9789163872877

Översättning Camilla Frostell

Tillägnad Ford Transit 100 L 2.40

inn hall Kapitel 1

Kapitel 7

där vi får veta vad en piratbil är

där Vilja skaffar sig ett eget

för något och där Vilde Karol gör

varumärke

ett impulskap

Kapitel 8 Kapitel 2

som handlar om Operation ny

som inte alls är långt, men där

skepparkavaj till Vilde Karol

Vilja rymmer

Kapitel 9 Kapitel 3

som handlar om ett släktbesök

som bland annat handlar

med överraskningar

om hur man gör en riktig rövarmacka

Kapitel 10 som bland annat handlar om

Kapitel 4

hur man spelar chokladtolva

där det rövas hej vilt

Kapitel 11 Kapitel 5

där det äntligen är dags för

som handlar om ett kioskrån och

rövarnas sommarträff

någonting viktigt kallat ufokräk

Kapitel 12 Kapitel 6

där folk går omkring och retar

där Vilja blir pirat

upp varandra

Kapitel 13

Kapitel 19

där det blir tuffa tag

som handlar om en utflykt och om Viljas stora plan

Kapitel 14 där allt går åt skogen och det blir

Kapitel 20

biljakt

som handlar om en omröstning och ett beslut inför framtiden

Kapitel 15 som handlar om fördelar och

Kapitel 21

nackdelar och kamouflage

som handlar om växande berömmelse på gott och på ont

Kapitel 16 som handlar om allvarliga samtal

Kapitel 22 som handlar om att gå och

Kapitel 17

handla på rövares vis

där Vilja visar hur man fixar till en piratbil

Kapitel 23 som slutar på en välbekant

Kapitel 18

parkering

som tar rövandet in i ett nytt millennium

Efterord tankar på väg från parkeringen till hissen

kapit l 1 där vi får veta vad en piratbil är för något och där Vilde Karol gör ett impulskap

D

e stal mig andra veckan i juni. Och det var bara bra. Sommaren höll på att bli förstörd i vilket fall.

Vi skulle ut och cykla, men vi stannade hemma för lite regn, och då menar jag lite. Vi skulle ut och campa, men något på pappas jobb kom emellan och då blev det inget.

Någonting roligt för hela familjen, sa pappa alltid när han planerade semestern, men han frågade aldrig oss tjejer vad vi ville göra. Och ingenting blev ju någonsin av heller. Jag trodde inte på några sommarplaner längre, efter allt som hade blivit inställt.

9

Den här varma dagen satt vi alla fyra i pappas nya bil på väg till mormor. Tristare än så kunde det inte bli, det tyckte åtminstone jag och Linnea. Båda var på dåligt humör och nu bråkade vi om påsen med lösgodis. Linnea paxade all saltlakrits för att hon var äldst, fast hon visste att saltlakritsen var det enda jag ville ha. Salta bilar, inget annat. Men hon skulle tvunget retas. Hon retades jämt.

Så här lät det i bilen precis innan det hände: – Nu får ni sluta tramsa där bak, annars åker en av er ut redan före Hempizza, varnade pappa.

Linnea räckte ut tungan åt mig och där låg en lakritsbil.

– Flickor, lyssna nu på pappa, försökte mamma i sin tur.

Men det var det ju ingen som orkade.

Mamma vände sig inte om när hon sa det, eftersom hon var tvungen att titta på vägen för att inte bli åksjuk.

– Man ska inte roffa åt sig, Vilja. Det är ohyfsat och fult.

Som vanligt var det jag som fick skulden. Linnea vann i alla lägen.

– Tjuv, sa Linnea genast.

– Du ljuger, din apa, sa jag eftersom ingen annan försvarade mig.

10

Vi var inte ett dugg förberedda på attacken. Det var sommar och vi bråkade.

Precis då anföll piratbilen.

Senare, när jag hade sett hur överfallen gick till, kunde jag lätt föreställa mig vad som hände i piratbilen i just det ögonblicket. Bakom en krök hade de med kikare spanat in sitt objekt, vår bil. Piratbilen varvade upp i attackhastighet, piratflaggan stacks ut som ett periskop genom takluckan och började fladdra i vinddraget. Hilda Pirat skar kurvan snyggt och utan att lätta på gasen. Av alla sorglösa bilförare var nog Hilda den fräckaste. Oftast körde hon dessutom i bikini eller ärmlöst, eftersom det var svettigt att ta ut svängarna så mycket som hon gjorde.

De andra i bandet höll sig beredda inne i kupén. Rövarhövdingen Vilde Karol klamrade sig fast vid det ena äntringsrepet och hans coola piratflätor flaxade i fartvinden.

Guld-Pelle kramade handtaget till det andra repet medan han övade på sitt blodisande piratgrin.

– Jag är stor nog att röva jag med, det är jag faktiskt, tjatade Kalle och fortsatte: Titta, jag har slipat den här åt mig.

– Jaså, det är du som har grönsakskniven, sa mamma 11

Hilda utan att ta ögonen från vägen.

– Ja, och när du står där och ska skrika upp med händerna åt dom som vi har prejat så börjar du gråta, konstaterade Helle som obekymrad av farten satt och målade tånaglarna, alla i olika färger.

Helle som var tolv år var superduktig på allt. Därför var hon också den farligaste skurken av dem alla, så farlig och grym att hon inte fick vara med och råna om det inte var nödvändigt att skrämma vettet ur offren. Nu satt hon bak i bilen med tårna i vädret och höll balansen perfekt, trots att de fick sladd när piratmamman Hilda ökade farten.

– Lyssna du på far din, han vet bäst han, avgjorde Guld-Pelle.

De guldglänsande framtänderna blixtrade när han satt och koncentrerade sig på repet och samtidigt försökte le mot Kalle. Någon som inte visste bättre skulle ha kunnat tro att det var en tiger som visade tänderna, en tiger med två guldgaddar.

– När far din säger att du är tillräckligt stor, då är du det.

– Visst, svarade Kalle. Och det blir någon gång när han har gått i pension.

12

Vilde Karol, som hade ett stadigt tag om äntringsrepet, svingade sig så tätt inpå Kalle att näsorna nästan krockade.

– Hörru plutten. Jag ska då verk-LI-gen inte gå i pension. Upprepa!

Kalle som var nio år blev både rädd och full i skratt.

– Nä, det ska du då verk-LI-gen inte. Du kommer aldrig att gå i pension. Aldrig någonsin. Bra. Okej.

– Jag är smärt och smidig, jag är fruktad och i kanonform!

Mamma Hilda gjorde en elegant sväng så att piratbilen effektivt spärrade vägen för pappas BMW. Samtidigt påbörjade hon nedräkningen. Den var viktig för att alla skulle göra rätt sak i rätt ögonblick.

– Handbromsen – nu. Kontakt – nu. Fem-fyra-tre-två – greppa, färdiga – gå!

Under nedräkningen inträffade följande: När Hilda sa ”handbromsen” tvärstannade bilen med ett ylande. Hjulen stod stilla och vagnen gungade fram och tillbaka. På ”kontakt” flög dörrarna upp med ett brak. Vid ”greppa, färdiga” intog Vilde Karol och Guld-Pelle sina startpositioner. De höll handtagen i ett fast grepp och koncentre13

rade sig inför avstampet, för att precis exakt på ”gå” ta det stora språnget och landa mitt framför målbilen.

– Lämna inga vittnen, tjöt Helle när Vilde Karol och Guld-Pelle slängde sig ut för att komma i perfekt anfallsställning − framför oss.

Det var över på ett kick. Linnea trodde att det var reality-tv, och när Vilde Karol nappade åt sig godispåsen och mig från baksätet blev hon först jättebesviken.

– Men ta inte Vilja, jag är mycket bättre på att tävla.

Jag hann bara göra en sak. När den långa ludna ar­­ men närmade sig högg jag tag i det enda riktigt viktiga: min rosa anteckningsbok. Den lämnade jag aldrig ifrån mig.

Ingen gjorde något motstånd under rånet. Blixtsnabbt var bilen länsad. Det enda pappa oroade sig för var lackeringen. Att bonusen kunde gå förlorad. När piratbilen hade rivstartat och kört, dröjde det en lång stund innan min familj insåg att jag inte var kvar.

– Så där ja, sa Vilde Karol belåtet när han hade svingat sig tillbaka in i bilen med sitt byte.

Luftfärden kändes i magen. Jag har aldrig tyckt om åkattraktionerna på tivoli heller.

14

– Handtagen in – nu! kommenderade Hilda. Dörrarna – nu!

Två smällar.

– Gasen i botten – nu!

Sedan bar det av med tjutande däck. Då först begrep jag att jag ohjälpligen satt i fel bil och var på väg mot det okända.

– Saltlakritsbilar, gott folk, pirater och andra, hojtade Guld-Pelle och slängde godispåsen i baksätet. Någon har god smak när det gäller godis.

– Vad är det här? frågade Helle och såg på mig med ögon som sköt blixtar.

Jag klöste och skrek när jag lämpades över i baksätet.

Blir man stulen är man väl tvungen att protestera. Lite grann åtminstone. Det var bara det att ingen tog någon notis om det. Alla verkade fullt upptagna med att undersöka och värdera rånbytet. Linneas, pappas, mammas och mina saker. Där fanns pappas kortbyxor med fickor på låren och ett tummat exemplar av Bärskogsguiden.

Mammas favoritbikini som Hilda höll upp framför sig på prov. Linneas nagellack med glitter och hennes nagelsmycken som Helle tydligen tyckte var bra att ha och lade 15

ner bland sina saker. Mammas reseapotek med allt från kortisonsalva till ögonkräm. Stackars mamma! Utan kortisonsalvan skulle hennes myggbett svullna upp och bli till stora bulor.

Jag märkte att de nästan inte hade tagit några av mina saker. Det enda jag kände igen var den grå fleecetröjan med huva. Den hade blivit nerpackad med tanke på kyliga sommarkvällar och visade sig nu vara i precis rätt storlek för Kalle, pojken som såg ut att vara jämngammal med mig, och som ju var det också.

– Hallå, sa jag i ett försök att få lite uppmärksamhet.

Ingen mer än Kalle verkade det minsta nyfiken på vem jag var. Han lade ifrån sig tröjan som om kapet gav honom lite dåligt samvete. Jag försökte se ut som om det inte spelade någon roll.

– Men hallå där.

Det lät bara som ett litet ynkligt pip.

Bilen krängde allt värre, eftersom mamma Hilda försökte köra i full fart fast hon tittade bakåt i stället för framåt, som man ska.

– Karol – vad – är – det där? frågade hon med en röst som fick bilen att kännas kallare än ett kylskåp.

16

– Vilket då, menar du? sa Vilde Karol och låtsades som om han inte förstod.

– Barnet. Förklara! Nu! Det fanns bara en som kunde vara mer skräckinjagande än Helle och det var Hilda när hon blev arg. Och nu var hon mycket nära att bli det.

– Du säger alltid att jag inte kan bestämma mig fort nog, sa Vilde Karol trumpet. Att jag inte kan fatta snabba beslut, och att det som gäller i dag är att man kan det. Att man går på magkänslan. Ja, nu har jag gjort det! För en gångs skull har jag följt en impuls! Utövat hövdingskapet snabbare än tanken! Och dessutom …, sa han och log konspiratoriskt mot Kalle. Dessutom måste man faktiskt få göra några impulskap innan man går i pension.

Bilen fortsatte i samma ofattbara hastighet. Ett tag till var vi kvar på asfaltvägen som jag kände igen från resorna till mormor, men sedan gjorde Hilda en handbromsgir och körde in på en grusväg som jag aldrig hade åkt på förut. Nu skulle pappa förlora piratbilen ur sikte, om han över huvud taget hade brytt sig om att följa efter. Nu var jag helt ensam med de här ruskiga typerna.

– Snyggt jobbat, sa Vilde Karol.

17

Jag slutade upp att spana bakåt och såg mig omkring i bilen. Den hade två långa säten bak och de var vända så att man satt mitt emot varandra. Mellan dem fanns ett litet bord som för ögonblicket var uppfällt mot väggen.

Det fanns massor av gömmor i bilen, förvaringspåsar som emellanåt dunsade ner och boxar som var inskjutna under sätena. Det fanns uppfällbara möbler och bakom ryggstöden tittade hoprullade madrasser fram. Alla verkade veta var allting fanns.

Mig hade de slängt ner i det bakre sätet på en fönsterplats. Jag såg på de underliga prydnaderna som dinglade i rutorna, hela rader av barbiedockor, alla med upptuperat hår och i perfekt stajlad piratlook. Allting i bilen liksom skrek ut hur vanlig jag var och hur konstig och hotfull den värld var som jag nu hade blivit indragen i. Jag vågade inte ens tänka på hur farligt det här kunde bli.

– Men borde vi ändå inte …, sa Hilda trevande. Vi har ju tid att vända om och …

– Det borde vi verk-LI-gen inte, avbröt Vilde Karol.

Inget att diskutera. Vi vänder inte. Hela våren har jag lyssnat på ert gnat om hur ensamma ni känner er. Nu har ni fått en kompis.

18

– Man kan inte stjäla en kompis åt sig bara så där, sa Kalle. Det funkar inte på det viset.

Jag såg tacksamt på honom. Tänk om han kunde få dem att ändra sig. Om de bara lät mig kliva ur skulle jag säkert hitta någon som kunde hjälpa mig.

– Just nu är det precis på det viset som det funkar, sa Vilde Karol. Chefen bestämmer.

Kusligt nog nickade allihop, och sedan sa ingen något mer om det. I rövarnas värld var det hövdingen som bestämde. Det var min första lektion i hur vardagen såg ut för familjen Pirat, och med den försvann den sista gnuttan av hopp.

Under den långa bilfärden hade jag tid på mig att studera dem alla. Jag var inte bakbunden och hade ingen bindel för ögonen som kidnappade människor har på film.

Rövarna verkade över huvud taget inte ha tänkt tanken att de hade fått med sig en person som kunde göra observationer. Jag observerade Vilde Karols stora yviga gester och jag observerade att Hilda på något vis alltid låg minst en tanke före sin man. När Vilde Karol efter mellanmålet dråsade ner på en stol hade hon fällt ut den sekunden innan.

Guld-Pelle löpte fram och tillbaka mellan dem alla, som 19

om han var tråden som höll ihop familjen. En snäll och välmenande tråd med guldtänder och ett sätt tala som först verkade totalt obegripligt. Mest av allt observerade jag de båda barnen. Kalle som granskade mig i smyg, och Helle som var ett par år äldre och hade miltärkläder verkade vara den enda i familjen som förstod att jag kollade in dem.

– Glo du bara, det kostar inget, sa hon, inte fientligt utan mer som i förbigående. Men om du skriver upp något kommer jag att läsa det, fortsatte hon.

Hon såg länge och uppmärksamt på mig, som en haj när den följer simmande människor med blicken.

Senare på eftermiddagen parkerade vi i en liten alskog vid en strand där vi fick vara ostörda. Helle hade blivit varm och ville simma. Och då gjorde vi det. Vi avbröt faktiskt flykten och stannade för att bada som vilka människor som helst. Ingen tänkte på att binda mig.

– Men på allvar, kan ni inte bara lämna tillbaka mig.

Ni får en hög lösen, sa jag för minst tionde gången.

– Så kan vi ju inte göra, sa Vilde Karol och rotade i den gamla resväskan efter sina badbyxor. Dom jäklarna har krympt sedan förra sommaren, sa han när han hittade 20

dem. Bandet stramar så hårt kring midjan att vi nog snart får röva ett par nya åt mig.

De andra verkade ha svårt att hålla sig för skratt. Vilde Karol var inte precis mager och badbyxorna var minst två nummer för små.

– Ja, ja, vi ska, sa Hilda och lyckades låta allvarlig.

– Ja, men varför? Varför kan ni inte lämna tillbaka mig?

Helle sprang ut i vattnet och började crawla, en perfekt och nästan ljudlös crawl.

– Det är inte vår grej. Vår grej är att röva. Det kan vi, förklarade Vilde Karol och tog en sax och klippte av benen på ett par enorma långkalsonger. Så där ja: badbyxor var det! Och man kan verk-LI-gen inte begära att du ska förstå det här, fortsatte han högtidligt, men vi har faktiskt ett namn att försvara. Sådant förpliktar.

– Det sätter förstås lite piff på sommarträffen, det här att vi har en fånge. Då kan di känna att di har fått sig någe nytt till livs den här gången med, sa Guld-Pelle och suckade belåtet i solstolen. Branschen får tillbaks lite av den gamla känslan och allt det där. Vi följer konstens alla regler så där som förr i världen. Som på Store Bussmans tid, avslutade han andaktsfullt.

21

– Som på Store Bussmans tid, instämde Vilde Karol.

Han torkade sig omsorgsfullt, fast han inte hade mer än doppat stortån och förklarat att vattnet var på tok för kallt för en person i chefsställning.

– Fånge är bara ett så enormt tråkigt ord, sa Hilda och höll fram påsen med lösgodis till mig.

Mitt och Linneas lösgodis.

Hon böjde sig moderligt fram och sa: – Tyvärr finns det inga salta bilar kvar. Du ser ut att vara tjejen som gillar saltlakrits.

– Ett kap, sa Vilde Karol högtidligt.

Han satte sig ner och puffade till flätorna.

– Det blir en väldig fördel för oss att ha ett livslevande kap i vårt läger.

Jag sög likgiltigt på en bit gelégodis och följde samtalet noga, eftersom jag ville snappa upp allt som skulle kunna hjälpa mig att rymma. Det hade jag nämligen bestämt mig för att göra ifall rövarpappan inte gick med på att lämna tillbaka mig. De var alltså på väg till något slags sommarträff. Bra att veta, även om jag inte planerade att vara kvar då. Allra senast i vimlet på festplatsen skulle jag smita, tänkte jag.

22

– Menar ni att ni inte vill ha en massa pengar? vågade jag till sist fråga.

Jag undrade just hur mycket min snåla pappa skulle vara beredd att betala när det verkligen gällde. Antagligen inte ens hälften av vad hans nya bil hade kostat. Och dessutom hade de ju Linnea kvar.

– Aj, vad för något? sa Vilde Karol.

Han smaskade när han åt och pillade loss saltlakrits från tänderna med tungan. Jag blev jättesur. Samtidigt kändes det precis som hemma, det där att inte få stoppa i sig det godaste godiset själv.

Guld-Pelle frustade av skratt.

– Muslortar, Karol, hon menar muslortar.

Samtalet hade verkligen tagit en konstig vändning.

– Barn lilla, muslortar har vi ingen användning för, sa Vilde Karol och vispade i luften med en halväten saltlakritsbil.

Så gjorde åtminstone aldrig Linnea.

– Vad menar du att vi skulle ha dom till? fortsatte han.

– Jamen, vad är det ni vill ha i så fall? frågade jag häpet.

– Vad då? Vill du ha en lista, eller? frågade Helle överlägset och skakade vatten ur örat.

23

Hon slängde sig ner i en ledig solstol och började bläddra i musiktidningarna som de hade snott i Linneas väska.

– Ja, varför inte, sa jag provocerande.

Jag hämtade min anteckningsbok i bilen och låtsades inte om att Helle hånskrattade åt den rosa färgen och blommönstret. Jag nappade åt mig en penna som låg framme vid instrumentbrädan. Sedan viftade jag otåligt med den över papperet tills piraterna fattade att jag väntade på att de skulle börja uppräkningen.

PIRATFAMILJENS FAVORITKAP Samlat och nerskrivet av Vilja 1) lösgodis helst hallonbåtar (Hilda), chokladbitar (Karol), lakrits (Kalle), extra salt saltlakrits (Guld-Pelle, Karol, Helle) 2) kex helst sockerfrostade eller med sylt emellan 3) kött (till Karols rövarbiffar) 4) senap 5) annat ätbart, framför allt färskpotatis, ärter, jordgubbar och andra bär, hemgjorda kakor och dubbelmackor, pizza och annan fet och färdiglagad mat 6) barbiedockor (till Helles samling)

24

7) läsning: tidningar och böcker 8) en komplett kortlek (i den gamla saknas spader åtta) 9) ett ordentligt spinnspö 10) ett litet utflyktstält att ha i reserv när det blir bråk vid övernattningar

Mest aktuellt just nu: ett krocketspel (Kalle), ett litet resekylskåp (Hilda), en tillräckligt energisnål vattenkokare, en snygg kille (Helle)

– Nä nu! skrek Helle. Det där sista stryker du. Vänta bara, Kalle, du är snart hur död som helst.

Kalle skrattade retsamt och skulle just springa undan, men såg sig inte för utan snubblade på en tallrot och gjorde en stilig luftfärd. Jag ville inte se på när syskonen slogs.

Så fort förteckningen var klar tvingades jag lämna den ifrån mig.

– Det här var bra, sa Hilda. Nu kan vi ha listan liggande framme i bilen och ögna igenom den före varje stöt.

– Fina fisken, sa Guld-Pelle.

De vuxna var helt sålda på min lista.

– Vet ni vad? fortsatte Guld-Pelle. I ett helt år har vi varit utan spader åtta. Himskt. Jag fattar inte hur vi har 25

stått ut. Di där spelkorten bihöver vi verkligen.

Nu började jag hoppas att listan skulle få dem att förstå vad de kunde vinna på att lämna tillbaka mig. Förstå att jag inte var ett av deras vanliga småkap, utan någon som de kunde byta ut mot en hög lösen. Men där räknade jag fel.

– Bara en sak till, sa Vilde Karol.

– Ja chefen? kom det strax från Guld-Pelle.

– Det här är en bra nyhet för mig, men en dålig för dig, tösen, sa Vilde Karol och stoppade tummarna i byxlinningen, som han alltid gjorde när han var extra belåten med någonting. Nu är det på det lilla viset att vi absolut inte har råd att släppa dig. Du är vårt bästa kap på länge.

Du är ju så himla smart.

26

kapit l 2 som inte alls är långt, men där Vilja rymmer

K

vällen gick sakta över i natt. Vi höll på att slå upp lägret i skogen vid en lugn liten vik. Alla hjälptes åt att

bära ut packningen ur bilen: sovsäckar, liggunderlag, tältbottnar. Guld-Pelle kämpade med en motsträvig lägereld.

Hilda bar frigolitväskorna ner till vattenbrynet där det var svalast. Allihop passerade mig fullastade med saker, rundade mig som om jag var en möbel.

Det slog mig att de nog inte hade tänkt igenom det här ordentligt. De visste inte vad de skulle ha mig till. Det var faktiskt just där och då som jag bestämde mig för att ta 27