9789151107301

Barns röster om våld ATT LYSSNA, TOLKA OCH FÖRSTÅ

3 UPPL.

Maria Eriksson Åsa Källström Elisabet Näsman (red.)

Innehåll DEL 1: FÖRUTSÄT TNINGAR FÖR AT T NÅ BARNS RÖSTER OM VÅLD

1. Perspektiv på barns röster om våld

9

Elisabet Näsman, Åsa Källström & Maria Eriksson

2. Politik, lagar och praktik

27

Maria Eriksson

3. Professionellas syn på barn som utreds

41

Gunilla Dahlkild-Öhman

4. Synen på barn i utredningstexter

59

Jeanette Sundhall

5. Synen på barn i domstolen

75

Karin Röbäck de Souza

6. Professionellas syn på barn som får stöd

91

Clara Iversen

7. Våldsutsatta barns vardag i förskola och skola

107

Maria Eriksson, Linnéa Bruno & Elisabet Näsman DEL 2: VAD BARN SÄGER

8. Vad barn säger om våld

127

Åsa Källström

9. Vad barn säger om sina strategier Elisabet Näsman

145

10. Vad barn säger om det sociala nätverket och våld

163

Nina Åkerlund

11. Vad barn säger om bemötandet från professionella

175

Maria Eriksson & Elisabet Näsman

12. Vad barn tycker om delaktighet i utredningsprocesser

191

Maria Eriksson & Elisabet Näsman

13. Vad barn säger om stöd

205

Åsa Källström & Martina Vikander

14. Vad barn säger om delaktighet

217

Åsa Källström

Referenser

233

Bilaga kapitel 6

259

1 Perspektiv på barns röster om våld Elisabet Näsman, Åsa Källström & Maria Eriksson Med den här boken vill vi bidra till att vuxenvärlden i högre grad lyssnar på utsatta barns röster om sin situation. Att det i många fall inte sker idag riskerar att leda till att barns utsatthet underskattas eller inte alls uppmärksammas och att de därför inte får sina behov av skydd, stöd och hjälp tillgodosedda.

I det här inledande kapitlet diskuteras hur många barn det kan handla om i Sverige och vi redovisar den syn på barn, våld och övergripande vetenskapliga frågor som förenat bokens forskare. Därefter beskrivs framväxten av forskning om barn som utsatts för våld i sin familj och vad vi vet om dem. Kapitlet avslutas med en kort presentation av bokens olika delar.

Barn som utsätts för våld i familjen Att våld i nära relationer ofta utövas i hemmiljön och att det är omtvistat vilka handlingar som ska räknas som våld gör det svårt att få en klar bild av hur många barn som är utsatta, men olika källor visar att det gäller många. I en nationell studie riktad till vuxna svarade 15 procent av kvinnorna och 13 procent av männen att de under barndomen hade upplevt våld mellan föräldrarna samt 15 procent av kvinnorna och 19 procent av männen att de själva hade utsatts för fysiskt våld/hot, oftast från pappan (NCK 2014). I en nationell enkät till barn i årskurs nio och gymnasiets andra år (barnenkäten) svarade 14 procent att de hade upplevt våld mellan sina föräldrar och lika stor andel att en förälder utsatt dem för fysiskt våld, men även psykiskt våld (11 %), försummelse (6 %) och sexuella övergrepp (2 %) (Jernbro och Janson 2017). Förövare var i regel en biologisk förälder, oftast pappan, och pappor svarade för det systematiska upp­repade våldet (a.a.). I en tredje nationell studie, där 20–24-åringar deltog, uppgav drygt 11 procent att de hade bevittnat fysiskt våld mellan föräldrar och drygt 28 procent kränkande handlingar som utgör andra former av våld eller konflikter (såsom hot eller verbala övergrepp) mellan föräldrar (Cater m.fl. 2015).

Kvinnojourspersonal, psykologer, kuratorer, socialsekreterare, politiker och forskare har sett att dessa barn kan växa upp under mycket svåra villkor och har ställt frågan om vad som kan göras för att hjälpa dem. Under de senaste de9

Elisabet Näsman, Åsa Källström & Maria Eriksson cennierna har barnens behov uppmärksammats. Lagstiftningen har förändrats (se kap. 2) och det har utvecklats hjälpinsatser och forskning om behandlings­ metoder. Behovet av kunskap om hur de här barnens utsatthet ska kunna identifieras och hanteras är samtidigt fortsatt stort, ett område där socialtjänsten har en nyckelroll.

Den här boken är en grundbok för reflektion över barnens situation och behov av samhällets stöd. Boken har tre sammanhängande syften: 1. Att ge redskap för reflektion över socialtjänstens arbete med våldsutsatta barn genom att förmedla hur kvalitativ tolkande forskning med och om dessa barn kan genomföras och vilka dilemman sådan forskning möter.

2. Att ge en inblick i aktuell forskning som inspiration för metodutveckling när det gäller utredningsprocesser om barn som utsatts för våld i sin familj.

3. Att stimulera till teoretisk reflektion över socialtjänstens arbete med våldsutsatta barn genom att ge en inblick i hur barndomssociologins perspektiv omsätts i forskningen.

Boken handlar om barn som passar in i bilden av sårbara barn eller barn som offer och objekt för vuxnas ansvar att skydda. FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), som idag är svensk lag, ger alla barn rätt till skydd och omsorg, men också rätt till delaktighet i frågor som rör dem. Att avgöra vilken typ av insats ett utsatt barn behöver är avhängigt en förståelse av inte bara det som vuxna anser har hänt i barnets familj, utan också hur barnet har uppfattat det. Barns delaktighet behövs därför också som kunskapskälla.

Våldsutsatta barns delaktighet är ett centralt tema i boken. En fråga som ställs är om och hur barns delaktighet och omsorg om dem kan förenas. Hur ska barns utsatthet för våld upptäckas, förstås, utredas och dokumenteras som en grund för ett beslutsfattande som tillgodoser barns olika behov och tar hänsyn till deras erfarenheter, uppfattningar och egna agerande?

Kunskapen om de här barnen, deras upplevelser och livsvillkor har under de senaste 20 åren ökat starkt. I boken möter läsaren forskare från flera vetenskapliga discipliner, men med gemensamma utgångspunkter, som presenteras nedan.

Liksom för ett flertal nordiska forskare inom området är ett viktigt perspektiv den ”nya” barndomsforskningen som med sin grund i barndomssociologin idag återfinns inom många ämnen (t.ex. Cater 2004; Eriksson 2003; Eskonen 2005; Forsberg 2002, 2005; Forsberg och Pösö 2007; Hydén och Överlien 2005; Solberg 2007).

10

1. Perspektiv på barns röster om våld

Den ”nya” barndomsforskningens perspektiv Vad ett barn är hör till vardagskunskapen och är något vi oftast inte alls funderar över. Barndomssociologin har med utgångspunkt i historiskt och internationellt jämförande studier problematiserat samhällens syn på barn. Barn och barndom är socialt och kulturellt konstruerade fenomen, snarare än naturligt givna och självklara.1 Barndomen som en särskild del av livet uppkom till följd av sociala och kulturella förändringar, exemplevis i synen på barn som arbetskraft (Ariès 1962; Hareven 1982). Barndomen är i alla dagens samhällen synlig som livsfas, bland annat genom barns skolgång.

I vår kultur kontrasteras barndom och vuxenliv. Att vara barn är att inte vara vuxen. Begreppen barn och barndom bestäms i relation till andra ålderskategorier och livsfaser, liksom de bidrar till att bestämma dessa. Regleringen och normeringen av detta nätverk av åldersrelationer betyder att andra ålderskategoriers sätt att förhålla sig till och agera gentemot barn påverkas framför allt genom normering av relationen mellan barn och samlingskategorin vuxna. En syn på barn som sårbara ställer krav på vuxna att ta ansvar för barnen sam­ tidigt som lagstiftning som ska skydda barn från utnyttjande och förtryck utgör begränsningar och hinder för vuxna, till exempel genom att förbjuda våld mot barn i uppfostringssyfte. Barn föds in i barndomen och har den sociala positionen som barn tills de passerar gränsen till nästa livsfas, vuxenlivet. När det sker varierar mellan kulturer och beror på vilka aspekter av livet vi ser till, som straffbarhet, sexualliv, familjebildning, ekonomi och politik. Medan myndighetsåldern i Sverige är 18 år, är åldergränsen för att få handla på Systembolaget högre. Här finns globala normer, som åldersgränsen i barnkonventionen, olika nationers lagar och informella åldersnormer inom familjen. Åldersbaserade regler och normer gäller både vuxnas agerande gentemot barn och barnen själva, som förväntas vara på ett visst sätt, befinna sig på vissa ställen – som i skolan – och utföra vissa handlingar – som att leka och läsa läxor – både för att det ses som ”naturligt” för åldern och för att det socialt och kulturellt ses som önskvärt. Åldersregleringen pekar ut barns handlingsutrymme, vilka krav som inte ska ställas på barn, liksom vad de inte får eller ska göra. Beteenden som hos äldre inte skulle väcka uppmärksamhet kan hos barn leda till att de anses ha problem som behöver utredas och åtgärdas, till exempel om barn har stort omsorgsansvar för småsyskon och föräldrar.

1 Se t.ex. Alanen (1992); Alanen och Mayall (2001); Hockey och James (1993); James m.fl.

(1998); James och Prout (1990); Mayall (2002); Närvänen och Näsman (2007); Näsman (1994,1995); Qvortrup (1994).

11

2 Politik, lagar och praktik Maria Eriksson Vuxenvärlden behöver i högre grad lyssna på våldsutsatta barns röster om sin situation, och de som möter våldsutsatta barn i olika sammanhang behöver arbeta på ett sådant sätt att barns rättigheter tillgodoses. För att åstadkomma detta måste politik och lagstiftning vara utformade så att barns röster om våld kan få utrymme och betydelse för beslut som rör barnen. Politik och lagstiftning sätter ramar för praktiken och för enskilda barns möjligheter att komma till tals och bli lyssnade på.

Det här kapitlet handlar om politik, lagstiftning och professionell praktik som berör barns utsatthet för våld i nära relationer. Det inleds med ett avsnitt om hur den situation barn har idag vuxit fram och förändrats över tid. Därefter följer ett avsnitt om de olika områden av politik, lagstiftning och professionell praktik som våldsutsatta barn kan beröras av och komma i kontakt med samt de olika perspektiv på våld och professionellt arbete med våld som kan skapa utmaningar, både för barn och för dem som försöker hjälpa barnen. I det tredje avsnittet fördjupar jag bilden av de utmaningar som både barn och hjälpare kan stå inför, då barn som upplever våld idag både kan uppfattas som anhöriga, som vittnen till våld, som offer för våld och som aktörer med rätt till delaktighet.

Barns utsatthet blir politik och lagstiftning I grunden handlar politik om att identifiera och hantera problem som kräver kollektiva lösningar; definitionen av problem och problemlösningar är en del av den politiska kampen. Hur en fråga definieras är avgörande för hur den ska hanteras: i vilket forum den ska behandlas, vilka aktörer som har tillträde dit, vilka argument som är gångbara, i viss mån även för vad som blir tänk- och sägbart i frågan. I det perspektivet blir det viktigt att analysera hur en fråga definieras och diskursivt konstrueras. (Jacobsson 1997, s. 14)

I den samhällsvetenskapliga forskningen om sociala problem är en viktig insikt att dessa är socialt konstruerade, det vill säga de måste definieras som ett problem innan de kan hanteras, till exempel av polis och socialtjänst och andra som har ansvar för skydd och stöd till barn. Att ”barn som upplever våld” är ett 27

Maria Eriksson socialt konstruerat problem betyder naturligtvis inte att enskilda barns rädsla, utsatthet och lidande kopplat till upplevelser av våld inte funnits tidigare i hi­ sto­rien – men det var först när frågan sattes på dagordningen för politik, professionell praktik och forskning som den gick från att vara varje enskilt barns (och barnens våldsutsatta förälders) eget problem, till att upp­fattas som ett kollektivt problem, något som samhället har ansvar för att hantera.

En fråga etableras I Sverige, liksom på andra håll i västvärlden, har kvinnorörelsen och de frivilliga kvinnojourerna varit helt centrala i de processer som gjort mäns våld mot kvinnor till en fråga för välfärdssystemet (se Eduards 1997; Elman och Eduards 1991). Det var i kölvattnet av kvinnojoursrörelsens arbete för att synliggöra mäns våld mot kvinnor i parrelationer som barns utsatthet också blev synlig.

Efter att Else Christensen för snart 40 år sedan publicerade sitt grundläggande arbete om barn på Dannerhuset i Köpenhamn (Vold ties ikke ihjel, 1984), började insatser och studier utvecklas även i de andra nordiska länderna kring barn och unga som upplever våld i sina familjer. Ett tidigt exempel i Sverige var ett projekt om psykosociala insatser för ”familjevåldets barn” i Stockholm (Svensson 1988).

När Kvinnovåldskommissionen gjorde sin översyn över lagstiftningen kring våld mot kvinnor valde den att utvidga sitt uppdrag och även skriva ett längre kapitel om ”barn i misshandelsmiljöer” (SOU 1995:60, kap. 15). Kommissionen beskrev redan då relativt utförligt de psykologiska konsekvenser våld kan få för barn och barns olika sätt att reagera på och hantera det våld de upplever.

En fråga om stöd och behandling När frågan om barn som upplever våld etablerades i Sverige var det först just som en fråga om stöd och behandling; det är den typen av interventioner från samhällets sida som det finns flest tidiga exempel på. År 1995 startade den första barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen (BUP) särskilt inriktad på barn som ”bevittnat” våld (Metell m.fl. 2001). Från mitten av 1990-talet och framåt började också kommuner och civilsamhällesorganisationer starta stödverksamheter med både individuellt stöd och stödgrupper riktade till barn som ”bevittnat” våld (Eriksson m.fl. 2006). När frågan om stöd och behandling till barn som upplevt våld väl hade satts på den politiska och professionella agendan gick utvecklingen fort. Runt millennieskiftet fanns knappt tio särskilda verksam­heter för barn som upplevt våld. Ett decennium senare erbjöd närmare hälften av landets kommuner insatser i egen regi riktade till den här målgruppen, i vissa fall tillsammans med flera andra kommuner och oftast i form av öppenvårds­insatser (Eriksson med Wycichowska 2010).

28

2. Politik, lagar och praktik

En fråga om skydd Medan det i Sverige relativt tidigt kom igång ett arbete för att uppmärksamma barnen, förebygga våldets negativa konsekvenser på kort och lång sikt samt stödja barns återhämtning efter upplevelser av våld, dröjde det längre tid innan frågan fick en tydlig förankring i den sociala barnavården och i socialtjänstens övriga myndighetsutövning. Det var först i och med ett reformpaket om barn som brottsoffer 2006 som ansvaret för barn som upplevt våld explicit skrevs in i socialtjänstlagen (prop. 2005/06:166). Året efter skärptes skrivningarna om socialtjänstens ansvar för brottsoffer ytterligare, inklusive barn som bevittnar våld (prop. 2006/07:38). År 2006 förändrades också skrivningar om risk i föräldrabalken, för att understryka att situationen och risker för barn som upplever våld måste beaktas vid beslut om vårdnad, boende eller umgänge (prop. 2005/06:99). Även senare har reformer genomförts som understryker socialtjänstens ansvar för skydd och stöd till den här gruppen barn (t.ex. prop.

2011/12:53), och inte minst sedan Socialstyrelsen 2014 gav ut nya förskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer har socialtjänstens ansvar för skydd och stöd till barn som upplevt våld betonats (SOSFS 2014:4).

En kriminell handling … Även om barn som upplevt våld benämnts som ”brottsoffer” i socialtjänstlagen sedan 2006 och fick rätt till brottsskadeersättning samma år, har kriminaliseringen av denna form av våld mot barn varit en betydligt mer utdragen process jämfört med utvecklingen av stöd, behandling och skydd. Redan 2001 definierade Kommittén mot barnmisshandel det som en form av psykisk barnmisshandel att utsätta barn för att bevittna våld (SOU 2001:72), och relativt snart efter det infördes en skrivning i brottsbalken (SFS 1962:700) om att det är en särskilt försvårande omständighet om ett brott mot en vuxen också drabbar ett barn som har en nära relation till den utsatta vuxna (prop. 2002/03:53).

Därefter dröjde det dock ända till 2021 innan det blev en kriminell handling att utsätta barn för att bli vittne till våld (prop. 2020/21:170; SOU 2019:32).

Lagen innebär att om någon begår ett vålds-, frids- eller sexualbrott i en nära relation, och ett närstående barn blir vittne till brottet, kan den som begått grundbrottet också bli dömd för barnfridsbrott (4 kap. 3 § brottsbalken). Lagen trädde i kraft den 1 juli 2021. I och med införandet av barnfridsbrottet kan barn som upplever våld också bli brottsoffer i straffrättens mening, det vill säga bli målsägande i straffrättsliga processer. De kommer därmed även att mer direkt omfattas av arbetet vid landets Barnahus än vad som varit fallet hittills, eftersom vissa Barnahus avgränsat sin verksamhet till att endast gälla barn som är målsägande (se Johansson m.fl. 2017).

29

4 Synen på barn i utredningstexter Jeanette Sundhall När föräldrar tvistar om barns vårdnad, boende och umgänge genomför social­ tjänstens familjerättsenhet, på uppdrag av domstol, utredningar som ska ge underlag för domstolens beslut om en ”lösning till barnets bästa” (Social­styrelsen 2012, s. 214; se kap. 5). Hur utredare väljer att formulera de texter som författas på uppdrag av tingsrätten blir betydelsefullt för barns rätt till delaktighet och barns rätt till skydd. I kapitlet diskuterar jag detta och även hur dessa rättigheter hänger ihop. Materialet i min undersökning kommer från ett projekt om utsatta barn som sociala aktörer i familjerättsliga utredningar (se kap. 3, 11 och 12; Sundhall 2012). En utgångspunkt för undersökningen är att det förekommer uppgifter i utredningstexterna om att pappan använt våld mot mamman.

Det förekommer även uppgifter och berättelser om att pappan använt våld mot barnen. Jag använder benämningarna uppgifter om våld respektive berättelser om våld för att skilja på uppgifter i utredningstexten som är hämtade från andra myndighetstexter, som domar och register (social-, brotts-, misstankeregistret), respektive det som utredaren återger som berättat av de personer som utredningen handlar om.

Min utgångspunkt är att den text som utredaren producerar är resultatet av olika språkliga val hen gjort. När det gäller konstruktioner av barn spelar de valen stor roll för hur barn framställs och vilken betydelse deras röst ges – och i slutändan kan det spela roll för hur tingsrätten dömer i tvisten. Utredaren har för det första valt ut vilken information, av allt det material som samlats in under utredningens gång, som ska formuleras i skrift och överlämnas till tingsrätten. För det andra är det just hur utredaren formulerar sig som kan bli betydelsefullt för hur tingsrätten tolkar och använder utredningstexten i sin dom. Utredningstexten kan på så sätt få olika funktioner. En funktion kan vara att en text, genom sin framställning av en pappa som enligt uppgifter och berättelser i texten använt våld, kan bidra till rättsliga beslut som skyddar barnet. Eller så kan texten, genom sitt sätt att framställa barnet, konstruera barnet som ett objekt och därmed undergräva barnets rätt till delaktighet i den familjerättsliga processen. Snarare än att visa att texten bidrar till att stärka eller undergräva barns rätt till delaktighet, visar jag hur texten bidrar till detta. Med 59

Jeanette Sundhall andra ord är jag mer intresserad av vad en text gör än vad den säger, och jag kan på så sätt diskutera hur normaliserings- och naturaliseringsprocesser språkligt går till (Czarniawska 2004, s. 88).

I undersökningen ingår 28 utredningstexter som kommer från tre olika socialkontor i Sverige. Det är utredare själva som valt ut texterna utifrån kriteriet att uppgifter om våld från pappans sida mot mamman och/eller barnen ska förekomma. Texterna är författade under åren 2003–2005.13

Berättargrepp och begrepp När jag analyserat utredningstexterna har jag bland annat undersökt olika berättargrepp som utredarna använder. Modalitet visar hur den som skriver en text förbinder sig med sina eller andras påståenden. Den modalitet som författaren till en text väljer att använda får konsekvenser för hur både sociala relationer och kunskaps- och betydelsesystem konstrueras (Fairclough 1992, s. 158 f.; Winther Jørgensen och Phillips 2000, s. 87). När subjektiv modalitet används är det explicit att den som formulerar ett påstående står för det: ”Enligt min uppfattning är Anna trygg med sin pappa”, medan objektiv modalitet utelämnar det subjektiva: ”Anna är trygg med sin pappa.” När subjektiv modalitet används är det tydligt att författarens egen grad av instämmande uttrycks, men när objektiv modalitet används är det inte klart vems perspektiv som representeras eller om den som skriver framställer sina egna perspektiv som universella.

Begreppsparet showing och telling handlar om hur en textförfattare, textens berättare, förhåller sig till textens olika karaktärer. När showing används visas karaktären i texten. När telling används omtalas karaktären (Lothe 2000). Showing-texter har lägre grad av berättarnärvaro. Karaktären befinner sig i förgrunden, framhjälpt av en berättare som befinner sig i bakgrunden. I telling-präglade texter framstår karaktärerna genom berättarens språk. Berättaren kommer emellan karaktären och läsaren, karaktären i texten blir mindre synlig och det blir då svårare för läsaren att identifiera sig med karaktären (Nybø 2006). Användning av showing eller telling kan alltså bidra till att synliggöra eller att osynliggöra barnet i utredningstexten. Showing kan ses som ett narrativt erkännande av barnet som aktör. Telling är däremot en teknik som i högre grad behandlar barnet som ett objekt. Därmed inte sagt att 13 En lagändring med betydelse för min undersökning är att när utredningstexterna skrevs hade föräldrabalkens 2 a § en något annorlunda betydelse. Innan lagstiftningen ändrades 2006 betonades inte lika starkt att risken för att barnet kan komma att fara illa ska väga tungt när man bedömer barnets bästa (se kap. 8). Men redan 1993 gjordes klart att domstolarna ska beakta ”risken för att barnet i samband med utövandet av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa” (prop.

1992/93:139, s. 1).

60

4. Synen på barn i utredningstexter ett användande av showing eller telling garanterar respektive hindrar att barns rättigheter tillgodoses eller att det alltid är bra för en person att framställas genom showing. Berättargreppet showing kan användas för att framställa en person på ett negativt sätt och telling kan användas för att göra en positiv skildring av en person.

Ett annat viktigt begrepp för min analys är ålderskodning (Krekula 2006, 2009). Begreppet används för att beskriva förmodanden om aktiviteter och fenomen som mer eller mindre passande i olika åldrar. När ålderskodning sker används antalet år, eller ålderskategoriseringen, som om detta i sig förmedlar tillräckligt mycket information för att mottagarna ska kunna förstå meningen i situationen eller hos fenomenet. Clary Krekula, som myntat begreppet, menar att kodningar ska förstås som praktiker där det förhandlas om maktrelationer. Kodningarna kan användas av privilegierade individer och av överordnade grupper för att försvara rådande maktrelationer. De kan även användas av under­ordnade grupper för att utmana dessa relationer (Krekula 2009). Jag tänker att utredningstexten är en arena där det förhandlas om resurser, där maktrelationer försvaras och kanske utmanas, där diskurser materialiseras i form av de effekter texterna kan tänkas få för de berörda personernas liv. Utredningstexten är också en arena där utredaren visavi barn innehar en maktposition. I utredningstexten är utredaren överordnad barnet utifrån både ålder och professionalitet, då utredaren som myndighetsföreträdare ska uttala sig om hur barnets fortsatta liv bör se ut.

Vad berättargreppet kan göra i en utredningstext Hur utredares val av berättargrepp får konsekvenser för framställningen av barn i utredningstexten och för hur de görs delaktiga i den familjerättsliga processen ska jag nu diskutera med hjälp av olika exempel. I utredningstexten om Calle,14 fyra år, finns uppgiften att det inkommit en anmälan från mamman till socialtjänsten om att Calle for illa när han var hos sin pappa. Det står vidare att en ”familjebehandling” föreslogs men att det inte fungerade eftersom det varit svårt att ”få till tider” med pappan. Inte heller de samarbetssamtal som tingsrätten uppdragit åt familjerätten att anordna kunde genomföras eftersom pappan uteblev. Angående våld i utredningstexten så finns mammans berättelse om att Calle varit närvarande när pappan använt våld mot henne. Då samtalet med Calle redovisas i texten framställs Calle av utredarna som ovillig att prata om situationen i familjen. Utredarna använder telling som berättargrepp när de återger mötet med Calle:

14 Alla namn är fingerade.

61

Jeanette Sundhall Vi har träffat Calle vid två tillfällen, vid hembesök och samtal på familjerätten.

Han har varit svår att samtala med, ovillig och okoncentrerad. Calles ringa ålder kan också vara bidragande till att det varit svårt för oss att samtala. Han har tydligt visat att han inte vill prata om pappa eller annat som rör honom själv. Det enda han har visat riktigt intresse för är sådant som rör oss utredare, till exempel vår arbetsplats och familjeliv. Vi har försökt förklara anledningen till kontakten med oss och att andra vuxna skall besluta om hur kontakten med pappa ska se ut. I samtalen med Calle på familjerätten försöker vi med hjälp av ”Emmadockor”15 låta Calle visa sin familjesituation. Han får välja ut dockor som representerar honom själv och familjemedlemmar. Detta gör han ganska villigt och begripligt. När han sedan ska visa hur han önskar att det vore vill han inte visa mer men han säger då att han vill vara med mamma. Han vill inte vara hos pappa, inte ens hälsa på. Frågor som besvaras är att han inte minns när mamma och pappa bodde ihop. När vi frågar vad han gjort när han varit hos pappa svarar han efter mycket funderingar att han har lekt, bl.a. med ett tält. I en situation med ”Emmadockorna” där vi ställer Calles figur tillsammans med pappafiguren blir Calle mycket orolig. Calle visar att han vill ha sin figur vid mammafiguren.

Berättargreppet telling får som effekt att Calle kommer i bakgrunden i berättelsen medan utredarna själva är i förgrunden. Utredarna beskriver Calle med negativa adjektiv, han är svår, ovillig och okoncentrerad. Det som beskrivs som Calles initiativ till en mer jämlik dialog, att han vill prata med utredarna om deras arbete och familj, uppmuntras inte av utredarna i texten. De skriver att Calles ”ringa ålder” kan vara en förklaring till att samtalet inte gått så bra. Även om utredarna skriver att Calle inte vill prata så får han ändå vid ett tillfälle i texten en tydlig röst. Det är då utredarna har tagit hjälp av dockor för att Calle ska ”visa hur han önskar att det vore”. Han vill inte visa, skriver utredarna, men i texten citeras vad Calle säger, att ”han vill vara med mamma. Han vill inte vara hos pappa, inte ens hälsa på”. Som ett svar på utredarnas initiativ att sätta Callefiguren nära pappafiguren visar Calle att han blir orolig och att han vill ha sin figur bredvid mammafiguren.

Utredarna skriver att pappan har kallats till flera samtal men inte kommit på något. Pappan har heller inte träffat sonen på länge. Utredarna skriver att de helt enkelt inte vet vad pappan har för önskemål när det gäller vårdnad, boende och umgänge. I mammans berättelse beskrivs pappan genomgående som problematisk: att han inte tog hand om sin son ordentligt och kunde lämna honom till förskolan smutsig och med en ”fullkissad nattblöja”. Trots dessa beskrivningar av pappan och trots att utredarna formulerar att Calles uttalade önskan är att inte behöva träffa sin pappa, skriver de i sin sammanfattning och bedömning att de ”unnar och önskar att Calle ska få uppleva en regelbunden och nära kontakt med 15 Ett slags träfigurer som familjerätten använder och som ska representera familjemedlemmar och andra viktiga personer i barnets liv.

62

6 Professionellas syn på barn som får stöd Clara Iversen Utvärderingsintervjuer används i allt större utsträckning inom socialtjänsten för att undersöka om en given stödinsats har fått önskade konsekvenser för de brukare som deltagit. Detta kapitel pekar på oförutsedda följder av användningen av utvärderingsintervjuer.27 Utvärderingar av insatsmodeller kräver att stödinsatser genomförs på ett konsekvent sätt för att modellens effektivitet ska kunna bedömas. Därför kan utvärderingen i sig uppmuntra socialarbetare att premiera ideal om ”modellkonsistens”28 framför ideal om barns delaktighet.

I kapitlet visas hur socialarbetare, i utvärderingsintervjuer, bygger sina förklaringar av insatsers utfall på olika sätt att se på barn. De beskriver barn som vill delta i stödinsatsen som kompetenta, ovilliga barn som ”under utveckling” och barn som försöker styra insatsen som problematiska. Intervjuernas snäva fokus på huruvida socialarbetarna och barnen har följt behandlingsmodellen konstruerar en begränsad, förutbestämd delaktighet som endast respekterar barns vilja när den överensstämmer med insatsmodellen. Kapitlet inleds med att beskriva forskning om barns delaktighet och modellkonsistens. I följande avsnitt redogörs för data och det analytiska ramverket. Därefter följer en analys med exempel från intervjuer som representerar tre olika sätt på vilka socialarbetare förklarar behandlingsutfall. I kapitlets slutord diskuteras dessa förklaringar i förhållande till delaktighet och modellkonsistens.

Nya ideal om delaktighet och ”modellkonsistens” i socialt arbete Två genomgripande förändringar har påverkat bemötandet av barn inom socialt arbete under de senaste årtiondena. Den ena, vilken beskrivs utförligt i introduktionskapitlet till denna bok, är en ökad betoning av barns delaktighet följd av ansträngningar för att utveckla barncentrerade arbetsmetoder (se Dillon 27 Detta kapitel är en omarbetad version av en engelsk publikation, Iversen (2013). Forskningen har fått stöd från Socialstyrelsen, referensnummer 01-5150/2008.

28 Begrepp som metodtrohet, behandlingstrohet, modellkonsistens och programkonsistens handlar alla om huruvida en insatsmodell har genomförts enligt mallen för denna insats.

91

Clara Iversen 2021; Eriksson 2012; Eriksson och Näsman 2008; Heimer m.fl. 2018; MoranEllis och Tisdall 2019). Den andra förändringen innebär en ökad specificering av programteori och övervakning av att stödinsatser levereras på ett konsekvent sätt (se kap. 13; Naleppa och Cagle 2010; Sedivy 2017; Zvoch 2009). I detta kapitel hävdar jag att även om båda förändringarna innebär en strävan mot att ge brukare rätt till fungerande stödinsatser så kan de i vissa fall kollidera; målet att konsekvent ge samma insatsmodell till alla barn kan begränsa barns möjlighet att delta i beslut om stödinsatsen.

Detta argument bygger på en analys av hur utfallet av stödinsatser beskrivs i ett specifikt institutionellt sammanhang: intervjuer med social­ arbetare i en nationell utvärdering av insatser till barn som upplevt våld. Den nationella studien fokuserade på insatser för barn som bevittnat våld mot sina mammor. Det betyder att socialarbetarna som diskuteras här agerar som behandlare eller stödpersoner och inte som utredare i barnavårdsärenden. I utvärderingsintervjuerna tillfrågades socialarbetarna om en stödinsats hade varit rätt för ett specifikt barn. De ombads även att förklara sina svar. I min analys tolkar jag socialarbetarnas förklaringar som rättfärdiganden av eller ursäkter för professionella handlingar (Scott och Lyman 1968). Genom att rättfärdiga eller ursäkta sina handlingar kan socialarbetarna, tillsammans med intervjuaren, implicit kategorisera barnen på sätt som begränsar barnens delaktighet; barn som vill vara med och bestämma i behandlingsprocessen riskerar att bli uppfattade som inkompetenta.

Studier med en sociologisk utgångspunkt har utforskat hur institutioner kan uppmuntra eller undertrycka barns delaktighet i olika sammanhang, såsom i hjälplinjesamtal, utredningsprocesser, rådgivning och forskningsintervjuer (se kap. 1, 3, 4 och 5; Butler m.fl. 2010; Eriksson 2012; Hutchby 2002; Hutchby och Moran-Ellis 1998; Iversen 2012, 2014; Jol och Stommel 2021). Både internationellt och i Sverige har forskare kritiserat institutionella arbetssätt, dels för att förstärka asymmetrier mellan den professionella vuxna och barnet som brukare, dels för att bygga på teorier som inte tar till vara barns aktörskap (se kap. 1; Eriksson 2009; Kenkel och Couling 2006; Qvortrup 1994). Barns motstånd mot begränsningar i institutionell interaktion har till exempel ofta tolkats som kommunikativa brister (Iversen och Evaldsson 2020; Silverman 1987). Själva syftet med behandling är för det mesta att förändra barns beteende.

Barns undvikande av smärtsamma minnen förstås som ett traumasymtom, och många insatsmodeller utgår från idén om att barn generellt sett är ovilliga att delta i behandling och rådgivning (t.ex. Geldard och Geldard 1997; se även Hendersen och Thompson 2011).

Många välfärdsinstitutioner har bemött denna kritik genom att utveckla barncentrerade insatser och metoder för att kringgå konflikten mellan ideal om delaktighet och institutioners mål att förändra barns beteende (Butler 92

6. Professionellas syn på barn som får stöd m.fl. 2010; Hutchby 2005a). Trots detta har studier visat att det fortfarande finns ett glapp mellan princip och praktik när det gäller delaktighet (Graham och Fitzgerald 2010; Hutchby 2005b; Jol och Stommel 2021). I en studie av socialarbetares möten med barn vars föräldrar ligger i skilsmässa visar Van Nij­natten och Jongen (2011) att socialarbetarna var otydliga med vad de förväntade sig av barnen. Ett sådant bemötande gör det svårt för barnen att uttrycka sin vilja. Barn som är brukare måste idag visa att de är kompetenta om de ska ha någonting att säga till om i frågor som rör deras liv (Eriksson 2012; McDonald 2009; Pinkney 2011). Detta står i stark kontrast mot en idé om genuin delaktighet som kräver att socialarbetare erkänner barns specifika behov och rättigheter samt uppmuntrar deras inblandning i beslutsfattande (Graham och Fitzgerald 2010).

Som en lösning på bristfälligt bemötande inom socialt arbete efterfrågar många aktörer – inklusive brukarföreningar och socialarbetare – utvärderingar av stödinsatser (Munro 2004; Naleppa och Cagle 2010). För att jämföra stödinsatsers effektivitet analyserar utvärderare hur modeller är tänkta att utföras och hur de faktiskt genomförs (Sedyvi 2017; Tucker och Blythe 2008). Att ändra den ursprungliga insatsmodellen behöver inte vara olämpligt. Tvärtom har studier visat att barn kan tjäna på att få behandlingen specifikt avpassad till sin situation (Naleppa och Cagle 2010). Avvikelser från behandlingsmodellen förekommer också oftare hos erfarna behandlare eller då kontextuella faktorer tyder på ett behov av flexibilitet (Miller och Binder 2002; Zvoch 2009). För att utvärderare ska kunna bedöma vilka komponenter i en insatsmodell som fun­ gerar för specifika barn så är det dock viktigt att behandlingsmodellen levereras på ett konsekvent sätt (Tucker och Blythe 2008).

Genom att undersöka hur barns vilja förstås i förhållande till deras följsamhet till en insatsmodell bidrar detta kapitel till kunskapen om hur en professionell syn på barnet och barnets delaktighet vägleds av institutionella praktiker. Trots att denna studie inte utforskar interaktioner i vilka barn själva deltar bidrar den till en förståelse av spänningen mellan institutioners emancipatoriska potential å ena sidan och maktpraktiker å andra sidan.

Data och analytiskt ramverk Utvärderingsintervjuerna som ingår i denna studie genomfördes som en del av en nationell utvärdering av stödinsatser till barn som upplevt våld mot sina mammor (Broberg m.fl. 2011).29 Utvärderingsstudien utgick framför allt från

29 Den regionala etikprövningsnämnden i Göteborg har godkänt utvärderingen och den kvalitativa analysen av intervjuerna (nr 292–05).

93

Clara Iversen psykometriska mått30 på barns och mammors välbefinnande före och efter insatsen. Interaktionen i de psykometriska intervjuerna har analyserats i en annan studie (Iversen 2012). Intervjuerna med socialarbetare inkluderades i utvärderingsstudien för att ge information om hur socialarbetares bedömningar av insatsens utfall stämde överens med psykometriska data om barns och mammors välbefinnande. Sex intervjuare, av vilka jag var en, genomförde ungefär 250 intervjuer med socialarbetare. Jag var den enda intervjuaren som spelade in intervjuerna. Därför fokuserar detta kapitel på 35 av dessa ljudinspelade intervjuer med åtta socialarbetare som arbetar i tre av totalt 15 utvärderade verksamheter.

Intervjuerna handlar om barn mellan tre och 13 år som erbjudits en individuell eller gruppbaserad stödinsats. Den individuella insatsmodellen, Trappan, är Sveriges vanligaste modell för att stödja barn som upplevt våld i hemmet.

Trappan är en insats som ges vid fyra till tio tillfällen, med färre tillfällen för yngre barn. Trappan bygger på traumateori och syftar till att en utbildad vuxen guidar barn att i en trygg miljö rekonstruera våldsamma händelser. På så sätt är det tänkt att barnen ska kunna organisera sina känslor och återfå hopp om sin situation (Arnell och Ekbom 2010). Den andra insatsen bygger på en pedagogisk gruppmodell som inspirerats av Children Are People (CAP; Hawthorne 1990). Enligt denna modell träffas sex till åtta barn veckovis mellan tio och 15 gånger för att prata om ämnen relaterade till våld i hemmet. Målet med de CAP-inspirerade grupperna är att hjälpa barn att förstå sina upplevelser, utveckla strategier för att hantera sina livssituationer och undvika stigmatisering genom att träffa andra barn med liknande erfarenheter.

I utvärderingsintervjuerna bad intervjuaren socialarbetaren att förklara utfallet av en given stödinsats, alltså att säga huruvida insatsen varit rätt för barnet och att förklara varför eller varför inte. När människor ombeds att förklara sig så behandlas de som moraliska aktörer som är ansvariga för sina handlingar (se Juhila m.fl. 2010; Sterponi 2009). Därigenom är förklaringar beroende av en moralisk ordning; vi framstår som trovärdiga subjekt när vi ger rimliga förklaringar av våra handlingar (Goffman 1972, s. 34). Scott och Lyman (1968) menar att förklaringar antingen kan ursäkta eller rättfärdiga beteende. När personer ursäktar sitt beteende så förnekar de fullt ansvar för sina handlingar men accepterar själva ifrågasättandet. När människor i stället rättfärdigar sitt beteende så tar de ansvar för sina handlingar men ifrågasätter den underliggande moraliska ordningen. Denna studie applicerar detta resonemang på socialarbetares förklaringar; deras ursäkter visar reproduktionen av en moralisk ordning medan deras rättfärdiganden representerar motstånd mot en moralisk ordning.

I analysen användes diskursiv psykologi och idén om att diskurs är det cen30 Frågeformulär med fasta svarsalternativ tänkta att ge information om informantens psykiska hälsa.

94

Barns röster om våld

TREDJE UPPLAGAN

Att lyssna, tolka och förstå Maria Eriksson (red.), Åsa Källström (red.), Elisabet Näsman (red.)

Barn som upplever våld i sin familj är en utsatt grupp. Under senare år har hjälpinsatser för denna grupp vuxit fram, men fortfarande behövs mer kunskap bland professionella som arbetar med barn. Barn ska kunna känna sig delaktiga i alla beslut som rör dem, samtidigt som vuxna ansvarar för att barn inte far illa. Hur ska utsatthet upptäckas, utredas och dokumenteras på ett sätt som förenar delaktighets- och omsorgsperspektiven? Kan någon skyddas och vara delaktig på en och samma gång?

Utifrån dessa frågor visar författarna hur ny forskning kan utveckla arbetet med barn som upplever våld hemma. Bokens första del diskuterar förutsättningarna för att nå och förstå barns berättelser om, och perspektiv på, våld i hemmet samt synen på våldsutsatta barn i olika sammanhang. Den andra delen behandlar vad barn säger om våldet, hur de hanterar det och hur omgivningen bemöter dem.

Denna nya upplaga är reviderad och uppdaterad i enlighet med den senaste forskningen på området. Boken innehåller fem nyskrivna kapitel som berör angelägna frågor för alla som arbetar med barn i utsatthet och som speglar de nya behov som har uppstått sedan förra upplagan. Ett kapitel behandlar utvecklingen och aktuella frågor i lagstiftning och praktik, ett tar upp barns strategier och ett det sociala nätverkets roll i situationer med våld. De övriga två diskuterar vad barn tycker om delaktighet i utredningsprocesser och vad de säger om stödinsatser.

Maria Eriksson, professor i socialt arbete, Marie Cederschiöld högskola, Elisabet Näsman, seniorprofessor i sociologi, Uppsala universitet och Åsa Källström, professor i socialt arbete, Örebro universitet.

9 789151 107301