Att klamra sig fast vid tomheten
Om flygrädsla och behovet av förankring
Vi har suttit med säkerhetsbältena fastspända en bra stund innan planet sätter sig i rörelse. Kvinnan till höger om mig kontrollerar oavbrutet att bältet sitter fast. Hon plockar fram flygbolagets tidning ur facket i sätet framför och bläddrar. Stoppar tillbaka den igen. Fingrarna rör sig rastlöst över hennes knän, som hade hon där ett osynligt tangentbord.
Så kommer vi ut på startbanan och planet stannar till för att liksom samla kraft inför starten. Motorerna brummar avvaktande. Så slår de på med full kraft. Vi trycks bakåt i sätena. Flygplanskroppen vibrerar och ur dess innanmäte tränger ett vrål fram. Kvinnan bredvid mig gör korstecknet och jag ser att hon gråter tyst och diskret. Jag känner medlidande med henne och kämpar mot en impuls att röra vid hennes hand för att försäkra henne om att allt kommer att bli bra. Men jag känner också något annat: tacksamhet. För kvinnans rädsla har överskuggat min egen. Den rädsla som alltid ruvar också hos mig väcktes aldrig. Den blinkade till några gånger men tillät sig att slumra vidare i trygg förvissning om att en annan rädsla, djupare och viktigare, behövde allt utrymme.
Flygplanet kränger sig uppåt och fält och skogar tonar bort i diset långt under oss. När vi bryter igenom molnen välkomnas vi av ett flödande solljus från en klarblå himmel. Kvinnan lyfter ett kors mot sina läppar och kysser det.
9
Sannolikheten för att flygplanet som vi satt i just den dagen skulle krascha var i det närmaste obefintlig – ungefär en på 11 miljoner.1 Risken att träffas av blixten eller falla offer för en hajattack är också försvinnande liten men avsevärt mycket större – en på 1,2 miljoner2 respektive en på 3,7 miljoner.3 Men denna typ av sannolikhetskalkyler biter inte särskilt mycket på rädsla. För all statistik till trots är också jag rädd för att flyga. Att tro att man kan övervinna sin egen eller andras rädsla med hjälp av goda argument eller solid empiri har ungefär samma utsikter att lyckas som att få någon att bli förälskad genom att anföra goda skäl för det. Hjärnan är nog vårt mest överskattade organ.
Vårt förnuft styr oss i avsevärt mindre grad än vad vi kanske tror och hoppas. Om detta vittnar inte bara våra egna liv utan också historien, den mångtydiga summan av våra förfäders och förmödrars liv. Upplysningens förhoppning, som tändes i Europa i slutet av 1600-talet, om att en ny och bättre människa skulle träda fram efter att den medeltida vidskepelsens och okunskapens mörker hade skingrats har i hög grad kommit på skam. Det instrumentella förnuftets kyliga kalkylerande har inte befriat mänskligheten från ondskan och självdestruktiviteten. Snarare har det bidragit till att effektivisera våra möjligheter att uttrycka dem. Känslor utan förnuft bäddar för extas och masshysteri och banar väg för rasande och huvudlösa mobbar. Men förnuft utan känsla öppnar portarna till steriliseringskliniker och förintelseläger.
Min flygrädsla har mildrats genom åren men den ruvar någonstans där under ytan, oåtkomlig för min vilja och för goda argument. En gång, i turbulens någonstans över Kanadas tundra, anade
10 *
jag vad denna rädsla bottnade i. Det jag höll mig fast vid var armstödet till ett säte i en flygplanskropp som studsade fram genom jetströmmen 11 000 meter över marken. Jag klamrade mig fast vid något som självt saknade förankring. Det var en fasaväckande insikt. Och det kändes som sinnebilden för hela mitt liv. Känslan av att allt är lika bräckligt, att varje konstruktion vilar på en annan. Att våra liv saknar en fast grund och en inre kärna och att vi därför, när vi blickar in mot tillvarons djup, bara möter tomhet och likgiltig tystnad.
I alla tider har vi sökt en grund för vår existens, ett ”innerst inne”, inte bara i våra liv utan i skapelsen som helhet. En del har velat förlägga människans grund i naturen – i våra gener och drifter och medfödda dispositioner, som egenintresse, förnuft eller socialitet. Andra har hävdat att vår huvudsakliga grund är kulturen, ett korthus som vi själva har byggt och som för oss fyller den funktion som gener och instinkter gör hos djuren. Ytterligare andra har förfäktat tanken att människans djupaste förankring varken står att finna i naturen eller i kulturen utan i Gud, i en andlig kraft och närvaro som vill något med sin skapelse, med oss och våra liv.
Kanske kan frågor om den eventuella materiella eller andliga grunden för människolivet framstå som abstrakta och världsfrånvända, i synnerhet som de praktiska och akuta problemen som samtiden ställer oss inför är så trängande och akuta. Men jag tror att dessa frågor på många sätt är avgörande för hur vi lever våra liv och relaterar till varandra och vår livsvärld.
Om jag närmar mig en människa som en i första hand biologisk varelse, en organism, får det andra konsekvenser för vår relation
11
*
än om jag närmar mig henne som en besjälad existensform. Ser jag henne som unik och outbytbar så möter jag henne på ett annat sätt än om jag ser henne som representant för en kultur, ett kön eller en samhällsklass. Ser jag medmänniskan som en resurs tar jag mig rätten att utnyttja henne; ser jag henne som en ikon – ett fönster mot det gudomliga – vill jag vörda henne. Och möter jag träden och vattendragen och djuren som moraliska subjekt är det uppenbart att det får andra konsekvenser än om jag betraktar dem som resurser vars enda värde består i deras förmåga att betjäna mina behov.
Att vi är inbäddade i ett sammanhang som är mer omfattande och långlivat än vår egen existens är vi nog alla överens om, men är detta sammanhang rent materiellt – en relation mellan organismer – eller är det också ett meningssammanhang? Är vi infogade i en berättelse och vem är i så fall dess författare?
Under mänsklighetens historia har vi traderat olika berättelser, eller narrativ, om oss själva och vår värld. Vissa av dessa har bara varit meningsfulla för dem som har tilldelats roller i dem. Stora berättelser som de om ”ödets manifest”, ”den vite mannens börda”, den ariska rasens överlägsenhet och rätt till ett expanderande livsrum, om mannens överhöghet över kvinnan eller om skriftreligionernas ljus i kontrast till hedendomens mörker – har avfärdat alla som inte i sin egen rätt rymts inom dem som errata och skrivfel som ska korrigeras, suddas ut eller förvisas till fotnoterna.
De narrativ som har varit meningsbärande för vissa har sällan eller aldrig varit det för alla. Vi måste därför, tror jag, föreställa oss och odla en berättelse om mänskligheten som tar var och en av oss i anspråk och ger oss en plats, inte för vad vi gör utan för vad vi är. Och vad är vi då? Våra kön? Vår pigmentering? Vår klasstillhö-
12
righet? Vår nationalitet? Varje moraliskt försvarbar berättelse om människan måste rota henne djupare – mycket djupare – än så. Inte i det synliga och mätbara utan i det osynliga och omätbara.
I ett prestationssamhälle som vårt står görandet, inte varandet, i centrum. Vi har därför vant oss vid att tänka på värde som något instrumentellt. Saker och ting är inte värdefulla i sig själva utan får sitt värde av sin förmåga att transformeras till, eller bytas ut mot, något annat. Naturens värde går då att knyta till dess förmåga att omvandlas till cellulosa, energi, rekreationsvärde eller intäkter från turistindustrin. Den undersköna solnedgångens värde realiseras bara om den omvandlas till en bild som kan delas på sociala medier. Själva lär vi oss tidigt att livet är en prestation och att vår främsta uppgift är att odla vårt varumärke. Hur skulle annars någon få syn på, vilja umgås med, anställa eller köpa just oss? När livet förvandlas till en marknad blir värde något som bara kan bestämmas i relation till efterfrågan.
Vi förväxlar värde med nytta och förlorar därför blicken för de värden som inte är instrumentella utan absoluta och icke-förhandlingsbara. För att tala om dessa värden tror jag att vi behöver tillgång till den typ av säregna begrepp som inte får sin mening av sin relation till andra begrepp (så som ”natt” får sin betydelse i relation till ”dag”) utan av något som föregår eller pekar bortom språket självt. ”Helighet”, tänker jag mig, är ett sådan begrepp. ”Gud” är ett annat – en glipa i själva språket genom vilket mysteriet sipprar in i vardagen.
Det finns olika sätt att tala om denna punkt utanför strukturen, för den eller det som vidmakthåller den värld som framträder för oss genom ett språkligt och begreppsligt raster men utan att vara underkastad den. Det ”förkulturella” är en tänkbar benämning.
13
Det ”prediskursiva” en annan. Språket har sitt ursprung i och förhåller sig till det icke-språkliga på samma sätt som världen har sin upprinnelse i något som föregår den. Och pendelns rörelse – själva livet – är avhängig den absoluta stillheten där den har sitt fäste.
När vi sitter i ett flygplan som kränger faller det sig naturligt för oss att klamra oss fast vid sätets armstöd. Men flygplanet saknar, sin storlek till trots, lika mycket ett fäste som vi själva. Bob Dylan diktar:
Varje människas samvete är uselt och fördärvat
Du kan inte förlita dig på dess vägledning
När det är du själv som måste tillfredsställa det.4
Naturvetenskapen närmar sig människan som en biologisk varelse, en av evolutionen formad organism. Och inom samhällsvetenskap och humaniora tolkas människan som formad av sin tid och sin kultur. Dessa vetenskapsområden har bidragit till en djup förståelse av vilka vi är, vilka krafter som har format oss, och hur vår existens är knuten till och villkorad av andra arters existens och yttre omständigheter.
Men religiösa traditioner säger oss att människan är något mer, att hon – ”den eviga människan” – har en förankring som varken står att finna i biologin, historien eller kulturen, utan i de existentiella grundvillkor som förenar alla människor över tid och rum.
Vi kan läsa Jobs bok som nedtecknades för omkring 2 500 år sedan och känna igen oss i hans frågor och förtvivlan. Vi kan gripas av Shakespeares dramer eller av främmande, ibland utdöda folks
14
*
myter, vilka traderats i århundraden, kanske millennier. I mötet med dessa berättelser blir vi alla samtida. Tiden och rummet utplånas och vi träder in i det ”nu” som är evigheten. I oss bor den eviga människan, vars djupaste förankring inte ligger i tiden, språket eller kulturen, utan bortom dem.
Här anar vi punkten där den pendel som svingar oss genom livet har sitt fäste. Och hur långt vi än avlägsnar oss från denna punkt så gör den sig ändå påmind i våra liv. Vissa sammanhang och platser – möten med livets brännpunkter, med födelse och död, med de heliga rummens tystnad och rymd – är särskilt gynnsamma för detta möte med evigheten i skapelsen och i oss själva.
Jag tänker mig att vår egen individuella förankring i denna punkt, skapelsens källa och mål, är det som kan omtalas som vår själ, genom vilken vi länkas till helheten och blir en del av den.
Men evigheten kan bara komma till uttryck i det tidsliga, historiskt situerade och kulturellt formade. Vi lever under omständigheter som vi själva inte valt, och jag tror att vi med klarsyn måste möta dem och odla omdömet för när de ska bevaras och när de ska förändras. För detta behöver vi en vision, en föreställning om vad vi kan bli då vi är trogna oss själva.
Det nordamerikanska navajofolket menar att människan aktivt bidrar till att skapa världen, inte bara genom sina handlingar utan också med sina tankar och ord. Vårt samhälle är format av våra förfäder, av deras tankar och viljor projicerade mot världen. Vår uppgift, tror jag, är att försköna och hela den värld som vi människor i vår kortsiktighet, glömska och individcentrering har tillfogat så mycket skada och obalans. Inom oss måste vi skapa den skönhet som vi med våra handlingar och ord inympar på vår värld. Čhaŋnúŋpa kiŋ lé yuhá hoye wayeló, lyder en helig sång hos
15
lakotafolket: ”Med denna heliga pipa sänder/slungar jag min röst”. Tankarna finner en form i de ord som sänds ut för att gripa in i världen. Ord är handlingar.
Vi har därför ett moraliskt ansvar. Det kan framstå som en börda men är egentligen ett privilegium. För utan ansvar är vi främlingar i världen. Vi känner ansvar för det som angår oss, för det och dem som vi identifierar oss med och som därför utgör delar eller aspekter av oss själva. Att ta ansvar för världen är att göra den till sin genom att utvidga jagets gränser.
När mina barn var små lärde jag dem att alltid, utan undantag, ta med sig eller plocka upp det skräp de efterlämnade i form av förpackningar, glasspinnar eller godispåsar. Därefter ville jag lära dem att utöka sitt ansvarsområde till att plocka upp också sådant skräp som de själva inte efterlämnat. Jag uppmanade dem att resa upp cyklar som vält, trots att det inte var deras egna och att de fallit utan deras förskyllan. Jag ville lära dem detta för att förmedla att världen – i detta fall gator och trottoarer – var deras och därför angick också dem. Det låter kanske förnumstigt, men jag ville ge mina barn en stor värld att leva i, en värld som var deras fullt ut.
Ansvar förutsätter en upplevelse av handlingskraft, av att jag angår världen och att den tar mig i anspråk, inte som representant för en nation, en klass, ett kön eller en art utan just mig som odelbar och unik individ.
Eftersom jag inte är utbytbar kan heller ingen annan axla mitt ansvar. Därför är föreställningen om det icke-utbytbara och unika sammanlänkat med ansvar, moral och handlingskraft, vilka tillsammans lägger grunden för den form av livsorientering och handlande som kan kallas hopp. När vi spanar efter hoppet är det inte mot framtiden vi riktar våra blickar utan mot det som är här och nu.
16
Mot de otaliga tecken i vår närhet som hela tiden bär på löften om något nytt, mot den pågående skapelsen vars grundläggande drivkraft är kärlek. Men hoppet är, djupast sett, inte något vi kan finna, vare sig i framtiden eller i vår närmiljö. Det är inte omgivningens eller tidens ansvar. Det är vårt.
Jag skrev min avhandling om identitet och politik bland oglala lakotafolket i reservatet Pine Ridge i South Dakota. Avhandlingsskrivandet handlade om att på ett pedagogiskt sätt i text försöka förpacka de insikter och kunskaper jag hade förvärvat under långa fältvistelser i reservatet. På det empiriska materialet tillämpade jag teorier för att blottlägga samband som annars skulle förblivit fördolda. Enkelt uttryckt kan man säga att forskningen föregick skrivandet. Först ägde jag kunskap, sedan skulle jag i text förmedla den vidare till läsaren.
Denna bok är skriven på ett annat sätt. De frågor jag ägnar mig
åt här är inte så mycket empiriska som existentiella. De handlar mindre om ”hur” och ”vad” än om ”varför”. Mitt utforskande av dessa frågor har inte föregått själva skrivandet utan är en del av det. Det innebär att jag under skrivandets gång har upptäckt sådant jag inte visste att jag skulle få se och mött tankar som varit främmande också för mig. Texten har flödat i associativa banor och ibland gett sig ut i mindre biflöden. Runt nästa hörn har någon ny och oväntad utmaning dykt upp och jag har med blandad framgång försökt lösa eller hantera de motsägelser jag hela tiden har stött på.
I en viss mening avspeglar denna gestaltningsform den filosofiska tradition som kallas fenomenologi och som sätter just den
17
*
kontinuerliga framväxten av kunskap och perspektiv i relation till subjektets position i centrum.
Jag inleder boken med att i några kapitel teckna en av nödvändighet skissartad och selektiv bild av den tid som är vår. Ur denna tolkning av samtiden förgrenar sig sedan mina tankebanor mot de aspekter av samtiden som jag ur ett existentiellt (eller andligt om man så vill) perspektiv finner särskilt angelägna och utmanande. Som humanvetare talar jag bara högst behjälpligt siffrornas språk och läsaren kommer därför att finna mycket få procentsatser, och inga tabeller eller grafer, på de förestående sidorna. Mina tankar kretsar i stället kring livets kvalitativa aspekter, kring det som inte går att räkna, mäta eller väga.
Det kvalitativa och det kvantitativa språket konkurrerar inte med varandra utan fångar in olika aspekter av en och samma verklighet.
I ett samhälle starkt präglat av materialism är det beklagligt och symtomatiskt, men knappast särskilt överraskande, att det kvantitativa språket kommit att dominera vår förståelse av tillvaron. Det har lett till att livets kvalitativa sidor har hamnat i skymundan eller osynliggjorts. För självkännedom är inte detsamma som att ha koll på sitt BMI (body mass index) eller sin kaloriförbränning. Naturens värde ligger inte i dess förmåga att erbjuda oss ”ekosystemtjänster”. Och vårt värde som människor har ingenting att göra med vårt ”varumärke” eller vår usp (unique selling point), vår unika ”konkurrensfördel”.
Ju fler värden och metaforer vi knyter till marknadens domän, desto mer trasslar vi in oss i dess logik. Genom att förankra oss i det mätbaras språk bekräftar vi de snart sagt enda samhälleliga
roller som vår samtid erbjuder oss – som konsumenter eller varor på en marknadsplats.
18
För att bibehålla vår mänsklighet och respektera vår egen och andras komplexitet, för att kunna odla vårt ansvar och därför vårt hopp, måste vi förankra oss någon annanstans, i den punkt kring vilket allting rör sig men som själv vilar i stillhet. Den punkt där pendeln har sitt fäste.
19
Var finner vi handlingskraft och hopp i en värld präglad av djupa ekologiska och existentiella kriser? Hur axlar vi vårt ansvar för framtiden utan att krokna under dess tyngd? Var kan vi finna kraft och glädje?
I Där pendeln har sitt fäste söker Mikael Kurkiala efter godhetens dolda källsprång i ett prestationssamhälle präglat av kortsiktighet och individualism.
”I det djupaste djupet, eller uppe i himlahöjden, finns den punkt som förankrar och gör oss delaktiga i universum. När vår förbindelse med detta centrum är obruten kan vi axla det ansvar och den djupa glädje som det innebär att vara människa med det särskilda uppdraget att bära och leva hoppet, lovsjunga livets skönhet och älska den värld som vi för en kort stund får vara en del av.”
Boken är en fristående uppföljning av När själen går i exil som av Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman omskrevs som ”en av [. . .] årets mest läsvärda böcker”.
Mikael Kurkiala är docent i kulturantropologi, föreläsare och forskare vid Svenska kyrkan.
ISBN 978-91-526-3961-0
9 789152 639610
