

dags handfat av sten utrustat med en rostig kran som uppenbarligen inte har fungerat på många år. Jag ligger på en hård, smal brits med sjaskiga täcken över mig. Bortsett från några plåthinkar i hörnet under det utrangerade handfatet och en ensam stol av trä, är britsen rummets enda möbel. Det finns inga fönster och inte heller någon belysning – bara två batteridrivna nödlampor som fyller rummet med ett svagt blåaktigt sken.

På ena väggen sitter det ett litet träkors med en mans­ figur upphängd mitt på. Jag känner igen symbolen – det är ett kors från en av de gamla religionerna från tiden före behandlingen, även om jag nu inte kan minnas vilken.

Jag minns plötsligt historielektionerna under näst sista året i high school, och läraren mrs Dernler som blängde på oss bakom enorma glasögon, stötte ett finger i läro­boken och sa: ”Fattar ni? Fattar ni? De där gamla religionerna, fullständigt nerlusade av kärlek. De stank av deliria, de var genomsyrade av det.” Och på den tiden framstod det förstås som fruktansvärt, och sant.

Kärlek, det mest livsfarliga av allt livsfarligt.

Kärleken, den dödar.

Alex.

Både när man har den …

Alex.

Och när man inte har den.

Alex. ”Du var halvdöd när vi hittade dig”, säger den svarthåriga tjejen bryskt när hon kommer in i rummet igen.

Hon håller försiktigt i en keramikskål med båda händerna.

16

”Mer än halvdöd. Vi trodde inte att du skulle klara dig. Jag tyckte att vi åtminstone borde försöka.”

Hon ger mig en tvivlande blick, som om hon inte är säker på att jag har varit värd besväret, och jag kommer att tänka på min kusin Jenny, hur hon brukade stå med händerna på höften och granska mig noga, och jag blir tvungen att blunda snabbt för att inte allt ska komma tillbaka – strömmen av bilder, minnen, från ett liv som nu är dött och begravet. ”Tack”, säger jag.

Hon rycker på axlarna, men säger: ”Ingen orsak”, och verkar mena det. Hon drar fram stolen till sängen och sätter sig. Hennes hår är långt och uppsatt ovanför vänster öra. Bakom örat har hon ett ärr efter behandlingen – ett treuddigt ärr – precis som Alex. Men hon kan inte vara botad, hon är ju här på andra sidan stängslet: en ogiltig.

Jag försöker sätta mig upp helt och hållet, men tvingas utmattad luta mig tillbaka igen efter bara några sekunders kamp. Jag känner mig som en marionettdocka som blivit till hälften levande. Jag har en brännande smärta bakom ögonen också, och när jag tittar ner ser jag att min hud fortfarande är genomkorsad av ett nät av skärsår och skrapsår och rivsår, insektsbett och sårskorpor.

Skålen som tjejen håller i är full av nästan klar buljong, bara med en lätt skiftning åt grönt. Hon räcker den till mig, men tvekar sedan. ”Kan du hålla den själv?” ”Klart jag kan hålla den”, säger jag, skarpare än jag hade tänkt. Skålen är tyngre än jag trodde. Det är svårt att lyfta den till munnen, men till slut lyckas jag. Strupen känns 17

som sandpapper men buljongen är himmelsk, och trots att den har en underlig mossig eftersmak kan jag inte låta bli att sörpla och klunka i mig alltihop. ”Ta det lugnt”, säger tjejen, men jag kan inte sluta. Plötsligt öppnas hungergapet inom mig, svart och bottenlöst och alltuppslukande. Så snart buljongen är slut känner jag ett förtvivlat behov av mer, trots att jag genast får ont i magen. ”Du kommer att må illa”, säger tjejen, skakar på huvudet och tar ifrån mig den tomma skålen. ”Finns det mer?” kraxar jag. ”Om en liten stund”, säger hon. ”Snälla.” Hungern är som en orm, den slingrar vilt omkring nere i magen och äter upp mig inifrån.

Hon suckar, reser sig och försvinner genom den mörka dörröppningen. Jag tror mig höra hur rösterna i korridoren stegras i ett crescendo, växer till sig i styrka. Sedan blir det plötsligt tyst. Den svarthåriga tjejen återvänder med en andra skål med buljong. Jag tar den ifrån henne och hon sätter sig och drar upp knäna till bröstet, som ett litet barn. Hennes knän är beniga och bruna. ”Jaha”, säger hon, ”var tog du dig över någonstans?” När jag tvekar säger hon: ”Ingen fara. Du måste inte prata om det om du inte vill.” ”Nej då, nej då. Det gör inget.” Den här gången dricker jag buljongen långsammare och njuter av den underliga, jordiga smaken: som om den har kokats på stenar. Så kan det mycket väl vara. Alex berättade en gång att de ogiltiga – människorna som bor i Vildmarken – har lärt sig att klara sig på det allra nödvändigaste. ”Jag tog mig över 18

från Portland.” Bara alltför snart är skålen tom på nytt, trots att ormen i maggropen fortfarande slingrar och snor. ”Var är vi nu?” ”Några kilometer öster om Rochester”, säger hon. ”Rochester i New Hampshire?” frågar jag.

Hon flinar. ”Jäpp. Du måste ha traskat på ett bra tag.

Hur länge var du där ute ensam?” ”Jag vet inte.” Jag lutar huvudet mot väggen. Rochester i New Hampshire. Jag måste ha gått i en båge från den ­norra gränsen när jag var vilse i Vildmarken – jag har hamnat tio mil sydväst om Portland. Jag är helt slut igen, trots att jag har sovit i flera dagar. ”Jag förlorade tidsuppfattningen.” ”Väldigt strongt av dig”, säger hon. Jag är inte helt säker på vad ”strongt” betyder, men jag kan gissa. ”Hur tog du dig över?” ”Det var inte … det var inte bara jag”, säger jag, och ormen hugger, blåser upp sig. ”Alltså, det var inte meningen att jag skulle vara ensam.” ”Var du tillsammans med någon annan?” Nu ser hon genomträngande på mig igen med ögon nästan lika ­mörka som håret. ”En vän?”

Jag vet inte hur jag ska kunna rätta henne. Min bäste vän. Min pojkvän. Min älskade. Det är fortfarande ovant för mig att använda det ordet, och det känns nästan som ett helgerån, så jag nickar istället. ”Vad hände?” frågar hon lite försiktigare. ”Han … han klarade sig inte.” Det glimmar till av förståelse i hennes blick när jag säger ”han”: om vi tog oss ut från Portland tillsammans, från en segregerad plats, 19

­ åste vi ha varit mer än vänner. Tack och lov envisas hon m inte. ”Vi lyckades ta oss ända till stängslet vid gränsen.

Men sedan hann kontrollanterna och vakterna …” Smärtan i min mage växer sig starkare. ”De var för många.”

Hon reser sig hastigt och hämtar en av de vattenfläckiga plåthinkarna i hörnet, ställer den vid sängen och sätter sig ner på nytt. ”Vi hörde rykten”, säger hon helt kort. ”Historier om en stor flykt i Portland, massor av poliser inblandade, en stor mörkläggning.” ”Så du känner till det?” Jag försöker återigen sätta mig upp helt och hållet, men magsmärtorna får mig att vika mig dubbel mot väggen. ”Har du hört hur det gick för … för min vän?”

Jag ställer frågan, trots att jag vet. Naturligtvis vet jag.

Jag såg honom stå där täckt av blod, och hur de kastade sig över honom, myllrade omkring honom som de svarta myrorna i drömmen.

Tjejen svarar inte, kniper bara ihop munnen till ett smalt streck och skakar på huvudet. Hon behöver inte säga mer – det är tydligt vad hon menar. Medkänslan står skriven i hennes ansikte.

Ormen rätar ut sig helt och börjar hugga vilt omkring sig. Jag blundar. Alex, Alex, Alex: min drivkraft för allt, mitt nya liv, löftet om något bättre – borta, sprängd till aska. Inget kommer någonsin att bli bra igen. ”Jag hade hoppats …” Jag flämtar till när den där fruktansvärda, huggande saken i magen kommer farande upp i halsen på en våg av illamående.

20

Hon suckar på nytt och jag hör hur hon reser sig upp och drar bort stolen från sängen med ett skrapande. ”Jag tror …” Jag kan knappt tvinga fram orden, jag försöker svälja ner illamåndet. ”Jag tror att jag …”

Och sedan böjer jag mig över sängkanten och kräks i hinken som hon har ställt där, och kroppen krampar i vågor av illamående. ”Jag visste att du skulle äta tills du spydde”, säger tjej­ en och skakar på huvudet. Sedan försvinner hon ut i den mörka korridoren. En sekund senare sticker hon in huvudet igen. ”Jag heter Raven, förresten.” ”Lena”, säger jag, och orden framkallar ännu en omgång kräkningar. ”Lena”, upprepar hon. Hon knackar på väggen med knogarna. ”Välkommen till Vildmarken.”

Sedan försvinner hon, och jag är ensam med hinken.

Senare på eftermiddagen dyker Raven upp på nytt, och jag försöker mig återigen på lite buljong. Den här gången smuttar jag försiktigt och lyckas behålla den. Jag är fort­ farande så svag att jag knappt orkar lyfta skålen till munnen, så Raven måste hjälpa mig. Jag borde tycka att det är pinsamt, men jag känner ingenting. När illamåendet väl lagt sig ersätts det av en känslolöshet som är så fullständig att det är som att sjunka ner i isvatten. ”Bra”, säger Raven uppskattande när jag har fått i mig hälften av buljongen. Hon tar skålen och försvinner igen.

Nu när jag är vaken, och vid medvetande, vill jag bara sova. När jag sover kan jag åtminstone drömma mig till21

baka till Alex, drömma mig bort till en annan värld. I den här världen har jag ingenting: ingen familj, inget hem, ingenstans att ta vägen. Alex är borta. Nu måste till och med min identitet ha blivit ogiltigförklarad.

Jag kan inte ens gråta. Mitt inre har förvandlats till stoft. Jag tänker om och om igen på det där sista ögonblicket, när jag vände mig om och såg honom stå bakom väggen av rök. I tankarna försöker jag sträcka mig tillbaka, genom stängslet, förbi röken; jag försöker gripa tag i hans hand och dra.

Alex, kom tillbaka.

Det finns inget annat att göra än att sjunka. Timmarna sluter sig kring mig, kapslar in mig helt.

Lite senare hör jag hasande steg, och därefter ekon av skratt och samtal. Det ger mig åtminstone något att koncentrera mig på. Jag försöker urskilja de olika rösterna, gissa hur många det är som talar, men jag lyckas bara sortera ut några låga toner (män, killar) och några höga fniss, och så ett och annat skrattanfall. En gång hör jag Raven ropa: ”Okej, okej”, men för det mesta kommer rösterna till mig som ljudvågor, toner enbart, som avlägsen sång.

Det är naturligtvis självklart att tjejer och killar bor i samma hus i Vildmarken – det är ju trots allt det som är poängen: valfrihet, frihet att vara tillsammmans, frihet att se på och röra vid och älska varandra – men tanken skiljer sig så från verkligheten att det inte kan hjälpas att jag grips av lätt panik.

Alex är den ende kille som jag någonsin har lärt känna och verkligen pratat med. Jag vill inte tänka på alla de 22

där främmande männen på andra sidan väggen, med sina barytonröster och frustande skratt. Innan jag träffade Alex hade jag i nästan arton år trott helt och fullt på systemet, varit hundra procent övertygad om att kärlek var en sjukdom, att vi måste skydda oss från den, att tjejer och killar måste vara strängt åtskilda för att förhindra smitta.

Blickar, ögonkast, beröring, kramar – allt detta medförde risk för smittspridning. Men trots att jag förändrades av att lära känna Alex, skakar man inte av sig all denna rädsla på en gång. Det går inte.

Jag blundar, andas djupt, försöker återigen tvinga mig ner genom medvetandets lager för att föras bort av sömnen. ”Såja, Blue. Ut härifrån. Läggdags.”

Jag slår upp ögonen. En flicka, antagligen sex eller sju år gammal, har stått i dörröppningen och iakttagit mig. Hon är smal och mycket solbränd, klädd i smutsiga jeansshorts och en bomullströja som är ungefär fjorton storlekar för stor – så stor att den halkar ner över axlarna så att skulderbladen, spetsiga som fågelvingar, syns. Hennes hår är askblont, når nästan ända ner till midjan, och hon har inga skor på fötterna. Raven försöker ta sig förbi henne med en tallrik i händerna. ”Jag är inte trött”, säger flickan med blicken stadigt fäst på mig. Hon hoppar från den ena foten till den andra, men flyttar sig inte längre in i rummet. Hennes ögon har en häpnadsväckande blå nyans, som en mycket klar himmel. ”Tjafsa inte”, säger Raven och knuffar lekfullt till henne med höften när hon går förbi. ”Ut.” ”Men …”

23

”Hur lyder regel nummer ett, Blue?” Ravens röst blir strängare.

Blue lyfter tummen till munnen, biter på nageln. ”Gör som Raven säger”, mumlar hon. ”Gör alltid som Raven säger. Och Raven säger att det är läggdags. Nu. Gå.”

Blue ger mig en sista besviken blick och kilar sedan iväg.

Raven suckar, himlar med ögonen och drar fram stol­­ en till sängen. ”Ursäkta”, säger hon. ”Alla är ivriga att få träffa den nya tjejen.” ”Vilka är alla?” säger jag. Jag är torr i halsen. Jag har inte kunnat resa mig upp och ta mig bort till stenhand­fatet, men det är ändå uppenbart att vattenledningarna inte fungerar. Det kan inte finnas några rörsystem i Vildmarken. Alla sådana nätverk – vattnet, elektriciteten – bombades sönder för många år sedan, under blitzen. ”Jag menar, hur många är ni?”

Raven rycker på axlarna. ”Å, det varierar. Folk kommer och går, flyttar mellan bosättningarna. Antagligen ett tjugo­tal just nu, men i juni kom det så många som fjorton lösdrivare, och under vintern stänger vi den här bosättningen helt och hållet.”

Jag nickar, trots att hennes prat om bosättningar och lösdrivare gör mig förvirrad. Alex berättade bara mycket lite om Vildmarken, men vi lyckades ju förstås ta oss över gränsen en gång – första och enda gången som jag var på okontrollerad mark före vår stora flykt.

Före min stora flykt.

Jag kör in naglarna i handflatorna.

24

”Hur är det?” Raven granskar mig noga. ”Lite vatten skulle inte vara dumt”, säger jag. ”Här”, säger hon. ”Ta den här.” Hon räcker mig tallriken som hon håller i. Två runda små kakor, som plättar fast mörkare och grynigare, ligger i mitten. Hon tar ner en bucklig konservburk från en hylla i hörnet och använder den till att ösa upp lite vatten ur en av hinkarna under handfatet, och bär sedan bort det till mig. Jag kan bara hoppas att hinken inte också används till spyor. ”Svårt att få tag på dricksglas häromkring”, säger hon när jag höjer ögonbrynen inför konservburken, och tillägger sedan: ”Bomber.” Hon uttalar det som om hon var i en livsmedelsaffär och sa grapefrukt, som om det var världens vanligaste ord. Hon sätter sig på nytt och börjar förstrött fläta en hårslinga mellan sina långa bruna fingrar.

Jag lyfter konservburken till munnen. Kanterna är ojämna så jag måste dricka försiktigt. ”Man lär sig att klara sig på det som finns här ute”, säger Raven lite stolt. ”Vi kan tillverka saker av ingenting – av rester och skräp och ben. Du ska få se.”

Jag stirrar på tallriken i mitt knä. Jag är hungrig, men orden skräp och ben gör mig nervös.

Raven verkar förstå vad jag tänker, för hon skrattar. ”Oroa dig inte”, säger hon. ”Det är inget äckligt. Lite nötter, lite mjöl, lite olja. Det är inte det godaste du någonsin har ätit, men det ger dig energi. Våra förråd börjar sina, vi har inte fått någon leverans på en vecka. Flykten ställde verkligen till det för oss, vet du.” ”Min flykt?”

25

Hon nickar. ”De har hållit gränserna strömförande kring alla städer upp till femton mil härifrån under veckan som gått, haft dubbel säkerhet vid stängslen.” Jag öppnar munnen för att be om ursäkt, men hon avbryter mig. ”Det gör inget. De gör så varje gång någon brutit sig igenom.

De blir alltid oroliga att det ska bli något slags massuppror och att folk ska storma ut i Vildmarken. Om några dagar blir de lata igen, och då får vi våra förnödenheter. Och under tiden …”, Hon knycker med hakan mot tallriken. ”Nötter.”

Jag tar en munsbit av plätten. Den smakar faktiskt inte alls illa: rostad och knaprig och bara aningen fet så att jag får en hinna av olja på fingertopparna. Den är mycket godare än buljongen, och det talar jag om för Raven.

Hon ler strålande mot mig. ”Visst, det är Roach som är kock här. Han kan laga en god måltid av ingenting. Ja, han kan i alla fall laga en ätbar måltid av ingenting.” ”Roach? Heter han så på riktigt?”

Raven gör klar en fläta, kastar den över axeln, börjar på en ny. ”Alla namn är väl på riktigt?” säger hon. ”Roach har bott i Vildmarken hela sitt liv. Kommer ursprungligen från en av bosättningarna längre söderut, nära Delaware.

Någon där nere måste ha döpt honom. När han väl kom hit hette han Roach.” ”Men Blue då?” frågar jag. Jag stoppar i mig hela den första plätten utan att må illa och ställer sedan ner tallriken på golvet intill sängen. Jag vill inte utmana ödet.

Raven tvekar bara en bråkdel av en sekund. ”Hon är född här, i bosättningen.”

26

”Så ni döpte henne efter färgen på hennes ögon”, säger jag.

Raven reser sig tvärt och vänder sig bort innan hon säger: ”Mmm.” Hon går iväg till hyllorna vid stenhand­ fatet och knäpper av en av de batteridrivna lamporna så att rummet blir ännu mörkare. ”Du då?” frågar jag henne.

Hon pekar på sitt hår. ”Korpsvart.” Hon ler. ”Inte särskilt originellt.” ”Nej, jag menar – är du född här? I Vildmarken?”

Leendet försvinner omedelbart, det är som att blåsa ut ett ljus. För ett ögonblick ser hon nästan arg ut. ”Nej”, säger hon kort. ”Jag kom hit när jag var femton.”

Jag vet att jag inte borde pressa henne, men jag kan inte låta bli. ”Ensam?” ”Ja.” Hon tar den andra nödlampan, som fortfarande ger ifrån sig ett blåaktigt sken, och går mot dörren. ”Så vad hette du innan?” säger jag, och hon stelnar till med ryggen vänd mot mig. ”Innan du kom till ­Vildmarken, menar jag.”

Hon står där en kort stund. Sedan vänder hon sig om.

Hon håller lampan så att ansiktet ligger i mörker. ­Hennes ögon är ett par tomma återspeglingar, de glittrar som svarta stenar i månskenet. ”Du kan lika gärna vänja dig vid det på en gång”, säger hon med lågmäld intensitet. ”Allt du var tidigare, livet du levde, människorna du kände … stoft.” Hon skakar på huvudet och säger, lite strängare nu: ”Det finns inget före.

Bara nuet existerar, och det som händer sedan.”

27

Hon går ut i korridoren med lampan och lämnar mig i fullständigt mörker, och mitt hjärta slår mycket fort.

Morgonen därpå är jag utsvulten när jag vaknar. Tallriken med den andra plätten står fortfarande kvar, och jag dråsar ur sängen när jag sträcker mig efter den och knäna dunsar i stengolvet. En skalbagge håller på att undersöka plättens yta – den gamla Lena hade blivit äcklad, men nu är jag alldeles för hungrig för att bry mig om det. Jag viftar bort insekten och ser hur den kilar in i ett hörn, tar plätten med båda händerna, slukar den glupskt och slickar av fingrarna. Den stillar bara en bråkdel av min hunger.

Jag ställer mig långsamt upp med stöd av sängen. Det är första gången som jag har stått upp på flera dagar, förs­ ta gången som jag har gjort något annat än krupit bort till plåthinken i hörnet – som Raven ställt dit – när jag har behövt gå på toaletten. På huk i mörkret med nerböjt huvud och darrande lår är jag ett djur, inte ens mänsklig längre.

Jag är så svag att jag knappt orkar ta mig bort till dörröppningen innan jag måste vila lutad mot dörrkarmen.

Jag känner mig som en av gråhägrarna – med sina svullna näbbar och magar och tunna spindelben – som jag ibland såg vid bukten i Portland, helt utan proportioner, sned och vind.

Rummet leder ut i en lång, mörk korridor av sten, också den fönsterlös. Jag kan höra människor prata och skratta, stolar som skrapar och vatten som plaskar: köksljud. Matljud. Korridoren är smal, och jag låter händerna glida längs 28

väggarna medan jag rör mig framåt och återfår känslan för armar, ben och kropp. En dörröppning till vänster, utan dörr, leder in till ett stort rum som på ena sidan är fullt av städgrejer och medicinsk utrustning – kompresser, massor av tuber med antibiotikasalva, hundratals tvålförpackningar, förbandsartiklar – och på den andra ligger fyra smala madrasser direkt på golvet med högar av kläder och filtar ovanpå. Lite längre bort ser jag ett annat rum som bara verkar användas som sovrum. Här ligger det madrasser utlagda från ena väggen till den andra så att de täcker i stort sett varje centimeter av golvet, vilket gör att rummet ser ut som ett jättelikt lapptäcke.

Plötsligt skäms jag. Jag har uppenbarligen fått den bästa sängen, och det finaste rummet. Jag häpnar fortfarande över hur fel jag hade under alla år när jag trodde på rykten och lögner. Jag trodde att ogiltiga var odjur, jag trodde att de skulle slita mig i stycken. Men de här människorna har räddat mig och givit mig det mjukaste stället att sova på, tagit hand om mig tills jag blev frisk, och de har inte bett om något i gengäld.

Odjuren finns på andra sidan stängslet: monster i uniformer. De talar med dämpade röster, de ljuger, och ler när de skär halsen av en.

Korridoren viker tvärt av åt vänster och rösterna blir högre. Nu kan jag känna doften av kött som tillagas och min mage kurrar högljutt. Jag går förbi fler rum, några av dem är sovrum, ett är till största delen tomt med hyllor kring väggarna: ett halvdussin konservburkar med bönor, en halvtom säck med mjöl och, underligt nog, en dammig 29

kaffebryggare, står staplade på varandra i ett hörn, i ett annat finns det hinkar, burkar med kaffe, en mopp.

Till höger igen och korridoren slutar tvärt i ett stort rum, mycket ljusare än de andra. En stenho, liknande handfatet i mitt rum, löper längs en hel vägg. Ovanför sitter det en lång hylla med ett halvdussin batteridrivna lampor som fyller lokalen med ett varmt ljus. Mitt i rummet står det två stora, smala träbord fulla av folk.

När jag stiger in avbryts samtalet tvärt. Blickar höjs åt mitt håll, och plötsligt blir jag medveten om att jag inte har något annat på mig än en stor, smutsig T-shirt som bara når ner till halva låret.

Det finns dessutom män i rummet, som sitter sida vid sida med kvinnor – människor i alla åldrar, alla obotade – och det är så underligt och upp-och-nervänt att jag nästan tappar andan. Jag blir som förstenad. Jag öppnar munnen för att säga något, men inget kommer ut. Jag känner den tryckande tystnaden, alla dessa brännande blickar på mig.

Raven kommer till min undsättning. ”Du måste vara hungrig”, säger hon, ställer sig upp och vinkar till en pojke som sitter vid bordsänden. Han är antagligen tretton eller fjorton – smal, senig, lite finnig. ”Squirrel”, säger hon uppfordrande. Ännu ett vansinnigt smeknamn. ”Har du ätit färdigt?”

Han stirrar bedrövat på sin tomma tallrik som om han på telepatisk väg kunde tvinga fram mer mat på den. ”Visst”, säger han långsamt och tittar från den tomma tallriken till mig och tillbaka igen. Jag slår armarna om midjan.

30