9789150123258

ALMA THÖRN

listan

Ovanför mitt skrivbord sitter en lista. På den har

jag skrivit mina tre största problem: att Annika hatar mig, att jag inte har nån pappa och att jag jämt har nageltrång.

Det sista är det mest akuta. Nageltrång får man om man klipper naglarna för kort, men om jag inte klipper dom jättekort och jätteofta får fötter-

na inte plats i stövlarna. Mamma säger att jag har

två alternativ. Ett: sluta klippa naglarna hela tiden.

Två: ta sneakers som normala människor.

Mamma tycker att jag ska

välja alternativ två. Jag tycker att jag ska välja alternativ tre, att köpa stövlar som passar.

Då låtsas mamma som att hon inte hör.

Jag funderar en stund. Det är snart sommar och det blir ganska svettigt med stövlar. Men om jag går över Skitån med sneakers blir skorna blöta.

Och Skitån är närmaste vägen till skolan.

Milo säger att jag ska ta sneakers och skita i att jag blir blöt. Milo är min favoritperson. Han går i min klass. Dessutom bor vi grannar, så vi ses nästan jämt.

– Ta med torra strumpor till skolan och lägg dom blöta i torkskåpet bara, föreslår han.

Om det inte var för att jag inte får använda torkskåpet längre hade det såklart varit en bra idé.

Tyvärr har Birgit förbjudit mig att nånsin röra det igen.

Det är för att jag råkade stänga in Annika där i höstas. Annika började gråta och sen skrek hon att jag försökte mörda henne. Lagom högt så att hela skolan hörde. Det tyckte jag var onödigt.

– Det var ju inte som att jag LÅSTE in dig, sa jag.

Birgit tyckte inte att det var nåt att skämta om.

Hon blev jättearg. Sen ringde hon mamma och vi fick ha extra möte på skolan om att jag måste sluta

HÅLLA PÅ.

– Varför går du inte bara runt ålderdomshemmet istället för över Skitån? säger mamma och suckar.

Det går INTE. En gång råkade jag panga ett fönster där. Jag skulle kolla om jag kunde kasta en fotboll ända upp på taket. Bollen kom bara halvvägs innan den kraschade rakt in genom fönstret

Det enda foto jag har av pappa har jag gömt

längst in i skrivbordslådan. Det syns att vi är släkt.

Likadant hår och samma konstiga näsa.

Mamma säger att pappa sprang bort när jag var bäbis. När jag frågar varför säger hon bara:

– Nu blev det så. Men vi har det bättre utan honom, vi klarar oss väl bra?

– Mm, säger jag.

Egentligen håller jag inte alls med. Men det säger jag inte.

Bondgården

Om tre veckor är det sommarlov. Efter det börjar

jag mellanstadiet. Det försöker jag att inte tänka på, för då kommer vi hamna i samma hus som femmorna. Där går Starka Heidi och Viktor.

Dom är tvillingar och tävlar karate på OS-nivå.

Starka Heidi har Sveriges största biceps och Viktor är dum i huvet.

Förutom femmorna är lektionerna det värsta med skolan. Fast nu när det snart är lov är det inte så farligt med dom heller. Ganska mycket tid går till att bygga klart vår bondgård. Den ska vi ställa ut på skolans vernissage sista veckan före skolavslutningen.

När Birgit berättade om vernissagen trodde jag att hon sa VÄN I SAS och fattade ingenting. Sen förklarade hon att det är när man har utställning och fest samtidigt. Tur, för det där med SAS hade mamma aldrig gått med på. Jag vet att SAS är ett flygplan, och mamma röstar på Miljöpartiet. Då flyger man inte.

Birgit har delat upp oss i smågrupper. Det är en bra samarbetsövning, tycker hon. Det tycker inte jag.

Skolan är konstig. Matteprov som jag inte fattar nåt av måste jag göra själv, men bygga ett garage och en eldstad ska vi vara fyra om? Jag skulle mycket hellre bygga garaget och eldstaden ensam. UTAN grupp.

Problemet med Annika och Naima är att dom tror att dom är bäst och smartast av alla, trots att

dom inte är det. En gång råkade jag skriva S:et i mitt namn baklänges, då pekade Annika ut det för hela klassen. Jag blev knallröd i fejset. Det var extremt pinsamt.

Det värsta var när jag hörde henne säga till Naima att jag är hennes sämsta person. IDIOTISAK, sa hon.

Det var då jag skrev jag ANNIKA HATAR MIG på min problemlista.

– JORDEN! ANROPAR! ISAK!

Det är Birgit. Jag ser mig omkring. Alla utom jag sitter på sina platser. Annika och Naima himlar med ögonen.

– Behöver du en karta? säger Annika.

– Nej tack mjölhatt, säger jag.

Jag ångrar direkt att jag inte kom på ett bättre svar. Nej tack uppåtnäsa, till exempel.