Polisaspiranten i fokus
EN HANDBOK FÖR UTBILDARE
Bengt Bergman
Introduktion
Jag tycker att jag har blivit en bättre polis, och en bättre människa, därför att jag tränar på att ha tålamod hela tiden. Det är utvecklande att vara instruktör. (Aspirantinstruktör 2015)
Välkommen till ett av de viktigaste uppdragen som polis: att vägleda en ny kollega in i yrket! Boken riktar sig främst till aspirantinstruktörer, men även till aspiranthandledare och polislärare, med andra ord polisutbildare som har sin grund i polisyrket. Polisutbildaruppdraget är avgörande för utvecklingen av svensk polis, och är en roll som både är utvecklande och ger mycket tillbaka om man kan gå in med rätt förutsättning och inställning, vilket citatet ovan visar. Aspirantinstruktören har ett mycket viktigt arbete, och denna bok är tänkt som en teoretisk grund i utbildningen av aspirantinstruktörer. Jag som skriver detta har tjugo års erfarenhet av polisutbildning av olika slag och ytterligare tolv års erfarenhet av att vara lärare samt två år som yrkesofficer. Jag doktorerade i pedagogik på området polisutbildare 2016 och min specialitet där är aspiranthandledare, vilka jag också har utbildat sedan 2013. Under dessa utbildningar lyfter de blivande handledarna alltid fram den stora betydelsen av en kompetent, väl förberedd och motiverad aspirantinstruktör. För att det inte ska finnas någon tveksamhet inför tyngden i instruktörsuppdraget säger jag det på en gång: Aspirantinstruktören är en utbildare av polisaspiranter.
Boken har skrivits speciellt för dig som tilldelats rollen som aspirantinstruktör, men tanken är att även aspiranthandledare och polislärare kan läsa den som repetition och ytterligare vägledning in i utbildaruppdraget. Den första delen fokuserar på att ge en förståelse för det sammanhang som du ska arbeta i, det vill säga aspirantutbildningen
polisaspiranten i fokus
med aspirantens situation i centrum. Där finns en genomgång av både organisation och styrdokument, men framför allt konkreta förslag på hur man som instruktör kan arbeta för ett konstruktivt erfarenhetsbaserat lärande i utbildningen av reflekterande och kompetenta nya poliser. Därefter följer i bokens andra del en diskussion om olika utmaningar i polisyrket och hur detta konkretiseras i aspirantutbildaruppdraget. Dessa utmaningar känner du såklart redan till, men i rollen som en mer erfaren polis som ska vägleda en ny kollega behöver du vara särskilt medveten om dem utifrån ett utbildarperspektiv. Den tredje delen är en kort redogörelse för hur nutida polisutbildning är tänkt att fungera, utomlands och i Sverige. I denna del finns förslag på flera modeller som kan underlätta för att bättre förstå polisuppdrag, lärande till polis samt aspirantutbildarrollen. Där finns även en genomgång av aspirantutbildningens organisation samt några röster från intervjuer med aspirantinstruktörer och aspiranthandledare.
Den fjärde och sista delen lyfter frågor som man som polislärare på Polisprogrammet kan tänkas möta, och ger förslag på hur denna roll kan utvecklas.
Fotnoterna i texten refererar till litteratur som finns listad i slutet av boken. Där kan den intresserade läsa mer och fördjupa sig. I texten finns även flera citat ur de intervjuer med polisutbildare som jag har genomfört i min egen forskning samt citat ur aspiranttexter från polisutbildningen.
Oavsett om du efterfrågat eller blivit utsedd till uppdraget som instruktör för aspiranter vill jag att denna bok ska skapa mer förståelse och framför allt stolthet inför uppdraget. Det är i grund och botten ett förtroendeuppdrag.
1. Polisaspiranten i fokus –situation och metoder
Erfarna kollegor har vittnat om den beryktade och fruktade »frysboxen« där kollegor som sticker ut hakan eller som har fått ett dåligt rykte om sig hamnar, oförmögna att ta sig vidare i karriären. Utöver detta är det våra instruktörer och handledare som avgör om vi blir godkända på aspiranten, alltså om vi får bli poliser överhuvudtaget. Allt detta har jag som aspirant med mig, när jag står där mellan den lilla pojken och min instruktör och väljer att inte ifrågasätta hans beslut. (En polisaspirant om att förhålla sig till kollegor och instruktörer, 2021)1
Polisaspirant – en utsatt position
Citatet ovan visar tydligt att positionen som polisaspirant är en utsatt situation på flera sätt. För det första finns få möjligheter att öva skarpt under polisutbildningen, vilket leder till att själva känslan i situationerna saknas. Denna brist på konkreta erfarenheter skapar lätt en stor osäkerhet när man ska handla inför instruktörer och kollegor, och förhoppningsvis göra bra saker. Det oförutsägbara i polisyrket, som många menar är själva charmen i yrket, blir en stor stressfaktor för aspiranten. Om man ligger på nivån nybörjare eller avancerad nybörjare med ganska stort behov av tydliga ramar, är stressen och det situationella i yrket pressande för en aspirant. Som aspirant i detta läge vill man inte höra ”det beror på …” när man frågar på vägen fram till
en stökig situation vad man ska göra. Man vill höra: ”Det här kommer att hända och du ska göra så här …”
Den andra faktorn som försvårar goda prestationer är själva bedömningsprocessen. Aspiranterna är medvetna om att det är många bedömningspunkter som ska stämmas av men det är inte alltid lätt att veta vad som förväntas av en aspirant. Det bedömningsunderlag som togs fram runt 2015 har på många sätt förenklat och förtydligat vad som ska bedömas, men det finns alltid ett mått av subjektivitet i sådana bedömningar. Detta påverkar såklart aspiranten.
För det tredje har poliser rätt att använda våld och andra tvångsmedel, vilket till viss del åsidosätter grundläggande mänskliga rättigheter. Denna rätt innebär både ett stort ansvar och en stor risk; gör man fel kan det få mycket stora konsekvenser och till exempel utsätta allmänhet och kollegor för fara. Ur aspirantens perspektiv finns här mycket som kan gå fel, som kan påverka bedömningen. Detta trots att det står tydligt att en polisaspirant är under utbildning och ska betraktas som sådan. Situationerna är oavsett alltid skarpa och aspiranten har fulla polisiära befogenheter.
Det är få yrkespraktikanter som har den specifika och komplexa situation som en polisaspirant har, och det är därför vi i Sverige har den aspirantorganisation och utbildningspedagogik som vi har. Situationen för en polis, och framför allt för en polisaspirant, är även huvudskälet till att reflektion och självkännedom är så viktiga delar i polisutbildningen. Du måste som polis fatta bra beslut och förstå konsekvenserna av olika alternativ. Du måste som polis även förstå hur du reagerar och hur du återhämtar dig, för att vara uthållig i yrket (se resiliens under rubriken ”Att arbeta i stressiga situationer” i del 2).
När man som aspirantinstruktör och aspiranthandledare har kommit till insikt om polisaspirantens utsatta läge, behöver man metoder för att hamna rätt i rollen. I del 3 beskrivs den idé om yrkeslärande som svensk polisutbildning bygger på. De metoder som som nämns i den delen är hämtade från den litteratur som visas där. Det är i stora stycken samma litteratur som aspiranthandledarutbildningen utgår ifrån.
Startsamtal
Ett startsamtal i en lugn och trygg miljö är en bra idé för att skapa en god kontakt mellan aspirant och instruktör. Det ger bägge parter en idé om hur man ska förhålla sig till varandra samt ger instruktören kännedom om aspirantens individuella förutsättningar. Instruktören får veta hur aspiranten bäst kan lära sig av konkreta upplevelser (se del 3). Det kan till exempel gälla om man som instruktör ska låta aspiranten gå först eller själv visa initialt i olika situationer. Aspiranten bör även få kunskap om hur instruktören brukar arbeta, exempelvis om man har en analytisk överblickande och tillbakadragen stil eller är mer aktiv, progressiv och styrande. Det är också bra om du som instruktör reflekterar över vilka behov du själv hade som aspirant, eftersom det kan färga hur du arbetar med aspiranten.
Med hjälp av startsamtalet kan instruktören lägga upp en individuell plan för sina aspiranter, vilket gör uppdraget lättare i längden.
Återkoppling på prestationer
Eftersom instruktören är den som mest ser aspiranten i aktivt arbete, behövs strategier för hur återkoppling ska ske i den redan identifierade utsatta aspirantsituationen. Målet är alltså att skapa kunskapsutveckling och samtidigt ökad trygghet i polisrollen. Balansen i återkopplingen är viktig på så sätt att den innefattar utvecklingsområden såväl som gjorda förbättringar och framsteg. Målet är att bidra både till att den individuella kunskapen hos aspiranten ökar och till att självförtroendet i polisrollen successivt växer. Aspiranter, precis som alla andra människor, vet egentligen själva när det inte gick så bra och man kan som instruktör förhålla sig olika till detta. Ofta kan det vara bättre att istället för kritik använda sig av frågor för att låta dem själva reflektera och formulera sig: ”Vad hände? Hur kändes det? Hur gick det?”
Det kan ofta vara svårare för aspiranten att uttrycka när det gick bra och där har instruktören en viktig utbildarroll. Även här kan det vara en bra metod att använda frågor: ”Kommer du ihåg hur paralyserad du
polisaspiranten i fokus
blev förra veckan? Hur blev det nu? Varför då? Ser du utvecklingen?”
Men naturligtvis ska instruktören även själv ge beröm när det går bra, särskilt när det gäller tidigare identifierade brister. Kanske kan man undvika intetsägande uttryck som ”bra jobbat”, och vara mer precis: ”Nu klev du fram precis som vi pratat om och du tog kommandot i situationen, vilket skapade en bra lösning. Snyggt!”
På detta sätt ges aspiranten utrymme att växa och kommer allt eftersom att ge sig själv både kritik och beröm. Självkännedomen och självförtroendet som polis kan få öka successivt.
Om man frågar erfarna poliser om hur ofta de ger varandra konstruktiv och professionellt stärkande återkoppling börjar de mumla och titta ner på skorna. Det finns här ett organisatoriskt utvecklingsområde. Orsaken till denna brist kan vara just alla subjektiva bedömningar som en polis måste göra. Alla poliser vet att deras val av handlingar inte alltid blir optimala och att kunskapsbrist eller dagsform kan på-
Ge återkoppling
• Vad vill du uppnå med återkopplingen?
• Hur vill du att mottagaren ska känna efteråt?
• Är det något som mottagaren behöver höra eller kan göra något åt?
• Beskriv så konkret du kan vad du hört och sett.
• Fokusera på handlingar, inte på personliga egenskaper.
• Välj rätt situation och tidpunkt. Tid att kunna re ektera.
• Gör skillnad på vad du upplevt och hur du tolkar det.
• Använd jag-budskap: ”Jag upplever att …”
Ta emot återkoppling
• Lyssna på vad den andra säger.
• Argumentera inte emot och försvara dig inte. Be istället om förtydliganden.
• Kom ihåg att detta inte är en fullständig sanning om dig.
(Tveiten, 2020, s. 383–385)
verka till sämre beslut, ibland i den så kallade ”gråzonen”.2 Utifrån den vetskapen blir det känsligare att ge återkoppling/kritik till kollegor. Helt begripligt, om än inte helt optimalt.
Bra återkoppling bör följa några överenskommelser. För det första bör återkoppling mellan kollegor vara förväntad och efterfrågad. För det andra bör givaren noga fundera över syftet med återkopplingen och vad hen vill åstadkomma med den. I figur 1.1 ges några utgångspunkter som man kan ta med sig både till instruktörsrollen och till rollen som god kollega.
Man kan sammanfatta figuren med att det viktigaste är syftet med den återkoppling du ska ge; det är mottagaren som ska växa. Det andra grundläggande är att inte fokusera på personlighet, vilket är ett begrepp som uppfattats som statiskt och svårt att förändra.
Vägleda genom fördjupande frågor –reflektion på fyra nivåer
Centralt i instruktörsuppdraget är att vägleda genom frågor och återkoppling. Detta kan ske innan arbetspass, på väg fram, i situationen, på väg till nästa jobb, eller efter passet. Frågorna kan beröra olika reflektionsnivåer beroende på situationens komplexitet och var man är i lärprocessen. Tveiten beskriver fyra reflektionsnivåer: deskriptiv reflektion, dialogisk reflektion, kritisk reflektion och etisk reflektion. 3 Eftersom aspiranten inledningsvis är nybörjare eller avancerad nybörjare kan det vara bra att börja med en deskriptiv reflektion:
• Vad hände? Vad såg du? Vem stod var? Vad kände du? Kroppsreaktioner?
• Vad vill du fokusera på?
• Vad behöver du reflektera mer över?
2 Läs mer om gråzonsbegreppet i bokens tredje del under rubriken ”Yrkesetik”.
3 Tveiten, 2020, s. 395 ff.
polisaspiranten i fokus
För att öka kunskapen bör man dock successivt börja ställa följdfrågor så att aspiranten själv kan identifiera och förstå det som hände, en dialogisk reflektion:
• Hur kan händelsen, situationen, handlingarna, känslorna, kroppsreaktionerna förstås?
• Varför hände det?
• Varför kände du så?
• Vilken lagstiftning/teori lutade du dig emot?
• Hur tänkte du kring säkerheten?
• Hur tänker du om det hela nu?
Allteftersom aspiranten blir säkrare i skarpt läge är det dags för nästa steg, kritisk reflektion:
• Vad var du mest nöjd med?
• Vad lyckades du med?
• Vilka alternativ såg du i stunden? Vilka alternativ ser du nu? Fördelar och nackdelar med de olika alternativen?
• Konsekvenser av de val som gjordes på plats?
• Vad lärde du dig?
• Hur kommer du att göra nästa gång?
Den kritiska reflektionen kan också användas för att tydliggöra huruvida aspiranten når kompetens gällande bedömningspunkten Självvärderingsförmåga och lyhördhet.
Eftersom polisarbetet innebär att ibland inskränka människors frihet och även använda våld krävs att samtalen även innehåller en etisk reflektion:
• Hur tror du att personen kände sig?
• Vilka etiska frågor väcker det du varit med om hos dig?
• Vilka val gjorde du?
• Vem eller vilka tog du hänsyn till?
• Vilken typ av värderingar genomsyrar det som hände?
2. Utmaningar i polisyrket –rollen som aspirantutbildare
Uppdraget som polis
En polis vet att polisyrket har många specifika utmaningar. För en aspirantinstruktör blir dessa utmaningar ännu tydligare eftersom aspiranten möter dem på riktigt för första gången, och behöver hjälp att förstå och förhålla sig till dem. Ett sätt att beskriva polisuppdraget är som en frontlinjebyråkrat som står inför flera utmaningar. En frontlinjebyråkrat är en tjänsteman, till exempel polis eller socialarbetare, som står i direkt kontakt med klienten eller samhällsmedborgaren, och där tjänstemannen ges ett stort handlingsutrymme och ansvar. I tjänsteutövningen som frontlinjebyråkrat uppkommer därför ofta etiska dilemman där olika värden ställs emot varandra.8 Du kanske har upplevt svårigheten i att skilja barn från sina föräldrar i ett hem där det förekommer missbruk och barnen far uppenbart illa. Att ta körkortet från en vanligen skötsam yrkeschaufför som kört för fort och därmed frånta hen möjligheten att försörja sig, kan vara ett annat etiskt dilemma som rör en konflikt mellan pliktetiskt och dygdetiskt perspektiv.
Uppdragsgivarna, det vill säga riksdag och regering, har även framfört trygghet och effektivitet som övergripande värden i polisverksamhet. Dessa kan upplevas som konkurrerande värden. Ett exempel kan vara att tvingas prioritera hårt mellan förundersökningar. Kanske måste man välja att lägga ett mordfall åt sidan för ett annat; ett mord i nära
8 Petersson, 2015.
polisaspiranten i fokus
relation läggs åt sidan för ett gängrelaterat dito på grund av ett högt politiskt tryck. Detta kan i många fall kan bli direkt motsägande för en polis ute på fältet, och kanske obegripligt för en polisaspirant. Polisers juridiska handlingsutrymme är nödvändigt för att snabbt kunna lösa mångfacetterade arbetsuppgifter, men detta lägger också stort ansvar på poliserna. Detta tolkningsutrymme kan också hamna i konflikt med olika former av värden i verksamheten.
Polisens våldsmonopol är en annan yrkesspecifik utmaning. Rättsväsendet är avgörande för upprätthållandet av mänskliga rättigheter, speciellt när det gäller frontlinjebyråkraten polisens roll. Eftersom polisen verkar för att upprätthålla regeringens makt och systemets legitimitet, är ett förtroende för polisens arbete från allmänhetens sida centralt.9 Om medborgarna inte litar på polisen blir uppdraget svårt att genomföra som det är tänkt. Våldsanvändningen är en ständigt återkommande och central fråga för en polisaspirant. Många har aldrig tidigare använt våld på något sätt och har svårt att införliva detta i sin person. Det skulle kunna vara så att ju mer erfarenhet man får som polis, desto bättre kan man separera yrkesrollen från sin egen person gällande våldsanvändning. Det handlar även om att förstå när och hur mycket våld som är befogat och poliser tänker uppenbarligen olika kring detta, beroende på erfarenhet. I rollen som instruktör behövs kunskapen att problematisera polisuppdraget till exempel gällande våldsanvändning. Det räcker inte att bara säga ”jag gör så här”, om man inte kan sätta det i ett perspektiv som en aspirant som nybörjare förstår. På polisutbildningen är man noga med att förmedla det legalistiska perspektivet och undviker att fördjupa sig i olika praktiska lösningar. Detta eftersom det krävs erfarenhet för att tillämpa hela tolkningsutrymmet på ett lagligt sätt och inte i gråzonen.10
Reflektera över: Hur hjälpte dina instruktörer/handledare/kollegor dig att förstå hur du ska förhålla dig till våldsanvändning och tvångsmetoder?
Nordiska forskare har i flera år diskuterat förtroendet för polisen i de nordiska länderna. Bland annat menas att nordisk polis sällan använder våld och tvång i relation till det stora antal ingripanden som görs, jämfört med andra länder. En faktor som ökat pressen på polisen är att medborgarna har höjt sin utbildningsnivå och har stor tillgång till information om lagar och regler i cybermedia. Medborgarna tar därför en krävande konsumentroll i förhållandet till polisen.11 Immigranter som kommer till ett nytt land kan också ha med sig negativa bilder av polisen i hemlandet. Detta komplicerar ytterligare polisens relation med medborgarna och i förlängningen hela polisuppdraget. Många poliser uttrycker det som att respekten för polisen överlag har minskat.12 När du står bredvid en ny aspirant i mötet med människor som öppet hånar polisen, ser du kanske chocken i aspirantens ögon. Det här är något du i efterhand kan behöva förklara, ge perspektiv på och erbjuda förhållningssätt till, som är mer konstruktiva än uppfattningen: ”Alla hatar oss!”
Polisens uppdrag kan således betraktas ur olika perspektiv, beroende på vem som frågar. Ett synsätt som kan anses vara gemensamt gällande polisens uppdrag är att polisen är den yttersta garanten för rättvisa; när andra myndigheter fallerar, ska polisen stå kvar. Förenklat skulle man kunna säga att varje enskild polisanställd har detta ofrånkomliga uppdrag – att stå kvar även när man är ensam och utsatt.
Forskning och litteratur har genom åren påvisat brister i den polisiära kulturen. Sådana genomlysningar är också viktiga eftersom polisen har den makt den har och måste därför granskas, även om den mest kritiska litteraturen i huvudsak handlar om polisen i USA. Angående svensk poliskultur finns det dock poliser och polisaspiranter som vittnar om rasistiska tendenser, kvinnoförtryck och bristande respekt för lagstiftare och polisledning. Det får stor betydelse om instruktörer och handledare öppet diskuterar detta med aspiranterna och skapar en grund för en djupare förståelse för poliskulturen, med hopp om en fortsatt utveckling av svensk polis.
I Sverige, precis som i andra länder, finns en viss misstro mot po-
11 Finstad, 2016.
12 Larsson, 2010.
polisaspiranten i fokus
lisutbildningen ute i polisverksamheten. Uttrycket som riktas till en polisaspirant: ”Glöm allt du lärt dig på Polishögskolan. Här får du lära dig polisarbete på riktigt!”13, har hörts och hörs kanske fort farande på polisstationerna. Detta skulle kunna spegla en misstro mot teoretisk utbildning och ett hyllande av polisiär erfarenhet. (Kanske fick du som aspirant höra liknande uttryck?) I aspiranthandledarutbildningen ingår ett moment där de blivande handledarna får samtala med polisstudenter, några veckor innan aspirantutbildningen börjar. Vid samlingen efteråt uttryckte en handledare:
Min reflektion är att jag aldrig mer ska kritisera polisutbildningen, nu när jag vet hur kloka och välutbildade de faktiskt är efter två år här. Sedan har de långt kvar att bli praktiskt kloka också, men de får en bra grund här.
Detta uttalande symboliserar hur lätt det kan uppstå ett glapp mellan utbildning och praktik, med fördomar och missförstånd som konsekvens.
Vi kan i den äldre litteraturen läsa om hur yrkeskunskap byggd på sunt förnuft14 uppmuntrats under polisutbildningen, vilket ofta förklaras med polisarbetets oförutsägbarhet och riskfylldhet. Där skildras också hur ”sunt-förnuft-kunskap” skapas i rutinartat småprat mellan uppdragen i det dagliga polisarbetet, till exempel genom utbyte av dråpliga anekdoter från polisarbetet, så kallade war stories. 15 War stories är ett gammalt sätt att både utbyta erfarenheter och avlasta ifrån jobbiga känslor. Oftast går det till så att man ger olika exempel på hur liknande ärenden har gått till; ibland blir det nästan en tävlan i att hitta de konstigaste fallen.16
Detta sätt att fikarumsprata är typiskt för yrkespersoner som hamnar i situationer som andra yrkesgrupper i samhället inte utsätts för, vilket gör det svårt att dela dessa berättelser med någon utomstående. Det som kan vara negativt är när dessa historier inte blir kritiskt ifrågasatta, utan blir ett sätt att distansera sig från allmänheten. I detta
13 Ekman, 1999; Granér, 2004.
14 Se vidare i ”Yrkesetik”.
15 Ekman, 1999; McNulty, 1994.
16 Rantatalo & Karp, 2018.
fall kan cynismen få frodas och därigenom bromsa den professionella utvecklingen. Jag har i mitt dagliga arbete ofta hört hur erfarna poliser blir beklämda när polisaspiranter försöker falla in i jargongen utan att förstå sammanhanget eller ha erfarenheten. Kanske ett exempel på hur aspiranten vill passa in mer än något annat, vilket du som instruktör kan hjälpa aspiranten att förstå.
I litteratur om polisutbildning visas emellertid ett polisyrke med ökad etisk medvetenhet under 2000-talet, där nya poliser faktiskt kan fungera som förändringsagenter mot en positiv utveckling av poliskulturen utifrån dessa höjda samhälleliga krav.17 En väl förberedd instruktör kan få stor betydelse för att få nykomlingen att både känna sig välkommen och fortsätta sin egen utveckling till en bra polis. I svensk och nordisk litteratur om polisen beskrivs det första mötet med poliskollektivet som välkomnande och omslutande, speciellt avseende det vardagliga småpratet kollegor emellan.18
Angående professionell utveckling i själva polisarbetet finns studier om hur ny kunskap om befintliga verktyg som polisradio, OC-spray och batonger skapas i vardagligt småprat i radiobil och fikarum och på så sätt blir en kollektiv kunskap inom polisen. Detta sätter fingret på skillnaden mellan den teoretiska och den praktikinriktade delen av polisutbildningen. Det belyser också vikten av att de erfarna kollegorna är medvetna professionella som hjälper de nya poliserna att hitta rätt i de konkreta yrkeshandlingarna. Den norska polisforskaren Kjersti Hove menar att nyutbildade poliser i Norge inte upplever skillnaden mellan teori och praktik som särskilt stor, vilket skulle kunna ses som att man hittat rätt i det norska utbildningssystemet; ”undervisning” går hand i hand med ”träning”. Man kan också säga att teori är sammanflätat med praktik.19
Reflektera över: Har du några egna exempel på sådana sammanflätningar i din yrkesvardag?
17 Chan m.fl., 2003; Reid, 2015.
18 Lauritz, 2009.
19 Hove, 2012.
Frågor: Modern svensk polisutbildning – upplägg och syn på lärande
Innehållsfrågor (för digital grundkurs):
1. På hur många platser sker polisutbildning idag?
2. Vilken kunskapssyn dominerar svensk polisutbildning idag?
3. Vad menas med att polisiär kunskap kan vara kollektiv?
4. Vad menar John Dewey är det bästa sättet att lära sig ett yrke?
5. Vilka är de tre kriterierna (gemensamma nämnarna) i KASAM?
6. Hur kan KASAM kopplas till instruktörens uppdrag?
7. Vilka fyra ingredienser menar Granberg ingår i en lärandeloop?
8. Nämn två kännetecken för yrkeshandledning enligt Lauvås & Handal.
9. Skriv ner bröderna Drefyus fem steg för lärande.
10. Vilken uppgift har aspirantansvariga (AA) och på vilken organisationsnivå arbetar de?
11. Vilket är det viktigaste instrumentet i bedömningen av en aspirant?
12. Förklara vad som skiljer handledarens uppdrag från instruktörens.
Fördjupande frågor (för kompetensutvecklingsmoment med diskussionsforum):
Hur kan figuren om fem steg från nybörjare till expert användas i instruktörens konkreta vägledande arbete? Ge exempel.
Hur tänker du kring den roll du ska gå in i som aspirantinstruktör?
Hur kan din erfarenhet och kunskap bli en kugge i maskineriet?
Ge exempel på vilka effekter ett väl genomfört instruktörsuppdrag kan få på polisorganisationen: individuellt – kollektivt – organisatoriskt.
