9789152639849

VIGD TILL TJÄNST

KARIN RUBENSON KARIN TILLBERG (red.)

OM ÄMBETET I SVENSKA KYRKAN

VIGD TILL TJÄNST

KARIN RUBENSON, KARIN TILLBERG (RED.)

VIGD TILL TJÄNST

OM ÄMBETET I SVENSKA KYRKAN

© 2024 Respektive författare och Verbum AB

Omslag Anna Larsson Design

Fotograf Magnus Aronson

Sättning Aina Larsson/Sättaren

Tryck Scandbook, Falun 2024

ISSN 2003-6264

ISBN 978-91-526-3984-9

Ingår i Svenska kyrkans forskningsserie

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet

Verbum AB

Box 22543

104 22 Stockholm

Tel 08-743 65 00 verbum.se

Innehåll

Förord

Inledning

Karin rubenson och Karin Tillberg

Del i

FörsTåelser av ämbeTeT

1. Ämbetet i den tidiga kyrkan 31

Om församlingarnas ledare i Nya testamentet och Apostoliska fäderna hanna sTensTröm

2. Bottom-up eller top-down? 59

På spaning efter en holistisk ämbetssyn i den lutherska traditionen carl sjösvärD birger

3. ”Det treledade ämbetet” 89 Om föreställningsvärldar i förändring sven-eriK broDD

Respons 123

En läxa i teologisk ödmjukhet

Thomas eKsTranD

Del ii

aTT bli och vara

4. Efter antagning och prövning …

Utvecklingen av prästkandidaternas antagningsprocess i Svenska kyrkan

Karin rubenson

5. Att göra en ämbetsbärare

Om vigningsgudstjänstens epikletiska moment som performativa

Karin Tillberg

6. Ämbetet, uppdraget, rollen

Om att vila i det givna elisabeT PeTTersson

Respons

En alltför smal väg till en alltför vid port emma auDas

Del iii

DeT TreleDaDe ämbeTeT i PraKTiKen

7. Ämbetsteologi i det levda

Teman i intervjuer med nyutbildade skandinaviska präster jonas iDesTröm och KirsTen DonsKov FelTer

8. Diakonen i Svenska kyrkans vigningstjänst

133

165

189

219

229

255 ninna eDgarDh

9. Biskopens ämbete och apostolisk succession

287 eriK ecKerDal

10. ”Vi vill med detta brev …”

Läroförmedling i biskopsbreven anna cösTer

319

Respons 353

Verklighet eller karta?

KrisTin molanDer

Del iv

TjänanDe, maKT och leDarsKaP

11. Ekumeniska influenser i 1958 års ämbetsreform i Svenska kyrkan 361

FriDa mannerFelT

12. Det andra ämbetet 389

En dekonstruktion av den hierarkiska ämbetspraktikens grundläggande ABC

eriK lunDsTröm

13. Till ledare och chefer skapades de 417 Gudsfolksteologi i samspel med professionaliseringsprocesser inom Svenska kyrkan

eriK siDenvall

14. Ärkebiskopen – primus inter pares? 447

Några noteringar om ärkebiskopsämbetet sedan 1914

Klas hansson

Respons 485

Vigda till tjänst i många rum anTje jacKelén

Medverkande 495

Förord

Många samtal om ämbete och vigningstjänst i Svenska kyrkan kretsar kring kvantitativa frågor. Hur många nya präster kommer vi att behöva utbilda under detta decennium för att täcka pensionsavgångarna? Hur många behöriga sökande har vi till den ledigförklarade diakontjänsten? Hur många år är det kvar tills biskopen går i pension?

Dessa samtal, som primärt handlar om siffror, kan vara både informativa och betydelsefulla. De behöver dock kompletteras med och berikas av samtal som kretsar kring kvalitativa frågor. Sådana meningsutbyten handlar primärt om teologi. Den här boken uppmuntrar samtal av det slaget.

I akademiska sammanhang brukar vi ibland framhålla att ett gott teologiskt arbete är värdefullt i sig. Väl medveten om teologins egenvärde vill jag ändå betona att den sakkunskap som den här antologin rymmer är synnerligen användbar i våra kyrkliga praktiker, bland annat eftersom den fördjupar vår förståelse av flera inflytelserika samtidsdebatter.

På senare tid har bärandet av prästskjorta i det offentliga rummet väckt uppmärksamhet. Ämbetsklädernas betydelse för samhället, människorna som vi möter, kyrkan och bäraren belyses ur ett flertal olika perspektiv av de medverkande författarna.

Ett annat kluster av samtidsfrågor som också behandlas kretsar

kring diakonens uppgifter och mandat. Numera uttrycks allt oftare förhoppningar om att en diakon snart ska bli biskop. Andra önskemål som framförs är att diakoner ska kunna bli kyrkoherdar, få vigselrätt och möjlighet att leda begravningsgudstjänster. Den som vill föra initierade samtal kring sådana frågor kan använda den här antologin som kunskapskälla.

Utöver en bättre förståelse för aktuella debatter om ämbete och vigningstjänst i Svenska kyrkan får läsaren möjlighet att begrunda ett flertal praktiska angelägenheter vars teologiska betydelse vi då och då behöver påminna oss om. Det vi gör berör ofta fler än vi tror. Även den som inte har mandat att bestämma processionsordningen påverkas av de beslut som fattas. Om diakonen som ska läsa evangelietexten går omedelbart före biskopen i processionen, efter prästerna, presenteras diakonen på ett sätt genom det liturgiska språket. Om diakonen i stället går tillsammans med kyrkvärdarna, före prästerna, introduceras diakonen på ett annat sätt.

Boken hjälper oss att bli förtänksamma. Vi får redskap som tvingar oss att i god tid innan kallelsen går ut reflektera över om vi vill samlas till präst- och diakonmöte eller diakon- och prästmöte. (Varför) är det betydelsefullt om det är prästerna eller diakonerna som nämns först? Likaså får vi hjälp att fundera över vad det innebär att Svenska kyrkan är en episkopal kyrka med ett biskopsmöte som då och då publicerar biskopsbrev kring ämnen som biskoparna finner angelägna. (Varför) är det viktigt att vi skriver och läser sådana texter? Vi uppmuntras också att begrunda den apostoliska successionen och hur den tar sig uttryck i praktiken.

Då och då får jag frågan varför vi ibland tar emot tidigare pastorer i Equmeniakyrkan som präster i Svenska kyrkan utan ”egentlig vigning”, det vill säga utan handpåläggningens epikletiska moment. Den här boken rymmer svar också på den frågan och därtill material som skulle kunna motivera en förändrad

praktik – om det är en sådan förtänksamhet som vår gemensamma eftertanke någon gång i framtiden mynnar ut i.

Vissa av oss är oftare än andra involverade i de praktiska spörsmål som bokens författare genom sina bidrag hjälper oss att hantera. Som biskop i Uppsala stift påverkas jag, till exempel, nästan dagligen av ärkebiskopsrollens utveckling under de senaste decennierna. Hur ärkebiskopen väljer att prioritera mellan stiftsuppdrag och andra åtaganden är dock betydelsefullt för många fler än mig. På ett liknande sätt är våra antagningsprocesser och utbildningar för blivande diakoner och präster något som angår och involverar betydligt fler än biskoparna och de enskilda kandidaterna.

Jag får förhållandevis ofta besvara frågor om hur det kommer sig att jag blev biskop. Jag brukar berätta att jag erfor en prästkallelse i 15-årsåldern. Jag började läsa teologi i Uppsala direkt efter studentexamen och hade då den uttalade målsättningen att snarast möjligt bli präst i norra Värmland. Jag lämnade in min intresseanmälan när jag var 18 år, men jag prästvigdes inte förrän jag hade fyllt 39. Det finns de som tror att mina 21 år som prästkandidat är ett inofficiellt svenskkyrkligt rekord.

Till dessa siffror brukar jag ibland foga ytterligare några kvantitativa upplysningar som också kan illustrera hur vägen till vigningstjänsten kunde se ut för fler än mig under den aktuella perioden. Jag har blivit antagen som prästkandidat – i ett och samma stift – inom fyra olika antagningssystem. Antagningsprocessen utvecklades på ett genomgripande sätt under den 20-årsperiod som jag var prästkandidat. Det gjorde också den pastoralteologiska utbildningen vid det som idag är Svenska kyrkans utbildningsinstitut (SKUI). Därför är det inte så osannolikt som det låter att jag har sökt och kommit in på den avslutande delen av prästutbildningen vid fyra olika tillfällen – utan att börja. Till sist meddelade Pastoralinstitutet (dåtidens SKUI) att jag inte behövde skicka in min ansökan ytterligare en gång.

Jag fick ha min plats innestående och var välkommen att börja när det passade.

De allra flesta frågeställare brukar nöja sig med denna kvantitativt inriktade beskrivning av min väg in i vigningstjänsten. Många förstår säkert att jag också skulle kunna lyfta fram de funderingar, protester och frågor som gjorde att det dröjde så länge innan jag prästvigdes. I mitt fall skulle en sådan kvalitativt inriktad beskrivning inrymma en mängd goda samtal och en ihärdig korrespondens med diakoner, präster och biskopar som tog sig tid att tillsammans med mig utforska hur min prästlängtan såg ut och hur kyrkans prästkallelse – och sedermera biskopskallelse – kom till uttryck.

Även om jag för egen del inte sörjer mina många år som prästkandidat hoppas jag som biskop att de kandidater som jag antar inte tar lika god tid på sig. Svenska kyrkan behöver trygga, kunniga och frimodiga diakoner, präster och biskopar. Tillsammans skapar vi förutsättningar för en ämbetsteologi som bär sådan frukt genom att betona att vi som står i vigningstjänsten, de som förbereds för vigningstjänsten och den kyrka som betjänas av vigningstjänsten har en gemensam kallelse. Vi låter oss kallas av Jesus Kristus. Vi får svara ”ja” gång på gång och på en mängd olika sätt. Den nåden förenar det vi kallar för det allmänna prästadömet och det vi beskriver som vigningstjänsten.

I påsktiden, 2024.

Karin Johannesson, biskop i Uppsala stift

Inledning

Karin Rubenson och Karin Tillberg

Introduktion

Händer som läggs på någons huvud, en stola som placeras över axlarna, en domkyrka fylld av människor. Och dagen efter: församlingsvardag med möten, människor, gudstjänster, sorg och glädje om vartannat.

Vi som har tagit initiativet till den här boken är präster i Svenska kyrkan som ofta rör oss mellan den akademiska och den kyrkliga världen. I våra möten med vänner, kollegor och studenter aktualiseras frågor om vad det egentligen innebär att vara vigd till tjänst. Arbetet med boken har varit ett sätt för oss att utforska det.

Svenska kyrkans förståelse av vigningstjänsten har under lång tid influerats av internationella och ekumeniska relationer. Idag är begrepp som treledat ämbete och dokument som Dop, nattvard, ämbete (BEM-dokumentet) och Borgåöverenskommelsen för många aktiva diakoner och präster sådant som ”alltid” har funnits. Trots detta, eller kanske just på grund av det, kan det vara svårt att navigera i den ämbetsteologi som nyvigda möter i den kyrkliga vardagen. Diakonatet, den nyaste delen av Svenska kyrkans vigningstjänst, har i sin nuvarande form vuxit fram

under de senaste decennierna. Även biskops- och prästämbetena har i praktiken genomgått snabba förändringar. När samhället rör sig påverkas även kyrkan, och nya professionella ideal får konsekvenser för kyrkans anställda.

I det här inledande kapitlet kommer vi först att placera in boken i det ämbetsteologiska forskningsfältet genom att ge en översikt över några aktuella publikationer. Vi ger exempel på såväl forskningsstudier och antologier som biskopsbrev och utredningar. Med undantag för vissa utredningar från andra halvan av 1900-talet avgränsar vi oss till Sverige på 2000-talet, med tyngdpunkt på de senaste åren. Ett syfte med detta är att ge en introduktion till den typ av forskning som vi som medverkar i boken förhåller oss till och bygger vidare på. Ett annat är att motivera behovet av fortsatt ämbetsteologisk reflektion i gränslandet mellan kyrka och akademi. Ytterligare referenser till aktuell forskning återfinns i de olika analyserande kapitlen. Forskningsöversikten följs av en genomgång av bokens upplägg. Därefter för vi en diskussion om de vägval vi har gjort i utformningen av boken och möjliga vägar framåt. En utförligare presentation av författarna återfinns längst bak i boken.

Några ord om ord

Idag talar man i Svenska kyrkan om en vigningstjänst med tre uppdrag: biskop, diakon och präst. I den här boken kommer läsaren omväxlande att möta begreppen ”vigningstjänst” och ”ämbete”. Båda förekommer i dagligt tal i Svenska kyrkan. Vi har som redaktörer valt att förstå begreppen som synonyma, och vi växlar mellan dem. Kapitelskribenterna har själva avgjort om de använder det ena eller det andra, eller båda. I Sven-Erik Brodds kapitel görs en grundlig analys av begreppsanvändningen i Svenska kyrkan med utgångspunkt i kyrkomötestexter.

Forskning om ämbetet

Frågor om ämbetet studeras i första hand inom disciplinen praktisk teologi. Under de senaste åren har den praktisk-teologiska forskningen i Sverige påverkats av vad som ibland kallas ”den empiriska vändningen”. Den har inneburit ett ökat intresse för studier som tar sin utgångspunkt i människors erfarenheter och för hur teologi uttrycks och formas i praktiken. Betoningen av lokal kontext och enskilda personers berättelser har fått betydelse för den ämbetsteologiska forskningen, som i högre utsträckning än tidigare använder sig av exempelvis intervjumaterial.

I den här boken är Jonas Ideströms och Kirsten Donskov Felters kapitel det tydligaste exemplet på detta. Deras text utgår från det fleråriga forskningsprojektet ”Pastoral Learning in Practice”, som syftar till att undersöka nyutbildade prästers lärande och kunskapsutveckling i övergången från akademiska studier till församlingstjänst. Andra exempel på aktuella intervjustudier som berör ämbetsteologi är Caroline Klintborgs och Anneli Winells bok Kallad till präst eller pastor – i en tid av religiös förändring (2023) och Jan Grimells Uniformer, identiteter och militära själavårdare: en intervjustudie om prästers erfarenheter av institutionssjälavård i Försvarsmakten (2021). Båda dessa studier belyser hur prästrollen formas kontextuellt. De bjuder in till vidare teologisk fördjupning med utgångspunkt i kyrkans lärodokument och tradition, liksom till reflektion av hur teologi och identitet uttrycks i vår tid. Under de senaste åren har det publicerats flera antologier om ämbetsteologi. Till församlingens liv: texter om kyrkans ämbete utgör 2020 års årsbok för arbetsgemenskapen Kyrklig förnyelse. I de fjorton kapitlen diskuterar författarna främst prästämbetet, med huvudsakligen exegetisk, kyrkohistorisk och kyrkorättslig utgångspunkt. Boken kan läsas som en teoretisk bakgrund till den mer praktiskt inriktade Prästen i kyrkan: en bok för Svenska kyrkans prästerskap från 2018, som rymmer både reflektioner kring prästens praktiker och vissa handfasta råd. År 2020 publicerades

också Så är det inte hos er: kyrkligt ledarskap i organisationsteoriernas värld i Svenska kyrkans forskningsserie. I den diskuteras prästen som ledare och chef. Erik Sidenvall utvecklar diskussionen i relation till kyrkoherdeutbildningen i kapitel 13 i den här boken.

Aktuell diakonivetenskaplig forskning rör sig ofta i gränslandet mellan teologi och samhällsvetenskap. Inom ramen för en ämbetsteologisk reflektion diskuteras frågor om genus, under- och överordning och vad det innebär att vara en teologisk praktiker. I forskningen lyfts också ekumeniska och internationella perspektiv på diakoni. Ninna Edgardh visar i sin bok Diakonins kyrka: teologi, kön och omsorgens utmattning (2019) hur kyrkans omsorgsarbete har en könad karaktär. Det bärs av kvinnor och spelar en underordnad roll ifråga om både lön och inflytande. I den här boken diskuteras dessa och liknande frågor av Edgardh i kapitel 8 och av Erik Lundström i kapitel 12.

Flera av de frågor som Lundström lyfter i sitt kapitel rör diakonens liturgiska uppgifter. Om det och hur dessa relaterar till ämbetsteologi märks i boken Diakonen i liturgin (2021) av Maria Bengtsson och Riikka Westerholm.

Elisabeth Christiansson Drake och Stig Linde har bedrivit mycket forskning om diakoni, bland annat om professionalisering i relation till kallelse. En ingång ges i Kan barmhärtigheten institutionaliseras? från 2019. Samma författare ger i boken Stora Sköndal: arbetet, livet och diakonerna (2022) en historisk översikt över såväl Stora Sköndal som utbildningsinstitution som utvecklingen av diakonatet i Svenska kyrkan. Christiansson Drake och Linde är tillsammans med Mats Hansson också redaktörer för antologin Diakoni: reflektion och praktik (2022), en grundbok som i första hand vänder sig till studenter.

Det är ofrånkomligt att frågor om vigningstjänsten berör makt och hierarkier. Synligast har detta varit när det kommer till kön. År 1958 fattade kyrkomötet beslut om att öppna prästämbetet för kvinnor, något som både tidigare och senare varit föremål för debatt och forskning. Under 2000-talet har forskningen strävat

efter att problematisera och nyansera den tidigare dominerande historieskrivningen om beslutet. Till viss del kan detta tolkas som en del av vad vi tidigare kallade ”den empiriska vändningen”, något som blir tydligt inte minst i Alexander Maurits och Frida Mannerfelts bok Kallelse och erkännande: berättelser från de första prästvigda kvinnorna i Svenska kyrkan (2021).

År 2008 utkom antologin Äntligen stod hon i predikstolen: historiskt vägval 1958. Boken var en del i uppmärksammandet av att det då hade gått femtio år sedan kyrkomötesbeslutet, och redan i förordet framkommer det att ett syfte med antologin var att ”ifrågasätta, komplicera och förnya historieskrivningen”.1 Detta sker bland annat i Maria Södlings kapitel, där hon kritiskt analyserar hur reformen beskrivs i det åttonde bandet av Sveriges kyrkohistoria (2005). Istället för att lyfta fram teologiska argument för reformen ges där mycket utrymme till motståndarsidans resonemang, och Södling sammanfattar med att konstatera att: ”Det är som en fråga om männens bibel, männens bekännelse, männens ämbete och männens ekumenik som kvinnor går till kyrkohistorien.”2

Ytterligare ett bidrag till att nyansera historieskrivningen återfinns i Johanna Anderssons doktorsavhandling från 2019, Den nödvändiga manligheten: om maskulinitet som soteriologisk signifikant i den svenska debatten om prästämbete och kön. I avhandlingen analyserar hon de kyrkomötesdebatter som föregick 1958 års beslut. Anderssons studie syftar till att belysa argumenten för ”varför manligt kön uppfattats vara en nödvändig förutsättning för prästämbetet” genom att bland annat undersöka vilka ideal om maskulinitet och femininitet som legitimerades i debatten.3

I den tidigare nämnda Kallelse och erkännande analyserar den praktiska teologen Frida Mannerfelt och kyrkohistorikern Alex-

1 Wejryd 2008, s. 5.

2 Södling 2008, s. 192.

3 Andersson 2019, s. 2–3.

ander Maurits ett omfattande skriftligt material från den första generationen prästvigda kvinnor, kompletterat med intervjuer. De tecknar en bild av hur reformen 1958 och den första tiden därefter upplevdes av de kvinnor som var direkt berörda. De bidrar därmed också till att fördjupa historieskrivningen om denna period. En utförlig forskningsöversikt och en historiografisk analys av forskningen om reformen 1958 återfinns i det första kapitlet i Kallelse och erkännande. I den här antologin fördjupar sig Mannerfelt i ekumeniska erfarenheter från denna tid i kapitel 11.

Biskopsbrev och utredningar

Biskopsbrev har en normerade funktion för tolkningen av vad begrepp som ”kallelse”, ”ämbete” och ”tjänst” innebär, och många av kapitlen i denna bok refererar till formuleringar från biskopsmötet. Biskopsbreven om ämbetet har analyserats tidigare, till exempel av Marie Rosenius.4 Det finns dock fortsatt ett behov av forskning som kompletterar och förklarar de teologiska utgångspunkter som ligger till grund för biskoparnas texter. Även om denna bok inte svarar helt mot det behovet hoppas vi att kunna väcka intresse för vidare fördjupning.

Det senaste biskopsbrevet om vigningstjänsten, Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan från 2014, har fått stor betydelse, inte minst för diakon- och präststudenter under antagningsprocessen. Detta biskopsbrev vilar på tidigare biskopsbrev om ämbetet från 1990-talet och på de utredningar som gjordes i och med införandet av kyrkoordningen 2000.

Under 1980-talet pågick flera parallella processer med betydelse för ämbetsteologin i Svenska kyrkan. Den internationella ekumeniken hade i efterdyningarna av Andra Vatikankonciliet

4 Rosenius 2020.

förändrat den kyrkliga kartan. Detta påverkade både Svenska kyrkans handbok, inklusive ordningarna för vigningsgudstjänster, och de utredningar om ämbetet som publicerades under denna tid. Handbokstexter, utredningstexter och ekumeniska dokument förhåller sig till och bygger i viss mån på varandra.

Det innebär att det finns en samstämmighet mellan de olika dokumenten från samma tidsperiod. Till exempel relaterar formuleringar i vigningsordningarna i 1987 års kyrkohandbok (del II) till de utredningar och ekumeniska dokument som kom till vid samma tid.

Utredningen Det kyrkliga ämbetet från 1990 handlar om hur strukturen för en treledad vigningstjänst ska se ut i praktiken. Vigd till tjänst från 1983 behandlar specifikt diakonens uppdrag. Biskopsämbetet från 1988 är ett samtalsdokument, som utgår från dialogen mellan Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift, om den episkopala strukturen i dessa båda kyrkor och om vad biskopens uppdrag innebär. Diskussionen om Svenska kyrkans ämbetssyn går igenom även i andra utredningar som inte lika explicit behandlar just vigningstjänsten.

De studier som kanske tydligast färgat den svenskkyrkliga debatten är de arbeten som gjordes av 1968 års handbokskommitté inom ramen för Statens offentliga utredningar, där framför allt bilaga nr 5 (SOU 1985:45) och bilaga nr 6 (SOU 1985:48) handlar om just vigningstjänsten. Det arbete som utfördes av kommittén har både ett forskningsperspektiv och ett bruksperspektiv och bidrar fortfarande till Svenska kyrkans reflektion kring gudstjänst och ämbete.

Under de senaste decennierna har det också publicerats en stor mängd utredningar om utbildning till tjänst i kyrkan. Dessa är av olika karaktär men utgör tillsammans ett bidrag till förståelsen av Svenska kyrkans ämbetsteologiska utveckling. Den kanske mest omfattande vetenskapliga text som kan placeras in i utredningskategorin är religionssociologen Anders Bäckströms Präst år 2000: en studie av svensk prästutbildning inför 1990-talet, utgiven

1987. Den senaste i raden av utbildningsutredningar, författad av Björn Vikström, publicerades så sent som i december 2022. Utredningstexterna fokuserar på de praktiska formerna för och innehållet i utbildningen till kyrkliga tjänster, där prästutbildningen tycks vara den mest omdiskuterade. Även om utbildningsutredningarna alltså inte på ett direkt sätt behandlar övergripande frågor om ämbete kommunicerar de mer eller mindre explicita ideal om ämbetsbärare.

Bokens form och innehåll

Antologins kapitel har olika karaktär. De är skrivna i olika genrer med olika vetenskapliga anspråk. Vissa kapitel är formade av erfarenheter av den kyrkliga vardagen, andra av de akademiska rummen. I den här boken finns det ingen knivskarp gräns mellan teologisk kunskap formad av erfarenheter och personliga berättelser och teologisk kunskap formad av akademins ideal, utan vi ser dessa två som beroende av varandra. Som redaktörer har vi strävat efter att visa hur forskningen kan bidra med reflektion över både etablerade och nya praktiker samtidigt som praktisk erfarenhet kan bidra med nya perspektiv till forskningen.

Boken är indelad i fyra delar. Varje del innehåller tre eller fyra längre analyserande kapitel och avslutas med en kortare personligt hållen reflektion över kapitlen i just den delen. Dessa avslutande responskapitel syftar till att ge perspektiv på texterna och sätta dem i relation till varandra, liksom till att bjuda in till vidare diskussioner om boken.

Del 1 Förståelser av ämbetet

Bokens första del ger en historisk bakgrund och utreder vissa grundläggande begrepp. Kapitelförfattarna är forskare inom bibelvetenskap, kyrkohistoria och kyrkovetenskap och skriver

utifrån sina ämneskompetenser. Hanna Stenström beskriver fornkyrkans olika tjänster och visar vilken roll de spelar i den struktur vi känner igen i dagens ämbetsteologi. Hon utgår från Nya testamentet och andra tidigkristna texter. Med en feminist-exegetisk blick synliggör hon vilka gestalter som blir förebilder i ledar- och tjänarroller. Carl Sjösvärd Birger ger en receptionshistorisk översikt över olika lutherska tolkningar av ämbetet. Kapitlet fungerar som en orientering i svensk reformatorisk ämbetsteologi. Därefter redogör Sven-Erik Brodd för den begreppsapparat som präglat mycket av diskussionerna om vigningstjänsten i Svenska kyrkan. Brodd visar med hjälp av ett omfattande material på svårigheterna med att tolka och förstå begrepp som ”treledat”. Responskapitlet är skrivet av Thomas Ekstrand, docent i systematisk teologi med livsåskådningsforskning.

Del 2 Att bli och vara

I den andra delen av boken är temat vägen till tjänst och vad det innebär att vara vigd. Karin Rubenson, forskare i praktisk teologi, diskuterar antagningsprocessen för blivande präster, en process som idag också gäller blivande diakoner. Kapitlet innehåller dels en historisk översikt, dels en diskussion om antagningen i relation till förståelse av prästroll och professionalitet. Nästa kapitel handlar om vigningsgudstjänsten. Karin Tillberg, teologisk sekreterare för Svenska kyrkans gudstjänstböcker vid kyrkokansliet i Uppsala, beskriver och analyserar utformningen av kyrkohandbokens vigningsliturgier med fokus på påklädandet av stola och mässhake eller kåpa, och hur de relaterar till momenten bön och handpåläggning. Elisabet Pettersson, programchef för prästprogrammet vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut, diskuterar i sitt kapitel begrepp som roll, identitet och ämbete i relation till kyrkans uppdrag. Emma Audas, stiftsadjunkt med

ansvar för prästrekrytering i Linköpings stift och disputerad i systematisk teologi, har skrivit den avslutande reflektionen.

Del 3 Det treledade ämbetet i praktiken

I bokens tredje del behandlas frågor om de olika uppdragens uttryck och former. Forskarna i praktisk teologi Jonas Ideström och Kirsten Donskov Felter diskuterar i sitt kapitel uttryck för vad de kallar en levd ämbetsteologi bland nyvigda präster. Nästa kapitel fokuserar på diakoner och diakonatet. Ninna Edgardh, professor emerita i kyrkovetenskap, särskilt diakonivetenskap, identifierar ett antal konfliktpunkter och diskuterar möjliga vägar framåt. Denna del av boken rymmer också ett kapitel som fokuserar på biskoparnas roll. Erik Eckerdal, biskop som disputerat på en avhandling om apostolisk succession och Borgåöverenskommelsen, ger en översikt över den ekumeniska utvecklingens betydelse för förståelsen av biskopsämbetet. Slutligen finns här ett kapitel om ett av de synligaste uttrycken för biskoparnas läroansvar: biskopsbreven. Anna Cöster, som under flera år var teologisk sekreterare för biskopsmötet, ger en översikt över de biskopsbrev som givits ut sedan mitten av 1900-talet och analyserar tematik och förändringsprocesser. Reflektionskapitlet i del tre är skrivet av Kristin Molander, kyrkoherde i Danderyds församling med lång erfarenhet av ekumeniskt arbete.

Del 4 Tjänande, makt och ledarskap

Makt och hierarkier kan ta sig olika uttryck. I bokens fjärde del diskuteras detta i relation till kyrkoherdars ledarskap, prästvigda kvinnors erfarenheter, diakoners vardag och ärkebiskoparnas synlighet. Kyrkohistorikern Erik Sidenvall utgår från kravet på behörighetsgivande kyrkoherdeutbildning och diskuterar prästers ledarskap i relation till en förståelse av kyrkan som

Guds folk. Därefter sätter Frida Mannerfelt, forskare i praktisk teologi, in kvinnors erfarenheter av ämbetsreformen 1958 i ett ekumeniskt sammanhang. Efter dessa två kapitel om präster följer en normkritisk analys av diakonämbetets relation till prästämbetet, skrivet av diakonen Erik Lundström. Svenska kyrkans mest synliga makthavare är ofta ärkebiskopen. Klas Hansson, kyrkohistoriker, visar i sitt kapitel hur ärkebiskoparnas roll i Svenska kyrkan har förändrats under de senaste drygt hundra åren. Antje Jackelén, ärkebiskop emerita och systematisk teolog, har skrivit den avslutande reflektionen.

Vägen framåt

Debatter om kyrkans vigningstjänst återkommer genom historien. Så har också varit fallet under den tid som vi har arbetat med den här boken. Ämnen som avhandlats i både kyrklig press och dagspress är diakoners möjlighet att bli biskopar, möjligheterna att ”byta” mellan uppdragen som diakon och präst, olika prästideal och vad som händer när någon fråntas rätten att utöva ämbetet. Frågor om utbildningen till kyrklig tjänst diskuteras också med viss regelbundenhet.

Svenska kyrkan fick en ny ärkebiskop 2023. En ny kyrkohandbok med uppdaterade ordningar för biskops-, diakon- och prästvigningar togs i bruk 2024. En ny utbildningsplan för utbildningen till präst i Svenska kyrkan börjar gälla från den 1 juli 2024. Den här typen av förändringar är inget unikt för vår tid, men aktualiserar behovet av ett pågående teologiskt samtal om ämbetet. Det har i skrivande stund gått 40 år sedan den intensiva utvecklingsfas som 1980-talet utgjorde. För dem som vigs till tjänst idag är den tidens ekumeniska överenskommelser, utredningar och liturgiska utveckling kyrkohistoria. Det behövs ökad kunskap om det som har format förståelsen av ämbetet i Svenska kyrkan, och det behövs aktuell ämbetsteologisk forskning som förhåller sig till den kyrkliga verkligheten idag.

Det är både troligt och önskvärt att frågor om kyrkans ämbete kommer att fortsätta skapa debatt. Kapitlen i den här boken kan ge sammanhang och bakgrund och vara något att förhålla sig till och ta spjärn emot. Detta anknyter till det vi skrev ovan om olika typer av teologisk kunskap. Vi tror att en ökad medvetenhet om både de egna och andras utgångspunkter och perspektiv möjliggör teologiska samtal som kan bidra konstruktivt till kyrkans utveckling.

Varje bok innebär en avgränsning. I arbetet med den här har vi både imponerats av den kunskap som finns om ämbetsteologi i Svenska kyrkan och noterat de luckor som framträder. Vi har valt att fokusera den här boken på hur vigningstjänsten förstås i Svenska kyrkan. Det innebär att internationella och ekumeniska perspektiv på ledarskap till viss del har fått träda åt sidan. Vi uppmanar till vidare forskning och diskussion, som sätter in Svenska kyrkans ämbetsteologi i ett större sammanhang.

Svenska kyrkans organisering av vigningstjänsten som treledad är fortfarande relativt ny och därmed obearbetad. Som vi har visat här pågår det viss forskning om diakoni i Svenska kyrkan. Samtidigt speglas det faktum att flera präster än diakoner har teologisk utbildning på forskarnivå i den teologiska forskning som publiceras. Prästämbetet blir normen som diakonatet förhåller sig till. Vi ser ett behov av ytterligare teologisk forskning om diakonatets förhållande till prästämbetet, liksom om kyrkans diakonala uppdrag i samhället. Detta är en uppmaning som inte minst bör riktas till dem av oss som är verksamma inom teologisk forskning och utbildning: hur bidrar vi till att synliggöra och reflektera kring denna del av teologins praktiska uttryck?

Trots att vi ofta ser en stor medvetenhet om maktfrågor i Svenska kyrkan finns det mycket att göra innan kontextuella teologiska perspektiv är en självklar del av den teologiska diskursen om ämbetet. Berättelsen om det lutherska enhetssamhället och kyrkans nära band till staten finns fortfarande som en underström i såväl kyrkliga praktiker som teologisk forskning. Detta tar sig

uttryck bland annat i en bristande medvetenhet om minoritetsoch urfolksperspektiv. Genom att sätta in den kyrkliga makten, personifierad genom dess vigda ledare, i en konkret lokal kontext tror vi att det går att utveckla den ämbetsteologiska reflektionen.

Biskopar, diakoner och präster i Svenska kyrkan blir synliga representanter för en kristen majoritetskyrka i ett pluralistiskt samhälle. Med det följer ansvar, för lära och sakramentshantering och för relationer och möten. Ansvaret kräver verktyg och språk för att förstå de egna rollerna. Den episkopala strukturen är en byggsten i Svenska kyrkans självförståelse. Den går att analysera utifrån teologiska texter och kyrkomötesbeslut, men den består samtidigt av verkliga människor som på olika platser och på olika sätt har accepterat att vara en del av denna struktur.

Boken kan användas av yrkesverksamma och ideellt engagerade i Svenska kyrkan för att ge redskap att förstå och samtala om vigningstjänsten. För diakon- och prästkandidater kan kapitlen i boken vidga och kanske utmana den egna förståelsen av uppdraget man är på väg in i. På ett liknande sätt bör flera av bokens kapitel vara av intresse för dem som arbetar med antagning och utbildning till kyrklig tjänst. Kapitlen ska ses som inlägg i ett pågående samtal, inte som dess slutpunkt. Vi tror att reflektionen över kyrkans självförståelse och praktiska uttryck är nödvändig för att bevara och utveckla teologisk kunskap och bildning i både kyrka och samhälle.

Källor och litteratur

Aldén, Marco (red.), 2018, Prästen i kyrkan: en bok för Svenska kyrkans prästerskap. Skellefteå: Artos.

Andersson, Johanna, 2019, Den nödvändiga manligheten: om maskulinitet som soteriologisk signifikant i den svenska debatten om prästämbete och kön. Göteborg: Göteborgs universitet.

Bengtsson, Maria & Westerholm, Riikka, 2021, Diakonen i liturgin. Skellefteå: Artos.

Biskopsmötet, 2014, Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan. Uppsala: Svenska kyrkan.

Biskopsämbetet: rapport från den officiella samtalsgruppen mellan Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift, 1988. Stockholm: Verbum.

Bäckström, Anders, 1989, Präst år 2000: en studie av svensk prästutbildning under 1990-talet. 2 uppl. Uppsala universitet: Pedagogiskt utvecklingsarbete. Rapport nr 86. I samarbete med Svenska kyrkans nämnd för undervisning och utbildning. Uppsala: Uppsala universitet.

Christiansson Drake, Elisabeth, Linde, Stig & Hansson, Mats J. (red.), 2022, Diakoni: reflektion och praktik. Stockholm: Verbum.

Christiansson Drake, Elisabeth & Linde, Stig, 2022, Stora Sköndal: arbetet, livet och diakonerna. Stockholm: Appell förlag.

Christiansson Drake, Elisabeth & Linde, Stig (red.), 2019, Kan barmhärtigheten institutionaliseras? Skellefteå: Artos.

Edgardh, Ninna, 2019, Diakonins kyrka: teologi, kön och omsorgens utmattning. Stockholm: Verbum.

Fahlgren, Sune, Halldorf, Joel, Sidenvall, Erik & Wejryd, Cecilia (red.), 2020. Så är det inte hos er: kyrkligt ledarskap i organisationsteoriernas värld. Stockholm: Verbum.

Grimell, Jan, 2021, Uniformer, identiteter och militära själavårdare: en intervjustudie om prästers erfarenheter av institutionssjälavård i Försvarsmakten. Skellefteå: Artos Academic.

Hagberg, Markus (red.), 2020, Till församlingens liv: texter om kyrkans ämbete. Skellefteå: Artos.

Hössjer Sundman, Boel (red.), 2008, Äntligen stod hon i predikstolen!

Historiskt vägval 1958. Stockholm: Verbum.

Klintborg, Caroline & Winell, Anneli, 2023, Kallad till präst eller pastor – i en tid av religiös förändring. Stockholm: Libris förlag.

Kyrkoordningskommittén, 1990, Det kyrkliga ämbetet: betänkande. Uppsala: Svenska kyrkans centralstyrelse.

Mannerfelt, Frida & Maurits, Alexander, 2021, Kallelse och erkännande: berättelser från de första prästvigda kvinnorna i Svenska kyrkan. Göteborg: Makadam.

Rosenius, Marie, 2020, ”Implicita ecklesiologier i synen på uppdraget som präst och dess konsekvenser för teologisk utbildning: en analys av två biskopsbrev” i Girmalm, Thomas (red.), Teologisk utbildning, s. 63–80. Studia Theologica Practica Umensia 3. Umeå: Umeå universitet.

SOU 1985:45 Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 5. Vignings-, mottagnings- och installationshandlingar. https://sou.kb.se/ [2024-02-15]

SOU 1985:48 Svenska kyrkans gudstjänst. Bilaga 6. ”Genom bön och handpåläggning”. Vignings- jämte installationshandlingar: liturgiska utvecklingslinjer. Lars Eckerdal. https://sou.kb.se/ [2024-02-15]

Svenska kyrkan, 2022, Vi måste nötas mot varandra: utredning av Svenska kyrkans prästutbildning. Svenska kyrkans utredningar 2022:1. Tillgänglig: www.svenskakyrkan.se/utredningar [2024-12-15]

Svenska kyrkans diakoninämnd. Vigningsutredningen, 1983, Vigd till tjänst: betänkande. Svenska kyrkans diakoninämnd: Stockholm.

Södling, Maria, 2008, ”Ingen kvinna synes än: en historia om kvinnliga präster” i Hössjer Sundman, Boel (red.), Äntligen stod hon i predikstolen!, s. 181–192. Stockholm: Verbum.

Wejryd, Anders, 2008, ”Förord” i Hössjer Sundman, Boel (red.), Äntligen stod hon i predikstolen!, s. 5–6. Stockholm: Verbum.

När samhället rör sig påverkas Svenska kyrkan, och nya professionella ideal får konsekvenser för kyrkans anställda. Frågor uppstår om vad det innebär att vara diakon, präst eller biskop idag. Diakonatet är omdiskuterat och har (om-)formats under de senaste decennierna. Även biskopsoch prästämbetena har genomgått snabba förändringar.

Denna bok handlar om hur Svenska kyrkans ämbetsteologi formas i teori och praktik. I kapitlen behandlas yrkesvardag och läroförmedling, utbildning och identitet. Perspektiv på makt, hierarki, tjänande och ledarskap löper som en röd tråd genom texterna. Bland författarna finns en bredd av kompetenser i spänningsfältet mellan akademisk och praktisk kunskap.

MEDVERKANDE:

Emma Audas, Sven-Erik Brodd, Anna Cöster, Kirsten Donskov

Felter, Erik Eckerdal, Ninna Edgardh, Thomas Ekstrand, Klas Hansson, Jonas Ideström, Antje Jackelén, Erik Lundström, Frida Mannerfelt, Kristin Molander, Elisabet Pettersson, Karin Rubenson (red.), Erik Sidenvall, Carl Sjösvärd Birger, Hanna Stenström och Karin Tillberg (red.).

ISBN 978-91-526-3984-9 9 789152 639849

ISBN 978-91-526-3984-9 9 789152 639849