Staten mot kapitalet
ALEXANDER ERNSTBERGER
Staten mot kapitalet
© Alexander Ernstberger 2025
Mondial
Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
form: Gustav Schiring
omslagsfoto: © Thron Ullberg
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025
Första utgåvan, första upplagan
isbn 978-91-8002-694-9
Den här boken är tillägnad mina barn, Fred Alexander och Leonie Fiona Elisabet Ernstberger. Ni är fortfarande små, men en dag kommer ni att läsa den här berättelsen och förstå varför jag inte var där under era första år. Även när jag inte kunde hålla er i handen, fanns ni alltid hos mig – i hjärtat, i tankarna. Ni ska veta hur älskade ni alltid har varit.
Tack för att ni finns. Det är för er som jag aldrig har gett upp –och för er kommer jag aldrig att sluta kämpa.
Med all kärlek, Pappa
INNEHÅLL
DEL
DEL II Allt försvinner 147
DEL III
Bakom murarna 311
DEL IV
Tillbaka 393
Värmdö
22 juli 2021
Det var en av de där sommardagarna man drömmer om. Vindstilla och gassande sol i Stockholms skärgård. Efter en helg hos Tinas föräldrar i Mölnlycke och ett par dagar på Gotland var vi på väg ut till havsbandet och hade mellanlandat i mitt gamla barndomshem, familjens sommarställe på Värmdö, en plats där jag tillbringat många härliga somrar.
Tina var höggravid med vårt andra barn och lekte nere på stranden med vår son Fred, som snart skulle fylla två. Jag passade på att fylla på vatten i båten och gå igenom packningen medan jag väntade på samtalet från mina advokater.
Jag var faktiskt inte orolig. Tingsrätten hade friat oss. Alla var överens om att Svea hovrätt inte kunde komma fram till någon annan slutsats. Om några timmar skulle flera år av kamp och ovisshet vara över. Jag såg fram emot att lämna allt bakom mig och börja om. Ett nytt kapitel i livet. Det här var dagen som skulle sätta punkt för fem års helvete.
Jag hade pratat med Expressens reporter Leif Brännström dagen innan. Han hade frågat om stämningen i vårt läger, och eftersom jag kände mig lugn hade jag sagt som det var, att jag inte var orolig, att vi räknade med att frias även i hovrätten. Det vore ju konstigt annars.
»Men vad tror du själv då?« undrade jag. Han kunde först inte ge ett klart svar och det lät lite som att han skruvade på sig, men till sist sa han att jag sannolikt hade rätt, vi skulle bli friade.
Tina och jag hade planerat att lämna så snart jag fått domen.
Vi skulle ta med mamma och pappa i båten, äta lunch på en närliggande skärgårdskrog för att fira segern och sedan åka vidare själva. Bara Tina, Fred och jag. Vi hade inte ens brytt oss om att ta i land någon packning; vi skulle bara vara där en kort stund, få domen, prata med advokaterna, sedan iväg.
Mamma och pappa satt på bryggan med Tina, medan Fred lekte vid stranden i sin gula flytväst. Han plaskade i vattenbrynet, helt i sin egen lilla värld.
Klockan började närma sig tio. Jag gick upp från stranden till gräsmattan och stoppade hörlurarna i öronen. Samtalet med advokaterna hade precis börjat. Marcus Johansson och Olof Malmberg, som hade företrätt Allra, var med, liksom mina försvarare
Carl-Johan Malmberg och Slobodan Jovicic.
Vi kallpratade en stund i väntan på domen. Klockan hade slagit tio, när som helst skulle den komma.
»Vänta, nu har jag fått den, häng kvar«, sa Slobodan plötsligt.
Hans röst förändrades. Jag hörde klickandet av tangenter när han öppnade domen. Alla blev tysta.
»Det här är inte bra, grabbar. Ni fälls allihopa. Och Alexander, du är häktad från och med nu.«
Jag stelnade till.
»Nä, skärp dig nu, vad står det egentligen?« frågade jag, övertygad om att han måste skämta.
En av de andra på tråden fyllde i:
»Det kan ju inte stämma, menar du allvar?«
Slobodan tog ett djupt andetag innan han svarade, denna gång med en stadig röst:
»Det är allvar. De dömer er allihopa. Du får sex år, Alexander, och du häktas från och med nu. David, Johan och Olle döms också till fängelse.«
Det svartnade för ögonen. Ett plötsligt illamående sköljde över
mig, som om jag fått ett hårt slag i magen, och jag kände mig spyfärdig. Tankarna rusade – sex år?
Jag tittade ner mot stranden. Tina stod där med Fred i famnen och gjorde en frågande tumme upp. Jag skakade på huvudet, gjorde tumme ner och ropade: »Sex år!«
Tina föll ner på knä, och allt runt omkring mig exploderade. Mammas skrik, pappa som snabbt lyfte upp Fred, och jag själv som stod där, förlamad av chock.
Det kändes som om jag befann mig utanför min egen kropp, som om jag såg allt på avstånd. Rösterna omkring mig var bara ett brus. Telefonen låg kvar i min hand, och samtalet pågick fortfarande, men jag kunde inte få fram ett ord.
Jag avslutade samtalet utan att säga något mer och tittade ner mot stranden. Jag stod kvar en stund på gräsmattan och försökte samla mig. Livet hade precis slagits i spillror, och samtidigt insåg jag att allt omkring mig fortsatte som vanligt. Solen sken. Vågor slog mot stranden. Fred skrattade i pappas famn.
Jag gick ner till Tina, som fortfarande satt på stranden. Hon satt på huk i sanden med händerna på sin stora mage, och pappa stod bredvid och försökte trösta henne medan han höll Fred i famnen.
Hon såg upp på mig med rödsprängda ögon och sa inget. Mamma höll handen för munnen och bara stirrade på mig, som om hon väntade på att jag skulle säga att det inte var sant.
På bara några minuter hade allt förändrats.
Men om jag trodde att det inte kunde bli värre, hade jag gravt underskattat vad som väntade.
Jag har vandrat en väg som få ens kan föreställa sig. Från att vara en vanlig kille med stora drömmar till att bli en framgångsrik
entreprenör, hyllad och välkomnad in i samhällets finrum. Men framgången kom med ett pris – och ställd mot staten slutade det med att jag föll. Från de högsta höjderna till ett liv på Sveriges hårdaste anstalter.
Jag har sett och upplevt saker som som få har gjort. Jag har stått i maktens korridorer, där man talar om rättvisa, och bakom låsta dörrar, där den saknas helt. Det här är min historia – om att bygga bolag, om att våga förverkliga sina drömmar och om att stå upp mot ett system som ibland tycks värna sina egna intressen mer än rättvisan.
Det var staten mot kapitalet, och staten satsade allt. Jag fick sex år i fängelse, tio års näringsförbud och i princip ett ekonomiskt livstidsstraff. Och även media – den tredje statsmakten – gjorde sitt för att fälla mig och för att fallet skulle vara så hårt och så obarmhärtigt som möjligt.
Även om jag faktiskt lyckades vinna några ronder så var slutresultatet odiskutabelt: Jag förlorade.
Men det här är ingen bitter uppgörelse eller ett tillfälle för mig att ta hämnd, sånt ligger inte i min natur. Och jag känner mig heller varken bitter eller hämndlysten. Jag vill berätta för att jag tror att min historia har något viktigt att förmedla om hur vi människor och vårt samhälle fungerar, och ibland inte fungerar.
Du som läser och har följt historien i nyhetsrapporteringen har säkert din egen uppfattning om mig och allt som har hänt. Jag vet att bilden av mig som basunerats ut i stora rubriker har varit att jag var den ultimata stekaren, den perfekta ekobrottslingen, killen som köpte Sveriges dyraste villa för pengar han hade stulit av pensionärer. Att jag fick vad jag förtjänade.
Inget kunde enligt mig vara mer fel.
Läs, och avgör själv.
DEL I
Allt är möjligt
1
Högtflygande drömmar
a v alla platser mitt liv skulle föra mig, var ett högsäkerhetsfängelse nog det sista jag kunde föreställa mig. Att jag skulle bli företagare, däremot, var inte alls särskilt oväntat. Både mamma och pappa var egenföretagare – och de jobbade dessutom tillsammans. Det gjorde att jag redan i tidig ålder började intressera mig för diskussionerna om företaget som fördes vid middagsbordet. Jag och min bror Edward lyssnade intresserat. Det lät spännande.
Deras kontor låg nära skolan så vi var ofta där och fick sitta i konferensrummet och göra våra läxor. På helgerna kunde det vara mässor där de ställde ut sina produkter. Jag och Edward brukade vara med. Medan mamma och pappa tog emot kunder i sin monter sprang vi runt bland montrarna och utforskade mässan. Vi plockade på oss godis, ballonger och giveaways från utställarna och utforskade mässan på egen hand.
Jag introducerades successivt till företagandet och tog med tiden allt större del i de samtal som ständigt fördes hemma. Och istället för att behandla mig som ett barn tog de sig tid att förklara. De ville att jag skulle förstå – och snart började de också fråga vad jag själv tänkte. Jag lärde mig tidigt att pengar inte bara kommer, man måste jobba för dem.
Vi bodde på Tysta gatan, en liten undanskymd gata inklämd mellan Karlavägen och Lützengatan. Många tror att alla på Östermalm bor i dyra bostadsrätter, men vi, precis som flera av mina kompisar, växte upp i en hyresrätt. Vi hade det vi behövde,
men inga överdrifter. Det var en trygg och kärleksfull uppväxt –men den byggde helt på att våra föräldrar alltid jobbade. De kom hem sent om kvällarna och var ofta bortresta med jobbet – till mässor, kunder, fabriker i Kina. Då var det mormor som tog hand om oss.
Det var en sorgfri och rolig tillvaro. Mycket tack vare min tre år yngre bror, Edward. Även om vi slogs ibland, som bröder gör, så var vi alltid bästa vänner. Vi gjorde det mesta tillsammans under hela barndomen. Vi var lika till utseendet, men olika som personer. Båda vinnarskallar, men eftersom vi hade olika intressen blev det sällan någon rivalitet.
Husen i vårt kvarter satt ihop med en rad innergårdar, och jag och Edward klättrade över staket och murar för att kunna springa mellan gårdarna. Där träffade vi andra barn, lekte, spelade boll och hittade på en hel del bus. Vi cyklade runt Karlaplan, Tessinparken och Gärdet, ofta själva redan i låg ålder. Stadsbilden var en helt annan då – inte alls lika hård eller otrygg som idag. Vi behövde inte vara rädda för att bli rånade eller överfallna på väg till skolan. Våra kvarter var trygga familjeområden.
Som liten var jag en riktig nörd. Jag fastnade tidigt för flygplan –kanske inte så konstigt, med tanke på att pappa började sin bana som flygingenjör. Jag började bygga byggsatser.
Att bygga modellflygplan var ett hantverk. Det kunde ta en månad att förvandla en låda med pinnar till något som faktiskt kunde flyga. När konstruktionen var klar täckte jag vingarna med krympfilm, installerade motor och servon. Det var rätt avancerat – långt ifrån dagens drönare med GPS och gyrostabilisering. Allt var manuellt. Men radiostyrt.
Jag sparade varje krona av veckopengen till nya delar – servon, motorer, elektronik. Sedan tog jag planen till Gärdesfältet, startade motorerna och flög. Ofta i bara några minuter. För lika ofta kraschade planen kort efter start, och då var det bara att börja om från början. Tillbaka till ruta ett.
Det var en ganska ensam hobby. Men så kom jag över ett informationsblad från Lidingö Modellflygklubb. Klubben hade en liten stuga invid Kyrkviken där de höll byggkvällar varje torsdag, så efter skolan tog jag mig dit och satt och byggde flygplan med andra entusiaster.
Även om det var pappa som hade lett in mig på flygintresset, var det mamma som engagerade sig mest i att få det att funka. Det var hon som skjutsade mig till klubben, vecka efter vecka. Hon såg hur mycket det betydde för mig – och hon tog det på allvar.
De flesta i klubben var äldre gubbar – ofta pensionerade SAS-piloter – men jag trivdes. Det var kul att få sitta med, lyssna, ställa frågor och ta del av deras erfarenheter från att flyga på riktigt. Jag var tolv. De var i pensionsåldern. Men vi hade ett gemensamt intresse.
Flygplansbyggandet lärde mig tålamod. Att saker tar tid. Att det är okej att krascha – så länge man är beredd att bygga upp igen.
Jag tror att min uppväxt styrde in mig på entreprenörsbanan redan som liten. Jag var företagare långt innan jag ens visste vad ordet betydde – och där har jag utan tvekan blivit präglad av mina föräldrar.
På vårt lantställe ute på Värmdö erbjöd jag grannarna trädgårdstjänster – klippa gräsmattan, tvätta bilen, vad som helst egentligen. Jag sålde jultidningar, precis som många andra barn, men jag tog det ett steg längre. Om jag ändå cyklade runt och knackade dörr – varför nöja mig med att sälja för bara ett företag?
Jag jobbade för tre samtidigt. Då hade jag fler produkter att sälja.
En komparativ fördel var att jag lyckades komma åt den hem-
liga postkoden – den brevbärarna använde för att komma in i alla portuppgångar. Den var guld värd.
Och det var inte bara tidningar i katalogerna. Det fanns böcker, filmer, sällskapsspel, souvenirer. En av mina storsäljare var Titanic – på VHS. När allt skulle hämtas ut från posten fick jag be mamma om skjuts. Vi fick åka flera gånger för att få plats med allt. Mitt pojkrum, som jag delade med Edward, såg ut som paketutlämningen i en tobaksbutik. Och jag tjänade bra med pengar.
Jag sålde också majblommor. Jag gick i sexan, och varje elev förväntades sälja en låda. Jag beställde flera. När mina kompisar kom över för att hitta på något, gav jag dem lådorna och tog med dem till Fältöversten för att sälja – utan provision. Det var kanske inte helt schysst, men jag var tolv år, affärsman i miniformat.
Varenda krona jag tjänade gick till nya delar till mina radiostyrda modeller: motorer, servon, byggsatser. Det var dyra grejer, men jag betalade det mesta själv.
Mycket kretsade kring flygplan. Jag ville bli stridspilot. Eller flygingenjör.
Jag hängde ofta på Wentzels Hobby på Regeringsgatan. Affären finns inte längre, men då var den ett paradis för nördiga hobbyentusiaster. Jag brukade cykla dit efter skolan. De som arbetade där tyckte nog att jag var stans frågvisaste unge.
Till slut fick jag börja jobba extra i butiken. Jag förenade nytta med nöje. Någon lön fick jag inte, men jag fick plocka produkter ur sortimentet som betalning – och det var exakt det jag var ute efter.
Jag började också sälja saker via Gula Tidningen, men insåg snart att det fanns mer att tjäna på att köpa där – och sälja vidare på Blocket, där man kunde ta mer betalt. Jag köpte oftast tekniska prylar jag hade lite koll på - trädgårdsverktyg, datorer, servrar - och sålde dem vidare med förtjänst.
Jag tror det var där någonstans jag nådde min gräns. När jag började leta upp begagnade amerikanska motorbåtar på eBay,
översatte annonserna, lade på ett påslag och publicerade dem på Blocket. Jag hade stenkoll på modeller, marknadspriser och vad som var attraktivt på hemmamarknaden.
Och det funkade. Förfrågningarna trillade in nästan direkt.
Problemet uppstod när mejlkommunikationen skulle övergå till telefonsamtal – och det gick upp för köparna att säljaren som ville ha handpenning för att lösa importen var … tretton år gammal. Där sprack den affären.
Jag gick på Carlssons skola, som då låg i en mindre fastighet på Nybergsgatan. Några år senare flyttade skolan till betydligt större lokaler på Kommendörsgatan, där den fortfarande ligger. Jag gillade skolan, men trivdes aldrig riktigt i grupparbeten. Ogillade att prata inför klassen. Jag föredrog att jobba själv – klarade mig bättre så. Lätt för att lära, men lite egen.
Jag var dedikerad till mina intressen och trivdes med att vara för mig själv. Pinsamt nog kretsade det mesta kring flyg ända upp i högstadiet. Men någonstans där skiftade fokus. Intresset växlade över till datorer och programmering. Parallellt med det fastnade jag för nyheter och politik. Det gjorde mig brådmogen – ibland kanske lite för mycket. En besserwisser, om du frågar vissa.
Pappa har alltid varit tydlig med en sak: utbildning. Jag och min bror skulle bli civilingenjörer eller läkare. Gärna bäst i skolan. Helst studera på KTH. Själv var jag inställd på att bli flygingenjör, precis som han. Pappa lärde oss att åka skidor, spela tennis och köra båt på somrarna. Och så länge det handlade om något han själv kunde relatera till, var han världens bästa coach.
Men han hängde inte riktigt med i utvecklingen. Han gillade att prata om hur han programmerade hålkort på KTH och simulerade