”D et
h ä r lu kta r illa”, sa de
Kasan Svartöga. ”Jag gillar
det inte alls.” Den gamle, byroniske generalen satt lugnt i sadeln bredvid mig och tittade framåt mot en snäv passage på botten av den dalgång som vi befann oss i. Bergssidorna sluttade brant uppåt och genom farten var inte mer än ett tiotal famnar bred. Det fanns ingen annan väg framåt och vi skulle bli tvungna att bilda ett långt led om vi ville passera. Till och med jag förstod att det var en utsatt position. Kasan var lugn utåt, men jag var väl medveten om vad han tyckte inombords. Om han hade fått välja hade vi aldrig befunnit oss här överhuvudtaget. Trots alla segrar han skördat under sina år under skattade han aldrig en fiende, och detta egendomliga krig hade han varit motståndare till ända från början. ”Det ligger i din natur som vresig gammal gubbe att ogilla det”, sade Silda. ”Jag skulle ha blivit mer orolig om du inte klagade.” Kvinnan, som i de mörkaste kretsarna kallades svarta änkan, satt på sitt sto på andra sidan om mig. Hon var helt klädd i svart och liknade döden själv. Den enda färgklicken i hennes uppsyn var de lysande, gröna ögonen. Till och med hästen var svart som natten. Silda var eldmakarnas överhuvud, en giftorm i människo hamn och en av mina närmaste rådgivare. Kasan valde att fortsätta blicka framåt mot passagen utan att svara. Silda vände sig mot mig. ”Vår gode general har förstås rätt i 13