9789152638057

Göran Larsson är präst, leg. psykoterapeut och författare.

ISBN 978-91-526-3805-7

9 789152

638057

GÖRAN LARSSON

Sorg går över men inte bara för att tiden går. Den nya framtiden ligger gömd i sorgearbetet. Lilla sorgeboken vill vara en hjälp i att göra det arbet­et möjligt.

LILLA SORGEBOKEN

”Den här boken är en resa genom sorgens landskap, så som jag mött det i mitt eget liv och andras. Den ger inga enkla tips om hur man kan klara svåra upplevelser. Men den har ett budskap: Att vägen ut är vägen igenom. Och att den vägen finns. Att man blir människa igen, även om det inte alls känns så och även om man inte ser hur det ens skulle vara möjligt.”

LILLA SORGEBOKEN ∏

– o m at t f ö r l o r a o c h b ö r j a o m på n y t t

GÖRAN LARSSON

Lilla sorgeboken.indd 2

2019-09-03 13:52

Lilla sorgeboken.indd 3

2019-09-03 13:52

© 2019 Göran Larsson och Verbum AB Omslag: Sanna Sporrong Grafisk form och sättning: Aina Larsson/Sättaren Tryck: Livonia, Lettland 2019 ISBN 978-91-526-3805-7 Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se

Lilla sorgeboken.indd 4

2019-09-03 13:52

Innehåll

Prolog

7

Den nödvändiga smärtan – om behovet att sörja sig hel och fri

11

Lacrima sacra – de heliga tårarna

23

Sorg är inte bara en känsla – den är många känslor tillsammans

31

Läkevägar – man blir människa igen

49

Ge sorgen vänner Vårda dina relationer Ge sorgen nya vänner Ge sorgen ett rum Använd kroppen Ge sorgen ett ljud Ge sorgen skönhet Ge sorgen flera ansikten – våga sörja olika Ge sorgen tid Ge sorgen en gräns Ge sorgen mening Ge sorgen ett brustet halleluja

Epilog

Lilla sorgeboken.indd 5

50 55 63 64 67 69 71 73 77 79 83 85

87

2019-09-03 13:52

Lilla sorgeboken.indd 6

2019-09-03 13:52

Prolog Ibland, när jag själv har varit med om något svårt, ringer jag till gode vännen. För det mesta håller han huvudet kallt och hjärtat varmt. Och han lyssnar uppmärksamt och länge. Inte sällan slutar samtalen med att han säger: ”Ja du, detta livet, detta livet, vad gör det inte med oss.

Utan att fråga om lov.”

Så är det, tycks det mig. Livet gör saker med oss utan att fråga om lov. Utan att kolla om det passar just nu eller om vi orkar med det. Om vi över huvud taget klarar av det. För all del, livet skänker oss också gåvor. En oväntad kärlek, ett vackert minne, överraskande skönhet och underbara dagar när ingenting saknas och ingenting kunde vara bättre.

Men så kommer de där andra dagarna, när allting skaver och gör ont. Dagarna då livet tar och inte ger. Kanske lever du, eller någon du känner, sådana dagar just nu.

Ofärdsdagar då någon – eller något – du hållit av inte längre finns hos dig.

7

Lilla sorgeboken.indd 7

2019-09-03 13:52

Ibland, när sorgeängeln lägger sin mörka vinge över oss, kan vi tappa både mening och riktning. Hela vårt inre kan kännas tomt, trasigt eller bara trist och ledsamt intill meningslöshetens gräns. Skymningsdagar. Ingen av oss kommer undan. Någon gång, någonstans, drabbas vi alla av det vi inte vill vara med om och helst skulle slippa.

Vi förlorar någon vi inte ser oss någon råd att kunna leva utan. Eller vi får något vi inte tror oss kunna leva med.

Den här boken är en resa genom sorgens landskap, så som jag mött det i mitt eget liv och andras. Den ger inga enkla tips om hur man kan klara svåra upplevelser. Men den har ett budskap: Att vägen ut är vägen igenom. Och att den vägen finns. Att det kommer andra, ljusare dagar.

Att det inte kommer att vara så här för alltid. Att man blir människa igen, även om det inte alls känns så och även om man inte ser hur det ens skulle vara möjligt.

Sorg går över. Den gör faktiskt det. Detta är inget jag bara tror. Det är något jag vet. Men det kommer inte av sig självt och inte bara för att tiden går. Den nya framtiden ligger gömd i det vi kallar sorgearbetet. Lilla sorgeboken vill vara en hjälp i att göra det arbetet möjligt.

Det finns en berättelse om en kvinna som förlorat sitt barn. Förtvivlad och rödgråten går hon till den vise Mäst­ aren och undrar om han kan ta bort hennes sorg. ”Jodå”, 8

Lilla sorgeboken.indd 8

2019-09-03 13:52

svarar han, ”det kan jag, men för att göra det behöver jag ett senapskorn från ett hem utan sorg och smärta. Hämta ett sådant, så ska jag hjälpa dig.”

Sagt och gjort. Kvinnan knackar på hos sina grannar och ber om ett senapskorn. Men överallt får hon samma svar. ”Ja, senapskorn har vi, men lidandet har också varit vår gäst. Tyvärr.” Kvinnan söker i allt vidare cirklar, men överallt samma svar. ”Tyvärr. Vi har också gråtit.” ”Tyvärr.

Vi har också lidit.”

I varje hus delar de sina berättelser, kvinnan och de andra. Och en dag upptäcker hon att sorgen har lämnat henne. Inte för att hon funnit det magiska senapskornet.

Inte för att den vise Mästaren botat henne. Inte bara för att tid förflutit. Men för att hon delat sin historia med andra – och de andra har delat sin historia med henne.

Vägen ut var vägen igenom.

Vad du än varit med om. Vad som än hänt dig. Vad som än tär på dig just nu. Jag önskar att jag kunde hålla din hand och möta din blick och ge dig skäl att hoppas på ljusare dagar. Jag skriver inte det lättvindigt. Jag skriver det som någon som följt andra genom sorgens landskap och sett dem komma ut på andra sidan, både klokare och starkare och mer insiktsfulla än förut. Jag skriver det som någon som också gått runt och letat senapskorn som kunde råda bot på mitt eget onda och upptäckt att det som verkligen hjälpt har varit att dela min historia. Jag 9

Lilla sorgeboken.indd 9

2019-09-03 13:52

skriver det som en far som sörjt vid sin sons grav och som en son som sörjt vid sin fars grav. Och som en vän som sörjt vid vänners gravar. Men framför allt skriver jag för att jag tror på en mjuk men obändig styrka inom oss människor. Den liknar gräsets styrka. Trampat till marken, bränt av solen och begravt under snön – det mjuka gräset kommer alltid tillbaka. Det reser sig starkt, friskt och grönt, mot alla odds. Jag skriver även som någon som tror att det finns liv, nytt Liv, bortom det liv som blev hotat, sårat, sargat, förlorat eller förstört – och att sorgearbetet kan hjälpa oss dit.

Nota bene Alla exempel på sorg och sörjande människor som du möter i Lilla sorgeboken är omgjorda för att skydda tystnadsplikt och sekretess. Ingen är citerad mot sin egen vetskap eller utan vederbörandes uttryckliga vilja och medgivande.

Grop-Algots gård i juni 2019 Göran Larsson

10

Lilla sorgeboken.indd 10

2019-09-03 13:52

Den nödvändiga smärtan – om behovet att sörja sig hel och fri

”Njäe, inget särskilt. En vanlig dag bara”, svarar vi ibland när vi får frågan om vad som hänt eller vad vi gjort. Inget särskilt. En vanlig dag bara. Vanliga dagar gör inget väsen av sig. De kommer och går och gör veckor till år. Vanliga dagar är inte så märkvärdiga. Mer som ett par slitna tofflor som våra fötter vant sig vid. Vanliga dagar. Gud, så vi kan sakna dem när de inte längre finns där. I all sin enkelhet är de ryggraden i våra liv. Så alldagliga och oansenliga att vi inte alltid lägger märke till dem. Det sägs att livet inte är de dagar som gått, utan de dagar man minns. Jag är inte så säker. Om det vore sant skulle de flesta av oss inte ha mycket till liv att skryta med.

Vanliga dagar är hej då i hallen. ”God morgon, älskling.” Potatismos och falukorv en tisdag. Skämt som är så fruktansvärt dåliga att de blir roliga bara därför. Vanliga dagar är gå ut med hunden och ta en tur till barnbarnen.

Vanliga dagar är en doft av rakvatten och en kopp kaffe på 11

Lilla sorgeboken.indd 11

2019-09-03 13:52

verandan en tidig morgon, jobba åtta till fem och komma hem. Sträva fingrar mot kinden, skrammel i köket och svärord när verktygen slinter. Smågnabb, se på tv, lösa korsord och hur har du haft det i dag då? Onödiga gräl om bagateller.

Vanliga dagar är att någon vi vant oss vid alltid ska finnas där, som en del av trygghet och glädje, småprat och förtroenden. Vanliga dagar är att göra allt och inget – tillsammans. Och där kom det där svåra ordet: Tillsammans.

De vanliga dagarna mister mycket av sin mening när vi ska leva dem på egen hand. Utan. Själva och ensamma. Det är så mycket i livet som blir så mycket enklare och roligare, när vi gör det tillsammans. Så när tillsammans försvinner, är det mycket som bleknar och vissnar och skrumpnar.

Och det tar tid att ge det liv igen, utan den vi mist.

En del av dem, eller det, vi mister kan betyda mycket för oss. Men det bygger inte ryggrad och trygghet i våra liv. Även om det är sorgligt kan det också vara en lättnad att se en gammal förälder somna in eller bestämma sig för att flytta från ett hus som blivit för stort eller otympligt att sköta. Eller till och med att lämna en relation man vuxit ur sedan lång tid tillbaka. Vi fäller en tår, tackar för det som varit, bär med oss de vackra minnena, stänger dörren om det förflutna och går vidare. Vi har helt enkelt ett liv att leva och sorgepausen var bara en vindpust mot kinden, inte en förödande storm som slog allt i spillror.

12

Lilla sorgeboken.indd 12

2019-09-03 13:52

Men så finns det där andra. Det som skar som en rakkniv genom livsväven. Det som rev och slet vardagslyckan i stycken och grävde slukhål i själen. Hjärte-­ vännen. Älsklingsungen. Drömjobbet. Mardröms­beskedet i det bruna kuvertet. Det vi hade och inte ville mista. Det vi fick och inte ville ha. Men som livet ändå både gav och tog, utan att fråga om lov först.

Det finns ett uttryck som säger att sorgen är den gåva Gud gav åt människan, för att vi ska kunna skiljas från det som egentligen är omistligt för oss. Det tror jag är sant. Däremot finns det många andra uttryck som jag inte tycker stämmer. Som att ”tiden läker alla sår”. Att man ”inte ska gråta över spilld mjölk”. Att ”mister du en, står dig tusen åter”. ”Spill inga nya tårar på gammal sorg.” ”Slumrande sorg ska man inte väcka.”

Uttryck av det här slaget, tycks det mig, är till för att släta över och göra om intet. De verkar mer ha kommit till för att hålla sorgen, det sorgliga och den som sörjer på armlängds avstånd. Kanske bidrar de svepande uttrycken till många sörjandes känsla av ensamhet. Först har man förlorat det där tillsammans, det som var så betydelsefullt.

Sedan riskerar man att få sin sorg tillbakaföst i famnen som något onödigt som andra inte vill befatta sig med. ”Livet måste gå vidare” är ett annat uttryck jag har svårt för. Ja, livet måste gå vidare, förr eller senare. Men den stora frågan är när och hur. Och om någon kan finnas där 13

Lilla sorgeboken.indd 13

2019-09-03 13:52

tillsammans med mig, när mitt andra viktiga tillsammans gått förlorat. Då när mitt liv har tvärstannat och jag inte orkar ett endaste steg till.

Livet måste gå vidare. Men inte med en gång.

När vårt viktiga tillsammans gått förlorat, behöver de flesta av oss en sorgepaus där minnen får finnas och tårar får gråtas. En sorgepaus där smärta kan stillna, där såren får läka och ärren blekna. En tid då vi undan för undan lägger onda minnen ifrån oss och samlar de goda i själens skattkistor. En tid då något nytt och ljust kan växa ur mörker och aska. En sörjande människa behöver åtmin­ stone några doftande blad i sin inre rosengömma innan livet kan gå vidare.

Några av oss är sämre förberedda än andra när sorg­en väl når oss. Inte bara så att sorgen kommer plötsligt och oväntat, för det kan ingen planera för och skydda sig emot. Men det kan helt enkelt vara så att ingen har lärt oss att sörja. En del av oss har inte fått öva sig på små, mer överkomliga sorger, innan de stora sorgevågorna har vällt in. Någon annan av oss har tidigare gjort smärtsamma förluster i inre mening och kanske tappat både hoppet och självkänslan. Tilltron till livet har naggats i kanten när det gjort oss mer illa än vi kunnat hantera. De av oss som haft det så försöker då, naturligt nog, försvara sig mot nya svårigheter. Ett sätt kan vara att ägna mer kraft åt att skydda sig mot livet än att leva det, ofta med en vag 14

Lilla sorgeboken.indd 14

2019-09-03 13:52

känsla av tomhet och ensamhet inombords. Ord om att lita på att livet läker och vill mig väl och att allt kan bli bra igen – till och med bättre – är lätta både att misstro och avfärda för den som aldrig upplevt dem.

Till de inre förlusterna kommer de yttre. Någon av oss tvingades flytta och byta skola och kamrater. Husdjur dog och kärlekar lämnade. Någon älskade men hittade ingen att älska. Något blev ohjälpligt för sent och annat blev aldrig av. Livet gav och livet tog och några av oss stod ensamma med båda delarna.

När vi kommit upp i åren kan många av oss räkna sorgesår och smärtpunkter i dussin och tjog.

Allt vi inte bearbetar stannar kvar i oss som ett tillstånd. Det gör att gamla sorgeminnen som inte fick finnas och ledsenstunder som inte fick visas, klumpar ihop sig inombords. Ogråtna och omötta tårar lägger sig som tagg och törne i rosengömman och förmörkar livets ljusa och vackra. När vi står ensamma och ser knutarna på livets trassliga tråd kan vi både förtvivla och förtvina. Kanske gick livet på något sätt vidare. Men det är inte säkert att vi gjorde det, utan att svårmod och hopplöshet följde med som tunga stenar i den inre ryggsäcken.

Det kan kännas mörkt och tungt att sörja. Men paradoxen är att det i slutändan gör livet ljusare och lättare att leva. Att sörja är att gradvis kunna lämna det svåra bakom sig och på så vis få en hoppfullare tillvaro framför 15

Lilla sorgeboken.indd 15

2019-09-03 13:52

Göran Larsson är präst, leg. psykoterapeut och författare.

ISBN 978-91-526-3805-7

9 789152

638057

GÖRAN LARSSON

Sorg går över men inte bara för att tiden går. Den nya framtiden ligger gömd i sorgearbetet. Lilla sorgeboken vill vara en hjälp i att göra det arbet­et möjligt.

LILLA SORGEBOKEN

”Den här boken är en resa genom sorgens landskap, så som jag mött det i mitt eget liv och andras. Den ger inga enkla tips om hur man kan klara svåra upplevelser. Men den har ett budskap: Att vägen ut är vägen igenom. Och att den vägen finns. Att man blir människa igen, även om det inte alls känns så och även om man inte ser hur det ens skulle vara möjligt.”

LILLA SORGEBOKEN ∏

– o m at t f ö r l o r a o c h b ö r j a o m på n y t t

GÖRAN LARSSON