EN ÄKTA HÄXIS
Det är inte alla som vet det, men magi finns på riktigt.
Jag vet det, för jag är en häxa.
Jag samlar på magiska saker. Jag kallar dem för häxisar, och de finns överallt. Grejen är bara att man måste veta hur man ska leta. I skogen bakom mitt hus har jag hittat massor. En häxis kan se ut hur som helst.
Som en tappad plastring som glittrar i solen, en trasig hårsnodd, en bortglömd glasspinne från förra sommaren.
En häxis behöver inte vara fin eller ens lite gullig. Ibland är det de allra fulaste häxisarna som är de mest magiska.
En av mina favoriter är en gren jag hittat i en vattenpöl. Den är full av spår från maskar, och mjuk efter läskiga insekter som gnagt. Om man håller den i handen känns den tung, full av sprittande och ångande magi.
En äkta häxis.
Förutom att jag är häxa är jag som de flesta andra. Mitt namn Beata är ett helt vanligt namn, och jag är nio år – en ganska vanlig ålder.
Min familj är också vanlig. Eller så här: mamma
är inte jättevanlig men pappa är extremt vanlig. Tillsammans blir de helt normala.
Både pappa och mormor säger att mamma har huvudet bland molnen. Hur menar de? Hon är ju
inte så lång att huvudet når ända upp till himlen.
Jag tycker mer att det är som att ett moln har hoppat ner och satt sig runt hennes huvud.
Ibland blir molnet extra tjockt och då glömmer mamma nästan allt: städa, laga mat och mata fiskarna. För ett tag sen glömde hon till och med att gå till jobbet, så nu har hon inget jobb längre.
Pappa är som ett träd. Under hans fötter växer rötter rakt ner i marken. Så stadigt står han. Det är därför han passar bra på sitt jobb som väktare.
På dagarna står han i gallerian och vissa kvällar jobbar han sent på krogen i stan. Leila är likadan. Det är pappas tjej, som har ett barn i magen. Bebisen blir nog också ett träd, men ännu är den bara en liten kvist.
Jag har en lillebror också. Han heter Bror och kallas för Brorsan. Han går på förskola och är vild som en hel orkan.
Men det tror jag är ganska vanligt.
Det är i skogen bakom mammas hus som jag brukar leta häxisar. Härifrån kan jag se rakt in i vår lägenhet. Fiskarnas lampa lyser i Brorsans rum. Det ser ut som ett enda stort akvarium. Om det var så skulle Brorsan bli jätteglad, för han älskar fiskar.
Innan jag går in vill jag hitta en häxis. Jag gör som vanligt och lutar mig mot mitt favoritträd. Det är en gammal björk. Stammen är glansig, liksom silvrig. Snart kommer magipirret. Det börjar i tårna, en häxis är i närheten.
Jag öppnar ögonen och ser den direkt. En magisk liten sten, rund och len.
Den är mörk, nästan svart, med små vita strimmor.
Stenen får åka ner i min häxpåse. Den har jag sytt själv på fritids av blåsvart sammetstyg.
Alla häxor måste ha en sån.
På gården går jag förbi min fiende. Vi hälsar absolut inte!
Min fiende heter Riya och bor i porten bredvid.
Min mamma känner Riyas mamma. De brukar prata länge när vi möts i trapphuset. Riya och jag
bara blänger på varandra då.
Mammorna fattar inte att vi är fiender nu för
tiden. När vi var små brukade vi leka, men det var länge sen. Jag minns inte varför vi blev ovänner.
Men det spelar ingen roll för nu bråkar vi nästan varje vecka.
Riya är en sån där som alltid ska bestämma.
Tyvärr går vi i samma klass.
Alla i skolan tycker att jag blir arg för ofta. Men de vet inte hur det är att vara häxa. När magin rusar i blodet kommer den ibland ut genom munnen och jag säger elaka saker. Ibland hamnar den i händerna
och jag ger någon en smocka.
Som i torsdags på idrotten. Vi spelade bandy och Riya och jag stod mitt på planen med våra klubbor mot bollen. När idrottsläraren blåste i visselpipan skulle vi försöka skjuta bollen till vårt eget lag. Men PRECIS före visslingen sköt Riya iväg bollen.
– Fusk! ropade jag.
Ingen trodde mig. Inte idrottsläraren, inte klassen.
De blev arga på mig för att jag avbröt matchen. Fast det var Riyas fel!
Då slog jag henne med bandyklubban. Jag vet att det är olagligt att slåss. Men när magin kommer kan inte ens världens bästa polis stoppa den.
