Alla rättigheter förbehållna. Ingen text- och datautvinning är tillåten.
Faktagranskare:
Anna Dahlberg, lärare i svenska
Anna Cavallin, doktorand, litteraturvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet
Första upplagan
Första tryckningen
Kopieringsförbud!
Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt Bonus Copyright Access, är förbjuden.
Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnares huvudman eller Bonus Copyright Access. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.
Tryck: Livonia print, Lettland 2025
Till läsaren
Välkommen till Svenska impulser Noveller – en antologi fylld av läsupplevelser i kortformat! Boken innehåller 27 noveller, skrivna av författare från olika tider och från olika delar av världen. Här får du läsa berättelser som bland annat tar dig med ner i skräckens katakomber i ett gotiskt slott, låter dig färdas genom dimmorna över de svenska fjällen och fly undan fienden i ett krigshärjat land. Du får möta paret som hittar en ängel utanför sitt hus, barndomsvännerna som återses efter nästan tre decennier och eleven som håller en hel skola i ett järngrepp – och många, många fler.
Novelliknande berättelser har skrivits i tusentals år, men genren fick sitt genombrott under 1800talet. Noveller är korta berättelser som vanligen har få karaktärer och fokus på en händelse eller situation. Dessutom utspelar sig många noveller på en och samma plats under en begränsad tid. Men när du läser novellerna i den här antologin kommer du att märka att det finns en stor variation inom genren.
Förutom att ge dig rika läsupplevelser och en introduktion till fantastiska författarskap, erbjuder novellens korta format och dess ofta djupa innehåll möjligheter till spännande diskussioner. Läsningen och arbetet med novellerna bidrar till att du stärker din analysförmåga och utvecklar ditt språk, samtidigt som du får uppslag till eget kreativt skrivande.
Många inspirerande läsupplevelser önskar
Carl-Johan Markstedt och Sofia Löwenhielm
Innehåll
Att arbeta med Svenska impulser Noveller 6
nivå 1
Den lilla flickan 10 katherine mansfield
Min son blir inte snickare 18 karin boye
Vapnet 28 fredric brown
Utan titel 34 rosa liksom
Bara ett skämt 40 yu gu
Tåg 50 susanne samuelsson
Kärret 60 jerker virdborg
Vi är stjärnstoft 72 inger edelfeldt
Mattan 86
annika norlin
Bastutronen 98 axel åhman
Och kulorna ska jag ta hand om tills vi ses igen 108 zhiwar rashid
nivå 2
Ett fat amontillado 120 edgar allan poe
Ett litet skämt 130 anton tjechov
Reformförsök 138 august strindberg
Gravskriften 146 selma lagerlöf
Porträttet 158 hjalmar söderberg
Knapparna 170 moa martinson
Trolla bort människor 178 ingvild h. rishøi
Vid Sydvest Station 190 dorthe nors
Guohp'áhkku/Mögelgumman 200 sofia jannok
nivå 3
En läkare på landet 218 franz kafka
Katt i regnet 228 ernest hemingway Ångvälten 234 willy kyrklund
En mycket gammal man med ett par enorma vingar 246 gabriel garcía márquez
Guds finger 256 graeme friedman
Inskrivningsdagen 266 rattawut lapcharoensap
Den amerikanska ambassaden 280 chimamanda ngozi adichie
Förslag på tematisk läsning 294
Litteraturvetenskapliga begrepp 295
Källor 298
Att arbeta med Svenska impulser Noveller
Antologin spänner över ett brett tidsspann, med noveller från mitten av 1800-talet till vår egen tid. På det sättet ger bokens urval en inblick i hur novellkonsten har utvecklats under nästan två hundra år. Tanken är att novellerna ska erbjuda rika läsupplevelser, ge upphov till spännande samtal och introducera fantastiska författarskap – men också utgöra underlag för litteraturanalys och kreativa arbetssätt inom andra delar av svenskämnena.
Anpassning till nivå 1–3 i svenska och svenska som andraspråk
Novellerna i antologin är indelade efter svenskämnenas tre nivåer. För nivå 1 finns flera samtida noveller av olika karaktär, men även äldre noveller som kan ge underlag för reflektion och kreativt skrivande. För nivå 2 finns noveller som kan kopplas till olika epoker eller litterära strömningar samt noveller som kan användas som underlag för att arbeta med danska, norska och minoritetsspråk. Slutligen finns för nivå 3 noveller som kan lämpa sig väl för litteraturvetenskapligt grundade analyser, och för reflektioner rörande de historiska och kulturella sammanhang som novellerna skildrar eller har tillkommit i.
Samtidigt ska nivåindelningen främst ses som ett förslag. Även om vissa uppgifter är utformade med det centrala innehållet för de olika nivåerna i åtanke, går det naturligtvis att läsa novellerna i andra sammanhang som passar just er klass. Många av uppgifterna fungerar dessutom utmärkt på samtliga nivåer.
Uppgifterna till novellerna
Till varje novell finns uppgifter av olika slag:
Samtala om texten: Frågor som fångar upp olika aspekter av novellen.
Diskutera: Frågeställningar som med utgångspunkt i novellen vidgar perspektiven genom att låta er tänka vidare, göra värderingar och pröva olika tolkningar.
Undersök: Uppgifter som låter er närläsa delar av novellen och utforska stilmedel, berättarteknik och epoktypiska drag.
Arbeta med ord: Uppgifter som stärker ordförrådet och de grammatiska kunskaperna.
Skriv: Skrivuppgifter av kreativ eller analyserande karaktär.
Alla uppgifter kan göras var för sig. Samtidigt är det ingen slump att skrivuppgiften är placerad sist. Uppgifterna innan ger ofta stöd för att utveckla innehållet i den avslutande skrivuppgiften. Till flera av novellerna finns även
Ta reda på-uppgifter, som uppmuntrar er att söka ytterligare information om historiska händelser, litterära verk eller språkliga fenomen som nämns i novellerna.
Tematisk läsning och litteraturvetenskapliga begrepp
Flera av novellerna i antologin lämpar sig väl för tematisk läsning. Längst bak i boken hittar ni förslag på teman för nivå 1–3. Novellerna inom ett tema är också intressanta att jämföra utifrån aspekter som berättarteknik, uppbyggnad och stil.
I slutet av antologin finner ni även en lista med litteraturvetenskapliga begrepp.
Nivå 1
Vi är stjärnstoft
inger edelfeldt
Inger Edelfeldt (f. 1956 ) har gett ut ett stort antal böcker i olika genrer och för olika målgrupper: romaner, diktsamlingar, barnböcker, ungdomsromaner, pjäser, tecknade serier och novellsamlingar. I förordet till en av sina böcker beskriver hon sitt eget skrivande så här: ”Jag […] brukar säga att jag ofta skriver om identitet. Och just det är väl en röd tråd. Somt försöker vi förvandla oss till, annat försöker vi undvika att vara.” Hon berättar också att hennes karaktärer ofta befinner sig i utsatthet av olika slag, samtidigt som de har en inre styrka och en stark integritet. I novellen ”Vi är stjärnstoft” får du möta just en sådan karaktär. Novellen kommer från en novellsamling som heter Kläderna, och i berättelsen spelar mycket riktigt ett klädesplagg en viktig roll.
Det är underligt, vad som stannar i minnet. Vad som står fram som viktigt eller mindre viktigt, efter många år.
Jag såg dig – Ullis – på Åhléns igår. Först kände jag inte igen dig alls, men sen upptäckte jag ”mouchen” vid mungipan: födelsemärket som genom att heta ”mouche” blev annorlunda och bättre än alla andra födelsemärken. Då föll du på plats, och jag såg att det faktiskt måste vara du, även om du inte var dig särskilt lik i övrigt.
Man tvingas begripa att fyrtiosju år är en lång tid. I min spegel också.
Du la inte märke till mig alls, och jag gav mig inte till känna.
Först på natten när jag skulle sova, kom minnena till mig istället för sömn.
Jag kom ihåg alla dina speciella ingredienser. Alla de personlighetsdrag som konstituerade en Ullis. Med tanke på att vi var ”bästisar” från första klass och uppåt, borde de ju vara outplånligt fastetsade i mitt minne.
Och så var det. När jag började bläddra i den inre arkivmappen märkt ”Ullis”, dök minne efter minne upp:
Jag kom ihåg ditt armband från Torremolinos som var av hundra karats guld, när du var åtta. Och ett vykort där du berättade att du hade fått det. Kortet föreställde en grant utstyrd åsna, och din handstil var rundmagad och så stolt att den lutade lite bakåt. Jag såg kortet framför mig helt skarpt.
Jag erinrade mig också att din kusin, som var fotomodell, hade sagt att du var en perfekt blondin.
Jag kom ihåg att du var i valet och kvalet om du skulle bli en berömd popsångerska eller skridskoprinsessa, men att du kanske kunde bli både och. Eller fotomodell, du också. Det fanns så mycket att välja på, hade din mamma sagt.
Min mamma hade sagt att din mamma var ”fisförnäm”. Din mamma hade sagt (till dig, som sa det till mig) att vår familj ”hade en enkel smak”.
Jag minns också att din mamma försökte bjuda min mamma på en ”aperitif” M i TT P å BLANKA DAN (när min mamma berättade det, lät hon som om hon redogjorde för något fullkomligt absurt; en kalv som hade fötts med två huvuden eller någon annan otänkbar men existerande anomali).
Och när vi var äldre, det lilla paketet Prince som du jämt bar gömt under väskbotten. Och jag minns Gunilla och Lena, som plötsligt var mycket viktigare än jag, när vi hade bytt klass och skola inför åttan.
Men sommaren mellan åttan och nian minns jag allra bäst. Det var den sommaren där den solgula klänningen figurerade, och sandaletterna. Då hade vi ju nått den ålder när man helst inte vill ha några mammor, eller åtminstone inte bör låtsas om att man vill det.
Och du hade redan låtit mig förstå att Gunilla och Lena, precis som du, visste en hel del om hur det var ute i den riktiga världen, där folk
konstituera (tillsammans) skapa, utgöra grann vacker utstyrd smyckad, utrustad fisförnäm snobbig anomali något som avviker från det normala eller förväntade
Jag tror jag upplevde hela bilresan till landstället som en ganska olustig historia. Du och Gunilla, eller ”Ullis och Gullis” som ni hade börjat kalla er (och fnittra varje gång) hade ingen speciellt positiv inställning till vistelser på landet. Redan i bilen började ni sucka och stöna över hur tråkigt det skulle bli, och hur varmt och kladdigt allting var.
Och det blev förstås inte bättre när vi kom fram. Gunillas föräldrar hade en massa praktiska saker att göra, men bad inte tre fjortonåringar att hjälpa till. På vägen hade vi fått veta att vattnet vid det lilla badstället var iskallt trots den hastigt påkomna värmeböljan. Så bad var inte aktuellt. Gnesta, den närmaste orten, var inte precis någon metropol och dit kunde man förresten bara ta sig med bil. Unga killar fanns det inga i grannskapet, utom någon snygg bonde som tyvärr var närmre trettio och gift.
Efter att ha tjuvrökt bakom vedbon och bränt oss på nässlor, återstod bara mer suckan och klagan från dig och ”Gullis”, tills hon föreslog att vi skulle snoka lite i hennes storasysters rum. Det tyckte jag också lät spännande. Ja, i själva verket var det väl mer spännande för mig än för er som redan var så kolossalt blasé och livserfarna.
Men om vi hade hoppats att det dolde sig något hemligt och graverande i det där rummet – spår av droger eller en hemlig dagbok med sexskildringar i – blev vi besvikna. I rummet fanns, som jag minns det, en säng, en Ikeaspegel, en jättestor klädkoffert och en antik provdocka som det hängde en solhatt och lite annat på. Systern själv kunde vi se på ett svartvitt foto som var några år gammalt. Hon såg verkligen gångbar ut, i en kortkort klänning av opmönstrad frotté. På hyllan i sängbordet fanns franska och engelska böcker. Längst upp låg en som hette The Adventures of Don Juan. Gunilla sa att den handlade om någon som ”fick hallisar av en kaktusdrog”. Hon lät som om hon visste precis vad det rörde sig om.
Vi tittade i kofferten. En doft av myskparfym slog upp från kläderna. Dem kunde vi prova, föreslog Gunilla.
Vad ni två tog på er minns jag ärligt talat inte alls. Men jag kommer ihåg att där fanns en hellång bomullsklänning med broderier. Den var egentligen finast av alla plaggen, men den var solgul, och din fotomodellkusin hade inskärpt i dig att en perfekt blondin inte borde klä
blasé att vara ointresserad eller uttråkad graverande besvärande, försvårande koffert kappsäck, stor resväska
inger edelfeldt
Samtala om texten
1. Vad handlar novellen om? Sammanfatta med några få meningar.
2. Vilken bild får du av berättarjaget som fjortonåring? Vad får du veta om hennes liv, egenskaper, familjeförhållanden och drömmar?
3. Hur framställs Ullis av berättarjaget? På vilka sätt är de två olika varandra?
4. Berättarjaget och Ullis har varit bästa vänner sedan ettan. Hur och varför förändras deras relation under högstadiet? Ge exempel.
5. När tjejerna provar kläder från kofferten upplever berättarjaget en ”transformation”. Vad är det som gör att hon förändras? På vilket sätt ser hon annorlunda på sig själv och på världen omkring sig?
6. Vad händer under besöket hos konstnärinnan? Varför reagerar Ullis så starkt på det som sker? Varför kan det här ses som novellens vändpunkt?
7. Hur påverkas läsupplevelsen av att berättarjaget vänder sig till ett ”du”? Motivera.
8. Uppfattar du novellen som en i grunden ljus eller mörk ungdomsskildring? Motivera.
Diskutera
Novellen kretsar kring frågor som rör vänskap, utanförskap och identitet, där kläder och accessoarer spelar en viktig roll.
1. Vilken betydelse har kläder och accessoarer i novellen för att markera tillhörighet?
2. Vilken betydelse har kläder och accessoarer i novellen för att markera avståndstagande?
3. Lägger vi människor för stor vikt vid kläder och accessoarer – eller är de tvärtom centrala för identitetsskapande? Vad tycker ni?
Undersök
Närläs novellens slut från meningen ”Men det var egentligen inte det som var det väsentliga här …” på s. 82.
1. Vilken känsla bär berättarjaget med sig som fortfarande gör henne glad fyrtiosju år senare?
2. Vad förmedlas i novellens tre sista meningar?
Arbeta med ord
1. Gör listor med ord och fraser som används i novellen för att beskriva a)känsel, b) hörsel, c) lukt, d) syn
2. Novellen utspelar sig under sommaren. Kom på egna ord och fraser som kan skildra sinnesintryck en kall vinterdag istället.
Skriv
Skriv en analys av huvudkaraktären där du tolkar hur händelserna under högstadiet har påverkat hennes identitetsskapande. Följande delar ska ingå i din analys:
1. En inledning där du presenterar novellen och författaren.
2. En huvuddel där du resonerar om hur huvudkaraktärens situation ser ut under högstadiet och vilken betydelse utklädningsleken får för henne och hennes syn på sig själv.
3. En avslutning där du sammanfattar dina iakttagelser.
Ge exempel ur novellen som stöd för dina slutsatser.
Novellen utspelar sig till stor del år 1970 och innehåller flera referenser till personer och företeelser från den tiden. Sök information om: Woodstock, hippies, Joni Mitchell, Mick Jagger och Charles Manson.
vi är stjärnstoft
Mattan
annika norlin
Annika Norlin (f. 1977 ) debuterade som artist 2005 under namnet Hello Saferide. När hon började skriva låtar på svenska bytte hon artistnamn till Säkert!, och på senare år har hon även gett ut musik under eget namn. Annika Norlin har hyllats för sina låttexter, som ofta är berättande till sin karaktär. Parallellt med låtskrivandet har hon också skrivit skönlitteratur och år 2020 kom hennes första bok, novellsamlingen Jag ser allt du gör. Den följdes av romanen Stacken (2023). Hennes skönlitterära verk har fått flera utmärkelser. Till exempel belönades novellen ”Mattan”, som skrevs som en radionovell, med Sveriges Radios Novellpris. ”Det är igenkännbart, komiskt och tragiskt på samma gång”, skrev juryn i sin motivering när novellen nominerades till priset.
Ifolkmun kallades hon StorEva. När det här med Frallan hände var vi väl fjorton år, bägge två. StorEvas farsa ägde flera av fastigheterna på orten, hennes morsa var frisör. En bra frisör också, man såg alltid högtidlig ut i håret när man kom hem från ett besök hos StorEvas morsa. Morsan var en kvinna med en byst man kallar ”hög” och den bysten fick man i bakhuvudet när hon klippte en. I salongen luktade det starkt av hårsprej och läggningsvätska. Det fanns inga andra frisörer på orten så man fick välja mellan att vara ful i håret och att riskera att träffa på StorEva efter skoltid. In brukade hon komma, antingen med sitt gäng eller helt själv. Hon väntade tills mamman gått
folkmun i vanligt folks språk
annika norlin
för att röka halvtid in i klippningscigaretten, och då kom hon upp bredvid en, StorEva.
Jag beundrade hennes snabbhet, hur fort hon kunde läsa av ens sårbara punkter och peta runt exakt där, samtidigt som hon klarade av att räkna ut hur lång tid det skulle ta innan mamman hade rökt klart.
Snygga brallor. Jag känner igen dem, min lillebrorsa lämnade dem till Myrorna förra veckan.
Jag tänkte bara säga att man såg din röv idag på jumpan.
Hörde du att dom skulle börja avskeda folk på sågen.
Sågen var där min pappa jobbade. Det värsta var att det stämde också. Han fick sparken, och efter det där hände skulle vi komma att leva knapert under flera år.
På vår skola var medelåldern på lärarna över femtio. De påminde om dockor på ett lantställe, älskade, avtrubbade, lite slitna. Alla var försedda med varsitt öknamn. Flintman, Suris. En svensklärarinna som på sin första dag hade på sig en grön kappa fick arton år senare fortfarande heta Grodan. En vaktmästare som under höstterminen 1982 hade en poster från en herrtidning uppsatt i sitt rum döptes till Äcklet. Allt som Äcklet rört vid tvättades noggrant.
Av alla lärare på vår skola var Frallan den allra märkligaste. Hon hade oss i matte och fysik, och det ryktades att hon var en briljant matematiker. Exakt varför hon hamnat i vår ort visste ingen, hon kom inte härifrån och hon var inte gift. Det enda som stod klart var bara att Frallan brann för matematik mer än hon brann för undervisning av matematik. Elever med räknehuvud gav hon allt för, drog stolen till deras bänkar, gav dem råd, tips och uppmuntran. Oss andra lämnade hon vind för våg, när någon av oss bad om hjälp suckade hon tydligt, kom sedan och gjorde uträkningen i våra kollegieblock utan att berätta hur hon gick till väga.
Minst till övers hade Frallan för de elever som bråkade. Där Grodan, eller Samhällssixten, eller Kebaben – en geografilärare från Bräcke som en gång varit på semester i Turkiet – ibland skällde eller inledde vaga försök med att försöka prata allvar med eleverna – så avfärdade Frallan dem med samma lätta suck, som att hon var väl medveten om människans kommande förfall och tyckte det var tråkigt att se ytterligare bevis för saken. Hon ignorerade de stökiga eleverna, verkade
Det var mitten av höstterminen och StorEva hade haft en särskilt framgångsrik dag: hon hade tagit med sin råtta till skolan, hånat en sjua som nervöst rökte sin första cigarett, uppmärksammat alla i skolmatsalen på att Anneli Pettersson hade sminkat sig och alltså trodde att hon var nåt, och vidare även petat in tuggummi i ett dörrlås så att vi inte alls kunde komma in och ha kemilektion. Vi hade skrattat ihjäl oss, ett ihåligt, halkigt skratt. Sedan, när man redan trott att StorEva redan uppnått en all time high, hade hon tryckt i sig tre vaniljkransar på en enda tiominutersrast och berättat att hennes farsa igår hade försökt slå henne i huvudet med en folköl, men farsan var så full och StorEva själv så briljant att hon hade tagit folkölen från sin far och själv druckit upp den.
Jag kände mig så besviken på mina egna föräldrar. Trötta satt de i soffan, kom hem klockan fem, lagade mat och strök mig förstrött över huvudet när vi tittade på tv. Det fanns aldrig något intressant att berätta.
Sist på schemat den här dagen var dubbel mattelektion. Frallan agerade ovanligt utåtriktat. Hon inledde med att hälsa alla välkomna till en och en halv timme på temat dividera med bråktal, log till och med mot hela klassen. Som vanligt började hon sin lektion på en alldeles för hög nivå, utan någon repetition av vad vi tidigare lärt oss. Ett par, tre stycken började räkna.
Jag satt i bänken snett bakom StorEva. Jag svär att jag kunde se hennes hjärna röra sig under det generöst formaterade bakhuvudet. Jag följde hennes varje rörelse, som man gör med någon som man vet bär på en bomb. Jag kände till hennes mönster. Jag visste vad hon tänkte. Hon hade kvar att ge.
Jag såg StorEvas ansikte vridas mot Frallan.
Jag såg Frallan vända ryggen mot StorEva.
Jag såg StorEva spotta en lång loska. Hon var bäst på att loska på hela skolan. Slem och vaniljkrans. Loskan träffade Frallan på handen.
Det var tyst ett kort tag. Jag hann se ut genom fönstret, undrade om jag behövde halsduk i morgon. monoton entonig, enformig mässande tala entonigt och utdraget
norlin kunna hantera hur höga ljud som helst, fortsatte bara sitt monotona mässande. Så föll de in i samma apatiska ströräknande som vi andra.
Nivå 2
Gravskriften
selma lagerlöf
Selma Lagerlöf (1858–1940) är en av de mest kända svenska författarna. År 1909 fick hon, som första kvinna, Nobelpriset i litteratur. Hon är kanske mest berömd för sina romaner, som Gösta Berlings saga och Kejsarn av Portugallien, men hon var också en stilbildande novellist som gav ut ett flertal novellsamlingar.
I Selma Lagerlöfs noveller får läsaren möta människor från olika samhällsskikt – torpare och bönder, brukspatroner och överstar, tjuvar och mördare. Ofta ställs karaktärerna inför svåra val eller dilemman, och inte sällan är det kärleken som vägleder dem.
I många berättelser har miljöskildringen en viktig funktion, till exempel för att synliggöra normer i samhället eller framhäva karaktärernas egenskaper eller inre förvandlingar. ”Gravskriften” publicerades i novellsamlingen Osynliga länkar, som gavs ut 1894.
Nuförtiden lägger visst ingen enda människa märke till det lilla korset, som står i ena hörnet av Svartsjö kyrkogård. Nuförtiden går allt kyrkfolket förbi det utan att ge det en blick. Och det är ju inte underligt, att ingen märker det. Det är så lågt, att klöver och blåklockor stå det upp till armarna och timotejen växer över det. Inte heller bryr sig någon om att läsa inskriften, som står där. De vita bokstäverna äro nästan alldeles bortregnade numera, och det tyckes aldrig falla någon in att söka stava ihop dem till ord.
Men det har inte varit så alltid. Det lilla korset har på sin tid väckt mycken undran och förvåning. En tid kunde ingen sätta sin fot på Svartsjö kyrkogård utan att gå fram till det där korset. Och får någon
av de gamla tidernas människor se det än i dag, så ser hon på samma gång för sig en hel historia.
Hon ser för sig hela Svartsjö socken, försänkt i vinterdvala och betäckt av jämn, vit snö, som ligger en och en halv aln högt. Så där ser ut! Det är knappast möjligt att känna igen sig där. Man behöver gå efter kompass som på havet. Det är ingen skillnad på strand och sjö, stubbåkern ligger lika jämn som den jord, som har burit hundrade skördar havre. Kolarfolket, som bor invid stora mossar och nakna bergåsar, kan inbilla sig, att det råder över lika mycken avröjd och odlad mark som den rikaste bonde.
Vägarna ha lämnat sina trygga banor mellan de gråa gärdsgårdarna och äventyra sig fram över ängarna och ute på de frusna vattendragen. Till och med inne mellan gårdarna kan man bli förvirrad. Rätt som det är, kan någon komma att upptäcka, att vägen till brunnen har blivit upptrampad tvärsöver det lilla roskvarterets spireahäck.
Men ingenstädes är det så omöjligt att finna sig till rätta som på kyrkogården. För det första är gråstensmuren, som skiljer den från prästgårdsägorna, alldeles översnöad, så att den nu flyter alldeles tillsammans med dessa. För det andra är kyrkogården numera endast ett stort, vitt fält, inte den minsta ojämnhet i snötäcket förråder dödsåkerns många kullar och tuvor.
På de flesta gravar stå små järnkors, vid vilka hänga tunna små hjärtan, som det är vindens sak att sätta i rörelse. De äro alla översnöade nu. Dessa små järnhjärtan kunna inte mer pingla fram sina vemodsfulla visor om saknad och sorg.
Folk, som har varit i städerna på arbete, har tagit med sig hem till sina döda sorgkransar med blommor av pärlor och blad av järnbleck, och dessa äro så värderade, att de ligga på gravarna i små glaslådor. Men nu äro de gömda och begravna under snön. Nu är den grav, som bär en sådan prydnad, inte förmer än någon annan.
Ett par av snöbärsbuskarna och syrenhäckarna sticka upp över snötäcket, men de flesta äro dolda. De glesa kvistar, som synas ovan snön äro fruktansvärt lika varandra. De kunna inte lämna mycken ledning åt den, som söker att finna sig till rätta på kyrkogården. Gamla gummor, som ha för sed att varje söndag gå och kasta en blick på sina käras gravar, komma nu inte längre för snöns skull än ett stycke framåt huvudgången. Där bliva de stående och försöka gissa ut var ”graven”
socken geografiskt område på landsbygden där invånarna tillhörde en kyrkoförsamling aln en äldre längdenhet, knappt 60 cm kolarfolk arbetare vid kolmila, som är en anordning för framställning av träkol
– Du har varit ifrån dina sinnen, sade han och lät henne leva kvar som hans hustru.
Men fast det kan vara en lätt sak att säga, att man förlåter, kan det vara tungt nog att göra det. Framför allt är det svårt för den, som är långsint och tungsint, som aldrig glömmer och aldrig brusar ut. Vad han än må säga, sitter i hjärtat något, som hungrar och skriker efter att få mätta sig med en annans lidande. En besynnerlig känsla har hustrun alltid haft, att det hade varit bättre, om han den gången hade blivit så ond, att han hade slagit henne. Då hade han kunnat bli god sedan. Nu går han där och är knarrig och led, och hon har blivit rädd. Hon går som en häst mellan skacklorna. Hon vet, att bakom henne sitter någon, som håller piska i hand, om han än inte brukar den. Och nu har han brukat den. Och nu är hon en förlorad människa.
Människor säga, att de aldrig ha sett en sådan sorg som hennes. Hon ser ut som en stenbild. Under dessa dagar före begravningen vet man inte om hon verkligen lever. Det är omöjligt att se om hon hör vad man säger, om hon vet vem som talar med henne. Hon tyckes inte känna hunger, hon tyckes kunna gå ute i den starka kölden utan att frysa. Men människorna ta miste, det är inte sorg, som förstenar henne, det är rädsla.
Hon tänker inte på att stanna hemma på begravningsdagen. Hon måste följa med till kyrkogården, måste gå med i likföljet, gå där och veta, att alla, som följa kistan, tro, att liket ska föras till den stora Sanderska graven. Hon tänker, att hon ska digna under all undran och förvåning, som ska vända sig mot henne, då han, som går med prestaven i spetsen av processionen, leder den fram till en obemärkt gravplats. Det ska gå ett förundrans sorl från led till led, fastän det är ett liktåg. Varför får inte barnet ligga i den Sanderska graven? Man ska påminna sig de ovissa, obestämda rykten, som en gång ha varit i svang om henne. Det måtte vara någon grund för de där historierna, ska man säga. Innan liktåget kommer åter från kyrkogården, ska hon vara dömd och förlorad.
Det enda, som kan hjälpa henne, är att vara med själv. Hon ska gå där med ett lugnt ansikte, se ut, som om allt vore riktigt. Kanske de då ska tro vad hon säger för att bortförklara saken.
Mannen reser också med till kyrkan. Han har ombestyrt allt, bjudit
skacklor stänger som förbinder en vagn med sele på vardera sidan om dragdjur prestav en florbehängd stav procession högtidligt skridande tåg av människor, till exempel vid en begravning
150 selma lagerlöf
Trolla bort människor
ingvild h. rishøi
Ingvild H. Rishøi (f. 1978 ) är en norsk författare som skriver noveller, romaner och barnböcker. Hennes berättelser kretsar ofta kring utsatta barn, och precis som Astrid Lindgren – en författare
Rishøi själv lyft fram som en viktig inspirationskälla – har hon hyllats för sin förmåga att skildra barns känslor och upplevelser av världen. Kännetecknande för Rishøis författarskap är också hennes sparsmakade stil, att hon ”snålar på information”, som en recensent skrev i Dagens Nyheter. Det gör att vi som läsare bjuds in att tolka och dra egna slutsatser om det som sker i berättelserna. I novellen ”Trolla bort människor” får läsaren följa två syskon genom livet i ett antal koncentrerade scener.
Jag är sex år. Nej, jag är sju.
Vi åker taxi.
– Kan du köra fortare? säger pappa, jag har precis fyllt sju, men jag glömmer det hela tiden, det är mitt i natten.
Min syster är sjuk.
Vi blinkar och svänger, jag kastas in mot dörren, min syster hade så hög feber. Radion är på, och det regnar.
– Här måste du byta fil, säger pappa.
Han lutar sig fram mellan sätena. Mamma sitter fram och håller min syster med båda händerna. En man pratar lågt på radion. Min syster andas så konstigt och ljust.
– Va? säger mamma. Är det sant?
– Ja, säger chauffören. De sköt honom i natt.
Pappa kliar sig hårt på kinden. Min syster är insvept i en blå filt. Chauffören skruvar upp ljudet på radion.
– Vem? säger jag. Vem sköt nån?
– Är han död? Är det säkert? säger mamma.
– Ja, säger chauffören.
– Det är Sveriges statsminister, säger pappa. Det är inget farligt.
På akuten är ljuset alldeles vitt och doktorn bär in min syster till ett skötbord, han klär av henne allt utom blöjan. Sen lägger han ett kallt plastskynke över henne. Då skriker hon.
Mamma vänder sig bort.
– Det är ingen fara, säger doktorn, han ler mot mamma.
Pappa lägger handen på min axel.
Doktorn håller fast min syster.
– Och du då, säger han, och ler mot mig. Fick du stiga upp mitt i natten, du också?
Jag nickar. Jag vill inte att han ska prata mer med mig. Jag har inget gosedjur och jag har inte någon tursak heller. Jag har ingenting att hålla i och ingenting i fickan.
Jag håller i kanten på min pyjamaströja.
Hon är sex år. Jag är tolv. Vi ska vänta på mamma, vi går längs disken i cafeterian. Hon måste säga det själv, hon måste lära sig det nu, jag puttar henne framför mig mot kassan. Hon håller fram pengarna.
– En Fanta, säger hon.
Så sitter vi vid ett bord bredvid fönstret. Jag har med mig skolväskan, rummet är bullrigt, tallrikar och brickor och en kvinna som skrattar högt, en glasdörr som öppnas och stängs. Vi känner ingen här. Det går fem minuter. Mamma skulle ju hitta oss. Vi hade precis råd till två läsk, vi fick pengarna av pappa.
Min syster dricker lite av sin Fanta.
– Du måste dricka upp, säger jag.
Hon nickar.
Fönstren är stora. Jag ser bara lite himmel och ett annat tegelhus, jag vet inte om det också är mammas jobb. Det går tio minuter till och hon kommer inte, jag vet inte varför, vi skulle ju vänta på henne här.
Min syster vänder sig om varje gång dörren öppnas. Hon dricker inget.
– Varför dricker du inte? säger jag. Det var ganska dyr läsk här.
– Jag orkar inte mer, säger hon.
– Du har ju nästan inte druckit någonting, säger jag.
Då stoppar hon sugröret i munnen.
Jag vet inte varför mamma inte kommer. Jag hade två tiokronor, en till oss var. Vi skulle vänta här, pappa sa det, det är fredag, det är mammas helg.
Hon har säkert glömt oss, kanske var det länge sen de bestämde.
– Kanske är hon inte på jobbet idag, säger jag.
Dörren öppnas bakom min syster, hon vänder sig snabbt om, hon håller i stolsitsen, en hand på varje sida.
– Du behöver inte vända dig om hela tiden, säger jag.
Då tittar hon ner. Det står en krukväxt på bordet, den har små röda blommor och tjocka gröna blad.
– Jag ska gå och fråga, säger jag, och så reser jag mig och går till disken, jag står i kö, min syster har börjat se sig om igen, på mig och på dörren, hon håller sig i stolsitsen, hon dricker inget, sen är det min tur, jag frågar kvinnan bakom disken om hon vet var min mamma är, kvinnan har dubbelhaka, hon skakar på huvudet.
Hon vet inte vem mamma är. Jag går tillbaka till bordet.
– Kanske har hon glömt oss, säger jag. Då får vi bara gå hem. Vi väntar i tio minuter till och sen går vi hem.
Min syster nickar.
– Drick upp först, säger jag.
– Men jag har ont i magen, säger hon.
– Läsk är dyrt alltså, säger jag.
Hon stoppar sugröret i munnen. Det är folk runtomkring oss överallt, men ingen av dem är mamma.
Läsken sjunker i hennes flaska.
Och plötsligt böjer hon sig fram. Hon kräks. Det rinner Fanta över hela bordet och ner på hennes kläder, hon blir blank i ögonen, hon ser på mig, hon ser sig omkring.
– Oj, säger hon.
Vi sitter i ett tunneltält. Vi är på en campingplats och jag har lärt känna några, jag är tretton, min syster är sju, en ficklampa lyser över oss. Hon som heter Julia har fäst den i taket med en hårsnodd.
Julia. Rött hår. Mörka ögon och stor mun. Hon luktar tuggummi och lutar sig fram och tillbaka, hon pratar hela tiden, hon kan många kortspel. Vi kan nästan inga.
ingvild h. rishøi
Arbeta med ord
Läs inledningen av novellen på norska (bokmål) och arbeta sedan med uppgifterna.
Jeg er seks år. Nei, jeg er sju.
Vi kjører drosje.
–Kan du kjøre fortere? sier pappa, jag har akkurat blitt sju, men jeg glemmer det hele tida, det er midt på natta.
Søstera mi er sjuk.
Vi blinker og svinger, jeg blir slengt inn mot døra, søstera mi hadde så mye feber. Radioen er på, og det regner.
–Her må du bytte fil, sier pappa.
Han lener seg fram mellom setene. Mamma sitter foran og holder søstera mi med begge hender. En mann snakker lavt på radioen. Søstera mi puster så rart og lyst.
–Hva? sier mamma. – Er det sant?
–Ja, sier sjåføren. – De skøyt han i natt.
Pappa klør seg hardt på kinnet. Søstera mi ligger i et blått teppe. Sjåføren skrur opp lyden på radioen.
–Hvem? sier jeg. – Hvem skøyt noen?
–Er han død? Er det sikkert? sier mamma.
–Ja, sier sjåføren.
–Det er statsministeren i Sverige, sier pappa. – Det er ikke noe farlig.
På legevakta er lyset helt hvitt og legen bærer søstera mi till et stellebord, han kler av henne alt unntatt bleia. Så legger han et kaldt teppe over. Da skriker hun.
Mamma snur seg vekk.
–Dette går bra, sier legen, og smiler til mamma.
Pappa legger hånda si på skuldra mi.
Legen holder søstera mi helt fast.
–Og du da, sier han, og smiler til meg. – Måtte du stå opp midt på natta, du da?
Jeg nikker. Jeg vil ikke at han skal prate mer med meg.
Jeg har ikke kosedyr og jeg har heller ikke noen lykketing. Jeg har ingenting å holde i og ingenting i lomma.
Jeg holder i kanten på pysjgenseren min.
188 ingvild h. rishøi
Nivå 3
En mycket gammal man med ett par enorma vingar
gabriel garcía márquez
Gabriel García Márquez (1927–2014) var en colombiansk författare som kom att förknippas med en litterär stil som kallas för magisk realism. Kännetecknande för den är att övernaturliga eller oförklarliga händelser och fenomen skildras som om de vore helt naturliga; i en i övrigt realistiskt skildrad värld kan de mest besynnerliga sakerna inträffa. Gabriel García Márquez slog igenom med dunder och brak 1967 med romanen Hundra år av ensamhet, en bok som i dag räknas till en av världslitteraturens verkliga klassiker. Även om han främst skrev romaner publicerade han också flera noveller. En av dessa är ”En mycket gammal man med ett par enorma vingar”. Den utspelar sig i en by nära havet och handlar om de nyblivna föräldrarna Pelayo och Elisenda som en dag gör en märklig upptäckt på sin gård.
År 1982 tilldelades
Gabriel García Márquez Nobelpriset i litteratur.
Den tredje regndagen hade de dödat så många kräftor inne i huset att Pelayo var tvungen att ta sig ut genom den kringbyggda översvämmade gården och kasta dem i havet, för det nyfödda barnet hade haft feber på natten och man trodde att det berodde på stanken. Sedan tisdagen såg världen för sorglig ut. Himmel och hav var lika askgråa, och sanden på stranden som i mars lyste som
om marken brann, hade förvandlats till en röra av gyttja och ruttnade skaldjur. Ljuset var så svagt mitt på dagen att, när Pelayo hade slängt kräftorna och kom tillbaka till huset, han hade svårt att urskilja vad det var som rörde sig och jämrade sig längst inne på gården. Han måste gå nästan ända fram för att upptäcka att det var en gammal man som låg framstupa i dypölen och trots stora ansträngningar inte kunde resa sig, därför att hans enorma vingar hindrade honom. Skrämd av denna mardröm rusade Pelayo in till Elisenda, sin fru, som höll på med att lägga kompresser på det sjuka barnet, och han drog henne med ut längst bort på gården. Båda betraktade de med en stum häpnad kroppen som låg där. Han var klädd som en lumpsamlare. På det kala huvudet satt ett par tunna färglösa testar, i munnen fanns det inte många tänder kvar och hans eländiga tillstånd av dyblöt gammelfarfar hade berövat honom varje spår av upphöjdhet. Hans vingar, som på en stor gam, smutsiga och med många fjädrar borta, tycktes nerkörda i dypölen för all framtid. Pelayo och Elisenda observerade honom så länge och så intensivt att de mycket snart hämtade sig från förvåningen och till sist inte alls fann honom främmande. Då vågade de prata med honom och han svarade på en obegriplig dialekt men med en sjömans starka röst. På så sätt kom de över obehaget med vingarna och drog helt förnuftigt slutsatsen att det var en ensam skeppsbruten från något utländskt fartyg som gått under i stormen. De kallade i alla fall på en grannkvinna som förstod sig på det här med liv och död, och hon behövde bara kasta en blick på honom för att ta dem ur villfarelsen.
– Det är en ängel, sa hon. Han kom säkert för att hämta barnet, men den stackarn är så gammal att regnet slog ner honom.
Följande dag visste alla att man hemma hos Pelayo höll en ängel av kött och blod fången. Trots rådet från den lärda grannkvinnan, för vilken nutidens änglar var överlevande flyktningar efter en konspiration i himlen, hade de inte hjärta att slå ihjäl honom. Pelayo bevakade honom hela dagen från köket, med staven som han hade i tjänsten tillreds, och innan han gick till sängs, släpade han bort honom från dypölen och stängde in honom bland hönsen innanför hönshusets ståltrådsnät. Vid midnatt, då regnet upphörde, fortsatte Pelayo och Elisenda att slå ihjäl kräftor. Strax därefter vaknade pojken. Nu hade han ingen feber och han ville ha något att äta. I sitt ädelmod bestämde de då att sätta ängeln på en flotte med färskvatten och mat för tre
villfarelse felaktig föreställning
dagar och överlämna honom åt havets gottfinnande. Men när de kom ut på gården i det tidiga gryningsljuset, fann de alla grannarna framför hönshuset. De visade inte den ringaste vördnad för ängeln utan glammade och kastade till honom saker att äta genom ståltrådsnätet, som om han vore ett cirkusdjur och inte ett övernaturligt väsen.
Fader Gonzaga anlände klockan sju, alarmerad av de proportioner nyheten fått. Så dags hade det samlats nyfikna som var mindre lättsinniga än de som var där i gryningen, och man hade kommit med alla möjliga gissningar om fångens framtid. De enklaste själarna trodde att han skulle bli utsedd till borgmästare över hela världen. Andra, med ett hårdare sinnelag, förmodade att han skulle befordras till femstjärnig general och vinna alla krig. Några visionärer hoppades att han skulle användas för avelsändamål så att det på jorden skulle uppstå en ätt av bevingade och visa människor som skulle styra universum. Men fader Gonzaga hade innan han blev präst varit en kraftig vedhuggare. Han lutade sig fram mot nätet och tittade ett ögonblick i sin bönbok, och sedan bad han att man skulle öppna dörren åt honom så att han på nära håll skulle kunna undersöka den stackars karlen som snarare liknade en enorm maläten höna bland de förhäxade hönsen. Han låg i ett hörn och torkade de utbredda vingarna i solen bland fruktskal och frukostrester som de morgontidiga besökarna hade slängt till honom. Oberörd av världens ondskefullhet lyfte han nätt och jämnt sin gammelmansblick och mumlade något på sin dialekt när fader Gonzaga kom in i hönshuset och hälsade honom på latin. Prelaten greps av en första misstanke att mannen var en bedragare när han märkte att han inte förstod Guds språk och inte visste hur man skulle hälsa på
Herrens tjänare. Han såg sedan att han på nära håll verkade alltför mänsklig: han utsöndrade en outhärdlig lukt som kom av ovädret han varit utsatt för. På undersidan av vingarna satt det fullt med parasitiska alger och de största fjädrarna var illa åtgångna av jordiska vindar, och ingenting i hans eländiga skepnad stod i samklang med änglarnas upphöjda värdighet. Han gick därefter ut ur hönshuset och erinrade i en kort predikan de nyfikna om lättrogenhetens risker. Han påminde dem om att djävulen hade ovanan att tillgripa karnevalsrekvisita när han ville skapa förvirring bland de obetänksamma. Han gjorde gällande att om vingarna inte var det viktigaste kännetecknet när man ville skilja på en sparvhök och ett flygplan, så var de det ännu mycket mindre när det gällde att känna igen en ängel. Han lovade emellertid att
prelat hederstitel för katolsk präst
248
gabriel garc í a m á rquez
Arbeta med ord
1. Många ord i novellen är kopplade till religiositet och övernaturliga företeelser. Använd ordbok när du arbetar med uppgifterna nedan. Vad betyder orden? Vad skiljer orden åt? Vad har de gemensamt?
a) ”väsen”, ”skepnad” och ”vålnad”
b) ”vördnad” och ”hedra”
c) ”dygd” och ”ädelmod”
2. Vad betyder orden ”upphöjdhet”, ”villfarelse”, ”botgörare” och ”skändlighet”?
3. Om du tänker på hur orden ovan används i dag, vilka av dem används främst
a) i religiösa sammanhang
b) i sekulära sammanhang
c) för att beskriva övernaturliga företeelser?
Skriv
Novellens karaktärer visar inte medlidande med ängeln. Istället verkar de ha svårt att hantera det som är avvikande och det som inte motsvarar deras förväntningar. Skriv en analys av novellen där du utgår från följande frågor:
• Hur reagerar de olika karaktärerna och grupperna på ängeln?
• Vad säger deras reaktioner om samhällets sociala miljö (värderingar, hierarkier, religion)?
• På vilket sätt kan man säga att den magiska realismen förstärker novellens tematik?
Kom ihåg att inledningsvis presentera novellen, att använda dig av relevanta litteraturvetenskapliga begrepp och att avrunda analysen på ett lämpligt sätt.
Litteraturvetenskapliga begrepp
Analeps är en tillbakablick som ger information om något som har skett tidigare i exempelvis en karaktärs liv.
Berättarperspektiv handlar om vem som är berättare och ur vems perspektiv händelserna skildras. De vanligaste berättarperspektiven är:
• Förstapersonsperspektiv (jagform): en av karaktärerna är berättare och händelserna skildras ur dennes perspektiv.
• Tredjepersonsperspektiv (han, hon, hen): händelserna återges av en utomstående berättare som inte deltar i handlingen, och handlingen skildras ur en eller flera karaktärers perspektiv.
Berättandets tid är den tid då handlingen berättas.
Berättelsens tid är den tidsperiod då händelserna utspelar sig.
Bildspråk är olika former av bildliga uttryckssätt som ofta används i skönlitterära texter. Vanliga bildspråk är liknelser, metaforer och besjälningar. Både liknelser och metaforer består av ett sakled och ett bildled, men i liknelser binds leden ihop med ”som” eller ”liksom”. I metaforer saknas jämförelseledet, och i exemplet nedan är ”söka hamn” en metafor för äktenskapet. Besjälning innebär att föremål eller andra döda ting ges mänskliga egenskaper. Här är exempel på bildspråk:
• Liknelse: ”Vätskebristen brinner som eld i strupen och pulsen slår som en hammare i huvudet.” (Bastutronen)
• Metafor: ”… det gällde endast att rädda sig i tid, att söka hamn, innan det blev för sent.” (Porträttet)
• Besjälning: ”Vägarna ha lämnat sina trygga banor mellan de gråa gärdsgårdarna och äventyra sig fram över ängarna och ute på de frusna vattendragen.” (Gravskriften)
Dialog är samtal mellan karaktärer. Det karaktärerna säger kallas för repliker eller anföring.
Svenska impulser Noveller är en antologi fylld av rika läsupplevelser. Boken innehåller 27 noveller, skrivna av författare från olika tider och från olika delar av världen.
Här finns berättelser om kärlek och vänskap, längtan och drömmar, krig och flykt, spänning och skräck.
Svenska impulser Noveller kan användas i svenskämnenas alla tre nivåer. Förutom att introducera spännande författarskap ger novellerna underlag för både litteraturanalys och för kreativa arbetssätt inom andra delar av svenskämnena.
Svenska impulser Noveller är utformad med en tydlig tanke om progression och till varje novell finns en stor variation av uppgifter.
