9789152639825

Att skapa och leda andakter FIRA GUDStjänSt VÅGA

Ulf lindgren

Våga fira gudstjänst

Ulf Lindgren

Våga fira gudstjänst

Att skapa och leda andakter

Verbum AB

Box 225 43, 104 22 Stockholm

08-743 65 00

verbum.se

© 2024 Ulf Lindgren och Verbum AB

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet

foto omslag och inlaga: Anna Björnström

formgiVning: Anna Björnström

Första upplagan, första tryckningen

tryck: ADverts, Lettland 2024

isBn: 978-91-526-3982-5

Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.

innehåll

⊛ förord

Det här är en bok för dig som fått i uppdrag att medverka i eller utforma en morgon- eller kvällsbön, en andakt eller längre gudstjänst i Svenska kyrkan. För idag är det allt vanligare att bönestunder, andakter och kortare gudstjänster leds av personer som inte är anställda eller specialutbildade, volontärer som i kyrkan kallas lekmän, oavsett om de är män eller kvinnor, unga eller gamla. Till dig riktar sig denna bok så att du med frimodighet ska våga leda och fira gudstjänst.

Kanske är du en konfirmandledare som hittills bara har varit på en handfull gudstjänster, men nu blivit tillfrågad om att ordna en kvällsbön på konfirmationslägret – eller en ungdomsledare som är ganska van att fira gudstjänst och fått uppdraget att ansvara för onsdagens kvällsandakt dit många ungdomar brukar komma. Men den vänder sig förstås också till dig som suttit i kyrkbänken ett helt liv eller arbetar som diakon eller pedagog i kyrkan och nu fått i uppgift att hålla en eller flera andakter under sommaren när prästerna är på semester – och till dig som vill inleda

en pilgrimsvandring, seniorresa eller mötet i vävstugan med en enkel andakt eller får frågan om att hålla en kort andakt på ett sjukhus, vid en sjukbädd eller på ett hembesök.

Oavsett om ni ska befinna er i en kyrka eller ett litet kapell, församlingshemmet, ungdomslokalen, på gräsmattan vid klockstapeln eller i en glänta i skogen, hoppas jag boken ska bli till hjälp när du planerar gudstjänsten ni ska fira, så att du kan känna dig trygg med att tala inför andra och välja texter och musik som hjälper alla att blicka inåt i sig själva – och blicka bortom och ana det vi kallar Gud.

Ett avsnitt handlar om vilka bibeltexter som brukar väcka något i den som lyssnar och hur man som ledare kan tala kring dem så att de känns relevanta idag, så att de berör något viktigt inom oss. Ett annat berättar lite mer om kyrkorummet så att du kan känna dig bekväm där och samarbeta med rummet och ta hjälp av det. Längre fram i boken finns också en del som tar upp lite olika känslor som kan väckas i en andakt, hos dig som ledare och i den som sitter i bänken.

Det sista avsnittet handlar om Gud. Vad är det vi kallar Gud och var är Gud i gudstjänsten? Och hur uppstår kontakt med Gud – det är ju mötet mellan människa och Gud som hela gudstjänsten strävar mot. I boken finns också en kort bakgrund till hur våra

kristna gudstjänster utvecklats genom historien och enkla tips och råd om hur du kan tänka kring din egen roll som ledare i gudstjänsten.

Jag som har skrivit denna bok har sysslat med utbildning i nästan hela mitt liv: som reseledare, gymnasielärare och präst. Jag har varit präst i femton år och då arbetat mycket med både volontärer och blivande präster. Därför vet jag något om hur viktigt det är att få känna sig trygg när man ges en ny uppgift. Bara den som är trygg vågar bli personlig och bara den som är personlig kan beröra andra. Med denna bok i din hand hoppas jag därför att du med alltmer frimodighet ska våga leda och fira gudstjänster.

kapitel 1

Vad är en gudstjänst?

en guDstjänst kan se ut på många olika sätt. Den kan vara lång eller kort, ske inomhus eller utomhus, innehålla mycket sång och musik eller mest bestå av ord och tystnad. Det som gör att något kan kallas gudstjänst är två saker. Finns de med är det en gudstjänst, oavsett vad som mer händer: läsning ur Bibeln och Herrens bön. Det gör att också dop, vigslar och begravningar räknas som gudstjänster.

Enklare gudstjänster kallas andakter. Det kan till exempel vara morgon- och aftonböner eller de där fem minuterna som inleder något större, där alla kanske står upp med ryggsäckar eller väskor i handen och strax ska bege sig iväg efter en kortare samling med bön.

En gudstjänst som innehåller nattvard kallas mässa och äger den rum klockan 11 på en söndag kallas den ofta högmässa. För att fira mässa krävs alltid en präst.

Gudstjänsten uppstår

i det gamla Israel

Om nu gudstjänster egentligen utgörs av de två momenten bibelläsning och bön kan man förstås fundera över varför vi väljer att lägga till så mycket annat, som exempelvis musik, psalmer, tända ljus, speciella prästkläder och olika färger på textilier. För att förstå det behöver vi bege oss till det gamla Israel där det vi kallar gudstjänst uppstod för mer än tvåtusen sedan.

Runt om Medelhavet fanns för flera tusen år sedan

en rad högkulturer i både Egypten, Assyrien, Babylonien, Persien, Grekland och Rom. Gemensamt för dem alla – även om de dominerades av olika religioner – var att de hade utvecklade religiösa centrum med tempel där man offrade och bad. Också i det gamla Israel fanns tempel, men bara ett, i Jerusalem. Och det var bara där offer fick äga rum. Alla som bodde på landsbygden, om än flera dagsresor från Jerusalem, var tvungna att gå eller rida dit upp om de ville komma nära Gud.

För att hjälpa upp detta skapades synagogorna där

man samlades en gång i veckan för att läsa högt ur de gamla skrifterna och samtala om det man läst, även om offrandet fortsatt bara var möjligt i Jerusalem. Vi vet inte exakt när synagogan blev så vanlig att den fanns i de flesta byar, men i Nya testamentet läser vi flera gånger om hur Jesus besöker synagogor och ser att han ibland också är den som läser högt ur bibeltexten, som i judisk tradition är skriven på rullar.

I området runt Gennesaretsjön, där många av berättelserna om Jesus utspelas, har arkeologer grävt fram flera synagogor som man tror fanns redan när Jesus besökte byarna där.

När sedan Jerusalem och dess tempel år 70 brändes ner av romarna, som straff för folkets uppror – de hade tröttnat på alla skatter och det brutala styret – fanns inte längre någon plats dit judar kunde gå för att offra. Nu blev synagogorna fullt ut den viktigaste platsen för

mötet mellan människa och Gud. Sedan dess samlas judar över hela världen i synagogor på fredag kväll och under lördagen för att läsa ur Hebreiska bibeln, diskutera texterna och be, det judarna själva än idag kallar just gudstjänst.

Eftersom de första kristna också var judar var det naturligt att fortsätta att göra på samma sätt: samlas i ett rum för bibelläsning, samtal och bön. Men efterhand som också icke-judar blev kristna ville man ändå

peka på att det fanns skillnader. Man började kalla sina rum för kyrkor och samlas på söndagarna istället. Men sättet att fira gudstjänst var fortfarande detsamma som tidigare.

Förutom det vi idag kallar Gamla testamentet läste de ur brev som skrivits av Paulus och de nya berättelserna om Jesu liv som kallades evangelierna. Eftersom Jesus själv lärt sina lärjungar Herrens bön blev det också snart självklart att de bad Vår fader varje gång de samlades. Redan de första kristna lade dessutom till nattvarden som ett viktigt moment i gudstjänsten. Som vi ser har alltså gudstjänsten och dess centrala beståndsdelar en lång historia. Först grundlagd i judendomen och sedan praktiserad inom kyrkan sedan allra första början. Därför är det tryggt att fortsätta på detta spår: läs text, fundera kring det som lästs och be Herrens bön.

Präster, munkar och predikan

Vi vet inte exakt hur de första kristna gudstjänsterna genomfördes i praktiken. Fick kvinnor läsa högt ur Bibeln eller bara män? Tilläts vem som helst tala och tänka högt om texten man just hört? I den judiska traditionen var regeln att alla vuxna män kunde delta på det sättet. Förmodligen gällde samma ordning hos

de första kristna. Men när prästämbetet växte fram ändrades situationen snabbt.

Redan efter några hundra år var det bara prästen som fick tala och läsa ur Bibeln, som nu också översatts till latin. Och för att prästen verkligen skulle synas fick han bära en vit hellång tunika, kläder som för 1 900 år sedan främst bars av överklassen i antikens Rom. När sedan romarriket i mitten av 400-talet gick under var det snart bara prästen som kunde lite latin och förmådde läsa korta bitar ur Bibeln. Alla andra gudstjänstbesökare blev åskådare som tittade på. Väldigt få begrep det som lästes. Bibeln blev stum.

För några munkar i Frankrike och Italien på 1200-talet blev det här ytterst problematiskt. Bibeln borde ju beröra människor, hjälpa dem att hitta vägar till Kristus och ge dem mod att tala med Gud. De återupplivade det judiska arvet och började än en gång berätta om bibeltexten på det egna språket. De ställde sig på norra sidan i kyrkorummet så att ljuset som föll in från söder skulle göra det lättare för människor att se deras ansikte. Efterhand snickrade några skickliga hantverkare en större trälåda som de kunde stå på. Då kom de en bit högre upp så att alla kunde se och höra dem. Predikan och predikstolen var född.

Vi kan lära oss mycket av sättet som dessa munkar predikade på. De visste att de vände sig till människor

som inte kunde läsa och skriva och dessutom var tvingade att arbeta många av dygnets timmar. De talade alltså till människor som längtade efter Gud, men också var väldigt trötta. Vad behövde de höra? Inte teorier, några moraliska pekpinnar eller löften om lycka i morgon. De behövde få känna Guds närvaro, här och nu.

Många munkar som tillhörde franciskanerorden försökte också väcka lyssnarnas fantasi. Efter att ha läst en berättelse om Jesu liv vände de sig till dem som lyssnat och bad dem identifiera sig med en av personerna i berättelsen: ”Tänk nu att du är den personen. Lukta, ta på det som du ser och gå fram till Jesus. Titta på honom. Berätta för honom om ditt liv. Ställ frågor till honom. Vad svarar han?” Det här var ett helt nytt

sätt att använda Bibeln och folk kom i hundratal för att lyssna på munkarna. Bibeln blev åter viktig och

förmådde beröra människor på nytt. Berättelserna blev så betydelsefulla att kyrkornas väggar och fönster började dekoreras med bilder inspirerade av dem.

När du fått i uppgift att läsa en bibeltext i gudstjänsten och sedan säga något om den, kan du alltså tänka att det du gör faktiskt går tillbaka till både vårt judiska arv och medeltidens munkar. Du ska inte analysera texten utan göra den levande. Bibeln ska inte bli begripen, den ska beröra.

Luther införde sången

En av de munkar som sysslade mycket med predikan hette Martin Luther och levde i början av 1500-talet i Tyskland. Han var en av sin tids skickligaste bibelvetare och drog stora skaror när han predikade och gjorde bibeltexten levande. Men det var ändå något som saknades, tyckte han. Under medeltiden hade kyrkobyggnaderna blivit allt större, människorna fler och eftersom det varken fanns stolar eller bänkar vandrade människor omkring i kyrkorummet och besökte olika altare som fanns utplacerade vid sidorna och intill kyrkans många pelare. Det här gjorde att flera olika gudstjänster kunde pågå samtidigt i en och samma kyrka.

För att återskapa den gemenskap som funnits i den tidiga kyrkan ville Luther att alla skulle vara tillsammans och göra samma sak samtidigt. Då skulle det räcka med ett altare och en längre gudstjänst på söndagen – samt sittplatser så att alla kunde se och höra, sitta ner och vila sig. Under reformationen som blev en följd av hans kamp togs därför alla sidoaltare bort och bänkar sattes in så att alla i lugn och ro kunde lyssna på predikan.

Men det viktigaste Luther gjorde var nog ändå att införa sången, psalmsången. Som liten hade han varit

väldigt rädd för sin pappa som ofta kritiserade, slog och bestraffade honom. Men när han som ung pojke fått en lergök och sedan en flöjt att spela på började han märka att ångesten sjönk när han spelade. Senare skulle han upptäcka att den minskade ännu mer om han sjöng och speciellt när han fick sjunga tillsammans med andra.

När reformationen startat och Luther lämnat klostret, gift sig och bildat familj sjöngs det vid alla måltider i det lutherska hemmet. Skulle då inte fler må bra av att sjunga tillsammans? Luther lånade enkla melodier från värdshusen och skrev egna texter inspirerade av Psaltaren i Bibeln. Dessa sånger, psalmer, införde han sedan i gudstjänsten. Redan i mitten av 1500-talet fick därför textläsning, predikan och bön sällskap också av psalmer. Ofta ställde sig församlingen upp hela sju gånger under en gudstjänst och sjöng tillsammans. När orgeln sedan förbättrades och utvecklades under 1600-talet fylldes allt fler lutherska kyrkor med musik och sång – och så ser det ju ut än idag!

Visst hade det funnits sång och musik tidigare, men då på ett helt annat sätt. Orgeln användes redan under romarriket, men då mest som bakgrundsljud till exempelvis gladiatorspel. Under medeltiden fanns mindre orglar i de stora katedralerna som hjälp för prästen att hålla tonen när han sjöng. För under guds-

tjänsterna var det bara prästerna och korgossarna som sjöng, aldrig församlingen.

Det nya med Luther var alltså inte sången i sig, utan detta att alla skulle fira gudstjänsten tillsammans: alla lyssna till samma predikan, sjunga samtidigt och gå fram till samma nattvardsbord. Samtidigt och tillsammans är alltså det nya med Luthers gudstjänst, och dessa två ord kännetecknar ju än idag de gudstjänster vi firar i Svenska kyrkan.

Nattvarden

försvinner i Sverige

När vi blickar bakåt kan vi alltså se hur det började med bibelläsning och bön, sedan kom predikan och så slutligen psalmsången. Redan tidigt ingick också nattvarden som en del i de flesta gudstjänster. Den var viktig också för Luther och fortsatte att finnas med i söndagarnas gudstjänster i Sverige fram till slutet av 1600-talet då konfirmation för ungdomar infördes. Regeln att ungdomarna först vid konfirmationen fick ta emot bröd och vin gjorde att många kopplade samman undervisning med nattvard. För att få ta emot nattvarden måste man förstå den. Och efterhand som tiden gick efter konfirmationen glömde många bort det de lärt sig och tänkte då att de inte längre var värdiga att ta emot nattvarden.

I början av 1700-talet kom dessutom nya pietistiska tankar från Tyskland till Sverige som betonade känslan av synd och omvändelse. För att kallas äkta kristen behövde man ha upplevt en personlig frälsning. Först då var man värdig att ta emot nattvarden. Eftersom ganska få svenskar förstod nattvardens djupare mening och heller inte kunde berätta om egna frälsningsupplevelser var det snart allt färre som vågade gå fram till nattvardsbordet. Det ledde till att mässa med nattvard firades väldigt sällan i svenska gudstjänster fram till mitten av 1900-talet. För många svenskar var nattvard bara en engångshändelse, man tog emot bröd och vin när man konfirmerades och sedan aldrig mer. Det här har vi i Sverige varit ganska ensamma om. Nästan alla andra kristna kyrkor i världen har alltid haft nattvarden som centrum i sina gudstjänster. Och denna märkliga skillnad blev alltmer synlig i början av 1900-talet när resandet ökade och kontakter med andra kyrkor blev allt intensivare. Röster började höjas för att förändra situationen. I artiklar skrivna av biskoparna framhölls att lärjungarna på sin tid knappast kunnat förstå vad nattvarden betydde, men att både de och Judas, som senare skulle förråda Jesus, hade fått att vara med vid den första nattvarden. Kunskap och värdighet hade alltså inget med nattvarden att göra.

När nu ett nytt årtusende har inletts, ser vi hur nattvarden har återkommit i Sverige och ofta firas som en helt naturlig del i många gudstjänster. Svenska kyrkan har till slut börjat likna resten av den kristna världen.

Svart och rött blir grönt, vitt och violett

Så återstår slutligen bara en sak kring gudstjänstens historia – färgerna på kyrkans textilier. Du har säkert märkt att färgen på blommor, några av prästens kläder och andra textilier ändras under året. På sommaren är det grönt nästan alla söndagar, före jul och före påsk är det violett och efter påsk är det vitt. Detta kallas liturgiska färger och är något förhållandevis nytt i Sverige.

Fram till början av 1900-talet använde prästerna bara två färger: svart på vanliga söndagar och rött på festdagar. Allt ändrades när svenskar for till England kring förra sekelskiftet och där upptäckte att kyrkorna hade en helt annan färgprakt än här hemma. Inspirerade av den anglikanska kyrkan uppmanades kyrkans syföreningar att brodera och väva textilier i vitt, grönt, violett och rött som vaktmästaren kunde alternera mellan.

Eftersom du som gudstjänst- och andaktsledare inte ska ha några kyrkliga skrudar på dig är detta med färger inte något du behöver fundera så mycket på.

kom ihåg

Gudstjänst innehåller bibelord och Herrens bön. Innehåller den dessutom nattvard kallas den mässa.

Gudstjänsten är en del av våra judiska rötter. När templet i Jerusalem förstördes ersattes det med synagogan där judar bad och läste ur de gamla skrifterna.

De kristna behöll strukturen med bibelläsning och bön, men flyttade gudstjänsten till söndagar och kallade lokalen för kyrka.

Medeltidens munkar införde predikan för att göra Bibeln levande. De ville att även de som vare sig kunde läsa eller förstå latin skulle få beröras av Bibeln och våga vandra med Jesus och samtala med Gud.

Martin Luther införde psalmsången på 1500-talet så att hela församlingen skulle göra något tillsammans, andas lättare och bli mindre rädda.

Även om kristna kyrkor alltid haft nattvarden som en naturlig del av gudstjänsten, försvann den i Sverige under flera hundra år. Idag firas nattvarden åter i de flesta gudstjänster.

Våga fira gudstjänst är en handfast guide för alla som fått i uppdrag att utforma en andakt eller längre gudstjänst.

En bok full av råd och praktiska exempel för att kunna växa i uppgiften och mer få fokusera på huvudsaken: att öppna upp för en stund tillsammans med Gud.

Här finns förslag på bibeltexter utifrån olika teman, utkast till betraktelser att använda eller låta sig inspireras av, listor på psalmer att välja mellan, tips på olika symbolhandlingar med hjälp av ljus, vatten och stenar, uppslag om hur man kan samarbeta med kyrkorummet –och hur man kan tänka kring sin roll som ledare.

Boken avslutas med förslag på hur andakter i olika sammanhang kan läggas upp.

Ulf Lindgren är präst i Svenska kyrkan och har tidigare på Verbum gett ut böckerna Värd i Guds tjänst och Öppna

Bibeln – upptäck ditt liv i den Stora berättelsen.