Lena Ollmark • Anders Westerberg
Nyfiken på mer?
Titta in på www.alfabeta.se
Följ Alfabeta på Facebook och Instagram
@alfabetabokforlag
vilda hjältinnor
text © Lena Ollmark 2025
Bild © Anders Westerberg 2025
Utgiven enligt avtal med Grand Agency
Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm
Formgivning Emili Kvarnström Svensson
tryck Livonia Print, Lettland 2025
iSBn 978-91-501-2314-2
Lena Ollmark • Anders Westerberg
SIRENERNA – Musikens makt 10
LA CATRINA – De dödas skyddshelgon 20
KALI – Ett gudomligt temperament 28
VALKYRIORNA – Skönhet i dödens närhet 36
BONA DEA – Den osynliga 46
AFRODITE – Med kärleken som vapen 56
PONTIANAK – Hunger i mörkret 64
DIANA – Jaktgudinna på naturens sida 72
KIRKE – Den första häxan 80
NORNORNA – Ödesgudinnor och livsstilscoacher 88
ENHEDUANNA – En god berättelse kan förändra världen 96
LILITH – Den första kvinnan 104
MÁTTARÁHKKÁ– Den långa natten 114
Vi har alltid behövt hjältar och hjältinnor som kan inspirera och ge oss styrka och hopp. Förr såg man både upp till och var rädd för gudar och mytologiska väsen, men man kunde också känna igen sig i dem. De var liksom ganska mänskliga. Numera hittar vi ofta våra förebilder inom sport, i filmer och berättelser, eller bland kändisar.
Kaxiga förebilder är viktiga. Det spelar ingen roll om de är påhittade eller finns på riktigt. De kan göra oss modiga – ifall de vågar bryta mot reglerna så kanske vi också törs.
Genom historien har starka kvinnor som vågat vara annorlunda bestraffats. De som brutit mot traditioner har förlöjligats, förminskats eller till och med bränts på bål. Kvinnor som gått sin egen väg har inte sällan anklagats för att vara onda och syssla med svartkonst – allt för att hindra
dem från att förändra en värld där tjejer ska nöja sig och veta sin plats.
I den här boken har vi samlat ett gäng idolporträtt och berättelser med hjältinnor som inspirerat, roat och ibland även retat, stört och skrämt. I en värld av våld och förtryck blir vi allt fler som vill se förändring. Vi vill våga tänka och vara annorlunda – och hitta nya lösningar på gamla problem.
Vissa av hjältinnorna är välkända, andra är kanske obekanta. De är inte alltid genomgoda och absolut inga änglar.
De äger och tar plats, de är roliga, snabba och självständiga.
De är hjältinnor som vet att om man inte alltid är starkast så måste man istället vara smartast.
En gång i tiden gick ett rykte över världen om de hemlighetsfulla sirenerna. De sades vara en grupp mystiska varelser som levde avskilt på en karg liten ö i den grekiska övärlden.
Ingen kunde motstå deras vackra sång och musik, som trollband sjömän och resenärer från när och fjärran. Vissa menade att de var en myt, sagoväsen som bara existerade i trötta sjömäns fantasi. Andra var övertygade om att de verkligen fanns och var mäktiga, skräckinjagande häxor som lockade till sig skepp och båtar för att plundra dem.
En ung man från en mycket rik och mäktig familj hade också hört talas om sirenerna. Hans passion i livet var musik och det fanns inget han älskade mer än att sjunga och spela olika instrument. Tyvärr verkade ingen uppskatta hans melodier. Ingen ville lyssna, sjunga med eller dansa till dem, utom möjligtvis när han betalade människor för att göra just detta.
Historierna om sirenerna väckte ett hopp inom den unga
mannen. Han insåg att han måste besöka deras ö och själv få höra deras musik. Kunde det vara sant att den var så fängslande? Den unga mannen blev som besatt av tanken på att kunna trollbinda sin publik på samma sätt som sirenerna. Vad var deras hemlighet? Hade de magiska krafter? I så fall ville han också ha dem.
Folk avrådde honom från att ge sig av till sirenernas ö. Trots att många försökt landstiga där hade få lyckats. De flesta som försökt hade gått under bland de farliga rev och kala höga klippor som omgav ön. Det sades att de var hemsökta och gjorde allt för att dra ner sjöfarare i djupet. Men den unga mannen lyssnade inte på varningarna.
När hans lilla båt till slut närmade sig ön hörde han sirenernas sång redan på långt håll. Tonerna färdades mjukt över vågorna. Det var den vackraste melodi han någonsin hört. De många stämmorna bildade en fullkomlig harmoni – klara och ljusa eller mörka och djupa, de var alla fyllda av både lycka och sorg. Den unga mannen började gråta, så berörd blev han. Och utan att tveka styrde han sin båt mot den bergiga ön.
Han bärgade seglet och tog fram en paddel. Varsamt lyckades han navigera förbi de vassa klipporna och de förrädiska reven som lurade under vattenytan. Han undvek noga att se rakt på de olycksbådande klippformationerna, men han anade hur de hotfullt tornade upp sig över honom medan han målmedvetet paddlade vidare. Till slut öppnade sig en vik
med en liten strand. Där var vattnet kristallklart, och när han drog med sig sin båt och vadade iland var sanden vit och len
mellan hans tår. Mjuka hummande toner tycktes vila över hela ön.
En varelse kom emot honom på stranden och hans hjärta började slå fortare. Det måste vara en av sirenerna. Figuren rörde sig smidigt, insvept i färgsprakande tyger och med ansiktet dolt bakom en slöja. Borde han vara rädd? Var sirenerna livsfarliga monster? När sirenen kom närmare lät hon slöjan falla. Den unga mannen pustade ut. Framför honom stod en ung och vacker kvinna – och hon hälsade honom välkommen.
Hon berättade att hon hette Molpe och bakom henne kom nu en grupp kvinnor i olika åldrar gående. Flera av dem höll i stora snäckor som de spelade på som flöjter. Molpe förklarade att kvinnorna var hennes systrar.
– Er musik är otrolig, utbrast den unga mannen. Hur gör ni? Vad är hemligheten?
Molpe skrattade. Det lät som små pinglande klockor.
– Vi har sjungit våra sånger så länge någon kan minnas. Vi övar mycket. Det är det som är hemligheten.
Den unga mannen nickade. Han hade många gånger fått höra att han borde öva mer. Tyvärr tyckte han att det var så fruktansvärt tråkigt.
Sirenerna bjöd in den unga mannen att stanna över natten.
De skulle laga till en festmåltid och sjunga och spela för honom hela kvällen. Han tackade genast ja. Om han fick ha musiken tätt inpå sig kanske han skulle förstå hemligheten.
Det var så märkligt – han fick en känsla av att rösterna som sjöng var långt många fler än sirenerna på ön. Dessutom kände han hur tonerna och melodierna var välgörande, och gjorde honom stark och lugn. Han började förstå vilken makt sirenernas musik besatt. Under middagen tog han upp det med sirenerna.
– Varför stannar ni här? Varför tar ni inte er musik ut i världen? frågade han. Förstår ni inte hur mycket pengar ni skulle kunna tjäna på era melodier?
Sirenerna bara log och skakade på huvudet.
– Vår musik finns här, på vår ö. Det finns inte plats för den någon annanstans.
Den unga mannen blev lite irriterad. Sirenerna var så vänliga och begåvade, men samtidigt så naiva, rent av barnsliga.
Det var så mycket sirenerna inte förstod! Han insåg att de antagligen var rädda för världen där utanför ön. De visste ju ingenting om den.
– Jag förstår att det kan verka skrämmande, förklarade han för sirenerna. Men jag kan hjälpa er! Jag kan lära er allt om världen. Tillsammans kan vi sprida er vackra musik till hela mänskligheten.
Men sirenerna var inte intresserade.
– Vi behöver inte världen och pengarna som finns i den. Vi stannar här.
Innan han hann säga något mer klingade Molpe i sitt glas, reste sig och vände sig mot honom.
– Det var modigt av dig att ta dig hit, sa sirenen. Och ditt mod ska belönas. Du ska få en önskan uppfylld.
Den unga mannen tvekade inte en sekund.
– Då önskar jag att jag kunde sjunga och spela lika vackert som ni!
Sirenen nickade och medan mjuka toner fyllde luften överlämnade hon en av de stora snäckorna sirenerna spelat på till den unga mannen. Molpe förklarade att med den kunde han skapa sin egen magiska musik. Allt han behövde göra var att lära sig att spela på snäckan. Det var svårt för en vanlig dödlig, men om han verkligen övade så skulle det gå.
Den unga mannen försökte genast blåsa häftigt i snäckan. Inte ett ljud hördes. Han suckade otåligt. Molpe tog tillbaka snäckan och visade honom. Hon blåste försiktigt och ut kom en spröd och vacker melodi.
– Du behöver bara andas, sa hon. Och öva.
När sirenerna dragit sig tillbaka för kvällen försökte den unga mannen igen. Han blåste och blåste i snäckan, både hårt och mjukt, men det var omöjligt. Inte ett ynka ljud kom ur det vackra skalet. Han blev allt mer irriterad. Varför måste det vara så svårt?
Dagen därpå väckte Molpe honom tidigt.
– Det är dags för dig att ge dig av, sa hon. Vi tackar dig för besöket, men nu måste du lämna oss, sådana är reglerna.
Nu började den unga mannen få panik. Han skulle aldrig orka lära sig att spela på snäckan. Skulle han vara tvungen att lämna ön utan den magiska musiken? Nu när han var så nära?
Då fick han en idé.
– Du kan väl följa med mig, Molpe? föreslog han. Du och jag tillsammans, vi kan skapa musik som kan förtrolla hela världen. Du kommer få guld och rikedomar. Och ett eget palats!
Molpe skakade på huvudet.
– Jag varken kan eller vill lämna mina systrar och min ö.
Det är här jag hör hemma. Det är bara här jag kan skapa min musik.
– Men jag kan till och med gifta mig med dig! sa den unga mannen. Det kan du väl ändå inte säga nej till?
– Så vänligt av dig, sa Molpe. Tack, men nej tack.
Den unga mannen blev desperat. Han såg drömmarna om att skapa vacker musik lösas upp och rinna som sand mellan hans fingrar. Något måste göras.
Beslutsamt tog den unga mannen ett fast tag om sirenen.
Han kastade upp henne över axeln och skyndade tillbaka mot båten. Molpe skrek och protesterade, sparkade och slogs och försökte ta sig loss, men mannen var så mycket starkare.
Utan större svårighet fick han henne med sig upp i båten och kastade loss innan hennes systrar hann stoppa honom. När båten gled ut från stranden tystnade sirenen och slutade slåss. Hon tycktes ha gett upp, och han hörde henne gråta tyst medan han hissade seglet.
– Var inte ledsen, tröstade den unga mannen. Jag ska ge dig allt du önskar dig. Du kommer att bli så lycklig.
Sirenen såg bara sorgset på honom och skakade på huvudet.
– Jag hoppades att du var annorlunda, viskade hon tyst.
En häftig vind for med ens över havet och vågorna blev högre. Himlen hade blivit mörk. En dov sång ekade genom luften och fick ynglingen att darra till. Den lät väldigt olycksbådande. Och plötsligt insåg han att hans båt hade stannat upp mellan de stora vassa klippformationerna. Hur mycket han än paddlade, hur mycket vinden än fångade hans segel, rörde sig båten inte en tum.
Den unga mannen började bli rädd. Sirenen satt tyst och stilla i aktern. Medan musiken växte i styrka såg han sig omkring. Båten hade börjat ta in vatten. Hade han gått på grund?
Han försökte resa sig, men hans kropp hade blivit så märkligt tung. Han såg ner på sina fötter och ben. De hade blivit svarta och grå och detsamma gällde durken. Både den unge mannen och hans båt höll på att förvandlas till sten! Han hörde ett plums. Molpe hade dykt ner i havet. Nu simmade hon tillbaka mot stranden utan att se sig om.
De hotfulla klipporna tycktes luta sig över ynglingen – och nu såg han dem för första gången ordentligt. Fastvuxna i den vassa stenen och de karga kobbarna fanns fartyg och sjöfarare, alla förstenade i flykt! Klipporna var verkligen hemsökta.
Den unga mannen ryste. Han insåg att de alla försökt ta med sig sirener och deras hemligheter från ön. När vinden for genom håligheter i stenen skapades djupa och sorgsna toner. Det var de förstenade sjömännens sång. Det var därför rösterna på ön var så många. En kastvind svepte över den snart helt orörlige unga mannen. Den letade sig in under hans armar och mellan hans ben. Och även den skapade ett ljud som blev en del av musiken som färdades över vågorna.
Precis innan mannens hjärta förvandlades till sten förstod han att han fått sin önskan uppfylld. Från den dagen skulle han för evigt vara en del av en musik som trollband alla dem som närmade sig sirenernas ö.
Sirenerna är varelser från den GREKISKA
MYTOLOGIN. De förförde världen med sin vackra sång och musik. Vissa säger att sirenerna var till hälften kvinnor, till hälften fåglar. Andra beskriver dem som sjöjungfrur med underkropp i form av en stjärtfena.
Sirenerna spelar en viktig roll i HOMEROS klassiska berättelse ODYSSÉN, som skrevs ungefär 700 år f.Kr. Där lockade, lurade och skrämde de sjöfarare i den grekiska övärlden.
I den grekiska mytologin finns även berättelser om MUSERNA – gudinnor som kunde inspirera människor och ge dem nya idéer inom litteratur, vetenskap och konst. Enligt en legend ska sirenerna och muserna ha tävlat i skönsång. När muserna vann tävlingen plockade de sirenernas fjädrar och gjorde kronor av dem. Sirenerna blev så förkrossade att de störtade ner i havet och dog – och bildade öar i det som nu kallas Soudabukten.
UNDER MEDELTIDEN i Skandinavien skrevs balladen
Älvefärd. I den berättelsen är det älvor som sjunger så vackert att de får vattendrag att stanna och fiskar att börja dansa. Deras sång trollbinder sovande, unga män som i bästa fall väcks av morgontuppens kuckeliku.
Den här boken berättar om ett gäng kända och okända hjältinnor från hela världen och från olika tider. De är inte alltid genomgoda och absolut inga änglar. De äger och tar plats. De är roliga, snabba och självständiga. Inte sällan retas de, stör och skräms.
Men framför allt vågar de vara annorlunda. Om man inte är starkast så måste man vara smartast!
Lena Ollmark och Anders Westerberg tolkar hjältinnorna på sitt alldeles egna sätt.
