9789163873645

Forsens Drottning

Martin Widmark Mats Vänehem

kapitel 1

Ful som stryk 10 kapitel 2

Som en hund som gnyr 20 kapitel 3

Odens andra öga 28 kapitel 4

Hur Grimulf blev av med sitt öga 42 kapitel 5

Bjarne Gallastinn 52 kapitel 6

Bjarne och Meia 68 kapitel 7

Tygmössan 76

kapitel 8

En svart man på en pälshäst 84 kapitel 9

Doften av öl 96 kapitel 10

Herr Slappetask 102 kapitel 11

Halvdan blir lycklig 112 kapitel 12

En pil genom armen 120 kapitel 13

Forsens Drottning 132 kapitel 14

– Nej, släpp oss inte! 144

ISLAND Thingvellir

LOFOTEN

GRÖNLAND

KVÄNLAND

VINLAND, MARKLAND, HELLULAND (NORDAMERIKA) FÄRÖARNA Nidaros (Trondheim)

HJALTLAND (SHETLANDSÖARNA) SUDERÖARNA (HEBRIDERNA)

Oslo Uppsala TunsSigtuna berg

ORKNEYÖARNA

Borg Roskilde Dublin Limerick BRETLAND (S./V. ENGLAND)

Atlanten

Århus DANEJelling Jorvik Ribe (York) LAGEN

HamBremen burg SAXLAND Dorestad Köln VALLAND Mainz Trier Paris

Seeburg (Grobin)

Truso (Elbing) VENDLAND Jumne /Jomsborg (?)

(Wolin)

Nantes

Bordeaux

Ravenna Romaborg (Rom)

Santiago Narbonne de Compostella Lissabon

NORVASUND

Lund

London

Valence

Sevilla

Paviken

Córdoba

Nakur

Medelhavet BLÅLAND

LANGBARDALAND (ITALIEN)

SIKELÖ (SICILIEN)

FINNMARKEN

Några platser i vikingarnas värld omkring år 1000 e. Kr.

BJARMALAND Aldeigjuborg (Staraja Ladoga)

FINLAND

Lovat

VIRLAND Dv ina KURLAND

Holmgård (Novgorod)

Volg a

Bulgar

Gnezdovo (Smolensk)

Palteskia (Polotsk)

GÅRDARIKE

Könugård (Kiev)

Itil

Dnep

r

Sarkel Berezan Baku

Svarta havet GREKLAND

Pireus

Kaspiska havet Gorgan

Miklagård (Istanbul) GREKLAND (BYSANTINSKA RIKET)

Medelhavet

SÄRKLAND

Jorsala (Jerusalem)

Bagdad

Persiska viken

Vikingarna, vilka var de egentligen?

De levde för tusen år sedan. Det vet vi.

En del säger att de var smutsiga, våldsamma och tjuvaktiga.

Och så var det nog tyvärr.

Om du ändå vill läsa den här boken, så glöm då inte att jag har varnat dig.

Hälsningar

Martin

Kapitel 1

Ful som stryk

– Stanna!

– Vart ska du?

– Är du inte klok!

– Ska du tillbaka?

Björn och Meia ropade efter Halvdan som för­ svann tillbaka in i skogen.

Halvdan och Björn hade just lyckats rädda Meia från att bli offrad till gudarna. Med nöd och näppe hade hon sluppit undan völvans vassa kniv under offerträdet på Grimulfs gård. Och dit återvände alltså Halvdan nu frivilligt!

– Den pojken är inte lätt att förstå sig på, mutt­ rade Björn.

10

– De kommer att skära halsen av honom, sa Meia och rös.

Björn suckade, drog i tyglarna och manade på häs­ ten. En lång stund skrittade de under tystnad bakom Halvdan i skogen.

De såg hur han med bestämda kliv gick allt djupare in bland träden. Bågen hade han hängande över brös­ tet och inte en enda gång vände han sig om för att se om Björn och Meia var bakom honom.

Till slut lämnade han skogen och snart stod han 12

åter på klippan högt över Grimulfs gård. Solen stod mitt på himlen och Meia pekade mot Halvdan.

– Titta! sa hon till Björn. Han gör det.

– Vad tänker han på? frågade Björn förskräckt, när han såg att Halvdan började gå nerför stigen.

Björn och Meia kikade över klippans kant. De såg att ett antal karlar höll på att packa Grimulfs båt inför avresan mot rusernas Gårdarike och sedan vidare ner till Miklagård. Pälsar och skinn och små tunnor stuvades ner i båten.

13

– De lyckades släcka branden, konstaterade Björn.

Halvdan hade skjutit en brandpil mot båten kvällen innan. Och när männen hade rusat dit för att släcka hade Björn, Meia och Halvdan kunnat fly.

Nu såg de att arbetet vid båten avstannade när Halvdan överraskande kom tillbaka. Grimulf tog ett steg mot honom. Den enögde stormannen hade ett blodigt stycke tyg lindat runt ena handen.

– Fort, sa Meia och drog Björn i armen.

De steg av hästen och sprang nerför stigen som ledde till stranden. Stenar och grus rasade nerför slän­ ten och männen på stranden såg förstås att de kom.

Grimulfs enda öga smalnade till en springa när han såg att även Meia och Björn hade kommit tillbaka.

– Antingen har ni en hel hoper rävar bakom öronen, sa han, eller så är ni bara ovanligt dumma i huvudet. Hur vågar ni komma tillbaka?

Halvdan tog tag i sina öron och böjde dem framåt. Så skaldade han:

14

– Jag lovar och svär, att det finns ingenting här.

Så glöm du räven – du som fångar pilar med näven.

Först blev det helt tyst runt båten.

Bara ljudet av vågorna som sköljde över stenarna på stranden hördes.

Meias pil hade natt­en innan gått rakt igenom Grimulfs högerhand. Men sedan bröts tystnaden. Männen runt båten brast ut i skratt. Till och med Grimulf drog på munnen. Sedan nick­ ade han godkännande mot Halvdan.

– Inte dåligt skaldat. Men vad vill ni?

– Jag vill följa med till Miklagård, sa Halvdan. För att söka reda på min far.

Grimulf kliade sig i skägget och tittade på Halvdan med sitt plirande öga. Det syntes att han tvekade. Då sa plötsligt Björn Smed: – Jag ser att du har fem par åror på skeppet ditt.

– Räkna kan jag själv, fräste Grimulf.

– Men du har bara mannar till fyra par åror, fort­ satte Björn.

– Jag behöver plats för trälarna, svarade Grimulf.

Björn tittade sig omkring men kunde inte upptäcka några trälar.

Grimulf skakade på huvudet och förklarade: 16

– Trälarna tar jag på andra sidan havet.

Björn höjde på ögonbrynet. Han ville gärna höra fortsättningen. Grimulf suckade tungt åt Björns okun­ skap. Han fortsatte långsamt, som om han pratade till ett barn.

– Så tar farbror Grimulf trälarna ner till Miklagård och säljer dem där. Då får farbror Grimulf många fina silverslantar som han kan lägga i sin börs. Gå och snyt din smutsiga näsa och låt oss riktiga karlar jobba ifred!

Björn visade inte med en min vad han tyckte om Grimulfs retsamma tal utan svarade bara: – Låt oss sköta de lediga årorna över havet.

Halvdan vände sig om och tittade förvånat på Björn Smed, som log mot honom och blinkade med ena ögat.

– Du har inget att förlora, sa Björn.

Grimulf tvekade en lång stund.

– Om vinden mojnar ute på havet, fortsatte Björn, så blir det mycket slit bakom årorna.

Björn spände muskler­ na på sina väldiga armar.

– Då kan ni behöva ett par smednävar extra.

Grimulfs män nickade då och mumlade instäm­ mande åt det Björn hade sagt.

Grimulf tittade länge på Björn, Halvdan och Meia.

– Nåväl, sa han till slut.

Björn, Meia och Halvdan sken upp och Grimulf fortsatte: – Men ingen del av mitt silver kan ni begära.

Halvdan och de andra skakade då på huvudet. Gri­ mulf nickade långsamt och sa: – Då får ni varsin roddplats.

Halvdan skaldade: – Grimulf bland många – den klokaste karl.

Ful som stryk – men rätt beslut han tar.

Grimulfs män skrattade rakt ut åt Halvdans rim. Sedan tystnade de tvärt och tittade på sin hövding.

Grimulf själv spände sitt enda öga i Halvdan.

Men han såg ändå inte helt missnöjd ut med de rim­ made raderna.

– En smed och en skald kan göra god nytta på en lång resa, sa han sen. Men flickan vill jag inte ha med mig!