9789152635148

Den enklaste glädjen

52635148Den enklaste pkt oms-190920.indd 1

•

denna enda mening fångar något av stämningen i Tomas Sjödins nya bok. Den enklaste glädjen är en resa in i den förunderliga värld vi kallar vardagen.

Författaren botaniserar bland det till synes välkända och återupptäcker ord som förnöjsamhet, förundran och förtröstan. Bland svalor och daggmaskar, barn och änglar, trädgårdsland och stjärnehav, gamla goda vänner och oväntade bekantskaper finner han glädjens djupaste källor.

I sin förra bok När träden avlövas ser man längre från vårt kök skildrade han livet som förälder till barn med fortskridande hjärnsjukdomar. Den enklaste glädjen är inte en fortsättning, ändå ett försök till svar på alla de brev han fått: ”Många brev har varit svåra att läsa. Ändå kan man säga att ett genomgående drag har varit glädjen. Den okuvliga, trotsiga livsglädjen. När jag i ljuset av dessa brev tänker på vårt eget liv, ser jag att just glädje är det som mest kännetecknar våra dagar.

Om den glädjen har jag skrivit, närmast förvånad över att den var att finna överallt.”

Tomas Sjödin är författare, pastor och föredragshållare. Han är också sedan många år krönikör i Göteborgs-Posten.

Tomas Sjödin

”Ge mig ett ögonblick av lycka och jag ska göra ett liv av det.”

Tomas Sjödin Den enklaste glädjen 2019-09-20 13:03

Den enklaste glädjen 1

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 1

11-12-08 11.42.49

Tomas SjÜdin Den enklaste glädjen

2635148Den enklaste pkt inl-190920.indd 3

3

2019-09-20 12:57

Andra pocketupplagan 2011, tredje tryckningen Š 1998 Tomas SjÜdin och Verbum ab Omslag, grafisk form & vinjettbilder: Margareta Brisell Axelsson Omslagsbilder: Peder Hildor Tryck: Norhaven A/S, Danmark 2019 isbn 978-91-526-3514-8 Verbum ab, Box 22543, 104 22 Stockholm tel 08-743 65 00 verbum.se 4

2635148Den enklaste pkt inl-190920.indd 4

2019-09-20 12:57

Den enklaste glädjen 7 . . . . . . . . . Till läsaren 11 . . . . . . . . .

22 . . . . . . . . .

29 . . . . . . . . .

36 . . . . . . . . .

39 . . . . . . . . .

43 . . . . . . . . .

Det måste vara på riktigt En plats där friden råder Man borde gunga mer Det blänker i havregröten Den första höstdagen Resa i grön fåtölj

53 . . . . . . . . . Söker förnöjsamhetens källa 67 . . . . . . . . . Helrätt 70 . . . . . . . . . Det var inte jag!

75 . . . . . . . . .

83 . . . . . . . . .

92 . . . . . . . . .

96 . . . . . . . . .

104 . . . . . . . . .

107 . . . . . . . . .

117 . . . . . . . . .

Trädens tröst Att dö med en fröpåse i handen Ögonfröjd åt eftervärlden Den enklaste glädjen Doggerbank En plats med mycket gräs Oväntade möten 5

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 5

11-12-08 11.42.49

1 24 . . . . . . . . . Den förtroliga vänskapens värme 128 . . . . . . . . . Hur kunde jag köpa tvåor?

134 . . . . . . . . . I den bästa av världar

141 . . . . . . . . . Att vara där man är 148 . . . . . . . . . Kysser glädjen i flykten 155 . . . . . . . . . Så vackert att det gör ont

6

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 6

11-12-08 11.42.49

Till läsaren

n

ågon gång i framtiden skall jag göra verklighet av en dröm: Att med en pinne rita en ruta på en eller ett par kvadratmeter någonstans i vår trädgård. Under ett år skall jag sedan skriva journal över allt det som händer där. Inte tror jag att jag skulle gå miste om särskilt mycket väsentligt i min ruta. Allt rör vid allt. Det lilla är alltid en återspegling av det stora. Kanske dröjer det många år innan den dagen kommer då jag vågar detta. Att den dagen kommer, vet jag.

Den bok du nu håller i din hand är ett försök att börja vandringen åt det hållet. Den tar sin utgångspunkt i det liv som blev vårt. En bok om glädje, skriven ur mycken förtvivlan. Du som läst min förra bok, När träden avlövas ser man längre från vårt kök, vet att vår tid som hel familj krymper till följd av Ludvigs och Karl-Petters hjärnsjukdom. De två år som förlöpt sedan boken kom har varit tunga år för Karl-Petter, vår äldste son. Han har tappat nästan allt han haft och är idag en trött och förvärkt gammal man på elva år. Värst av allt: Hans inre välbefin7

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 7

11-12-08 11.42.50

nande och hans lågmälda lycka är förbytt i ett molande allvar och en tystnad som dånar i vårt hus.

Det jag nu skrivit är ett försök till svar på alla brev som vi fått från de människor som läst vårt livsöde och funnit att det rört vid deras. Vi har fått hundratals brev.

De flesta har haft påtagliga likheter med varandra. Först några korta rader med tack för vår berättelse, sedan två eller tre sidor med brevskrivarens egen berättelse. Ibland liknande vår. Lika ofta med inblickar i ett helt annat liv, med andra förutsättningar och annan kamp.

Många brev har varit svåra att läsa. Ändå kan man säga att ett genomgående drag varit glädjen. Den okuvliga, trotsiga livsglädjen.

När jag i ljuset av dessa brev tänker på vårt eget liv, ser jag att just glädje är det som mest kännetecknar våra dagar. Och om den glädjen har jag skrivit, närmast förvånad över att den var att finna överallt.

Säve den 25 oktober 1998 Tomas Sjödin

8

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 8

11-12-08 11.42.50

9

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 9

11-12-08 11.42.50

Det måste vara på riktigt

s

er ut över ett hav som haft en arbetsam dag.

Starka vindar har kastat vattenmassorna hit och dit.

De flera meter höga vågorna har fräst och spottat fradga.

Bara de djärvaste vågade sig ut. Själv stannar jag på behörigt avstånd.

Hela dagen har det slitit i luft och vatten, först nu när skymningen är i antågande kan havet hämta andan.

Jättelika dyningar häver sig som en bröstkorg och rullar tungt in mot land för att krossas mot klippan. Mellan dyningarna är havet nästan dött. Som från ingenstans reser sig en ny våg. Ur ett platt hav tycks det.

Byn dit jag flytt för att få skrivro heter Patalavaca. Inte mycket mer än en korsning. Mittemellan ligger den. Man kör förbi om man inte har ärende just dit. Omgivningen kryllar av turister som bor på de stora hotellen. Jag har hyrt in mig hos en alkoholiserad gammal dam. På skylten står PRIVADO. Bakom huset öppnas en värld för sig. Endast dessa lägenheter och havet. Mitt rum ligger så nära vattnet, att det om nätterna känns som att sova 11

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 11

11-12-08 11.42.50

på en båt. Vågorna som oavbrutet hävt sig in mot land de senaste dygnen har med tiden blivit en del av mig själv.

Ensamheten är inte helt enkel för en utpräglad sällskapsmänniska. Ändå en njutning. Har med åren lärt mig att uppskatta den. Särskilt den ensamhet som har människor omkring sig. Okända som lever sina liv men aldrig tar kontakt.

Det är nödvändigt med avstånd ibland för att kunna leva nära. Avståndet ger perspektiv och hjälp till urskiljning.

Med avståndet – både i tid och rum – växer längtan.

Den längtan som är livets gåva. Kanske den finaste av alla. Längtan har inget med ägandebehov att göra. Den trånar efter några minuter av närhet, det korta viskande samtalet och de ögonblick när kärleken får tiden att stå stilla.

mörkret faller hastigt. Jag stavar på några ord som jag inte vet varifrån jag fått: Det måste vara på riktigt. Har sagt det till mig själv otaliga gånger: Det måste vara på riktigt. Jag tror att orden har med förväntningar att göra. De senaste åren har pulvriserat alla drömmar om förbättring och förändring. När man lever på lånad tid värderas det mesta om. Kanske låter det uppgivet, men jag tror att vi dragit ner förväntningarna på livet.

Vårt liv ser sådant ut att vi inte kan ta till det klassiska: 12

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 12

11-12-08 11.42.51

Bara vi får ha hälsan. Vi har inte hälsan. Den har behagat leta sig andra vägar. Ett öde vi delar med många.

Någon har sagt att det förefaller som om de flesta människor lever i en märkvärdig ovisshet om livet. Outgrundliga ord. Som om detta att leva, bara är ett skal som måste fyllas med liv. Ett hölje omkring något egentligt.

Som om det vore skillnad på att leva och att vara levande.

Fasar för ett liv som nöts bort bland detaljer. Söker allvaret och sanningen. Livet innanför livet.

på ritbordet vet jag hur vårt liv såg ut. Tre pojkar som med tiden skulle lära sig stå på egna ben. Flickvänner och egna familjer. Huset tomt efter intensiva år och en andra vår för mig och henne. Har ritat om den bilden otaliga gånger och ser idag det enda tänkbara framtidsscenariot – småbarnsföräldrar livet ut. Små barn med stora och tunga kroppar. Det enda alternativet till detta – berövade det käraste och lämnade med stor sorg. Den vetskapen ställer krav på livet innanför livet. Inte vad som helst duger längre.

Det måste vara på riktigt.

om kvällarna har jag kopplat av med en bok här nere. Det senaste året har jag nästan uteslutande läst naturskildringar. Att läsa en god naturskildring ligger 13

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 13

11-12-08 11.42.51

mycket nära läsning av andaktsböcker. Det är med själen som det är med naturen. Att gå med en god vägvisare ut i skapelsen är att vandra in i sig själv.

Innan jag åkte gick jag in i ett antikvariat i Göteborg och frågade efter något i skärningspunkten mellan religion, filosofi och grönt gräs. Den gamle bakom disken log och sa att något sånt hade han inte, men att jag skulle leta vidare tills jag fick tag i Naturen i Selbourne. Senare den eftermiddagen hade jag den vackra boken i min hand. The natural history of Selbourne med illustrationer av Gunnar Brusewitz. Det var mitt i detta naturstudium jag kom att stifta bekantskap med den berättelse som jag tror gjort djupare intryck på mig än någon annan.

Gilbert White, som skrev Naturen i Selbourne var präst.

Hans farfar var också präst och det var meningen att Gilbert skulle efterträda honom vid pensioneringen. White tycks dock ha varit ganska ointresserad av teologi. De anteckningar som finns bevarade från hans ungdom handlar mest om datum för den första vildgässflockens flykt mot söder och den första gökens slag. Lära och sakrament verkar inte ha spelat någon framträdande roll i prästmannen Whites liv. Ändå var han medveten om sin kallelse till Guds tjänst. Han skrev en gång att nu visste han att Gud givit det tydligaste tecknet på sin visdom och makt: ”… det är i storlommens byggnad och färgteckning”. Och sådan var hans tro. Genuin. Även sin prästtjänst förefaller han ha tagit med ro. De flesta arbetsuppgifterna dele14

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 14

11-12-08 11.42.51

gerade han ut till andra. Naturstudierna upptog all hans tid. Bland fåglarna fann han den andakt han hade svårt att finna bland människorna. En av hans samtida sa om honom att han var en man som ingen behövde. Selbournes skogar, snår och mader, dess fåglar och insekter och växter, fattiga och enkla människor på dess bygata, det var en rik och outtömlig verklighet vars begrundande gjorde honom fullkomligt lycklig

i ett kort, närmast inskjutet stycke, berättar Gilbert White att det i byn, för mer än tjugo år sedan, fanns en pojke som var idiot. The idiot boy. Så kallades han av sin omgivning.

Bin var denne pojkes föda, nöje och intresse. Han ägnade all sin tid åt att leta efter bin. Även humlor och getingar höll han av och han brukade fånga dem och gömma dem innanför skjortan. Han undvek människor och gav aldrig prov på förmåga att uppfatta deras gester eller tilltal.

På vintrarna däremot satt gossen enligt White och slöade vid spisen i sin fars hus i ett slags dvala och lämnade aldrig spiselvrån. ”Gossen var en riktig merops apiaster” skriver han.

(Det latinska namnet på den färggranna och vackra fågel som på svenska heter biätare.)

När sommaren kom vaknade pojken upp och gick ut 15

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 15

11-12-08 11.42.51

på jakt på åkrar och solstänkta sluttningar. Han uppvisade ingen rädsla för binas stick, fångade dem med bara händerna, plockade omedelbart bort deras giftgaddar och sög sedan ut deras honung. Av traktens biodlare ansågs han vara mycket besvärlig. Han brukade nämligen slinka in hos dem och slå sig ner framför bänkarna och där förse sig. Då man bryggde mjöd strök han omkring bland kaggar och fat och tiggde till sig en klunk av mjöden som han kallade för ”bi-vin”. När han sprang omkring formade han med läpparna ett summande ljud som var mycket likt binas. Pojken var mager och blek och uppvisade enligt White inget som helst förnuft förutom i denna sin älsklingsjakt som han utövade med en märkvärdig skicklighet.

När prästmannen Gilbert White berättar om pojken skriver han över hans liv följande rader: …Thou Had thy presiding star propitious shone, Should’st Wildman be…. …om du hade fötts under en gynnsammare stjärna, skulle du ha varit en Wildman (Wildman var en engelsk författare som skrev om biodling).

Den korta inskjutna berättelsen om den pojke White kallar idioten avslutas med två suggestiva rader: ”När han vuxit upp till yngling flyttades han härifrån till en avlägsen by, där han dog innan han blev man.”

16

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 16

11-12-08 11.42.51

I bokens förord skriver Knut Hagberg att ”det fina i Gilbert Whites skildring är nu att hans intresse för denne gosse icke är ett grand uppblandat med medlidande, ty medlidande förutsätter oftast en känsla av överlägsenhet”.

inte mer än så berättas om denne pojke. Ingen förklaring ges till varför han fick bli en del av Whites epokgörande verk. Ändå är denna skildring komplett. Den är i koncentrat berättelsen om livets mening. Om den enklaste glädjen och om hur fattigt livet blir där den går förlorad.

Aldrig någonsin tänkte väl idioten att han skulle hamna i världslitteraturen, att berättelsen om honom skulle komma ut i mer än 150 engelskspråkiga editioner. Och han hade nog inte ens lyssnat om någon försökt berätta för honom att han skulle bli till stor tröst för en förtvivlad pappa och göra hans liv lite viktigare. inte vet jag vad prästmannen White tänkte när han skrev om byfånen som satt vid bikuporna och ljudade och sjöng. Men jag tänker att Whites poäng kan ha varit denna: Han själv och många andra betraktade naturen, utbytte tankar och iakttagelser och skrev om den. Några till och med doktorerade på den. Denne pojke sjöng med naturen, med dess eget ljud. Han var ett med sin omgivning.

17

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 17

11-12-08 11.42.51

Möjligen ville teologen White säga att denne gosse var den rikaste av dem alla i Selbourne.

Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ring­ aktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. (1 Kor 1:27f) En märkvärdig glädje genomsyrar berättelsen. En glädje som utmanar vår jakt på nya upplevelser och större äventyr. Hans liv sätter bilder till de ord som kom inrullande med havsvågorna en kväll när livet omprövades: Det måste vara på riktigt.

en av sommarens varmaste dagar möts vi på en holme i skärgården. Några av oss gamla vänner, andra mer eller mindre obekanta. På ytan: en närmast andlös idyll av unga familjer i det vackraste av svensk natur. Under ytan: insikten om att det inte finns några enkla liv. Att idyll alltid är en chimär.

För en familj som vår är holmarna en svåråtkomlig miljö. Rullstolarna måste lämnas vid kajen och barnen bäras ombord på båten för att sedan bäras av på holmen.

Men med många villiga händer känns också det lätt. De 18

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 18

11-12-08 11.42.51

Så vackert att det gör ont

v

internatten är stjärnklar och kall. Träden står alldeles stilla. Det är som om själva hjärtnerven i skapelsen ligger blottad. Här och nu ses livet i genomskärning. Det är nästan för vackert. Så vackert att det gör ont. Det är som om hjärtat höll på att gå i bitar.

Glädjen över de kvadratmetrar som blev vårt hem och den obrutna himlen över vårt tak har något av smärta i sig. Skönhetsupplevelsen påminner om förtvivlan. Som all kärlek gör ont, gör också kärleken till livet det. Därför står vi här med en klump i halsen.

Ack, när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!

(J O Wallin) Kvällen har blivit sen. Vi ligger i ett mörkt rum och tittar i taket, John och jag. Guds lampa har slocknat, men sömnen vill sig inte riktigt. Inte än. Vårt samtal kastas 155

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 155

11-12-08 11.42.59

blixtsnabbt från det mest triviala till att trevande röra sig om död och liv. Den sparsamma dialogen är skenbart trygg, båda är vi rädda. Rädda för den dagen då vi måste släppa taget om det käraste i vårt liv. Vet att den dagen kryper närmare. Han lyssnar när jag låter min oro och vanmakt tynga honom. Halvvägs in i sömnen mumlar han: Men vi kan ju be… Ögonblicket efter sover han. Jag tänker att Någon höll honom vaken för detta enda. När det var sagt kunde han komma till ro. Jag ligger kvar och låter blicken löpa längs taklisten. Från ett håll hör jag det obevekliga: Man kan inte behålla saker och ting för evigt. Från ett annat håll: Men vi kan ju be…

Ligger kvar ett tag och låter hans andning lugna själen. två ögonblicksbilder av det skönaste och det svåraste i livet. Bara timmar emellan. Och ändå nästan samma känsla i bröstet.

– pappa, varför gråter man ibland när man ber?

När man skrattar? Barnets frågor är också för den vuxne just – frågor. Jag måste svara att jag inte vet. Kan inte veta. Anar att barnets frågor rör vid själva mysteriet i livet. Vet inte varför det allra vackraste och det allra svåraste längst in har något oförlöst över sig. Som om vi just där kom nära ett sår, ett livssår, ett tillvarosår. Som 156

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 156

11-12-08 11.42.59

om skönheten och hjälplösheten, dessa båda bäckar, strax innan de når havet rinner ihop till ett enda vatten. Sedan tar det oändliga vid. Allt det som var vårt, uppgår i evigheten.

Varför gör livet ont längst in? Kan det ha med våra minnen att göra? Att vi minns mer än vi vet.

Ibland snuddar jag vid tanken att både smärtan och skönheten inom oss väcker minnet av ett förlorat paradis.

I korta flyende ögonblick – ett oväntat möte, de verkliga vännernas sällskap, blomman som just öppnade sig mot solen, barnets blick – minns vi något så väsentligt att det värker till i bröstet. Eftersom tanke och erfarenhet saknar redskap att sortera når oss dessa stunder som ett slags hugg. Ett styng i hjärtat, inte alls olikt det som väntar längst där ute där inget i världen förmår döva sorgen och oron. Ett styng som får det innersta att sucka som i födslo­våndor. jag tror att hela skapelsen, allt skapat, bär på en gemensam hemlighet. I Bibeln beskrivs den som ett nedplanterat hopp. En längtan efter befrielse ur förgänglighet och lagbundenhet. En längtan ut ur tomhet in i fullhet. För också det skönaste har en aning av tomhet i sig.

Kanske är detta vår djupaste föreningspunkt med naturen. Trädens rop är också vårt rop, och i alla tider har vi sökt oss ut i skog och mark, till hav och stjärnhimmel när 157

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 157

11-12-08 11.42.59

det känts som om hjärtat vore hotande nära bristningsgränsen. Omsluten av de stora elementen är det som om vi får luft igen. Våra suckar vilar i skapelsens suck. söker en mindre abstrakt bild, ett vardagligare ord för denna klump i halsen, detta oförlösta och kommer inte på något bättre än hemlängtan. Precis sådan var den, barndomens hemlängtan. Dagarna borta från hemmet gick så bra. Den nya miljön var spännande och aldrig någonsin ville man åka hem.

Så alldeles utan förvarning, var det något som värkte till. Något inom en ville hem. Sällan utlöste denna känsla någon verklig hemresa. Minuterna efter var leken i full gång och tankarna upptagna av annat. Ändå vore det fel att säga att det gick över. mitt i ett liv omgivet av allt det som är värt att älska – vacker natur, barn, meningsfulla arbetsuppgifter och ibland en nästan bottenlös livsglädje – händer det trots allt att hemlängtan värker till. Ursprunget kallar.

Det eviga gör sig påmint. Denna eviga hemlängtan står inte för ett ögonblick i konflikt med livslusten. Visst kan man älska livet och ändå vilja gå hem.

Jag tror att klumpen i halsen är all ofullkomlighet, all längtan och alla våra böner om att livet skulle överleva.

Vara mer än dessa vackra grässtråtunna år och ha en ny vår i beredskap. Att det frö av hopp som finns nedplan158

52635148Den enklaste pkt inl-11.indd 158

11-12-08 11.42.59

Andra böcker av Tomas Sjödin: när träden avlövas ser man längre från vårt kök reservkraft eftervärme ett brustet halleluja Bokbeställningar

Kundservice: tel 08-743 65 10 Verbum ab, Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se

160

2635148Den enklaste pkt inl-190920.indd 160

2019-09-23 10:59

Den enklaste glädjen

52635148Den enklaste pkt oms-190920.indd 1

•

denna enda mening fångar något av stämningen i Tomas Sjödins nya bok. Den enklaste glädjen är en resa in i den förunderliga värld vi kallar vardagen.

Författaren botaniserar bland det till synes välkända och återupptäcker ord som förnöjsamhet, förundran och förtröstan. Bland svalor och daggmaskar, barn och änglar, trädgårdsland och stjärnehav, gamla goda vänner och oväntade bekantskaper finner han glädjens djupaste källor.

I sin förra bok När träden avlövas ser man längre från vårt kök skildrade han livet som förälder till barn med fortskridande hjärnsjukdomar. Den enklaste glädjen är inte en fortsättning, ändå ett försök till svar på alla de brev han fått: ”Många brev har varit svåra att läsa. Ändå kan man säga att ett genomgående drag har varit glädjen. Den okuvliga, trotsiga livsglädjen. När jag i ljuset av dessa brev tänker på vårt eget liv, ser jag att just glädje är det som mest kännetecknar våra dagar.

Om den glädjen har jag skrivit, närmast förvånad över att den var att finna överallt.”

Tomas Sjödin är författare, pastor och föredragshållare. Han är också sedan många år krönikör i Göteborgs-Posten.

Tomas Sjödin

”Ge mig ett ögonblick av lycka och jag ska göra ett liv av det.”

Tomas Sjödin Den enklaste glädjen 2019-09-20 13:03