9789163867439

Kapitel 2

så, tillbaka till framtiden, sent i augusti. Mamma, jag och våra väskor i en taxi som rullar mot centrala London. Vi åker förbi golfbanor och idrottsplatser och mamma säger lyriskt att ”du ska veta älskade lilla Timotej, att i London är gräset alltid grönt, året runt”. Jag svär, jag är döpt till Timotej, men av förklarliga skäl vill jag helst inte kallas för det. Bara mamma kallar mig det och då känner jag mig som en blomma. Om pappa någon gång använder namnet brukar jag vända mig om och undra vem han talar till. Vanligtvis kallar han mig Anna Maria, det namn han tycker att jag borde ha fått ärva efter mormor. Örjan har köpt ett pyttelitet hus vid ett pyttelitet torg alldeles bakom King’s Road. Mamma, som är en gammal rockare i själ och hjärta, säger att de riktiga punkarna brukade hänga på King’s Road. Husen i Chelsea är bara tre fyra våningar höga och man får måla dem i vilken färg man vill. Vi har redan varit där och tittat, och mitt hjärta hoppade till när jag såg det lilla tegelhuset med fönster som på en kyrka. Men det är så litet att Örjan har köpt mig 15

Kär i kärleken nytt format.indd 15

2011-03-14 12.59

en liten våning i porten bredvid. En trappa upp, längs med en loftgång, två rum med kök och badrum. Bara mitt, så jag försöker förtränga att jag blir utslängd. Mamma och jag har haft långa samtal om det här, om Örjans kupp.

– Du vet att du får sova hos mig hela tiden, du vet väl det, säger mamma och pillar på något på min kind.

Jag har märkt att mammor gör så, liksom inspekterar sina barn hela tiden. På Skansen plockar apmammorna loppor från sina ungars pälsar, med människomammor är det nästan samma sak. Hela tiden den där blicken som far över en. ”Det är för att man älskar sitt barn och alltid får läsa av signaler. Behöver jag byta en blöja, har ni feber, ska ni kräkas, lider ni av olycklig kärlek? Jag vill på något sätt hela tiden försäkra mig om att du är hel” förklarade mamma.

Jag förstår henne, vill vara i den där känslan av kärlek.

När Caesar får nya utbrott av storhetsvansinne och Örjan som är nykter alkoholist blir manisk för att kunna hålla sig från spriten (han behöver bli besatt av löpning eller fiske eller välborstade mattfransar för att stå emot lusten att supa) då vill jag vila i mammas omsorg.

Jag nickar och säger att jag vet.

– Mamma, jag går upp till mig först, säger jag när allt vårt bagage står på trottoaren och taxin har kört iväg, vi ses lite senare.

– Vill du att jag ska följa med dig? frågar hon.

En tant med en skruttig hund går över torget som består 16

Kär i kärleken nytt format.indd 16

2011-03-14 12.59

av en plätt gräs, ett träd och en bänk. Hunden kissar på trädet, sedan på bänken, sedan på gräset. Allt är så underbart engelskt att jag blir yr i huvudet.

– Nej, fnittrar jag och känner mig alldeles full av förväntan, jag vill gärna göra det själv.

Mamma ler. Det enda som har saknats i mitt liv har varit det leendet tillräckligt ofta. När jag var liten fnittrade mamma i köket med sina väninnor när hon trodde att jag sov. Vi bodde i ett radhusområde och vi hade det bra, först i ett mindre hus och sedan, när Caesar släppte till mera pengar, i ett större. Mamma log när Fredrik och jag serverade henne frukost på sängen eller hade värmt fiskgratäng när hon kom hem från jobbet. Men alldeles för sällan var det mammas riktigt lyckliga leende. Det ler hon nu, det är som om hela mamma vill att det här Örjan- och Londonäventyret ska bli jättebra.

Vi kramas, länge. Längekramar är de allra bästa.

– Ses snart, säger jag och travar upp till mig.

Till mig!!! Hur hysteriskt mäktigt är inte det? Det allra första jag gör är att plocka upp min fina silvriga dator ur väskan och koppla in den i väggen. Mamma har sett till att det står ett bord vid fönstret som jag kan ställa den på.

På bordet ligger en vit plastkloss av något slag med hål i, bredvid en lapp. ”Känner jag dig rätt vill du skriva så fort du kommer hit, så jag köpte en adapter. Ses vi till middag? Örjan” Örjan. Aldrig fler ord än han behöver, men alltid de som 17

Kär i kärleken nytt format.indd 17

2011-03-14 12.59

behövs. Och det är sant att han känner mig, just nu känns det till och med bra.

Plingljudet när datorn går igång, jag går igång på det.

Orden från min vinnande skoluppsats täcker hela skärmen. Jag har alltid gillat att skriva: elaka djävulsdikter till pappa Caesar när jag var tretton, rim om hästarna i stallet, dagbok som Fredrik brukade läsa högt ur för de av hans kompisar som jag var kär i. Men uppsatsen var en ny utmaning. Egentligen skulle vi hitta på en skröna, men berättelsen om mitt liv är så bisarr att fröken gick på hela smacket. För vem mer än jag har föräldrar som aldrig har skonat sina barn från livet och vem mer än jag har hånglat med fler än tio redan i nian? ”Nej, du leder helt klart”, sa Sigrid som suttit bredvid mig i skolan sedan första klass och tyckte att det var en bra idé ”att bekänna allt som sextonåring för sedan kan man liksom börja om igen. Skriv du, det kan bli som ett dokument över vår tid, klass 9E i Viktor Rydbergs Samskola i Djursholm”, sa hon och började chatta med sin kille Tom från mobilen. ”Du vet att jag stöttar dig i allt du gör”, lade hon till, ”skriv du så håller jag ställningarna utåt.”

Så jag minns att jag bet på suddgummit, vässade pennan, gjorde mig redo, men var skulle jag börja? Hemma hos J:son den där majnatten, eller ute hos Karl-Fredrik på Sandhamn? Sanningen var att skulle jag skriva något alls så måste det börja med mamma. Mamma och Fredrik.

Mamma, pappa och Fredrik.

18

Kär i kärleken nytt format.indd 18

2011-03-14 12.59

en skröna om dagarna som har gått av Timotej af Lilja

Jag bär chipsskålarna, två sorter, för mamma vill ha sourcream och cheese från den blå påsen och jag de där med skal som känns lite mer äkta i papperspåse.

Varje gång vi handlar skrattar mamma åt mina försök att bry mig om miljön, mamma som har varit i Kina och inte för ett ögonblick tror att västerlänningar kan få stopp på klimatförstöringen bara för att vi har fått panik och vill det. ”Du ska se allt de bygger, och hur många bilar det finns, och så kan du glömma det där med återvinning, det funkar bara inte. Folk svälter, men ät du rätt min lilla älskling, din egen kropp gör du klokt i att ta hand om”, brukar hon säga och stryka mitt vilda hår, ”du som är starkast i världen kommer att överleva allt.” Visst, visst, som en kackerlacka. Vid det här laget står vi framme vid delidisken och provar ost, mamma ber att få smaka. Så glömmer hon världen på ett sätt som bara mamma kan göra. Ur handväskan, den jättelika flätade som alltid glider av hennes axel, får hon upp en hårborste som hon försöker reda ut sina nästan svarta lockar med. Det lyckas sällan, men mamma borstar håret när världen krisar. Hon ser inte att människor kollar på henne, har aldrig märkt att hon har det där som gör att hon syns. Ur väskan får hon upp ett läppglans, guldglänsande, för mamma 19

Kär i kärleken nytt format.indd 19

2011-03-14 12.59

köper alltid samma färg och dessutom minns hon inte att hon redan har tusen. Medan hon målar börjar hon styra vagnen mot kassorna, jag glider med och det är som om människomassorna delar sig där vi går. Det är fredag, ”fredag på Hemköp i Mörby Centrum är som en blandning mellan gammal klassfest och cocktailparty” fnissar mamma, för alla hon känner handlar där. Eller, hon känner alla som handlar där, för i Sverige känner mamma hela världen. Men mamma pratar bara när hon är på humör. Är hon som idag, på en annan planet, glider hon bara igenom – jag kan svära på att hon var Lucia rätt ofta när hon gick i skolan. Det är coolt, människor trängs inte runt mamma, folk ber till och med om ursäkt istället för att tränga sig förbi.

Vi är framme vid kassan, den längst bort fast det är en snabbkassa. Antingen har mamma aldrig sett skylten eller så gör hennes leende något med den som sitter i kassan. Killar blir kära i mamma, tjejer blir lyckliga och glada. Min mamma är vacker som någon man drömmer om på natten, hon är snäll, rolig, smart och älskar mig, men, och det finns ett extremstort men, hon är gift med Örjan. Min plastpappa Örjan.

Samtidigt som mamma lastar upp tusen varor på bandet slänger hon ner en mörk chokladkaka. Bitter och sträv 85-procentig choklad är Örjans enda last.

Mamma betalar med något av Örjans tusen platinafärgade kreditkort, och så åker vi hem och äter biff med 20

Kär i kärleken nytt format.indd 20

2011-03-14 12.59

bea. Alltid biff med bea, varje fredag. För att det ska vara så.

Så där går jag alltså på väg mot teven, med en chipsskål i varje hand. Mamma är inte så himla intresserad av fredagsteve, men hon gillar att vara med mig.

Ungefär här brukar min alldeles äkta, alldeles egna storebror Fredrik dra hemifrån, om han ens har varit här och ätit middag. Jag rusar för att säga hejdå.

Mamma är också ofattbart svag för Fredrik, hon ger honom massor av Örjans kontanter och kramar honom på ett sätt som får mig att tänka att mamma sörjer. Det är här man får syn på den andra mamma.

Inte den snygga, läckra som får männen på jobbet att hänga vid hennes skrivbord, inte den som alla pappor i klassen bara vågar tala med när deras egna fruar tittar åt ett annat håll. Den sårbara mamma, den jag känner allra bäst. Den här nya mamma, hon som säger att livet börjar vid fyrtio och att hon aldrig vill bli ung igen, det är inte den mamma jag växte upp med. Vi var små och mamma frös alltid. Hon köpte billigt rödvin till sig och dyra vinterjackor till oss, ”för dina förbannade pengar räcker i alla fall inte” ville jag skrika till pappa när jag äntligen fattade. Egentligen var mamma och pappa bara för unga och dumma när de träffades har jag hört min moster säga. Skulle de ha träffats nu så skulle de ha varit perfekta ihop. Men, nä. Så träffade mamma Örjan och han började bjuda henne på resor 21

Kär i kärleken nytt format.indd 21

2011-03-14 12.59

runt världen och det var väl bra, men någonstans där förlorade mamma Fredrik. Hon vet det och han vet det och pappa vet det fastän han inte säger något till mamma. När de ses ser det ut som om de talar med varandra, men egentligen säger de ingenting alls.

Några år efter att mamma träffat Örjan och vi flyttat ihop i drömkåken, tröttnade Fredrik på att höra Örjan tala om balett, konst och bantning. Eller om det var moral. Borta i Framnäsviken lockade pappa Caesar med tusen båtar vid bryggan och total avsaknad av moral. Fredrik skrev två lappar, en till mig och en till mamma, och flyttade. Men han kommer hem hela tiden, som om det alltid är mammas helg.

Mamma och Fredrik står vid dörren och kramas.

– Gå nu, säger mamma och jag undrar hur hon orkar.

Fredrik tittar på mamma, tittar på mig som står bakom och försöker få mina armar att räcka runt båda deras kroppar. Det drar kallt från dörren, ute på vägen brummar en väntande motorcykel, för Fredrik är en bågekille.

– Hejdå, säger Fredrik, jag ringer om jag blir sen eller slaggar i stan. Mobilen är på men svarar jag inte är det för att jag inte hör, och då ringer jag upp senare.

Mamma nickar. Oron är ömsesidig. Jag ser framför mig hur vi en dag sitter hos terapeuten. En kompis till mamma tog med sig hela släkten i terapi, hon tyckte 22

Kär i kärleken nytt format.indd 22

2011-03-14 12.59

att alla var så knäppa att det skulle bli bra att tala ut med varandra. Men om vi satt där, vad skulle vi säga?

Inte ”vi gillar att segla ihop”, eller ”som små plockade vi ofta svamp i skogen”, nej vi skulle svara att vi alla gick omkring och var oroliga för att den ena eller den andra skulle ta livet av sig, men att oron höll oss samman. Inte så troligt att jag hänger med och säger det till någon utomstående.

Men så går Fredrik, och mamma vänder sig om mot mig. Först säger hon inget, hon bara lägger armarna om mina axlar och jag vet inte om det är hon som lutar sig mot mig eller tvärtom. Så viskar hon: – Kom, kom så hämtar vi chipsen.

Så där går vi, på Örjans långsmala matta, genom det vita köket där vi fiskar upp skålarna eftersom de aldrig kom uppför trappan på första försöket, uppför den grå stentrappan som kastar dova ekon i det kyrkliknande trapphuset, upp till det övre vardagsrummet med den stora teven och utsikt över Sveaviken. Alltihop är så fint att man kan svimma av glädje. Det känns i hela huset att mammas vilja att vara med mig alltid måste stå i motsats till Örjans vilja att vara med mamma, men på fredagarna sker min vilja. Så i Örjans helgedom, så ock hos oss här på jorden.

Innan mamma och Örjan träffades bodde mamma och jag och brorsan alltså i ett litet radhus, så det är Örjan som står för stålarna och det grandiosa i uppläg23

Kär i kärleken nytt format.indd 23

2011-03-14 12.59

get. Men frågar ni mig så är det mamma som står för glädjen. Dessutom är det rätt löjligt hur Örjan sliter som ett djur för att bli erkänd, eller bättre eller vad det nu är han behöver för att kunna existera på samma jord som min pappa. Min pappa var oduglig som småbarnsförälder och har inte mycket vett i huvudet nu heller, men han har alltid varit mest framgångsrik i Djursholm och det gör Örjan alldeles grön av avund. ”Nu är det fredagsmys”, sjunger mamma av själ och hjärta så att min gula kanariefågel trillar död ner i sin bur och Örjan stänger dörren in till sitt arbetsrum.

Till arbetsrummet kommer man via hallen, genom finrummet med sina chokladfärgade soffor som folk sitter i på besök och på julafton, och så allra längst bort, bredvid dörrarna ut mot paradisäppelträdet.

Egentligen hörs nog knappast mammas anskrämliga sång dit in, men Örjan är som en av Pavlovs hundar och fredagskvällar måste vara det värsta för honom på hela veckan. Örjan går igång på negativ förväntan, och när vi sjunger stänger han dörren. Dörren har spröjsade glas och Örjan stänger den försiktigt men bestämt.

Redan då mamma tog ton föreställde jag mig hur han drog upp de mörkgrå byxorna någonstans uppe vid låren, reste sig upp ur den antika stolen med stoppad grön lädersits och satte kurs från oljudet. Örjan är ingen mysbyxkille, och inte tycker han att tofflor är något som passar sig. Örjan har INNESKOR. Jag 24

Kär i kärleken nytt format.indd 24

2011-03-14 12.59

skulle kunna frysa just det ögonblicket.

Jag har en plastbror också, han heter Rasmus. Rasmus huserar bakom en annan dörr i vårt hus. Stängda dörrar går lite som ett tema genom mitt liv. Rasmus är tjugo år, alltså fyra år äldre än jag, och jag begriper inte ett skit av hur han lever. Han har en tjej som ser ut som en blek tant och han själv verkar ha förgubbats i förtid, men kanske blir det med Rasmus som med hans pappa. Örjan har morotsblonderat hår i sidlugg, bara en sådan grej. Örjan äter fil och müsli till frukost, ett grönt äpple till lunch och sedan jobbar han livet ur sig tills det är dags att gå ut och springa. Då springer han så att han kräks eller något, går hem och bastar ut den sista förgiftande svettdroppen och sedan vill han äta. När Örjan vill ha mat ska den stå färdig på bordet och så äter vi så att vi storknar, och jag blir tjock för att det är för sent att äta klockan åtta om man ska lägga sig tio. Av någon supermärklig anledning är det alltid mamma och jag som är kvar i köket med disken. Örjan måste se på Aktuellt och Rasmus som pluggar till något skittrist liksom glider ut ur köket som slem.

Mamma och Örjan har låtit bygga om huset för att Rasmus ska ha en egen liten lägenhet, egen ingång, eget badrum, eget liv, men kök måste han tydligen dela med oss och han ställer aldrig in i diskmaskinen.

Inte den där tantliknande flickvännen heller. De bara sitter där vid köksbänken på eftermiddagarna, läser 25

Kär i kärleken nytt format.indd 25

2011-03-14 12.59

min Vecko-Revyn som ett sista desperat försök att leva livet innan de gifter sig, får barn och dör. Enda gången i veckan de beter sig som folk är på helgerna, då går de ut.

Så fredagsmys med mamma är heligt, även om det skär i mina öron att höra henne sjunga. Så var det grejen med killarna. Jag gillar killar, har alltid gjort.

På lekis, hos nunnorna i Villa Pauli (innan det blev festställe för alla som har bröllop eller begravningar i Djursholms kapell), gick en halvfransk kille som hette Philip. Han var blödarsjuk och hade hjälm. Jag var kär i Philip. Sedan var jag kär i X och Y och kanske lite i Mårtens brorsa Svante för att han var stor och väldigt smart, vi hånglade i alla fall på en studentskiva som jag hängde på med Fredrik, men nu har kärleken gått över.

Ska jag summera nian så tänker jag nog allra mest på Samir. Han har skåpet mitt emot mitt, han är mörk och säger ingenting. I höstas, när Samir inte syntes till på helgerna, blev allt så tråkigt att jag började tänka på Wille. Eller, det var ju bara ett tag i höstas, kanske menar jag Jens. Åh, Jens, att se honom hänga med Jacob.

Jacob i sin blå dunväst med det där rågblonda håret …

26

Kär i kärleken nytt format.indd 26

2011-03-14 12.59

Kapitel 3

det ringer. Förvirrat ser jag mig omkring, jag känner inte igen ringsignalen. Den är brötig på något vis, låter mer som en telefon som har gått sönder än en som fun­ gerar. Det är inte mobilen, den ligger i jackfickan. Mamma har sagt att vi ska gå ut och skaffa nya engelska mobiler redan idag.

Ute i köket hittar jag en grå väggtelefon och innan jag ens har kommit på vad jag ska svara hör jag mammas röst: – Hej vännen, ska vi gå ut och äta? Jag är störthungrig.

– Du är alltid hungrig, mamma, skrattar jag.

– Ja, svarar hon, och mat måste man alltid köpa, vart man sig i världen vänder. Om vi börjar i den änden kommer vi att fixa det här hur lätt som helst.

Så hittar vi ner till Waitrose på King’s Road. De har av förklarliga skäl inget som heter Herrgårdsost eller ens Grevé, mamma frågar vänligt: – Count’s cheese or possibly Earl’s cheese, heter det inte så tror du, Timotej?

Jag gömmer mig bakom henne, håller på att explodera 27

Kär i kärleken nytt format.indd 27

2011-03-14 12.59

av skratt medan den oförstående killen rodnar så mycket att ansiktsfärgen matchar hans finnar. Till slut, när mamma har visat hur hon vill hyvla osten med något så obegripligt som en osthyvel, skiner killen upp i ett leende.

– Jarlsberg, säger han på engelska, folk från kontinenten gillar den. Vi engelsmän äter mest cheddar och stilton.

– Tack, svarar mamma, tar emot osten och rullar iväg vagnen mot kaffet.

– Du mamma, vad är det med oss, det är alltid ost med oss. Har du tänkt på det?

– Inte så mycket faktiskt, svarar hon, jag tänker nog mer på annat. Men tänk du på osten, så har vi olika ansvarsområden.

Jag vet inte hur, men det känns som om vi har talat om något viktigt, något som bara vi förstår.

Inom en vecka äter även vi cheddar och stilton, Jarlsberg smakar till och med mindre än hushållsost. Alldeles obemärkt kryper den på både mamma och mig, känslan av att vilja vara del av det här, allt det engelska.

Men det finns en sak som är riktigt läskig med det engelska. Att börja skolan.

*** Läskigt och skönt på samma gång, för vissa saker ska ju bara göras. Tänk att som mamma flytta till London och inte ha något att göra. Örjan har sitt tråkiga kontor att gå till, och på kvällen kommer han hem liksom skuldmed28

Kär i kärleken nytt format.indd 28

2011-03-14 12.59

vetet och föreslår små utflykter som mamma kan åka på.

Så jäkla förnedrande, mamma som har varit VD på egen reklambyrå och varit behövd.

Fast Örjan gillade aldrig att hon jobbade och när hon började som frilans hos den där idioten som inte fick henne att jobba mindre, bara mer, märkte jag att mammas självförtroende dalade. Mamma sa såklart inget till mig och jag ville inte fråga, men som vanligt hörde jag henne tala med sina väninnor om det. En jobbarkompis brukade ringa sent på kvällen när Örjan gått och lagt sig. Tjuvlyssna måste man lära sig om man har en pappa som aldrig säger något och en mamma som vill skydda sina barn.

Bara Örjan verkade nöjd med upplägget.

Nu är det bara vi som behöver mamma och det är rätt tungt att se. Men ändå, det känns inte som om det är min grej att göra något åt det. När jag var liten hade jag ständigt dåligt samvete för henne. Värst var det när vi firade jul med pappa. Hade hon tråkigt, grät hon? Förmodligen hade hon det superskönt, häckade i soffan utan att behöva dela den med kladdiga barn.

Jag ska börja i världens fulaste skola. Rätt konstigt om man tänker på att Viktor Rydbergs Samskola är den mest perfekta skolan på jorden, som byggd för Djursholms A-barn. Okej, det där var ett skämt. Vi har en tavla som mamma har fått av någon som heter Lasse Åberg, det är ett tecknat klassfoto, men de som står längst ut är näs29

Kär i kärleken nytt format.indd 29

2011-03-14 12.59

tan utsuddade. De har inga ansikten och under står det ”Och de korkade gick i hjälpklass”. Jag har tittat på den tusen gånger minst, men äntligen börjar jag fatta. Djursholm är för bra för att vara på riktigt. På fullt allvar kan man se folk åka omkring i häst och vagn, finklädda som på prinsessbröllopet. Kanske valde mamma min skitfula Londonskola för att jag ska förstå att alla inte har det likadant. Självklart har hon hittat skolan på nätet. Hon är helt datorberoende. Det är jag också, men jag chattar och skriver, mamma surfar och mejlar. Ibland när jag hör hennes snabba knattrande undrar jag om hon ens hinner tänka ut vad hon ska skriva. Så är hennes mejl hysteriskt långa också, jag fattar inte att hon har några vänner kvar som orkar läsa hennes babblande. Hon till och med skriver ut alla ord, det är som om hon letar reda på de allra krångligaste, och pepprar på med frågor. Jag brukar alltid svara bara på den sista frågan.

Lite så gjorde jag med alla skolförslag mamma kom dragande med. Hon hade frågat Svenska handelskammaren, Svenska kyrkan, svenska tanter och säkert fan och hans moster också. Varenda dag visade hon hemsidor, varav alla ”absolut var det bästa hon hade sett”. Jag ville inte förstöra nöjet för henne, så varje kväll när vi hade skolgenomgång sa jag ”näe, du får nog leta vidare”. Mamma älskade det, så det var med viss tvekan jag till slut valde den sista skolan i den utskrivna högen med alternativ. Vid det laget hade vi gått igenom alla faser i beslutsprocessen; glädje, 30

Kär i kärleken nytt format.indd 30

2011-03-14 12.59

lätt depression, utmattning, blodsockerfall, mamma som matade mig och sa att ”det viktigaste inte alltid är vad man väljer, det är att man väljer”, medan jag motvilligt svalde.

Det var då jag valde min skola, min stora fula monsterskola. Men den har IB, International Baccalaureate, och det programmet tycktes pappa Caesar redan ha bestämt att jag ska gå. Hade det inte varit för att Örjan höll med, så hade jag nog vägrat bara för att jävlas. Örjan använder bra värdeord, han säger till exempel att jag har magrat när jag har gått ner något ynka kilo och i min mening ännu inte har närmat mig att vara smal, och så talar han om skyll-dig-själv-effekten och straffa-dig-själv-du. Örjan sa helt enkelt att det skulle bli jag som led mest om jag valde bort den bästa gymnasieutbildningen för att jävlas med mina föräldrar eller för att själva byggnaden var ful. Örjan påstår alltid att det är insidan som räknas, men varför har han i så fall 42 kostymer? Vuxna säger en massa och sedan gör de tvärtom. Men ändå.

– Dessutom finns det massor av svenskar i skolan, sa mamma på morgonen när jag satt hemma och bet på naglarna, innan jag skulle iväg till skolan för första gången.

Som om svenskar var en utrotningshotad art. Det bor svenskar överallt i London, men alla är ändå rätt övertygade om att de är något extra. På skolan finns alla sorter inom arten Svensk i London representerade. Det är rätt skönt, inte bara för språkets skull.

31

Kär i kärleken nytt format.indd 31

2011-03-14 12.59

Här i London gäller andra koder än hemma, eller koder som jag absolut inte kan. Det finns inte ett Djursholm, det finns trettio, det finns inte ett NK och ärligt talat, vem bryr sig? Jo, så mycket har jag greppat att de som har gått på privata internatskolor och alla vars namn står på en lista över vem som kommer näst i rang efter drottningen, de spelar i en liga för sig. De beblandar sig inte gärna med utlänningar, de struntar i att det är förbjudet att jaga räv och anser att det är en mänsklig rättighet att ha leriga gummistövlar på sig inomhus bara de är av rätt märke. I Stockholm var allt så oroligt, blev man sedd på NK i fel kläder kunde hela veckan vara förstörd. Okej, jag överdriver, det gör jag alltid. Men alltså, här vågar folk vara olika.

Likadant är det på skolan, till slut tog jag mig in i själva byggnaden den där första morgonen. Först var det bara att följa med strömmen av folk upp ur tunnelbanan, men utanför det gigantiskt tegelröda huset tog det stopp. De som inte köade för att ta sig in genom säkerhetsdörrarnas regelrätta slussar, stannade utanför som bromsklossar för att röka. Hela jag fick lust att vända, men så dök det upp några svenskar som jag hängde på in.

Och nu är jag alltså här. På första lektionen i engelska frågar läraren vad som är typiskt engelskt för oss.

– Imperiet och de allierade, svarar en kille som heter Oskar och ser nöjd ut. Alltså, de allierade som England stred med under andra världskriget.

– Bra, mycket, bra, svarar dr Richards och skriver 32

Kär i kärleken nytt format.indd 32

2011-03-14 12.59

bombsäkert plugghäst och smilfink bredvid Oskars namn i klasslistan.

– Te, svarar en mörk italienska som jag ännu inte har uppfattat namnet på.

Hon har vuxenkläder, vuxenhår, vuxenröst. Hon skrämmer mig.

Det går bara ett par engelsmän i vår engelskkurs, men ingen av dem svarar. En av dem suckar, en ganska söt tjej. Jag har läst klasslistan så uteslutningsmetoden säger mig att hon heter Maggie. Hon har dreads och rocken på och halvligger över bordet. Jag förstår dem båda, alla vi svenskar har valt engelska på högre nivå och de undrar förmodligen vad de har gjort för ont för att förtjäna oss.

Men en liten rödhårig tjej som jag skulle kunna svära på är född här räcker upp handen.

– För många svenskar är London ett bra sätt att testa på världen utan att det känns så farligt. Svenskar tycker att engelsmän är charmiga och lite smutsiga, säger hon och pekar på oss andra samtidigt som hon stoppar in ett tuggummi i munnen.

En lång blond tjej med smutsigt hår tvinnar sina lockar mellan smala fingrar, ler roat. Det blir lite tryckt stämning i klassrummet, men Dr Richards väntar ut oss andra.

– Men å andra sidan är engelsmän inte ett dugg rädda för att bråka, och jag tror att svenskar trivs för att de blir mindre allvarliga av att vara här, fortsätter den rödhåriga tjejen och ler hon med.

33

Kär i kärleken nytt format.indd 33

2011-03-14 12.59

Det känns nästan som om hon hade planerat att göra oss nervösa. Hon kisar mot mig och säger ”Hej, jag heter Stina” genom sorlet som har utbrutit i klassrummet.

Efter lektionen kommer Stina fram till mitt bord.

– Hänger du med mig på lunchen, jag ska köpa konsertbiljetter? Vi kan käka mackor medan vi går, säger hon och ser på medan jag packar ihop alla mina tusen bra-ha-saker som jag har släpat med mig.

Den långa, lortiga, vackra tjejen kommer också fram och plockar upp ett vitt skinnfodral som har trillat ur min väska. Det är fyrkantigt med silvertext på det mjuka lädret som redan hotar att bli smutsigt.

– Vad är det här för något? frågar hon och räcker mig det. En uppblåsbar necessär? Förresten är det jag som är Klara.

– Nästan, skrattar jag och tar emot fodralet, hej, jag heter Timmy. Och det här är en helt galen dålig-samvetes­ pryl som jag fick av min pappa, han måste ha köpt den i sista stund på någon flygplats.

Så drar jag upp dragkedjan och vecklar ut en ljusblå nylonkasse från Dolce & Gabbana, perfekt för oförutsedda shoppingsituationer. Stina applåderar, Klara fnyser vänligt, Maggie som också har dröjt sig kvar väser.

– Kom nu då Klara, vi har inte tid att fördjupa oss i en massa svindyrt kapitalistskit, säger hon och bryr sig inte om att le. Vi ska ju köpa böcker!

Jag packar ner den finurliga lilla påsen i fodralet och 34

Kär i kärleken nytt format.indd 34

2011-03-14 12.59

svär över att den inte får plats.

– Det är lugnt Maggie, jag lovar att hjälpa dig fråga efter den där boken, men vi har inte franska förrän på fredag.

Jag vill faktiskt hänga på Timmy och Stina, gör det du med.

Jag kikar på Stina som ler snett, men glatt. Tre saker att jubla över, tre riktigt uppenbara! Stina och Klara vill bli kompis med mig, Klara är en drottning som inte ber någon om lov och Maggie måste vara ofarlig för det är Klara som bestämmer.

– Eh, okej då, muttrar Maggie, fast jag tänker fan inte köpa några konsertbiljetter.

– Gör inget, skrattar Klara och vänder sig mot oss. Maggies familj är Greenpeacare och tycker att stora musikarrangemang är ljudförorenande. Alltså, de var med i Greenpeace innan de blev så radikala att de inte fick vara med längre.

– Fast de är i alla fall för en del saker också, säger Stina som för att försvara Maggie.

Det är ganska gulligt. Både Maggie och Stina pinnar på på varsin sida om Klara. Klara är lång och smal, Maggie är liten och kurvig. Klara har precis som jag fått finnar av den vidriga Londonluften, och så är hon piercad. Piercing och finnar går inte ihop. En gång såg jag ett program där de tog bakterieprov på en tjej med piercad tunga. Hon hade bajsbakterier i munnen.

– Jag vet, det är sjukt vad mina föräldrar bara är emot 35

Kär i kärleken nytt format.indd 35

2011-03-14 12.59

en massa grejer, skrattar Klara och bjuder på hela sig. Trots att mina föräldrar låtsas vara lite galet engelskt liberala är de hur svenniga som helst!

– Men min pappa då, säger Stina, han är inte ens det hur mycket han än försöker. Hur misslyckat som helst.

Vi har kommit ut bakom skolan, lämnar en betongdjungel för att kliva in i en avgasosande annan. Fast ändå, luften är lätt att andas här. Livet känns som en glad poplåt.

Jag ser hur Maggie ler, och hur hon blir lite mjukare i kroppen. Ända tills Marina hinner ikapp oss. Hon kommer glidande utan att störas av världsliga ting, med det tunna ljusa håret fladdrande i en perfekt page runt hennes smala ansikte. Hon hälsar inte, ler bara lätt frånvarande mot de andra och slår följe med mig. Vi har setts förr, hemma i hennes farmors jättelika kråkslott i Djursholm.

Luften går ur stunden med de andra. Klara kommer på att hon nog trots allt borde hjälpa Maggie hitta till den franska bokhandeln och på Hammersmith Apollo kommenterar Marina alla bands uselhet så mycket att Stina tappar lusten att köpa konsertbiljetter. En efter en flyr de vårt sällskap och när sista lektionen för dagen är slut ropar Stina hejdå på väg mot dörren. Klara och Maggie har redan gått.

– Jaha, då var det bara du och jag kvar, säger Marina glatt och ser sig om i det tomma klassrummet. Följer du med mig hem?

– Jag gör väl det, svarar jag.

36

Kär i kärleken nytt format.indd 36

2011-03-14 12.59

Men om Marina är lite skum är hennes mamma ännu skummare. I deras våning bakom Earls Court sitter mamman i en liten stol framme vid fönstret och röker cigaretter i ett långt munstycke. Hon talar med Marina utan att låtsas se mig eller min utsträckta hand, så Marina och jag försvinner ljudlöst ut i köket. Där finns inget att äta, bara torkade citroner i en dammig skål, till mammans drinkar.

Marina öppnar kylskåpet, men stänger det lika snabbt igen. Erbjuder te, men har ingen mjölk.

– Det är nog lika bra att du går härifrån, säger hon och börjar skiva citronerna och krossa is. Återstår bara att åka hem. Men först köper jag choklad för att sluta skaka. Jag måste alltid äta på regelbundna tider, men kommer aldrig ihåg att göra det. Sedan District Line till South Ken, speglar mig i rutan mitt emot och inser att jag är helt slut.

Hemma på vår gata tittar jag in till mamma, frågar om vi ska handla mat och laga middag ihop, äter en frukt som hon tvingar på mig och går upp till mitt. Det är sådan lycka att stänga dörren till mitt lilla dockskåp. Ibland kan jag bara stå där på den hjärtformade hallmattan och försöka förstå att det faktiskt är jag som bor här. Om kvällarna går jag omkring och boar in mig. Lyssnar på musik fast inte så högt för grannarna är rätt kinkiga. Öppnar ett skåp, stänger ett annat.

Ibland hittar jag något som jag undrar lite över hur det ska platsa i mitt nya liv. Ikväll är det min ridhjälm, på en 37

Kär i kärleken nytt format.indd 37

2011-03-14 12.59

hylla ligger den. Mamma måste ha lagt den där. Jag kan inte riktigt komma över att jag har slutat rida. Jag kan inte ens minnas min häst Flicka sista gången jag såg henne.

Lillsyrran som sa att hon skulle ta hand om henne. Vi är halvsystrar, men det är oftast bara andra människor som säger så. För oss har hel- och halvgrejen aldrig varit viktig. Mamma och pappa skiljde sig när jag var tre, de skiljde sig för att pappa redan hade träffat Styvmonstret.

Lillsyrran Rakel föddes en kvart efter det att pappa lämnat mamma i en ocean av tårar. Vad mer finns det att säga?

Att jag aldrig har bott med min pappa känns liksom som överflödig information i sammanhanget. För nu vet jag inte riktigt vad jag tycker om pappa och Rakel. De tog inte hand om Flicka, hon såldes inte till någon snäll familj på landet med glada barn som pappa lovade den där gången vi satt på Sturehof och åt en sista middag innan jag skulle flytta. Nej, hon började gå på lektion. Stallet-Ida ringde mig för att berätta det hemska. Att gå på lektion är nästan som ett segdraget dödsstraff för en glad liten häst. Privathästar som börjar på lektion blir alldeles tysta och trumpna, man ser hur hela hästen liksom faller ihop.

Börjar gå långsamt, sparar sin kropp, rör rygg och ben så lite som möjligt. Slänger inte med huvudet, blåser inte ut luft, inget frustande, inga tjuvnyp. Jo, vissa börjar bitas, de som orkar vara arga.

Lektionshästen Flicka, min Flicka med den mjuka mulen och det snälla buffandet efter godis i fickan. Min 38

Kär i kärleken nytt format.indd 38

2011-03-14 12.59

Flicka som aldrig krängde i galopp, hon hade kunnat bli ledarhäst åt blinda. Ibland när jag var så där ohyggligt trött kunde jag ta ut henne på stallplan, sitta upp och låta henne styra.

Jag stirrar på ridhjälmen. Pappa och Rakel lurade mig för att det var den enklaste vägen. Inte för att de var hotade till livet, inte för att det var enda sättet att få fram vatten till de törstande i Afrika, nej, för att Rakel ville ha en ny häst. Rakel vill tävla dressyr och Flicka gillar med nöd och näppe att hoppa. Det var när jag ringde pappa som han yttrade de där icke-magiska orden: ”Men Anna Maria, det gör inget, för vi älskar ju ändå varandra.”

Men det stämmer inte. Kärlek är inte som en ballong man bara blåser upp. Man måste fylla den med substans.

Pappas hjärnsubstans kanske.

Jag ser mig om i lägenheten, letar efter någonstans att lägga ridhjälmen, hatthyllan känns inte bra. Kanske högst upp i syskåpet, mamma har låtit bygga ett till mig. Det ser ut som en garderob, men där inne står min nya symaskin på en bordskiva. På hyllorna ligger mina tyger och mönsterpärmar och trådar som jag snattade med mig från syslöjden i skolan. Jag skäms lite grann och går tillbaka ut i den lilla hallen.

Resten av ridgrejerna är nerpackade hemma hos min fina lilla mormor, i hennes garage på Djurgården där ingen bil har kommit in på väldigt länge. Bland mormors paljettbroderade aftonklänningar, pälsar som hon inte fått 39

Kär i kärleken nytt format.indd 39

2011-03-14 12.59

iväg på vinterförvaring, gamla skivor i en låda. Att skrutta runt på någon annan häst, en dag i veckan i Hyde Park är inte min grej. Inte ens om solen skiner, inte ens om allt är så där engelskt rätt som i en film, inte ens om jag får rida flera gånger i veckan som mamma har föreslagit. Flicka var min grej, mitt liv, min häst.

Jag hittar ett överskåp där hjälmen får ligga, fast jag inte riktigt kan vänja mig vid att jag får lägga saker var jag vill här. Köksskåpen är inte ens halvfulla. Mamma och jag har gått på Habitat och köpt en frukostservis, men egentligen hade det räckt med en kopp till mitt te, en djup tallrik, en sked. Kanske en kniv att skiva banan med. En varmvattenkokare, hallonröd, liksom metalliskt blank. Några fina burkar till mina teer, fastän sanningen är att jag ändå bara dricker Earl Grey.

Alltså, vi bor i två små dockskåp, vi är som miniatyrmänniskor i en jättestad. Kanske sitter det en gud eller flera någonstans och leker med oss. Klär på och klär av, möblerar om. Jag har konfirmerat mig och försökt tro på den där guden som de snackar om i kyrkan, men jag tycker inte att historierna stämmer. Att någon som påstås vara alltigenom schysst ändå låter människorna må så dåligt. Nu har i och för sig morfar förklarat för mig att enligt judendomen ligger det även på guds bord att utföra de elaka grejerna, eftersom judendomen menar att det inte finns något helvete. Ändå är det bara några människors sanning.

40

Kär i kärleken nytt format.indd 40

2011-03-14 12.59

Men en sak som ändå är bra med att ha ett eget dockskåp är just det där som mamma kunde göra när jag och Fredrik var hos pappa och Styvmonstret – vara ensam, bestämma själv och ta hem killar. Det är osannolikt häftigt. Än har jag inte prövat, för alltså, det är inte så enkelt som det låter. Men att möjligheten finns, och att den innebär att jag faktiskt är så där stor nu som jag har längtat efter att bli, det är så coolt att jag nästan svimmar.

41

Kär i kärleken nytt format.indd 41

2011-03-14 12.59

kär i kärleken © Lina Forss 2011 Svensk utgåva enligt avtal med Grand Agency Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2011 Omslag: Frida Sthlm Typsnitt: Indigo Tryckt av ScandBook, Falun 2011 isbn 978-91-638-6743-9 www.bonniercarlsen.se

Kär i kärleken nytt format.indd 4

2011-03-14 12.59