9789151112152

Funktionsförmåga, funktionshinder och socialt arbete

Hanna Egard, Ingrid Runesson & Matilda Svensson Chowdhury (red.)

Innehåll

Inledning

Hanna Egard, Ingrid Runesson & Matilda Svensson Chowdhury

13

1. Socialt arbete, mänskliga rättigheter och social rättvisa 19

Hanna Egard, Veronica Lövgren, Ingrid Runesson & Matilda Svensson Chowdhury

DEL I

KATEGORISERING, IDENTITET OCH RÄTTSTILLÄMPNING

2. Funktionshinder och helhetssyn i socialt arbete 39

Hanna Egard

3. Rättssäkerhet vid LSS-handläggning: Om förmåga att balansera motstridiga principer 53

Annika Staaf

4. Socialt arbete med äldre: Att åldras med och till funktionsnedsättning 69

Åsa Alftberg DEL II SAMVERKAN,

5. Samverkan inom socialt arbete 85

Per Germundsson

6. Våldsutsatta kvinnor med samsjuklighet: Individanpassat socialt arbete utifrån ett intersektionellt perspektiv 99

Charlotte Petersson

7. Arbete och aktivering för personer med funktionsnedsättning 113

Maria Norstedt

8. Rehabilitering – kunskapsområde i socialt arbete

Ingrid Runesson

DEL III

EKONOMISK UTSATTHET, AUTONOMI OCH FAMILJERELATIONER

9. Utsatthet och ojämlikhet trots politiska ambitioner

Camilla Nordgren & Svante Lingärde

10. Relationell autonomi och socialpedagogiska förhållningssätt i socialt arbete

Ida Runge & Kristofer Hansson

11. Socialt arbete med anhöriga inom vuxenpsykiatrin – ett familjeorienterat perspektiv

Maria Afzelius

DEL IV

KUNSKAP, KAMP OCH SJÄLVBESTÄMMANDE

12. Barn och unga med personlig assistans – kunskapsbärare eller omvårdnadsobjekt?

Lill Hultman & Maya Hultman

13. Funktionsrättsrörelsen i dag: Kamp för förändring och engagemang

Oskar Krantz & Stina Melander

14. ”Jag skriver inte om mig själv, inte heller om andra, jag skriver om oss”: Om normbrytande funktionalitet, självbestämmande och sexualitet då och nu

Svante Lingärde & Matilda Svensson Chowdhury

125

141

155

167

183

197

209

Inledning

Hanna Egard, Ingrid Runesson & Matilda Svensson Chowdhury

Bristande delaktighet och social rättvisa för personer med nedsatt funktionsförmåga är ett välkänt och omdiskuterat problem. Men personer med nedsatt funktionsförmåga är ingen homogen grupp. I Sverige lever i dag ungefär en miljon människor med nedsatt funktionsförmåga i åldern 0–64 år. Av dessa har endast runt 100 000 stöd från socialtjänsten och runt 80 000 enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS; Socialstyrelsen 2023, 2024). Den stora majoriteten av personer med nedsatt funktionsförmåga behöver inte stöd, men somliga gör det.

För att stöd ska få varaktighet vad gäller delaktighet och social rättvisa kan det krävas samverkan och olika insatser över tid. Utöver insatser från socialtjänsten kan det vara aktuellt med individuella insatser från socialförsäkringssystemet, Arbetsförmedlingen, hälso- och sjukvården samt ideella organisationer, men också strukturella insatser såsom förändrad lagstiftning och samhällsplanering för ett tillgängligt samhälle.

Att det behövs insatser från olika verksamheter kan belysas med ett exempel hämtat från ett projekt där en av oss redaktörer varit följeforskare (Tillväxten 2016). Anna (anonymiserad) fick först konstaterat en fysisk funktionsnedsättning och senare i livet dessutom en neuropsykiatrisk diagnos, vilken berättigade till insatser enligt LSS. Anna blev så småningom anställd som administratör i ett projekt som hade som mål att utveckla ett socialt integrerat företag, det vill säga ett företag som inte har som mål att vara vinstdrivande utan att stödja personer som är långt ifrån arbetsmarknaden att få en anställning (Runesson och Germundsson 2018). Anställningen och lönen var de första i hennes liv trots att Anna var över 35 år. Tidigare hade hon under flera år haft aktivitetsersättning/sjukersättning (pensionsförmåner) samt deltagit i sysselsättning på daglig verksamhet (LSS-insats), med skiftande erfarenheter. Vägen till anställningen gick via kontakt med en ideell förening och stöd av Arbetsförmedlingen. Så här berättade Anna om hur hennes livs första lönearbete påverkade henne:

Jag fick självförtroende och en självkänsla som jag aldrig haft tidigare. Jag hade ett jobb. Jag kunde säga vad jag gjorde om folk frågade mig: ”Vad jobbar du med?” Jag tjänade pengar. Fick inte bara bidrag, känslan av utanförskap minskade. Jag rörde mig mer. Jag betydde något. Jag gjorde nytta. (Runesson och Germundsson 2018, s. 339)

Projektet som Anna anställts i hade etablerats som ett socialt företag men gick i konkurs och hon återgick till att få sin försörjning via sjukersättning. Anna såg sig fångad mellan olika stödsystem och vågade inte lämna sjukersättningssystemet då hon var rädd att inte få jobb och stå utan försörjning. Annas berättelse är ett exempel på hur utsatthet kan framträda i gruppen människor med nedsatt funktionsförmåga, men också förändras över tid beroende på yttre omständigheter. Berättelsen är inte allmängiltig – många personer med nedsatt funktionsförmåga har på egen hand eller via stöd rivit hinder som funnits i olika livssituationer (exempelvis rörande arbete). Situationen som Anna befann sig i gäller alltså långt ifrån alla med nedsatt funktionsförmåga. Men personer med nedsatt funktionsförmåga eller det som ibland beskrivs som personer med funktionsnedsättning kan dock befinna sig i utsatta positioner. Speciellt utsatta är personer med funktionsnedsättning som är beroende av insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade samt enligt socialtjänstlagen (Socialstyrelsen 2024). Trots att många personer i denna grupp är i behov av omfattande insatser, visar Socialstyrelsen (2024) att antalet insatser per person minskar.

Det är inte enbart vid omfattande stödbehov som exkludering sker. Forskning visar hur människor med nedsatt funktionsförmåga i helt vardagliga och vanligt förekommande praktiker exkluderas från samhället, trots löften om inkludering (Egard m.fl. 2022). Det otillgängliga samhället diskriminerar människor och gör dem funktionshindrade – trots att hinder för personer med nedsatt funktionsförmåga är ett av de sociala problem som samhället samtidigt strävar efter att undanröja genom social- och funktionshinderpolitiska reformer och socialt arbete på individ-, familje-, grupp- och organisationsnivå (Nygren 2016). I socialt arbete som praktik och ämne behövs därför kunskap om hur människors vardag och livsvillkor formas och påverkas av funktionsförmåga och eventuella funktionshinder. Inom humanistisk och samhällsvetenskaplig funktionshinderforskning är detta centrala teman. Ett av kunskapsmålen för socionomexamen är att studenten ska kunna ”visa kunskap och förståelse för samspelet mellan individer och gruppers sociala situation, levnadsvillkor, fysiska och psykiska hälsa samt funktionsförmåga i förhållande till samhälleliga och bakomliggande faktorer” (Nygren 2021, s. 355). Den här boken vänder sig till alla som är intresserade av socialt arbete och av de frågor som är centrala för det sociala arbetets praktik oavsett profession. Men då kunskap om funktionshinder och funktionsförmåga är särskilt relevant inom socialt arbete vänder den sig särskilt till studenter på socionomprogrammet och yrkesverksamma socionomer. I vår undervisning på socionomprogrammet och masterprogrammet i socialt arbete, vid Malmö universitet, har vi blivit varse att det saknas läroböcker som på ett uttalat sätt integrerar funktionshinderforskning med socialt arbete, och som förhåller de två olika kunskapsfälten till varandra. Det bidrar denna antologi med.

Bokens innehåll

I bokens första kapitel Socialt arbete, mänskliga rättigheter och social rättvisa ges en översiktlig introduktion av kunskapsområdet funktionsförmåga, funktionshinder och socialt arbete. Författare till kapitlet är Hanna Egard, Veronica Lövgren, Ingrid Runesson och Matilda Svensson Chowdhury. Kapitlet introducerar läsaren till det sociala arbetets övergripande syfte och centrala betydelse för att undanröja funktionshinder och verka för mänskliga rättigheter och social rättvisa. Vidare lyfts vad som utmärker socialt arbete som ämne, praktik och profession och hur socialt arbete styrs och formas av rådande politiska, ekonomiska och organisatoriska villkor. Kapitlet utgör en referensram för bokens kommande delar då centrala begrepp – såsom funktionshinder, funktionsförmåga, normbrytande funktionalitet, funktionsnedsättning, ableism, intersektionalitet – också presenteras och definieras i kapitlet.

Efter denna introduktion till kunskapsområdet och dess centrala begrepp följer tretton kapitel som fördjupar sig i teman, begrepp, förhållningssätt eller arbetssätt som är viktiga att ha kunskap om för att kunna bedriva ett socialt arbete som främjar mänskliga rättigheter och social rättvisa. Kapitlen har delats in i följande fyra delar:

I. Kategorisering, identitet och rättstillämpning

II. Samverkan, intersektionalitet och arbete

III. Ekonomisk utsatthet, autonomi och familjerelationer

IV. Kunskap, kamp och självbestämmande.

Del I handlar om kategoriseringen och identiteten ”person med funktionsnedsättning”, som är ett återkommande tema inom kunskapsområdet funktionsförmåga, funktionshinder och socialt arbete. Tillkomsten av kategorin och identiteten, likaväl som dess betydelse och konsekvenser, formas av föreställningar om funktionshinder som socialt fenomen och får betydelse för utformningen av socialt arbete.

I Funktionshinder och helhetssyn i socialt arbete fördjupar sig Hanna Egard i vilka kategoriseringar och identiteter olika sätt att förstå och definiera funktionshinder bidrar till och vilken betydelse det får för socialt arbete och för syftet och målet med samhällets insatser och åtgärder. Med utgångspunkt i insatsen personlig assistans diskuteras betydelsen av att integrera sociala, kulturella, individuella och medicinska perspektiv på funktionshinder för att nå en helhetssyn på människan och främja fullvärdiga mänskliga rättigheter.

I de nästföljande två kapitlen belyses vilken betydelse definitioner och avgränsningar av kategorin personer med funktionsnedsättning har för rätten till stöd, service och omsorg. I Rättssäkerhet vid LSS-handläggning: Om förmåga att

balansera motstridiga principer ger Annika Staaf en grundläggande rättslig översikt till lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och belyser de dilemman som kan uppstå i utredningen och bedömningen av rätt till stöd. Insatser enligt LSS förutsätter att personen som ansöker först kategoriseras att tillhöra en av tre förutbestämda personkretsar, vilket betyder att insatser endast är tillgängliga för vissa personer med funktionsnedsättning. Exempelvis bedöms sökande inte tillhöra någon av personkretsarna om funktionsnedsättningen anses bero på normalt åldrande.

I Socialt arbete med äldre: Att åldras med och till funktionsnedsättning fördjupar sig Åsa Alftberg i det komplexa förhållandet mellan kategorin och identiteten ”person med funktionsnedsättning” och ”äldre inom socialt arbete”. Utifrån ett livsloppsperspektiv diskuterar kapitlet att åldras med och till funktionsnedsättning och problematiserar föreställningar om åldrande respektive funktionsnedsättning.

Del II handlar om samverkan, intersektionalitet och arbete. De fyra kapitlen i denna del fördjupar sig i begrepp, arbetssätt, metoder och förhållningssätt som är centrala för socialt arbete med och för personer med funktionsnedsättning i det fragmentiserade och specialiserade välfärdssamhället.

I Samverkan inom socialt arbete fördjupar sig Per Germundsson i samverkan som en arbetsform som utgör en del av socionomers men även många andra professioners arbete inom människobehandlande organisationer. Samverkan mellan organisationer och professioner påverkar det sociala arbetets utformning, villkor och innehåll. Kapitlet fördjupar sig särskilt i samverkan kring barn och unga med eller utan funktionsnedsättning och belyser argument för och emot samverkan samt betydelsen av regelverk, organisation och synsätt.

I Våldsutsatta kvinnor med samsjuklighet: Individanpassat socialt arbete utifrån ett intersektionellt perspektiv presenterar och diskuterar Charlotte Petersson betydelsen av ett intersektionellt perspektiv i socialt arbete med våldsutsatta kvinnor med missbruk och funktionsnedsättning. I kapitlet presenteras hur våld, funktionsnedsättning och missbruk samexisterar och hur olika maktordningar samverkar, förstärker och försvårar livssituationen för de våldsutsatta kvinnorna. Vidare presenteras kvinnornas komplexa behov av stöd och vård, brister i samverkan samt styrkan med etnografiska metoder för att främja ett inkluderande bemötande av de utsatta kvinnorna.

De två nästföljande kapitlen handlar om arbete, sysselsättning och rehabilitering som utgör centrala teman inom socialt arbete. I Arbete och aktivering för personer med funktionsnedsättning problematiserar och diskuterar Maria Norstedt vad arbete är, arbetets betydelse för hälsa och ohälsa samt om arbete är en rättighet eller ett krav för samhällets medborgare. I kapitlet avhandlas även vilken betydelse arbetsmarknadspolitiken har för aktivering av personer med funktionsnedsättning och vilken betydelse arbetsmarknadens krav har för möj-

ligheten till arbete och egen försörjning. I Rehabilitering – kunskapsområde i socialt arbete fördjupar sig Ingrid Runesson i begreppet rehabilitering och modeller för arbetslivsinriktad rehabilitering för personer med funktionsnedsättning. Inledningsvis presenteras vad en helhetssyn på rehabilitering innebär. Därefter beskrivs vilka aktörer som samverkar inom rehabilitering samt modeller för arbetslivsinriktad rehabilitering som har en särskild relevans för socialt arbete.

Del III handlar om ekonomisk utsatthet, autonomi och familjerelationer. Personer och grupper med personer med nedsatt funktionsförmåga kan vara utsatta på olika sätt, inte minst ekonomiskt. Den ekonomiska utsattheten och fattigdom har en stor betydelse för människors möjligheter att vara delaktiga i samhället och påverkar också deras förutsättningar för självbestämmande och autonomi. Funktionshinderpolitiken har som mål att minska denna utsatthet och skapa jämlikhet, självbestämmande och autonomi, men det finns mer att göra för att nå målet. Framför allt behövs kunskap om hur det ser ut i vardagen för personer med nedsatt funktionsförmåga, och deras familjer.

I Utsatthet och ojämlikhet trots politiska ambitioner beskriver och diskuterar Camilla Nordgren och Svante Lingärde ekonomisk utsatthet för personer med funktionsnedsättning. Kapitlet fördjupar sig i hur den ekonomiska utsattheten kan se ut och vilka som är ekonomiskt utsatta. Vidare redogörs för orsaker till och konsekvenser av ekonomisk utsatthet samt hinder och möjligheter i mötet med välfärdssystemet.

I Relationell autonomi och socialpedagogiska förhållningssätt i socialt arbete skriver Ida Runge och Kristofer Hansson om socialpedagogiska insatser och vikten av att främja och stärka den enskilda individens autonomi. Utgångspunkten är att autonomi är relationellt, det vill säga skapas och uppstår i samspel med andra människor, och kapitlet belyser vilken betydelse en relationell förståelse av autonomi får för socialpedagogiska insatser och stöd till föräldrar med intellektuell funktionsnedsättning.

I Socialt arbete med anhöriga inom vuxenpsykiatrin – ett familjeorienterat perspektiv presenterar Maria Afzelius familjeorienterade modeller och arbetssätt inom vuxenpsykiatrin som syftar till att stödja familjen och nätverket kring en förälder med psykisk sjukdom. Kapitlet reder också ut skillnaden mellan begrepp som anhörig och närstående och diskuterar forskning om att vara anhörig inom vuxenpsykiatrin.

Del IV handlar om kunskap, kamp och självbestämmande och utgör en fördjupning i funktionsrättsrörelsens roll och funktioner för dess medlemmar och för förändring av samhället. Den belyser vikten av att uppvärdera människors levda erfarenheter och ge individuellt utformat stöd som främjar självbestämmande, makt och inflytande.

I Barn och unga med personlig assistans – kunskapsbärare eller omvårdnadsobjekt? skriver Lill Hultman och Maya Hultman om unga assistansanvändares erfaren-

heter av att leva med personlig assistans. Kapitlet synliggör den ontologiska otrygghet som förändrad rättspraxis och avsaknad av personlig assistans i samband med sjukhusinläggning kan ge upphov till. Vidare diskuteras betydelsen av att erfarenhetsbaserad kunskap erkänns inom socialt arbete. Den epistemiska orättvisa och det underläge som uppstår när LSS-handläggare eller personliga assistenter inte lyssnar och erkänner att de unga är experter på sitt eget liv och behov av stöd belyses.

I Funktionsrättsrörelsen i dag: Kamp för förändring och engagemang skriver Oskar Krantz och Stina Melander om funktionsrättsrörelsens påverkansarbete, sociala funktion och källa till gemenskap. Vidare lyfter de utmaningar som funktionsrättsrörelsen står inför i dag och de dilemman som uppstår gällande vems erfarenheter och kunskaper rörelsen representerar och förmedlar.

I funktionsrättsrörelsens historia har det funnits aktiva personer som genom sin kamp påverkat mer än andra. Vilhelm Ekensteen är en av dem. I ”Jag skriver inte om mig själv, inte heller om andra, jag skriver om oss”: Om normbrytande funktionalitet, självbestämmande och sexualitet då och nu diskuterar Svante Lingärde och Matilda Svensson Chowdhury självbestämmande och sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa under de senaste 50 åren. Detta görs genom att relatera samtid och dåtid till varandra utifrån en text Ekensteen skrev under sent 1960-tal.

Referenser

Egard, Hanna, Hansson, Kristofer & Wästerfors, David (2022). Introduction. Into the fields of stubborn obstacles and lingering exclusion. I: Hanna Egard, Kristofer Hansson & David Wästerfors (red.), Accessibility Denied. Understanding Inaccessbility and Everyday Resistance to Inclusion for Persons with Disabilities. London & New York: Routledge.

Nygren, Lennart (2016). Socialt arbete i praktik, forskning och utbildning I: Anna Meeuwisse, Hans Swärd, Sune Sunesson & Marcus Knutagård (red.), Socialt arbete: en grundbok. 3 uppl. Stockholm: Natur & Kultur.

Nygren, Lennart (2021). Kontroversteman i kunskapsbildningen i socialt arbete i Sverige. I: Hans Swärd & Per-Gunnar Edebalk (red.) Socionomutbildningen då och nu. Lund: Studentlitteratur.

Runesson, Ingrid & Germundsson, Per (2018). För unga med funktionsnedsättning. Är arbetsintegrerande sociala företag en lösning eller ett hinder? I: Jonas Olofsson & Wikström Fredrik (red.) Unga inför arbetslivet - om utanförskap, lärande och delaktighet. Lund: Studentlitteratur.

Socialstyrelsen (2023). Statistik om insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 2022 . Stockholm: Sveriges officiella statistik.

Socialstyrelsen (2024). Insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning. Lägesrapport 2024 . Stockholm: Socialstyrelsen.

Tillväxten (2016). Tilllväxten växer fram. Från projekt till socialt företag. Attention KFVregionen & Projektet Tillväxten. Katrineholm: Attention.

Samverkan inom socialt arbete

Per Germundsson

Samhället och välfärdssektorn står inför stora utmaningar där allt fler tjänster genomförs av ett ökande antal organisationer, myndigheter, privata företag samt aktörer inom idéburen sektor och frivilligorganisationer. Som en följd har behov av, och även krav på, samverkan inom välfärdsstaten uttryckts från flera håll. Ett exempel, som berört de allra flesta i befolkningen, är arbetet under den senaste pandemin, där såväl medicinsk vård som vaccinationer och sociala insatser krävde samverkan mellan olika parter. Åsa Ryding, samhällsbyggnadsdirektör på Länsstyrelsen och en av de personer som ledde samverkan och krishantering inom Region Stockholm under pandemin, säger angående samverkan mellan kommunerna och övriga aktörer i länet: ”Vår samverkan har helt enkelt varit en förutsättning för att kunna hantera den påfrestning och alla de konsekvenser och behov som pandemin fört med sig, på ett effektivt sätt” (Storsthlm 2020).

Samtidigt syns en ökad fragmentering inom produktionen av och ansvaret för välfärdstjänster, då uppdragen utförs av specialiserade yrkesgrupper (Axelsson och Bihari Axelsson 2013; Bergmark m.fl. 2008). Inte minst handlar det om organiseringen inom socialtjänstens individ- och familjeomsorg där områden för specialisering kan vara ekonomiskt bistånd eller frågor som rör missbruk, barn och familj eller funktionsnedsättning (Socialstyrelsen 2018).

Myndigheter och organisationer har i olika sammanhang kritiserats för att inte upprätthålla en helhetssyn23 på individen och för bristande förmåga att skapa kontinuitet i insatserna för personer med komplex problematik. Ett exempel, som än mer närmar sig detta kapitels fokus, handlar om samverkan kring barn och unga med eller utan funktionsnedsättning. Med utgångspunkt i barnets eller den unges behov avgörs om insatser behövs från flera verksamheter, om de behöver samverka och i så fall på vilket sätt. Exempelvis kan ett barn samtidigt vara i behov av insatser från såväl elevhälsan i skolan som socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin. De olika verksamheternas

23 Det förekommer flera olika definitioner av begreppet helhetssyn. På Socialstyrelsens webbplats Kunskapsguiden (2023) anges att i socialt arbete innebär en helhetssyn oftast att ett symtomfokus bör undvikas och att individens situation och problem ses i förhållande till hela den sociala miljön.

huvudmän och uppdrag skiljer sig åt, liksom deras juridiska ansvar (Kunskapsguiden 2023). När det gäller barn och unga som far illa eller som riskerar att fara illa, finns det inskrivet i såväl socialtjänstlagen (SFS 2001:453, 5 kap. 1a §) som skollagen (SFS 2010:800, 29 kap. 13 §), polislagen (SFS 1984:387, 6 §) och hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30, 5 kap. 8 §) att polisen, hälso- och sjukvården, förskolan, skolan, skolbarnsomsorgen och socialtjänsten har en gemensam skyldighet att samverka kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa.

I detta kapitel presenteras hur samverkan kan påverka det sociala arbetets utformning, villkor och innehåll. Eftersom samverkan är en arbetsform som berör i stort sett alla yrkeskategorier som är verksamma inom människobehandlande organisationer kommer exempel att lyftas fram från olika områden inom socialt arbete, men med det gemensamt att arbetet präglas av krav på, eller behov av, samverkan. Frågor som handlar om skälen till att samverka, och i vissa fall att inte samverka, diskuteras, liksom olika faktorer som påverkar samverkansprocessen. Ett teoretiskt ramverk kring samverkan presenteras, följt av ett empiriskt exempel. Innan kapitlet avslutas redovisas en sammanställning av viktiga krav som kan ställas på samverkansprocessen i avsikt att utveckla den i positiv riktning.

Vad är samverkan och varför är den efterfrågad?

Begreppet samverkan är omdiskuterat och uppfattas olika i olika sammanhang beroende på flera faktorer, som kontext, samverkansparter och vem samverkan avser. Det finns heller inte någon allmänt vedertagen definition inom forskning eller praktisk verksamhet. Generellt kan sägas att begreppet syftar på att flera parter ska ”verka samman” i varierande omfattning för att på bästa sätt utnyttja de resurser som finns tillgängliga. Ett sätt att ringa in begreppet är att definiera samverkan som ”medvetna målinriktade handlingar som utförs tillsammans med andra i en klart avgränsad grupp avseende ett definierat problem och syfte” (Danermark 2003, s. 15). Denna relativt öppna tolkning av begreppet kan tänkas gälla inom många olika verksamheter som inte nödvändigtvis rör välfärdsstaten eller socialt arbete. En definition som i något större utsträckning närmar sig denna kontext är formulerad av Socialstyrelsen (u.å.) som skriver att samverkan är ”övergripande gemensamt handlande på organisatoriskt plan för ett visst syfte”, och att samverkan kan ske ”inom och mellan t.ex. enheter, myndigheter och samhällsaktörer och t.ex. gälla aktivt utbyte av information eller att planera gemensamma aktiviteter”. Ytterligare en definition kan vara intressant att lyfta fram i detta sammanhang. Den är formulerad av Ann Boklund (2015, s. 47), som skriver att samverkan är en process där ”någon eller några tillför sina specifika resurser, kompetenser och/eller kunskaper till en uppgift

som man gemensamt har att utföra”. Att tillföra begreppet process betonar att samverkan är något som utvecklas över tid och kan kräva insatser såväl inför samverkans igångsättande som under det pågående samverkansarbetet, något som jag återkommer till.

Det kan vara av intresse att i detta sammanhang även lyfta det närliggande begreppet samarbete. Inte heller detta begrepp har en entydig definition, och det används ofta som en synonym till samverkan. Ett sätt att skilja orden åt är att använda begreppet integration, som enligt Svensk ordbok (2021) innebär en ”sammansmältning av olikartade delar till en helhet”. Vi kan då uppfatta samarbete som en vilja att arbeta tillsammans med andra och en strävan mot ökade kontakter och kommunikation mellan exempelvis gränsöverskridande team eller arbetsgrupper, något som kan beskrivas som en horisontell integrering. För att åstadkomma samverkan krävs enligt denna tankemodell emellertid dessutom en vertikal integrering som bygger på en hierarkisk styrning, där beslut fattas på högre nivå i organisationen och implementeras på lägre nivåer (Axelsson och Bihari Axelsson 2007). I figur 5.1 benämns denna vertikala integrationsform som samordning. Det innebär att samverkan ses som en form av integrering som bygger på både hierarkisk styrning, vilken inbegriper ledningsnivån som exempelvis kan sätta ramar för det frivilliga samarbetet, och ett frivilligt samarbete på verksamhetsnivå som till exempel kan ske genom nätverksbyggande. I kapitlets inledning nämndes att en ökad fragmentering märks inom produktionen av och ansvaret för välfärdstjänster. Denna trend mot ökad funktionell specialisering inom socialtjänstens verksamhet har uppmärksammats av

vertikal integrering

samverkan

samordning

horisontell integrering samarbete

Figur 5.1 Relationen mellan samordning, samarbete och samverkan utifrån varierande grad av vertikal respektive horisontell integrering.

Åke Bergmark med kollegor (2008), som menar att det finns en förgivettagen föreställning om att samverkan är värdefull och nödvändig. Samtidigt konstaterar författarna att specialiseringstrenden är särskilt tydlig inom barnavården och missbruksvården, där 80 procent av klienterna kommer i kontakt med specialiserade enheter. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2016) uppmärksammar det förhållandet att flera olika aktörer finns inom vården, omsorgen och socialtjänsten i Sverige och att en av de stora utmaningarna är att samordna insatserna för patienter och brukare. Myndigheten konstaterar att bristande samordning kan leda till en kvalitativt sämre vård eller omsorg och ofta till en försämrad upplevelse för patienter och brukare. Sammantaget har dessa förändringar inom välfärdssystemets olika delar kommit att mynna ut i ökande krav på samordning och samverkan.

Ett sätt att möta problematiken med den ökande specialiseringen och fragmenteringen är att i sin verksamhet sträva efter att upprätthålla en helhetssyn på individen så att fokus inte enbart ligger på exempelvis medicinska eller sociala aspekter. Annorlunda uttryckt kan en verksamhet anamma ett biopsykosocialt synsätt som gör gällande att biologiska, psykologiska och sociala faktorer interagerar med varandra. Ett sådant förhållningssätt understryker behovet av att inte enbart fokusera sin egen verksamhet och sitt eget ansvar, utan att se till klientens ofta komplexa behov och därmed sträva efter att samverka över professionsgränserna. Det har emellertid visat sig att denna strävan, som nästan alltid framhålls som positiv för såväl brukare som professionella, inte alltid varit enkel att omsätta i praktiken på ett framgångsrikt sätt. Även om samverkan oftast beskrivs i positiva ordalag är det värt att framhålla att det också finns kritiska röster. Innan vi betraktar samverkan ur ett mer teoretiskt perspektiv ska vi därför titta på några argument som talar för respektive emot samverkan som arbetsform.

Varför ska vi samverka – argument för och emot

Det har i samverkanslitteraturen redovisats en rad olika motiv för samverkan. Några exempel på sådana motiv är att få tillgång till varandras resurser (här kan det röra sig om såväl ekonomi som resurser i form av människor), riskspridning och ökad effektivitet. Även ”sömlöshet” mellan olika organisationer har lyfts fram som ett argument för samverkan, vilket handlar om att individen inte ska uppleva skarvar mellan exempelvis olika myndigheters ansvarsområden. Lärande och kompetensutveckling ses också som argument för samverkan (Germundsson 2011). Ytterligare en drivkraft redovisas av Huxham och Vangen (2005): uppfattningen att samverkan är moraliskt nödvändig (”det finns inget annat sätt”). Denna föreställning har sin grund i en övertygelse om att verkligt svåra samhällsproblem, som fattigdom, kriminalitet eller drogmissbruk, inte kan lösas av någon enskild organisation eller myndighet.

Vad finns det då för argument som talar emot att samverka? Ett argument handlar om att det kan vara betydligt mer resurskrävande än vad som förväntats (Huxham och Vangen 2005), och det har visat sig att samverkan ofta är mer svårgenomförd i praktiken än i teorin. Svårigheterna kan ha sin grund i flera olika förhållanden, som olika utbildningsbakgrund, skillnader i språk och värdegrund, skilda lojaliteter och otydligheter kring roller och ansvarsområden (Leathard 2003). Utöver dessa frågor nämns ofta svårigheter med informationsöverföring och sekretess som försvårande omständigheter i strävan efter att få till stånd en effektiv samverkan över professionella och organisatoriska gränser (Germundsson 2011).

Utöver de exempel på argument för och emot samverkan som redovisats finns en anledning att samverka som inte kan påverkas av de enskilda aktörerna och organisationerna – det handlar om den svenska lagstiftningen. Ett exempel nämndes i inledningen till detta kapitel, nämligen att socialtjänsten och flera andra myndigheter har en gemensam skyldighet att samverka kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa. En mer generell skrivning kring samverkan återfinns i socialtjänstlagens tredje kapitel: ”Socialnämndens insatser för den enskilde ska utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar” (SFS 2001:453, 3 kap. 5 §). I förvaltningslagen anges dessutom att alla myndigheter har en allmän lagstadgad skyldighet att samverka, då en myndighet inom sitt verksamhetsområde ska samverka med andra myndigheter (SFS 2017:900, 8 §).

Ett mer konkret exempel som berör socialtjänsten är samordnad individuell plan (SIP). Denna bestämmelse fördes in i både socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen år 2010. Där anges att om en person har behov av insatser både från socialtjänsten och från hälso- och sjukvården ska en individuell plan upprättas. Detta ska ske om kommunen eller regionen bedömer att den behövs för att individen ska få sina behov tillgodosedda, och om personen samtycker till att den upprättas (SFS 2001:453, 2 kap. 7 §). Tanken är att förenkla för brukare, patient och närstående så att de inte behöver lägga tid och energi på att själva samordna insatser från kommunen eller regionen. Även när det gäller SIP finns det argument som talar för respektive emot denna samverkansform. I en utvärdering, främst inriktad på barn med funktionsnedsättning och äldre multisjuka, konstateras att när SIP fungerar är den ett viktigt verktyg för brukaren och dennes anhöriga och att adekvata insatser kan påskyndas (Riksdagen 2017). Även kritik och hinder för samverkan har identifierats, som bristande samsyn mellan aktörer, otydlig ansvarsfördelning, sekretesslagstiftning och begränsningar i it-struktur.

Rehabilitering – kunskapsområde i socialt arbete

Ingrid Runesson

Jag har svårt att tänka mig att någon vill anställa mig. Det tror jag är största problemet. Skulle jag vara ärlig när jag går på anställningsintervju … Jag kan vara hemma ibland. Ibland händer det att jag är hemma en vecka. Jag kan komma ett par timmar för sent [---] enda sättet att lösa detta måste vara att satsa på något eget, då kan man jobba när man mår bättre. (Runesson 2005, s. 134, intervju med Erik)

I citatet berättar Erik, som insjuknat i en reumatisk sjukdom, om svårigheter att se att han kan göra något annat än att fortsätta arbeta som egenföretagare, men de flesta som insjuknar i sjukdom som påverkar arbetsförmågan har inte möjlighet att starta företag. De är i stället i behov av stöd från olika aktörer med rehabiliteringsinsatser för att få ett hållbart arbetsliv (Landstad och Vinberg 2023). Rehabilitering är en väg till självförsörjning vid sjukdom som påverkar arbetsförmågan, därför är det en grundläggande fråga med tydlig koppling till socialt arbete (Meeuwisse och Swärd 2016). Med rehabilitering avses förenklat att ”komma åter”, det vill säga tillbaka till tidigare fysisk eller psykisk förmåga och till arbetslivet, vilket innebär att det i första hand berör personer med förvärvad funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom (Landstad och Vinberg 2023). Inom sociologin har rehabilitering beskrivits som ett spänningsfält där arbete, arbetsförmåga och sjukdom är grundläggande beståndsdelar (Lindqvist 1995). Oavsett disciplin är det ett komplext område eftersom det kräver insatser av skilda aktörer från olika verksamheter och myndigheter, exempelvis Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, hälso- och sjukvården och socialtjänsten, samt i dessa verksamheter olika anställda professioner (Landstad och Vinberg 2023).

Kunskap om rehabilitering och rehabiliteringsmetoder möjliggör för dem som är verksamma i socialt arbete att kritiskt granska vilka vägar som bidrar till ett hållbart arbetsliv – och ett hållbart liv. Vad som är hållbar rehabilitering, det vill säga att personen får en hållbar arbetssituation över tid, har inget entydigt svar. Syftet med kapitlet är på så sätt att belysa några frågor inom kunskapsområdet rehabilitering, som är betydelsefulla för socialarbetare att ha kunskap om i mötet

med personer med nedsatt funktionsförmåga på grund av funktionshinder. Fokus i texten är vuxna personer i arbetsför ålder som är sjukskrivna till följd av en förvärvad funktionsnedsättning. Med förvärvad avses att funktionsnedsättningen inte är medfödd utan har uppkommit till följd av sjukdom eller skada som ger funktionshinder i vardagen och arbetslivet. Funktionshindret kan bero på långvarig omfattande psykisk ohälsa eller fysisk sjukdom, exempelvis omfattande hörselnedsättning, hjärnskada eller reumatisk sjukdom. Inledningsvis diskuteras vad rehabilitering betyder och för vem samt vilka aktörerna är i rehabiliteringsprocessen. Därefter behandlas synsätt, ambition och verklighet avseende rehabilitering, följt av några rehabiliteringsmodeller samt främjande och hindrande faktorer som är relevanta för socialt arbete. Kapitlet avslutas med en sammanfattande diskussion och reflektionsfrågor.

Vad betyder rehabilitering och för vem?

Rehabilitering som begrepp används för att både precisera en process och beskriva åtgärder (Lindqvist 1995). I Socialstyrelsens (u.å.) termbank återfinns följande definition av rehabilitering:

Insatser som ska bidra till att en person med förvärvad funktionsnedsättning, utifrån dennes behov och förutsättningar, återvinner eller bibehåller bästa möjliga funktionsförmåga samt skapar goda villkor för ett självständigt liv och ett aktivt deltagande i samhällslivet.

Utgångspunkten för rehabiliteringen är således personens förvärvade funktionsnedsättning och egna behov. Åtgärderna i sig ska leda till goda livsvillkor och ett självständigt liv, det vill säga att individen ska så långt det är möjligt kunna klara sig själv i vardagen samt återfå tidigare förmåga och bli självförsörjande. För att uppnå detta betonar Socialstyrelsen (u.å.) att det krävs tidiga, samordnade och allsidiga insatser från olika kompetensområden och verksamheter. Målgruppen för rehabiliteringsinsatser är framför allt personer med förvärvad psykisk/fysisk funktionsnedsättning eller sjukdom, alternativt en kombination av dessa. Rehabiliteringsinsatser kan vara av arbetslivsinriktad, medicinsk, pedagogisk, psykologisk, social och teknisk art, och kombineras utifrån personens behov, förutsättningar och intressen (Landstad och Vinberg 2023). Inom vissa verksamheter som socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är det fokus på arbetslivsinriktad rehabilitering, medan hälso- och sjukvården fokuserar på medicinsk rehabilitering. För att skapa en framgångsrik och hållbar arbetssituation visar forskning att det i rehabiliteringsprocessen krävs en helhetssyn på hela personens liv och olika roller (Runesson 2005) samt att olika rehabiliteringsåtgärder tydliggörs.

Ett sätt att skapa förståelse för en helhetssyn på rehabilitering är att konkretisera rehabiliteringsbegreppet och tydliggöra skillnaden mellan personlig bearbetning, medicinsk rehabilitering och arbetslivsinriktad rehabilitering, vilket Ann-Christine Gullacksen (1998) gör i sin avhandling. Med personlig bearbetning avses något förenklat den egna rehabiliteringsprocessen som pågår under livsomställningen, när personen till följd av sjukdom eller funktionsnedsättning förändrar sina strategier utifrån de konsekvenser som funktionsnedsättningen gett. Det är personen själv som är i centrum för förändringsarbetet och den livsomställning som sker i det personliga livet och arbetslivet, med fokus på framtiden (Gullacksen 1998). I ett sådant förändringsarbete kan hälso- och sjukvårdens kuratorer ha en stödjande roll (Gullacksen 2014). Medicinsk rehabilitering definieras å sin sida av Socialstyrelsen (2023) på följande sätt:

Inom hälso- och sjukvården avses i huvudsak den medicinska rehabiliteringen, som är en integrerad del av vård och behandling och ett kunskapsområde oavsett diagnos, patientgrupp eller ålder. Inom rehabiliteringsområdet arbetar flera yrkesgrupper, som till exempel arbetsterapeuter, fysioterapeuter, logopeder eller psykologer.

Medicinsk rehabilitering bedrivs således ofta av ett tvärprofessionellt team på en specialistklinik, där det förutom de uppräknade yrkesgrupperna i citatet även ingår läkare och sjuksköterskor. Här återfinns socionomer främst som hälso- och sjukvårdskuratorer (Gullacksen 2014). Men medicinsk rehabilitering är även enstaka insatser inom primärvården, såsom behandling av fysioterapeut. Den är tillgänglig för dem som av den medicinska professionen bedömts vara i behov av rehabilitering. Arbetslivsinriktad rehabilitering har däremot fokus på arbetslivet med målet att återgå till arbete efter sjukdom och begreppet har ingen enhetlig definition (SOU 2000:78). Arbetslivsinriktad rehabilitering blir aktuell för personer som är långvarigt sjukskrivna och inte kan återvända till sin arbetsplats utan stöd. Rehabiliteringsformen avser samordnade insatser från olika rehabiliteringsaktörer som arbetsgivare och hälso- och sjukvård samt myndigheter som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Syftet är att stödja personen att återfå arbetsförmåga samt att bli självförsörjande.

I syfte att öka förståelsen för de riktlinjer som styr rehabiliteringsverksamheter har forskare beskrivit fem bakomliggande principer som framför allt gäller arbetslivsinriktad rehabilitering (Ekholm m.fl. 2015):

1. Arbetslinjen. Ständigt aktuell och genomsyrar hela välfärdsstaten, det vill säg att alla medborgare i arbetsförålder förväntas försörja sig (se Norstedts kapitel 7 i denna antologi).

2. Tidiga insatser. Rehabilitering bör påbörjas tidigt i sjukskrivningsprocessen.

3. Helhetssyn. Alla aspekter av människans funktionsförmåga ska ingå i rehabiliteringsprocessen så att inte individen enbart reduceras till medicinska svårigheter.

4. Renodling. Både klinisk sjukdom och nedsatt arbetsförmåga ska föreligga för att sjukskrivning ska godkännas. Sjukskrivningen är i sin tur oftast en förutsättning för arbetslivsinriktad rehabilitering.

5. Samordning och samverkan. Betonar vikten av att olika professioner inom och mellan olika verksamheter samverkar i rehabiliteringsprocessen (Ekholm m.fl. 2015, s. 45–52).

Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen har ibland karaktär av en kontrollfunktion, eftersom det kan krävas att personer deltar mot sin önskan för att behålla sjukpenning (reglerat av Försäkringskassan) alternativt erhålla ekonomiskt bistånd (reglerat av socialtjänsten). Arbetslivsinriktad rehabilitering bedrivs ofta i projekt där deltagarna deltar i tidsavgränsade perioder. I både etablerade verksamheter och projekt finns ofta socionomer, och deras uppdrag kan vara utredande och stödjande. Socionomer återfinns även som handläggare på exempelvis Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och socialtjänsten där de kan bevilja rehabiliteringsåtgärder samt ekonomiskt stöd vid dessa åtgärder. Rehabilitering och inte minst arbetslivsinriktad rehabilitering innefattar ett flertal aktörer som förutsätts samverka. Ibland förefaller samverkan att brista och det blir otydligt vem som har ansvaret (Lindqvist 2023).

Ansvariga aktörer

Zara är nyutbildad socionom och har fått sitt första arbete som handläggare av ekonomiskt bistånd. En av hennes första klienter är Lisa som berättar att hon har varit sjuk i två år och fått diagnosen utmattningsdepression. Lisa har trötthet och smärta i kroppen som kvarstående symtom. När hon blev sjukskriven arbetade hon som kock på en mindre restaurang. Lisa berättar att både hon och läkaren har bedömt det som att hon inte kan arbeta som kock längre, men arbetsgivaren hade inget annat arbete att erbjuda. Då rekommenderade Försäkringskassan henne att genomgå ett sexveckors rehabiliteringsprogram där hon bedömdes ha arbetsförmåga. Försäkringskassan beslutade därför att Lisa inte hade rätt till sjukpenning längre utan borde klara ett annat arbete och hänvisade till Arbetsförmedlingen. Lisa var fortfarande extremt trött och påverkad av sin smärta och ansåg att hon endast orkade arbeta några timmar i veckan. Arbetsförmedlingen bedömde sedan att Lisa var för sjuk för att ha hel arbetsförmåga. Nu stod Lisa utan försörjning och var vilsen angående hur hon skulle gå vidare. (Konstruerad fallbeskrivning efter samtal med socialsekreterare)

Berättelsen om Lisa är kort och i den saknas flera delar, som Zara i sitt arbete som socionom kommer att fråga vidare om. Men frågan är ändå: Hur kunde det bli så här? Vem har ansvaret och hur går det att förstå? De olika aktörerna i rehabiliteringsprocessen har i och för sig tydligt beskrivna uppdrag. Om den sjukskrivna har en arbetsgivare har denne ett rehabiliteringsansvar med uppgift att utreda rehabiliteringsbehov, men också ansvar att genomföra stödoch anpassningsåtgärder som omplacering eller anpassning av arbetsuppgifter och arbetstider (Landstad och Vinberg 2023). Därutöver ska ett systematiskt arbetsmiljöarbete realiseras. Arbetsförmedlingen har som uppgift att utreda individens förutsättningar och behov av arbetslivsinriktad rehabilitering samt om arbetsförberedande insatser kan erbjudas. Det gäller både personer som är arbetslösa och då tidigare arbetsgivare inte kan erbjuda anpassat arbete. Försäkringskassan ska företräda den sjukskrivna men har dessutom både en samordnande och en kontrollerande funktion. Myndigheten samordnar de olika rehabiliteringsaktörerna och ser till att en rehabiliteringsplan upprättas och följs. Den kontrollerande funktionen rör i sin tur huruvida den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt av medicinska skäl; om så inte är fallet kan sjukpenning eller sjukersättning dras in. Försäkringskassan kontrollerar också att den sjukskrivna deltar i föreslagna rehabiliteringsåtgärder (Grape 1992). Kommunen eller socialtjänsten kan bedriva rehabilitering för exempelvis personer som är långt ifrån arbetslivet och som ingår i deras ansvar. Hälso- och sjukvården bidrar med medicinsk rehabilitering men också perspektiv på sjukdom och funktionsnedsättning som går att förbygga, behandla och bota.

Även om de olika rehabiliteringsaktörerna som synes har tydliga uppdrag så styrs de av olika regelverk och uppdrag och man arbetar inte mot samma mål (Axelsson och Bihari Axelsson 2023). De sjukskrivna hamnar då i något som kan liknas vid strukturella hål (Lindqvist 2023). Det blir tydligt att en hållbar rehabiliteringsprocess kräver samordnad rehabilitering mellan de olika aktörerna där de också arbetar tillsammans (se avsnittet ”Modeller för arbetslivsinriktad rehabilitering”). Rehabilitering och forskning om denna präglas dessutom av olika synsätt, ambitioner och verklighet, vilket jag ska gå in på nu.

Synsätt, ambition och verklighet

I skilda forskningstraditioner finns det parallella narrativ och synsätt om rehabilitering. Inom den hälsovetenskapliga forskningen presenteras den ofta som något positivt som kan leda till delaktighet, frigörelse och självförsörjning (Landstad och Vinberg 2023). Inom disability studies framställs rehabilitering däremot som en form av kontroll av den funktionsnedsatta kroppen och människors liv och där personer med funktionsnedsättning ses som avvikare (Thomas 2007; se kapitel 1 av Egard m.fl. i denna antologi).

Det finns och har funnits en politisk ambition att rehabilitering ska hjälpa till att lösa det som betraktas som en stor samhällsutmaning, nämligen att minska antalet sjukskrivna. I flera utredningar har arbetslivsinriktad rehabilitering och samverkan framhållits som lösningen på att minska antalet sjukskrivna, men identifierade problem kvarstår (Landstad och Vinberg 2023). Dessutom har antalet sjukskrivna personer ökat, framför allt de med psykisk ohälsa och stress (Försäkringskassan 2023). Vid rehabiliteringsreformen 1992 fick arbetsgivaren ett utökat ansvar för de anställdas rehabilitering och arbetsmiljö i förhoppning om att minska antalet sjukskrivna (Ekholm m.fl. 2015). Så blev inte fallet och en debatt om fuskare och inbillningssjuka spred sig (Johnson 2010). Under 2000-talet skärpte Försäkringskassan sina riktlinjer om rätt till sjukpenning (SOU 2000:121). Detta ledde till att fler sjukskrivna inte längre hade rätt till sjukpenning, men ändå var de ibland enligt Arbetsförmedlingens bedömning för sjuka för att stå till arbetsmarknadens förfogande. Vid utvärdering av arbetslivsinriktad rehabilitering gäller det att vara vaksam på vilket synsätt som utvärderingen utgår från och vad som utvärderas. Trots att inte alla personer uppnår ett rikt liv och delaktighet genom arbete så har ofta utvärdering av arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser fokus på antalet personer som får en anställning eller går vidare till utbildning efter avslutat rehabiliteringsprogram. Även rehabilitering inom regioner och kommuner, ofta medicinsk sådan, har ifrågasatts. Kritiken handlar om bristande eller olika lokal tillgång till rehabilitering och rehabiliteringskompetens (Kåhlin 2024). Verkligheten överensstämmer således inte med de politiska ambitionerna. I ljuset av detta har olika aktörer bland annat strävat efter att använda nya modeller för arbetslivsinriktad rehabilitering.

Modeller för arbetslivsinriktad rehabilitering

I syfte att utveckla samordning och samverkan i en sammanhållen process har det utvecklats nya rehabiliteringsmodeller, men också som en kritik mot tidigare arbetsmetoder och synsätt på rehabilitering (Gustafsson 2022; Kristiansen 1996). Kritiken riktar sig mot det medicinskt inspirerade synsätt som säger att individen först ska förändras och bli arbetsför i särskilda verksamheter innan hen bedöms vara mogen för arbetsträning på arbetsmarknaden. Bedömningen görs av professionella. Synsättet kan sammanfattas med det engelska uttrycket ”train then place”, det vill säga först träning i särskilda rehabiliteringslokaler och först därefter träning i arbetslivet. Detta synsätt lever till stora delar kvar parallellt med ett senare synsätt som först utvecklades i USA och sedan börjat användas i Sverige. Grundtanken är att arbete på den reguljära arbetsmarknaden har en viktig social roll som leder till inkludering men också normalisering för den enskilda individen. Synsättet bygger på att de flesta kan arbeta om de väl får

stöd, samt att personer med funktionsnedsättning bör komma bort från stödinsatser inom LSS (lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) i form av daglig verksamhet respektive arbetsmarknadsåtgärder i form av skyddad anställning (Gustafsson 2022). En utgångspunkt är att personen inte ska botas eller förbättras, utan snarare att hen duger som hen är. Arbetsrollen betraktas således som viktig i människors liv och det tydliggörs med stöd av teorin om social role valorization (Wolfensberger och Thomas 1994). Enligt teorin tilldelas personer med viss form av nedsatt funktionsförmåga roller som inte är självvalda och som av omgivningen betraktas som mindre värda, till exempel rollen som deltagare på daglig verksamhet, medan att ha en arbetsroll betraktas som värdefullt. Eftersom arbete är viktigt för människors status och hur de betraktas av andra är arbetsrollen en av de mest betydelsefulla för att bli betraktad som vuxen (Priestley 2003).

Utifrån tankegångar om arbetsrollens betydelse utvecklades arbetsmetoden

Supported Employment (SE). Rehabilitering och träning inom SE sker på arbetsplatsen eller dess närhet utifrån devisen ”place then train”. Metoden utgår från att det är individen som styr sin rehabiliteringsprocess och därigenom minskas de professionellas makt. På arbetsplatsen får personen stöd av både en stödperson som är utsedd på arbetsplatsen och en person som kommer från rehabiliteringsteamet. Grunden för SE påminner om den sociala modellen (se kapitel 1 av Egard m.fl. i denna antologi), eftersom det är arbetsplatsen som ska anpassas till individens behov och inte individen som ska anpassas (Kristiansen 1996). Funktionshindret reduceras således genom anpassning på arbetsplatsen.

Johanna Gustafsson (2022) har, med stöd i sin avhandling om metoden i en svensk kontext från 2014, förtydligat fyra utgångspunkter för SE: planering, jobbmatchning, arbetsträning och anställning på reguljära arbetsmarknaden. Många personer som kommer till verksamheter som arbetar enligt SE har negativa erfarenheter av rehabiliteringsåtgärder och brist på stöd i en utsatt situation (Gustafsson 2022). Då är det avgörande att planeringen utgår från individens drömmar och önskemål i relation till arbetslivet, samt att stödpersonen bemöter den arbetssökande på ett jämlikt sätt. Metoden bygger således på att den arbetssökande har och får möjlighet att ha makt; på så sätt sker en maktförskjutning så att individen går från att betraktas som ett passivt objekt till ett aktivt subjekt. Om så sker går det att tala om empowerment, det vill säga en förskjutning från maktlöshet till egenmakt (Starrin 2007).

En utveckling av SE är den manualbaserade modellen individanpassat stöd till arbete (individual placement and support, IPS; Bejerholm och Hansson 2020). Metoden har utvecklats i USA, men betraktas som evidensbaserad i Sverige och vänder sig främst till personer med långvarig psykisk ohälsa med främst psykosproblematik (Socialstyrelsen 2018). IPS är intressant i relation till socialt arbete därför att modellen kombinerar det som tidigare beskrivits som medi-

cinsk respektive arbetslivsinriktad rehabilitering, dessutom utifrån livets olika roller. Den bygger på liknande tankar som SE, att en person som vill arbeta ska få direkt stöd på den reguljära arbetsmarknaden. Stödet ska omfatta personens hela sociala situation eftersom det finns en övertygelse om att problem i övriga roller skapar svårigheter i arbetsrollen, exempelvis ingår ekonomisk rådgivning i ett tidigt skede. Det ges också ett individuellt anpassat stöd så länge det behövs. Ett IPS-nätverk upprättas där personer från både social verksamhet (kommunen) och psykiatrin (hälso- och sjukvården) ingår, men även det personliga nätverket i form av exempelvis familjen engageras. Arbetssökandet grundar sig på individens val, intresse och preferenser. I modellen ingår även rekrytering och ett systematiskt arbetsgivarengagemang (Bejerholm och Hansson 2020). Flera studier visar att man kan uppnå effektiva resultat med IPS (Bejerholm och Hansson 2020). En studie av Bejerholm med kollegor (2015) pekar på att cirka hälften av dem som deltagit i ett IPS-program har arbete efter arton månader, jämfört med drygt en tiondel av deltagarna i ett traditionellt rehabiliteringsprogram. Det finns dock utmaningar i att implementera och genomföra IPS-modellen i Sverige (Bejerholm och Hansson 2020; Gustafsson 2022). Dels skiljer sig arbetsmarknaden och välfärdssystemen åt mellan USA och Sverige, dels är välfärdsstaten i Sverige starkt specialiserad och fragmenterad, vilket innebär att det är svårt att utveckla den långsiktiga samverkan mellan exempelvis socialtjänst (kommunen) och psykiatrin (hälso- och sjukvården i regionen) som modellen bygger på. En annan svårighet i en svensk kontext är att man ofta arbetar i tidsbegränsade projekt som inte ger långsiktigt stöd (Gustafsson 2022). IPS-modellen håller på att implementeras för nya målgrupper, exempelvis personer med beroendeproblematik, bland annat genom stöd av ett forskningsprojekt vid Lunds universitet (CEPI 2024).

De beskrivna rehabiliteringsmodellerna och forskningen om dem kan bidra till kunskap om främjande faktorer som kan ha betydelse i socialt arbete för att stödja sjukskrivna personer med funktionsnedsättning att nå, få och behålla arbete, även om det inte sker inom ramen för modellerna. Det finns även annan forskning som har identifierat liknande eller andra faktorer, vilket jag går in på i följande avsnitt.

Kunskap på individ-, organisatorisk och samhällelig nivå

I forskning om arbetslivet gällande personer med funktionsnedsättning står det klart att främjande men också hämmande faktorer för att nå, få och behålla ett arbete finns på såväl individuell som organisatorisk och samhällelig nivå (Danermark och Larsson Tholén 2016). Här presenteras ett urval faktorer som kan vara särskilt relevanta för rehabilitering och praktiskt socialt arbete. På

individnivå är det betydelsefullt att utgå från vad personen själv vill, att se till hela livssituationen och arbeta med ett individinriktat stöd. Är det en önskan hos personen att nå, få och behålla ett arbete är det således angeläget att arbeta mot detta mål eftersom ett förvärvsarbete är betydelsefullt för många med nedsatt funktionsförmåga (se Norstedts kapitel 7 i denna antologi). Tillhörighet i arbetslivet kan dessutom bidra till både vuxenblivande och normalisering (Lövgren m.fl. 2014). För individen är en anpassning mellan kroppens förmåga och arbetets krav en förutsättning för ett långsiktigt arbetsliv (Runesson 2005). Motsatsen, att arbetsgivaren inte tar hänsyn till personens nedsatta funktionsförmåga vid exempelvis omorganiseringar eller till följd av förändrad funktionsförmåga, kan leda till hinder att vara kvar i arbetslivet (Jeppsson Grassman 2016). Forskning visar dock att ett individinriktat stöd ofta innebär en utmaning för socialt arbete, som ofta är organiserat i oflexibla strukturer (Lövgren m.fl. 2014).

För några personer med funktionsnedsättning kan vinsten med rehabilitering vara ett tydliggörande av att personen saknar hel arbetsförmåga och därigenom kan lämna arbetslivet genom pensionsförmån, vilket kan vara ett värdigt avslut (Hultqvist 2014). Förvärvsarbete är således inte önskvärt eller möjligt för alla personer med nedsatt funktionsförmåga i rådande arbetsliv.

På organisationsnivå finns det krav på socialarbetare att stödja personer att bli självförsörjande och inte uppbära ekonomiskt bistånd (Meeuwisse och Swärd 2016). Kravet kan komma både från den egna organisationen och från samhället. I detta sammanhang kan rehabilitering fungera. Betydelsefullt är dock att socialarbetare som möter personer med funktionsnedsättning har en helhetssyn på personens livssituation och inte bara fokus på arbetslivsinriktad rehabilitering. Om sådan rehabilitering ska leda till ett hållbart arbetsliv krävs att den medicinska rehabiliteringen eller stödet för den personliga bearbetningen har påbörjats tidigt, alternativt att detta sker parallellt (Gullacksen 1998). Detta synsätt, det vill säga en helhetssyn på personens hela rehabilitering, genomsyrar den tidigare beskrivna IPS-metoden så som den har utvecklats från Supported Employment.

Från IPS-metoden finns mycket att lära för socialarbetare i andra verksamheter. En uppenbar svårighet finns dock till följd av den fragmenterade välfärdsstat som socialarbetaren verkar i – ett återkommande hinder på organisatorisk nivå är därför svårigheter i samverkan (Danermark och Germundsson 2016; Lindqvist 2023) . Ett annat organisatoriskt hinder är tiden. Den samlade forskningen är i stort sett överens om att en framgångsfaktor för att nå, få och behålla ett arbete är ett långsiktigt stöd. Trots detta är oftast både det långsiktiga stödet och rehabiliteringsprogrammen strikt avgränsade i tid, i enlighet med utarbetade modeller och inte efter behov.

Ytterligare ett hinder på organisatorisk nivå är att ansvariga handläggare

Funktionsförmåga, funktionshinder och socialt arbete

Hanna Egard, Ingrid Runesson, Matilda Svensson Chowdhury (red.)

Livsvillkoren för människor med funktionsnedsättning påverkas dels av funktionshinder som uppstår i mötet mellan dem och den omgivande miljön, dels av kulturella föreställningar och normer kring funktionsförmåga och inte minst av politik och lagstiftning. Allt detta kan ge upphov till social utsatthet och hinder för delaktighet i samhällslivet.

För att verksamma inom socialt arbete ska kunna bidra till att minska social utsatthet och främja mänskliga rättigheter, social rättvisa, delaktighet och autonomi är kunskap om funktionshinder och funktionsförmåga centralt, liksom kännedom om inkluderande förhållningssätt och arbetssätt.

I den här boken fördjupar sig forskare och universitetslärare i socialt arbete och angränsande ämnen i förhållningssätt, arbetssätt och metoder inom socialpedagogik och socialt arbete som syftar till att främja delaktighet, autonomi och hälsa för personer med funktionsnedsättning och deras familjer. Vidare presenteras och diskuteras också begrepp, perspektiv och teman som är återkommande inom forskningen om funktionshinder och funktionsförmåga i samhällsvetenskap och humaniora.

Boken vänder sig i första hand till studenter och yrkesverksamma inom socialt arbete, men även till andra med intresse för fördjupad kunskap om funktionsförmåga, funktionshinder och socialt arbete.

Hanna Egard är socionom, fil. dr och lektor i socialt arbete vid Malmö universitet. Ingrid Runesson är socionom, fil. dr och lektor i socialt arbete vid Malmö universitet. Matilda Svensson Chowdhury är fil. dr i historia och lektor i socialt arbete vid Malmö universitet.