9789152638583

Lars Björksell

om Svenska kyrkan Historien

Lars Björksell

om Svenska kyrkan Historien

© 2025 Lars Björksell och Verbum AB

Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet

Måne och sol © Britt G. Hallqvist – licensierat av ALIS

Formgivning: Helena Wikström, HeWiDesign

Illustrationer: Julia Westerberg

Porträttfoto: Christoffer Eliasson

Redaktör: Ninnie Månsson

Första upplagan, första tryckningen

Tryck: ADverts, Lettland 2025

ISBN 978-91-526-3858-3

Verbum AB

Box 225 43, 104 22 Stockholm 08-743 65 00 verbum.se

Genom att återvinna denna bok bidrar du till papprets kretslopp. Lägg hela boken i pappersinsamlingen, så blir den till nya pappersprodukter. Ett alternativ är att ge boken vidare till någon annan som vill läsa den.

◗ Lina Sandell

Förord

Välkommen att följa med på en resa genom mer än tolv sekel! Det är fascinerande att följa historiens slingrande gång. Det är inte direkt en spikrak väg, men genom alla vindlingar och krökar, händelser och människoöden går det att följa en utveckling som länkar samman oss människor idag med dem som levde för mycket, mycket länge sedan. Människors stora livsfrågor är sig lika genom tiderna. Det går verkligen att känna igen sig i tidigare generationers tro, tvivel, traditioner och längtan efter både utveckling och stabilitet. Den utveckling som startade när Jesus sände ut lärjungarna för att sprida evangeliet kom att förändra hela världen. Efter några sekler kom kristna även till den del av Europa som senare fick namnet Sverige, och historien om Svenska kyrkan inleddes.

Att beskriva en historisk utveckling innebär alltid att göra urval, att betona vissa saker och helt utelämna mängder av andra. Även om en författare håller sig till allmänt accepterade historiska fakta, innebär dessa urval och betoningar alltid en form av partiskhet, speciellt om utrymmet är begränsat. Den här kortfattade boken försöker inte täcka allt som hänt. Jag som författare vill understryka att den följande historieskrivningen är mitt urval bland alla de personer, händelser och långvariga processer som har format den kristna kyrkans historia i Sverige, med betoning på Svenska kyrkan. Det finns ett stort antal böcker som beskriver såväl hela Svenska kyrkans historia som enskilda personers och skeendens historia mycket, mycket grundligare. Men det har under lång tid inte funnits en lättillgänglig historisk skildring av Svenska kyrkan, därför har den här boken kommit till. För dig som blir intresserad av att fördjupa dig, eller kontrollera varifrån bokens fakta har hämtats, finns det en utförlig litteraturlista i slutet av boken.

Jag tillägnar boken mina farföräldrar Nanny och Hilding Karlsson, min mormor Svea Blomstrand och mina föräldrar Lena och Kjell Karlsson. Genom

mångårigt ideellt engagemang i sina församlingars syföreningar, arbetsgrupper, distrikts- och kyrkoråd, som körsångare, kyrk- och gudstjänstvärdar samt främst som trogna gudstjänstfirare, har de alla bidragit till och är delar av historien om Svenska kyrkan.

Den kristna kyrkan har i alla tider varit i rörelse, också Svenska kyrkan. Olika kristna traditioner betonar stabilitet och utveckling på olika sätt, men det omgivande samhället har hela tiden förändrats, och därmed även vi människor som utgör kyrkans gemenskap. Tro, tolkningar och traditioner förändras ständigt. Ibland genom nytänkande men påfallande ofta genom att se bakåt och återupptäcka sådant som har förlorats längs vägen. När du har läst den här boken kommer du förhoppningsvis att se att det finns mycket att lära av gångna tiders erfarenheter för att ta sikte mot framtiden. Och tvärtom, om vi inte känner till vår historia är det lätt att göra om tidigare generationers misstag. Som Tage Danielsson så elegant har beskrivit vikten av att hålla historien levande:

Den som inte ser bakåt när han går framåt måste se upp.

Nu börjar vår resa!

Lars Björksell

Löpanäs Josefstorp på trettondedag jul 2025

Missionstiden 800–1000-tal

Traditionellt börjar en kyrkohistoria om Sverige och Svenska kyrkan med den franske missionären Ansgar under 800-talet och vikingatiden. Men det är på flera sätt tveksamt att göra det. Nationen Sverige och en kyrka som hette Svenska kyrkan fanns definitivt inte på 800-talet, och dessutom hade det redan funnits kristna här i Norden i flera sekel. Det är viktigt att betona att Svenska kyrkans historia inte ens omfattar halva den tid som det funnits kristna församlingar i Sverige. Från början var kyrkan i Sverige del av den stora kyrka som ännu inte slutligt hade splittrats i de två romersk-katolska och ortodoxa grenarna. Kyrkan i Sverige blev sedan nationell först i och med reformationen på 1500-talet, och namnet Svenska kyrkan användes i offentligt tryck först 1860.

VIKINGATIDEN

Vikingatiden är den sista delen av järnåldern i Skandinavien och omfattar tiden från slutet av 700-talet till mitten av 1000-talet . Det finns flera förklaringar till ordet viking, som alla har med sjöfart att göra . Genom utvecklad båtbyggarkonst och navigeringsskicklighet kunde vikingarna resa mycket långt, både som rövande krigare och som fredliga handelsmän .

Dessutom börjar kyrkans historia en bra bit innan det ens fanns något som kunde kallas för Sverige. Länge var det landskapen som var viktigast, nationen fanns helt enkelt inte. Först framåt 1200- och 1300-talen går det att någorlunda säkert tala om ett gemensamt svenskt rike, men då fanns fortfarande inte exempelvis Skåne, Halland, Bohuslän och större delen av Norrland med. Men för att förenkla, låt oss ändå använda namnet Sverige för de områden som idag utgör vårt land.

De första kristna kom tidigt till Sverige. Kristna influenser kan ses i förändrade gravskick i både göta- och svealandskapen redan från 500-talet, när seden att bränna den döda började luckras upp och ersättas av begravning av hela kroppen enligt kristen tradition. Det finns fynd som visar på kristna kontakter på 700-talet, eventuellt tidigare, både i Birka i Mälaren och i Uppåkra utanför Lund. På 800-talet fanns det redan kristna i Sverige genom handel, krig och slavar. Dessutom hade återvändande nordbor som varit i tjänst som soldater i Konstantinopel

rapporterat hem om den nya religionen och de kristna sederna, som imponerade på dem.

Men låt oss ändå börja med Ansgars ankomst till Sverige en bit in på 800-talet, eftersom den markerar starten på en organiserad mission med siktet inställt på att Sverige skulle kristnas.

Det är viktigt att minnas att Ansgar bjöds till Birka av kungen. Det fanns bland de styrande en nyfikenhet på den kristna tron och även förhoppningar om ekonomisk vinning genom ökad handel. Sverige började alltså att kristnas genom mission och efter eget val, och så fortsatte det. I den kristna historien finns många exempel på hur folk har kristnats med svärd och tvång, men inte i Sverige. Undantaget är kristnandet av samerna, där det förekom vissa tvångsmedel – mer om det i kapitlet Historien om Svenska kyrkan och samerna. Ett par sekel senare genomfördes dock korståg mot Finland, missionen dit innehöll alltså våld och tvång.

MISSION

Ordet mission kommer av latinets missio, vilket betyder sändning . Ordet har traditionellt använts för att beteckna spridandet av den kristna tron, dels genom yttre mission till andra länder, dels som inre mission i det egna landet . Under 1900-talet växte begreppet Guds mission fram, missio Dei, för att understryka att mission djupast sett handlar om att den kristna kyrkan deltar i Guds verk att förvalta Guds skapelse och finnas till för att möta människor .

ASATRO

Asatro är ett samlingsnamn för de religiösa traditioner som fanns i Skandinavien när den kristna tron infördes . Asatron är en religion med flera gudar, och de manliga gudarna kallades asar . Några av de mest kända asagudarna är Tor, Oden, Frigga, Balder och Freja . Tempelbyggnader och heliga lundar var viktiga för de många offren, så kallade blot .

Asatron kunde vara flexibel. Det togs in nya element i tron, om det gynnade möjligheterna till ett bra liv efter döden. Det fanns förstås mycket stora olikheter mellan asatron och den kristna tron, men också likheter som det gick att anknyta till för missionärerna i Norden. I båda religionerna fanns exempelvis offer, måltider, fastor och hopp om evigt liv. De många gudarna i asatron kunde jämföras med helgonens betydelse för de kristna. Vi kan jämföra med den nytestamentlige missionären Paulus och hans olika sätt att anknyta till dem han predikade för och skrev till. Han tog olika utgångspunkter beroende på om de var kristna med judisk bakgrund, romerska

Ansgar

Bilden föreställer ett krucifix i silver från 900-talet, troligen tillverkat i Birka Det är den äldsta kända Kristusbilden i Sverige

Ansgar levde 801–865 och kom ursprungligen från norra Frankrike. Han var munk och hade redan varit missionär i Danmark när det kom en inbjudan till Ludvig den fromme, som var frankisk kung och tysk-romersk kejsare, från sveakungen Björn att sända missionärer till den lilla staden Birka på ön Björkö i Mälaren.

Ludvig den fromme och hans far och företrädare Karl den store, som tillsammans regerade i drygt 70 år kring sekelskiftet 700–800, var mycket aktiva i att sprida den kristna tron och den egna kulturen norrut. De var angelägna att lägga nya länder till den kristna världen. Ludvig den fromme sände Ansgar och hans medhjälpare Witmar att följa med ett sällskap handelsmän norrut. Ansgar biskopsvigdes, liksom andra tidiga missionärer. Som missionärer skulle de kunna inviga kyrkor, och det var bara biskopar som fick göra det.

Sällskapet överfölls av pirater i Kalmarsund och så gott som alla böcker och liturgiska plagg gick förlorade. Ansgar hade haft med sig cirka 40 handskrivna volymer, en på den tiden enorm mängd litteratur, till en del av Europa där böcker var extremt

sällsynta. Ansgar fick sedan vandra upp till Birka innan han kunde inleda sin verksamhet. När han kom till Birka år 829 bodde där mellan 500 och 600 personer. Det var alltså en mycket liten stad jämfört med de städer som fanns nere på kontinenten, men är ofta benämnd ”Sveriges första stad”.

Ansgar grundade den första kristna församlingen i Sverige och lämnade sedan Birka 831 för att återvända till kontinenten och bli biskop i Hamburg. Ansgar sände en annan missionär att ta över ansvaret för verksamheten, men han plundrades och drevs iväg. Församlingen levde under ett antal år, men var inte tillräckligt stabil för att bestå. Även om det fanns enskilda kristna kvar i Birka, fick Ansgar när han kom tillbaka cirka tjugo år senare återupprätta församlingen och gudstjänstlivet. Ett antal år efter att han återvänt till Hamburg igen upphörde församlingen på nytt att fungera, och det första kända missionsförsöket i Sverige var över.

Efter sin död blev Ansgar helgonförklarad, och hans levnadsöde nedtecknades i Ansgarslegenden av hans lärjunge och efterträdare Rimbert. l

medborgare i Rom eller församlingar som bestod av människor med grekiskt tankesätt.

Den kristna traditionen hade också med sig för nordborna helt nya inslag, som böcker, ljus, rökelse, liturgiska kläder och sånger. Men även en annan människosyn, där män och kvinnor, slavar och slavägare tillmättes samma människovärde. Den kristna tron medförde också nya tankar om individen och det inre livet, med ett eget samvete och möjlighet till en egen relation med Gud.

LITURGI

Ordet liturgi är en sammansättning av två grekiska ord, laos och ergo, som betyder ”folk” respektive ”att göra”. Det har kommit att användas för att beteckna religioners riter och ceremonier, och inom kristendomen finns det ett stort antal termer som innehåller ordet liturgi . En liturg är exempelvis den som leder en gudstjänst, och liturgisk sång är den sång som vid sidan av psalmerna sjungs vid en gudstjänst .

Berättelsen om gudasonen Jesus, som offrades och frivilligt lät sig dödas på korset för att sedan uppstå, var dock säkerligen en mycket utmanande berättelse för de asatroende. ”Vite Krist” både lockade och förbryllade. Liksom i det romerska riket ett antal sekel tidigare uppfattades den kristna tron lätt som en slavarnas religion, som det kunde vara svårt för en fri man i en våldsförhärligande kultur att attraheras av.

Nyare tiders forskning visar att kvinnor var mycket viktiga i välkomnandet av den kristna tron, som var emot månggifte och utsättande av oönskade barn i skogen. Mariakulten, de viktiga kvinnliga helgonen och att kvinnorna fick plats i himlen efter döden verkar också ha varit mycket attraktivt för många kvinnor.

Inom asatron hade kvinnor inte något hopp om att få plats i Valhall efter jordelivets slut.

I Birka grundades alltså den första kända svenska kristna församlingen. Namnen på några församlingsmedlemmar känner vi till än idag: hövitsmannen Hergeir, den välbeställda kvinnan Frideborg och hennes dotter Katla. Även om det dröjde ett par sekel till innan ordet kyrkvärd började användas, kan vi verkligen kalla Frideborg och Hergeir för våra allra första kyrkvärdar, då de hade ansvar för den första kyrkan. Församlingen upplöstes två gånger eftersom inställningen till de kristna skiftade snabbt och starkt. Den första kända martyren på svensk mark var också med i församlingen. Nithard var hans namn, och han dödades alltså för sin kristna tros skull.

Legenden om Ansgar berättar inte bara om Ansgar och den kristna missionen utan ger också inblick i det samhälle som fanns bland svearna under 800-talet. Bland annat står det i legenden att ”allmänna frågor mera bero på folkets enhälliga vilja än på konungens makt”, en intressant notering som kan sägas peka mot utvecklandet av demokratiska styrelseformer i både Sverige och Svenska kyrkan.

Det finns också andra exempel på kristen mission i Sverige redan under 800-talet, exempelvis lämningar av en träkyrka i Varnhem. Det dröjde dock ytterligare ett par sekel av allt intensivare internationella kontakter med missionärer från det tysk-romerska riket, England, Danmark och Norge innan Sverige kan sägas ha blivit kristet. I jämförelse var Danmark klart före i utvecklingen. Vid 900-talets slut var de numera svenska landskapen Skåne, Blekinge och Halland redan kristnade.

900-talet är ett i kyrkohistoriskt perspektiv dunkelt sekel. Det finns få källor från tiden, men runstenar dekorerade med kristna symboler och spår av förändrade begravningsseder är tecken på att fler och fler blev kristna. Som asatroende brände man de döda, men den kristna tron på kroppens uppståndelse gjorde det viktigt att begrava hela kroppen i en kista. De döda tänktes kunna resa sig ur sina gravar och möta Kristus när han kommer tillbaka. Att gravarna placerades i öst–västlig riktning visar också på kristendomens inflytande. Solen går upp i öst, och enligt kristen tradition ska också den uppståndne Kristus komma från öster på domens dag. Därför placerades graven så att den döda skulle resa sig upp mot öster.

Den kristna kyrkan etableras i Sverige

Vid millennieskiftet inleddes ett århundrade när kyrkan etablerades ordentligt i både Göta- och Svealand. En viktig händelse i berättelserna om hur Sverige kristnades är att den västgötske kungen Olof Skötkonung cirka 1008 ska ha döpts av den helige Sigfrid av York i Husaby källa i Västergötland. Hans far, Erik Segersäll, var den förste svenske kungen som döptes, men han återvände sedan till asatron. Olof Skötkonung förblev dock kristen, och dopet av honom och hans familj fick konsekvenser också långt utanför Sverige. Han regerade från Sigtuna, som längre fram blev stiftsstad.

INGEGERD OLOFSDOTTER

Det finns många berättelser om helgonet och missionären S:t Sigfrid, och det är omöjligt att säga vad som kan beläggas historiskt. Det kan, med tanke på det stora antalet Sigfridskällor där han sägs ha döpt runt om i Småland och Västergötland, kunna röra sig om två olika personer med samma namn. Den helige Sigfrid och dopet av den svenske kungen är dock tydliga tecken på betydelsen av den mission som kom från England. Därifrån kom också de viktiga missionärerna S:t David och S:t Eskil. S:t Sigfrid ska ha grundlagt den första domkyrkan i Växjö, och blivit den förste biskopen där. Platsen där S:t Sigfrid ska vara begraven är tydligt markerad i domkyrkans mittgång. Därifrån läses evangeliet vid söndagarnas högmässor idag. Men det var inte en rak utveckling från asatro till kristendom under 1000-talet, utan det fanns länge starka krafter som motsatte sig den nya tron. Blot-Sven, som dödades 1087, blev den siste asatroende sveakungen. Att det stora asatemplet i Uppsala förstördes strax före år 1100 innebar ett slutligt slag mot asatron och det gemensamma blotandet.

Olof Skötkonungs dotter Ingegerd döptes också av S:t Sigfrid . Som kristen kungadotter kunde hon sedan giftas bort till Jaroslav av Novgorod, som sökte stöd hos Olof Skötkonung för att kunna ta makten i hela det stora Kievriket Makarna blev mycket mäktiga regenter och är begravda i Sofiakatedralen i Kiev . Ingegerds ättlingar kom att leda ett antal av de större europeiska rikena . Som änka blev hon nunna, tog nytt namn och hon vördas fortfarande som den heliga Anna av Novgorod inom den ortodoxa kyrkan .

Skara hade under 1000-talet blivit det första stiftet i landet och en tydlig utgångspunkt för mission i resten av det tidigmedeltida Sverige. Stiftet innefattade ursprungligen både Västergötland och Östergötland. Under 1100-talet blev sedan Uppsala (numera Gamla Uppsala) centrum. I Skåne blev Dalby under 1060-talet ett tidigt kyrkligt centrum, med den första domkyrkan i Lunds stift. Funktionen som domkyrka och därmed stiftscentrum flyttades vid sekelskiftet 1100 till Lund och den nya domkyrkan där. Gotland blev en viktig bas för mission österut i Baltikum och Finland under ytterligare ett par sekler.

Det finns flera skäl till att Sveriges kristnandes. Det handlar om lära och traditioner men också om organisation och samhällsförändringar som många önskade efter europeiska kontakter. Kyrkans etablering innebar en enorm förändring av

samhället, kanske den största i den svenska historien. Det gamla samhället med stormän och slavar, som grundade sig på ätter och blodsband, ersattes med tiden av socknen som grund för gemenskapen.

Under 1000-talet byggdes främst träkyrkor runt om i de svenska landskapen. Kyrkorna var i allmänhet oansenliga och byggdes av stående, kluvna stockar, så kallade stavkyrkor. (Gamla) Uppsala och Frösö kyrkor är exempel på att kyrkorna ibland uppfördes på gamla kultplatser för blot. Det var urgamla platser för både religiös och social gemenskap, som därmed fick behålla sin betydelse, men med nya traditioner. Den folkliga acceptansen för de kristna högtiderna underlättades även av att kyrkoårets olika firanden samordnades med befintliga högtider och sedvänjor.

Gradvis förändrades nordbornas inställning till kristendomen från bilden av en svag religion, en tro för slavar och tjänstefolk som tillbad en Gud som tillät sig bli dödad, till en mycket positivare bild. Det finns dessutom tecken på att asatron hade varit på tillbakagång redan tidigare, vilket gav spelrum för de kristna missionärerna, även om folkliga seder med inslag av asatro på sina håll levde vidare mycket länge.

1100-talet blev organiserandets sekel, när kyrkans ställning stärktes. Nu lämnar vi missionstiden och går in i medeltiden.

Medeltiden 1100–1400-tal

När vi nu kommer in i 1100-talet är den kristna tron spridd i hela landet, och det finns redan mängder av kyrkor.

De tidigare träkyrkorna började ersättas av stenkyrkor under 1100-talet. Att mura väggar av sten var helt nytt i Sverige, så till det behövdes utländska murarmästare. I början finansierades en del kyrkobyggen av stormän eller förmögna änkor, men allt fler kyrkor byggdes genom att sockenborna själva gick samman och byggde sin egen kyrka.

Det var ett mycket intensivt kyrkobyggande under tidig medeltid. I Skåne fanns det 300 kyrkor redan i mitten av 1000-talet, och i mitten av 1200-talet var det så tätt med kyrkor på västgötaslätten att en del redan då var övertaliga och lämnades. Det beräknas att det på 1200-talet gick en kyrka på mellan tjugo och tjugofem hushåll där.

Hela samhället hade förändrats – nya kunskaper, ny kalender, andra mynt, skatter och med tiden en ny geografisk indelning. Vid 1300-talets början hade landet delats in i socknar, vars namn ofta lever kvar in i vår tid, och varje socken skulle ha sin egen kyrka.

Kyrkobyggnaden var en stolthet för hela socknen. Det kan naturligtvis ses som ett prestigeprojekt att bygga en fin och påkostad kyrka, men det är också historiskt korrekt att se kyrkobyggandet som uttryck för en stark vilja att manifestera den kristna tron i socknen. Att bygga och underhålla kyrkorna blev dock i allmänhet en stor kostnad för folket.

Under 1200-talet förändrades stilidealet från romansk stil, med runda fönsterbågar och valv, till gotiska spetsbågar, som gjorde det möjligt att bygga mycket högre, ljusare och smäckrare med det nya materialet tegel. Medeltidens kyrkobyggnader, inte minst katedralerna, måste ha varit enormt imponerande byggnadsverk på sin tid.

Skara stift fick snart sällskap av en rad andra stift. På 1100-talet fanns också Linköping, Eskilstuna, Strängnäs, Sigtuna, Västerås, Växjö och Lunds stift. Den

förste ärkebiskopen i Lund (som då var en dansk stad) vigdes 1103 eller 1104, och redan 1150 fanns det hela tjugotvå kyrkor bara i den då lilla staden Lund. I varje stiftsstad fanns en domkyrka med biskop och från 1200-talet också domkapitel, vilket tillsammans med biskoparna gav en organisatoriskt starkare styrning av stiftet. Till Finland, vilket länge var Sveriges östra rikshalva, sändes missionärer under 1100-talet, och Finland fick under 1200-talet sin första stiftsstad i Åbo.

Biskopssätet i Sigtuna flyttades till (Gamla) Uppsala, där den förste ärkebiskopen i Sverige vigdes 1164. Han hette Stefan och var munk i Alvastra kloster vid Vättern, dit han kom 1143 när klostret grundades. Stefan är ett bra exempel på hur internationell kyrkan i Sverige var redan från början: Han kom från England, blev munk i Frankrike, sändes att vara med och grunda ett av de första klostren i Sverige och slutade sina dagar som ärkebiskop här.

Under en tid var (Gamla) Uppsala centrum för kyrkan i Sverige, men när dåvarande Uppsala domkyrka brann 1240 flyttades både kyrkans centrum och stadens namn till Östra Aros, där den nuvarande domkyrkan började byggas lite drygt trettio år senare. Det tidigare Uppsala blev Gamla Uppsala och Östra Aros övertog namnet Uppsala.

ERIK DEN HELIGE

År 1160 blev den svenska kungen

Ett skrin med helgonkungen S:t Eriks, Erik den heliges, reliker bars till den nya kyrkan. Skrinet med reliker och Sveriges äldsta bevarade kungakrona finns fortfarande i Uppsala domkyrka.

Erik Jedvardsson dödad, enligt legenden utanför Heliga Trefaldighetskyrkan i Östra Aros (Uppsala), som han inte ville lämna förrän mässan var slut Han blev med tiden svenskt nationalhelgon och Stockholms skyddshelgon . Hans ben vördades som reliker och förvarades i dåvarande (Gamla) Uppsala domkyrka i ett påkostat skrin . Bilden av Erik den helige återfinns fortfarande i Stockholms stadsvapen, och när du går på huvudstadens gator ser du bilder av Erik den helige på mängder av brunnslock

För att en församling skulle kunna bildas behövdes att sockenborna byggde en kyrka och upplät mark för prästen att bruka för att kunna försörja sin familj, sedan kunde biskopen sända en präst. Till skillnad mot i andra europeiska länder hade sockenmännen i Sverige makt i valet om vem som skulle bli deras präst. I Upplandslagen står det att ”När kyrkan är invigd kommer en präst och ber om tjänst. Det är rätt att ta den som alla är ense om”.

I det dagliga livet var prästen en bonde bland bönder, som tillsammans med sin fru försörjde sin familj, men med mässhaken på blev prästen förmedlare av Guds gåvor.

PRÄSTFAMILJ PÅ MEDELTIDEN?

Fick verkligen medeltidens katolska präster bilda familj? Nej, inte officiellt, men i praktiken såg det annorlunda ut . Läs mer om det i kapitlet Historien om prästfrun och prästgården.

Prästen skulle bo nära kyrkan och alltid kunna höra kyrkklockan. Traditionen att prästen skulle vara ständigt närvarande i sin församling blev så stark att en präst långt in på 1900-talet hade krav på sig att offentligt anmäla vid gudstjänsten om han skulle resa bort mer än någon enstaka dag den kommande veckan.

Sockenborna betalade direkt till prästen för hans tjänst vid olika kyrkliga handlingar, som dop, vigslar och begravningar, men mot slutet av 1100-talet infördes tiondet. Det innebar att en tiondel av gårdarnas avkastning skulle skänkas till sockenkyrkan. En tredjedel tillföll prästfamiljen direkt, och resten av tiondet delades mellan biskopen, skötseln av kyrkobyggnaden och socknens fattigvård. En ytterligare kyrkoskatt var Peterspenningen, som gick direkt till påvekyrkan i Rom, men den skatten var betydligt mindre och togs dessutom inte ut regelbundet i hela Sverige. Även sedan tiondet hade införts fortsatte dock vissa avgifter vid kyrkliga handlingar att betalas långt in på 1700-talet.

I varje kyrka fanns en kista där värdesaker och nattvardsvin förvarades. Den så kallade kyrkkistan hade tre lås, och för att öppna kistan krävdes att de tre nyckelinnehavarna var på plats samtidigt. Prästen och en kyrkvärd hade varsin, liksom klockare, sexman (en slags ordningsman i socknen) eller ytterligare en kyrkvärd. Att fira gudstjänst och därmed manifestera kyrkans liv var alltså inte något som enbart prästen kunde bestämma över.

Även om historien framåt är slingrande, går det att se detta delade ansvar som en grund för den tradition som lett fram till Svenska kyrkans nuvarande kyrkoordning, där det mycket tydligt slås fast att församlingen styrs och leds av förtroendevalda och kyrkoherde tillsammans. Det handlar om ett gemensamt ansvar för både verksamhet, ekonomi, fastigheter och personal och är en ordning som alltså har sina rötter långt tillbaka i medeltiden.

I andra kristna länder fanns det kyrkvärdar långt innan kyrkan kom till Sverige.

De går att spåra ända tillbaka till 400-talet, och kyrkvärdarna blev tidigt en självklar del av kyrkan i Sverige. I den Yngre Västgötalagen från 1200-talet står det att ”två skola kyrkvärdarna vara och prästen den tredje”. Kyrkvärdarna ansvarade för kyrkobyggnaden, församlingens egendom och alla inventarier. Församlingslivet var alltså från grunden ett samarbete mellan präst och kyrkvärdar. Kyrkvärdarnas funktion i församlingen utvecklades genom seklerna, exempelvis när kyrkoråden kom till på 1800-talet och kyrkvärdarna blev självskrivna ledamöter.

Kyrkan och kristendomen stod för ett viktigt inflöde av kunskap, kultur och skrivkonst till Sverige, vilket ledde till att de första svenskarna åkte till universiteten på kontinenten. Redan på 1200-talet fanns det svenska studenter i Paris, på 1300-talet i Prag och från 1400-talet på de olika tyska universiteten. Här hemma i Sverige betydde kunskaperna som studenterna tog med sig från universiteten mycket, men också de olika klosterordnarna ledde till en enorm våg av kunskap in i landet.

Klostren

I den kristna världen hade det redan funnits kloster länge när de första munkarna och nunnorna kom till Sverige.

Under kristendomens första århundraden drog sig ökenfäder och ökenmödrar undan för att leva ett avskilt liv i bön. De uppfattades som heliga personer, och det lockade andra att söka sig till dem eller följa deras exempel. Benedikt av Nursia var i Italien på 500-talet den förste inom västkyrkan (som hade sitt centrum i Rom) som formulerade en ordensregel och så grundade en klosterorden – Benediktinorden. Benedikts grundhållning att livet i klostret skulle präglas av bön och arbete, ora et labora (bed och arbeta), är fortfarande grundläggande för nutida kloster. Med åren uppstod allt fler ordnar med olika inriktningar, och de som främst präglade kyrkan i Sverige var benediktiner, cistercienser, dominikaner och franciskaner.

För den som inte har en egen relation till något kloster eller med nunnor och munkar är det lätt att ens bild av kloster färgas av de stereotyper som ofta upprepas i filmer. Men om vi ser förbi bilder av tjocka munkar som mest dricker öl och

stackars nunnor som tvingas i kloster av föräldrar som inte lyckats gifta bort dem, så går det inte att övervärdera klostrens betydelse för Sveriges utveckling under medeltiden. Med klostren kom en rad oerhört viktiga influenser till oss här uppe i Norden, exempelvis de första sjukstugorna (hospitalen), de första skolorna och kunskaper om läkeörter, kryddväxter, jordbruk, nya grödor, djurhållning, avel och trädgårdsodling. Klostermiljöerna möjliggjorde också sådant som inte var vanligt i samhället i stort. I klostren skapades konst och skrevs böcker, och i nunneklostren fanns möjlighet för driftiga kvinnor att uppnå en position som de svårligen skulle ha kunnat nå i det medeltida samhället.

En del ordnar valde att bygga sina kloster på landsbygden, andra i städerna. I många städer som fanns före 1500 hittar du än idag en gata som heter Klostergatan, även om klostret sedan länge är borta. Det första benediktinklostret för bröder grundades på 1080-talet i Lund, och nunneklostret i Vreta grundades i början av 1100-talet. De båda cistercienserklostren Alvastra och Nydala grundades samma dag i juni 1143, av munkar som sänts ut av den legendariske abboten Bernhard

CISTERCIENSERNA

Cistercienserorden är en reformerad variant av Benediktinorden Den grundade sina kloster på landsbygden, men på grund av ordens stora nätverk och goda kommunikationer var klostren ändå centrum i det medeltida svenska samhället . Förutom studier och böneliv ägnade sig ordens systrar och bröder åt hälsovård, odling och läkeörter, och de införde nymodigheter som vattenhjul och ny byggnadsteknik . Från dessa kloster, och det franska språket, fick svenskan de ord vi fortfarande använder för fönster, mur, port, kök och källare .

FRANCISKANERNA

Franciskanernas grundare var den helige Franciskus av Assisi i Italien . Han levde från 1181 eller 1182 till 1226 och följde ett strikt fattigdomsideal . Därför var franciskanerna en tiggarorden och hade sina kloster i städerna . Bröderna var folkliga predikanter, som på grund av sina gråa kläder fick benämningen gråbröder . Det första konventet för munkar i Sverige grundades 1233 i Visby, och för nunnor i S:t Clara i Stockholm 1289 .

DOMINIKANERNA

Dominikanorden var likt Franciskanerorden en tiggarorden . Det första brödrakonventet i Sverige grundades i Visby 1228 . Den helige Dominicus var samtida med Franciskus och levde i Spanien . Dominikanerna fick utbildning i både teologi och retorik och hade högre utbildning och större predikovana än församlingsprästerna, vilket gjorde dem till populära predikanter På grund av sina svarta kläder kom de att kallas för svartbröder .

av Clairvaux i Frankrike. Ordet kloster kommer av ordet claustrum, som betyder inhägnat område. Franciskaner och dominikaner kallar än idag sina kloster för konvent istället, vilket betonar de båda ordnarnas öppenhet.

Många kloster blev med tiden mycket förmögna och utvecklades till regionala maktcentrum till följd av de många gåvor och arv som klostren fick. Det gjorde att ordnarna fick allt större inflytande, och maktfördelningen i det medeltida samhället påverkades. Att orientera sig i de medeltida maktförhållandena var säkerligen många gånger en svår balansakt. Förutom kungen och hans fogdar fanns lokala stormän och släkter, som också ville utöva makt. Det fanns biskopar, som svarade under ärkebiskopen, och dessutom var påvemakten ett eget maktcentrum med stort inflytande också i Sverige. Slutligen fanns klostrens abbotar och abbedissor, som svarade under respektive klosterorden.

Helgonens betydelse

Helgonen blev från mycket tidig kristen tid enormt viktiga i den kristna traditionen, och när den kristna tron spreds i Sverige fanns redan en rik flora av olika helgon. Det främsta av helgonen var Maria, Jesu mor. I alla utom de allra minsta kyrkorna fanns det ett Mariaaltare, som var mycket viktigt för den folkliga fromheten. Förutom de redan kända helgonen var det viktigt att också svenska och nordiska helgon blev både förebilder och föremål för dyrkan, det underlättade spridningen av den kristna tron och förankringen av kyrkan i Norden. I en del fall fanns det likheter mellan asagudar och helgon som den folkliga religiositeten kunde överföra sin vördnad till.

HELGON

Ett helgon är en person som uppfattas ha levt i en så stark och nära gudsgemenskap att kyrkan menar att helgonet är i himlen och därför har en direktkontakt med Gud . De kallas för heliga med benämningen sankt, eller S:t, efter det latinska ordet sanctus, helig . För att någon ska helgonförklaras krävs att bekräftade mirakler har skett som följd av att böner har riktats till helgonet . En del helgon, men inte alla, har dödats för sin kristna tros skull, alltså blivit martyrer .

Helgonens betydelse för både folklig fromhet och i kyrkans officiella liv är fortfarande stark i den romersk-katolska kyrkan och i de ortodoxa kyrkorna, medan helgonen i och med reformationen fick en

undanskymd roll i de olika protestantiska kyrkorna. I många fall upphörde helgonfromheten, eller rättare sagt sattes på paus. Helgonen har åter fått en allt viktigare roll i många protestantiska kyrkor under 1900- och 2000-talen.

Men låt oss gå tillbaka till medeltidens helgon i Sverige. Här följer några av de mest betydelsefulla tidiga helgonen:

S:t Olof är Norges nationalhelgon. Han hette Olav Haraldsson och var en norsk kung. Han kallades Olav den digre (store, tjocke eller starke). Olav var brutal i kampen mot dem som ville hålla fast vid asatron. Hans religiösa nit kombinerades med kamp om den norska kronan. Han dödades 1030 i Stiklastad på väg mot Nidaros, nuvarande Trondheim, i kamp för att återta den norska kronan. Han var alltså inte svensk men ändå ett mycket viktigt helgon, vars helgonbilder fanns i mängder av svenska kyrkor. Det gick olika pilgrimsleder genom Sverige till Nidaros, och flera av dem har på senare år märkts upp och används åter aktivt.

De tidigare nämnda S:t Erik och S:t Sigfrid var också betydelsefulla. Erik Jedvardsson var sveakung och dödades efter ett korståg mot Finland av en dansk prins utanför Heliga Trefaldighetskyrkan i Uppsala 1160. Den helige Sigfrid av York var enligt legenden ärkebiskop och missionär. Han ska ha dött en naturlig död 1050 i Växjö som den förste biskopen där. Vid utgrävningar vid Växjö domkyrka under 2010-talet fann arkeologerna ett pilgrimssmycke i silver från tidig medeltid med S:t Sigfrids bild. Den äldsta skrivna versionen av Sigfridslegenden kommer från 1200-talet, men redan tidigare var alltså Växjö ett pilgrimsmål.

Även S:t Eskil kom från England och var munk och biskop. Han stenades cirka 1076 i Strängnäs, när han höll en botpredikan mot den sista asatroende sveakungen, Blot-Sven. S:t Eskils döda kropp bars västerut, men efter några mil blev hans kropp genom ett under så tung att det omöjligt gick att bära den längre. Han begravdes då, en kyrka byggdes och platsen fick namnet Eskilstuna.

I ruinerna från S:t Eskils kyrka återfanns 1912 en rikt utsmyckad stenkista med runor, från 1000-talets mitt. Det går inte att bevisa att kistan var S:t Eskils kista, men tillsammans med exempelvis det nyligen funna pilgrimssmycket med S:t

Sigfrids bild är den ett tecken på att de gamla helgonlegenderna bör visas stor respekt också som historiska dokument och inte avfärdas som fromma fantasier.

S:t Botvid verkade likt S:t Eskil i Mälardalen och dödades kanske så tidigt som

1080. I helgonlegenden berättas om hur han friköpte en slav som sedan dödade honom. Kring S:t Botvids grav skedde många under, och över platsen byggdes Botkyrka kyrka en bit in på 1100-talet.

Drottning Ragnhild blev efter sin död den heliga Ragnhild av Tälje eller S:t

Ragnhild. Hon grundade Södertälje kyrka och gav därmed orten det namn som används än idag. Hon genomförde flera pilgrimsresor och vallfärdade till både Rom och Jerusalem innan hon dog cirka 1120.

Slutligen kommer vi till S:t Elin eller den heliga Helena av Skövde. Hon var en änka som levde på 1100-talet och som använde sina tillgångar för att hjälpa fattiga och vägfarande. Hon bekostade även byggandet av Skövde kyrka. Efter en pilgrimsfärd till Jerusalem dödades hon hemma i Sverige.

Det överlägset mest kända svenska helgonet var, och är fortfarande, den heliga Birgitta. Hon levde på 1300-talet, bodde under en lång tid i Rom och grundade en klosterorden med moderkloster i Vadstena.

Många av helgonen dödades för sin kristna tros skull och blev martyrer, men martyrskap var inte ett krav för att någon skulle bli helgonförklarad. Raden av betydelsefulla tidiga helgon kan göras lång, men de ovan nämnda är de som kan sägas vara de mest utbrett vördade. Till dem kom många lokala helgon. Långt ifrån alla de lokala helgonen var officiellt erkända av kyrkan, men de hade ändå stor betydelse för den folkliga fromheten och det egna andaktslivet.

Folk vände sig till olika helgon i olika livssituationer eller vid problem som de ställdes inför. Den som hade problem med sina hästar vände sig till S:t Staffan, och vid vissa mänskliga sjukdomar vände man sig till S:t Antonius. Var det problem med råttor som åt upp maten eller utsädet, gick bönerna till Gud via S:t Gertrud. Inför resor till lands var det bra med böner till S:t Kristoffer, men om det stundade en båtresa, var det istället S:t Nikolaus som det var självklart att vända sig till.

De flesta människor från medeltiden som vi känner till i vår egen tid var antingen adliga, kungliga eller kyrkliga dignitärer. För allmogen, vanligt folk, var livet hårt, och kvinnor, män och barn fick arbeta för att klara familjens försörjning. Sjukdomar rasade, bostäderna var enkla, och klimatet här uppe i Norden gav inte direkt ett överflöd för den vanliga bonden. Det är mycket få bönder eller stadsbor

Den heliga Birgitta

Bilden är en detalj av ett konstverk målat kort efter Birgittas död . Den kan ha viss porträttlikhet .

När kom kristendomen till Sverige? Hur gick en gudstjänst till på medeltiden? Vilket är Sveriges mest kända helgon? Vad innebar konventikelplakatet? Vem var Lina Sandell?

För att besvara dessa frågor – och många andra – gör vi en resa genom 1 200 år av kristendom i Sverige. Vi börjar när den första kända kristna missionären kom hit och reser genom kyrkobyggande och kloster på medeltiden. Vi ser på de stora förändringar som kom med reformationen och noterar hur kyrka och stat knöts samman under stormaktstiden. Sedan fortsätter berättelsen med bland annat hur väckelserörelserna ifrågasatte Svenska kyrkan och hur församlingarna under 1900-talet engagerade många i syföreningar och ungdomsverksamhet.

Historien om Svenska kyrkan är en lättillgänglig introduktion för dig som är ny ken på Svenska kyrkans historia. Boken ger en övergripande tidslinje från 800-talet till idag och gör särskilda nedslag hos betydelsefulla personer och i viktiga ämnen. Det är på samma gång en beskrivning av kyrkoorganisationen och dess utveckling och en levande berättelse om vanliga människors församlingsliv och vardag.

ISBN 978-91-526-3858-3 9 789152 638583