9789151964348

Till dig med kärlek

En gång ska allt detta vara för länge sedan...

För så är det ju, för oss alla ”Osynligt sjuk”, Karin Alvtegen och Karin Thunberg, 2019

Pernilla Soland

Blunda och räkna till hundra

CIKORIA FÖRLAG

Pandemi, den 11 mars 2020 Tisdag morgon kablas nyheten ut från SVT. En okänd farsot har drabbat mänskligheten. En pandemi. Pälsklädda reportrar med lurviga mickar står framför tunga byggnader i olika länder.

Deras ord störtar och faller mot marken, slår upp sår och får blå­märken. Plågsamma bildsvep drar kallt ljus över vinterbleka ansikten och dödstalen stiger. Chocken slår till, rammar som en tsunami – plötslig, hård och våldsam – ödelägger.

Snart når säkert smittan oss, tänker jag och föreställer mig att den står utanför vårt hem på Gotland, bultar på den byablå dörren med knuten näve för att sedan tvinga sig in över tröskeln. Inte ens en ö i havet skyddar mot sjukdomar, men ger möjligen lite andrum, om man har tur.

Hemma hos oss grinar redan olyckan oss i ansiktet. En annan sjukdom har sedan länge inkvarterat sig här och sitter hemtamt i soffan. Mot Honom riktas inget sökarljus. Varken läkare eller likhundar har fått upp vittring. Det är som att Han inte finns. Ändå tar Han upp allt utrymme, gnager, knölar soff­kudden, snor pläden och kostar oss allt. Han är en fångvaktare med batongen dinglande i spännremmen. Snusläppen töjer. Hånleendet är snett och Hans ögon krympta små. Den nya sjukdomen, covid-19, är än så länge bara en krusning på ytan för oss. Vi har redan förlist och fortsätter sjunka mot okänd botten.

4

Trots all tid, muttrar jag till Honom, så har Du gått världen förbi.

Trots att Han egentligen är fullt synlig har Han gömt sig bra – längst in i djupet av dig. I åratal har Han hållit oss i sitt våld genom allvarliga nedsättningar, hänsynslösa inskränkningar och en evig kurragömma. Sjukdomen har spänt upp taggtråd mot friheten. Just nu bresar Han än en gång obrytt över våra utslitna dynor och flossar tänderna. Det är verkligen på tiden att Du flyttar hemifrån, tänker jag, som om Han vore en valhänt ung vuxen.

5

Uppbrott, den 26 april 2020 Istället blir det jag som går. Katten Sigge ser frågande ut inför min sorti, lutar sig mot garagets putsade fasad och iakttar avskedet på avstånd. Ändå blir min flykt en frisk åtgärd i en sjuk samtid och ett skydd av nödvändighet. Vintergäcken har slagit sig ut i gräset, knopparna tränger, också den har fått nog av dvalan och all väntan. Hej då, knubbis, säger jag till Sigge innan jag lyfter in Ikeakassen fylld med sängkläder i bakluckan och startar bilen. Det faller ett stilla regn. Vindrutetorkarna gnisslar i takt med svepen. Nycklarna finns på dasset, säger min vän Lotta i telefonen, stanna så länge du vill eller behöver.

Vi har haft flera svarta år nu. Jag försöker lämna allting bakom mig och hets-kör på asfalterade vägar som övergår till grusade för att slutligen bli till lervälling. I backspegeln forsar det efter mig när vägen löses upp. Stigen mot Lottas stuga är genom­ borrad av rabbisar. Sulorna lämnar räfflade avtryck när jag sicksackar fram för att undvika undergång och ett hårt fall.

Jag hör havet storma på avstånd. Det tvättar och slår över grå kalksten, rumlar och tumlar. Långt ut i dimman anas konturerna av de två Karlsöarna – den stora och den lilla – som klamrar sig fast likt en mor och dotter i stormen och kylan.

Det är som du och jag.

6

Jag fokuserar blicken och kupar handen över ögonen, trycker den med pannan mot ett nedkylt fönster när jag spejar in.

På golvet ligger det flugor i drivor, ser ut som myrstackar i hörnen. De brukar fnasa – torra som barr. Stugan har stått tom sedan förra sommaren och jag är i desperat behov av en tillflyktsort. Nyckeln ligger gömd i en möglig tygpåse häktad på en svart smideskrok. Dassdörren med utsågat hjärta har svällt och ger inte med sig, vägrar öppnas. Jag lirkar och vickar och bänder. Tvingar till slut upp den med en kvarglömd grillskrapa, trevar mig sedan fram i blindo och hittar nyckeln.

Doften av unket margarin slår emot mig när jag plockar in mina varor i kylen, släpar in täcket som redan är omslutet av påslakan, det jag ryckte upp ur sängen i ett sömnigt töcken. Dammsuger det värsta i hörnen på de två våningsplanen samtidigt som jag drar i gång radiatorerna till max och slår på vattnet. Varje andetag nyper och smärtar, musklerna värker. I huvudet räknar jag antalet middagar och luncher eftersom jag inte vet hur länge jag tänker stanna. Vet bara att det var omöjligt att stanna kvar.

Det var aldrig ditt eller mitt fel.

Mörkret som föll, skuggorna som flyttade in, åren när livet stod still trots att tiden fortsatte gå, och stjärnfallen som uteblev. Önskningarna faller slocknande mot jorden.

7

1 Den 11 november 2017 i Visby, där och då började det.

Plötsligt läste jag SOS i min telefon som darrat till i byxfickan under mötet på ännu en arbetsplats som kanske ville ta emot en språkpraktikant. Jag var satt att tjäna som en sorts kompetenslots eller matchare av nyanlända – som Sveriges förlängda arm. Den rollen kände jag mig inte helt bekväm i, men ville bidra till att förbättra samhället och göra det snällare. Påverka så att det blev mer tvärsynt än trångsynt, mer frikostigt än snålt. Så här kan det ju inte fortsätta, tyckte jag.

Arbetsplatsen jag befann mig på just nu hade en tryckpress som den nyanlände redan kände till. Den byggde på liknande teknik som i Syrien, men av vårt samtal förstod jag att vi tekniskt låg steget efter. Vi som alltid trodde att vi låg i framkant.

Jag tänkte att man hade störst möjlighet att lära sig det nya språket i ett välkänt sammanhang, att få känna sig hemma i sig själv – bottna – när allt det yttre spolats bort. Vad annars hade man att ta spjärn emot? Kompetensen flöt på ytan likt bladen på en näckros, vars stjälk förankrade den i ens inre svarta dy.

Vikten av att få vara någon annan än bara en som flytt och fått lämna allt, det var något jag förstod. Men jag visste inte hur det var att lära mig ett främmande språk, och för lite om att sörja drunknade i Medelhavet. Mina sorger hade bestått av annat.

8

Mobilen darrade till än en gång, krävde min uppmärksamhet och jag slängde en stulen blick på meddelandet. Det var du som skickade desperata sms från plugget. Första bilden var en blek selfie. Skoltoalettens klinker tecknade illavarslande korstecken i gråslitna fogar bakom ditt ansikte. Du var golvad, och tveksamma rädda ord dök upp i min mobil.

Jag är yr och mår illa. Kan inte stå eller gå. Mamma, hjälp.

Jag ursäktade mig och vek av runt hörnet, bort mot personaltoaletten. I följande sms kom en suddig bild av taket, fula vita gipsskivor glipade, och dina fötter vilade på toalettstolen.

Mobilen lös upp mitt ansikte underifrån och i spegeln såg rynkorna ut att fördjupas, som att jag åldrades i den sekunden.

Det kändes som om jag låg där med dig, utpumpat matt, på ett blött och hårt toagolv – halvt drunknad efter en av livets plötsliga kallsupar medan jorden snurrade på som vanligt under mitt torsdagsmöte. Vi var nästan framme vid tacofredag och ”Idol”, ändå anade jag sönderfallet, likt nachos som krasar i en oöppnad påse, men insåg ännu inte vidden. Oron i mig drog med naglar över en svart griffeltavla. Gnissel. Kroppen rös och nackhåret reste sig. Livet började ila och rusa.

När du svarade lät din röst krympt som om den tvättats i ett för hårt program. Du kändes avlägsen och nära på samma gång.

Ljus stämma, men tung, och min lätt hesa röst ville lugna dig: Prata med en lärare, prata med en vän. Drick något sött. Andas med magen. Be om hjälp. Det är okej.

9

När vi lagt på försökte jag snabbt sy ihop mötet utan att invänta det där beslutet som jag lärt mig att inte forcera. Men ibland har man turen med sig. Arbetsplatsen gick direkt med på två testveckor. Sedan slängde jag mig in i bilen och ringde upp chefen via bilens högtalarsystem.

Jag måste förbi skolan och hämta Linnea, hon mår dåligt. Blinkade vänster och svängde ut på stora vägen. Jo, allt på tryckeriet gick bra. Fick bromsa tvärt för en rostig traktor som körde upp sin varningstriangel framför mig. De tackade ja. Han börjar redan på måndag. Ja, trevlig helg.

När jag väl fått upp farten igen började bilen peppras med hagel. Himlen öppnade sig. Kulorna träffade den metallicgrå lacken – mitt tunna pansar ute på naturens obevekliga slagfält.

Långt senare tänkte jag på hagelskuren som den första trevande skottsalvan i ett långt utdraget krig. Men där och då kände jag bara en pyrande oro.

En dunkel illasinnad skugga hade väckts ur sin slummer.

10

2 Dygnen gick in i varandra utan att krocka. Mörkret föll likt tjock sammet över tiden. Grådask och kaffesump, och ett fåtal timmar med ljusglimtar när malen lyckats äta sig genom tyget.

Dagarna steg upp ur nätterna på ett vilsamt sätt, välbekant och tryggt här i Nordens kalla slummer. Allt var som det skulle, men ändå inte alls.

Medan hösten gled över i december samlade du på dig frånvaro i skolan. Du som haft bäst närvaro i klassen under hela mellan­stadiet – i sexan var du inte ens borta en dag. Samtidigt krets­ade det mesta nu kring julen som var ett slags hållplats att vänta in våren på – årstiden när allting ska väckas till liv igen.

Jag längtade intensivt efter framtiden, att vi skulle falla över nyårsstrecket till syret och ljuset. På andra sidan vintern kunde livet ta nya tag och börja bubbla – spira och kol­syras. Då skulle man kunna börja leva på nytt, röra sig fritt utan tyngande ytterplagg, slippa bära halsduk likt en snara om halsen och inte behöva skrolla med vantar på svartisen till mobilskärm.

Det var därför jag velat bo på landet, för våren och trädens skull. För att kunna ge er barn gräs under era plaskande fötter, få ha katt och se solnedgångar över siennafärgade veteåkrar. Eller kanske var det egentligen råg? Jag och din pappa brukade gå kvälls­promenader ett stenkast bort kring lantbruksgymnasiet och hade noll koll som två stockholmare

11

från olika miljonprogramsområden. Vi hade köpt en gammal skolplansch som prydde köket med bilder på vete, råg och havre. Ändå glodde vi på säden, skämdes och kom inte ihåg.

Letade sädesslag i minnesbanken, men tröskade förgäves.

Vissa år hade bonden där vi bor odlat raps på åkrarna utanför vår tomt. Då såg det ut som att solen landat mitt emot strängen av grånad tjälsprängd asfalt. Rapsen gick att identifiera. Den bara stod där och lös omisskännlig. Jo, nickade vi mot varandra, det är raps. Smörlog dumt, huvudena lätt på sned. Sedan googlade vi fram hur mycket raps som behövdes för att framställa en flaska med olja. Vadå? En hel flaska kostar bara 18 spänn på Willys, och såg framför oss allt jobb med hur den pressades utan att få ihop det. Hur har de råd, bönd­erna, och betalar vi ändå inte väl lite för det här? Vi kände respekt för knogandet och kämpandet.

Naturen och livets hårda villkor.

Sigge – född i huset – hade slutat längta ut och föredrog vardags­ rummet och hans eget ordnade kattsolarium med pannan mot elementet och stammarna som löpte fria och blottade i huset. Han spjälade pälsen så att värmen nådde in.

På ena sidan fanns en skönhets­fläck som liknade ett hjärta.

Jag undrade hur allting skulle bli när han inte längre fanns.

Visste att jag var duktig på att ta ut sorger i förskott, men trots omaket var det så jag var. Önskade ändå att jag kunde slippa den läggningen och ville emellanåt vara någon annan än mig själv, trodde att det kanske kunde göra livet lite lättare att leva.

12

Du har nog en släng av halsfluss, tänkte jag, men sjukdomen ville inte ge med sig, högg sig fast. Ringde vårdcentralen och bad om ursäkt. Ja, hon har fortfarande ont i halsen. Vi fick en tid snarast.

Oron kunde inte riktigt hindra röstens ljusa falsett i telefonen.

Visst vore det bättre att veta att det inte var någonting farligt trots att det kändes så?

Husläkaren vi inte haft skäl att träffa tidigare sa att det lät som körtelfeber och då fanns det inte någon medicin att sätta in. Det går över av sig självt, sa hon, och topsprovet visade inte på några bakterier. Det var bara att vänta ut sjukdomen, suga på Strepsils, dricka mycket te och vila. Det hela tog fem minuter, och du hade gapat stort, men knotade hela vägen hem efteråt, för vem gillade att gå till doktorn?

Mycket med dig hade känts för bra för att vara sant, men just tålamod och vila var inte riktigt dina grenar. Du hade annars fallenhet och begåvning för det mesta, bortsett från fotboll.

Just det var du inte så duktig på. Det hade nästan känts som en lättnad, att du hade svårt för någonting. Jag och din pappa hade stått inlindade i filtar medan regnet föll sidledes och hejat för högt. Vi blev tillsagda av tränaren när vi eldade på och vrålade om att attackera som en geting. Liksom, sparka på bollen – jaga och döda! Föräldrar flankerade planens sidor likt mänskliga staket.

Termosar stod redo för uppskjutning på picknickplädar med plastade underlag. Familjefika i blåsten och vätan.

13

Jag hade överraskats av min tävlingsinstinkt. Det handlade ju bara om att sparka på en boll innanför heldragna linjer och helst in i mål. Just fotboll hade aldrig engagerat mig tidigare, men plötsligt var jag en övertygad supporter till laget med 14 små tjejer på taniga ben och spinkiga fötter i dobbskor. Tyckte illa om motståndarlaget som ju bara bestod av 16 lika små och tunna tjejer med tvär­randiga strumpor. Du stod där på planen som back eller anfallare, men aldrig som målvakt, och småpratade samtidigt som du rättade till tofsen. Korkskruvslockarna. Som att du glömt bort bollen, målet och hela matchen. Du följde fel rörelser och värjde dig när den välpumpade bollen kom för nära. Duckade och korsade armarna, rädd att bli träffad.

Men nu missade du inte bara bollar och all fotbollsträning, utan för första gången flera veckor i skolan. Du orkade inte ens gå på dansen eller följa koreografin i perfekt takt framför ditt Playstation Move. Upp-och-nervända-världen, och jag började bli riktigt orolig.

14

3 Vi skulle fira julafton i Stockholm, färjan mot det fastare landet stod nästan på snedden under överfarten. Mer lod än vågrätt.

Du mådde fortfarande dåligt, hostade och harklade, men det var som att den inre vingligheten sammanföll med den yttre över havet och därför märktes mindre.

Vi hade haft fullt upp de sista dagarna före avresan: sista skolarbetet för höstterminen, avslutningar, packning för alla fyra i familjen – slå in paket snyggt och hålla ordning på inlagd sill som inte fick glömmas. Vi hade ordnat en snäll kattvakt som tog sig tid att klappa Sigge som inte längre fick plats på digitalboxen​ i hyllan under teven. Innan han vuxit sig för stor brukade vi glo åt hans håll – glanade omväxlande på honom och teven. Just det sista la han aldrig märke till, men slickade annars i sig vår uppmärksamhet som gåslever. Vi lämnade över nycklarna och ansvaret till grannen, tajmade färjan exakt för att minimera spilltiden och slippa onödig väntan vid hamnterminalen.

Men vem är inte hängig under november och december av allt mörker och bristen på D-vitamin när ljuset knappt syns till? Ändå fortsatte min oro att pyra fram till julafton. Kanske skulle den skingra sig när vi kommit i land i Nynäshamn. En rökpelare steg från båten mot himlen och en annan osynlig i min hjärna likt ett utropstecken från själen. Hallå, det är något som inte stämmer!

Trettondagsknut i magen.

15

Väl i land, på motorvägen mellan Jordbro och Fors, undrade jag för mig själv om husläkaren hunnit peta tillräckligt noga med den där topsen i halsen. Hade hon verkligen undersökt dig tillräckligt? Snön virvlade mot framrutan och helljuset svepte över hala isvägar.

Julaftons eftermiddag. Först då förstod jag hur sjuk du var, för du var inte med när släkten satt och trängdes i den bruna skinnsoffan som hade passerat sitt bäst före datum. Bebisen, en av mina yngsta bröders dotter, var nyfödd och skärt rosa – lätt genomskinlig i huden. Händerna knutna till boxningshandskar, liksom snörd om handlederna, redo för livets strid. Hon greppade antingen runt någons finger eller höll sig fast i sig själv.

Jag såg hennes naglar och tänkte på dig, för när du föddes såg du ut att ha kommit direkt från en dyr fransk manikyr. Exakta naglar som var mjukt filade mot en skarp topp. Fingrarna som spretade, lillfingret rätt ut som hos en äldre dam som ville vara fin på kaffekalas. Huden vit och slät, håret svart och lockigt.

Den nyfödda låg i en insats i soffan med mjuka kanter för att förhindra livsfarliga fall fastän hon inte kunde något annat än att ligga still. Pressade inte ens fram ett leende. Hon blundade, kisade och knep sig genom hela julen. Hon hade också fått föräldrar som ville skydda henne mot allt, trots att det inte gick.

Och ändå vill man tro just det: att mamma är granne med Gud.

16

Du låg i en för stor säng på undervåningen, en trappa ner. Vi vilade otåligt våra fötter på den tjocka ryamattan som låg som mossa över ekparketten. Skulle du ens orka komma upp och vara med? Granen sträckte sig girigt över alla klappar som om den vägrade släppa dem ifrån sig, glittrade ikapp med de levande ljusen.

Men tiden gick. Paket-kalhygget närmade sig: inslagspapper nedtryckt i papperskassar och snören som redan slitits loss, nu redo för återvinning. Det skulle bli kö på Östbergas återvinningsstation. Vilken insats för klimatet, fick man hoppas.

Alla paket med ditt namn låg kvar. Etiketterna klistrade sig hårdare mot blanka omslag, och jag såg att jag slagit in varje klapp i olika papper som ändå matchade: snören, slokande tygrosetter, klippta flikar, namnlapparna i form av stjärnor.

Det fanns en särskild estetik kring julen. Stearinljusen flackade och tecknade mjuka skuggor i allas ansikten.

De svarta pupillerna fångade flämtande ljus likt snöflingor som gnistrar, faller och smälter. Ett honungsgult sken i våra anleten. Min pralin mjuknade, långsamt tryckt mot gommen, med en underton av beskhet – mörk choklad som försökte lindra oron som tilltog i en inre storm. Saknaden började piska i själen, slog med svansen.

Det var inte alls likt dig att utebli från julafton eller någon social begivenhet. Du var jämt mitt i centrum och ledaren i alla grupper utan att alltid ha bett om den rollen. Bara som att det föll sig naturligt för dig och för alla andra.

17

En blek selfie. Skoltoalettens klinker tecknade illavarslande korstecken i gråslitna fogar bakom ditt ansikte. Rädda ord dök upp i min mobil: ”Jag är yr och mår illa. Kan inte stå eller gå. Mamma, hjälp.”

Linnea är 13 år när hon får ett virus som inte släpper sitt grepp. Snart får hon nya märkliga symtom. Ändå slår hennes läkare lugnt fast att barn kan råka ut för postviral trötthet, något som går över med tiden. Men Linnea blir bara sämre. Likt en inkräktare tränger sig en okänd sjukdom in i deras trygga liv på Gotland.

Sjukdomen steg upp under nätterna och gick suckande med släpande steg. Planken knarrade under tyngden. Stjärnhimlen var slocknad. Mörkret tryckte sig mot husets reveterade fasad.

I den här verklighetsbaserade romanen får vi följa föräldrarnas kamp för att rädda dottern. Samtidigt faller de som anhörigvårdare genom revorna i välfärdens redan grovmaskiga nät. Med ett säreget språk som når ända in i själen skildras utmaningar och sorger vi alla kan drabbas av när någon vi älskar blir allvarligt sjuk.

CIKORIA FÖRLAG