ALRUNAN ochandra noveller
Solveig
Halvorsen
Kåven
Alrunan ochandra noveller
14 maj1939– 31 december 1944
ALRUNAN ochandra noveller
Solveig Halvorsen Kåven
©2025Solveig Halvorsen Kåven
Omslagsbildframsida: Alruna, iglasskulptur av Bertil Vallien,fotoSolveig HalvorsenKåven
Omslagsbildbaksida:Pixabay
Omslagsdesign:GustafBerglund
Layoutoch korrekturläsning: GustafBerglund
Förlag: BoD ·Books on Demand, Östermalmstorg1,114 42 Stockholm, Sverige,bod@bod.se
Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee 273, 22763Hamburg,Tyskland
ISBN: 978-91-8097-207-9
Innehåll
Lunnefågel
STATYERNA RUNT TJÖRNIN passar till Haraldurshumör.
Fleragångertidigarehar hanpromeneratruntsjöni Reykjavik, därmängder av ejdrar simmar omkring. Hankan inte begripavarför hanbaralagtmärke till fåglarna tidigare,och inte statyerna. De är ju somgjordaför honom ochhanssituation.
Helstvill hanförsvinna ihällregnet. Försvinna föralltid,känns detsom,precissom statyn hanjusthar stannatvid.Den somföreställerenman vars hela överkropp ochhuvud försvunnitini ett stenblock. Så därvill Haraldur ocksåvarajustnu, föratt slippa tänka. Ochkänna.
Förstenad,hårdoch kall,det vore något!
Ochinuti ett stenblockborde manrimligtvis slippa tankar på telefonsamtalen.
Hanskakarpåhuvudet ochtar sigrunttill sjönsmotsattasida. Till en bänk därnågon redansitter. Närhan kommer närmareupptäcker hanatt detärenstaty somsitterpåbänken. En mani djupa tankar är det, medena benetvilandeöverdet andra. Haraldur sätter sigbredvid statyn på bänken.Hansjeans är dyblötaoch bänken likaså,men hanbryrsig inte.I ställettar hansig ut ur sitt föreställda stenblockoch härmar denhär statynspose. Hanförsjunkeri tankar. Tankar på henne.Guðny.
Hurska hanstå ut?Går detöverhuvudtagetatt uthärdaatt bli lämnad på ett sånt sätt?Som vore hanluft, någotsom hon bara blåste bort.
–Men vi då,sahan,vad medoss?
–Ska detbli vi så blir detvi, annars är detnågot annatsom ska ske. Detärintevisom bestämmer, sa hon, detärödet.
Detärtydligt attGuðny,som förutomödettrorpåbådeförsynen ochälvor ochett ochannat troll, inte vill veta av honom längre.
Själv hör Haraldur till demsom tarkommandot över sinexistens.
Detdär är ingentingsjälvklart, detsägsfinnasenhel delövernaturligti denisländska naturenoch idesjälarsom borhär.Men Haraldur tror inte på sånt,han bestämmersjälv över sintillvaro.
Åtminstone vardet så ända tills igår då hon ringde,dåhon berättade atthon skulle till Paris.
Hanfrågade om de skulle resa dittillsammans en veckaeller två.
Detblevenpausinnan hontog ett djuptandetag. Hon sa attdet inte varfråga om veckor.
–Jag tänker fixa jobb därnereoch stanna åtminstone ett år.Förresten harjag redansagtupp migpåjobbetoch fixatenenkel biljett.
–Barasådär?Men vi då?Ärinteviett par?
–Alltså,vivar ett par, svaradehon. Vi fårsevad ödet hittar på. Kanske blir detviigen, kanske inte.
Hanavslutade samtalet mitt ihennesutläggningaromatt söka jobb på ett strandcafé vidSeine.
Senkom ilskan. Hanslogi bordet, sparkade iväggenoch gick till närmaste pub.
Hon hade gjortdet ismyg. Ochhan blev inte enstillfrågadom attfölja med. Förresten skulle hanintegjort det. Menhan borde ha fått frågan.Det är någotbekantmed dethär,hadehan tänkt. Sättet attbli behandladpå. Somatt inte vara någonsom är viktig.Ensom inte betydernågot.I tankarna hade hanförflyttatstill skoltiden. Hur hanintefickvaramed,hur hanskrattadesåtnär hanfrågade om det. Närdeiblandlåtsadesatt hanräknadesmed ochsedan bara flinadeåthonom innanhan lämnades ensam. Dethadekänts som attvaraden därlilleskolpojkenigen.
MenHaraldurgillarden härstaden. Antagonisterna senskoltiden harvisst flyttat från stan.Åtminstone harhan inte sett till dem. Efter skoltidenfickHaraldurjobb direkt.Han jobbarmed attköraturister till ön utanförReykjavik så de kantitta på lunnefåglar.I jobbetträffar hanglada ochförväntansfulla människor medkameror ochkikare runt halsen.Och hangillarfisketute på Faxaflói medbrorsan.
Vadhar Parissom inte Reykjavikhar?Värme ochsol kanske,men Frankrikehar inte sammamöjligheter. Andrasådanavisserligen, meningasom är likabra.
Hanhävde isig förmånga öl dendär kvällen.Och varkorti tonen närhan ringde tillbakatill Guðny, ochenaning sluddrig.Hon sa ju aldrig sagt rakt ut attdet skulle vara slut.Men hon trodde visstpå fullt allvar atthan skulle gå däroch vänta, ochsehur detblir.Vänta på attödetskullebestämma. Aldrig ilivet!
–Det fårvaraslutsahan,när hon äntligen togtelefonen.
–Okej, sa hon ochskrattade.
Hantryckte bortsamtaletmitti hennesskrattoch raderade hennesnummer. Detvände sigi magen. Hon skrattade åt honom.
Skrattet. Attbli skrattadåt. Så fruktansvärt kränkande. Hon hade pinatoch sänkthonom medsittskratt. Somnålar somstacksini honom.Han kändesig sommartyren Píslarvottur inne iHallgrimskyrkan.Ett märkligtkonstverk,degenomborrandevassa järnrören, martyren verkar dömd till evig pina.
Haraldur suckar tungtoch tittar på sinstelabänkgranne.Statyn ändrar inte en min. Inte ensnär en silvertärnaflygerförbi ochsläpperenvit klickpådestelalockarnakommernågon reaktion. BeklämdkännerHaraldurhur vassajärnrör borrarsig in isjälen.
–Skitpåmig ocksådå förtusan,roparhan efter fåglarna.Jag är tydligenintemer värd än så.
Bortslängd somensopa.
Hansamlarsig,reser sigupp ochhör hurdet gurglarnär hansätter nerfötterna på marken.Han sätter sigigenoch taravsig skorna. Lyfter uppdem ochhällervattnet över huvudetpåsin stelabänkkamrat sommed ett stoisktlugnignorerar dethela.
Så reserHaraldursig uppoch fortsätter promenaden runt sjön.
Kabbelekornablommar, silvertärnorna skrikeroch gudingarnas mjukarop hörsfrånvattnet.
Haraldur närmar signågra andrastatyer.Två svarta,urholkade figurer, varavenstårlutad motenlyktstolpeoch denandra sitter på en sten.Deras ansikten ochhuvuden är bara gapandehål,liksom derasmagar.Haraldurstirrar förskräckt.
Vardet så detvar?Hadehansoch Guðnys gemensamma liv varit likatomt? Utan innehåll? Vardet därför hon for? Menhon skrattade itelefonen. Hongrätinteför attnågot vartomt.
Hurkommerdet sigatt de tvåaldrigpromenerattillsammans runt sjön? Om de hade sett de härkonstverkentillsammans,skullederas
relation gått atträdda då?Skulledehaförståttatt någothöllpåatt hända?
Hade de trotsallt varittvå tommaskalsom tömt varandra på energi?
Hanfunderar.
De hittadealdrigpåsaker.Reste sällan, ochdiskuteradenästan aldrig.Enjämntjock tillvaroutomvarje lördagskväll,när de lagt sig.
Deträckerinte. Någonstans inom sigförstår handet,men detär en enkeltillvaro. Hangillardet enkla. Detförutsägbara. Närman vetvad somska ske. Jobb, puboch lördagskväll. Ätaute på söndag. Bekvämtoch lätt.Men hurintressant ochspännandeärdet?
Hon kundeväl ändå ha klämtursig atthon inte vill ha detså. Ge honom ett tecken.
Ellerhadehon gjortdet, fast haninget märkt?
Plötsligtupphör regnet,solen bryter igenom skyarna, ochHaraldur inseratt detärensak hanmåste göra.Han vill inte blisom mannenpåbänken, de tommamänniskoskalenoch inte sommanneni stenblocket. Menframför allt vill hanintebli sommartyren Píslarvottur.Figuren meddegenomborrandejärnrören.
Våtintill skinnetoch medångande kläder halvspringer hanuppförBragagata,korsarLaufasvegur ochställer sigsen ochstirrar upp iden falska platanenskrona. En Acer pseudoplatanus,som harfått namnet Hlynur av stadensinvånare.
UnderHlynurstodhan ochGuðny på sinförstadejt. Så blygaför varandra,och medhändersom inte visstevar de skulle göra av sig, innandehittade fram till varandra.
Nu drar hanendjupsuck. Detärbarahär hankan sättapunkt. Nu måstehan fortsättapåegenhand, hurvilsenoch arghan än kän-
nersig.Och sannerligen passar namnet bra, falskplatan. Hankänner sejlurad.
Just då svängerdet in en vitbil ochparkeraralldeles vidträdet. Haraldur gerden en ilskenblickoch hananarenstorbrunmössa på någons huvud.
–Can Iparkmycar here?
Hansvararfrånvarande på frågan.Han är inte klar medsinatankar.KanskeGuðny ocksåkände siglurad.Kan välknappast vara Hlynursfel iallafall.
Haraldur hör hurenbildörröppnasoch hurväskorlastasur. Men hanärintepåhumör attbli stördavturister nu,dem finns dettillräckligtavpåjobbet. Hanfortsätterstirraupp iträdkronan.
Någonställersig alldeles intill ochläser högtpåden lillaskylten.
En gäll kvinnoröstsom snabbt tystnar.Haraldurkännersig iakttagen, ochhon medröstenharklar sig.
–Jo, detska finnas ett guesthouse på Laufasvegur2,vet du kanske vart …?
–Knappt femminuter,svararHaraldurutanatt ta ögonen från trädet ochpekar bortåtgatan.
Hanhar faktiskt inte bett om attbli störd.
–Duborde byta kläder,säger hon.
Då släpperhan trädet medblickenoch serpåsinagenomblöta byxor. Hantittarupp ochanarstora smilgropar. Honvändersig och drar iväg medtvå jättelikaresväskor ochenryggsäck.
–Det borde du också! roparhan på sitt eget språk, ochstirrar ilsket på denfulamössansom gupparpåhuvudet någrameter framför honom.
Hanskakar, detkalla regnet harkyltner honom intill skinnet. Han inseratt hanska samma vägsom denguppandemössandär framme.
Resolutgår hanifatt henne. Utan attfråga grepparhan denstörsta väskan ochskyndar fram till adressen hon frågat efter.Där ställer hanifrån sigväskan, görengestmot husetoch skyndarvidarehemåt.
Välhemma vrängerhan av sigdeblöta kläderna ochställer sig underduschen.Skönt attdet är arbetsdagi morgon.Slängapåsig denmönstradejobbartröjansom alla turister är så förtjustai.Träffa jobbarkompisarnanerei hamnen,och säga attläget är ok.Aldrig blandardesig ivarandras privatliv,men harentuffoch brakompisanda därman vetvar gränsernagår.
Dettar lång tidinnanhan somnar denkvällen.Iblandärhan statyn vars överkropp är ett stenblock. Menmestärhan dengrubblandestatynpåbänken. Just innanhan skatillatt somnadyker de tvåtomma statyernaupp iminnet. Tomheten blir medens så påtaglig atthan måstegåupp ochtaenmacka föratt lugnasig.Ärdet tomt så måsteman se till attfylla på mednågot.Dåtänkerhan på martyren Píslarvottur igen.Han skakar av sigkänslan ochmed bestämda rörelser fixarhan en smörgåsmed rökt lax.
Morgonenefter måstehan springaför attkomma itid till jobbet. Regnet sätter ijustnär båtenläggerutfrånbryggan på dagens första turmed turister somvill tittapålunnefåglar.
Närdeärtillbakai hamnen,längtar hanefter kaffe. Skepparen lägger till medbåten,och Haraldur hjälperpassagerarnaatt komma säkert iland. Närhan hoppar nerpåbryggan känner hanenhand på sinaxel. Hanvändersig om ochser en stor fulmössa ochett leende ansiktemed smilgropar.
–Snällt attduhjälpte migigår, säjerhon. JagheterCarol förresten. Jagkände igen diggenast. Inte mångahar sånt hårburr, så du är lätt attkänna igen.Kan jagfåbjuda på kaffesom tack?
–Öh, tja, jo,jag skulle just …, sägerhan istället föratt säga det hantänker: Hon är rätt sötmen mössan är hemsk.
–Var kanman köpa kaffenågonstans då?
–Tja,där borta till exempel, därhar de en specialkombo;cykelförsäljningmed café.Dit brukar jaggå.
–Ha, ha vadroligtoch uppfinningsrikt, skrattarhon. Detgör mig på gott humörigen.
–Två kaffetack, sägerhon till tjejen bakomdisken.
Haraldur sätter sigpåenavdetvå möjligasittplatserna.
–Tackska du ha,duhadeintebehövt…
–Som ett tack förhjälpen medväskan, sägerhon. Vetduatt jag blev så kaffetörstignär jaggickruntenliten sjöhär borta.Jag kom alldeles ur balans fördet varsåmärkligakonstverkruntsjön. Det varsom attdevar gjorda förmig.Och senförirrade jagmig nertill hamnen.Och därfanns du.
–Okej, hm,säger Haraldur,jajag hållermed om attdet är speciella figurervid sjön.Som om domvill …
–Jasom om de vill säga något, inte sant?Eller få folk atttänka över sina liv.
–Seomman kundegjort någontingannorlunda, säjerHaraldur.
–Ellergöranågot bättre iframtiden.Vad tror du hanfunderar på,han på bänken?
Snartärdeinnei en spännandediskussion. Haraldur hinnerjust tänkaatt hanborde bättra på sinengelskaenaning,dåskepparen kommerinstörtande icykelaffären. HanhojtartillHaralduratt han fårsetill attsnabbapå. Båten väntar.Såläggerhan på världens bredaste leende ochtittarpåCarol.
–Det finns en platskvar, sägerhan.Taden du,för ni såginteut attvarariktigt klaramed snacket. Du kanhjälpatillatt hålla utkik efter puffins, somniväl sägerpåengelska.
–Ärdet okej fördig?säger hon, ochtittarpåHaraldur.
–Visst,dukan somsagthjälpatill om du vill.
–Absolut,jag tänkte ändå se om jagkan hittaett jobb häri stan, så visstkan jaghjälpadig idag.Och imorgonkan jagseomjag hittar någoteget. Jagvill stanna så längesom möjligt.
Detärnågot speciellt medden härtjejen. Lika speciell somlunnefåglarna därute.
–Flyrdufrånnågot?slänger Haraldur ur sig, ochhjälper henne ombord.
–Mm, kanske det. Mendu, någongångvilljag gärnahöraomvad du sågi detdär trädet somdustodoch stirrade på.
–DusyftarpåHlynurförstås,säger hanmed ett snett leende. Mm,jag vetinte… kanhända harjag glömtdet då.
ALRUNAN
ochandra noveller
Novellerna iden härboken låterläsaren förundrasöver livets tillfälligheter ochöverlevnadens mysterium. Är vi på rätt platstillrätttid,eller tvärtom? Är allt ilivet förutbestämt?Allamöten medmänniskor,ärde slumpmässiga?Finns detenmening? Är detödetsom styr,eller är detnågot annat?
Vi möterberättelsernashuvudpersoner imiljöer som Venedig, Oslo,Reykjavik,Pragoch dengrekiska övärlden,när de inte dykerupp iDalarnasskogar.
Sedanmånga år harSolveig HalvorsenKåvensnoveller publiceratsi veckopressen ochi olikaantologier. Alrunan ochandra noveller är hennesförstanovellsamling.
