9789151102979

Vetenskapsfilosofi och vetenskapsteori FÖR SAMHÄLLSVETENSKAPLIG OCH MEDICINSK FAKULTET

Eline Thornquist

Innehåll 1. Inledning Centrala begrepp och sammanhang Innehåll: en översikt och motiveringar till olika val

2. Rationalism Descartes filosofi: huvuddrag och samtid Epistemologisk dualism Kritik av det isolerade subjektet Den mekanistiska natursynen Kroppen: materia − maskin − uppdelning Ontologisk position − kritik och kontinuitet Förhållandet mellan kropp och kunskap Vad kan vi lära oss av Descartes?

3. Empirism och positivism En sammanfattning: viktiga kännetecken Erfarenhetsfilosofi − den första perioden Positivism − ett försök till samhällsvetenskap Wienkretsen − korrespondens och demarkationslinjer Rationalism och empirism/positivism: likheter och skillnader Några huvudpunkter i kritiken av empirismen/positivismen Naturvetenskap och positivism − viktiga distinktioner Vetenskapsteoretisk position och forskningsansats

4. Fenomenologi Särdrag och missförstånd Centrala teman och nyckelbegrepp ”Krisen i de europeiska vetenskaperna” Erfarenhet – sinnesintryck – perception

11 14 17 23 23 26 29 33 34 36 40 42 45 45 48 54 60 64 65 71 72 89 90 94 98 104

Socialkonstruktivism 115 Intersubjektivitet 118 Kroppsfenomenologi 123 Arbetsliv och möten 137 Kritik 143

5. Hermeneutik

147 Huvudtraditioner och huvuddrag 148 Utvecklingsdrag 148 Meningsfulla fenomen – fältet utvidgas 149 Centrala begrepp 149 Traditionell hermeneutik: inriktning på metod 152 Wilhelm Dilthey: historia och humanvetenskap 153 Den filosofiska hermeneutiken: en ontologisk vändning 159 Martin Heidegger: vara-i-världen – fundamentalontologi 161 Hans-Georg Gadamer: språk – tradition 169 Kritik mot den filosofiska hermeneutiken 177 Paul Ricœur: djuphermeneutik – textens autonomi 180 Kroppen som hermeneutiskt fält – kroppen som text 194 Att arbeta med människor 195

6. Samband: vetenskapsteori och forskning Några grundläggande begrepp Kvalitativ och kvantitativ forskning Aktörs- och forskarperspektiv, närhet och avstånd Handlingar: avsikt, mening och sammanhang Praktikforskning – tradition och förnyelse Språk och teori: förnyad aktualitet

201 201 207 216 221 223 226

Referenser

233

Personregister

251

Register

253

1 Inledning Den här boken ger en kortfattad introduktion till vetenskapsfilosofi och veten­skapsteori, vilka ofta kallas för ”metavetenskaper”. Som framgår av själva orden − ”vetenskapsteori” och ”vetenskapsfilosofi” − handlar det om teoretisk och filosofisk reflektion kring kunskap och vetenskap. Här försöker man bland annat få klarhet i vad som kännetecknar vetenskapligt tänkande och vetenskaplig metod, samt vad som räknas som giltig kunskap och hur sådan kunskap kan uppnås.

Det handlar med andra ord om en form av förutsättningsanalys av vetenskaplig verksamhet. Varken kunskap eller vetenskap är entydiga begrepp. Vad som betraktas som kunskap och vetenskaplighet är inte fastställt en gång för alla utan förändras med historien och samhället. Mot bakgrund av detta är det viktigt att ha en viss kännedom om vilka frågeställningar som har varit centrala i debatten under olika perioder.

Inom vetenskapsfilosofi riktas uppmärksamheten mot de tankar som har utmärkt olika filosofitraditioner genom tiderna och de uppgifter som vetenskapliga teorier har haft till uppgift att lösa i den konkreta historiska situation där de har introducerats (Johannessen 2001:9–16).

Vetenskapsteori är ett vidare begrepp. Här är temat vetenskap, ur alla aspekter.

Vetenskapsteori är en relativt ung disciplin som har utvecklats efter hand som vetenskapen har fått en alltmer central plats i samhället. Just på grund av att forskning i dagens postindustriella samhälle tillmäts allt större betydelse och forskningsresultat efterfrågas inom allt fler områden finns det anledning att kritiskt granska hur vetenskap, samhällsutveckling och politik påverkar varandra.

Många viktiga frågor kan formuleras med dessa förhållanden som utgångspunkt, men de kommer endast att beröras kortfattat i den här boken.1 Här är det 1 De senaste årtiondena har forskning om forskning fått ett uppsving, då samhällsforskare och vetenskapsteoretiker gjort systematiska studier av själva den vetenskapliga verksamheten inom olika ämnesområden. Sökarljuset riktas mot vetenskapen som praktik − som skapande verksamhet: Vetenskapens produkter belyses genom att fokus sätts på själva forsknings­processen − på hur empiriska material, data, resultat och forskningsrön utvecklas, etableras och konstrueras (science about science). Några centrala och kända studier som är värda att nämna här är Latour och Woolgar (1986), Latour (1987), Knorr-Cetina (1999) och Mol (2002).

11

Vetenskapsfilosofi och vetenskapsteori framför allt de förutsättningar som ligger till grund för dokumentations- och forskningsverksamhet som kommer att stå i centrum.

Särskilt aktuella teman uppstår i vår tid i samband med tekniska framsteg, både för att utveckling och användning av avancerad teknik är ett av modernitetens konstituerande drag och för att teknik- och kunskapsutveckling hänger ihop. Dessutom är det välkänt att teknikanvändning kan få både väntade och oväntade konsekvenser.

Det ligger nära till hands att nämna sådan teknik som används för dia­ gnostik och behandling och så kallad välfärdsteknik. Till exempel har användningen av allt kraftfullare teknik i det kliniska arbetet utökat handlingsutrymmet på det medicinska området, samtidigt som det har inneburit att det som tidigare betraktades som en stabil och grundläggande gräns mellan natur och kultur har förskjutits − tänk till exempel på transplantationskirurgi, fertilitets- och fostermedicin, genteknik och kosmetisk kirurgi. Den här utvecklingen utmanar våra föreställningar om vad som är naturgivet och vad som är möjligt att välja själv, och den ställer oss inför nya frågor av yrkesmässig, etisk och politisk karaktär.2 När det gäller digitaliserad information har den på kort tid förändrat vårt sätt att samarbeta och kommunicera i samhället generellt, till exempel inom utbildningsväsende, socialtjänst och vård, i form av mer eller mindre standardiserad dokumentation. Ett annat exempel är att människor i allt större utsträckning skaffar sig information om såväl sjukdomar som olika samhällsinstitutioners utbud via elektroniska medier (webbsidor, bloggar, sociala medier) och har därmed andra förväntningar och krav på vad hälso- och socialtjänsten kan uträtta än vad man hade förr.

Vad gäller välfärdsteknik pekar man i dag på att det finns stora möjligheter till effektivisering, eftersom olika former av teknik anses kunna användas för att främja och stärka brukares trygghet, självständighet och aktivitet, vilket innebär att olika yrkesgruppers insatser kan ersättas eller kompletteras. Exempel på välfärdsteknik kan vara sensorer under madrassen som känner av när en 2 Litteraturen på området har med tiden blivit oerhört omfattande. Två klassiker förtjänar att nämnas: Reiser (1978) och Jonas (1997); den första för sin förtjänstfulla historiska översikt över utvecklingen inom medicinen, den andra för sitt etiska nytänkande, sin ansvarsetik.

För verk som lägger vikt vid olika former av oförutsedda konsekvenser, se Callahan och Hanson (1999), Mol (2000), Bertilsson (2003), Hofmann (2009) samt Welch, Schwartz och Woloshin (2011). Det har nu utvecklats teknik som gör det möjligt att påverka livsprocesser och arvsmassa på ett sätt som var fullständigt främmande för bara några år sedan. Ett nytt forskningsfält − transhumanism − har växt fram, där målet inte bara är att förbättra kroppsdelar eller enskilda funktioner, utan att skapa en förbättrad version av arten människa med hjälp av teknik. I Norge är det först och främst filosofen Ole Martin Moen som har varit talesperson för transhumanismen (Moen 2014). För en internationell översikt se Misra (2013), och för några kritiska röster se Tabery (2009) och Noble (2017).

12

1. Inledning brukare går upp på natten och gör att lamporna tänds automatiskt, eller ”smarta toaletter” som både duschar och torkar. Forskare, filosofer och yrkesverksamma varnar emellertid för orealistiska förväntningar och ett allt kallare samhälle, och hävdar att teknik aldrig kan ersätta direkta möten och mänsklig kontakt.

Dessa kritiska röster efterlyser ett mer långsiktigt perspektiv på effekter av de förändringar som införs. (Se t.ex. Jonas 1997, Blaxter 2009, Carel & Cooper 2012 och Valeur 2015.)

Ett annat område med stor relevans för alla yrkesinriktningar är utbildningsoch forskningspolitiken. 1970-talet var en brytningstid inom många områden och präglades av en hård strid om utbildningens innehåll, organisation och framtid. Under åren som följde uppgraderades de kortare yrkesinriktade utbildningarna med mer teoretisk kunskap och formaliserad undervisning, och efter hand även med krav på forskningskompetens för de fast anställda. Allt större vikt lades vid vetenskaplig publicering och vid att undervisningen skulle vara forskningsbaserad även vid högskolorna.

Inom vissa ämnesområden har det uttryckts en oro för att akademiseringen har skett på bekostnad av de praktiska delarna. Det spänningsfält som bildades mellan en akademisk och en praktisk kunskapstradition i slutet av 1980-talet har på olika sätt kommit att tematiseras i så vitt skilda utbildningar som socionomutbildningen och fysioterapeututbildningen. Det handlar då ofta om att teoretiskt försöka överbrygga en upplevd klyfta mellan den akademiska respektive den verksamhetsförlagda delen av utbildningen (se t.ex. Higgs, Richardson & Dahlgren 2004, Blom, Nygren & Morén 2013).

Samtidigt har forskningsetik blivit ett ämne som ägnas alltmer uppmärksamhet och intresse. Det kommer ständigt nya initiativ för styrning, reglering, kvalitetssäkring och utvärdering av forskningsverksamhet. Det finns goda anledningar till detta: Att det länge har förekommit selektiv och intressentstyrd forskning och publicering har blivit känt för allmänheten, bland annat genom ett stort antal avslöjanden från läkemedels- och tobaksindustrin, och olika former av forskningsfusk och systematisk vinkling (”bias”) har uppmärksammats inom forskarvärlden (se t.ex. Ruyter 2003, Nydal & Solberg 2006, Rekdal 2012, Ruyter, Førde & Solbakk 2014).

För att återgå till bokens kärna: Det är just de senaste årtiondenas krav på dokumentation och forskning − akademiseringen − som är anledningen till att den här boken har skrivits (se förordet). Mitt främsta ärende är att visa på sambanden, inte bara mellan grundfrågorna och dokumentationen/forskningen utan också mellan grundfrågorna och praktiken.

I alla professionsutbildningar är det viktigt att stimulera en utveckling där den konkreta yrkesutövningen och den systematiserade och skriftliga ämnesutvecklingen följs åt. Målet är att uppnå en växelverkan, med en ömsesidig påverkan mellan praktik och olika former av dokumentation och forskning.

13

Vetenskapsfilosofi och vetenskapsteori Detta kräver en viss insikt i grundläggande problemställningar. En sådan insikt gör det möjligt att komma med teoretiska förklaringar som är kopplade till yrkesutövningen och dess ”objekt”, vilket är en förutsättning för all fruktbar dokumentation och forskning.

Den typen av förklaringar har emellertid fått begränsad uppmärksamhet hittills, och det återspeglas i en stor del av den yrkesinriktade litteraturen och forskningen. Den här boken är ett försök att åtgärda detta.

Centrala begrepp och sammanhang Här ska jag ta upp några centrala begrepp som ofta används i litteratur om forskning och vetenskap.

Ontologi och epistemologi • Med ontologi menas väsenslära, läran om det varande. Ontologiska frågor handlar alltså om vad som finns i världen och om tingens egenskaper och sanna natur; om vad som finns och hur det är beskaffat.

• Med epistemologi menas kunskapsteori eller kunskapslära. Epistemologiska frågor handlar om hur vi kan nå kunskap och om vad vi kan veta eller förstå.3 Jag kommer särskilt att fokusera på frågeställningar som rör kunskap, alltså på kunskapsteori eller epistemologi. Här rör det sig om frågor som: Vad är vetenskapligt vetande? Vad är sanning, giltighet och objektivitet? Och hur kan kunskap uppnås − etableras? Men kunskap och vetenskap handlar ju om något, och därför kommer även det som kallas ontologiska frågor att beröras − det vill säga frågor om vad som existerar i världen, om vad som är verkligt, om vad som finns, om tingens sanna natur. Vad är en människa? Vad är en kropp? Vad är sjukdom? Vad är ett samhälle? Vad är en familj?

Frågor av ontologisk och epistemologisk art ligger alltså till grund för de konkreta valen av metod och utformning. Ett problem inom forskning är att man ofta hoppar över denna nivå; forskningsmetoder betraktas som redskap utan koppling till grundfrågorna. Generellt sett finns det en tendens att vetenskap reduceras till metodfrågor. Dessutom har man ofta en metodhierarki, där vissa metoder framställs som mer vetenskapliga än andra − oberoende av problemområde och av de fenomen som metoden ska bidra till att utveckla kunskap om.

Sådana uppfattningar har utgjort ett hinder för en produktiv kunskapsutveckling inom alla ämnen. Det är inte minst mot denna bakgrund som bokens 3 Både ontologi och epistemologi kommer av grekiskan: On betyder varande, och episteme betyder kunskap. Beteckningen logos används om ord, tal, teori och lära.

14

2 Rationalism Gemensamt för rationalisterna är, som tidigare nämnts, att de betonar förnuftet som källa till vetande och kunskap. Enligt dem är det det mänskliga förnuftet som gör det möjligt att skilja mellan sant och falskt. Sinnesupplevelser betraktas däremot som vilseledande och opålitliga.

Här ska jag fokusera på Descartes (1596–1650), eftersom han utvecklade ett omfattande tankesystem som har satt djupa spår i det västerländska tänkandet.

Descartes filosofi: huvuddrag och samtid I det första kapitlet skrev jag att Descartes räknas som en av förgrundsgestalterna i framväxten av den moderna naturvetenskapen, men för att vara mer precis gäller detta den moderna matematiska naturvetenskapen. För Descartes var naturvetenskap i grund och botten matematik. Den matematiska metoden var idealet. Detta hänger samman med en övertygelse om att matematiken beskriver verkligheten som den är, oberoende av människornas upplevelse av den; den har en objektivt giltig tillämpning. ”Det är en säregen natursyn som ligger till grund för den uppfattningen”, skriver filosofen Petter Nafstad (1996:175). Han fortsätter: Materiens uppfattbara egenskaper är egentligen oviktiga i vetenskapliga sammanhang. Vetenskapen om naturen är en vetenskap om det tänkbara, vilket ställs i motsättning till det uppfattbara. (Nafstad 1996:175)

Enligt Descartes är det utsträckning − extensio − alltså något mätbart, som är den fundamentala egenskapen hos den fysiska världen (inklusive den mänskliga kroppen), och med detta grepp banade han väg för en naturvetenskap baserad på ett geometriskt och matematiskt språk, på en mekanistisk världsbild.

För att kunna förstå Descartes tänkande och inflytande måste vi se närmare på hans samtid. De historiska, materiella och sociokulturella sammanhangen är alltid viktiga för att förstå hur olika tänkesätt utvecklas – och för att förstå vilka omständigheter som gör att vissa tänkesätt har särskilt goda möjligheter att spridas och vidareutvecklas, eller hamna i glömska. Här är några viktiga faktorer som kännetecknade den tid Descartes levde och verkade i: 23

Vetenskapsfilosofi och vetenskapsteori • Nu växte det moderna Europa fram: Upptäcktsresor och världsomseglingar banade väg för en begynnande världshandel. Det rådde goda tillväxtvillkor för handel, hantverk, skeppsfart och ekonomi. Kolonier och marknader etablerades i andra delar av världen. Grunden lades för Europas kommande världsherravälde.

• Kyrkan och teologin hade hegemonisk makt: det var religionen, kyrkan och prästerskapet som stod för sanningen och bestämde människornas världsbild.

I vår sekulära tid är detta svårt att föreställa sig. Vi har så länge litat på att det är vetenskapen som skänker oss sanning; det är den vetenskapliga kunskapen som har störst prestige, och den överskuggar andra typer av kunskaper och insikter. Men på den tiden var det alltså kyrkan som representerade kunskapen och sanningen, och som avgjorde inte bara vad som var rätt och fel, utan också vad som var sant och osant. Mycket av det som vetenskapen stod för stred mot religionens dogmer, och den nya vetenskapen blev kraftigt motarbetad. Relationerna blev förstås ansträngda mellan religionen/kyrkan/prästerskapet och den vetenskap som växte fram.

• Framväxten av den moderna vetenskapen vände upp och ner på den tidens världsbild. Tänk på striden kring den geocentriska och den heliocentriska världsbilden. Copernicus (1473–1543) upptäckte att jorden inte är universums medelpunkt, utan att jordklotet och de andra planeterna rör sig runt solen.

Det här var en total omorientering av den rådande verklighetsuppfattningen.13 Galileo Galilei (1564–1642) och Isaac Newton (1642–1727) var centralfigurer i framväxten av den moderna vetenskapen när det gällde fysik och mekanik, och de bidrog till utvecklingen av den mekanistiska världsbilden.14 Den moderna 13 Enligt Kuhn (2017 [1962]) var denna omorientering så banbrytande att den var ett skol­ exempel på ett paradigmskifte. Kuhns paradigmbegrepp används om grundläggande förändringar, vilket märks på de begrepp han använder: ”revolution”, ”brytningar”, ”anomalier” (se kapitel 1). Det handlar om oförenliga tankemodeller och föreställningar, som man måste välja mellan; de kan varken slås ihop eller komplettera varandra.

14 Det är oftast Galilei och Descartes som räknas som den moderna naturvetenskapens grundare. Därför är det på sin plats med några ord om Galilei: Han menade att Gud hade skrivit ”naturens bok” på ett bestämt språk, matematikens språk. Matematiken var med andra ord nyckeln till naturens hemligheter, och följaktligen måste alla vetenskapliga teorier bygga på mätbara storheter och beskrivas matematiskt. Galilei var känd för att rikta sin kikare mot stjärnhimlen i stället för att ägna sig åt spekulationer. Han framhöll också observationernas betydelse. Men Galilei betonade samtidigt att vi inte får lita blint på observationerna, eftersom våra sinnen kan bedra oss. När det gällde intresset för matematik var alltså Galilei ense med Descartes, och han uttryckte också en viss misstro mot sinnena.

I synen på förhållandet mellan observation och förnuft skilde de sig däremot åt. Se till exempel Sivertsen (1996) och Fjelland (1999).

24

2. Rationalism vetenskapen kännetecknades också av en ökande mekanisering av världsbilden.

Maskinen kom efter hand att bli en modell för hur man såg på alla andra fenomen; ett sätt att tänka som Descartes i högsta grad bidrog till.

Två typer av dualism Descartes förknippas ofta med en kropp/själ-dualism där människan delas upp i två enheter som existerar oberoende av varandra: kroppen som materia, och medvetandet/själen som något immateriellt. Och denna kropp kom alltså att betraktas som en del av den geometrisk-fysiska och mekaniska världen − fullständigt skild från det mänskliga medvetandet och den mänskliga uppfattningsförmågan.

Kroppen, skrev Descartes, består av ”res extensa” (en rumslig substans som har utsträckning och därför kan mätas), medan själen består av ”res cogitans” (en substans som är mental, som saknar utsträckning och som därför är omätbar).15 Människan i Descartes filosofi bestod med andra ord av materia plus ande.

Innan vi fördjupar oss i Descartes filosofi är det viktigt att konstatera två saker: • Tanken om en kropp/själ-dualism går tillbaka till antiken, men den fick en förnyad filosofisk förankring i och med Descartes.

• Descartes ursprungliga problemställning handlade om kunskap. Den stora fråga han ställde var: Hur uppnår man säker kunskap? Kropp/själ-dualismen ingick som en del i denna primära frågeställning.

Descartes etablerade också en annan typ av dualism som har ägnats mycket uppmärksamhet och kritiserats från filosofiskt håll, och som det därför är viktigt att känna till: den grundläggande distinktionen mellan det tänkande subjektet och världen. Descartes subjekt var ”världslöst” − det stod utanför världen och betraktade den.

Vi har alltså att göra med två typer av dualism: en ontologisk och en epistemologisk dualism. Jag ska diskutera båda. Först en kommentar om den centrala utgångspunkten för Descartes tankesystem.

15 Direkt översatt betyder ”res extensa” och ”res cogitans” utsträckt respektive tänkande ting, enhet eller substans.

25

4 Fenomenologi Fenomenologin har utvecklats till en av huvudströmningarna i vår tids filosofi.

Dess inflytande har varit särskilt stort i Europa, inte minst på kontinenten, men efter hand även i USA. Under millenniets första årtionde växte intresset för denna filosofiska tradition avsevärt, inte minst inom vissa samhällsvetenskaper och inom vårdämnena.

Fenomenologi beskrivs ofta som läran om det som blir synligt och visar sig.

Ordet fenomenologi kommer från grekiskan och är sammansatt av ”phainomenon”, som betyder det som visar sig, och ”logos” som betyder ord, tal, teori och lära. Som jag skrev i det första kapitlet, riktas uppmärksamheten i fenomenologin mot världen så som den upplevs inför subjektet − inte på världen oberoende av subjektet. Detta kännetecken − denna vändning mot subjekt och subjektivitet − har gett upphov till många missförstånd.

Därför ska jag inleda det här kapitlet med att reda ut vad fenomenologi inte är, och lyfta fram några centrala och särskilt karakteristiska drag hos denna vetenskapsfilosofiska inriktning. Sedan presenteras fenomenologin mer allmänt, och efter det behandlas kroppsfenomenologin samt grunderna för en fenomenologiskt inriktad samhällsvetenskap. Därefter följer några betraktelser som är direkt relaterade till yrkesutövande. Avslutningsvis ger jag en översikt över några kritiska invändningar som kan riktas mot olika aspekter av den fenomenologiska traditionen.73 För att förstå fenomenologins drivkraft är det nödvändigt att ha en viss känne­dom om Descartes teorier och de empiristiska/positivistiska riktningarna.

Dessa behandlas i de föregående kapitlen.

73 Någon kanske invänder att min genomgång både är för detaljerad och för djupgående.

Anledningen till att jag har valt att göra som jag har gjort är att fenomenologiska perspektiv har hög relevans inom alla yrken där man arbetar med människor. Att fenomenologin har haft vind i seglen på senare tid innebär också att det är viktigt att ha en viss kännedom om denna vetenskapsfilosofiska rörelse.

89

Vetenskapsfilosofi och vetenskapsteori

Särdrag och missförstånd Fenomenologin framställs inte sällan som en individ- och känsloorienterad riktning, där det ”bara” handlar om att vara empatisk och leva sig in i andra människors världar. Det fenomenologiska projektet reduceras närmast till introspektion, det vill säga en iakttagelse av det egna själslivet, och får därmed en psykologi(sti)sk prägel.

Men fenomenologin är framför allt kunskapsteoretisk. Edmund Husserl, fenomenologins grundare, ville förstå kunskapen − kunskapens natur och villkor (se kapitel 1). Han ville framför allt undersöka medvetandet, inte primärt studera empiriska fenomen. Han fokuserade på hur fenomen visar sig för vårt medvetande. När vi studerar världen måste vi gå via medvetandet, enligt honom och andra fenomenologer.

Och det som kännetecknar medvetandet är inte minst dess riktadhet − det som fenomenologer kallar intentionalitet. Människans medvetande är intention­ ellt i betydelsen att det aldrig är tomt, att det alltid är riktat mot något, att det alltid är medvetet om något. Som Skjervheim skriver: När vi tänker, så tänker vi på något; när vi älskar, så älskar vi någon; när vi hatar, så hatar vi någon; när vi är rädda, så är vi rädda för något; när vi talar, så talar vi om något och så vidare. (1964:33)

Skjervheim understryker sin generella poäng: ”objektreferensen hör till medvetandets natur; medvetandet går alltid utöver sig självt, till något annat” (1964:33). Fenomenologin är med andra ord objektsinriktad; medvetandet har, som tidigare nämnts, en från-till-struktur (se kapitel 1).

Husserls utgångspunkt kan beskrivas så här: För det första innebär den att världen − för oss − aldrig kan bli något annat än den värld som vi erfar med vårt medvetande. Vi kan aldrig veta om det finns en värld bortom vår medvetna erfarenhet. Och om det finns det, kan vi aldrig få veta hur den är. För det andra innebär den att medvetandet med nödvändighet är ”intentionellt”; det ligger alltså i medvetandets natur att vara medvetet om ett eller annat. Man kan inte vara medveten utan att vara medveten om något.

(Crossley 1996a:2)

Husserl kritiserar tidigare vetenskapsfilosofiska traditioner, inte minst för att de förutsatte en skarp skiljelinje mellan subjekt och objekt − mellan den som upplever och det som ska upplevas. Fenomenologin innebär en brytning med den epistemologiska dualismen. Husserls invändning är att inget visar sig utan att visa sig för någon. Vi har att göra med en form av dubbelhet i själva fenomenbegreppet: objekt och subjekt förutsätter till sin natur varandra.

90

4. Fenomenologi Filosofen Dan Zahavi framhåller förstapersonsperspektivets betydelse: Tanken är […] att varje fenomen, varje föremåls framträdelse, alltid är en framträdelse av något inför någon. Om vi vill förstå hur fysiska föremål, matematiska formler, kemiska processer, sociala relationer, kulturella produkter och så vidare kan framträda som det de är och med den mening de har, så måste vi med nödvändighet blanda in det eller de subjekt som de framträder inför. (2007:7)

Här tar författaren ett tänkt exempel med en ”sliten brun resväska” som står i ett rum där han kommer in. Resväskan framträder på ett visst sätt, det vill säga att han ser den ur en viss vinkel, i en viss belysning och så vidare, och den framträder också mot en viss bakgrund och i en viss kontext med en viss mening. Han kommenterar det så här: Beroende på mina tidigare erfarenheter och nuvarande intressen kan resväskan alltså framträda som till exempel reseutrustning, som en förvaringsplats för gamla brev, […] som symbol för 40-talets deportationer och så vidare. Jag kan med andra ord förhålla mig till samma väska på en lång rad olika sätt, praktiskt såväl som teoretiskt. För att kunna förstå hur resväskan kan framträda på dessa olika sätt, måste man beakta det intentionella subjekt som resväskan visar sig för. Det är ju just subjektet […] som anlägger det perspektiv ur vilket föremålet framträder. (Zahavi 2007:17)

Genom sina analyser försöker fenomenologer ”tänka bortom subjekt/objektdikotomin och i stället undersöka sambandet mellan subjektiviteten och världen”, skriver Zahavi vidare (2007:18) och fortsätter: Subjektet är bara tänkbart i relation till världen, och omvänt kan vi endast ge mening åt världen så som den framträder och förstås av subjektet. […] Det handlar framför allt om ett tillbakavisande av den objektivism som hävdar att en förståelse av vad verkligheten, världen och varat är, kan och ska uppnås genom total abstraktion från subjektiviteten. (2007:19)

Ett motto som förknippas med fenomenologi är ”till saken i sig”. Detta uttryck introducerades tidigt av Husserl. Filosofen Jan Bengtsson skriver om detta: ”Åtminstone två teser kan således utläsas ur det fenomenologiska uppropet.

1) En vändning mot sakerna och 2) en följsamhet mot sakerna” (2005:11).

Han ställer därefter frågan: ”Men vad är det för saker som fenomenologin talar om?” Han framhåller att uttrycket ger ”ett realistiskt, objektivistiskt eller till och med positivistiskt intryck” och understryker att det rör sig om ett ”slags realism” men ”av ett nytt slag” (2005:11). Han fortsätter:

91

6 Samband: vetenskapsteori och forskning Sambanden mellan vetenskapsteoretisk position och forskningsverksamhet verkar på många sätt och på flera nivåer.

Några grundläggande begrepp Vi ska börja med den grundläggande synen på kunskap − med epistemologin.

Något som är gemensamt för all postempirisk filosofi är insikten om att förutsättningslösa observationer och teorioberoende data är en omöjlighet. All observation är selektiv och riktad, och data fastställs av forskare utifrån deras förförståelse, utifrån de frågeställningar och hypoteser de väljer, och utifrån de begrepp, perspektiv och tankemodeller de använder sig av. Med andra ord betonas att all kunskap är beroende av det medvetna subjektet; föreställningen om att det finns en oberoende ståndpunkt har övergetts. Människan är alltid situerad; forskare är, precis som alla andra i samhället, historiska och sociala väsen − präglade av sin samtid och sitt sammanhang.149 Först med en sådan position blir frågor om forskarens horisont och perspektiv relevanta. Just detta är en avgörande punkt: Studier som genomförs med empiristiska/positivistiska referensramar vilar på föreställningen att det går att kartlägga en objektiv verklighet på ett neutralt sätt − oavsett om denna föreställning är medveten eller omedveten för forskarens del. Det är därför ingen slump att man i sådana studier ägnar liten uppmärksamhet åt teoretiska perspektiv och redogörelser för tolkarens roll, eller att sättet att skriva är opersonligt.

När man blir medveten om att forskning är en form av skapande verksamhet, och att kunskap alltid är ett resultat av interaktion mellan det upplevande subjektet och det upplevda objektet, kommer forskarens förutsättningar, perspektiv, språkbruk, val och värderingar in i bilden på nya sätt. Detta leder till en rad utmaningar. Vi har berört flera av dem tidigare (kapitel 2–5), och jag diskuterar några av dem nedan.

Här vill jag understryka en sak: På senare tid tycks allt fler ha blivit medvetna 149 Se kritiken mot de empiristiska riktningarna i kapitel 3, en kritik som utvecklas i kapitel 4 och 5.

201

Vetenskapsfilosofi och vetenskapsteori om att vi inte betraktar världen förutsättningslöst. Ändå uttrycker sig många som om vi helt och hållet kan redogöra för vår förförståelse. Men det kan vi aldrig. Detta är en viktig insikt från fenomenologiskt och hermeneutiskt håll (tänk på begrepp som livsvärld och förståelsehorisont).

Samtidigt är det viktigt att framhålla följande: när vi vidgar vår förståelsevärld och förstår saker och ting på nya sätt, så utvecklas även vår förförståelse.

En omdiskuterad fråga är i vilken utsträckning vi kan medvetandegöra och artikulera vår förgivettagna värld när vi aktivt försöker göra det. Här råder det olika uppfattningar bland filosoferna (se kapitel 4 och 5).

Det man i vilket fall som helst måste sträva efter är att så gott man kan redogöra för de olika steg man tar i forskningsprocessen, från det att man väljer forskningsfråga till att den sista punkten är satt. Detta innefattar även val och tillämpning av teoretiska perspektiv, eftersom dessa steg bidrar till att belysa det aktuella problemområdet och de utvalda fenomenen på vissa sätt.

Detta krav på redogörelse bör i princip gälla alla former av forskning, men det har särskild betydelse i studier som handlar om meningsfyllda fenomen.

Detta ska vi återkomma till.

Så till ontologin: Jag har understrukit att de empiristiska riktningarna framför allt ägnade sig åt epistemologi och inte så mycket åt frågor om fenomenens väsen. Jag har även nämnt att de antog att det fanns en likhet mellan natur­fenomen och samhällsfenomen; tänk på tesen om enhetsvetenskapen (kapitel 3).

I dag är de flesta filosofer och vetenskapsteoretiker eniga om att förklaringsformer och forskningsmetoder måste anpassas efter de fenomen som undersöks.

Eftersom det finns väsensskilda fenomen i världen kan man varken förklara dem eller närma sig dem metodiskt som om de vore likadana. Man måste i stället använda sig av relevanta förklaringsmodeller och metoder. Som sagt, all forskning måste vara objektspecifik.

Det kan tyckas självklart att man inte kan studera uppfattningar i en grupp av befolkningen (vare sig det gäller integrering av invandrare och flyktingar eller äggdonation och surrogatmoderskap, för att ta några aktuella exempel från den allmänna debatten i många västerländska länder) på samma sätt som man studerar matsmältningsprocesser i en kropp, och att man inte kan analysera förhållandet mellan patienters besvär och primärvårdens diagnospraxis som om detta förhållande var av samma typ som förhållandet mellan temperatur och frostskador.

Kravet på att ”ge akt på fenomenen” som förs fram inom fenomenologi och hermeneutik representerar en brytning med empirismen/positivismen. Man framhåller att förståelse är något grundläggande hos människan: Människor befinner sig i världen på ett i grunden annorlunda sätt än både tingen och alla andra levande varelser; människor deltar i en värld fylld av mening. Och 202

6. Samband: vetenskapsteori och forskning meningsfyllda fenomen – handlingar, samspel, sociala system, kulturella före­ställningar, texter och mänskliga yttringar generellt – kännetecknas av att de är internt förbundna med varandra. Man gör våld på deras väsen om – eller när – man försöker förklara dem som fysiska krafter och yttre förhållanden.

Mänskliga och sociala fenomen definieras genom att man preciserar deras meningsinnehåll, vad de betyder. Det förutsätter en insikt i de situationer som fenomenen förekommer i; fenomenen måste kontextualiseras. Saker som ser ut att likna varandra när de frigörs från sina sammanhang, kan vid närmare anblick visa sig vara olika. Därför kan dekontextualisering leda till missförstånd och feltolkningar.

Här är det på sin plats att påminna om att kontexten både begränsar och anger tolkningsmöjligheterna. Ett enkelt exempel: att räcka upp handen betyder inte samma sak i ett klassrum som i en auktionslokal där budgivning pågår.150 En empiristisk/positivistisk position kännetecknas av att man eliminerar kontext, subjektivitet och mening i sitt sökande efter lagbundenhet och orsakssamband. Man bortser alltså från människornas förståelse av sig själva, sina handlingar och sin värld; man bortser från det situationella och kontextuella och från att förståelse såväl som handlingar förändras över tid − att de oundvikligen ingår i historiska processer, det vill säga i processer som inte är upprepningsbara utan irreversibla.

Handling är kopplat till mål och mening. Vi människor kan välja vad vi gör och säger − om än inom vissa ramar och utifrån vissa förutsättningar.

Våra handlingar är inte determinerade. Som Østerberg formulerade det: ”En handling sker inte med logisk nödvändighet; en handling är något jag gör” (1961:269). Beteende, däremot, är det rent yttre, fysiskt observerbara.

De behavioristiska riktningarna inom psykologin är det klassiska exemplet på beteendevetenskap, där man formade en humanvetenskap enligt ett empiristiskt/positivistiskt vetenskapsideal. Målet var ”att finna universella lagar om sambandet mellan stimuli och respons, där responsen antogs vara förorsakad av stimuli” (Fossland & Grimen 2001:48).

När man betraktar människor som beteendevarelser i stället för handlande varelser sker en avpersonifiering. Och när man ”lyfter” beteendeteorierna till makronivå söker man lagar på samhällsnivå. ”Handlingar hör logiskt ihop med begreppet aktör, och med det som aktören uppfattar, vet, tror och anser”, skriver Fossland och Grimen, med hänvisning till Charles Taylors filosofi (2001:27).

De fortsätter: ”Man kan inte uttrycka eller beskriva en aktörs ståndpunkt med ett fysikalistiskt språk” (2001:28). Om man inte kan ta hänsyn till att människan 150 För fördjupning kring frågor som rör handling, avsikt och kontext, se Skjervheim (1974), Østerberg (1989), Johannessen (2001), Fossland och Grimen (2001) samt Hellesnes (2002).

203

Vetenskapsfilosofi och vetenskapsteori för samhällsvetenskaplig och medicinsk fakultet Eline Thornquist

Vad kännetecknar vetenskapligt tänkande och vetenskaplig metod? Vad räk­ nas som giltig kunskap och hur uppnås den? Dessa frågor diskuteras inom vetenskapsfilosofi och vetenskapsteori. Det handlar med andra ord om en form av förutsättningsanalys av vetenskaplig verksamhet.

Varken kunskap eller vetenskap är entydiga begrepp utan förändras med historien och samhället. Därför är det viktigt att ha kunskap om vilka fråge­ ställningar som har varit centrala i debatten under olika perioder. I den här boken diskuteras frågor som rör kunskapsutveckling och teoribildning. För­ fattaren redogör för centrala vetenskapsfilosofiska traditioner och lägger där­ vid vikt vid att förklara hur de dels representerar tankemässig kontinuitet, dels radikalt nytänkande.

Hildur Kalman, professor i socialt arbete och docent i vetenskapsteori vid Umeå universitet, som fackgranskat boken, skriver så här: ”För lärare och studenter på både samhällsvetenskaplig och medicinsk fakultet – till exempel blivande socionomer, lärare, psykologer, medicinare, fysioterapeuter, arbets­ terapeuter och sjuksköterskor – ges här en grundläggande redogörelse för de frågor som aktualiserats av olika vetenskapsfilosofiska traditioner, vad som skiljer dessa åt, och vad som förs vidare mellan dessa. Dessutom tas den ”teoretiska ballongen” ner på marken med jämna mellanrum – med konkreta exempel visar Thornquist på vad olika val av vetenskapsteoretisk och metodo­ logisk utgångspunkt innebär såväl i yrkesverksamhet som i forskningspraxis.”

Eline Thornquist är fysioterapeut, FD, tidigare professor vid Universitetet i Tromsø respektive Høgskolen i Bergen, och numera professor emerita vid Høgskulen på Vestlandet.

ISBN 9789151102979

9 789151 102979