9789163861857

Kapitel 1

Kapitel 1

I vilket vi presenteras för en flyende pojke och en mystisk sjukdom.

En gång i tiden var vampyrer ett stort problem. Alla fruktade dem. Så var det i alla fall i en mycket gammal stad, som också var landets huvudstad. Vampyr­ erna hade inte alltid varit en plåga för människorna i staden. Till en början ansågs de bara vara myt och vidskepelse, men allteftersom fler och fler invånare hittades döda började folk tro att de blodsugande monstren var mer än gamla skrönor.

Och en iskall vinter, då den här berättelsen tar sin början, hemsöktes människorna i staden av ännu en plåga.

Vargar vällde in på stadens smala gator där de hungriga irrade omkring på jakt efter föda. Inför vuxna gjorde de sällan något. Stod bara där i en mörk gränd med sina stickande gula ögon och morrade. Men med de försvarslösa barnen var det en annan sak …

12

Vampyrfesten_inlaga.indd 12

09-04-15 17.24.33

Kapitel 1

Edvard hette den pojke som kom rusande för allt vad tygen höll över kullersten­ arna på Observatoriegatan.

Han hade hört alla historierna och han trodde på dem.

I synnerhet nu, när han med tungan hängande ur munnen, flydde för livet. Framför honom låg det höga tornet med det gamla observatoriet, där vetenskapsmän för flera hundra år sedan hade försökt ta ner stjärnorna till jorden.

Men i dag brydde han sig inte om det. Han var på flykt.

Om Edvards mor hade sett honom nu hade hon inte blivit glad. Hon förväntade sig att han kom direkt hem från skolan och att han alltid var hel och ren. Men sanningen att säga var hans kläder – som modern alltid såg till att hålla rena och nystrukna – nu ganska leriga. Och hans 13

Vampyrfesten_inlaga.indd 13

09-04-15 17.24.33

bruna hår – som modern alltid såg till att det var rent och slätkammat – stod rakt ut, som om det var på väg att ge sig av från hans huvud av skräck.

Men om Edvards mor hade sett honom nu, skulle hon ha förstått varför han såg ut på det viset och varför han sprang för livet. För hack i häl hade Edvard den största varg han någonsin hade sett på stadens gator.

Det var som om den hade väntat på honom efter skolan. Det var inte ett av de vanliga, utsvultna kräk­ en som brukade stryka omkring i staden. Den här såg stark och välgödd ut. Den kunde springa snabbt. Och den var inte på jakt efter föda.

Den var ute efter honom. Än hade vargen inte kommit ifatt Edvard. Han kände till alla hinder och genvägar i de trånga gränderna.

Med svetten rinnande nerför pannan höll han djuret på avstånd, ända tills han snubblade på en lös gatsten.

Edvard föll så lång han var. Han kunde höra vargen komma rusande bakom sig. Om ett ögonblick skulle han känna dreglet från vargens käft och höra dess morrande djupt nerifrån strupen. Och så skulle det vara över.

Men inget hände. Edvard låg på marken. Skolväskan hade landat framför honom. Det var alldeles tyst.

Vargen visade sig inte.

14

Vampyrfesten_inlaga.indd 14

09-04-15 17.24.34

Edvard lyfte på huvudet. Sakta reste han sig. Det fanns inte ett spår av djuret. Som om allt hade varit en dröm, eller en mardröm. Vargen hade försvunnit lika plötsligt som den dök upp.

Förvirrad tog Edvard upp skolväskan. I detsamma fick han syn på den svarta droskan. Den stod intill en gaslykta i slutet av gatan, på Revolutionsplatsen. Den kunde förstås tillhöra någon av besökarna i synagogan, men Edvard var övertygad om att ägaren befann sig i det gula huset strax bredvid. Där Edvard bodde med sin mor och två systrar.

Han var säker på att det var doktorns droska. Det måste betyda att doktorn var hos hans storasyster som låg så blek och mager i sin säng, och bara blev sämre och sämre för varje dag.

Doktorn kom aldrig med goda nyheter.

Av någon anledning var det kökspigan som öppnade dörren. Den stora våningen var ovanligt tyst. Endast ett svagt mummel hördes från ett av rummen. ”Är mor hemma?” frågade Edvard när han kom in.

Pigan var alldeles vit i ansiktet. Hon tog upp hans skolväska som han hade slängt ifrån sig. ”Frun är där uppe”, var det enda hon sa.

Edvard såg undrande efter henne. Hon skyndade iväg genom korridoren mot köket där hon hörde 15

Vampyrfesten_inlaga.indd 15

09-04-15 17.24.34

hemma. Vad var det som pågick? Han tog av sig sin tjocka rock och stampade snöslasket av stövlarna.

Då hördes något uppifrån storasysterns rum. Var det dämpad gråt?

I detsamma ropade någon på honom inifrån salongen.

Nästan dold bland mörka träpaneler och stora plyschmöbler satt Edvards lillasyster Agnes. Om man inte visste det skulle man inte tro att de var syskon.

Medan Edvard var kort och mörkhårig, var Agnes lång och spenslig med ljust hår. Men om man tittade ordentligt på de fina linjerna vid mungiporna var det inget tvivel om saken. De skvallrade om två syskon som var mer lika varandra än de själva insåg.

Husjungfrun stod framför Agnes med en bok.

Jungfrun hette fröken Laura och var inte mer än ett år äldre än Edvard. ”En av de allvarligaste farsoterna är lungtuberkulos”, läste jungfrun högt. ”Förr kallades det lungsot eller tvärsot. Man försökte bota sjukdomen med åderlåtning eller koppning – en metod som fortfarande är i bruk på en del ställen. Lungtuberkulos drabbar oftast yngre personer och kan närmast betraktas som en dödsdom.”

Agnes satt och lyssnade. Hennes ögon doldes av ett par mörka glasögon. Hon hade dem alltid på sig när 16

Vampyrfesten_inlaga.indd 16

09-04-15 17.24.34

hon var bland folk. Hon nickade till tjänsteflickan och sa: ”Det räcker, fröken Laura. Nu kan min bror ta över.”

Hon hörde flickan viska till Edvard på vägen ut: ”Jag får klåda över hela kroppen av att läsa i de där läkarböckerna. Det är som om jag själv får alla symptom!”

Agnes fnös inom sig. Tjänsteflickan var lika vidskeplig som hennes storebror som trodde på vampyrer och gud vet vad. Hon hörde att Edvard tog upp boken.

Det var en av deras fars gamla böcker om medicin som hon hade börjat läsa. Hon tänkte ta reda på vad det var för mystisk sjukdom deras storasyster led av.

Men än så länge hade hon haft ringa framgång med läkarböckerna. ”Läs vidare”, sa Agnes. ”För du kan väl läsa?”

Hon tog av sig de mörka glasögonen så att Edvard kunde se rakt in i hennes mjölkvita pupiller. Agnes var blind sedan födseln. Hon hade vant sig vid det och hon hade aldrig sett det som ett handikapp. Om hon fick säga det själv, var hon betydligt mer uppmärksam och intelligent än sin storebror. Blind eller inte. Hon fick andra att läsa högt för henne när det var något hon ville veta. Och det var det alltid. ”Sätt igång”, insisterade Agnes, när Edvard inte reagerade.

17

Vampyrfesten_inlaga.indd 17

09-04-15 17.24.34

Hon vickade på huvudet så att de ljusa lockarna hoppade och dansade. Hon hade en imponerande förmåga att få sin bror att göra precis det hon ville, utan att han själv märkte det. Trots att han var äldre.

Den här gången slog Edvard dock ihop boken med en smäll. Dammet yrde om det gamla läderbandet. ”Varför är doktorn här?” frågade han i stället. ”Ingen aning.” ”Vad menar du? Jag trodde du bara var blind. Har du förlorat hörseln också?”

Agnes visade inga tecken på vrede över hans kommentar. Det var så här de brukade reta varandra. Folk som inte kände dem skulle bli riktigt upprörda om de kunde höra hur Edvard brukade pika sin syster för hennes handikapp. Men då hade de inte hört när hon gav sig på honom! ”Vad har du egentligen gjort efter skolan?” frågade hon. ”Jag känner lukten av något främmande. Är det parfym?”

Edvard rodnade med detsamma. Han luktade verkligen inte av någon flickparfym, hon bara hittade på för att driva med honom. Hon kunde känna igen folk på långt håll enbart på lukten. ”Mor har inte sagt något”, sa Agnes efter en liten stund. ”Doktor Murnau har varit där uppe en timme 18

Vampyrfesten_inlaga.indd 18

09-04-15 17.24.34

snart.” I detsamma lyfte hon på huvudet. ”Nu kommer mor!” ”Jag hör då inget”, invände Edvard. ”Hennes klänning prasslar.”

Edvard kunde fortfarande inte höra något, men strax därpå stod deras mor mycket riktigt i rummet.

Hon var blek om kinderna och blicken var sorgsen.

När hon fick syn på Edvard och Agnes tvingade hon dock fram ett leende. ”Vi behöver nog lite te”, sa hon.

Både Edvard och Agnes protesterade. ”Vad sa doktorn?” frågade Agnes. ”Får vi gå upp till Marie-Louise snart?” ville Edvard veta.

Modern höll upp händerna och hyssjade åt dem. Så drog hon i klocksträngen. ”Det får vänta till senare. Er syster behöver vila nu.

Och det behöver jag också.”

Efter en stund kom fröken Laura in med en bricka med deras eftermiddagste. Modern hällde själv upp i kopparna. Hon satt på sin vanliga plats bredvid den lilla kakelugnen. Den spred så mycket värme att varken Edvard eller Agnes stod ut att sitta där. På väggen bakom dem hängde en tavla som föreställde deras avlidna far.

19

Vampyrfesten_inlaga.indd 19

09-04-15 17.24.34

För de två syskonen var fadern inget annat än ett diffust minne. De visste att han hade varit historiker och folkminnesforskare. Men han var död sedan flera år. Det hade varit en helt banal olycka. Han hade fått ett motsträvigt fiskben i halsen under en middag. Det gjorde hans hustru till änka vid alldeles för unga år och de tre barnen blev faderlösa innan de riktigt förstod vad det innebar. ”Finns det mjölk?” frågade Agnes. ”Titta efter själv”, svarade Edvard.

Modern slog näven i bordet så att Edvards te skvimpade över på fatet. Hon såg strängt på honom. ”Vi behöver visst lite avslappnande musik!”

Edvards te blev kallt medan han satt vid pianot i rummet bredvid. Han spelade en av de lugna vals­ erna som brukade ha en rogivande effekt på modern.

Resultatet uteblev inte. Det tog inte lång stund förrän Agnes stod bredvid honom. ”Du behöver inte spela mer.”

När den sista tonen hade klingat ut kunde Edvard höra modern snarka inifrån salongen. Hon hade så fullt upp med att sköta hushållet och deras sjuka storasyster att hon oftast somnade direkt när hon äntligen tillät sig att koppla av. ”Ska vi kila upp till Marie-Louise?” frågade Agnes.

20

Vampyrfesten_inlaga.indd 20

09-04-15 17.24.34

Edvard nickade och hon lade en hand på hans axel.

Familjens lägenhet bestod av två våningar. Efter faderns död hyrdes de tre rummen på övervåningen ut till en annan familj.

Detta, som så mycket annat, ändrades i och med storasyster Marie-Louises sjukdom. Nu användes det ena rummet som sjukrum. Det andra var iordninggjort för sjuk­sköterskan som ibland vakade över Marie-Louise om nätterna. Det tredje rummet användes som skräp­kammare. ”Sover du?” sa Agnes försiktigt.

En svag viskning bortifrån sängen fick dem att gå in i rummet.

Allt var vitt. Väggarna och vitrinskåpet med medicinflaskor och vattenskålar och det tunga täcket och lakanen. Och mitt i allt låg deras magra storasyster.

Hon blev allt blekare ju längre tiden gick. Hon hade varit sjuk väldigt länge. Läkarna kunde inte komma på vad som var fel, men på sista tiden hade hon blivit sämre än hon någonsin varit.

Edvard gick ända fram till sängen. Han kunde se små, fina svettdroppar på storasysterns tinningar.

Febersvett. Huden var så tunn att den blev ljusblå av de synliga blodådrorna.

21

Vampyrfesten_inlaga.indd 21

09-04-15 17.24.34

”Du strålar”, sa han. ”Du blir bara vackrare och vackrare.”

Marie-Louise log trött och tog hans hand. ”Det är för att jag kommer närmare det eviga livet för var dag som går”, sa hon. ”Jag ska snart dö.”

Hon hade nästan inga krafter kvar. Hon fick till och med anstränga sig för att kunna prata. ”Säg inte så”, sa Agnes. ”Du blev ju bättre sist du var på sanatoriet. Läkarna kommer nog på något botemedel.” ”Doktorn har sagt att ingen vet vad som är fel. Och sjukdomen kan inte stoppas. Det är inte långt kvar nu.”

Agnes och Edvard fick tårar i ögonen. I vanliga fall grät de inte över systerns tillstånd. Hon var alltid så stark och ville inte ha medlidande. Dessutom hade hon varit sjuk så länge, att alla – inte minst hon själv – nästan tänkte på döden som en befrielse. ”Sätt er nu och berätta för mig vad ni har gjort i dag. Jag längtar så efter att få höra något nytt.”

De satte sig på varsin sida om sängen. Storasystern älskade att höra dem berätta om vad de hade upplevt. Själv kom hon ju aldrig ut. Det enda som hände henne på dagarna var att doktorn kom på oväntat besök eller att det dök upp en ny sjuksköterska.

22

Vampyrfesten_inlaga.indd 22

09-04-15 17.24.34

Edvard berättade om vargen som hade förföljt honom efter skolan. ”Men det har du väl varit med om förr?” sa MarieLouise. ”Det var annorlunda den här gången”, sa Edvard. ”Det kändes som om det var just mig den var ute efter.”

Hon såg ut att fundera på det han sagt. Som om det inte förvånade henne. ”Men det värsta var när jag såg vargens ögon”, fortsatte han. ”Jag är säker på att de var intelligenta. Den var inte bara ett djur.”

Storasystern lyssnade med stora ögon.

Strax därpå lät hon dem med en trött handrörelse förstå att hon inte orkade mer. Hon behövde vila.

I salongen vaknade modern ur sin tupplur. Det var precis i lagom tid för att skicka ut pigan i skafferiet inför kvällsmaten. Modern vakade som en hök över köksregionen.

Sedan kom turen till Edvard. ”Kom här pojken min”, sa hon med sin mildaste röst. ”Jag vet inte vad du har bökat omkring i. Eller ska jag säga: rullat dig i.”

Edvard sa inget. Han ville inte oroa modern genom att berätta om vargen.

23

Vampyrfesten_inlaga.indd 23

09-04-15 17.24.34

”Smutsig är du”, fortsatte modern. ”Det finns det som tur är bot mot. Du ska bada innan du sätter dig till bords. Är det förstått?”

På väg nerför korridoren mot badrummet kunde han höra Agnes skratta åt hans protester.

Eftersom båda tjänsteflickorna var upptagna med att förbereda middagen och dukningen, fick Edvard själv värma vatten och hälla det i karet. Han måste erkänna att han faktiskt var ordentligt smutsig. Det räckte inte att bara skaka av kläderna, särskilt inte med en mor med sinne för detaljer.

Edvard stod upp i karet och tvättade sig. Han plaskade så väldigt att han inte hörde när dörren öppnades.

Det var fröken Laura. I famnen bar hon en packe handdukar. Hon blev alldeles röd i ansiktet. ”Ursäkta”, stammade hon. ”Er syster sa att de här skulle läggas på plats med detsamma. Hon sa att det var tomt här.”

Edvard rodnade nästan lika mycket som flickan.

Han försökte skyla sig med händerna. Han måste se fullkomligt idiotisk ut. ”Men det var det alltså inte”, sa han.

Han tittade desperat efter sin handduk. Den låg naturligtvis utom räckhåll.

24

Vampyrfesten_inlaga.indd 24

09-04-15 17.24.34

”Nej, jag ser det”, fnissade flickan.

Hon räckte honom en av handdukarna hon bar på.

Så försvann hon ut ur badrummet med ett sista fniss medan hon tittade på honom, så att han blev ännu rödare i ansiktet.

Edvard stirrade ilsket på den stängda dörren. Det där hade hans syster säkert gjort med flit. Inget tvivel om saken. Hon hämnades alltid på de mest utstuderade sätt, men det skulle hon få ångra!

Naturligtvis nekade Agnes till allt. Hon sa upprört att hon inte hade en aning om att Edvard badade.

Han trodde henne inte. Hon visste hur blyg han var när det gällde flickor. Att han blev röd i ansiktet och inte visste vad han skulle göra av sig själv.

För en gångs skull tittade den unga pigan nyfiket på Edvard under middagen. När hon serverade honom såg hon till att nudda hans arm eller luta sig nära honom.

Agnes höll på att dö av skratt när hon anade vad som pågick. Men deras mor märkte självklart ingenting.

Just när Edvard skulle ta den sista biten karp från fatet skar ett högt genomträngande tjut genom rummet. Alla vände de sig mot fönstret. Ljudet kom utifrån.

25

Vampyrfesten_inlaga.indd 25

09-04-15 17.24.34

Nu hördes det igen, men den här gången lät det mer som ett ylande. ”Det är en varg”, sa Agnes. ”Det kanske är den som följde efter dig efter skolan.” ”Jag har hört att vargarna egentligen är vampyrer som förvandlats”, sa Edvard.

Det blev dödstyst runt bordet. Agnes sparkade mot Edvards ben under bordet. Han stönade till. Hon hade fått in en träff, men det var för sent. ”Vad är det du säger?” sa modern. ”Ingenting. Bara att det har kommit fler vargar på sista tiden”, sa Edvard.

Han såg på modern. Hon sa inget. ”De härjar i stans utkanter på nätterna”, fortsatte han. ”Väktarna hittar offrens blåfrusna lik på morgnarna när solen går upp!” ”Det där talar vi inte om när vi äter”, sa modern strängt.

Edvard teg. Agnes var irriterad på honom.

Han fick skylla sig själv. Det var han som hade börjat prata om vampyrer. Det enda man inte fick prata om i den här familjen. Så var det bara. Alla de andra i skolan pratade om vampyrernas och vargarnas många offer. Det organiserades privata vaktstyrkor som patrullerade för att skydda folk mot angrepp.

Men här hemma fick de inte andas om vampyrer.

26

Vampyrfesten_inlaga.indd 26

09-04-15 17.24.34

Edvard diskuterade ofta vampyrer med Agnes.

Men hon tyckte att de bara var vidskepelse och att det måste finnas en vetenskaplig förklaring. Men det var annat med deras mor. Hon blev rasande bara man nämnde ordet vampyr och Edvard hade ingen aning om varför.

Den natten sov alla tryggt. Inga ylanden väckte dem, natten förlöpte till synes lugnt. Men på morgonen, innan Edvard skulle gå till skolan, och medan det fortfarande var mörkt ute, kallade man på doktorn.

Det var inte bråttom längre. Marie-Louise hade dött under natten.

Ingen av dem anade att detta var början på allt det hemska.

27

Vampyrfesten_inlaga.indd 27

09-04-15 17.24.34